Relationer – Sida 18 – Fanny Åström

Relationer med kvinnor och ickemän som politisk kamp.

Eftersom denna blogg primärt är en manshatarblogg så tänker jag att det lätt framstår som om jag tycker att relationer med kvinnor och ickemän är guld och gröna skogar, vilket inte är så konstigt. Jag tänkte på detta igår när jag läste SCUM-manifestet:

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.
Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Och jag tänker på de ickemän jag älskat, och hur oerhört svårt det har varit att våga. Att våga värdera relationen, att våga lägga tid och känslomässigt engagemang i relationen, och hur mycket jag har sårat människor och blivit sårad. Först och främst av vänner som prioriterat bort mig för män de har haft relationer med, ett misstag jag själv gjort många många gånger. Både genom att ge dem mindre tid, men också genom att använda vänskapen som en avlastningsyta för att prata om mina relationer med män eller genom att bli såpass trasig av relationer med män att jag inte kan ta ansvar för hur jag beter mig mot mina vänner. Detta är stora sorger i mitt liv.

Jag tänker att en i ett patriarkat internaliserar en väldigt sjuk syn på relationer. Eftersom kärleksrelationer snarare handlar om makt och underkastelse än trygghet, närhet och kärlek så skapar detta en slags norm i hur vi ska förhålla oss till andra människor. Jag tänker också att vi är alienerade inför oss själva och våra verkliga behov, och att detta inte är något som kan stängas på och av.

Feministisk analys av relationer har för mig gjort väldigt mycket mer än att komma fram till att män är värdelösa att ha relationer med. Det har också fått mig att tänka väldigt mycket på överordning och underkastelse, integritet, makt och ansvar. För att kunna ha bra relationer, oavsett med vem, så krävs det att en är i kontakt med sig själv och sina behov. Att en har insikt om vad en behöver i relationer och integritet nog att upprätthålla detta. Att en inte ingår i relationer en inte har förmågan att ta ansvar för och så vidare.

Integritet är grundläggande. Integritet i sina relationer kan en få om en inte hänger upp sin känsla av egenvärde på relationer, om en inte känner att en behöver ha en relation för att känna sig värdefull. Om en har denna integritet så kan en vara mer medveten kring vilka relationer en ingår i, vilket både hindrar en från att bli utnyttjad och att utnyttja andra. Jag har många gånger gått in i relationer som jag egentligen inte fått ut särskilt mycket utav, eller ingått i relationer på premisser som inte passar mig, för att jag saknat den här medvetenheten. Detta har lett till att jag använt relationen på sätt som varit destruktiva både för mig själv och andra, till exempel för att få bekräftelse. Nu upplever jag mig som att jag har betydligt bättre koll på mina behov, jag kan lättare sortera ut vilka begär och drifter som är positiva att tillfredsställa och vilka som skulle vara destruktiva. Jag kan längta efter och fantisera om något, men ändå veta att det egentligen skulle skada mig om jag gav efter.

Jag tänker också på underkastelse: ofta i relationer underkastar jag mig, helt enkelt för att jag tycker att det är så jävla jobbigt att ta ansvar för mig egen existens och mina behov. Jag tycker att det är så förbannat svårt att stå upp för dem, ofta vet jag inte ens vad det är för behov, eftersom jag aldrig utforskat dem. Jag har ju lärt mig att jag ska leva mitt liv för och genom andra. Grejen är att det är väldigt svårt för motparten att göra något åt att en person underkastar sig. En kan såklart undvika att utnyttja maktövertaget det ger en, men om någon ständigt anpassar sig efter vad en vill (eller vad de tror att en vill) så är det svårt att komma ur. Jag tänker att det är ett ansvar jag har både gentemot mig själv och i relationer att inte underkasta mig på det här sättet, och det hänger ihop med att bygga upp min känsla av egenvärde.

Detta har varit nödvändigt för att kunna bygga bra relationer även med kvinnor och ickemän. Det handlar alltså inte bara om könet på de som ingår i relationen, utan om i vilken grad en lyckats hantera de destruktiva relationsmönster som patriarkatet präntat in i en. Detta är en process som tar tid, jag har gjort en massa misstag och kommer troligen göra en massa fler. Men det blir bättre, det blir det verkligen. En lär sig väldigt mycket av att försöka bygga kärleksfulla, ärliga relationer. En lär sig mycket om sig själv och andra, om sina begränsningar och behov.

Men då kärlek inte kan blomstra i detta samhälle finns det såklart begränsningar för ens relationer, hur mycket en än försöker. Det går helt enkelt inte att leva för och genom varandra, att finnas där för varandra, på det sätt en skulle vilja. Det är inte möjligt, för om en gör det så går en själv under. Det finns för lite skydd i samhället för att en ska kunna ge sig hän. Det är därför feministisk kamp är nödvändig, och det är därför vi måste försöka leva för och genom varandra redan nu. Även om det är svårt att ha ärliga relationer med kvinnor och ickemän så måste vi försöka, eftersom det i sig utgör en kamp. Det är en kamp mot patriarkatet inom oss och mot vårt beroende av män. För trots att vi såklart kan skada varandra, så är det männen som är vår motpart i patriarkatet. Det är männens herravälde som måste störtas. Det är upp till oss att strukturera våra relationer på ett sätt som möjliggör detta. Det är upp till oss att försöka göra något vackert trots de oerhört dåliga förutsättningar vi har i detta samhälle.

Jag drömmer om att leva för och genom mina systrar. Jag drömmer om ett samhälle där kärlek kan få blomstra fritt. Ett samhälle där relationer inte struktureras efter makt, överordning och underkastelse. Ett samhälle där vi kan ge varandra allt, utan att för den sakens skull gå under. Ett samhälle där vi slipper vara så små och ensamma, där vi har gemensam styrka.

Män vill aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sex.

Ibland slår det mig att preventivmedel är en stor ickefråga i mitt liv, och att det inte alltid har varit så. Till exempel minns jag när jag som 15åring tyckte det var helt rimligt att jag skulle äta piller för att göra det mindre jobbigt det här med kondom under sex. Att det var mitt ansvar att se till att den jag hade sex med bar kondom var en självklarhet, likaså att det sex vi hade nödvändigtvis var tvunget att vara penetrerande. Jag tänkte att det blir ”enklare” med p-piller eftersom jag alltid kände mig så jobbig och besvärlig när jag behövde påminna dem.

Sedan började jag ha sex med män som själva tog ansvar för kondom och som inte heller tyckte det var så viktigt att komma under penetrerande sex utan mer behandlade penetration som en möjlig del i sex men inte hela grejen så att säga. Detta förenklade saken avsevärt. Jag hade också sex med män som inte uppskattade penetrerande sex alls, något jag för övrigt kan rekommendera om en nu ska envisas med att ha sex med män.

Numera behöver jag inte tänka på den här saken alls vilket är helt otroligt skönt, och det gör det också mer tydligt hur mycket jag anpassat mig tidigare och hur normaliserat det har varit. Hur mycket jag anpassat mig efter att kunna ha en viss typ av sex och för att mannen ska slippa ta ansvar.

Det är verkligen helt otroligt hur vanligt det är att cissnubbar bara kör in sin penis i en utan att fråga, oskyddat. De verkar utgå från att en ska ta ansvar för de eventuella konsekvenserna på det sätt de önskar, det vill säga utsätta sig för den risk som det innebär att göra en abort om en skulle bli gravid (nej menar inte att abort är jättefarligt, men det är helt klart med riskfyllt än att skydda sig från första början) alternativt själv stå för att proppa sig full med hormoner för deras skull. Till och med när jag klart och tydligt SAGT i god tid innan samlag att jag inte vill att de ska försöka penetrera mig utan att prata om saken först så har sådana försök förekommit, vilket med all önskvärd tydlighet påvisar hur oerhört lite de bryr sig om min vilja.

Det är intressant tycker jag, hur oerhört normaliserat det har varit för mig att det är upp till mig att ta ansvar för att inte bli gravid samtidigt som män kan göra lite som de vill och ändå förvänta sig att en ska göra abort eller rentav bli kränkta och känna sig lurade om någon trots allt behåller barnet de själva varit högst delaktiga i att skapa.

Om en ska ha en sex med någon så är det väl rimligt att diskutera eventuella förhållningssätt till risker och konsekvenser innan? Detta verkar vara ganska kontroversiellt för många män dock, som snarare verkar anse att det enda som spelar någon roll är att de aldrig behöver ta något som helst ansvar.

Vänner som försummar en på grund av kärleksrelationer.

Fick denna fråga på ask:

tips på hur en hanterar nära vänner som försummar en pga förlorad i kärleksrelation, överseende?

Jag tycker detta är en svår fråga. Å ena sidan har jag själv varit vännen som blivit försummad och vet hur svårt det är och ont det gör. Å andra sidan har jag själv varit den som isolerat mig i en parrelation och försummat andra.

Att inte ställa krav på sina vänner att de ska ombesörja ens relation kan vara problematiskt för ens integritet. En ska inte behöva ta vilken skit som helst. Samtidigt tror jag att denna isolation många gånger sker ofrivilligt från den andra partens sida.

Till exempel: i många relationer så förekommer det att den ena försöker kontrollera den andres sociala liv och begränsa umgänget med till exempel vänner, till exempel genom att förutsätta att en ska umgås, genom skuldbeläggande, genom att nedvärdera vännerna och så vidare. Detta är ett av de första stegen i normaliseringsprocessen som förekommer i misshandelsrelationer.

I den relation där jag isolerade mig som mest från annat socialt umgänge blev jag ständigt utsatt för pikar om hur oduglig jag var socialt vilket gjorde att mitt självförtroende sjönk i botten och jag knappt vågade umgås med folk utan min partner. Jag var helt enkelt övertygad om att jag var illa omtyckt. Jag mådde också dåligt av relationen vilket gjorde att jag hade väldigt lite ork. Det hade varit jättebra för mig om mina vänner hade varit mer på mig om att umgås då. Jag förstår att de inte orkade eftersom jag sa nej så ofta, men det var för att jag var så himla övertygad om att jag inte var kapabel till socialt umgänge.

Jag tror generellt att det är viktigt att visa att en finns där för sina vänner, men jag förstår om en inte orkar för att en själv känner sig sviken av dem. Försök tänka att det inte är personligt utan att det handlar om att patriarkatet är starka grejer.

Jag vill inte att du ska laga mig, jag vill bara att du ska veta att jag hatar dig avgrundsdjupt.

Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.

Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.

Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.

Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.

Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.

Detta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.

Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.

Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.

Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.

Mäns känslomässiga stöd.

Twittrade om Snälla Killar, närmare bestämt killar som försöker ge en känslomässigt stöd:

Ett problem med ”snälla killar” är att män inte kan ge på jämlika grunder, om de ger stöd är det utifrån en överordnad position. De kanske har ”förståelse” för att en är så hysterisk, men de har inte empati. Och sedan när de gett detta stöd så förväntar de sig att en ska bli lugn, lycklig. Med män känner jag mig som ett offer, utelämnad till deras välvilja och förståelse. Utelämnad till att de anstränger sig för att förstå. Men de kan inte förstå mig, för de har ingen kontakt med sina egna sorger, sin egen tomhet och sårbarhet.
När de ”hjälper” mig blir jag enbart mer beroende av dem, de ger mig inget stöd utan tillfällig substitut som gör mig beroende. Beroende för att jag istället avvecklar mina egna försvar och mekanismer när jag kan få deras tomma förståelse som tillfällig lindring. Beroende för att jag känner mig skyldig, för att jag känner mig skyldig att ta emot och värdera deras hjälp, tro att det är det jag behöver. Kvinnor får mig aldrig att känna såhär, för där brukar hjälpen ges utifrån en grund av förståelse för sig själv.

Vad är det som gör att en kan hjälpa andra? Jag tänker att det först och främst bygger på insikten att en inte kan, att en inte är tillräcklig och att en inte heller ska försöka vara det. Att en inte ska lova mer än en kan hålla, att en inte ska försöka ta ansvar för den andras existens. Det heter just stöd av en anledning, det handlar om att hjälpa någon i dennes egna arbete snarare än att utföra arbete åt denne.

Män som försökt ge mig hjälp har i regel gjort mig svagare. De har trott sig kunna fixa mitt liv, och eftersom jag mått dåligt och varit insyltad i relationer med dem har jag tagit emot deras hjälp. Eller så har jag avböjt den till en början men till slut känt mig tvungen eftersom de helt enkelt har pressat mig till det, genom att skuldbelägga mig för att inte ta emot det de så altruistiskt ger. De har pressat mig till att ”lita på” att de kan ge mig det jag behöver. De har gett mig en gåva som jag inte bett om, men som jag känt mig tvungen att ta emot. Deras ”gåva” är att ta sig an mig, min motprestation är att lägga min existens i deras händer.

Det är ett högt spel som spelas på mannens initiativ, men det är jag som är insatsen. Det är jag som tvingas lita på honom. Han har hela tiden kontrollen över situationen, och han kan gå när det passar. Jag däremot är utelämnad från det ögonblick då jag bestämmer mig för, eller blir pressad till, att lita på honom.

Det handlar om idén om att kärleken ska lösa allt, och att en människa inte ska vara något mer än sin kärleksrelation. Att en inte skulle kunna ha egna sorger och strider att utkämpa om en är ”lycklig” i sin relation med en annan människa. Det handlar om att mannen kräver att han ska vara allt för kvinnan, att kvinnan ska lägga sitt liv i hans händer så att han ska kunna fixa det. Det handlar om att etablera en maktrelation där kvinnan är känslomässigt utelämnad.

Män tröstar mig genom att bekräfta mig. När jag säger att jag känner mig värdelös, att jag saknar hopp, så säger de att de visst värderar mig och att de minsann tror att saker och ting kommer gå bra för mig. Som om det skulle förändra min situation eller min upplevelse. Sedan ger de min dåligt samvete om detta inte får mig att må bättre, om det inte räcker för mig att de tycker det ena eller det andra, om deras tolkning av situationen inte är det enda jag värderar. De kör över mina tolkningar av min situation snarare än att jobba med dem tillsammans med mig. Deras tröst bygger på förnekelse, inte förståelse. Hur sockersöt denna tröst än är så är den i slutänden alltid destruktiv, för den bygger inte på något reellt, den hjälper mig inte framåt på riktigt utan erbjuder bara tillfällig lindring.

Allt reellt hjälparbete bygger på erkännandet av situationen som den är, erkännandet av den andra människans känslor och situation, erkännandet av den andres autonomi och förmåga att stå på egna ben känslomässigt. Att med öppna ögon hjälpa någon annan att se och konfrontera sina rädslor och bekymmer är konstruktivt, att trösta någon med förnekelse eller substitut är det inte. Att få någon att känna sig skyldig att må bra för ens egen skull är inte någon verklig hjälp, utan snarare ett ganska egoistiskt projekt som bygger på ens eget behov av makt över någon annan.

Känslomässigt beroende är enbart ett tarvligt substitut för en konstruktiv relation där en hjälper varandra framåt. För den som inte har något annat att erbjuda framstår det såklart som lockande, men det handlar om makt snarare än utbyte.

Vad menas när en säger ”avskaffa” mäns våld?

Jag hade en kort diskussion om varför en säger ”avskaffa” mäns våld och inte typ ”stoppa” eller liknande. Jag tänker att det handlar om vilken analys en har. När en säger ”stoppa” så låter det som att våldet är något som kommer utifrån, något slags misstag som ska stoppas och rättas till. När vi säger ”avskaffa” för det istället tankarna till interna förändringar.

Typ såhär:

Dessa faktorer är samhälleliga.

Först har vi det sociala och ekonomiska beroendet. Många kvinnor är också materiellt beroende av män, inte bara för att han har mer tillgångar utan för att en har gemensamma resurser, typ en lägenhet tillsammans eller så. Detta gör att det blir väldigt omständligt att lämna en relation. En kan också ha juridiska band, till exempel i form av barn, som försvårar situationen. Eftersom män konsekvent tas på större allvar i samhället så är det sannolikt att utfallet kommer vara till kvinnans nackdel.

En blir i regel också socialt beroende i en misshandelsrelation. Kvinnor är i regel socialt beroende av män redan som det är, eftersom kvinnor får sin samhälleliga bekräftelse genom män. Eftersom en isoleras socialt så blir förövaren den viktigaste, ibland den enda, referenspersonen i ens liv. Det kan kännas som att det är den enda människan som finns i hela världen. Utan den människan så faller allt. Eftersom en blivit såpass nedbruten så vet en helt enkelt inte hur en ska kunna existera utan denna människa.

Det kan finnas en rädsla för att förövaren ska sprida ut rykten om en och så vidare. Det är inte konstigt om en blir paranoid av att isoleras från andra, och ha en misshandlare som intalar en att en är värdelös som viktigaste eller enda umgänge. Det är inte ovanligt att förövaren säger saker som att ”jag är den enda som står ut med dig” och liknande.

Sedan har vi isoleringen som gör att våldet kan äga rum utan att människor i närheten märker. I detta samhälle så anses det helt normalt att en i princip bara umgås med sin partner och/eller familj, att en gör allting tillsammans med partnern och så vidare. Det så kallade ”privatlivet” är en del av detta; även om det märks att allt inte står rätt till så görs inget eftersom människor har lärt sig att en inte ska lägga sig i andra pars/familjer ”konflikter” eller ”gräl”.

Till sist har vi skulden och skammen som hamnar på offret. Den som till slut lämnar kan bli skuldbelagd för att denne inte lämnat relationen tidigare, eller för att denne hamnade i relationen från första början. Detta gör det ännu svårare att ta steget, eftersom en inte upplever att en har omgivningens stöd. Ofta får offret också höra att det inte är ens fel att två träter och liknande.

Så när det talas om att ”mansrollen” ska förändra, att män ska ”lära sig” att bli mindre våldsamma eller liknande gör en det onödigt komplicerat för sig. En sådan lösning kräver ju att alla individuella män förbättrar sig, vilket inte är särskilt sannolikt då de sällan bestraffas för sina övertramp. Om vi istället organiserade samhället på ett sätt som gjorde kvinnor mindre materiellt och socialt beroende, som inte byggde på isolation och där omgivningen inte skuldbelade kvinnan så skulle det inte vara et problem om enskilda män betedde sig illa. Det skulle helt enkelt inte kunna gå så långt.

När en pratar om att förändra ”mansrollen” så är det egentligen en undanmanöver för att slippa diskutera det egentliga problemet, nämligen mäns makt. Att vilja ha en förändring av mansrollen handlar om att acceptera patriarkatet som system, men att kräva att förtryckarna ska vara ”snällare”. Det är helt enkelt reformism, att göra livet lie mer uthärdligt i ett kasst system. Visst har det sitt värde, men det kan inte vara ett slutmål för feministisk kamp.

Därför är ordet ”avskaffa” relevant i frågan, för att det inte handlar om enskilda män som ska ”stoppas” utan om strukturer som måste förändras. Sedan kan väl enskilda män vara kräk om de nu känner för det, det viktiga är att kvinnor slipper vara utelämnade till deras välvilja.

Går det att ha bra eller jämställda heterorelationer?

Ibland får jag frågan om jag tror en kan ha bra/jämställda heterorelationer.

Jag tänker typ: vad är en bra relation? Jag tänker: inom ramarna för detta samhälle så kommer alla relationer att ske på patriarkatets och kapitalismens villkor. Samkönade som olikkönade, vänskap som kärlek och så vidare. Detta går inte att komma ifrån. Jag tror inte på att leva det postpatriarkala samhället nu, jag tror inte ens på att försöka.

En bra relation tänker jag är en relation som tar en framåt, som får en att växa. En relation som en inte stannar i för att en är emotionellt eller materiellt beroende, utan för att en faktiskt får ut något av att vara med den andra människan. En relation där en inte trycker ner varandra utan hjälper och inspirerar varandra. Jag tänker mig att en kan ha sådana relationer även med män, även om jag ser det som relativt osannolikt.

Men jag tänker också att det är något särskilt med just monogama kärleksrelationer mellan kvinnor och män. Inga andra relationer är lika behäftade med förväntningar, både från omgivningen och från personerna i den. Jag tror också att den maktobalans som finns mellan könen blir extra signifikant i kärleksrelationer, eftersom just kön är en så viktig del där. Det kan finnas andra maktobalanser som också är viktiga att ta hänsyn till, men dessa är inte på samma sätt konstituerande för relationen. Jämställdhet i personliga relationer mellan kvinnor och män är en omöjlighet i dagens samhälle, speciellt i kärleksrelationer. Det handlar liksom om på vilka villkor vi ingår i relationer. Kvinnors och mäns villkor är annorlunda, då det för kvinnan är så mycket mer avgörande för hennes existens om hon har en relation med en man eller ej. Men; brist på jämställdhet behöver inte innebära att relationen i sig är skit. En kan vara respektfull, kärleksfull och så vidare även om det finns en maktobalans.

Jag vet att när jag har en relation med en man så blir denna faktor omöjlig att kringgå. Det faktum att de är män gör helt enkelt för mycket med mig. Jag tänker mig att det inte är såhär för alla, men jag tror knappast att det bara är jag som känner på det viset. Det är dock inte detta som är kärnan i mitt motstånd mot dessa relationsformer.

Den främsta anledningen till att jag är emot heteromonogama relationer är inte att jag tror att kvinnan alltid mår dåligt i dem, utan att jag anser att heteromonogamin är patriarkatets främsta stöttepelare i ett borgerligt/liberalt samhälle. Jag ser det som en fråga om feministisk kamp att välja bort vissa relationsformer. Inte nödvändigtvis att inte ha relationer med män, men åtminstone att inte organisera dem enligt vissa ramar. Till exempel; undvika materiellt och alltför stor socialt beroende av dem.

Det handlar om vad vi behöver som människor. Vi behöver närhet, trygghet, intimitet, uppskattning. I detta samhälle organiserar vi ofta vår tillgång till detta efter tvåsamma kärleksrelationer. Det är helt enkelt i sådana relationer vi förväntas få dessa behov tillgodosedda. Ofta måste människor välja, eller upplever sig i alla fall tvungna att välja, mellan att underkasta sig detta eller att vara ensamma. Jag tänker mig att en som individ kan vara betydligt lyckligare om en hamnar i rätt heteromonogama relation, men det är liksom själva villkoren för vår existens som älskande och begärande människor i detta samhälle som jag vänder mig emot. Jag vill att dessa villkor ska förändras, och en del i det tror jag är att bygga upp andra praktiker för att få dessa behov tillgodosedda.

I detta samhälle så kommer detta alltid att ske på underkastelsens villkor. Hur en än gör så kommer patriarkatet sippra in i relationen. Det är patriarkatet som har skapat de som ingår i relationen som könade varelser, det är patriarkatet som har konstruerat relationsformen och de känslor som är behäftade med den och så vidare. Detta innebär inte att det inte kan finnas något fint i relationen, att det inte kan finnas genuina känslor och så vidare. Men det innebär att det alltid kommer att finnas strukturer i relationen som motverkar detta.

Att vara stöd till våldsutsatta.

Jag har både funderat och praktiserat rörande att ge stöd till människor i misshandelsrelationer, och tänkt att jag ska sammanfatta lite vad jag kommit fram till för praktiker för egen del. Menar inte att dessa är rätt för alla eller att de är bäst, men det är vad som funkat för mig.

Markera och sätt ord på saker. Typ om du hör någon beskriva ett förlopp, säg ”det där är misshandel/våldtäkt och det är inte okej”. Att sätta ord på saker på det här sättet är väldigt effektivt. Det ger personen ett annat sätt att förhålla sig till det inträffade och förhoppningsvis styrka och mod att sätta det i
Fråga om våldet. Jag brukar fråga typ ”förekom/förekommer det fysiskt våld”. Detta är en känslig fråga och en måste såklart respektera om personen inte vill svara på den. Faktum är dock att få personer berättar om sådant självmant, för det är oerhört skamfyllt. En annan effekt är att många börjar reflektera över det själva. Typ: ”inga direkta slag men knuffar/nyp/grepp”, saker som personen innan inte kategoriserat som fysiskt våld men som en kan markera faktiskt är det.
Var sparsam med tjatandet. Detta tycker jag är en fin balansgång. Å ena sidan ska en inte skuldbelägga någon som inte klarar av att lämna, å andra sidan kan en behöva en extra push ibland. Jag brukar vara försiktig med att säga åt folk vad de ska göra, men det är inget principiellt förbud.
Håll isär personen och relationen. Människor som är i destruktiva relationer kan vara jobbiga att ha relationer med. Kanske växlar de mellan att gråta ut och försvara sin partner, de säger att de ska lämna utan att göra det och så vidare. Detta kan vara jobbigt för en närstående. Om du inte orkar, var noggrann med att markera att det handlar om relationen och inte personen. Jag tänker ofta på vad min mamma sade till en vän; ”jag kommer alltid att finnas här för dig, men jag kommer aldrig att stötta din relation med honom”. Jag brukar markera att jag inte tänker delta i något normaliserande av relationen, alltså jag kommer inte sitta och lyssna på olika haranger om hur ”problemen ska lösas” och liknande. Däremot finns jag där på vägen mot frigörelse. Detta fyller dels funktionen att skydda mig själv, det är alldeles för jobbigt psykiskt att dras in i en våldsutsatts persons egen ambivalens, men det fyller också funktionen att
Delta inte i något förbättringsprojekt. Detta hänger ihop med punkten innan. Bekräfta inte personen i snack som ”om vi bara gör X så kommer det att bli bra”. Jag brukar säga typ: ”det kanske kommer bli lite bättre men du kommer aldrig kunna ha en bra relation med någon som har skadat dig såhär”. Grejen är att en person som är i en misshandelsrelation ofta har normaliserat skiten så till den milda grad att den kan bli tacksam bara det inte förekommer direkta slag, eller kanske att det gör det mindre ofta. Om du inte orkar säga emot så är det i alla fall viktigt att inte bekräfta detta.
Var inte rädd för att bli ovän. Många blir arga om de känner att deras relation ifrågasätts. Var inte rädd för att bli ovän med personen. Det är värt att riskera vänskapen för att eventuellt kunna ta personen ur relationen. Förhoppningsvis så kommer personen att lämna förr eller senare och då kommer den nog vara glad att du markerade. Men det är alltid viktigt att förklara att det inte är personen en ifrågasätter eller ogillar utan relationen. Det är också viktigt att upprätthålla sin egen integritet i relationen, både för ens egen skull och den andras. Det är lätt att dras med i någon annan lögner för att undvika konflikt, men i slutänden hjälper detta bara förövaren.
Markera varje steg. Ofta känner sig folk misslyckade för att de inte klarar av att lämna, för att de går tillbaka och så vidare. Markera varje steg mot frigörelse. Markera att det viktiga är att det går framåt. Markera att bara för att det kommer motgångar så innebär inte det att allt varit förgäves.
Det är okej att det är tungt. Två grejer jag brukar säga: ”det kommer inget rätt tillfälle” och ”det kommer att vara svårt, men du kommer att komma ur det”. Ofta när frigörelse beskrivs så är det som om det var lekande lätt, typ att en dag ”bestämmer en sig” och bara går, stänger dörren och tittar aldrig tillbaks. Såhär fungerar det i regel inte. Frigörelse är en jävligt svajig process mentalt. Det är ambivalent och jobbigt, en kommer att tveka och vilja gå tillbaks. En kanske kommer gå tillbaks. Men det viktiga är att inte låta sig bli nedslagen av motgångarna, utan att acceptera dem som en del av processen. Ett resultat av detta är att många letar efter ett ”rätt tillfälle” att lämna, ett tillfälle då de känner sig starka eller att de ”fått nog”. Detta tillfälle kanske kommer för vissa, men det är inget en kan leta efter. En får helt enkelt bestämma sig. Nej, det är inte enkelt alls, men det finns inte så många andra sätt. Många väntar förgäves på att något annat ska komma och hjälpa dem, och det är förståeligt men det gör tyvärr att folk stannar i relationer som skadar och dödar dem.
Fråga om flyktvägar. Den som är i en misshandelsrelation har ofta blivit isolerad från omvärlden, vilket gör att allt kan kännas hopplöst. Fråga om vilka flyktvägar och resurser den har. Om den har vänner, familj, sparpengar och så vidare. Många har mer resurser än de tänker sig, markera dessa.
Ta rädslan på allvar. Många är rädda för att lämna sin partner eftersom partnern är våldsam. Kanske har partnern hotat dem med våld om de lämnar och så vidare. Detta är inte en obefogad rädsla. Fråga om personen är rädd och vad den är rädd för. Detta är viktigt för att bedöma situationens allvar.

Skriv gärna om ni har något mer eller om ni har några invändningar. Detta är som sagt ingenting skrivet i sten utan mest det jag själv upplevt fungerat.

Mäns förhållande till kvinnors reaktioner.

Fick två kommentarer angående mäns relation till kvinnors känslor:

Nummer nio skulle jag vilja utvidga till ”ignorerar och/eller skuldbelägger kvinnor för sina känslor”. Också tätt kopplat med bullshit som ”hon överreagerar”, ”hon har pms/hormonsvängningar” etc. Män som blir provocerade av kvinnors känslor, och ignorerar dem och/eller blir förbannade.
Min första pojkvän (som jag var tillsammans med i sex år!) blev fruktansvärt obehaglig när han blev upprörd, han skrek och kastade saker omkring sig – vilket gjorde mig jätterädd så jag brukade låsa in mig på på toa eller i en garderob och satt på golvet och grät. Då stod han och slog och sparkade på dörren för tydligen så var det då jag som gjorde situationen värre

Och:

Tänker på ett ex som kunde gå och terrorisera mig i timmar genom att ta upp allt som var fel på mig och allt dumt jag gjort, för att till sist när jag bröt ihop och började gråta (har långt till tårar och gråter aldrig inför andra människor om jag kan undvika det) sa saker som ”men herregud, det går ju inte att diskutera med dig om du ska bryta ihop och böla för minsta sak” och ”det är så jävla typiskt kvinnor att manipulera med tårar för att män ska tycka synd om dem”.

Detta är så jävla typiskt; män som aktivt provocerar fram en reaktion för att sedan kräva att en inte ska ha den, som skuldbelägger en för att en är ”överkänslig” och liknande.

Jag tänker att detta också påminner om olika uppfostringsmetoder, att ”härda” barnet genom att utsätta det för olika provokationer och sedan tycka att de inte ska reagera på det ena eller det andra sättet.

Jag antar att vissa skräms av att deras handlingar har för dem oönskade konsekvenser som de känner sig tvungna att hantera. Det är jobbigt när någon börjar gråta på grund av något en gjort.

En annan grej på samma tema: jag har upprepade gånger varit med om att jag sagt typ ”fortsätt inte med det här beteendet, det gör mig upprörd” varpå snubben ÄNDÅ FORTSATT, och när jag till slut blivit förbannad och/eller ledsen så tycker han att det är mitt fel att jag reagerar på fel sätt. En bara; nå, om du hade lyssnat på mig från första början så hade detta inte behövt hända.

Varför litar de inte på ens förmåga att själv avgöra ens eget känsloliv? Okej att de tycker att ens reaktioner är ”felaktiga”, men i så fall borde de ju kunna respektera att en har just dessa ”felaktiga” reaktioner och inte gå på mer när en faktiskt säger till dem. Men icke! De ska ta tolkningsföreträde och bestämma att mitt eget omdöme om mina känslor är irrelevant för deras agerande och sedan bli förvånade när det går illa.

Detta är också en sån grej som äldre män gärna gör mot yngre kvinnor; provocerar dem på olika sätt för att sedan tycka att de är roligt när de bli retade och reta dem ännu mer för att de är så ”lättprovocerade”. Vad detta är är att ta ifrån någon rätten till sina instinktiva känslomässiga reaktioner och tvinga någon till ”självbehärskning”. Till vilken nytta? För att göra tillvaron mindre obehaglig för mannen såklart. Om en lär sig att ens instinktiva reaktioner är fel så håller en tillbaka dem, vilket resulterar i att mannen kan fortsätta hålla på med sin skit utan att behöva utsättas för något obehag i form av en berättigad reaktion.

Att behöva ta skulden för mäns oförmåga.

En grej som många män tycks ha svårt att förstå är att det är jävligt osympatiskt att inte trösta människor som är ledsna/gråter. När jag skrev om att mitt ex ignorerade mig när jag grät så fick jag en massa kommentarer om att en minsann inte ska böla som ett ”småbarn” och bla bla bla och att en får räkna med att bli ignorerad i sådana fall.

Jag har så oerhört svårt att förstå detta. Jag tänker att relationer handlar om kärlek och att det inte är det minsta kärleksfullt att ignorera en person som uppenbarligen är ledsen.

Vissa män talar om detta som om de ska ”uppfostra” sina partners. Typ att det är fel att trösta någon som gråter eftersom en inte ska belöna sådant beteende. Uppfostran är ju från första början vidrigt, men detta säger också något om inställningen män har till kvinnor; som om de inte vore fullvuxna människor. Som om han har bättre koll på deras känslor och vad de behöver än de själva.

Jag minns hur jag alltid kände mig tvungen att bevisa att jag hade rätt att vara ledsen eller att jag var ledsen nog för att kunna kräva att han skulle trösta mig. Detta gjorde mig såklart inte gladare, utan skapade snarare en situation där jag inte kunde lita på mina egna känslor.

Jag minns när jag var ledsen och ville ha tröst och det första han gjorde var att ifrågasätta mitt behov och sade saker som ”är det verkligen så illa” och liknande. Detta fick mig undantagslöst att må ännu sämre. Det var ett ifrågasättande av mina känslor och min rätt att känna dem. Jag fick aldrig rum att erkänna mina egna känslor som relevanta utan kände ständigt skuld och skam, vilket gjorde mig oförmögen att ta tag i roten till dem. Istället definierade jag mig själv som ”känslig” och liknande, för det var den enda förklaring som fanns tillgänglig. Jag BAD OM URSÄKT för att jag grät. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Och han var så fin och snäll som ”stod ut med mig”.

Det är såklart okej om en inte kan eller orkar ge tröst ibland, eller om en generellt har problem med människor som gråter av någon anledning, men i sådana fall är det en skuld en borde bära själv istället för att skjuta över den på den ledsna. En man säga ”jag orkar inte just nu, jag är ledsen för det” eller ”av någon anledning så låser det sig i mig när människor gråter, jag kommer inte kunna hantera det bra och jag är ledsen för det”. Så gör jag själv när folk vill ha stöd som jag inte kan ge. Förklarar situationen, ber om ursäkt, säger att jag är ledsen för att jag inte kan. Är tydlig med att det handlar om mina egna begränsningar, inte om att deras reaktion är felaktig. Men jag behövde alltid bära skulden över min pojkväns otillräcklighet. Han kunde aldrig erkänna att det var han som gjorde fel.