Kategori: Relationer

Våldtäkt.

Idag är det meningen att jag ska skriva om våldtäkt, och det råkar vara extra aktuellt i och med den friande domen mot de sex män som våldtog en kvinna. Det är uppenbart att den nuvarande lagmässiga definition vi har av våldtäkt inte utgör något skydd för kvinnor, inte ger kvinnor rätt till sina egna kroppar. Snarare så definierar det den juridiska gräns som män har att förhålla sig till när de tar sig rätt till kvinnors kroppar, den gräns som inte får överträdas eftersom det då är ett brott mot lagen. Att följa lagen är ingen garanti för att en våldtäkt inte sker, det är bara en garanti för att inte få något straff för det brott en begått mot en kvinna.

IMG_20130929_103717

Men våldtäkt är inte främst juridik, utan det är en fråga om sex, om relationer, om makt och om samspelet mellan män och kvinnor. Vad som fälls och vad som frias är något som hjälper oss att se samhällets värderingar, men lagen kommer inte rädda oss från våldtäkterna så länge lagen inte tar frågan om kvinnors rätt till sina egna kroppar på allvar. Så vi måste prata om våldtäkt. Men vi kan inte prata om det som något frikopplat från vanligt sex. Våldtäkt är inte väsensskilt från vanligt sex, det är snarare toppen av det patriarkala sexets isberg. Och utan att prata om sex så kommer vi aldrig att kunna prata om våldtäkt.

När män och kvinnor närmar sig varandra som könsvarelser, alltså som män som män och kvinnor som kvinnor, så närmar vi oss varandra i de roller som patriarkatet skapat åt oss. Kvinnan är ett objekt, hon är underordnad, mannen är subjekt, han är överordnad. Mannen för och kvinnan följer. Kvinnan kan välja att tacka nej till dansen, men när hon väl inträtt i den så är det mannens villkor som gäller. Det är mannen som tar initiativen, som berättar vad han vill ha, och det är kvinnan som levererar det åt honom. Detta är det patriarkala mönster som går igen i relationer mellan män som män och kvinnor som kvinnor, och så även i sexet.

I det patriarkala sexet fortsätter denna dans, och där finns alla komponenter som leder till våldtäkt. Kvinnan ses som ett objekt som mannen antingen kan ha tillgång till eller ej. Utgångspunkten är att mannen har tillgång, äger rätt till kvinnan, och detta gäller tills motsatsen bevisas, det vill säga till kvinnan säger nej tillräckligt högt och tillräckligt tydligt. Detta nej framstår dock inte som en absolut gräns utan snarare som en barriär mannen kan välja att försöka överträda eller ej. Även efter ett nej kan mannen fortsätta försöka, detta är vad som kallas tjatsex och är egentligen en form av våldtäkt, för det är att inte respektera ett nej. Även om nejet blir ett artikulerat ja så har mannen gått över gränsen för vad som är okej.

Förutsättningen för det patriarkala sexet är inte samtycke utan tillåtelse. Kvinnan samtycker inte till de sexuella handlingarna, hon tillåter dem. Det är mannen som sitter på initiativmakten, mannen som lägger fram förslagen och kvinnan som kan välja att antingen avslå eller låta mannen hållas. Det är mannen som för, kvinnan som följer, i det patriarkala sexets dans. Vi måste se att den tillåtelsen äger rum i en större kontext, en kontext där män har makt och där män kan tvinga sig till sexuellt umgänge om tillåtelse skulle saknas. Detta gör att tillåtelsen inte är ett fritt val, utan det är ett val som sker under vissa överväganden från kvinnans sida. Hon kan välja att säga nej, men då riskerar hon att hennes uttalade önskan överträds eller att mannen försöker ta sig runt hennes barriär.

Det snackas om att en som kvinna måste säga nej, men om detta nej så enkelt kan överträdas, vad är då meningen? Risken att nejet inte får något gensvar är stor, och i sådana fall är det kanske bättre att spela med. För förnedringen att inte bli lyssnad på, att inte bli respekterad, den är massiv. Bättre då att inte utmana ödet och låta mannen hållas. För en vill ju inte vara en sådan, en våldtagen kvinna. En vill ju inte vara en sådan kvinna som det inte lyssnas på, vars ord inte tas på allvar.

Våldtäkt är att ha sex med någon mot dennes vilja med våld eller hot om våld. Men vad är våld, och vad är hot om våld? I ett patriarkalt samhälle finns våldet alltid närvarande i samspelet mellan en man och en kvinna. Även om det inte är uttalat så finns det där. Det finns i kroppsspråket, i sättet vi närmar oss varandra på, i våra samhälleliga värderingar. Även en man som aldrig skulle använda våld bär med sig det patriarkala våldet som ett ok, och för att kunna överbrygga detta hot om våld krävs mer än att inte vilja utföra våld, det krävs att en aktivt visar att en bryr sig om vad ens partner tycker och tänker om det som görs i sängen. Genom att vara öppen, genom att fråga, genom att aldrig någonsin visa irritation över hennes osäkerhet eller preferenser, så kan en komma förbi detta. Genom att verkligen visa att hennes vilja betyder något, genom att aldrig ha sex om du tvivlar minsta lilla på om det där ja:et är uppriktigt menat.

Om du som man väljer att köra på tills du får ett uttalat nej, då är du i riskzonen för att ha sex med en kvinna mot hennes vilja. Ibland slår män sig för bröstet för att de slutar så fort en kvinna säger ”nej”. Men: ansvaret ligger också på dig att ta reda på om hon verkligen vill eller inte, inte bara på henne att kommunicera sin ovilja. För sex ska handla om samtycke, inte om tillåtelse. Det ska handla om att båda parter går in i det hela med ärlighet och med öppna ögon, inte att den enda har en färdig plan som den andra kan välja att stoppa eller inte. För det är däri den patriarkala makten ligger, i att vara den som bestämmer vilka alternativ som finns, vilka premisser som råder, i vem som för och vem som följer. Och för att kunna komma runt det så måste den som för bjuda in den som följer, visa att det är något båda ska göra.

Att inte få kärlek när en behöver den som mest.

Ibland läser jag mitt inlägg om min om mitt ex:s relation som jag skrev för lite mer än ett år sedan (läs det om du inte gjort det tycker jag, är brutalt nöjd med den texten, det är även den enda text jag gråtit när jag skrivit) och tänker på det förtryck jag blev utsatt för i den relationen. Detta stycke fastnar jag alltid särskilt vid:

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Jag tänker liksom på smärtan jag kände då. Smärtan i att visa så mycket känslor, i att behöver någon så mycket, och ändå bli ignorerad. Det sjuka i att behöva be om att bli omhändertagen när en visar så mycket känslor. Känslan av att bara från kyla av den person som ska ge en kärlek, när en behöver kärleken som mest. Det är verkligen att bli gjord till en ickeperson, och det lämnar djupa djupa sår i en som är mycket svåra att få bort.

Kärleksmyten.

Det finns en kärleksmyt i samhället. En idé om att den monogama relationen ska erbjuda allt; trygghet, stabilitet i tillvaron, kärlek, stimulans och så vidare. Den en har en kärleksrelation med ska vara en livspartner, någon en ska kunna få allt av, den person en har absolut närmast.

Jag tänker på hur kärleksmyten har skadat de faktiska relationer med män jag har haft. Istället för att kunna uppskatta det som är så har jag liksom alltid sökt efter det perfekta, det fulländade. Kärleksmyten har också gjort mig underkastad. Den har gjort att jag har accepterat saker i kärleksrelationer som jag aldrig hade accepterat i vänskapsrelationer, eftersom jag har närt idén om att kärleken liksom ska kunna lappa ihop och laga allt det. Istället för att konfrontera det som skett och be om respekt så har jag sökt efter mer kärlek i hopp om att det ska göra att allt känns bra. Men det känns sällan bra, för en person som inte visar respekt kan inte heller visa kärlek.

Men jag tänker att det kärleksmyten framförallt gör med oss är att vi tar på oss den patriarkala masken. När människor är rädda för att förlora något, för att misslyckas med något, så är det lätt att börja ljuga, att sluta vara genuin och ärlig. Det här problemet finns sällan för mig med mina vänner, men det finns ofta i kärleksrelationer. Med en vän kan jag fråga rakt ut; vill du vara med mig? Med en partner är det så mycket svårare, för det är ofta jag är rädd för svaret.

Enligt kärleksmyten handlar kärlek om passion, om starka känslor och tvära känslokast. Enligt kärleksmyten kan det vara något fint och ett tecken på kärlek när människor känner svartsjuka, ägandebehov och ett behov av att manipulera varandra. Inte sällan framhålls det som ett ideal att försöka kontrollera sin partner, att bli svartsjuk när denne ser åt ett annat håll. Brist på tillit och ett behov av att äga den andra ses som något helt naturligt i hur vi förhåller oss till varandra i kärleksrelationer, men det accepteras sällan i vänskap.

Jag försöker att kasta bort kärleksmyten nu. Jag försöker acceptera att en människa aldrig kommer kunna ge mig allt, och att jag måste sluta sträva efter det. Jag tänker att jag vill kasta av mig masken, att jag vill kunna möta de jag har relationer med som människor och inte som partners. Och istället för att ha den där passionen som visserligen är berusande men som samtidigt konsumerar mig så känner jag istället närhet och tillit, förtroende och respekt. Och det är så mycket mer än den där berusningen.

Om den patriarkala masken och sökandet efter genuin kommunikation.

Jag fascineras ofta av vilken otroligt dålig kommunikation människor verkar ha i sina kärleksrelationer. Att den relation som ska vara den absolut mest betydelsefulla, mest nära och öppna ofta är den som präglas av mest falskhet och spel. Istället för att känna tillit och öppenhet med sin partner verkar många snarare jobba med att försöka spela ut varandra.

Jag tänker att när män och kvinnor träffas gör vi det primärt som könsvarelser, i andra hand som människor. Kvinnor och män träffas som kvinnor och som män, inte som individer. Innan en kan fokusera på att samspelet funkar mellan en som individer så ska en fokusera på hur en förhåller sig till varandra som könsliga varelse, alltså huruvida en är attraherad av den andra, kan tänka sig att ha en relation med denne och så vidare. Jag tänker att det här sättet att mötas på skapar otroligt mycket falskhet, det blir liksom som en könad mask som vi sätter på oss. Denna falskhet finns inte på samma sätt när det kommer till relationer enbart kvinnor emellan (vet inte hur det är med mäns inbördes relationer, har aldrig erfarit dem), men detta inte sagt att masken inte kan förekomma där också. Jag upplever att det är mycket lättare att få en omedelbart genuin kommunikation med en kvinna än med en man.

För mig handlar feminism mycket om att kunna ta av den här masken, om att kunna möta alla som människor. För att kunna möta folk som människor så behöver jag en analys av hur patriarkatet fungerar och hur det influerar relationer. Sedan jag fick lära mig mer om kvinnoförtryck i relationer så har jag haft mycket lättare att konfrontera min partner med mina känslor, eftersom jag inte längre upplever det som något skamfullt och som jag måste dölja. Jag försöker idén om att jag måste visa upp en kvinnlig fasad, bära en könad mask. Det är inte alltid att det går, speciellt i början av en relation är det sjukt lätt att fastna i den där falskheten, eftersom det är så mycket osäkerhet som florerar, så mycket förväntningar som ska levas upp till och så vidare.

Jag tänker att det är så det blir när en skapar så mycket normer och förväntningar kring tvåsamhet och hävdar det som något av det finaste vi har. Det finns så mycket idéer om att det ska vara på ett visst sätt, om att människorna som ingår i det ska vara på ett visst sätt (som ”riktiga” män och kvinnor). Kärleken, som borde vara det område där vi kan släppa krav och prestation blir istället ett av livets mest inrutade och laddade.

Genom medvetenhet om könsroller och makt i relationer så kan en komma bakom masken, men det kräver att en först ser masken för vad den är; en patriarkal konstruktion. Det kräver att vi accepterar att det är svårt att mötas som människor och försöker se vad i vårt samspel som beror på detta. För att kunna komma bortom patriarkatet måste vi först och främst erkänna oss som produkter av det, annars kommer vi aldrig att kunna mötas på riktigt.

Skriv om penetrationsnomen!

IMG_20130831_101329Jag är mitt uppe i en massa stressiga grejer just nu, såväl plugg (jag fick plats på kursen igår! Tack för allt stöd!), men jag tänkte skriva mitt inlägg till min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism i morgon. På söndag ska inläggen vara inne och det vore så himla kul om ni skrev. Ämnet för veckan är Bortom penetrationsnormen och går att läsa mer om här.

Hur göra för att skapa jämställdhet som man?

Fick denna fråga och tänkte att jag skulle blogga om saken:

Min fråga till dig är väl egentligen om du kan tänka dig ett sätt som jag som kille kan ta initiativ till att skapa ett förhållande där vi är jämställda. De gånger jag försökt ta upp det har det blivit lite awkward, eller så har hon blivit ledsen. Finns det något smidigt sätt tror du?

Jag tycker att det är jättebra att män försöker jobba för jämställdhet i sina relationer. Överlag så är det ofta kvinnor som tar initiativ till diskussioner kring jämställdhet i förhållandet, något som såklart är problematiskt eftersom det borde vara bådas ansvar.

Problemet med att som man försöka ta initiativ till att tala om jämställdhet är att det lätt blir att en tar tolkningsföreträdet, vilket ju per definition är ofeministiskt. Jämställdhet är ändå något en måste skapa på kvinnans villkor först och främst, och det är viktigt att vara medveten om. Detta är inte ditt projekt för att du ska känna dig bra, som en god feministisk man och så vidare, utan det handlar först och främst om att kvinnan du har en relation med ska slippa bli förtryckt.

En skulle väl hoppas att alla kvinnor skulle bli jätteglada om deras manliga partner försöker diskutera den här typen av frågor, tyvärr är det inte så. Även för kvinnor kan jämställdhet vara ett otroligt känsligt ämne, helt enkelt eftersom vi är såpass fastnaglade i våra könsroller att det är svårt att särskilja från vilka vi är. För många så uppfattas kritik mot patriarkala strukturer i förhållanden som kritik mot dem själva, och detta gäller såväl män som kvinnor. Jämställdhet kräver alltid förändring från båda sidor.

Jag tror dock att en som man kan jobba mycket för jämställdhet utan att för den sakens skull ta upp det med sin partner, om hon nu inte känner sig bekväm med det. De mekanismer som jag tycker en ska vara mest uppmärksam på är:

  1. Skapande av distans. Ofta är det så att män söker distans och kvinnor söker närhet, vilket gör att män bekräftas ständigt medan kvinnorna hålls i ett ständigt stadium av att vara känslomässigt undernärda, något som inte behöver handla om att mannen faktiskt älskar kvinnan mindre. Som man kan en undvika detta genom att markera att en är där, att en älskar personen och så vidare, utan att för den sakens skull agera som om hon måste vara tacksam för det. Det är ofta en väldigt svår balansgång mellan att vara känslomässigt otillgänglig och att kräva för mycket, och det är okej att trampa fel ibland, bara en är medveten om det och försöker hitta balansen.
  2. Tolkningsföreträde. Detta är något som jag skulle hävda att i princip alla män sysslar med, ofta omedvetet. Kvinnor anpassar i högre grad sin världsbild för att få den att ”passa” med andras världsbild, vilket leder till att kvinnan, när det råder meningsskiljaktigheter, i högre grad tenderar att anta mannens åsikt än tvärt om. Kvinnor måste i högre grad ställa till konflikt för att få igenom sin världsbild, vilket leder till att kvinnor uppfattas som ”bråkiga” när det egentligen handlar om vad de ofta är tvungna till.
  3. Kontrollbehov och svartsjuka. Försök inte att kontrollera din partner, helt enkelt. Det är klart att en måste ha en bra och ärlig kommunikation med varandra, men detta sker sällan genom kontroll utan gnom ömsesidig tillit. Jag har så mycket lättare att vara ärlig med en partner som jag inte upplever försöker styra mig. Det kan vara väldigt svårt att komma över sina känslor av kontrollbehov och svartsjuka, men jag tror mycket på ”fuska tills det funkar”, alltså att inte ge uttryck för det.
  4. Planering. Detta gäller speciellt om en bor tillsammans. En apa kan göra ett städ- eller diskschema, att ta lika ansvar för hushållet är en annan sak. Fundera; vem är det som ser till att saker blir gjorda (alltså, vem är det som observerar att t.ex. disken ska bli diskad), vem är det som planerar dagen, vem är det som småplockar och pyntar, vem är det som stressar upp sig över det gemensamma livet. Se till att ansvaret blir jämnare fördelat genom att helt enkelt tänka på det mer.
  5. Känslomässigt arbete. Vem är det som ser till att relationen fungerar, tar upp relationsdiskussioner och så vidare? Försök att ta ett lika ansvar för detta.
  6. Anpassning. Detta är också en form av känslomässigt arbete. Ofta är det kvinnan som anpassar sig mer efter mannen. Det behöver inte handla om att mannen öppet har krävt en förändring, utan snarare att kvinnor i högre grad anstränger sig för att vara till lags. Mycket av kommunikationen oss emellan sker ju ordlöst, och många kommer undan med att de inte har sagt rakt ut att de vill ha en viss förändring utan att det istället har kommunicerats genom kroppsspråk, känslostämningar och så vidare. Var uppmärksam på detta, fundera på vad du förmedlar. Fundera också på hur mycket energi du lägger på att tolka hennes signaler.

Sedan är det såklart alltid så att det krävs lyhördhet och ödmjukhet. Kärleksrelationer är knepiga saker och det finns extremt mycket idéer och förväntningar kring hur människor ska ordna dessa. Att frigöra sig från dessa förväntningar och krav är otroligt svårt, men ändock ett arbete som jag tror behöver göras om en vill leva i mer lyckliga förhållanden. Att frigöra sig från olika illusioner kring kärlek tror jag är nödvändigt för att kunna möta sin partner på riktigt.

Kärlek ska handla om att se den andra personen, bekräfta den andra personen och samtidigt respektera dennes gränser. Jag tror att det en bör göra är att sträva efter en genuin kommunikation, där en kan vara trygg med att säga vad en tänker och känner kring olika saker utan att såra den andra. Detta är såklart något som måste se olika ut beroende på vem en är ihop med, det går inte att applicera något färdigt ramverk för jämställdhet.

Jag tror också att det kan vara bra att läsa något som berör ämnet gemensamt, till exempel Det kallas kärlek, och diskutera utifrån det. Även om en inte diskuterar just den egna relationen så kan det leda till en större medvetenhet på sikt. Jag tror också att det är lättare att diskutera sin egen relation utifrån en text som berör problemet på en strukturell nivå, eftersom det blir mindre personligt.

Till slut vill jag säga; lycka till alla män som jobbar för jämställdhet i era relationer. Enligt mig är det något av det bästa en kan göra som feministisk man. Kämpa!

Bloggutmaning. Ämne två – bortom penetrationsnormen.

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning är Bortom penetrationsnormen. Det är en ganska bra uppföljning på alla dessa inlägg om fittan, tycker jag.

Penetrationsnormen för mig handlar om att sex så ofta går ut på att kukar eller fingrar ska stickas in i olika hål. I mina ögon är detta ett väldigt patriarkalt sätt att se på sex, ett sätt som utgår ifrån mannens behov och njutning, från en manlig norm. Hur kan vi komma bortom denna? Hur skulle en sexualitet bortanför penetrationsnormen kunna se ut?

Jag kommer att skriva om mina svårigheter med att röra mig bortom penetrationsnormen och om könsrollerna som är förknippade med den.

Den som vill twittra om saken kan använda hashtaggen #femsexblogg.

Bloggutmaning, vecka ett – Fittan i fokus. Alla inlägg.

Här är alla inlägg till första delen i min och Schmenus bloggutmaning på tema sex med ämnet Fittan i fokus. Det är några som inte har egna bloggar som har lämnat inlägg under presentationsinlägget, så läs gärna dem! Mitt eget inlägg finns att läsa här.

Jag vill säga att det är fantastiskt roligt att så många har deltagit i utmaningen, och hoppas såklart på lika stor uppslutning vid nästa ämne, som presenteras imorgon. Om det är något inlägg jag glömt eller om någon vill bli presenterad annorlunda så får ni hojta, så fixar jag det direkt.

Schmenus. Vården för oss med vagina.

Niklas Hellgren. En kärleksförklaring.

Moralfjant. Mitt personligaste inlägg någonsin.

Tanja Suhinina. Vulvan i fokus.

Sara strömvall. Om skam och okunskap.

Meg Fulskratt. Om skammen inför fittan.

Hundmorsan. Länge leve fittan.

Blixa. Om den mytomspunna fittan.

The asperger hippie. Det var en gång en fitta.

Yllestrumpa. Om mödomshinnan.

Cecilia hårdrocksfeminist. Fitta/mutta/murra/snippa, kärt barn har många namn.

Hej.blekk. Varför vi måste se andra sätt att ha sex. Visserligen inte skrivet i samband med den här utmaningen, men läsvärt.

Lina, från andra sidan sjön. Fittan i fokus och varför det är så svårt.

Kak. Råd för hur en kan göra för att få fittan att må bra.

Lisa. Ett blogginlägg som äter upp sig själv.

I en gäggpöl. Om att aldrig ha haft någon fitta.

Maria Engelwinge. Om kvinnohat och fitthat.

Tjejbloggat. En liten kopp.

Ord och ord. Om Fittan. Och Snippan. Och vikten av att ha bra ord på sig själv.

Copy is right. Om att medicinvetenskapen är en herrklubb.

Catrin-tin. Om fittan efter födseln.

Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Det finns en grej som vissa kvinnor gör, som är att beklaga sig över att män numera inte är några ”riktiga män” som tar dem med storm sexuellt och så vidare utan är mesiga och alldeles för snälla. De skriver kanske om att många kvinnor faktiskt vill ha lite ”hårda tag” och gud vet allt. Jag tänker bland annat på Janouchs inlägg om saken för ett tag sedan:

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang.

Sedan följer en lång klagosång om att män minsann inte är män längre. Om att det inte går att få en ”gullig kille” och en patriarkal manlighet i samma person. Problembeskrivningen är liksom att män inte får vara män längre, att de är så rädda för att göra fel och vara sexister att de bara blir ängsliga istället.

Detta är problematiskt på så många sätt. Först och främst handlar det om att befästa en väldigt sexistisk syn på kvinnor och män och samspelet dem emellan, vilket såklart är otroligt problematiskt ur ett feministisk perspektiv. Måste en man ”bejaka sin manlighet” i sexuella sammanhang? Hur ska han kunna göra detta utan att i övrigt ingå i en patriarkal manlighet? Ska han vara jämställd i övrigt men typ lajva ”riktig man” när det vankas sex? Nej, det funkar inte så. Sprider vi ett sexuellt ideal så kommer det att smitta av sig på resten av alla föreställningar om hur män och kvinnor bör vara.

Vissa menar kanske att kvinnor också ska få ha preferenser. Visst, men lika lite som män har rätt att bräka om hur de vill att kvinnor ska vara för attrahera dem så ska kvinnor göra ett stort nummer av att män ska vara på ett givet sätt för att attrahera dem. De flesta män har nog andra syften i livet än att tillfredsställa Janouchs läsares behov av att leva ut i en patriarkalt konstruerad roll vid samlag.

Hur kan en tycka att det ska vara mäns uppgift att agera på ett visst sätt så att du får leva ut i din könsroll, känna dig som en ”riktig kvinna”? Ja, det kan såklart vara bekvämt att ha det så. Många kvinnor har lärt sig att sex ska vara på det sättet, att en ska bli ”tagen med storm” och inte behöva göra något själv, ta egna initiativ. Men om en vill ha jämställdhet så får en helt enkelt ge upp vissa sådana anspråk. Det går inte att vilja ha jämställdhet på enbart sina egna villkor, utan att ifrågasätta sina egna preferenser och krav på hur män ska vara.

Tala gärna om förtryckande män och om hur även ”jämställda” män upprätthåller förtryck utan att vara klassiskt manliga, men att förvänta sig att kunna välja och vraka på olika mansroller i olika sammanhang och tycka att män ska vara jämställda på precis det sätt, på precis de ställen, som råkar passa en själv, är inte långt ifrån de män som tycker att kvinnor ska utföra en ständig balansakt för att vara ”lagom” kvinnlig. Detta ska inte krävas av kvinnor, och det ska inte heller krävas av män. Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Om att övertolka.

Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.

Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.

Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.

Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.

Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.

Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.

Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.