Etikett: inlägg

Utmanande.

Nu var detta ett tag sedan men Sofia skrev ett inlägg angåenda att klä sig utmanande.

Jag kan hålla med om att termen ”utmanande” känns lite unken. en sak jag dock kan störa mig på är uppfattningen att klädsel skulle vara något som inte alls relaterar till ens syften. Jag ser inga som helst konstigheter med att ställa in ”siktet” mer på dem som har kläder som visar upp mer om man nu är ute efter att ligga.

Nu raggar jag inte eftersom jag har fast sällskap men om jag gjorde det så skulle jag också ställa in siktet på yttre attribut. Det finns verkligen inget konstigt med att anta att den som har mer ”utmanande” kläder är mer intresserad av att ligga, för den som är intresserad av att ligga är för det mesta mer intresserad av att vara sexig. Inga konstigheter.

När jag säger detta är det många som blir upprörda och skriver till exempel såhär:

Det är just de ”bedömningarna” som gör att tjejer blir våldtagna eller inte trodda på vid våldtäkt. Att folk är så sjukt enkelsrråiga som att ”hon hade urringat/kort kjol/var full/HAR ETT KVINNOKÖN = hon vill ligga” kan jag inte förstå!

Bara för att man antar att någon är mer intresserad av att ligga är allmänhet och därmed att jag har en större chans så betyder inte det att man måste anta att en person vill ligga med allt och alla alltid, vilket våldtäkt rör sig om. Givetvis ska man kunna säga nej trots att man har utmanande klädsel, det ska man alltid kunna. Problemet gällande våldtäkt är inte att killar har bedömt att en tjej är intresserad av att knulla, det är att han inte har kunna acceptera ett nej sedan. Själva raggandet och urvalet är inte problematiskt.

Det jag ser som problematiskt med den här inställningen som vissa har är att det antas vara upp till killen (som det oftast är) att invänta ett tillfälle då han kan vara säker på att tjejen vill, istället för att bara köra på och ragga. Vissa tar ju fanimej illa upp bara ”fel” personer uppmärksammar deras utseende.

Jag minns en krönika av en brud som ojjade sig över att det hade kommit fram äckliga och gamla män till henne och sagt att hon var snygg när hon hade klätt upp sig för att gå ut på krogen. Hon undrade upprört: är jag allmän egendom bara för att jag tagit på mig snygga kläder? Då kände jag bara: men snälla. Det är inte ett övergrepp att någon äcklig gubbe har gett dig komplimanger, faktiskt.

Ett övergrepp är att någon tar på dig bara sådär eller att någon inte accepterar ett nej men det är inte ett övergrepp eller något konstigt med att ragga på en person som signalerar att hen är intresserad genom att klä sig på ett sätt som visar upp ens ”sexiga” sida. Det är bara en fullt normal reaktion. Faktiskt.

Lite klargöranden om självmord.

Det har blivit mycket diskussion kring inläggen jag skrev om att vara någons självmordsjour. Bland andra Candy har skrivit en replik som jag tycker är läsvärd.

Jag förstår att mina inlägg kan ha skapat viss förvirring, speciellt med tanke på titeln jag valde på det första. Därför vill jag klargöra fyra saker:

  1. Jag uttalade mig om ett specifikt fall jag var med om, inte folk som tar livet av sig eller försöker ta livet av sig i allmänhet.
  2. Jag förstår att man hör av sig till folk innan man tar sitt liv. Det är en stor grej och jag skulle nog vid närmare eftertanke höra av mig till någon själv. Jag har varit med om folk som gjort det också, och det har jag tyckt är helt okej (så okej som det kan bli under omständigheterna).
  3. Jag har inget emot att folk pratar om sina självmordstankar med mig. Människor som tycker att man ska hålla allt sånt för sig själv är infantila, klart mina vänner ska snacka med mig!
  4. Jag menar inte att avgöra vem som ”mår dåligt på riktigt” på något vis. Däremot kan man må dåligt utan att för den sakens skull vara seriös i sitt självmordsförsök. Detta är givetvis inget man kan veta 100% säkert, men man kan göra rimliga kalkyler utifrån givna fakta.

Såhär är det: liv är något som vi i vår kultur betraktar som mycket värdefullt. Man vill till alla pris avstyra att någon dör eller tar livet av sig. Jag vet att Candy inte delar min åsikt där, utan tycker man ska acceptera att människor vill ta sitt liv, men det gör inte dem flesta. Det finns människor som mår mycket mycket dåligt. Många sådana vill ha bekräftelse och kärlek. Ibland kan man inte få det, ens kompisar kanske är upptagna eller för trötta, eller så kanske de inte vill hänga alls. Ett nästan felsäkert sätt att ändå få det man vill ha är att försöka ta sitt liv och detta finns det människor som missbrukar. Det handlar säkert inte om kallt beräknande, däremot om en oförmåga att sätta sig in i att andra människor också har ett känsloliv.

Oavsett hur dåligt man mår har man ett ansvar. När jag var deprimerad för ett år sedan startade jag hela tiden bråk med min pojkvän och spelade martyr, allt för att få uppmärksamhet för att bekräfta mitt ego. Jag mådde dåligt, visst, men jag hade fortfarande kunnat undvika att göra det jag gjorde. Ett sånt beteende kan även leda till att man mår ännu sämre över sig själv och söker ännu mer bekräftelse, jag tror att det var det som var fallet med den person jag talar om.

Den här personen som jag skrev om mådde dåligt och hade en massa diagnoser som säkert gjorde att hen gjorde som hen gjorde. Det kan man ha överseende med, till en viss gräns. Förr eller senare orkar man inte bära det oket. Det finns diagnoser för allt och bakom alla såna personer ligger säkert ett mycket tragiskt människoöde. Men det gör det inte mindre jobbigt för den som blir utsatt. För den här människan var beteendet absolut en del i problematiken hen hade. Men det var fortfarande för mycket att hantera och hen betedde sig fortfarande som ett svin. Om man tar hand om en människa ett halvår utan att något blir bättre och utan att få något annat än skuldkänslor tillbaka så blir det för mycket.

Jag ogillar starkt den här trenden med att alltid sätta sig själv i första rummet, det är verklighetsfrånvänt och djupt osympatiskt. Men jag tycker inte heller att man ska offra sitt eget liv för att någon annan mår dåligt. Visst går det bra att vara jävligt tillgänglig i perioder, att lyssna på någons prat när man egentligen vill göra något annat, för man ställer upp för sina vänner! Men när man slutar känna att man gör det för att man bryr sig om sina vänner och istället gör det för att man är rädd att få en persons liv på sitt samvete, då blir det fel.

Sen vill jag klargöra att det är stor skillnad på att svika sina vänner och på att inte vilja upprätthålla en relation som bygger på att man ständigt ska rycka ut. Mina vänner ställer upp för mig och jag för dem, men sen finns det de relationer som bara bygger på att den ena av partnerna ska anpassa sig efter den andra personens nycker, det är dem jag inte orkar med.

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.