Relationer – Sida 19 – Fanny Åström

Om samhällets ursäktande av mäns gränsöverskridande.

Läste Sandra Beijers lista på high school-filmer och stannade vid beskrivningen av filmen Can’t Buy Me Love:

Can’t Buy Me Love handlar om Ronald (spelad av Dr. McDreamy) som betalar 1000 dollar till skolans populäraste tjej för att hon ska vara hans flickvän i en månad. Hon blir förälskad men han blir helt uppe i sin nyvunna status och förvandlas till en douche.

Reagerade på detta. FÖRST betalar han en tjej för att vara hans flickvän, SEDAN ”förvandlas han” till en douche.

Jag tänker generellt på vilken oerhört ursäktande inställning samhället har till män som försöker få kvinnor på kroken. Det mesta verkar vara helt jävla okej om de

Detta hänger ihop med den patriarkala födslorätten som jag skrev om innan. Eftersom män anses ha rätt till kvinnor så har de män som inte får några kvinnor rätt till att ta till en massa vidriga metoder för att gå detta.

Det anses ”romantiskt” när mannen tvingar sig på kvinnan. Han räddar henne, kanske från sin cynism, eller från att vara ihop med ”bad boys” eller liknande. Poängen är att han gör henne en tjänst genom att överskrida hennes gränser eller uttryckliga vilja, genom att få henne att ”inse” att hon egentligen borde vara med honom. Den töntiga killen anses ha rätt att överskrida kvinnors gränser för att få en ”chans” att ”bevisa” att han inte är som de andra killarna, att han ”respekterar” kvinnor och så vidare.

Skrev om detta fenomen tidigare:

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld.

Det grundläggande mönstret är följande: män har rätt till kvinnor, om de på grund av något skäl inte får tillgång till kvinnor så har de rätt att bruka patriarkala gränsöverskridande beteenden för att bevisa att de är ”bra killar”, eller att de ”förtjänar” kvinnor. Mannen anses vara tvingad till detta eftersom han inte kan få tillgång till kvinnor på något annat sätt. Det faktum att han ägnat sig åt gränsöverskridande anses inte vara en del av hans person, det anses inte säga något om hur han kommer agera senare, det anses bara vara något han blivit tvungen att göra på grund av samhällets orättvisa som drabbat honom.

Och grejen är att folk visar en sådan oerhört förståelse inför detta beteende. Det bara tas för självklart att män MÅSTE överskrida gränser om de inte får vad de ”förtjänar”, det vill säga tillgång till kvinnor. Det ingår liksom bara i mannens rättigheter. Kan han inte få tillgång till kvinnor genom att attrahera dem så måste han tränga sig på dem.

Det är väl en jävla dröm för många män att det skulle ”bevisas” att de gjorde rätt i att tränga sig på kvinnor genom att slutligen lyckas fånga någons intresse. Det tjänar liksom som ”bevis” på att kvinnan ”egentligen” ville med att hon var för förvirrad/högfärdig/svårfångad för sitt eget bästa. Bra då att det kommer in en man och styr upp och berättar för henne vad hon egentligen vill ha och behöver. Kvinnor kan ju vara lite motsträviga ibland med det är bara att köra på! Och tänk så bra det blev på slutet!

Detta är inte gulligt på något sätt, det är ett jävla övergrepp. Det spelar ingen roll att kvinnan sedan blir kär eller whatever, lika lite som det spelar någon roll om en kvinna får orgasm under en våldtäkt. Ett övergrepp är ett övergrepp och att inte respektera någons vilja är aldrig aldrig okej, oavsett vad en tror sig veta om vad som ”egentligen” är bäst för någon.

Män har inget emot att ses som idioter.

Ibland pratar folk om hur talet om våldtäkt dumförklarar män, ungefär som om det var något som skulle få män att ändra uppfattning i frågan. Män har ju absolut inga problem med att anses dumma i huvudet, så länge det är på områden som inte skadar dem. Att anses vara en idiot när det kommer till sex, relationer och så vidare är en fördel eftersom det tillåter mannen att ~*göra sin grej*~ (skjuta över ansvar, försumma relationer, ägna sig åt gränsöverskridande beteende osv).

Det är ju rentav vanligt att män själva hävdar sig oerhörda inkompetens på dessa områden, antingen genom att göra idiotiska påståenden i stil med ”men om vi ska ha en samtyckeslag måste alla skriva kontrakt innan sex” (hur fan går det till när de knullar ens?????), eller genom att mer explicit hävda att de är mycket sämre än kvinnor på empati, att ”förstå känslor” och så vidare. Detta är inget problem för mannen eftersom detta enbart leder till att han får sympati för sig inkompetens och någon annan gör jobbet åt honom.

Patriarkatet handlar inte om att män anses bättre på allt, utan om att män och kvinnor anses ha olika uppgifter i samhället. Kvinnor ska konsekvent ta ansvar för män och deras agerande, män ska uträtta diverse stordåd, uppfinna saker, vinna tävlingar, skapa Stor Konst, göra karriär, tillföra något nytt till världen. För att kunna göra detta, för att hans stora geni ska kunna spira fritt, så kan han inte uppehålla sig vid en massa oväsentliga saker som att ta hand om sig själv, sin hälsa, sina relationer, försöka relatera till andra människor eller visa någon form av grundläggande respekt. Allt detta skjuter han över på kvinnan. Det blir hennes uppgift att ta hand om sina egna och hans behov, för att han ska kunna nå högre. För mannen är det således irrelevant att fundera på saker som andras sexuella gränser – det är ju inte han som tar skada av att han inte bryr sig. Inkompetensen blir rentav ett skydd för honom.

Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

Angående att vissa vill tro att jag ”alltid” varit flata.

Funderade på den här grejen med att vissa vill få det till att jag ”alltid” varit flata och att det är därför det ”inte funkat” för mig att ha relationer med män. Jag tycker detta är en spännande ståndpunkt av flera olika skäl.

Förutom det uppenbara att helt främmande människor tar sig rätten att spekulera i min sexuella läggning, äktheten i mina känslor i tidigare relationer och så vidare så tänker jag på följande:

Om det nu var så att jag ”alltid” varit flata, hur kommer det sig då att jag ändå haft flera långa relationer med män? Kan det ha något att göra med att vi har ett samhälle där alla pressas in i heterosexualitet? Detta är ju i sig intressant. Den som framför denna ståndpunkt borde ju fundera lite mer på detta kan en tycka.
Om det nu vore sant, vad skulle det egentligen bevisa? Skulle det göra de erfarenheter jag har från mina relationer mindre betydelsefulla? Skulle det göra det mindre sant att mitt ex fick mig att känna mig helt jävla värdelös? Att han gjorde mindre av arbetet i relationen? Att han tryckte ner mig? Att han fick mig att må dåligt? Eventuellt hade det kanske gjort att det kändes mer värt det eller något, men alla dessa saker om vår relation hade fortfarande varit sanna.

Jag tror att många gärna vill se det så eftersom det är mer bekvämt. Det gör att min kritik av heterosexualitet, i vilken jag gör anspråk på att tala på en generell politisk nivå, blir en fråga om mig som person och min ”läggning”. Alla andas ut! Jaha, hon var flata hela tiden! Då behöver vi inte bry oss om vad hon har sagt.

De relationer jag har haft med män har varit betydelsefulla. Kanske inte som i att de som personer betytt mycket för mig, men som i att de format mig. Det faktum att jag nu är med en kvinna gör det inte mindre sant att jag tidigare varit med män, det gör inte mina tidigare erfarenheter illegitima. Även om det vore så att jag levt i en lögn så skulle jag fortfarande ha levt. Hur mycket jag än önskar att jag kunde radera ut dessa erfarenheter så går det inte.

Nå, på ett sätt önskar jag att detta var sant, för det skulle ju kanske innebära att många som har haft samma problem i relationer med män som jag, och det är väldigt väldigt många, egentligen var flator. Jag gillar den tanken!

Att komma ut och att få sina begär ifrågasatta.

För några dagar sedan ”kom jag ut” med att jag har en relation med en kvinna på internet vilket såklart drog igång en mängd spekulationer. Till exempel: Är jag homo eller bi? Är det så att jag har varit ”flata” hela tiden och att det är därför det inte har fungerat i mina relationer med män? Eller är det så att jag inte alls är kär i den här kvinnan utan bara inbillar min det/fejkar för att det är ”status”? Behovet av att placera in mig i ett fack sexuellt verkar skriande stort.

Såhär ser jag på saken: jag har under stora delar av mitt liv levt heterosexuellt, det vill säga jag har ingått i normativa heterosexuella relationer, jag har definierat mig som heterosexuell och så vidare. Detta är något jag under det senaste året kommit att omvärdera på grund av en mängd olika omständigheter. Jag har fattat ett beslut. Jag har bestämt att jag inte vill leva ett heterosexuellt liv, detta är delvis ett politiskt beslut men också ett beslut för mitt psykiska välbefinnande. Jag tror nämligen att en kan göra val när det kommer till känslor och begär. Jag tror inte en kan välja hur som helst men jag tror att en kan besluta kring vilka begär en ska släppa fram och göda och vilka en ska kväva.

Den här personen är inte den första ickemannen jag har känslor för, men däremot tolkar jag dessa känslor annorlunda nu än vad jag gjort innan. Innan när jag blivit kär i ickemän har jag ofta inte haft något utrymme att agera på det. Jag har till exempel befunnit mig i heterosexuella relationer som jag har varit ”fångad” i känslomässigt. De känslor jag har för den här personen känns inte på samma sätt som känslor jag har haft för det män jag varit med. Den stora skillnaden ligger i en avsaknad av det där desperata begäret som kommer sig av att en blir bekräftad av någon med högre social status i patriarkatet, och i att jag upplever att jag kan vara mer fri känslomässigt.

Vissa verkar resonera utifrån premissen att kärlek måste kännas som heterokärlek för att vara legitim, vilket ju bara är ett tydligt exempel på hur allting i detta samhälle mäts efter heteronormen. Jag menar, det kan väl lika väl vara så att det är heterokärleken som är oäkta? Jag tycker att den tanken ligger närmare till hands, eftersom heterosexualitet är uppmuntrat av det omgivande samhället och innebär status. Det jag vet är att jag vill vara med den här människan. Att jag vill vara nära henne. Att jag mår bra av att vara med henne. Att jag bryr mig om henne. För mig är det det som är relevant. Men omgivningen tycker att jag ska ”bevisa” att jag är kär, att jag ska definiera min sexualitet och så vidare. För vems skull? Mina tidigare eller framtida begär ändrar inte mina känslor för henne.

Om jag hade skrivit att jag var kär i en man hade ingen ifrågasatt mitt begär. Det hade tagits för självklart att det var ”äkta” känslor.

Vänskap som feministisk praktik.

Ofta när folk beklagar sig över sina vänner eller sin partner så får de rådet att ”lämna” och liknande. Typ ”om de inte är snälla så förtjänar de inte din vänskap/behöver du inte dem som vänner”. Detta är ett jävligt problematiskt råd, eftersom socialt sammanhang inte är något en kan välja bort hur som helst utan ofta är fundamentalt för ens liv, speciellt om en till exempel går i skolan med sagda vänner.

Jag fick denna kommentar när jag skrev om konstruktivt manshat som jag tyckte var intressant angående detta:

Tänker att det är en privilegierad situation att kunna välja och vraka bland möjliga relationer och bara plocka ut de bästa. Kanske är det så för många, men absolut inte för mig. Många flyttar, psykiska problem (bla svår social fobi), inget arbete (eller andra ”naturliga” tillfällen att träffa folk) osv gör det i princip omöjligt att överhuvudtaget få och behålla varaktiga vänskapsrelationer. Att då i alla fall leva i en parrelation – som kanske inte är perfekt, men fungerar – ger ekonomisk och social trygghet vilket är värt otroligt mycket för den som inte har några skyddsnät att falla tillbaka på.

Ofta är det nog så att vänskapsrelationer förutsätts. De beskrivs som oproblematiska, en bara ”har” vänner, något som absolut inte alltid stämmer.

Ett privilegium jag onekligen har är ett socialt nätverk, dels ett existerande men också en förmåga att skaffa ett. Jag har inte svårt att ta kontakt med folk, hittar för det mesta någon som uppskattar mitt sällskap och så vidare. Jag har även växt upp i en stad (Stockholm) där det finns mycket människor och som folk i regel inte flyttar ifrån. Detta gör att jag har en möjlighet att välja mitt umgänge på ett ganska aktivt sätt, något jag alltid har gjort och som givetvis påverkat mitt sätt att se på relationer. Jag tänker mig helt enkelt att det är möjligt för mig att skapa nya relationer när gamla tar slut. Jag inser att alla inte har dessa möjligheter, på grund av materiella så väl som mentala hinder.

Däremot har det ofta blivit så i parrelationer att min tilltro till min egen sociala förmåga sjunkit markant. Efter min första relation så chockade jag mig själv genom att åka utomlands ett år för att tvinga in mig själv i nya sociala situationer, eftersom den dåvarande partnern hade fått mig att skämmas så mycket inför min sociala inkompetens (brist på artigheter, trevligheter och ”värdighet) och fått mig att må såpass dåligt och blivit såpass socialt beroende av honom att jag hade isolerat mig från allt umgänge som inte inkluderade honom – detta gjorde att många relationer förfors.

Så jag tänker att det är en växelverkan – om en saknar eller upplever att en saknar möjlighet att vara socialt framgångsrik så är det lättare att en blir beroende av en eller några få relationer, ofta en relation med en man. En sådan relation blir i sin tur ofta direkt utsugande av det sociala livet. De kräver så mycket tid, de är så bekväma, de bryter ofta ner ens självförtroende och så vidare. De få vänskapsrelationer en har kanske dör ut och så vidare. Detta är en situation som jag tror måste bekämpas, vilket inte innebär att det är ett ansvar som ligger på den individ som hamnat där. Snarare ser jag det som en kollektiv angelägenhet som alla som är feministiskt engagerade borde ta på största allvar. Jag ser det som mitt ansvar att inte återigen fly in i en heterorelation bara för att det är bekvämt, utan att prioritera relationer med ickemän.

Så hur gör vi? Jag tänker att detta är en del i en systraskaplig praktik – vänskap. Jag tänker också att det handlar om att bygga upp sociala sammanhang som inte bygger på att hänga två och två, eftersom sådant umgänge ofta är utmattande och kräver mycket av de medverkande för att fungera, utan att skapa feministiska rum och att också bjuda in människor till dessa. Att verkligen vårda de positiva relationer en har ömt. Att aktivt prata om detta i sina vänskapsrelationer, och inte bara låta det passera. Att jobba på sina vänskapsrelationer på samma sätt som en jobbar på sina kärleksrelationer.

Det är viktigt att ha lika stor respekt för vänskap som för ”kärlek” – vänskap kan också vara väldigt destruktiv, skada mycket, på samma sätt som den kan vara en väldigt stark positiv kraft i ens liv. Att vara aktiv i sitt skapande av vänskapsrelationer på samma sätt som en är aktiv i att till exempel ”dejta” ser jag som en feministisk praktik.

Att styra känslor.

Det här att vara planerande i relationer är inte en särskilt fin grej. Nej nej, en ska bli ~*passionerat förälskad*~ och sedan bara glömma tid och rum, kasta sig handlöst ut i den avgrund som är relationen och helt enkelt hoppas på att Kärleken Löser Allt. Annars är en cynisk.

Syftet med den här typen av idéer är att upprätthålla ett system där män går ut som vinnare i relationer, genom att uppmana folk till att inte fundera så jävla mycket när det fattar livsavgörande beslut så går en liksom runt hela frågan. Patriarkatet ba: ”näää, det där ska du inte bry ditt lilla huvud om ;-). Vi har ju ordnat den här samhällsnormen så hiiiiimla bra så det är bara att köra!!!!”.

Jag har konstaterat några saker under mina år som relationshavare (började med detta fanskap någon gång vid 13-14, men hade min första så kallade ”seriösa” relation vid 17, sedan dess har jag mer eller mindre konstant varit i relation frånsett ett uppehåll på ett år när jag bodde i bryssel):

Jag vill ha nära relationer i mitt liv. Det är väldigt viktigt för att jag ska må bra att det finns folk omkring mig som jag älskar.
Jag har väldigt mycket att ge i relationer, och det är också något jag gärna gör. Jag tycker att det finns en stor tillfredsställelse i det.
Relationer har varit en av de absolut mest destruktiva krafterna i mitt liv. Jag har flera gånger blivit oerhört sårad, olycklig och utsugen i relationer.

Ett tag tänkte jag att det är Såhär Det Är, det vill säga att om en ska älska så får en också räkna med att bli sårad. Detta är såklart sant i viss mån, att älska är att göra sig sårbar. Därför tänkte jag att jag helt enkelt skulle undvika att älska. Välja trygghet och stabilitet framför passion, ingår i relationer där jag fick mina behov av närhet och omsorg tillfredsställda snarare än passion. Jag tänkte att jag inte kan hantera vissa känslor och därför måste jag avstå.

Mitt problem har egentligen inte varit att jag blivit ”sårad” så mycket som att jag blivit utsugen, satt i underläge, nedtryckt och så vidare och så vidare. Detta är en mycket viktig skillnad. Om en blir sårad, typ om någon en älskar inte älskar en tillbaka och därför väljer att inte vara med en, så kan det vara smärtsamt men det innebär inte att en blir utsugen. Däremot att bli indragen i en relation där en konsekvent blir nedvärderas, utsugen och så vidare är något annat. Att inte få det en vill ha är en sak, att brytas ner en annan. Många tycks inte kunna göra skillnad på dessa tu, framförallt män som likställer att de inte få ligga med det förtryck till exempel jag berättar om. För mig är skillnaden uppenbar; att inte få ligga har hänt mig också och det är på sin höjd tråkigt, att bli nedbruten i en relation är något helt annat.

Den smärta jag kan tänka mig att utsätta mig för är den som kommer sig av att begära och inte alltid få sina begär tillfredsställda, men jag kan inte tänka mig smärtan i att bli utnyttjad. För mig är det en meningslös smärta. Därför måste jag hitta strategier för att inte hamna i den typen av relationer.

Jag tänker att jag kan styra mina känslor på många sätt, bland annat kan jag välja vilka känslomässiga impulser jag ska reagera på och inte. Om jag typ känner mig ”attraherad” av en man så kan jag välja att inte göda den känslan. Att fundera innan jag går in i relationer är för mig livsnödvändigt, jag vill inte bli utsatt för samma saker som jag blivit utsatt för igen. Det måste liksom vara nog nu, och jag måste göra vad jag kan för att det ska få ett slut.

Mitt främsta fokus nu är att inte ge min in i relationer där jag känner att jag är i underläge från första början, generellt är detta alltså relationer med män. Jag känner ganska snabbt i sådana att jag inte kan vara mig själv helt, att det finns saker jag måste dölja och att jag måste ”spela spelet”, det vill säga tygla mina begär för att inte verka ”för på” och liknande. När den här typen av känslor uppkommer försöker jag välja att inte agera på dem, och om jag lyckas försvinner de i regel ganska snabbt. Det kan kännas tråkigt, men det är helt klart värt det med tanke på alternativet.

Konstruktivt manshat.

Det är ju många som hatar män vilket är en fullt rimlig reaktion när en levt under deras förtryck hela livet. Så som jag uppfattar diskussionen hos många feminister så är manshat något som i regel försvaras som just en reaktion på detta.

Frågan jag börjat ställa mig är vad vi sedan gör av detta manshat. För grejen är, att jag börjar bli lite trött på att stötta medfeminister i deras manshat för att sedan se dem gå in i sin trygga heteromonogama relationer med den där mannen som trots allt ändå är helt okej, fast kanske inte riktigt för: är han inte lite tråkig? Är det inte lite så att en känner sig lite känslomässigt utmattad efter att ha umgåtts med honom? Är det inte lite så att en får göra mer av arbetet i relationen? Och så vidare och så vidare. Sådär som män och relationer med dem är, helt enkelt.

Det verkar finnas en generell konsensus om att det är fetare att umgås med ickemän, så varför väljer så många ändå att spendera sina liv med män? I många fall handlar det nog om materiella faktorer; en har helt enkelt gått och blivit ekonomiskt beroende av en man och så är det svårt att ta sig därifrån.

Så frågan är, hur ska vi lösa detta? Hur skapar vi en praktik för att befria oss från beroendet av män och i slutänden även från det patriarkala förtrycket (när de inte längre kan hålla oss i bojor så kommer deras möjligheter att exploatera oss minska avsevärt)? Jag har på sista tiden börjat försöka leva att så mansfritt liv som möjligt. Det innebär inte att jag inte kan träffa män, däremot att mina viktigaste relationer inte ska vara med män. Typ den som vill det kan väl ligga med män eller ”konversera” lite med dem men det verkar onödigt att typ flytta ihop med dem, skaffa barn, lova varandra evig trohet och så vidare.

Detta är såklart ingen garanti för att relationer fungerar, men det tar bort en väldigt viktig aspekt av maktobalans. Vidare så ser jag detta som en politisk praktik, inte bara som en fråga om personligt välbefinnande. Jag tror helt enkelt att det bäst sättet att störta patriarkatet är att bryta sig fri från beroendet av män, inte att reformera dem eller hitta ”rätt” man. De kan väl reformera sig själva när de inser hur värdelös deras existens blir utan ickemän, eller bara strunta i det så att vi slipper dem.

Jag tänker att det första steget är att ta sina relationer med ickemän på allvar, att se dem som minst lika livsavgörande som relationer med män. Idag tenderar det ju att vara tvärtom, det är relationerna med män som anses livsavgörande eftersom vi förväntas organisera våra liv heterosexuellt.

Hela enkelt att leva livet för och genom ickemän istället för att ha dem som en känslomässig back up i heterosexualiteten. När du känner obehag inför män du har i din närhet, fråga dig hur du ska ta dig bort från relationen. Gör en flyktplan. Det finns garanterat svårigheter, men troligen finns det också utvägar.

Tacksamhet mot män.

En grej som verkligen gör mig sjukt illa till mods är när kvinnor uttrycker tacksamhet gentemot sin manliga partner. Alltså typ ”han är så snäll mot mig som ”hjälper till” hemma/som tycker om mig trots mina brister/som inte gör [vidrig grej] som min förra partner gjorde/som mina vänners partners gör” och så vidare och så vidare.

Jag tycker att det är obehagligt eftersom jag tänker på alla gånger jag själv har varit där; när män har betett sig illa mot mig och jag typ har varit tacksam för att de inte gjort det ena eller det andra. Lite ”han slår mig i alla fall inte”, fast mindre extremt.

Till exempel så uttryckte jag en gång tacksamhet för att en partner inte aktivt tryckte ner mig som en tidigare partner hade gjort???? Det ska sägas att detta var under tiden jag var feministiskt insatt och ändå så gjorde jag det för att typ ”ursäkta” att jag stannade kvar i relationen trots att den uppenbarligen var sjukt dålig för mig. Det säger enligt mig mycket om hur oerhört starkt detta sitter i mig.

Motsvarande, att män uttrycker tacksamhet inför sin partner, är ovanligt. Jag tror nog ärligt talat aldrig att jag har sett det hända. De kan vara glada, de kan uppskatta henne, men de är inte tacksamma, och verkligen inte tacksamma för att hon inte beter sig direkt illa. Vad skulle de vara tacksamma för? Det har ju bara fått tillgång till det som de har rätt till genom att födas som män i detta samhälle.

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

Vidare; ett liv i ensamhet är inte ett alternativ för kvinnor på samma sätt som för män. Kvinnor lär sig att deras främsta mål i tillvaron är att få och upprätthålla en heteromonogam relation med en man. Mannen har i regel främst andra mål, han kanske vill bli jättebra på något instrument eller göra någon stor upptäckt, vad vet jag. Kvinnors drömmar riktas in på relationer och familjeliv först och främst och detta från en tidig ålder.

Det handlar också om att kvinnor får lära sig att de ska frukta män, för faktum är att trots allt jävla babbel om att män minsann inte alls är dumma så finns det en omfattande idé om att kvinnor ska akta sig för män. Vi varnas hela tiden för de ”dåliga” männen, de finns alltid där som ett överhängande hot mot vår säkerhet. Lösningen blir att hitta en bra man, eller snarare att en bra man ska hitta en. Om en väl har haft denna ”tur” så är det viktigt att inte sabba det hela genom att gnälla eller tro att en skulle kunna få bättre på något sätt.

Sedan jag slutade känna tacksamhet inför män för att de inte förtrycker mig lika mycket som andra män så har det blivit jävligt svårt att hålla ihop en heterorelation. När jag har börjat tänka att jag faktiskt förtjänar att få ut något av en relation, inte bara undvika det värsta, så har det blivit väldigt svårt att begripa varför jag skulle ha med män att göra. Men hela den här tanken, att en faktiskt förtjänar att vara med människor som får en att utvecklas, är oerhört ovan och skrämmande för mig.

Konservativa kvinnor och mansfria liv.

Läser för närvarande Sexualpolitiken av Kate Millet (ja, jag tog en selfie där jag lade boken lite ”nonchalant” vid sidan om mitt snygga fejs). Jag gör en liten ansats att försöka ta mig igenom feministisk nyckellitteratur, och Millet är som jag förstått det den första att använda begreppet ”patriarkatet” på ett genomgående sätt.

Hur som helst, fastnade för detta stycke:

Tänkte en del på det här med hur bekvämlighet och makt ibland blandas ihop. En kvinna som gift sig rikt kan ha en omfattande bekvämlighet, något som givetvis är ett privilegium och som absolut inte är betydelselöst, men det innebär inte att hon har makt. Hennes privilegium är helt och hållet avhängigt hennes mans position. Millet berör även detta:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Denna bok är skriven på 70-talet vilket såklart gör situationen annorlunda, men idén om att kvinnor ofta är konservativa kan jag absolut relatera till. Det är svårt att var radikal om en inte lärt sig att ha tilltro till sin förmåga att själv göra något av sin existens, vilket jag menar att många kvinnor inte har, indoktrinerade som vi är i att vår plats i samhället bygger på våra relationer med olika män.

Det får mig att tänka att det mest fundamentala steget i feministisk kamp är att bryta denna idé och praktik, helt enkelt att först skapa en mansfri vardag, bryta det beroende en har av män i så stor utsträckning det är möjligt. Detta är något vi kan samarbeta kring, att skapa strukturer för att fylla varandras behov av gemenskap, trygghet, närhet och så vidare.