Relationer – Sida 17 – Fanny Åström

Mäns sexuella makt.

Detta är mäns sexuella makt. Fast egentligen är det inte någon ”sexuell makt”, utan det är bara makt rakt av som ibland manifesterar sig ”sexuellt” eftersom den är könad. Den sexuella makten finns för att det finns en samhällelig makt, en materiell och social makt, som män utövar över kvinnor.

Män talar ofta om att ha sex med kvinnor som ett sätt att ”sätta dem på plats” och få makt över dem snarare än att ha någon slags ömsesidig aktivitet som båda deltar i och uppskattar. Skildringar av sex utgår ofta från att män gör det ena och det andra med kvinnor, kontrollerar dem genom sex och så vidare.

Det sägs att män tycker mycket om sex, men ofta när de talar om sex så låter det snarare som att de talar om makt och förnedring av kvinnor. De talar om kvinnor som objekt de ska använda för sin njutning. Uttryck som ”pumpa och dumpa” är liksom helt okej att använda, även inför kvinnor. Kan bara föreställa mig hur snacket går när de är ensamma, troligen är det inte särskilt sympatiskt.

När någon ”beter sig som ett barn”.

Ibland hör en att någon ”beter sig som ett barn” eller ”tonåring”, speciellt om kvinnor.

Jag funderar; vad är det som gör att barn och tonåringar beter sig som de gör? Är det att de helt enkelt är sämre människor på något sätt? Nja, jag tänker att det har att göra med att de sällan har någon kontroll över sin situation.

När en inte har någon kontroll över sin situation så blir en rimlig utväg att vara ”besvärlig” och på så vis tvinga sin omgivning att ta hänsyn till ens behov. Eftersom en saknar resurser till att själv lösa sina problem, eller kanske rentav är hindrade från det rent fysiskt, så är det rimligt att bli ”hysterisk”.

Det är också vanligt att barn inte tas på allvar av vuxna, till exempel när olika godtyckliga regler motiveras med ”för att jag är vuxen” istället för att förklaras. Klart detta är en frustrerande situation för en tänkande människa. En kanske har jättemånga bra argument, men det spelar ingen roll eftersom någon annan har makt över en.

Jag tror att de flesta vuxna hade blivit ”besvärliga” på samma sätt om de hade blivit förvägrade sin frihet på samma sätt. Tänk dig typ att någon som har full materiell makt över dig ska hålla på och bestämma till exempel när du ska gå och lägga dig, vem du får träffa och så vidare. Klart en blir sur!

Dessutom kallas allt detta för ”kärlek”. Klart en blir lack när någon ständigt ignorerar en och nedvärderar en under parollen ”kärlek”. Herregud.

Jag tänker också att kvinnor ofta är maktlösa i sina relationer med män. Till exempel när män upprepade gånger ignorerar problem i relationen som kvinnan pekar på, eller struntar i att göra något åt det. Eller när män kontrollerar kvinnors liv på olika sätt. När det inte fungerar att resonera med en människa en på något sätt är beroende av ligger hysterin nära till hands.

Så om någon ”beter sig som ett barn” kanske en ska fundera på vad som tagit personen till det läget. Ofta handlar det om att en inte känner att en har kontroll över situationen och att ”vuxna” problemlösningsmetoder inte fungerar.

Män vill upprätthålla illusionen om att det är de som väljer.

En blir ju förvirrad. Varför väljer män att ha relationer med kvinnor när de inte ens verkar uppskatta kvinnor. Till exempel ett av mina ex som envisades med att kommentera allt jag gjorde och ”uppfostra” mig hela tiden. Varför var han ens ihop med mig? Eller snubbar som snackar om hur jobbiga brudar är och så vidare, varför har de flickvänner?

Det handlar såklart om makt och kontroll: genom att få det att framstå som att de gör en en tjänst genom att vara ihop med en så kan de se till att en blir mer känslomässigt beroende av dem. Genom att framstå som att det är de som har kontroll över situationen, det är de som är oberoende och starka och som väljer att vara med en kvinna trots alla hennes fel och brister så upprätthåller de kontroll. De frånta henne hennes förmåga att själv se över relationen och välja, de döljer möjligheten som finns att det faktiskt skulle kunna vara de som behöver henne och inte tvärtom.

Ibland skriver snubbar typ såhär till mig: ”det är jättebra att du uppmanar kvinnor att inte ha relationer med män för vi vill faktiskt bli lämnade IFRED” i något slags försök att provocera. En önskar ju att det var sant, men tyvärr är det så att män i väldigt hög uträckning söker upp kvinnligt sällskap, trakasserar kvinnor till att ingå i relationer med dem och så vidare. Snarare är det kvinnor som drar sig undan, även känt som ”spelar svårfångade” (att det kan vara så att kvinnan helt enkelt inte vill brukar inte falla män in).

Jag antar att de skriver så för att inbilla sig att de har någon slags kontroll över situationen, att det fortfarande liksom är de som väljer bort kvinnor de inte anser passar dem. Men jag tänker typ: om det nu var så att de inte brydde sig, varför skulle de bry sig om att nedvärdera en? Då skulle de väl bara kunna chilla med att en inte vill ha något med dem och göra och känna sig glada och lättade. Uppenbarligen är detta inte fallet. De bara MÅSTE säga att det minsann var de som kom på det först, för att upprätthålla bilden av att det är De Som Bestämmer!!!!

Det viktiga är att en inte tror sig ha någon agens. Det viktiga är att en inte tror sig ha gjort ett aktivt val, att välja bort män, utan att en har kvar självbilden om att en är misslyckad och patetisk och inte är med män helt enkelt för att en inte lyckats med heterosexualiteten. Att det rör sig om ett personligt misslyckande och inget annat.

Det är lätt att godta denna självbild, den fungerar bra ihop med den självbild många kvinnor redan har om att de inte förtjänar mer än vad män ger dem, och eftersom män i regel ger dem skit så är skit vad de förtjänar.

Men jag vet att jag har valt. Jag har kommit fram till att det inte är värt att leta efter eller kämpa för att hitta ”den rätta” mannen, eller den Goda Förtryckaren. Jag vet att det inte är värt all den smärta en får utstå på vägen, att vaska fram de där beryktade guldkornen i en hög av skit. Jag har valt att inte leva mitt liv för att hitta en man.

För mig är det viktigt att hålla fast vid detta, för det handlar om att känna att jag själv har makten över mitt eget öde, något jag som kvinna annars brukar förnekas.

Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Twittrade såhär igår:

Trött på ”kvinnor har inte ansvar för förtrycket”. Asså serri är den någon som tror att patriarkatet kommer avskaffa sig själv eller?? Hade ju varit gött och så vidare men det kommer inte hända. Fett privvat att ba ”nä jag tänker inte kämpa eftersom det inte är mitt fel faktiskt”. Folk dör på grund av denna skit.
Kamp är nödvändig för förändring. Feministiska män kommer inte ta kampen åt dig. Ja det suger men det är inte desto mindre sant. Kan fan inte ta det här tramset på allvar. Alla önskar vi att någon annan tar kampen åt oss. Men det är bara vi själva som kan befria oss. Varför är detta en grej inom just feminism?? Antar att det är på grund av att kvinnor alltid har förklarats kraftlösa.
Tror i alla fall det är relevant att se att vi, som kollektiv, har kraft och makt och att denna kan brukas. Skulle så jävla gärna vilja se förslag på vad fan vi ska göra om inte att ta kampen själva. Så jävla trött på all jävla feminism som mest går ut på att förklara sig själv vara ett värnlöst offer. Va det då, jag kommer ej klandra dig men tycker inte det är relevant i kontexten metoder för frigörelse.
Nä asså förväntar mig ej att alla kvinnor ska va feminister, men förväntar mig att den som är feminist ska intressera sig för kamp.

Att ha moralisk skuld för något är en sak, och det faller sig ganska klart att män har moralisk skuld för patriarkatet. Att påpeka detta är dock inte särskilt konstruktivt, eftersom de ändå aldrig kommer göra något åt det. Män tjänar ju på patriarkatet. Att förvänta oss att vi ska bli frigjorda av våra förtryckare är inte rimligt.

Jag tänker att det här sättet att se på saker är extra vanligt inom feminism eftersom kvinnor ofta hänger upp sitt välmående på enskilda män som de också har haft starka emotionella band till. Samma fenomen finns inte i till exempel arbetarklassen, visserligen kan en ha ett emotionellt band till sin chef, men det är inte lika markant eller genomgående. Utifrån en sådan position blir det rimligt att tänka sig att frigörelsen ska komma från ovan.

Jag tänker lite på det här citatet av Kate Millet:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Ofta ser jag feminister som ger sig in i ett hopplöst krig med män, som avkräver dem saker såsom att de ska kalla sig feminister eller att de ska ta hänsyn till det ena och det andra. Jag tycker väl inte att detta är direkt fel, men jag tänker att det påminner en del om det tröstlösa tjat en utsätter en man en har en relation med men som saknar intresse för förändring för. Det är en rimlig reaktion, men den ställer en i ett konstant underläge där det enda en kan göra i slutänden är att vara besvärlig och ställa krav som en hoppas ska hörsammas.

Jag tänker också att det har att göra med att det är svårt att acceptera patriarkatet eftersom det är svårt att acceptera den oerhörda tragiken i det faktum att män aldrig kommer kunna ge tillbaks det dem tagit ifrån en. Att män aldrig kommer kunna befria en från det förtryck de utsatt en för. Detta är onekligen en mycket sorglig tanke, men jag tänker att det är viktigt att acceptera detta som feminist.

Patriarkatet handlar om att vi blir exploaterade på vårt arbete och vår omsorg, våra känslor, vår kärlek. Männen TJÄNAR på denna ordning. ALLA män tjänar på denna ordning. Vi blir exploaterade precis som arbetarklassen blir exploaterade. Detta betyder två saker:

Män har absolut inget intresse i att förändra dessa förhållanden. De är inget misstag, det är helt enkelt så systemet fungerar.
Vi har något att sätta emot, ett förhandlingsutrymme. Vi har en jävla massa kraft och styrka som kollektiv, och vi kan använda denna.

Patriarkatet vill såklart få oss att tro att vi är svaga, att vi behöver mannens beskydd. Detta kan vara sant i enskilda fall, men för kategorin kvinnor i stort är det inte det. Det är en lögn att kvinnor generellt åtnjuter något slags manligt beskydd.

Men den kvinna som är akut beroende av välviljan från männen i sin omgivning, den kvinna som blir slagen av sin manliga partner eller som saknar egen inkomst för att det fallit på hennes lott att ta hand om de gemensamma barnen, hon kan såklart ha svårt att se att hon ingår i ett kollektiv med makt.

Alltså är det viktigt att som feminist jobba för att bryta dessa kvinnors maktlöshet och beroende. Agera emotionellt och materiellt stöd, till exempel via kvinnojourer eller för dina vänner. Men också att visa på det jag skrivit här; du är inte svag och maktlös till ditt väsen, du har blivit det i din situation. Du är inte beroende av honom, det är han som är beroende av dig, och som därför har känt sig tvungen att sätta dig i bojor. Han kommer inte ge dig lindring, räddning eller upprättelse, för det som gör dig svag är han.

Jag tror att denna praktik är central för feministisk frigörelse. För att vi ska kunna lyfta blicken mot ett bättre samhälle, för att vi ska kunna samla kraft för att ställa krav med faktisk bäring, så måste vi först ta oss ur vårt akuta känslomässiga beroende av män.

Det personliga är politiskt.

Det är så intressant. En får hemskt hemskt gärna vara lesbisk, så länge det är just en fråga om ens personliga preferenser eller val. En får gärna välja bort män så länge det handlar om att en personligen inte står ut för män eller är rädd för män eller whatever. Men när en säger: jag tror det finns en poäng i att leva mansfria liv. Jag tror det finns en poäng i att allokera våra emotionella resurser mot kvinnor istället för mot män. Jag tror det finns en poäng i att försöka leva ett liv där en är så oberoende av män som möjligt såväl socialt som ekonomiskt, då är det plötsligt ett problem.

Nej, jag är inte lesbisk för att jag har ”valt” det politiskt, däremot har feministiska sammanhang, systraskap och så vidare hjälpt mig att komma fram till att jag skulle må bättre av ett liv utan män. Dessa kvinnor, som har hjälpt mig att nå denna insikt, har själva valt bort män ur sina liv. De har kunnat ge mig emotionellt stöd, engagemang. De har kunnat ge mig ett perspektiv på tillvaron som inte präglas av män, ursäktande av män och så vidare.

Många kvinnor har en längtan bort från män inom sig, något en märker när en börjar prata om sådant. Hur ofta hör en inte ”jag önskar jag var lesbisk”, eller raljerande om ”karlar”. Hur ofta ser en inte kvinnor som lever upp när de umgås med sina vänner, men ser ständigt obekväma och spända ut i sällskap av den man de lever sina liv med. Hur ofta ser en inte svallande vänskapsförälskelser som prioriteras bort för relationer med män. Det finns frön till detta överallt, det jag vill göra är att göda dem.

Nu när jag själv har lämnat många relationer med män så har jag märkt stora förändringar i mitt sätt tänka på tillvaron. Jag tycker inte längre att mäns åsikter är intressanta. Jag upplever inte att jag behöver bry mig om män. Jag upplever att det är mycket lättare att ta mina egna och mina medsystrars upplevelser på allvar. Detta är såklart en gradvis process som även kan infinna sig när en har relationer med män, men ju mindre män har makt i ens liv desto friare kan en bli i tanken.

Innan gav jag väldigt mycket av mig själv till män, som sällan ger särskilt mycket tillbaka. Nu när relationer med män inte är en stor del av mitt liv så behöver jag inte göra detta. Detta gör det mycket enklare för mig att ge av mig själv till de som jag vill ge till, och som kan ge tillbaka. Jag kan ge av mig själv till medsystrar som behöver stöd i sina liv istället för att ge till män som bara suger ut. Jag kan inspirera andra kvinnor till att lämna destruktiva relationer och sluta leva för och genom män, något jag gör och kommer fortsätta att göra.

Detta är ett (jag kursiverar eftersom vissa älskar att tolka in att detta skulle vara det enda) sätt att bygga systraskap och solidaritet mellan kvinnor. Det är ett sätt att göra oss mindre utelämnade till män, och därmed bättre kunna kämpa för våra intressen utan att ständigt behöva ta hänsyn till vad männen vi har relationer med tycker och tänker om saken. Det gör att vi kan lägga vår kraft på att hjälpa andra kvinnor som behöver stöd, och ge dem såväl social som materiell trygghet.

Om pikar.

Fick en kommentar på inlägget Snubbminnen. Citerar lite ur den här:

-klagat på min ”ickeexisterande” musiksmak och sagt att jag fan inte ska lyssna på mer sånt
-sagt att jag borde raka mig på diverse ställen för jag är för okvinnlig
-när jag inte gjort saker han antagit att jag skulle gjort (typ förbereda innan han kom hem till mig) kunde han blänga på mig och gå in i mig när han passerat
-när jag var hos honom skulle jag alltid hjälpa till att städa efter oss, men hos mig slapp han ”för han var gäst” (trots att vi känt varann sen dagis)
-kommenterat egenskaper hos andra som han mycket väl vetat att jag har, sa med avsmak och eftertryck att de var Äckliga människor
-minsta sak jag inte förstod eller klarade av så kallade han mig för dummer

Just detta, små pikar om det ena och det andra, är så oerhört normaliserat i många relationer. Jag vet att jag både har tagit emot en del av det och gett tillbaks med samma mynt. Främst i en relation där det blev ett sätt att hämnas för mig att pika hans beteende när han hade pikat mitt. Jag letade ”fel” hos honom för att kunna ge tillbaks, något som såklart är utmattande i sig.

En undrar ju VARFÖR män är ihop med kvinnor som de upplever att de måste uppfostra på det här viset. Jag blir fundersam; varför valde denna partner att ha en relation med mig om han ville ha en kokett liten dam som var ”välartad”. Det är för att det inte handlar om hur en ska vara ”egentligen”, utan om makt och kontroll. Han skiter väl i vilken musik en lyssnar på, han vill bara ha en ursäkt för att nedvärdera en.

Detta nedvärderande fyller en funktion; när en känner sig värdelös så blir en mer inställd på att tillfredsställa andra och blir mer osäker i sociala sammanhang, vilket gör det svårare att bryta relationen. Det är helt enkelt ett sätt att skapa känslomässigt beroende.

Jag tänker att det också handlar om att en som par i detta samhälle på ett helt annat sätt presenterar något gemensamt utåt. Det är en av de skönaste grejerna i min nuvarande relation, att jag inte känner något socialt ansvar för det här personen på det viset som jag gjort med män, eller som jag upplevt att män känt inför mig. Vi behöver inte ”representera” som par på samma sätt, eftersom vi liksom inte ingår i normen från första början. Jag behöver inte vara i sammanhang i egenskap av någons ”flickvän” (ägodel).

Det finns ingen självklarhet i att det är jag som ska uppfostras av en auktoritär man. Det finns ingen självklarhet att det är en viss persons uppfattning som är den ”korrekta”. Helt enkelt så är utbytet mer jämlikt (med detta inte sagt att det är helt jämlikt).

Den här typen av pikar och kommenterar kan tyckas obetydliga och små, men det säger mycket om en persons inställning till en. Det säger att personen värderar att nedvärdera en för skitsaker som inte har något faktiskt med relationen att göra hellre än att bete sig bra och lägga fokus på att lösa de faktiska problem som finns.

Om kommunikation och ritualiserande av relationssamtal.

Det finns en sån där kliché som förekommer i relationsspalter och det är att det är viktigt att ha ”bra kommunikation” i en relation. Detta kan såklart de flesta skriva under på, men jag tror att människor har väldigt olika uppfattningar om vad ”kommunikation” betyder.

Jag har försökt få till ”bra kommunikation” i en mängd olika relationer, med varierande resultat.

Ett vanligt problem är att en visserligen ”pratar” om problem, men att det en kommer fram till inte tillämpas eller att en inte når fram till varandra. En jättevanlig grej jag har haft i relationer med män är att de säger typ ”okej jag förstår”, men de försöker inte sammanfoga det n säger till en större bild utan det blir mer ”just den här enskilda grejen ska jag inte göra”. De gör inget eget tankearbete för att förstå en som människa, utan lägger snarare en mängd olika saker på minnet för att en påpekat just precis dem.

Jag tänker att bra kommunikation först och främst bygger på att en är i kontakt med sig själv och sina behov. När jag inte varit det så har jag liksom inte kunnat kommunicera, hur mycket jag än försökt. Det har bara gått i cirklar. I vissa lägen i livet eller i en relation går det helt enkelt inte.

Det finns också en risk att en skapar en slags ritual kring ”kommunikation”, det vill säga att en känner att en har uträttat något när en sätter sig ner och ”pratar” om saker och ting, alldeles oavsett vad en kommer fram till. Att kommunicera om sin relation är ju ett arbete som måste utföra i relationen, så det handlar inte bara om att ha någon slags kommunikation utan också om att den ska vara effektiv. Jag har varit med om många gånger att relationer börjat handla om att prata om relationen, att en klamrar sig fast vid detta imaginära förbättringsarbete för att det är det enda som finns kvar att stråla samman om.

Ofta är retoriken väldigt mycket att det finns ett egenvärde i att få en relation att ”fungera”. Istället för att uppmana folk till att fundera över om det verkligen är en bra grej att ha en relation, så ska alla ”relationsproblem” lösas. Men grejen är att det är inte alltid de kan ”lösas”. De kan döljas till att bli mindre uppenbara, men grundproblematik kvarstår ofta. Vissa problem går helt enkelt inte att komma runt. Om problemet är att den ena parten inte utför relationsarbete, då går det inte att ”lösa” genom att den andra utför mer relationsarbete eller gör det på ett annat sätt. Om den ena parten helt enkelt inte har någon lust att anstränga sig spelar det ingen roll. Och detta handlar i grund och botten om makt. Män har helt enkelt utrymme att anstränga sig mindre och bry sig mindre eftersom de inte är lika beroende av relationen, och för att det inte anses vara deras ansvar primärt.

Jag upplever att ”kommunikation” är väldigt mycket enklare när en är relativt jämlika i relationen, alltså har det underlättat för mig att ha relationer med kvinnor. Detta gör såklart inte att det flyter på friktionsfritt, men det är ändå en stor ojämlikhet som försvinner. Det finns inte samma självklara förväntan på att jag ska dra hela lasset.

Jag är misslyckat heterosexuell och stolt.

Ibland e folk ba: du e bara flata för att du är misslyckat heterosexuell. Och jag känner typ; gud vad bra att jag misslyckades med mina heterorelationer. Misslyckandet, som jag ser det, låg för min del i att jag är på tok för grälsjuk för att acceptera vissa saker. Detta har gjort att mina heterorelationer har varit sjukt misslyckade, för jag har inte kunnat acceptera att män gör som de gör i relationer utan att ställa till en så kallad ”scen”.

Jag har såklart gjort detta för att jag tänkte mig att det skulle förbättra relationen, vilket inte fungerade över huvud taget. Det gjorde istället att relationerna gick åt helvete för att sprickorna blev alltför uppenbara. Det blev helt enkelt för jobbigt att hålla ihop, speciellt för män som hatar att konfronteras med sitt beteende.

Ibland tänker jag: tänk om jag hade varit lättare att ha att göra med i relationer. Tänk om jag hade varit lite mindre bråkig. Tänk om det hade varit bekvämt för mina partners att vara tillsammans med mig. Då hade vi kanske fortfarande varit ihop. Och jag hade bara svalt allting, internaliserat allting.

Givetvis blev jag ledsen när förhållandena sprack. Givetvis önskade jag att jag hade varit mindre bråkig. Men såhär i efterhand ser jag det som en form av försvarsmekanism som jag använde. Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde, även om det var sjukt smärtsamt då så har det tagit mig framåt till en situation jag är betydligt mer tillfreds med.

Det finns inget egenvärde i att vara lyckat heterosexuell, det finns inget egenvärde i att hålla kvar vid relationer som inte tar en uppåt och framåt. Det råkar bara var så i detta samhälle, att det är status att ha en ”lyckad” heterorelation. Och detta sker alltid på bekostnad av kvinnan, det är hon som måste tugga i sig allt det förtryck och den exploatering som äger rum i relationen. För vems skull? För mannens såklart, och i slutänden patriarkatet.

Jag är misslyckat heterosexuell. Jag försökte, jag försökte verkligen, men det funkade helt enkelt inte. Jag kunde inte ha relationer på de premisserna. Jag kunde inte kompromissa med mig själv på det viset. Det är ett stort misslyckande i mitt liv. Det är något jag förväntas känna en massa skuld och skam över, ty det är min plats som kvinna att få relationer att fungera. Men nej, jag skäms faktiskt inte. Jag är snarare stolt över att jag lyckades se att skälet till mina misslyckanden inte var att jag gjorde fel, utan att jag försökte anpassa mig till en ohållbar situation.

Inom detta samhälle betyder lyckat heterosexuell som kvinna att anpassa sig till det förtryck som finns i heterorelationer, och givet detta tycker jag att misslyckat heterosexuell är en ganska bra grej att vara.

Snubbminnen.

När vi inte höll med varandra angående att mänsklighetens existens har något egenvärde och han blev så sur att han vägrade prata med mig. Till slut gick jag därifrån, då kom han ut till mig i hallen och var ”ledsen” över det hela och bad om ursäkt, men absolut inte innan dess. Såpass fånig grej att bli sur och straffa någon över? Jag antar att det var väldigt viktigt för honom att upprätthålla någon slags nyttoillusion med sin tillvaro.
Alla gånger han läxade upp mig för att jag var ”oartig” på något vis. Själv tyckte han såklart att hans beteende var exemplariskt även när jag påpekade att folk blev obekväma av det. ”Artighet” handlar egentligen bara om att köra över andra på ett socialt accepterat sätt, och det är lättare för en man.
Alla gånger han ”hintade” om att han skulle göra det ena eller det andra på kvällen som jag kanske kunde följa med på, men aldrig förmådde sig om att bjuda med mig rakt ut eftersom han ville att jag skulle fråga honom. När jag konfronterade honom så sa han typ ”jag vill inte att du ska känna dig pressad”. Detta trots att jag bett honom att bjuda med mig.
När han var otrogen och Så Himla Ledsen för det. Senare fick jag veta att hon han legat med hade frågat om det var okej, och att han hade ljugit. Tycker synd om kvinnan som fick ta skiten för hans oansvariga beteende, även från mig. Jag var inte klokare än så då.
När han ifrågasatte att jag hade en bild när jag satt i en mans knä på min facebook eftersom ”folk kunde tro att jag var en slampa”.
När jag ringde honom och mådde dåligt och han avslutade samtalet det fortaste han kunde utan att visa någon som helst omsorg.
När han tyckte att jag var otrevlig när jag hade sagt ifrån då en person hade förminskat mig på ett väldigt tydligt sätt. Överlag hade jag ingen ”rätt” att stå upp för min integritet.
När han straffade mig genom att vara grinig för att jag umgicks med en manlig vän till mig, som han väl antagligen kände sig hotad av. Överlag den där tendensen att straffa mig när han tyckte att jag gjorde något fel eller opassande, istället för att ta någon form av ärlig diskussion om det hela. Troligen för att en diskussion hade han kunnat förlora.

P.S: vore kul att få läsa era snubbminnen!!

Angående ”politisk lesbiskhet”.

Jag blir ibland ”anklagad” för politisk lesbiskhet, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att jag gått från heterorelationer jag försökt göra ”jämställda”, till insikten om hopplösheten i projektet och sedan till att ha en lesbisk relation. Jag skriver också mycket om att leva för och genom kvinnor, och ser heterosexualitet som en livsstil snarare än en läggning. Jag antar att det lätt framstår som att jag framförallt har en relation med en kvinna för att jag hatar män.

Jag tänker såhär: jag önskar att jag inte hade behövt gå igenom alla dessa kassa heterorelationer innan jag kunde ha en relation med en kvinna. jag önskar att jag inte hade behövt lära om allt det jag lärt mig att begära. Jag önskar att jag inte hade behövt tampas så mycket med min vilja att vara lyckat heterosexuell och så vidare. Nu var det tyvärr inte så för mig. Att begära kvinnor kom inte ”naturligt” för mig, utan det var något jag var tvungen att sakta sakta gräva fram bakom ett stort jävla berg av inlärd heterosexualitet.

Icke desto mindre var det så det förflöt för mig. Jag var tvungen att vada genom skiten för att komma framåt, jag var tvungen att se med mina blotta ögon att det inte fanns något män kunde ge mig.

Jag skulle kunna säga att jag aldrig var kär i eller tänd på männen jag var med, vilket inte vore en lögn rakt igenom. Jag begärde dem inte för att jag ville ha just dem, jag begärde det erkännande som de kunde ge mig. Jag fick inte ut något av relationerna med dem, jag vara snarare hetsad in i ett djupt känslomässigt beroende. Jag har aldrig känt den typen av begär, trygghet, närhet och kärlek jag känner i min nuvarande relation inför en man. Jag skulle kunna säga att jag varit lesbisk hela tiden för att verka mer autentisk, men jag känner inte att det är relevant för att beskriva min situation. Jag har levt heterosexuellt, nu lever jag lesbiskt. Mina relationer med män var ”sanna” på det viset att de var betydelsefulla för mig.

Att vara lesbisk för mig är inte ett politiskt beslut i sig, däremot var det politisk analys som gjorde att jag kunde komma i kontakt med det begäret. Jag var tvungen att först dekonstruera heterosexualiteten, innan jag kunde fundera på vad alternativet var. Jag var tvungen att hata män innan jag kunde älska kvinnor. Detta gör att min lesbiskhet på sätt och vis är manstillvänd, det vill säga att den definieras i förhållande till män. Jag önskar att det inte var så, men för mig har det varit den enda vägen. Samtidigt så är det så att jag mer och mer börjar älska kvinnor som sådana, inte för att de är bättre än män. Jag ser manshatet som ett steg i processen snarare än grunden i min nuvarande situation.

Jag skulle inte plåga mig själv i relationer jag inte ville vara i för att det var ett politiskt val. Samtidigt så tror jag att strukturell analys är nödvändig för att kunna se vad en faktiskt ger upp som kvinna i heterorelationer. Jag tror att det är nödvändigt att förstå varifrån vissa drifter och begär kommer för att kunna se förbi dem. Därför pratar jag om relationer som politiska val. Inte för att en bara kan ”bestämma sig” en dag, utan för att det är ett politiskt val vad en väljer att se och förstå och vad en sedan väljer att göra av dessa insikter.

Men vissa antar att mina relationer med kvinnor är mindre autentiska för att jag kommit fram till dem på det här sättet. Detta tycker jag är konstigt, eftersom det politiska och det personliga alltid är sammanvävt. Jag har kommit till politiska insikter genom personliga erfarenheter, och sedan har jag skaffat mig andra personliga erfarenheter när jag försökt organisera mitt liv utifrån dessa politiska insikter. Det är inte som att jag en dag bara råkade läsa en text om att det är bättre att vara flata och sedan blev det, utan det har varit en process bestående av både känslomässigt arbete, personliga insikter och politisk analys som lett fram till andra sätt att förhålla mig till mig själv och mina relationer. Jag tycker det är konstigt att tänka att något skulle vara mer sant bara för att en ”känner” det från första början. Om jag hade varit helt tillfreds i mina relationer med män hade jag ju inte gjort denna resa, alltså ”kände” jag också någonting. Jag hade bara inte orden för att förstå det. Dessa ord har jag fått från feminismen.

Att utnyttja en människa en har en relation med i några slags politiska syften är dock patriarkalt, och jag skulle aldrig få för mig att tänka så kring mina relationer. Jag har de relationer jag har för att jag tycker om människorna som ingår i dem, inte av ren princip. Men sedan jag lärt mig att förstå mina relationer ur ett feministisk perspektiv så har det blivit alltmer uppenbart att män inte har något att erbjuda, eftersom det som drog mig till dem innan har förlorat sin glans. Detta har gett mig så otroligt mycket i livet, och jag önskar att fler fick göra samma resa. Därför tänker jag fortsätta att prata om sexualitet som någonting som kan förstås politiskt, helt enkelt för att detta har varit det sätt som har fungerat för mig.