Ibland uppmanar folk en att sluta hata världen och börja ”tänka positivt” och jag känner bara: tack men nej tack. Jag har en djup insikt om att vi för närvarande lever i ett jävla skitsamhälle och det är inget jag är intresserad av att övertyga mig själv om motsatsen inom. Denna insikt leder till lidande, det är sant. Framförallt leder den till att jag får väldigt svårt att avstyra ångest och oro eftersom jag vet att mycket av den faktiskt är befogad.
Jag tror säkert att människor som inte ser detta kan tänkas vara lyckligare, speciellt om de befinner sig i en position där de slipper tänka på det för egen del. Dock att det som en gång blivit sett aldrig kan bli osett, så det är inte som att jag i någon mening kan övertyga mig själv till att vara lite mer optimistisk inför samhället vilket vissa verkar tro.
Framförallt tror jag att jag skulle må än sämre om jag lyckades med något liknande. Grejen är att jag mer eller mindre alltid har haft ångest och känt ilska över världen, sedan jag var barn. Det är först på senare tid som jag kunnat adressera denna ångest och ilska ordentligt, som jag har haft en tydlig idé om vad det är jag tycker är fel. Innan så har jag i mångt och mycket adresserat denna ilska mot mig själv: jag har varit självdestruktiv, jag har svultit mig, varit kvar i destruktiva relationer och så vidare. Idag vet jag att det inte kommer lösa något om jag begår våld på mig själv, jag vet att det inte är mig det är fel på. Det leder visserligen till att jag inte kan nå någon kortsiktig förstörelse i form av tankar om att ”bara jag fixar detta så blir allt bra” men det gör också att jag kan fokusera på vad som är viktigt.
Idag har jag plats för glädje i mitt liv. Sann glädje som kommer sig av umgänge med människor jag tycker om, ägnande åt aktiviteter jag gillar, att ta hand om mig själv och så vidare och inte bara någon slags kortsiktig förströelse som kommer ur konsumtion av droger, saker eller liknande. Detta är möjligt för att jag har slutat hata mig själv och istället funnit problemen utanför min egen bristande motivation, snygghet eller liknande. Jag har också plats för en jävla massa sorg och ilska, men det är känslor jag dels tycker är berättigade men också i allt väsentligt nödvändiga. Jag ser inte hur jag skulle kunna leva som jag gör utan dessa känslor, det skulle troligen kräva ett ganska omfattande mått av förnekelse och förströelse. Och grejen med det är att det kräver en jävla massa energi och tar fokus från vad som är viktigt.
