Igår när allt kändes piss hittade jag vykort från Boel i hallen. Längtar verkligen efter henne och resten av familjen.
Apropå igår så kan jag säga att inget särskilt har hänt, det är bara det att det finns personer som tar fram det där i en. Det där som man trodde att man hade växt ifrån, det där oresonliga och pubertala.
Dessa bilder är tagna i Cinquantenaireparken. Mitt fotande och framförallt mitt redigerande går väldigt mycket i perioder. Nu gillar jag ljusa foton som antingen har väldigt starka färger eller är helt svartvita. Tycker att det är trevligt med ”brus” också. Tycker inte så mycket om att fota människor med fotar gärna miljöer och gillar vidvinkel.
Vissa människor slår bara an något i en. Det där som får en att bli en pubertal trettonåring igen, att fullkomligt koka över för att man blir så förbannad, irriterad och ledsen. En sådan människa finns här och jag blir liksom arg av att bara vistas i samma jävla rum som henom. Jag blir så jävla förbannad på mig själv också, som låter mig bli så otroligt påverkad.
Det är då man måste ta några djupa andetag och kolla på allt det där som man gör som är bra. Fatta att den där människan inte kan göra någon skada i ens liv.
Men just nu slår hjärtat fan sjukt snabbt och jag kan absolut inte ta mig samman. Tyvärr.
Fan vad trött jag blir på actionfilmer där det finns en tjej med som dessutom är helt jävla hysterisk. Hysteriska människor överlag är ju fruktansvärt jobbiga och det är så jävla typiskt att den enda kvinnan i en film också ska vara den jobbigaste karaktären.
Detta är ju såklart ingen nyhet för er, begåvade blawglovers, men ibland måste man få konstatera det uppenbara.
Idag tänkte jag att jag skulle plugga franska verb, ta en promenad i parken, skriva ett viktigt mejl jag skjutit upp sanslöst länge och börja på nästa feministskola. Jag tänkte eventuellt skriva om konsumtionskritik riktad mot tjejer eller om madonnan och horan i bloggvärlden, men vi får väl se.
En sak jag undrar är om ni tycker att det är intressant att läsa om mitt liv här eller så? Jag skriver ju generellt inte om min vardag mer än när jag tar bilder men jag tänker att det kanske ligger mer i folks intresse eftersom jag faktiskt bor utomlands nu. Jag försöker få in såna inlägg men det skiter sig alltid så jag vill helt enkelt veta om det ens finns något intresse för det.
Jag måste säga att jag tycker Quetzalas kritik av Egoboost är ganska rimlig till och från. Till exempel denna krönika om hennes nya tidning Emoboost är både träffsäker och rolig.
Jag själv kan bli sjukt provocerad av Blondinbella och tycka att hennes eviga peppande kan vara otroligt tröttsamt. Överlag blir jag matt av människor som alltid ska pådyvla en deras positiva tänkande. Dels för att jag inte ser ett samband mellan att vara positiv och att må bra och dels för att jag ser det som ett samhällsproblem att människor tror att allt går om man vill och att man har en massa möjligheter i livet som man kanske inte har.
Jag tycker att det ska finnas en större acceptans för att människor mår dåligt och kanske inte känner värsta inspirationen och peppen att ta sig därifrån. Att människor behöver annan hjälp i sina liv än en självhjälpsbok.
Såhär tänker jag: det finns individuella problem och det finns strukturella problem. Ibland tycker jag att Blondinbella försöker förvandla strukturella problem till individuella problem genom att ständigt hänvisa till den egna viljan att ta sig till en annan situation än den man befinner sig i som den största faktorn för förändring. Vissa problem måste helt enkelt lösas genom att man förändrar samhället.
Jag inget problem i att man försöker få fler personer att känna kraft i att göra sin egen grej. Det behöver inte bara handla om att starta företag, det kan röra sig om det mesta i livet. Jag tror att det är viktigt att folk inser att man faktiskt kan göra saker själv också och att de har en viss makt över sin egen situation. Däremot får man inte blanda ihop att man har möjligheten till att hjälpa sig själv med att samhället borde vara ordnat efter premissen att man är sin egen lyckas smed.
Jag ogillar iden att allt skulle vara möjligt om man vill och kämpar tillräckligt mycket. Vissa människor lyckas helt enkelt inte i livet. Även om det är bra att peppa människor så kan man inte peppa sig ur allt. Samhällsproblem och missförhållanden försvinner liksom inte för att folk går omkring och har jävligt bra självförtroende och tilltro till sina idéer.
Gick till skolan.
Tog en rökpaus med Kajsa.
Gick in i en park på vägen hem.
I parken fick man inte fota människor men man fick fota blommor och nedrivna staket.
Ingången till något slags dagis tror jag.
En gubbe som gick framför mig nästan hela vägen hem.
Jag älskar alla balkonger här.
Åkte till Stockel och åt pommes med Catrin, Simon och Therese.
Catrin.
Detta är bilder tagna i kommunen jag bor i. Bryssel består av en massa (jag tror 19) kommuner som är ganska självständiga och olika. Min heter Etterbeek.
Jag vet att det är ett gäng här som går eller har gått på socialbidrag.
Jag skulle verkligen uppskatta om ni ville berätta lite om det. Hur det går att överleva på den summan, vad som är det svåraste med att ha en tight ekonomi. Det jag framförallt skulle vilja veta om är hur ni blivit bemötta av socialen.
Jag har hört en del skräckhistorier om folk som behövt redovisa kvitton sedan flera månader, folk som blivit av med bidraget helt utan förvarning, folk som behövt låna pengar till mat och därför fått avdrag på bidraget nästa månad och folk som inte kunnat få tag på handläggare på flera veckor eftersom de har gått på semester utan att informera eller skaffa ersättare. Vad har ni för berättelser?