Etikett: kärlek

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

IMG_20140702_063225Det har funnits män i mitt liv som har påstått att de älskar mig, men gång på gång i sitt agerande påvisat motsatsen. De har sagt att de älskat mig men de har inte behandlat mig på ett kärleksfullt sätt.

Vad är kärlek? Enligt mig är det en praktik. Kärlek är något en gör, inte en känsla en känner.

Att strö ord och löften som en inte kan hålla omkring sig tolkas ofta som kärlek. Ju större orden är, desto större är kärleken, oavsett om det finns någon förmåga att leva upp till orden eller inte.

När jag träffat människor som jag haft något speciellt med så har jag snarare känt ett behov av att vara försiktig i relation till dem. Jag har inte velat lova saker jag inte kan hålla, inte velat skapa falska förhoppningar, för jag vet att människor är sköra och att relationer är sköra. Jag har snarare velat visa kärlek genom mina handlingar; att finnas där, att ställa upp, att lyssna och ta till sig av vad de har att säga och hur de vill forma vår relation.

När jag konfronterat vissa med den uppenbara bristen på kärleksfullhet i deras sätt att förhålla sig till mig så har de kunnat svara med att istället övertyga mig om att de visst älskar mig ännu mer. Jag har tyvärr köpt det här många gånger, troligen för att jag själv gärna har velat att det ska vara sant. Som om dessa starka känslor i sig skulle kunna få mig att må bra och växa, som om det inte var deras praktik som var det verkligt värdefulla.

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag önskar att män som inte varit kapabla att ge mig kärlek inte hade sagt att de älskade mig, för det fick mig att tro att det fanns något där bakom som jag ville kämpa för att få. De trodde att deras ”kärlek” var nog för att få relationen att funka, att de inte behövde fundera på hur de agerande gentemot mig, och de fick mig att också tro detta.

Jag tycker inte att den som betett sig okärleksfullt mot mig har någon rätt att säga att den älskat mig. För mig är det inte kärlek om en inte är kapabel att behandla mig med respekt, det är snarare objektifiering och ägandebehov som ligger till grund för den känsla som i folkmun kallas för ”kärlek”.

Numera är jag mycket försiktig med kärleksförklaringar, både att ge och ta emot. Jag vill att kärleken främst ska synas genom handlingar, inte lovas genom tomma ord. Sådant binder människor till varandra och ritualiserar lögnen som en del i relationen.

Varför jag inte skriver positiva saker om mina relationer med män.

Under mina år som feministisk bloggare har jag lärt mig att det tydligen är mycket viktigt vilken sexuell läggning jag har och vilka relationer jag ingår i när min trovärdighet ska bedömas. Om jag har en relation med en man är jag en hycklare som inte lever som jag lär, om jag inte har en relation med en man kan jag inte uttala mig eftersom jag inte har någon insikt (som om en slapp undan män bara för att en inte hade relationer med dem, gud vad skönt om det vore så enkelt). Det är också viktigt för vissa att försöka hitta sätt att ge de relationer jag har med män mindre legitimitet genom att komma fram till att de inte är ”riktiga män”, något som bevisas av att de har en relation med mig.

På det store hela verkar det dock som att jag anses ha mer trovärdighet om jag har relationer med män, något som har gjort att jag känt en viss press på att redovisa mina relationer med män. Lite typ ”kolla jag kan också minsann”. Detta har också gjort att jag har typ satt lite extra prestige i att få relationen att fungera, för att liksom bevisa för mig själv och omvärlden att det går att vara feminist OCH har en relation med en man.

Detta är inte bara destruktivt för mig själv utan också för den som läser den här bloggen. Om jag skyltar med att jag har olika manliga partners som om det vore någon slags fördel för mig så blir såklart det subversiva innehållet i min relationskritik mindre slagkraftigt. Jag tycker inte att en måste leva utan att ha relationer med män för att få kritisera heteromonogami, däremot tycker jag inte att en samtidigt kan kritisera heteromonogami OCH lyfta fram sig egen relation som någon slags statussymbol eller som något som ger en trovärdighet i en fråga.

Det vore också beklagligt om folk drog slutsatsen att jag tror mig leva i någon slags ”bra” eller ”jämställd” relation, eftersom det skulle vara ett slags legitimerande av det heteromonogama projektet. Om jag ger sken av att tycka att en jämställd heteromonogam relation är möjlig så vore det ett legitimerande, vilket jag personligen ser som något väldigt kontraproduktivt.

Ibland tycker folk att jag är ”negativ” och ”onyanserad” när jag skriver om relationer eftersom det faktiskt finns bra saker också och så vidare. Vissa undrar varför jag stannat i relationer som har varit så dåliga som jag beskriver dem. Jag fokuserar ju, så att säga, bara på det negativa. Det är en såndär typisk grej att folk tror att bara för att en tar upp problemen som finns i något så är det enda en ser misär, chock och fruktan. Jag har såklart en massa fina minnen från mina relationer men det är ingenting jag skriver om för det intresserar mig inte, jag tycker inte att det är relevant. Även misshandelsrelationer har sina ”fina” stunder, men det är inte dessa som är relevanta när en ska avgöra om relationen är bra eller inte.

Jag tänker generellt att jag inte vill skriva en massa positiva saker om olika relationer med män jag har. Givetvis har det funnits bra bitar i de relationer jag har haft, men det har också funnits problem som går att härleda till patriarkala strukturer. Det som intresserar mig är att skriva om de här problemen, att redogöra för en massa heteromys jag haft med min pojkvän intresserar mig inte och jag tror att det skulle vara väldigt destruktivt ur en feministisk synvinkel.  Jag vet att jag till viss mån gjorde mig skyldig till detta i mina två senaste relationer, och detta är något jag kommer undvika i framtiden. Heteropropaganda finns det gott om i samhället, och folk behöver inte också få den från en feministisk blogg som handlar mycket om att kritisera relationer också.

Twitter 10/5. Kärlek.

Twittrade såhär angående hur ”kärlek” används som begrepp inom feminismen:

”Att prata om ”kärlek” som någon slags positiv kraft kan vara konstruktivt, men kräver diskussion om vad ”kärlek” är.  Kärleken är tyvärr i väldigt hög grad definierad enligt heteronormen, vi måste frigöra kärleken från detta innan den kan vara subversiv. Vad är egentligen kärlek? Vad krävs i samhället för att vi ska kunna praktisera kärlek? Gillar Bell Hooks definition som går något i stil med ”kärlek är att vilja göra allt för sin egen eller någon annans personliga utveckling”. 

Kärlek är att växa tillsammans, och att ge den andra rum att växa i relationen. I många så kallade ”kärleksrelationer” råder snarare motsatsen, människor begränsar varandra. ”Kärlek” såsom det porträtteras i vårt samhälle handlar ofta om att äga och kontrollera varandra. Därför är det riskabelt att höja upp kärleken utan att diskutera hur patriarkatet har styrt vårt definition av vad kärlek är. 

”Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete” – Solanas

Tror att kapitalismen hindrar oss från att praktisera kärlek; det går inte att vara kärleksfull när vi ständigt måste se varandra som varor. Samma sak med patriarkatet, i ett samhälle där vi tvingas in i relationer för vår överlevnad kan vi inte vara kärleksfulla. Vi tvingas in i att ständigt objektifiera varandra, se varandra som medel för att uppnå olika mål. Kärlek kräver trygghet. Trygghet för att slippa vara beroende av andra människor, och istället kunna se dem för vilka de är”. 

Rekommenderar apropå detta Bell Hooks Allt om kärlek. En av teserna som drivs i boken är att kärlek är mer något en gör än en enkel känsla, att vi inte ska säga ”jag känner kärlek för dig” utan snarare säga ”jag är beredd att agera kärleksfullt gentemot dig”. Det tycker jag är en fin tanke.

Twitter 8/5. Att låta saker ta tid.

Innan tyckte jag att ”passion” var fint, när någon ville ha en jättemycket precis nu. Nu tycker jag det är fint när relationer får ta tid.

Att låta saker ta tid är att förmedla ”jag tycker om dig och värderar dig så mycket att jag är villig att vänta”. Det handlar om att se någon som människa och värdera hen även om en inte får ut precis det en vill ha precis då. Att inte ha några högre förväntningar än att få vara tillsammans med och utvecklas med en människa en tycker om. Att inte behöva placera in relationen i ett fack, inte låta den definieras av något som skulle kunna ske i framtiden.

Det handlar om att inte vilja äga en annan människa, att inte placera in hen i ett givet fack som ”partner” med allt vad det innebär. Det är en slags objektifiering att göra det, att säga att en människa primärt är en funktion i ens liv, i andra hand en person. Det leder oundvikligen till en massa förväntningar som är extremt svåra att hantera.

Tänker att i det här samhället så får relationer med andra människor sällan ta den tid som faktiskt krävs. Något av det viktigaste i livet, andra människor, trycks ständigt bort till förmån för annat. Vi orkar inte odla relationer. Sorgligaste jag vet är när människor inte kan ta hand om varandra pga har fullt upp med att överleva.

Vi är värda att vara hela människor.

I Moulin Rouge säger Satine, när hon bestämt sig för att fly med Christian, såhär till Zidler: ”hela mitt liv har du fått mig att tro att jag bara är värd det som någon betalar för mig. Men Christian älskar mig”. Christians kärlek är något rent, något äkta. Att hon får den kärleken av Christian beskrivs som den gåva hon behöver för att frigöra sig från förtrycket på bordellen, för att bli mer än en vara, för att bli en människa. Christians kärlek får henne att inse att hon är värd mer.

Men i patriarkatet, där kvinnors värde bestäms av män, är både pengar och kärlek en slags valuta. Att bli älskad av en man är att tilldelas ett värde. Att bli erkänd av en man är att få ett värde i det patriarkala samhället. När Satine väljer att lämna bordellen så frigör hon sig inte från patriarkatet, från en situation där män bestämmer hennes värde, hon går bara in i en ny. En ny situation som troligen är mer angenäm, men därför också mer fjättrande, mer känslomässigt upprivande, svårare att lämna.

Romantiken lär oss att detta värde män sätter på kvinnor med sin kärlek är rent, att det är fritt från förtryck, att det är det som kommer göra oss lyckliga. Men detta är en lögn, för väl inne i dessa relationer så fortsätter förtrycket. Den romantiska lögnen används för att locka in kvinnor i dessa relationer, för att få kvinnor att ge av sin kärlekskraft till män i utbyte mot att bli accepterade och kanske rentav upphöjda i patriarkatet. Men aldrig i utbyte mot att de blir människor, fria att definiera sig själva och välja sitt eget livsöde.

Jag har en dröm, en dröm att verklighetens Satine och alla andra världens kvinnor istället ska resa sig upp och säga ”hela mitt liv har ni fått mig att tro att jag bara är värd något om en man älskar mig, men det är en lögn. Det är en vidrig patriarkal lögn, och nu ska vi sluta anpassa oss efter den. Jag är värd någonting även utan din patriarkala bekräftelse”.

För vi är värde mer än både de pengar någon kan tänkas vilja betala för vår kropp eller den bekräftelse en man kan ge oss genom sin kärlek. Vi är värda att vara hela människor, att vara fria att definiera oss själva istället för att definieras av män. Vi är värda att leva i ett samhälle där det inte är mannens blick som avgör om vi har rätt att leva ett bra liv.

Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

En gång sa en man till mig att det som fick honom att falla för mig var att jag var så ”full av liv”. Sen exploaterade han mig på denna livsglädje, denna kärlekskraft, och lämnade mig när jag var utpumpad på den. Det fanns ingenting kvar för honom att ”älska”, för det han älskade med mig hade han tagit ifrån mig.

Jag var ingenting annat än hans pixie dreamgirl. Kvinnan som kom in i hans liv med ”livsglädje” som han kunde rycka åt sig av. Kvinnan som kunde sätta lite färg på hans tillvaro.

Är detta kärlek? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är objektifiering. Det är att använda en annan människa. Det är att upphöja en annan människa på grund av en av dennes egenskaper, istället för att betrakta hen som en hel människa.

Jag kunde inte göra honom hel, för det kan ingen människa göra. Och när detta framgick för mig och för honom så blåstes grunderna för relationen bort. Jag var inte någon person fylld av liv, jag var också trasig.

Att sitta på den piedestal som jag satt på i den relationen kan vara underbart. Att bli dyrkad av en annan människa, att få veta att jag är den individ som kan fylla den människans liv med färg och mening. Det är klart en känner sig värdefull. Men när det inte längre är möjligt så degraderas en plötsligt till att inte betyda någonting.

Detta är inte kärlek, det är förtryck. Förtryck eftersom en tvingas in i en roll, en roll som ett övernaturligt väsen och inte som en människa. En roll som Kvinna. Det handlar om att reduceras till det som kvinnor antas vara för män, som kvinnor antas kunna ge män. Men eftersom den rollen är omöjlig att leva upp till så blir också relationen omöjlig.

Jag tänker att jag måste lära mig att tacka nej. Jag måste lära mig att jag aldrig kommer kunna vara den där varelsen, fylld av liv, för någon annan. Jag måste lära mig att jag inte kommer kunna rädda någon från livets meningslöshet och tristess. Hur lockande det än är att träda in i den där rollen, så kommer det alltid att vara en lögn, och jag vill inte leva i en lögn.

Jag vill vara en hel människa i alla relationer. Jag vill inte sitta på någons piedestal, inte vara någons pixie dreamgirl. För jag vet att fallet därifrån är så svårt, gör så ont, och jag vill aldrig falla så igen. Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

Begär och kärlek.

Det mest smärtsamma med det patriarkala förtrycket i relationer är inte de vidrigheter en utsätts för som sådana, utan att en får det av personer och i relationer i vilka en förväntar sig att få kärlek och respekt. Vi har lärt oss att vi ska få kärlek i heteromonogama relationer, men istället får vi förtryck. Förtrycket blir en symbol för kärlek. Att vara kontrollerande, att gör anspråk på en människas hela liv, är förtryck men det säljs in som kärlek.

När det har gått upp för mig att det jag trott varit kärlek har varit förtryck så har jag inte känt mig befriad, jag har känt mig ledsen och besviken. Även om jag förstått att jag inte kommer kunna få något annat än förtryck av en annan människa så är det smärtsamt att lämna. Inte så mycket att lämna människan som sådan, men att lämna illusionen av att en skulle kunna få kärlek.

Det patriarkala förtrycket har verkligen tagit sig in i mig, tagit makt över mig genom att styra mina begär. Jag har lärt mig att begära att få en viss typ av kärlek, ett begär som har satt mig i relationer där jag blivit förtryckt. Jag har lärt mig att begära ”romantik”, starka känsloyttringar och löften, vilket har skadat mig djupt. När jag genomskådat illusionen känner jag mig inte fri, utan bara förvirrad. Jag vet inte vad jag ska begära nu, för jag har aldrig lärt mig att begära något annat, något som skulle kunna vara verklig kärlek.

Det är så mycket enklare att kräla i förtrycket, att begära förtrycket. Det är enklare för att det är svårt att bygga något nytt, fundera på vad en egentligen vill ha, vad som skulle kunna vara bra för en. Det är för att patriarkatet är det som har skapat oss, formulerat våra tankar och våra begär.

Det tar lång tid att bygga upp en person en aldrig har varit. Det tar lång tid att börja orientera sig efter sina egna ramar. Det tar lång tid att formulera sina begär på nytt. Dessa begär utgör ju liksom grunden för ens liv på många sätt, om en släpper dem så står en till stor del utan något att orientera sig efter. Det är svårt som fan att släppa begäret efter något en har lärt sig att åtrå hela sitt liv, och försöka hitta något nytt.

Ångest och kärleksrelationer.

I boken Det kallas kärlek av Holmberg står det om hur män skapar villkoren för samtal inom relationer. Det räcker inte för kvinnan att uttrycka en vilja efter ett samtal, utan hon måste övertyga mannen om att samtalet är viktigt nog. Mannen försöker undvika samtal in i det sista, vilket gör att kvinnan tvingas ställa till scener, tjata och så vidare för att få sin vilja igenom.

Detta är ett problem jag har haft i många relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det har inte räckt att jag har uttryckt en vilja att prata om något, utan jag har blivit tvungen att ständigt spela ut hela mitt känsloregister och alla övertalningsstrategier för att få uppmärksamhet. Detta är såklart en effekt av patriarkalt förtryck, om det inte var för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt så hade jag inte behövt göra detta. Jag hade inte behövt ställa till stora scener utan kunnat samtala om problem i normal ton, jag hade inte behövt bli arg. Så fungerar det i de relationer jag har med kvinnor, det behövs i regel inga starka känsloyttringar för att någon ska lyssna och ta till sig utan det räcker med att lugnt förklara vad en känner och tänker. Det är så jag tänker mig att det fungerar i relationer där en hyser ömsesidig respekt för varandra, att en lyssnar på varandra utan att det ska krävas något särskilt.

Det jag tycker är jobbigt med det här är den människa jag tvingas bli i det. När jag lär mig att jag kan använda mina känslouttryck för att få någon slags kontroll över en situation som jag annars inte kan kontrollera så gör jag det. Känslorna tvingas fram och känslorna är inte längre mina egna utan ett medel jag använder för att uppnå vissa mål. Att ständigt behöva spela ut hela känsloregistret är oerhört utmattande, men det är på ett sätt också beroendeframkallande. Känslor går från att vara något som ska hanteras på egen hand till att bli något som måste ageras ut för att få en effekt, och om effekten uteblir så krävs det bara en högre dos.

Det är också ständigt jag som definieras som problemet. Problemet går från att vara det jag ursprungligen vill prata om till att vara att jag känner vissa känslor. De känslor som situationen har framkallat utgör ett hinder för att komma fram till konstruktiva lösningar på faktiska relationsproblem. Samtidigt är känslorna en förutsättning för att någon slags diskussion skulle kunna äga rum från första början. Jag hamnar i ett moment 22, där alla möjliga sätt att agera utifrån mannens ramverk leder till oönskade konsekvenser.

Jag har varit i situationer där män har velat att jag ska gradera mina känslor och utifrån det avgöra vad mitt behov är. En man jag hade en relation med kunde fråga mig när jag hade ångest och sökte tröst hos honom om det verkligen var allvarligt. Det som hände när han gjorde så var att jag började se på min ångest som något jag kunde använda för att få närhet, vilket i sig framkallade ångest. Istället för att försöka hantera min ångest på ett konstruktivt sätt så spelade jag ständigt ut den, för att jag visste att det fungerade och framförallt att det var det enda som fungerade. Detta skapade såklart ännu mer destruktivitet i slutänden, och det blev väldigt svårt för mig att bryta mönstret.

Jag är en person som ofta har problem med ångest, men det är först i relationer med män som det blir ett problem i mitt liv. Det är först i relation till män som jag tvingas bevisa min ångest, som jag tvingas spela ut den, för att få omtanke och kärlek.

Istället för att ha en relation som bygger på respekt och kärlek hamnar en i en situation där en avkräver varandra saker. När jag mår dåligt behöver jag egentligen bara bli sedd, men istället tvingas jag in i en situation där jag måste ställa något konkret krav, ”lösa” något. Där hamnade jag ofta med en man jag hade en relation med, som brukade hantera min ångest genom att fråga mig om exakt vad jag tyckte att han skulle göra åt saken. Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det så hamnade jag istället i en situation där jag krävde honom på bevis för att han tyckte om mig, något som skadade oss båda.

Romantik.

Romantik: ett knippe idéer och föreställningar om vad som händer när två människor, mer specifikt en man och en kvinna, träffas och vissa känslor uppstår. En kan kalla dessa känslor för förälskelse, en gnista, kemi, kanske rentav kärlek. Klart är i alla fall att det anses hända något med kvinnor och män när dessa känslor uppkommer, något mer än vad som vanligtvis händer när en träffar andra människor och knyter an till dem. Det anses vara en mycket mycket viktig punkt i en människas liv, då hen erfar dessa känslor och de dessutom är besvarade. Det anses vara något livsomvälvande, kanske rent av det vackraste som kan hända mellan två människor.

I romantiken binds han och hon ihop till ett vi. De är inte längre individer, det är en enhet. Tillsammans delar det det viktigaste en människa kan ha i sitt liv, nämligen kärleken. De är varandras vägar till denna känsla.

Känslorna är centrumet för romantiken. Allting handlar om hur dessa två människor känner för varandra. Därför är romantikens kärna att en ska uttrycka romantiska känslor för varandra. Att en ständigt ska berätta för varandra hur mycket en älskar den andra, hur kär en är. Men känslor är flyktiga ting, speciellt om de inte förvaltas rätt. En förälskelse som kan känna nog så kraftig i stunden ebbar snabbt ut. Eftersom grunden för relationen utgörs av dessa känslor skapar detta konflikter. Det som en gång gjorde relationen så självklar finns inte längre där, istället finns ett tomrum som måste fyllas med mening, för att inte svika de tidigare löftena.

Den sanning som blir smärtsamt uppenbar är att en inte kan älska en människa så mycket, att en inte kommer kunna leva upp till sina löften. Det var inte människan som framträdde i inledningsfasen, det var en idé om något mer. Idén om att det finns känslor så starka att de komma kunna övervinna allt, att det kommer ge färger åt ett grått liv, att de kommer skänka lycka och meningsfullhet till en tom tillvaro.

Patriarkatet använder romantiken för att knyta kvinnor till män. Genom att lova kvinnor en mening i livet genom romantiken så görs de till mottagare av mäns romantiska anspråk, och kan på det viset bindas till män. Genom det initiala löftet skapas ett känslomässigt band av förhoppningar, och trots övertygande tecken på att det som utlovas inte kommer kunna uppnås stannar förhoppningen kvar. Löftet om kärlek binder kvinnan till att ge kärlek och omsorg, att härda ut svåra perioder som ibland dominerar ett helt förhållande, utföra känslomässigt arbete och ignorans i hopp om att löftet någon gång i framtiden kommer att infrias. I hopp om att allt det där som lovades dyrt och heligt kommer att bli sanning.

Kärlek i detta samhälle är att hänsynslöst utnyttja en annan människa för att projicera sina egna förhoppningar på, och romantiken är den samling föreställningar som möjliggör detta. Romantiken stipulerar att bara någon vill tillräckligt mycket, älskar tillräckligt mycket, så räcker det, täcker över alla sprickor som skapas av brutna löften, av ansvarslöshet. Romantiken stipulerar att inget svek är stort nog för att inte kunna förlåtas om en verkligen verkligen älskar varandra.

Cynism är det värsta brott en kan göra sig skyldig till enligt den romantiska logiken. Att inte tro på kärlekens kraft är att vara tom, att leva ett fattigt liv. Och ja, livet kanske är fattigare än vad romantiken utlovar, då romantiken lovar precis allt, men om en släpper denna illusion kan livet bjuda på annat, samvaron med andra människor kan bjuda på annat, något som inte bygger på lögner. För romantiken är en lögn. En människa kan aldrig ge så mycket, aldrig vara så mycket för en annan, som romantiken målar upp. En annan människa kommer aldrig att kunna göra dig hel, ge ditt liv mening.

Istället för romantik, istället för heta kärleksförklaringar och löften som ändå inte kommer kunna hållas, önskar jag ansvar. Jag önskar att vi möter varandra som människor och inte som behållare för romantiska ideal, inte som objekt för våra projektioner och önskningar om ett meningsfullt liv.

Att spy ur sig sina känslor utan att ta ansvar.

Jag tänker lite på det här med känslomässigt ansvar och vad det innebär. Känslomässigt ansvar i mina ögon är att en klarar av att ta hänsyn till ens partners känslor i en relation, men framförallt att en klarar av att ta hand om sina egna.

När en ingår i en relation är det ett väldigt stort ansvar. Det gäller egentligen båda vänskaps- och kärleksrelationer, men jag uppfattar det som betydligt vanligare att folk inte tar sitt ansvar i kärleksrelationer. Om en säger att en älskar någon och att en vill vara med någon så väcker det känslor hos den andra, som en sedan måste kunna klara av att hantera.

Vi lever i ett samhälle där kärlek anses oerhört viktigt och är något som många vill ha. I en sådan kontext måste en förstå vad vissa ord innebär, att det inte bara är ord en kastar ur sig utan att det rör om djupt djupt i personer. Det går inte bara att häva ur sig vad skit som helst, ge uttryck för en massa känslor bara för att en råkar känna dem i den stunden, utan att fundera på vad för konsekvenser det får, vad det får den andra att känna. Ett sådant beteende är oerhört egoistiskt, det handlar om att sätta sitt behov av att uttrycka sina känslor före den andras välmående.

I romantiken ingår idén om hur känslorna styr oss. Om en älskar någon så är det liksom allt i ens värld, och det är känslor en inte kan eller ska kontrollera. En ska alltid ge uttryck för dessa känslor och liksom bara ”köra”, aldrig tveka eller fundera lite på vad fan en sysslar med. Det är liksom det som är romantikens kärna, den fullständiga hängivelsen åt alla jävla känslor som faller en in, som om det vore det mest sanna och vackra, det största beviset på kärlek, och inte typ att ta hand om en annan människa och ta ansvar för en relation. Som i Moulin Rouge, där Christian drar in Satine i sina jävla känslor och sina romantiska uppfattningar om livet utan att ha minsta lilla tanke på vad det gör med henne och med hennes värld, hur det sliter henne sönder och samman. Utan minsta lilla tanke på om han kommer kunna leva upp till sina ord när han sliter henne ifrån sin vardag. Och detta anses vara kärlek. Människor kompenserar sin brist på ansvar med huvudlösa kärleksyttringar åt höger och vänster.

Jag tänker att dessa kärleksyttringar är ett sätt att binda människor till sig. Eftersom den typen av kärlek är något de flesta vill ha, då vi blivit indoktrinerade med ”romantik” sedan vi föddes, så är det något en gärna ger efter för. Det är klart som fan att det känns bra att höra någon säga att hen älskar en och alltid vill vara med en, det är klart att en vill tro att en kan leva lyckliga i alla sina jävla dagar och att kärlekens kraft kan lösa allt och så vidare. Men det kan den ju inte, och därför är det så extra viktigt att en inte anspelar på denna längtan i mötet med människor, för det göra så jävla mycket med en.

Det finns människor jag har varit kär i och som jag vet har varit kära i mig utan att jag har sagt det, för jag har vetat att jag inte har haft känslomässig kapacitet att hantera en relation med dem. I sådana situationer ser jag det som ansvarsfullt att inte ge efter för de impulserna. Det är såklart jävligt tråkigt för oss båda i den givna situationen, men det besparar så oerhört mycket lidande på sikt. Jag vill inte få någon att hoppas utan att faktiskt veta att jag kan ta ansvar för de känslorna.

Sedan kan känslor såklart förändras, men jag tänker att detta är något en också bör ha med i beräkningen när en uttrycker känslor. Det kanske inte är en bra grej att säga att en alltid vill vara med någon, eftersom det strängt taget inte är något en vet om en kommer kunna leva upp till. Kanske ska en inte säga att en älskar någon mer än allt annat och skulle kunna göra allt för denne, för det är jävligt sannolikt att de där känslorna svalnar, och vad finns då kvar? Det kanske är något en känner just då, och det är väl fint eller något, men det betyder inte att en behöver häva ur sig det som om det vore någon jävla sanning. Det är inte bara ord, de landar hos mottagaren och gör någonting med mottagaren, och detta är något en måste förmå sig till att ta lite jävla ansvar för.

En kan kanske inte rå för vad en känner, men en kan rå för hur en hanterar sina känslor och vad en uttrycker. Om en nu älskar en person så borde en kanske prioritera att inte såra den framför att häva ur sig sina känslor utan någon större eftertanke. Hellre ta ansvar för att bygga en stabil relation från grunden än att kompensera bristen på detta med ansvarslösa kärleksyttringar en inte kan stå för.