Kategori: Relationer

Känslomässigt arbete är kvinnors ansvar och mäns tillval.

I relationer med män som brytt sig om känslomässigt arbete har det blivit uppenbart – att det som för mig är överlevnad är för dem en hobby.

Jag analyserar inte relationer för att jag vill utan för att jag måste. Dels är det ett ansvar som tillfaller mig som kvinna i de relationer med män jag har eller har haft, dels är det ett sätt för mig att byta mig fri. Jag hade så gärna levt i en värld där jag slapp tänka på denna skit.

Jag tycker inte att det är ”intressant” att förstå hur människor fungerar på det sätt som vissa män ”intresserar” sig för typ psykologi som kunskapsfält, det är den kunskap som kommer till direkt användning i mitt liv som jag söker. Inte heller handlar det om att dominera min omgivning – det handlar enbart om att skydda mig själv.

Precis som med barnomsorg så är känslomässigt arbete kvinnors ansvar och mäns tillval – män kan försöka förstå känslor om de vill, och får då ofta åtskilligt beröm för att de är sådana praktexemplar av ”känsliga män”. Så DUKTIGA de är som försöker begripa sig på grundläggande aspekter av mänsklig existens!

Jag blir provocerad när något som för mig alltid varit en ren nödvändighet för psykisk överlevnad för dem är en hobby. Jag blir provocerad när de diskuterar det med mig som vore det ett ämne, en intressant liten diskussion en kan ha en åsikt kring innan en går vidare med sitt liv, när det för mig är en grundläggande praktik som jag ständigt utvecklar.

Insikten slår mig, att den kunskap jag och de har aldrig kan vara lika eftersom den formats utifrån helt olika positioner. Min kunskap är praktisk, den kommer genom levd erfarenhet, både min egen och andras. Den kommer ur åtskilliga försök, noggrant framvaskande av de bitar som fungerar praktiskt i mitt liv. Det har inte funnits något utrymme för misslyckanden, eftersom varje sådant har varit ett hårt slag mot mig personligen.

Deras kunskap kretsar snarare kring relationer som något slags abstrakt ämnesområde, något jag över huvud taget inte kan relatera till. Det provocerar mig att de kan behandla det som ett intresse, som något de betraktar utifrån när de känner för det och inte som något de måste förhålla sig till och leva i varje dag. Ibland skulle jag nästan föredra att de inte brydde sig alls, för den här inställningen gör mig så sjukt provocerad.

Män och kärlek.

IMG_20141022_125712Har funderat en del på det här med hur män förhåller sig till känslor och ”kärlek”. För jag har tänkt på hur det tycks vara så att de gärna kastar sig in i lite vad som helst, lovar lite vad som helst, bara det ”känns rätt” i stunden. Många män är helt enkelt stora romantiker när det passar. De typ ägnar sig åt ”uppvaktning” och lovar uppenbart orealistiska grejer, som att de kommer att älska en för alltid och så vidare.

Jag har varit i relationer där jag gång på gång påtalat vissa problem men bara fått ”jag älskar dig så mycket jag kommer finnas där för dig” som svar. Sedan har det givetvis vart just de problem jag påtalade som sabbat relationen till slut. Problem som hade varit helt och hållet möjliga att lösa om en hade börjat i tid, men som mannen valt att ignorera eftersom han går omkring med iden att ~*kärleken löser allt*~. Sen när saker och ting också går åt helvete blir de förvånade och ledsna. Man ba ”detta hade kunnat lösas men du valde att skita i det, ett misstag vi båda får sota för”.

Denna ständiga ignorans inför att relationer kräver arbete. Att det inte är någon jävla magi som gör att människor lyckas ha bra relationer utan att det handlar om att vissa saker måste göras, underhållas och så vidare. Det är så jävla verklighetsfrånkopplat, och bygger såklart på att de själv aldrig behövt konfronteras med detta arbete eftersom andra utfört det åt dem.

Ett vanligt sätt som en ”löser” detta på i relationen är att kvinnan gör allt känslomässigt arbete, en ”lösning” som dels leder till att kvinnan blir exploaterad men också att själva arbetet blir sämre utfört eftersom kvinnor trots allt inte är tankeläsare, utan för det mesta bara har en något bättre förmåga än män att kunna förstå vad som äger rum i relationer eftersom vi varit tvungna att göra det. Det säger väl sig självt att det är svårare att utföra relationsarbete när bara en är delaktig.

När de ignorerar problem spelar de ett högt spel, men det är okej för dem eftersom insatsen inte främst är deras egen psykiska hälsa utan deras partners. Det är deras partner som blir tvungen att ge en massa av sig själv i en relation till någon som inte ger tillbaka.

Problemet är att män skapar relationsformer som de inte är beredda att göra hälften av arbetet i. Till exempel; de vill ha en monogam relation, kanske vill de bo tillsammans och så vidare. Detta arrangemang kräver en massa arbete som de inte är beredda att göra. Ändå propsar de på att de ska ha just denna relationsform. Typ män som blir svartsjuka när partnern umgås med andra män, men inte är beredd att anstränga sig för att partnern ska få det hon behöver i relationen (inte för att det skulle berättiga svartsjuka i vilket fall, men ni fattar).

Den som gör anspråk på en annan människa måste fundera på vad fan den gör. Lova inte saker du inte kan hålla, ingå inte i arrangemang du inte kan underhålla. TRO INTE ATT KÄRLEKEN LÖSER ALLT!!!!!!!!!!!!!! Ta istället en rejäl funderare på vad du kan erbjuda i en relation, vad du är beredda att göra, och forma relationen efter det. Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda.

Cyniska kvinnor och risktagande män.

I Moulin Rouge stiftar vi bekantskap med Christian som blir kär i en prostituerad kvinna, Satine. Filmen följer Christians kamp för att få Satine att lämna bordellen och leva sitt liv med honom. I denna kamp är det centralt att övertala Satine om att hon borde lämna allt det hon har varit, hela sin situation, för att helt gå upp i livet med honom. Han vill att hon ska följa med honom på hans livs resor, allting som har att göra med hennes gamla liv eller hennes drömmar förkastar han. Han vill inte att hon ska ligga med hertigen, trots att det är villkoret för att hon ska kunna bli en skådespelerska, hennes största dröm i livet. Han övertalar henne att fly tillsammans med honom kvällen innan premiären av den första riktiga pjäs hon ska medverka i, så att hon inte ska behöva ligga med hertigen. Christians behov av att ha exklusiv tillgång till Satine är viktigare än Satines behov av att leva ut sina drömmar inom ramarna för hennes situation.

I 10 things I hate about you får Verona pengar för att dejta Kat, som är känd för att vara en cynisk manshatare. Han utsätter henne för upprepade övertalningsförsök, han dyker upp på ställen som hon hänger på, för att visa att han är värd att satsa på. Till slut resignerar Kat och börjar dejta honom, bara för att få veta att det hela från början var en fråga om pengar. Även om Verona under processen också fått känslor för Kat så har det hela inletts som en brutal uppvisning i patriarkal makt. Kat har all anledning att vara cynisk, ty det är så männen i hennes omgivning behandlar henne. De ser på henne som ett objekt de måste övervinna för att få något – pengar, sex eller tillgång till hennes syster, som också framstår som ett objekt.

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Det sägs ofta inom romantiken att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Samtidigt kan kvinnor drömma om just denna behandling, om att en man ska motbevisa dem i deras cynism, att det ska visa sig att det romantiska löftet faktiskt också är sant. Och det är därför så mycket romantisk film slutar just när kvinnans cynism brutits ner, när hon resignerat och övertalats till att tro på det romantiska löftet. Då har förhoppningen om en lycklig framtid öppnat upp sig framför henne, men hon har ännu inte hunnit bli nedslagen i sin förhoppning av den patriarkala verkligheten. Och det är ju just i hoppet som romantiken lever. Inte i det som är nu, utan i det som skulle kunna bli.

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld. När en gör sig skyldig till det skapar en ett band.

Vissa kvinnor skulle kanske mena på att de var tacksamma att de blivit visade detta, om mannen lyckas ta sitt ansvar, men faktum är att mannen inte kan veta det på förhand. Han väljer att ta en risk, men det är inte sitt eget skinn han riskerar utan hennes. Han väljer att bryta ner henne och göra henne sårbar i tron om att han kan ta hand om henne och ge henne ett bättre liv. Han betror sig egenmäktigt detta stora ansvar, utan att fråga henne om saken. Det är ett spel där han har allt att vinna, nämligen att få känslomässig tillgång till en kvinna, men ingenting att förlora. Om situationen blir besvärlig för honom kan han lämna den, ty han är inte känslomässigt beroende av henne som hon är av honom när han väl trängt in.

Den cyniska kvinnan vet detta. Hon vet att männens anspråk är stora i ord men betyder lite i praktiken. Hon har blivit sviken och vill inte vara med om det igen. Den man som får henne att hoppas riskerar att göra henne besviken på nytt, men ett sådant svek kommer vara så mycket värre just eftersom han rivit ner ett försvar.

Centralt i romantiken är att mannen ska kämpa. Han ska kämpa sig igenom hinder, och det spelar ingen större roll om de är externa eller om det är sådana som kvinnan själv sätter upp. En elak häxa som i Törnrosa, en svartsjuk partner som Carl i Titanic eller en kvinnas cynism som i Moulin Rouge eller 10 things I hate about you– i mannens ögon är de alla bara olika former av hinder som ska övervinnas. Filmen följer samma dramaturgi, mannen får upp ögonen för en kvinna han vill göra till sin och kämpar sedan för att få henne. När han bryter ner hennes cynism så räddar han henne på samma sätt som när han besegrar den kontrollerande fadern, den onda häxan eller den svartsjuka partnern, skillnaden är att han räddar henne från sig själv. Han räddar henne från att fastna i bitterhet, från att låta sig färgas för mycket av dåliga erfarenheter av män, från att leva ett liv utan heteromonogam kärlek.

När mannen övervunnit hindren så ska hon ge sig till honom som tack. När han brutit ner hennes cynism och övertygat henne om kärlekens kraft eller att alla män inte är kräk så tillhör hon honom. Han har egentligen inte gjort henne fri, för det skulle ju innebära att hon faktiskt var fri att avgöra sitt eget öde, han har bara röjt undan de hinder som krävdes för att han skulle kunna få tillgång till henne. Han har tvingat in henne i ett beroende som kommer bli mycket svårt att bryta.

Valerie Solanas skriver i SCUM: ”Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro”, och det ligger mycket i detta. Många kvinnor har utsatts för dessa lögner, dessa romantiska löften om evig kärlek, om trygghet och respekt, som sedan bryts så fort det bli besvärligt för männen. Han har ju, som Beauvoir skriver i Det andra könet, ”sitt liv som man att sköta”.

Kvinnor och män deltar inte i romantiken på samma villkor, för vi är inte jämlika. En heteromonogam kärleksrelation har inte samma betydelse för en man som för en kvinna. För kvinnan är det hennes allt, ty hon lever genom mannen, hon får sitt samhälleliga värde och ofta även sin materiella trygghet genom mannen, för mannen är det ett tidsfördriv och en tillflyktsort. Dessa upprepade lögner som män ägnar sig åt gör många kvinnor cyniska, cynismen är ett skydd för att förhindra att återigen bli sviken. Ändå är det cynismen i sig som betraktas som problemet, och cyniska kvinnor ska åter övertalas till att ingå i kärleksrelationer med män, till att tro på kärlekens kraft. Kvinnorna ska återigen öppna upp sig själva känslomässigt och utsätta sig för risken att återigen bli besviken.

En självtillräcklig kvinna är ett hot i patriarkatet. En kvinna som klarar sig själv, som vet att hon inte behöver en mans så kallade kärlek. Dessa kvinnor måste domineras, och det är det som händer i 10 things I hate about you. Verona dominerar Kat, han övertalar henne, han tränger sig på henne. Det sker inte på hennes villkor, han tar alla initiativ. Han försöker inte förstå anledningen till hennes cynism, han vet bara att det är ett hinder han måste övervinna. Denna historia ska vi uppfatta som lycklig, för de får ju varandra på slutet och de är ju kära i varandra. Men vad är det Kat offrar för denna kärlek? Hon offrar sitt känslomässiga oberoende och sitt självbestämmande.

Vad vill män egentligen?

Fick denna kommentar av Taja Suhinina på bloggposten om pickup artists:

Det som jag tycker är intressant är att det nästan aldrig talas om själva sexet som nåt bra och kul. Sex nämns knappt alls, liksom. Man pratar om hur man attraherar kvinns, men till vad?

Vilket fick mig att tänka på följande citat ur SCUM-manifestet:

Trots att mannen är helt och hållet kroppslig är han oduglig till och med som avelsdjur. Även om vi förutsätter rent mekaniska egenskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning […] Det sägs ofta att män utnyttjar kvinnor. Utnyttjar dem till vad? Inte till njutning i alla fall.

Och det är väl detta jag försöker komma åt; vad är egentligen grejen? Vad fan drivs de av? För de verkar ju liksom aldrig faktiskt njuta av de här relationerna, den här intimiteten, som de ändå så desperat strävar efter. Och vad värre är; de verkar inte begära det heller. De verkar vara helt och hållet till freds med att ha sex som de inte njuter av.

På ett sätt hade det varit mer okej att de betedde sig som de gör om de faktiskt hade vett att uppskatta det, men de verkar ju vara oförmögna till detta. Det handlar ju bara om makt, inte om njutning.

Men ja, män är väl inte direkt kända för att kunna prioritera.

Kvinnor som ursäktar män.

Ritade ju denna för ett tag sedan:

10390964_527951624006602_6377824173730363460_nDenna bild har inte syftet att förlöjliga heteros, jag har själv varit i relationer som sett ut väldigt mycket såhär och där jag agerat så som jag beskriver kvinnans agerande, det vill säga ständigt bekräftande och ursäktande gentemot mannen och relationen.

Eftersom kvinnor har huvudansvaret för relationer och att upprätthålla en snygg bild utåt så kan det bli väldigt svårt att bryta relationen, det är ju hennes fel om så sker. Hon har misslyckats med en kvinnas uppgift; att hålla ihop en relation med en man. Män anses inte ”misslyckas” på samma sätt eftersom det finns en idé i samhället om att män vill och bör vara ”fria”. Det är kvinnan som har tvåsamheten som sitt främsta syfte, för mannen är det något han kan välja till om det är lockande nog.

Jag har själv varit väldigt ivrig i att dölja de problem jag haft i relationer, mest för min egen skull. Jag har helt enkelt inte velat erkänna att jag har misslyckats med denna uppgift, utan fortsatt låtsas som att allt är bra. Jag har inte velat erkänna att han behandlar mig dåligt, för jag har känt att det varit mitt fel när han gjort det. Jag har inte velat erkänna att han varit passiv i relationen, för det har känts som att det legat på mitt ansvar att ”motivera” honom genom att vara värd att kämpa för. Det är inte kul när någon som säger sig älska en behandlar en som om en vore värdelös, det får en nämligen lätt att tro att en är just detta. Det är förenat med väldigt mycket skam.

Jag tänker inte att kvinnor är ”lurade” men att vi är i en situation där vi i hög grad tvingas upprätthålla vissa illusioner för oss själva och andra. Att släppa dessa illusioner är svårt, det handlar om att släppa stora delar av sin identitet och sin trygghet.

Att sluta försvara männen en har relationer med eller relationerna som sådana tror jag kan vara en bra övning i största allmänhet. Alltså att våga prata om problem utan att genast säga ”men han är så snäll/vi har det ju så bra tillsammans”. Det är liksom okej att ha problem i relationer, en behöver inte alltid hålla på och täcka upp och snacka om hur bra det är efteråt. En behöver inte alltid ta ansvar för omgivningens bild av förhållandet. Jag tror att det är viktigt att börja stå emot impulsen av att alltid täcka upp, för det är någonting som i slutänden bara gynnar män.

Har ni det skit, säg det. Behandlar han dig illa, säg det. Utan en massa ursäkter. För jag kan garantera att han inte gör detsamma för dig.

Om begär och erkännande av relationer.

Twittrade lite:

Fundamentalt för vår existens i detta samhälle är att bekräftas som könsvarelser, det vill säga som människor som kan begära och begäras intimt. Som människor som kan ge och ta emot kärlek och intimitet. Men villkoren för att erkännas som könsvarelse är väldigt olika för olika människor. Och det handlar inte bara om att hitta ”någon”, utan om omgivningens bekräftande av relationen.

Patriarkatet ägnar sig mycket åt att misstänkliggöra och ogiltigförklara relationer som är normbrytande på något sätt. Lesbisk kärlek är inte lika mycket värd som heterosexuell, begär mot ickenormkroppar anses perverst eller förvirrat. Att inte bekräftas som könsvarelse är att utestängas från en fundamental del av mänsklig existens. Tänker mycket på detta nu när jag försöker lägga relationer med män åt sidan; hur mina relationer kommer att ogiltigförklaras.

Känner sorg över det faktum att de eventuella relationer jag har med ickemän kommer att anses mindre viktiga i mångas ögon, att jag kommer att behöva hävda dem mer. Att de, när de väl ”erkänns”, kanske kommer ses som en spexig avvikelse, som något ”spännande”, snarare än en relation som tas på allvar. Helt enkelt att relationen aldrig tar plats på samma villkor som heteromonogama relationer.

Relationer handlar inte bara om de människor som ingår i den, utan om samhällelig bekräftelse. Att som kvinna ha en relation med en man ger legitimitet i samhället i stort. Det betyder att hon är värd någonting att hon ”lyckats” få en mans bekräftelse. Samma mekanism finns inte när det kommer till ickeheterosexuella relationer.

Fick för övrigt frågor om termen ”könsvarelse”, och detta är vad jag menar:

Begär är individuellt, men menar riktat till andra människor. Både vänskap, amorös kärlek och så vidare. ”Könsvarelse” är en term för att beskriva just denna aspekt av mänskligt varande, ett teoretiskt begrepp det vill säga att ens genus, sexualitet (sätt en vill vara intim på) och relationer erkänns som verkliga och viktiga. Med ”kön” menar jag inte binära kön utan alla former av variationer. T.ex. att även en asexuell persons relationer och eventuella intimitet ska erkännas som lika viktiga som vems som helsts.

I dagens samhälle erkänns främst heteromonogama relationer och begär, och detta är ett problem för de som ej vill leva så, eftersom deras relationer inte tillmäts vikt i detta samhälle tänker att en kan erkännas som människa (eller varelse) på vissa områden, men att ens begär inte erkänns. Eller att det är flytande, så att vissa av ens begär erkänns men inte andra. Det är detta, denna specifika aspekt, jag försöker ringa in med termen könsvarelse.

Tänker mig att i ett postpatriarkalt samhälle skulle det inte finnas så tydliga uppdelningar mellan olika former av begär, intimitet och relationer. Detta tycker jag är en väldigt intressant och tilltalande tanke. Tänk er att vänskap tillmäts lika stort värde som ”kärlek”, eller att kramar tillmäts lika stort värde som ”sex”. För mig är det i alla fall en lätt svindlande tanke. Det skulle finnas så mycket större utrymme för att njuta av andra människor och forma betydelsefulla relationer.

”Men vad är det för idioter som utövar patriarkalt förtryck”.

Ofta när jag skriver om mäns beteende så får jag kommentarer i stil med ”men vad är det för idioter som gör såhär” från andra män. Jag tycker inte att detta är ett okej sätt att kommentera på och jag ska förklara varför.

När jag skriver om till exempel våld beskriver jag ett fenomen som drabbar kvinnor som grupp. Det patriarkala våldet genomsyrar hela samhället, det finns i kulturen, i språket och så vidare. Det är alltså inte bara direkta våldshandlingar det rör sig om, det kan inte isoleras till enskilda ”idioter” som gör det ena eller det andra.

När en skriver den här typen av kommentarer så distanserar en sig själv från problemet, till och med så mycket att en låtsas som om en inte känner till existensen av det, trots att en troligen i allra högsta grad till om med är en del av det. Nej, kanske säger eller gör en inte precis de sakerna jag tar upp, men genom att till exempel vifta bort problemets allvar.

De agerar liksom som om detta är första gången det över huvud taget kommer till deras kännedom att det finns män som slår kvinnor, eller som hotar kvinnor med våld. Jag tycker att det är så konstigt med tanke på hur oerhört mycket information om detta som finns att tillgå. Att våld mot kvinnor är ett strukturellt problem är liksom ingen hemlighet, ändå agerar vissa som om de var helt främmande inför konceptet, och detta på en feministisk blogg.

Det kan också vara så att det insinueras att det bara är jag som råkat stöta på fel män, detta är vanligt när det kommer till mina inlägg om relationer. Väldigt många känner igen sig i mina erfarenheter, har de också bara råkat träffa fel man? Jag har svårt att förstå hur detta är en relevant grej att säga; givetvis är det så att det finns män som är mer eller mindre okej eller som utövar olika patriarkala praktiker, varav vissa en kanske har lättare att hantera, men det gör det inte mindre sant att män förtrycker kvinnor i relationer och att detta främst är ett strukturellt problem och inte en fråga om att hitta ”rätt” eller ”fel”.

Detta är såklart en form av victim blaming. Istället för att diskutera vad som faktiskt hände i relationen så vill folk diskutera hur och varför jag hamnade i denna relation med en sådan idiot. Det är tydligen väldigt viktigt att understryka att den här personen var en idiot, för då handlar det inte om män som grupp utan om denna enskilda individ. Men ärligt talat ser jag inte något av mina ex som några extraordinära idioter. De var bara män, och de gjorde som män gör, det vill säga utövade patriarkalt förtryck.

Jag behöver inte att någon man bekräftar att det är fel att göra det ena eller andra. Alla vet liksom att det är fel, grejen är ju att det ändå förekommer så jävla mycket. Det är detta jag vill påvisa.

Våld är begränsande av handlingsutrymme.

En grej jag har tänkt på i kontakt med människor som blivit utsatta för våld i nära relationer är uttrycket ”över gränsen”. Till exempel ”han var ofta hotfull men det gick sällan över gränsen”. ”Gränsen” i det här fallet brukar i regel vara fysiskt våld. Vad fysiskt våld är är i sig ingen självklarhet; räknas det att bli fasthållen? Räknas knuffar?

Ibland hör jag människor prata om fysiskt våld som synonymt med direkta slag. Jag antar att det handlar om att slag inte kan ha något annat syfte än att faktiskt skada en annan människa. Att till exempel bli fasthållen eller knuffad kan förklaras med något annat, men ett direkt slag går inte att tolka som något annat än en vilja att skada personen ifråga.

IMG_20141014_145745En definition av våld jag tycker är bra är att det utgör ett begränsande av handlingsutrymme. Detta innefattar en mängd olika praktiker – alltså från att komma med kommentarer om en annan persons utseende, val och så vidare till direkta slag.

Att komma med kommentarer är en form av våld. Kommentarer och ifrågasättanden påverkar människor, speciellt om det kommer från människor de har en nära relation med. Att tvinga en annan att försvara sina val hela tiden är en våldshandling, det är ett sätt att kontrollera den personens handlingar.

En kan också begränsa personens handlingsutrymme genom att förvägra denne rätten till privatliv, till exempel att snoka runt i personens konversationer med andra. En kan också kräva att få reda på vis information om personen. Detta har jag fått intrycket av är väldigt vanligt; människor som anser att deras partner eller någon annan de har en relation med har en skyldighet att berätta saker som pågår inom dem, att berätta detaljer om ens känsloliv eller ens förflutna och så vidare.

Jag tycker att det är skillnad på att vilja ha information som rör relationen, till exempel att förvänta sig att ens partner meddelar en om denna av någon anledning inte kan vara så närvarande som den brukar, och på att vilja veta allt om de grundläggande orsakerna till tillståndet. Om jag är i en sinnesstämning som jag vet kommer påverka människorna jag har samröre med så brukar jag berätta det, och det tycker jag också är en rimlig sak att förvänta sig i en relation, men det betyder inte att jag behöver redogöra för varför jag känner så. Att kräva att veta alla detaljer är ett väldigt kontrollerande beteende. Ofta kommer det också tillsammans med ifrågasättande av detta.

Detsamma gäller för hot om våld. Att hota med en våldshandling är såklart ett begränsande av en persons rörelsefrihet. Hot om våld kan vara verbalt, men det kan också ta sig uttryck genom handlingar såsom att vara våldsam mot föremål när en blir arg, ha ett aggressivt kroppsspråk och liknande. Detta brukar kallas för latent våld.

Ett annat sätt att hota om våld är att i en helt annan kontext påpeka att möjligheten till våld finns. Jag hörde till exempel om en man som sa ”jag skulle kunna våldta dig nu om jag ville” till en kvinna när han var ensam med henne. Även om han inte sade direkt ut att han tänkte göra det så är det ändå ett sätt att begränsa den andra personen; en påvisar att det är en själv som har makten/övertaget i en situation. Jag har också hört många historier om män som till exempel lyft upp/hållit fast kvinnor fast de protesterat, på ”skämt” såklart. Detta är ett sätt att etablera ett fysiskt övertag i en relation. Även om det inte är ett medvetet hot så är det något som begränsar handlingsutrymmet för den som utsätts för det.

wpid-img_20141014_153437.jpgDet finns även andra former av våld som utgör mer praktiska hinder för en person, men som inte är direkta fysiska våldshandlingar. Till exempel att begränsa någons rörelsefrihet genom att inte ge denna tillgång till pengar. Detta kan bli extra problematiskt med personer som har någon slags funktionsvariation och kanske behöver hjälp för att kunna röra sig fritt. Det är då enkelt för andra att förvägra denne tillgång till detta.

Egentligen är termen ”fysiskt våld” ganska märklig. Även de former av våld jag nämnt ovan påverkar människors kroppar. Att leva under den här typen av stress påverkar kroppen. Nedvärderande kommentarer kan göra att en förändrar sina vanor gällande mat, träning och liknande. Det kan också påverka ens rörelsemönster.

Direkt fysiskt våld måste ses i sin kontext. När en person slår en annan så visar denna att den är kapabel till våld. Detta kommer påverka offrets rörelseutrymme. Även människor som inte själv är utsatta för våld kan påverkas. Till exempel barn som växer upp i hem där misshandel förekommer kommer påverkas av det, även om de själva inte är föremål för direkta fysiska slag. Det kommer skapa en rädsla som kommer begränsa deras rörelseutrymme.

Normaliseringsprocessen, som det brukar kallas när en relation förändras på ett sätt som gör att direkt fysiskt våld är möjligt, är inte bara en väg mot direkt fysiskt våld utan också en våldshandling i sig. Långt innan knuffar och slag kommer så har offrets rörelsefrihet begränsats.

Det fungerar inte att säga ”gå vid första slaget”, för vid första slaget har det troligen redan skett väldigt stora skador och dessutom är en troligen ganska fast i relationen, då det skapas starka emotionella band i den här typen av relationer. Istället borde en gå vid den första nedvärderande kommentaren, den första pressande frågan.

Att ”inte låta sig trampas på”.

En sak som provocerar mig djupt är när folk kommer med tips som att en ”inte ska låta sig trampas på” och liknande. Alltså visst, jättefint tips och så, men det är inte som att jag ”låtit mig trampas på” för att jag gjorde ett aktivt val.

Att inte låta sig trampas på eller att inte gå in i destruktiva relationer är inte något som görs i en handvändning, det är ett gediget arbete som innefattar att omvärdera hela sin person.

Efter min senaste relation så bestämde jag mig för att jag aldrig igen skulle bli så känslomässigt beroende som jag var i den. Det är ett val som jag praktiserar och som innebär en massa olika saker, bland annat att jag inte ägnar mig åt vissa former av bekräftelsesökande från de jag är intim med, eller att jag varken efterfrågar, ger eller accepterar löften av olika slag. Detta tycker jag på det stora hela är en mycket bra val, men jag kan inte förneka att det också innebär en förlust. Det innebär förlusten av en viss form av njutning, som visserligen är skadlig på många sätt men också jävligt stark.

Jag har lärt mig att mitt värde som människa hänger på andra människors bekräftelse, mer specifikt män. När jag släpper denna källa så känns det som att jag faller fritt, jag vet inte vad jag ska haka upp min existens på. Detta är en sjukt jobbig upplevelse, och därför är det svårt att ”respektera sig själv” bara sådär. När en väl hamnar i en relation där en blir nedbruten går det inte att bara släppa den hur som helst; den relationen är ju den primära källan till ”kärlek” och bekräftelse! Vad händer om en låter den gå?

Men jag jobbar på det, och jag försöker också hjälpa andra med det genom att förklara de mekanismer som jag har uppfattat som avgörande i mitt eget fall. Jag tänker att det är där en måste börja; för att kunna respektera mig själv måste jag förstår varför jag inte gör det. Jag kan inte bara bygga självrespekt från ingenting, jag måste gå till kärnan med problemet.

När människor kommer med den här typen av ”tips” så blir jag arg eftersom jag tycker att det är en stor ignorans inför de processer jag faktiskt går igenom och det arbete jag faktiskt gör. Jag har liksom mer insikt i min situation än vad de har, men det tycks de inte begripa. De tror att de bara ska kunna ta ett färdigt paket, ”självrespekt”, och säga åt mig att anamma det helt utan att förstå var jag befinner mig vid tillfället.