Etikett: arbetsköpare

Jag orkar inte.

Efter att min arbetsköpare visade sitt sanna ansikte så tänker jag: jag måste hitta ett annat jävla jobb.

Men det finns få saker som jag hatar så till den milda grad som att söka arbete. Att skriva brev på brev utan att fån den minsta respons känns så jävla nedslående och fittigt.

Just nu känner jag min totalt dränerad på allt vad livskraft och engagemang heter. Jag funderar på att uppsöka en psykolog, men vad fan skulle jag få ut av det egentligen? Prata om att livet är skit och fnysa när hen säger att det är viktigt att vara positiv.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Jag säljer arbetskraft, inte mitt liv.

Det är klart Sj vill slå vakt om sina varor men att kameraövervaka anställda utan deras kännedom borde fan i mig vara olagligt. Alla borde ha rätt att veta vilken övervakning de utsätts för på sitt arbete.

Jag hörde för några dagar sedan att det tydligen krävs att man ska genomgå drogtester när man yrkesutbildar sig inom MTR, som har hand om driften i tunnelbanan.  Jag visste inte ens att detta var lagligt i Sverige, jag har alltid förknippat det med de dåliga anställningsvillkorens förlovade land USA.

Vidare så har det tydligen blivit vanligare att man kräver fullständigt utdrag ur belastningsregistret vid arbetsintervjuer. Jag tycker att det är berättigat att kräva utdrag som är relevanta för den tjänst man söker, typ som att folk som jobbar med barn måste uppvisa utdrag ur sexualbrottsregistret, men att kräva hela utdraget bara för att är ett jävla ofog. I princip ska man vara fri när man har avtjänat sitt straff.

Samtidigt så blir rökförbud på arbetstid förbjudet på fler ställen. Vissa försöker till och med dra till med att man inte ens får röka på sin lunchrast, vilket jag tycker är galenskap. Vissa kanske tycker att det är rimligt att förbjuda rökning på arbetstiden men jag tycker att det är en jävligt äcklig signal man sänder ut: arbetsköparen köper inte bara ”arbete”, utan faktiskt full rätt att förfoga över din kropp under åtta timmar om dagen.

Var vill jag komma? Jo, till att arbetares integritet inskränks mer och mer och att det är en utveckling som måste upphöra. Jag vill inte ha det som i USA, där det är standard även för det mest okvalificerade och minst ansvarsfulla skitjobb att kräva både utdrag och pissprov.

Jag vill se lagstiftning emot detta omgående. Det finns säkert nån som tycker att arbetsköparen borde ha ”rätt” till att se om deras anställda tar droger eller har begått brott. Men en anställning ska inte vara fråga om den anställdes karaktär, det ska handla om man kan utföra jobbet på ett korrekt sätt. För annars säljer man inte bara sin arbetskraft under en begränsad tid, utan faktiskt själva sitt liv.

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Ett avskaffande av semesterrätten öppnar för smygsänkningar av löner.

Jag håller generellt med Johan Norberg om att man borde göra vissa av de rättigheter man har som arbetare mer flexibla och öppna för annorlunda behov. Jag kan till exempel tänka mig att man som förälder har mer glädje av att ta ut två-tre semesterdagar varje månad än att ta allt i en klump på sommaren. Eller att vissa kanske hellre jobbar året runt för de extrapengar det genererar.

Man kan argumentera för att man inte borde ha betald semester, utan att de pengarna istället skulle komma direkt på lönen för alla, som det gör för timanställda. Jag får till exempel 12 kronors semesterersättning för varje jobbad timme eftersom jag är timanställd. Det är inget fel med det, i slutänden får jag ju lika mycket pengar som någon som har fast anställning eftersom deras semesterersättning istället läggs undan.

När man diskuterar lönesättning använder man ofta ett begrepp som kallas levnadslön. Det innebär, kort och gott, alla alla ska kunna leva på sin lön. Och att leva innebär inte att vara tvungen att vända på slantarna i slutet av månaden. Om man har ett heltidsjobb så ska man kunna försörja sig utan att alltid köpa de billigaste krossade tomaterna från eldorado. På ett heltidsjobb ska man kunna hantera oförutsedda utgifter, kanske en rörmokarräkning eller en urinvägsinfektion. Helst ska man väl kunna lägga undan några slantar också.

Om man tog bort den lagstiftade semesterrätten så skulle den summa som anses vara en acceptabel levnadslön sjunka. Man skulle fortfarande få ut 80 eller 100 eller vad man nu tjänar varje timme, men det skapar ett utrymme för arbetsköparen att ta bort de där sista 12 procenten. Det är som att höja priset på en produkt genom att minska innehållet i förpackningen. Det är en smygsänkning, de flesta skulle helt enkelt inte se det direkt på sin lön. Men man skulle kanske vara tvungen att vända på kronorna för att kunna få semester.

Idag jobbar många unga några timmar extra på ”donken”, de flesta skulle nog inte fatta vad som hände om den där abstrakta semesterersättningen försvann. För dem är det ju inte semester på samma sätt som någon som jobbar heltid. Och det är ju så det börjar: vissa människor finner sig helt enkelt i det nya, på grund av okunskap eller desperation, och då kommer andra inte heller kunna ställa samma krav.

Om folk var insatta i sina villkor som arbetare, om facket var starkt som det var en gång och om man kunde vara säker på att slippa bli sparkad så fort man ens viskar något om arbetarrätt så skulle jag tycka att Johan Norberg hade rätt. Men nu är det tyvärr inte så. I nuläget tror jag att vi måste behålla den lagstiftning kring arbete vi har, helt enkelt för att arbetarrätten håller på att urholkas totalt. Och jag tror att vi måste fortsätta se semester som en rättighet arbetsköparen måste köpa ut en ur, snarare än något man måste ”välja”.

Johan Norberg

Arbetsköparna måste helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga.

Ungdomar är inte intresserade av att ta jobb som städare. Eller tulpanodlare. Vi är för lata.

För att lösa detta problem har jag ett förslag: förbättra arbetsvillkoren och lönen! Ett av de mest beprövade knepen på den så kallade fria marknaden är nämligen att förbättra ”produkten” (om man nu kallar arbetsplats för ”produkt”). Samma sak som vi förväntas göra när ingen vill ha vår arbetskraft.

Antalet exempel på företag som inte hittar arbetskraft är skyhögt. Jag vet tulpanodlare på Ekerö som får hämta arbetskraft från utlandet, säger Stefan Holm på Svenskt näringsliv.

Att stackars tulpanodlare måste ta in arbetskraft från utlandet beror väl på att svenskar är van vid en viss standard. Sverige är helt enkelt inget u-land vilket innebär att folk inte tar vilka skitjobb som helst för vilka pisslöner som helst. Och det är ta mej fan bra! Klart lönen ska vara skälig för det arbete manutför, och det är den ju uppenbarligen inte om ingen vill ta arbetet.

Sen kan jag hälsa till alla tulpanodlare att om deras företagside inte fungerar med svensk lönestandard så kanske de får ta och förändra företaget och prioritera lönesättningen. Och om ingen vill utföra deras pissarbete ändå så får de väl inse att deras företagside kanske inte fungerar. Sånt är livet som företagare: riskerna är stora.

Och herregud: sedan när är företag ”offer” för att de ”måste” ta in underbetald arbetskraft från utlandet för att de uppenbarligen inte erbjuder tillräckligt bra villkor för den nationella standarden. Jävla efterbliven begreppsförvirring.

Dagen.

Sparvar.

Statyn utanför rådmansgatans t-bana. Jag gillar att fota statyer, det finns något skönt i att göra en avbildning av ett redan befintligt konstverk.

Stolar utanför kebabkungen.

Min arbetsköpare ringde klockan åtta i morse och tyckte att jag skulle jobba. Så jag tog mig in till stan på en timme utan magsår och svett vilket är imponerande för att vara mig. Jag planerar nömligen alltid mina mornar efter att jag ska hinna sitta framför datorn ungefär en timme.

Sen hade jag såkallad bloggabstinens hela dagen eftersom jag inte hann kolla alla sköna kommentarer innan jag drog. När jag kom hem hyperventilerade jag bekräftelse.

Föresten så fyller min pojkvän Emanuel tjugo idag. Vårat förhållande fyllde för övrigt två år för ungefär en månad sedan. Grattis till oss!

Söker jobb.

Arbetsköpare är så roliga. Gillar bland annat denna beskrivning av hur jag som ska jobba på företaget ska vara.

* Är seriös i sitt jobb och ambitiös.
* Har humor och glädje då varje dag fylld med full fart.
* Är van PC-användare.
* Har ett leende som slår allt.

Läser denna beskrivning och känner: det är ju bara så ”jag”.

Arbetsköpare borde lära sig hyfs.

Satan vad trött jag blir på arbetsköpare (med ”givare” så låter det som att de ger mig något för att vara snälla, vilket är falskt). Jag hade en så himla bra intryck på min första intervju: de ringde direkt efteråt, jag fick intervju dagen efter, och så ringde då fem timmar efter intervjun och gav besked. Skitbra och skittrevligt.

Nu har jag sökt lite mer jobb och jag blir så matt över att folk inte ens kan bemöda sig med att svara på mejl i en rimlig tid. Om de inte är intresserade eller om tjänsten är tillsatt kan de väl mejla och meddela det? Hur svårt kan det vara. Jag tycker att det är en aning respektlöst att lägga ut en förfrågan utan att följa upp alla som svarar.

Ja, arbetslösheten är hög om man ska vara glad om man får ett vikariat med en timlön på 50 spänn, alla under 25 är lata och odugliga, blah blah. Men jag skulle föredra om de i alla fall kunde uppbringa lite vanligt jävla hyfs.