Etikett: kärlek

Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.

Feminism och kärlek.

Zettermark har skrivit bra om det här med feminism och kärlek. Feminismen som ett sätt att skapa förutsättningar för kärlek, genom att sopa undan förtryck:

Tänk att få bli sedd, inte genom ett filter av förväntningar på hur ditt kön ska bete sig, utan för den du är. Tänk att kunna samtala med någon som accepterar att dina referensramar, på grund av en radikalt annorlunda uppväxt och andra erfarenheter, är just annorlunda men inte fel för det, utan värdefulla perspektiv på världen – särskilt för den som växt upp med att hans perspektiv alltid gäller. Tänk att våga lita på att de känslor du uttrycker respekteras och bemöts. Tänk att få det utrymme för reflektion, umgänge med andra och ensamhet du behöver, när svartsjuka och ägandeskap slutar vara en drivkraft. Tänk att våga njuta utan skuld över att ta för mycket plats, utan prestationskrav kopplade till ditt kön. Tänk att få älska, utan att utöva eller utsättas för, orättvis och osynlig makt.

Detta är onekligen en idé jag delar. Jag ser feminism som ett sätt för mig att komma förbi en massa invanda föreställningar, förväntningar och förtryck och istället mötas som människor. Kasta av sig den patriarkala masken, träda utanför konsrollerna och så vidare. Jag säger inte att detta är något jag lyckats med, men det är ett mål jag strävar efter i mina relationer.

Jag vill dock tillägga en sak, inte för att jag tror att Zettermark inte håller med utan för att jag tycker att det är viktigt att understryka,, då det lätt glöms bort (även av mig själv); detta handlar om all slags kärlek. Det handlar om kärleken till vänner lika mycket som kärleken till en partner.

En typiskt patriarkal idé är att den romantiska kärleken står över andra former av kärlek. Att den är viktigare att jobba på, att hålla ihop, än till exempel en vänskapsrelation. För mig är det relevant att omkullkasta denna värdering och se kärleken till mina vänner som minst lika betydelsefull.

När en talar om jämställda relationer är det lätt att en återigen hamnar i den här patriarkala föreställningen om den romantiska relationens företräde. Det handlar plötsligt om att kasta masken i just den givna relationen, vars ramar ju är definierade av patriarkatet. Det handlar om att uppnå genuin kommunikation och jämställdhet inom ramen för en konstruktion som är baserad på spel och ojämställdhet. Det hela är såklart dömt att misslyckas.

Jämställda kärleksrelationer är relevant att tala om, då det är ett område där många kvinnor utsätts för ett mycket konkret förtryck och utsugning, men det är viktigt att inte glömma hur vi konstruerar relationer överlag också. Vad vi gör för gränsdragningar, inom vilka områden vi arbetar med vilka frågor.

Bakom snacket om romantik döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.

När en skriver om det här med arbete i relationer så finns det de som bli upprörda. De tycker kanske att jag inte ska vara så cynisk och prata om arbete när det kommer till kärlek, utan kärlek ska vara något fint och vackert där en offrar sig för varandra utan att tänka på egenintresse och så vidare och så vidare.

Den här idén om att en ska vara självuppoffrande är en mycket central del i hela kärleksideologin och romantiken. Bland det mesta romantiska en kan göra är att ge allt för sin partner. Det anses mycket fult att vara ”egoistisk” i relationer och så vidare. Att vara ”egoistisk” kan till exempel vara att inte vilja göra allt känslomässigt arbete själv.

Vissa talar om att det är fint och bra med så kallat ”givande och tagande” i relationer. Det här givandet och tagandet är inte jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar. Det borde inte komma som någon större överraskning att kvinnor lär sig att vara betydligt mycket mer självuppoffrande i relationer än vad män är. Kvinnor lär sig att de ska ta hand om män, att de ska se till att relationen fungerar och så vidare. Vad män lär sig vet jag inte riktigt, men det verkar i alla fall inte vara att ta hand om relationer.

Det upprör vissa män när kvinnor diskuterar arbetsfördelningen i relationer, speciellt fördelningen av känslomässigt arbete. Det är jävligt lätt att som man komma och snacka om att kvinnor borde sluta se på relationer på det här cyniska sättet och istället vara mer altruistiska, för som man tjänar en på just denna ”altruism”, eftersom det inte främst är en själv som behöver stå för den. Det är lätt att predika hur kärlek inte borde handla om arbete när det inte är en själv som förlorar på den ojämna fördelningen av arbete i relationer.

Jag har också stött på män som menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs. De flesta kvinnor är smärtsamt medvetna om att kärleksrelationer kräver arbete, för det är i regel vi som får utföra detta arbete. Som man är det enklare att ignorera detta faktum, ty det är ingenting en erfar i sin vardag på samma sätt. Arbetet utförs utan att en behöver tänka på det.

Jag förstår verkligen att en som man vill att det ska fortsätta vara just så, att saker bara ”flyter på”, det vill säga att någon annan gör jobbet utan att en behöver veta om det. Jag kan tänka mig att det är hemskt skönt att saker och ting bara händer utan att behöva tänka på hur och varför. Det är klart att en gärna upprätthåller den här illusionen om en är i den positionen. För mig är det dock väldigt angeläget att spräcka denna myt, då det är den som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade.

Denna romantiska idé om den konflikt- och arbetsfria kärleksrelationen, den som bara ”flyter på” utan att någon måste anstränga sig åt antingen det ena eller det andra hållet, är en grundsten i den patriarkala kärleksideologin, den som är en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor. Vi lär oss att det är varje individuell relation som är problematisk, inte att det ojämna utbytet är en grundsten i alla kärleksrelationer. Vi uppmuntras till att sträva efter en relation som ”flyter på”, något som såklart kräver ännu mer arbete till en början eftersom en då måste upprätta den typen av strukturer, och som dessutom är ett dödsdömt projekt eftersom relationer inte bara flyter på av sig själv.

Vi måste se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer för att kunna nå någon verklig jämställdhet. Så länge vi accepterar idéer om att en ska var självuppoffrande, oegoistisk och så vidare så kommer kvinnor att dra det kortaste strået. Bakom allt snack om altruism och romantik så döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.

Ask.fm om vad kärlek är.

Fick denna intressanta och svåra fråga på ask.fm. Tänkte att jag skulle posta svaret här också.

Du skriver att du är kär i Isak. Vad är kärlek för dig?

Kärlek för mig är något som en kan känna inför många människor, familj, vänner och partner. För mig är kärlek att känna respekt och tillit för en person och att vara villig att lägga ner tid och energi på den personens och relationens utveckling. Jag tänker att att ”vara kär” är då en hyser romantiska känslor inför en person, men det är knappast okomplicerat. Romantik och romantisk kärlek är ju något som i hög grad har definierats av patriarkatet, och innehåller en massa komponenter som inte går ihop med min uppfattning om vad kärlek i allmänhet är och borde vara, fast som jag ändå likförbannat underkastar mig för att det är så svårt att inte göra det.

Jag tror att det som jag anser vara speciellt med den romantiska kärleken är att jag och Isak i viss mån möts som man och kvinna i vår relation. Detta har ett antal olika effekter på hur vi relaterar till varandra. En effekt är att jag känner sexuell attraktion till honom, en annan är att jag vill bygga upp mitt liv tillsammans med/kring honom och att jag i viss utsträckning ser vår relation som ett ”projekt” med målet att hålla så länge som möjligt.

Jag tror att det i hög grad är så att romantisk kärlek mellan en kvinna och en man inom en heteromonogam relation är en av de få starka känslor som subventioneras av patriarkatet. Det finns en kärleksmyt i samhället som bygger på just den här idén om den romantiska kärleken som en av de starkaste känslor en kan känna samt att de beskrivs som något väldigt viktigt i en människas liv, och detta gör att romantisk kärlek får en väldigt stark laddning. En blir mer rädd för att förlora sin partner, en står ut med saker som en aldrig skulle ha accepterat i vänskapsrelationer och så vidare, och detta präglar såklart även mitt och Isaks förhållande.

Det finns en tydlig uppdelning mellan ”kärlek” och ”vänskap” i det här samhället som jag menar är patriarkal. Den romantiska kärleken har liksom en speciell och upphöjd position och antas vara den viktigaste relationen i en människas liv, medan vänskapsrelationer inte alls värderas lika högt. Jag tror att människor i regel är beredda att lägga betydligt mycket mer energi i att vårda sina romantiska relationer än sina vänskapsrelationer.

Jag tror att i det postpatriarkala samhället kommer vi att betrakta kärlek på ett ganska annorlunda sätt än vad vi gör idag. Jag tror att det kommer vara mer accepterat att känna starka känslor för vänner än vad det är idag och att hänge sig mer åt sina vänskapsrelationer, och jag tror att gränsen mellan ”kärlek” och ”vänskap” kommer att vara betydligt mycket mer diffus än vad den är idag och jag tror att kravet på exklusivitet i romantiska relationer kommer att vara betydligt mycket mindre.

Det heteromonogama projektet.

Ibland skriver jag om vikten av att dekonstruera sina relationer. Jag vill hävda att detta är bland det viktigaste en kan göra som feminist.

Min syn på patriarkatet är att det har sitt ursprung i den så kallade privata sfären, alltså familjen, hemmet, relationer med vänner och partners. Det är i dessa relationer som skillnaden mellan män och kvinnors villkor blir som mest tydlig. I heterorelationer möts vi som könsvarelser, som man och kvinna, och vi skapar varandra utifrån dessa skillnader. I heterorelationer så blir vi bekräftade just som könsvarelser först och främst, i andra hand som människor. Det är också här frivilligheten kommer in, både kvinnor och män söker dessa relationer. Därför tror jag att det är viktigt att förstå hur kvinnoförtrycket sker här.

Jag anser att det är skapandet av kvinnor som kvinnor och män som män som är själva grundstommen i det patriarkala förtrycket. Även positiv bekräftelse som är könsbunden har en viktigt del i kvinnoförtrycket, och det är också en av de bitar som är allra svårast att bli av med eftersom kvinnor i regel längtar mycket efter denna bekräftelse. En kan säga att hela våra liv är en förberedelse inför att vi ska slutföras som könsvarelser i heterorelationen. Det heterorelationen erbjuder kvinnor är en etablerad plats i det patriarkala samhället, alltså platsen som en mans egendom, eller flickvän/sambo/fru som det så vackert heter. Om en inte ingår i dessa relationer blir en inte riktigt kvinna och då är det även svårt att någonsin bli människa, eftersom kvinnors plats i det här samhället är villkorad med att de först och främst ska förverkliga sig som kvinnor. Det är bara att se på synen på till exempel lesbiska, ogifta och barnlösa kvinnor, det är sådana faktorer som verkligen alltid kommer i vägen då en kvinna ska ta plats i offentligheten. Har hon inte förverkligat sig som kvinna så anses det vara ett stor problem och ett oerhört viktigt ämne för diskussion.

Jag lägger mycket energi på att försöka dekonstruera mina relationer, och jag anser att det har gett mig en väldigt stor förståelse för hur patriarkatet fungerar och hur det har påverkat mig. För mig är det uppenbart att det är den del som är svårast för mig personligen att lämna, och jag tror detta gäller för de flesta. Att sluta raka benen, sminka sig eller whatever en kan göra som en del i det internaliserade patriarkatet en ständigt bär runt på är verkligen ingenting är förhållande till detta. Det handlar om att kunna släppa sig själv som könsvarelse, sin dröm att vara kvinna, och därmed också drömmen om att han ska vara man.

Så hur gör en när en dekonstruerar sina relationer? Jag ser det som två parallella processer, dels en som handlar om att se patriarkala strukturer inom relationer och en som handlar om att betrakta relationerna som form. Att se patriarkala strukturer inom relationer är något jag skrivit mycket om, den heteromonogama relationen som form är det däremot svårare med. Jag anser att den heteromonogama relationen i sig själv är förtryckande, att den bygger på en patriarkal grund, samtidigt är det mycket svårt att frånträda denna mall för hur en relation ska se ut. Jag anser att även samkönade kärleksrelationer präglas av dessa normer, eftersom heterosexualiteten är norm så har den tillåtits diktera hur kärleksrelationer i allmänhet ska konstrueras. Det är inte heller konstigt att ett samkönat par väljer att anpassa sig efter dessa normer eftersom deras kärlek då kommer tas mer på allvar i det heterosexuella samhället. De kanske inte är man och kvinna, men de har i alla fall konstruerat sin relation utifrån denna mall.

Det jag anser är det viktigaste i det heteromonogama projektet är:

  1. Exklusivitet/ägande. Även folk som har öppna förhållanden håller sig ofta med någon slags exklusivitet, till exempel att den andra ska berätta om alla andra hen träffar. I mina ögon är detta inte så mycket att frånträda den monogama relationen som att flytta gränserna lite, något jag främst uppfattar som en formalitet utan särskilt stor betydelse ur ett feministiska perspektiv.
  2. Den romantiska kärlekens företräde. Den romantiska relation en har förväntas vara den viktigaste relationen en har under sitt liv, även om såklart relationer med vänner kan vara minst lika betydelsefulla. Vi är villiga att ”satsa” betydligt mer på att våra kärleksrelationer ska fungera, vilket jag menar hänger ihop med att de anses vara så samhälleligt viktiga.
  3. Isolation. Människor organiserar sina liv kring sina kärleksrelationer och väljer i regel att leva tillsammans med den person en har en romantisk relation till. Detta skapar isolation. Men isolationen sker även innan. Par förväntas ha ”egentid” och liknande på ett helt annat sätt än vad en förväntas ha med vänner.
  4. Projektet. Kärleksrelationer är på ett helt annat sätt än andra relationer ett projekt. En ”investerar” in sina relationer, en står ut med en massa skit i förhoppningen om att det kommer bli bättre i framtiden och så vidare. Jag vill hävda att detta sällan göra med vänskapsrelationer. I kärleksrelationer sysslar en också med gemensamma projekt i mycket högre grad, dels själva relationen men också till exempel barnskaffande, boende, hobbyprodukter, djur och så vidare. En äger saker gemensamt, planerar livet tillsammans och så vidare. Varför lägger så få samma energi på sina vänskapsrelationer?

Jag menar att det är viktigt att förstå dessa komponenter för att förstå hur en kan jobba emot patriarkatet. Det handlar inte om att en måste göra helt annorlunda, däremot ska en vara medveten om det. I vårt samhälle så är möjligheterna att leva normbrytande tyvärr mycket små, speciellt om en till exempel vill skaffa barn. För mig är det angeläget att inte bli fånge i detta, inte för att jag tycker att det är typ ”ofeministiskt” (vad är det ens för jävla ord att använda om kvinnors livsval, för guds skull) att göra det utan för att jag personligen inte vill leva så. Jag förstår att det stora flertalet inte gör samma prioritering som jag, men jag tycker ändå att det är viktigt att tala om hur mycket en förlorar på att inte underkasta sig hela det heteromonogama projektet. Lösningen kan inte vara att en måste välja att ställa sig helt utanför, med alla de nackdelar det innebär, utan det måste finnas sätt för kvinnor att delta i det här samhället utan att delta i hela det heteromonogama projektet.

Att inte få kärlek när en behöver den som mest.

Ibland läser jag mitt inlägg om min om mitt ex:s relation som jag skrev för lite mer än ett år sedan (läs det om du inte gjort det tycker jag, är brutalt nöjd med den texten, det är även den enda text jag gråtit när jag skrivit) och tänker på det förtryck jag blev utsatt för i den relationen. Detta stycke fastnar jag alltid särskilt vid:

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Jag tänker liksom på smärtan jag kände då. Smärtan i att visa så mycket känslor, i att behöver någon så mycket, och ändå bli ignorerad. Det sjuka i att behöva be om att bli omhändertagen när en visar så mycket känslor. Känslan av att bara från kyla av den person som ska ge en kärlek, när en behöver kärleken som mest. Det är verkligen att bli gjord till en ickeperson, och det lämnar djupa djupa sår i en som är mycket svåra att få bort.

Kärleksmyten.

Det finns en kärleksmyt i samhället. En idé om att den monogama relationen ska erbjuda allt; trygghet, stabilitet i tillvaron, kärlek, stimulans och så vidare. Den en har en kärleksrelation med ska vara en livspartner, någon en ska kunna få allt av, den person en har absolut närmast.

Jag tänker på hur kärleksmyten har skadat de faktiska relationer med män jag har haft. Istället för att kunna uppskatta det som är så har jag liksom alltid sökt efter det perfekta, det fulländade. Kärleksmyten har också gjort mig underkastad. Den har gjort att jag har accepterat saker i kärleksrelationer som jag aldrig hade accepterat i vänskapsrelationer, eftersom jag har närt idén om att kärleken liksom ska kunna lappa ihop och laga allt det. Istället för att konfrontera det som skett och be om respekt så har jag sökt efter mer kärlek i hopp om att det ska göra att allt känns bra. Men det känns sällan bra, för en person som inte visar respekt kan inte heller visa kärlek.

Men jag tänker att det kärleksmyten framförallt gör med oss är att vi tar på oss den patriarkala masken. När människor är rädda för att förlora något, för att misslyckas med något, så är det lätt att börja ljuga, att sluta vara genuin och ärlig. Det här problemet finns sällan för mig med mina vänner, men det finns ofta i kärleksrelationer. Med en vän kan jag fråga rakt ut; vill du vara med mig? Med en partner är det så mycket svårare, för det är ofta jag är rädd för svaret.

Enligt kärleksmyten handlar kärlek om passion, om starka känslor och tvära känslokast. Enligt kärleksmyten kan det vara något fint och ett tecken på kärlek när människor känner svartsjuka, ägandebehov och ett behov av att manipulera varandra. Inte sällan framhålls det som ett ideal att försöka kontrollera sin partner, att bli svartsjuk när denne ser åt ett annat håll. Brist på tillit och ett behov av att äga den andra ses som något helt naturligt i hur vi förhåller oss till varandra i kärleksrelationer, men det accepteras sällan i vänskap.

Jag försöker att kasta bort kärleksmyten nu. Jag försöker acceptera att en människa aldrig kommer kunna ge mig allt, och att jag måste sluta sträva efter det. Jag tänker att jag vill kasta av mig masken, att jag vill kunna möta de jag har relationer med som människor och inte som partners. Och istället för att ha den där passionen som visserligen är berusande men som samtidigt konsumerar mig så känner jag istället närhet och tillit, förtroende och respekt. Och det är så mycket mer än den där berusningen.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 3.

IMG_20121210_091808

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del tre, del ett finns här och del två finns här. Håll till godo!

Förtryck av individualitet

Primitivism (familjeliv och moderskap)

Funktionalism

Mannens främsta behov är att bli vägledd, omhändertagen, beskyddad och beundrad av Mama […] Daddy’s Girls – passiva viftare med skallrorna och alltid angelägna att bli bekräftade – reduceras, för en klapp på huvudet, för att få »respekt« av vilket skräp som helst, enkelt till Mama, en själlös administratör av fysiska behov; vyssjare av gnällspiken, apansiktet, peppare av det ynkliga egot, uppskattare av den vidrige; en varmvattenflaska med tuttar […] Processen med att reducera de kvinnor som hör till de mest efterblivna segmenten av samhället till djur – de »privilegierade, utbildade« medelklasskvinnorna, efterdyningar av mänsklighet där Daddy regerar helt – har varit så genomgripande att dessa kvinnor i den mest moderna nationen i världen i det tjugonde århundradet försöker gå igång på födslovärkar och att skräpa runt med bebisar hängande i tuttarna. Och det är inte för barnets skull – trots att »experterna« säger till kvinnorna att Mama ska stanna hemma och kräla i primitivism – utan för Daddy’s. Tuttarna är till för Daddy att hänga sig fast i; födslovärkarna är till för Daddy att gå igång på (då han är halvdöd behöver han fruktansvärt starka stimuli för att reagera).

Det här handlar, som jag förstår det, om kärnfamiljen. Kvinnor uppmanas till att ”kräla i primitivism” för sin egen eller för barns skull, men egentligen är det Daddy, eller männen, som tillfredsställs av detta. Genom familjen och hemmafruarna så kan Daddy ha en kvinna tillgänglig hela tiden, alltid få den kvinnliga uppmärksamhet och bekräftelse han så gärna vill ha.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vårt samhälle bygger ju på familjer, och gjorde såklart det i än högre grad när Solanas skrev SCUM-manifestet. Eftersom familjen är den generella samlevnadsformen så tillskansar sig män väldigt mycket makt och tillgång till kvinnor.

Jag tänker också på män som tycker att det är så jävla vackert och fantastiskt med kvinnor som föder, kvinnor som uppoffrar sig för sina barn och sin familj och så vidare. Denna situation är egentligen ingenting eftersträvansvärt och vackert utan något ganska förskräckligt, men det är klart som fan att män tycker att det är soft att det är kvinnor som går igenom dessa plågor för att skapa ett bättre liv för mannen och hans avkomma, och inte han själv.

Kvinnans individualitet, vilken han är akut medveten om, men varken begriper eller är förmögen att relatera till eller greppa känslomässigt, skrämmer och upprör honom och fyller honom med avund. Därför förnekar han individualiteten i henne och fortsätter att definiera alla i termer av hans eller hennes uppgift eller funktion, och han tillskriver sig själv, förstås, de viktigaste uppgifterna – doktor, president, forskare – och skaffar sig därigenom en identitet, om än inte en individualitet. Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor.

Jag tänker på det här med att kvinnor måste vara könsvarelser innan de kan bli riktiga människor. Alltså; kvinnors främsta uppgift i livet är att förverkligas såsom kvinnor, något som alltid står i relation till en man, alltså som sexobjekt, som partner (till en man), som mamma och så vidare. Det är alltid detta som hamnar i fokus när det kommer till kvinnor. Kvinnor som är framgångsrika på olika områden blir ändå alltid först och främst bedömda som kvinnor, sedan för det de åstadkommit. Detta är också de egenskaper som är allmänna för alla kvinnor, alltså; kvinnor uppskattas inte först och främst för sin individualitet utan för det som gör dem till ett i raden av exemplar av ”kvinna”. Alla kvinnor blir först och främst bedömda utefter hur bra de klarar av sin roll som kvinna. Män däremot blir först och främst bedömda såsom individer.

Förhindrandet av privatliv

Eftersom han är tom inombords, eftersom han är en ofullständig, inte helt avskild varelse, inte har något eget jag att odla och ständigt är i behov av kvinnligt sällskap ser han inget som helst fel i att tränga sig in i tankarna på vilken kvinna som helst, även totala främlingar när som helst och var som helst.

När jag läser det här så tänker jag på tvångsobjektifiering, på tafsande och på raggande. Det är verkligen så att män förväntar sig tillgång till kvinnor, att de tycker att de har rätt till de kvinnor som rör sig i offentligheten och att de bli kränkta och sårade när de inte får den här tillgången. Som kvinna tvingas en alltid att förhålla sig till detta. Kvinnor måste hitta strategier för att slippa undan män.

Jag tänker på hur män brukar reagera när en påpekar att alla kvinnor kanske inte uppskattar att få deras ”komplimanger”; med ilska. De kan bara inte tänka sig att en kvinna inte skulle se det som höjden av lycka att de tycker hon är knullbar, och om hon nu inte gör det så tänker de säga det ändå. Det handlar liksom inte om kvinnors känslor utan, som alltid, om mäns rätt. Om mäns rätt till kvinnor, till att säga och göra vad som helst till kvinnor.

Isolering, förorter och
 förhindrandet av gemenskap

Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han ut henne till förorten, en samling självupptagna par och deras barn.

Återigen kärnfamiljen. Kan väl inte säga så mycket mer än att jag håller med henne så jävla mycket.

»Hippien«, vars längtan att bli »Man«, en »hård individualist« inte är riktigt lika stark som genomsnittsmannens – och som dessutom är upphetsad av tanken på att ha en massa kvinnor tillgängliga – gör uppror mot strängheten i Familjeförsörjarens liv och monotonin i att bara ha en kvinna. I delaktighetens och samarbetets namn skapar han kollektivet, eller stammen, vilka med all sin samhörighet, och delvis på grund av den (då kollektivet är en utökad familj är det också ett utökat förtryck av kvinnors rättigheter, privatliv och mentala hälsa), inte är mer än en gemenskap än vad ett vanligt »samhälle« är.

Det här tycker jag också är roligt, för fy fan vad många vänstermän det finns som är precis såhär. Även män som sysslar med polyamori kan vara på det här viset; det handlar liksom om att de vill ha tillgång till kvinnor, ingenting annat, men genom att sälja in sig som fritänkande så kan de skapa en illusion av att de minsann inte alls sysslar med kvinnoförtryck.

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor.

Här börjar Solanas komma in på individualitet, något jag tycker hen har en väldigt intressant syn på. Hen dissar både familjefaderns och ”hippiens” så kallade ”individualitet”. Jag tycker också det är intressant hur hen sätter individualitet i förhållande till gemenskap, alltså att hen ser individualitet som en förutsättning för gemenskap.

Likriktning

Trots att mannen vill vara en individ är han rädd för allting inom honom som på det minsta sätt skiljer honom från andra män, det gör att han misstänker att han inte är en riktig »Man«, att han är passiv och helt och hållet sexuell – en mycket upprörande misstanke. Om andra män är A och han själv inte är det måste det vara så att han inte är en man – han måste då vara bög. Därför försöker han bekräfta sin »Manlighet« genom att vara som alla andra män.

Alltså ja, extremt mycket av ”manligheten” är så otroligt likriktad, trots att män ofta sätter ett så jävla stort värde vid att de är ”individer”. Det är alltid de män som trycker mest på att de är ”individer” som är mest likriktade i sin manlighet, men deras individualitet är för det mesta bara samma gamla patriarkala skit som män i allmänhet ägnar sig åt. Jag tycker det är så jävla lustigt när män försöker motsäga sig feminism och könsmaktsordningen genom att babbla om att de är individer, de är så oförmögna att se och förstå att de är en del av ett system, de är så upptagna med tanken på att de är starka, fria individer att de inte kan begripa att de lever i ett samhälle.

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Detta kallas för genusordningen, det vill säga den strikta uppdelningen av kvinnor och män, kvinnlig och manligt, och konstruerandet av dessa tu som sinsemellan uteslutande motsatser. Kvinnligheten skapas för att mannen ska kunna känna sig som en man, men den kvinnlighet som skapas bli bara som en parodi av kvinnlighet, just eftersom den är så begränsad och stereotyp.

Filosofi, religion
och moral baserad på sex

Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinstinkten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lycka omöjlig på jorden, därför uppfann han Himlen.

Solanas syn på mannen är ju att han är oförmögen till att känna positiva känslor och att han ständigt försöker kompensera denna brist, genom att skaffa sig tillgång till kvinnor men också genom att ledas av andra. Här kommer filosofin och religionen in.

De flesta filosofer som inte är riktigt så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett »Identitetsproblem«; och fortsätter att pladdra pompöst om »Individens Kris«, »Varats Väsen«, »Essensen föregår Existensen«, »Existentiella Former av Varat«, etc, etc.

Jag tycker att det ligger mycket i detta, många av de ”problem” som män dryftat och dryftar är verkligen intighetsproblem som de försöker lyfta upp till någon slags allmänmänsklig nivå.

Jag tänker att det män saknar mycket i sina liv är kärlek och känslor. Eftersom män sällan lär sig att ge kärlek eller hantera sina känslor så får de ett ganska skevt förhållande till andra människor och till sig själva, något de sedan försöker råda bot på genom abstrakt tänkande, genom att på sätt och vis komma längre bort ifrån sig själva och andra människor och istället träda in i en värld av symboler, fina ord och så vidare. Istället för att försöka komma mer i kontakt med sig själv så flyr mannen från det, han tror att han kan hitta lösningen utanför sig själv.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Jag tänker mig att kvinnor ofta har mer kontakt med sitt känsloliv och med andra människor. Jag tror också att kvinnor i högre grad utövar och värderar kärlek. Kvinnor lär sig att förstå sina egna och andras känslor. Tyvärr går väldigt mycket av denna känslomässiga kunskap åt till att försöka serva män känslomässigt, något som i och få sig inte nödvändigtvis behöver vara menlöst men som ofta är det, eftersom många män inte är intresserade av att förstå sig själva. Jag tänker på hur mycket enklare det ofta är att diskutera känslor med andra kvinnor än att göra det med män.

Det var allt för den här gången.

Om att övertolka.

Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.

Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.

Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.

Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.

Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.

Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.

Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

480968_397959943614111_1255057523_nDen här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.