Etikett: klass

Även om ”alla kan” så är det jävligt mycket svårare för vissa.

Jättekul att Lady Dahmer har skrivit om klass tycker jag. Det skrivs väldigt mycket om feminism i bloggvärlden men himla lite om klass, och det tycker jag är synd. Klass är en maktstruktur som människor gärna bortser från eller viftar bort med argument som att ”i Sverige finns inga klasser”. Det är sorgligt att den inställningen har fått ett sådant uppsving, men förståeligt med tanke på hur otroligt enkelt det är att se världen på det sättet istället för att analysera och se problemen.

Jag ser skolan som det absolut viktigaste verktyget när det gäller att minska klassklyftorna. Utbildning är verkligen en möjlighet att ta sig till en situation man vill vara i. Människor som är utbildade har ofta lättare att ställa krav på de instanser de har samröre med, som till exempel vården eller socialen, vilket gör att klasskillnader är viktiga även när man är helt pank. Den som har språket och kunskapen om sina rättigheter kommer alltid att kunna ställa högre krav och bli bättre behandlad.

När jag jobbade som lärarvikarie så blev det så otroligt tydligt det där med att klass spelar roll. Även om man i Sverige har kostnadsfri utbildning så ser den så otroligt olika ut beroende på vart man lever. Skillnaderna är stora dels inom Stockholms kommun, där man generellt kan säga att skolor längre från centrum är stökigare. Men det var när man kom utanför kommungränserna som det blev smärtsamt uppenbart hur stor roll det spelar. Jag har varit i bildsalar där det inte finns blyertspennor för alla elever, på svensklektioner där en hel timme förväntades fyllas av diskussioner om tio sidor i en bok (lycka till med att få åttor att hålla sig till ämnet ens en kvart) och klasser där barnen inte kunde sitta stilla ens en minut. Gemensamt för alla dessa skolor var att de låg utanför Stockholms kommun i fattigare kommuner där det finns mindre pengar att satsa på skolan.

Sen spelar det såklart också roll vilka elever som går i skolan. Om det är mycket stökiga elever så tas såklart mer tid upp med att ta hand om bråket, och det blir mindre tid över för undervisning. Nivån i klassen blir dessutom lägre och en massa tid går åt till att repetera vad många redan kan, vilket gör att även de som kan koncentrera sig hamnar på efterkälken eftersom de inte får lära sig något nytt. En annan faktor är att föräldrarna ofta är mindre engagerade i sina barns utbildning och därför inte ställer krav på samma sätt som andra gör. Ofta för att de själva är lågutbildad och inte känner till sina barns rättigheter.

Visst så kan man ofta byta skola men det innebär kanske långa resvägar och jobbiga omställningar. Man måste dessutom ha kunskapen om vilka skolor som är bra och orken och tiden till att ta tag i ett byte. Skolan är dessutom kommunal och det är inte säkert att man blir emottagen på en skola i en annan kommun. För de flesta skolor är det såklart inte högprioriterat att ta emot en elev som redan ligger efter i en massa ämnen. Vilken skola man går på i ettan kan avgöra om man läser på högskolan och i så fall vad man läser, eller om man ens klarar ut gymnasiet.

Hur man kan tänka att detta skulle vara helt upp till individen att bestämma? Att det är individens eget fel om hen misslyckas. För ”hen kunde ju ha valt en annan skola” eller ”hen kunde ju ha pluggat mer hemma”. Ja, det stämmer att det är så, men det kräver jävligt mycket mer energi att behöva jobba aktivt för alla de där sakerna än att bara glida in på en räkmacka med sina föräldrars stöd i ryggen.

Att gå från hat till förståelse.

Jag minns när jag gick i typ sjuan och vi skulle läsa en bok i skolan. Jag tyckte den var överdrivet enkelt, men min lärare berättade att det var en av de första böckerna en stor merpart av barnen i en av klasserna hade läst. Den här klassen var den ”vanliga” klassen. Vi hade en ma-no-klass, en fotbollsklass och en ”vanlig” klass, och i den vanliga klassen samlades alla som blev över. Alltså alla som inte hade valt, alla som inte brydde sig.

Jag minns att jag då reagerade hånfullt och tyckte att de var dumma i huvudet och ointellektuella som inte ens läst en bok när de var så gamla. Idag ser jag det annorlunda. Det finns så mycket jag ser annorlunda. Där jag innan såg en korkad nazistfjortis ser jag idag en person som aldrig har fått det stöd hon behöver i skolan eller hemifrån, där jag innan såg en korkad knarkare ser jag idag en person som inte har fått den hjälp som behövs med att sluta, där jag innan såg idioter som misshandlade mig ser jag idag frustrerade människor som i brist på saker att göra strök omkring och letade efter konflikt.

Det är så mycket lättare att ha sympati nu, när man fått distans till alla de där personerna man träffade och som skadade en när man var liten. Idag kan jag se att jag alltid har haft det enklare, att jag har haft en sån jävla tur att växa upp med närvarande föräldrar, i ekonomisk trygghet, att jag har kunnat språket och allt det där. Och jag behöver inte ta revansch på alla de där personerna längre och ställa mig över dem, flina åt dem på tunnelbanan, för jag vet varför de gjorde som de gjorde.

Och det är så skönt att känna så. Att inte känna förakt eller hat utan att man känna sorg över att samhället måste vara ordnat så, och lättnad över att jag själv inte hamnade där. För nu, med den erfarenheten, kan jag i alla fall försöka göra något litet för att inte så många personer ska behöva hamna där. För att fler ska kunna samlas upp av samhället, ha något att ägna sin fritid åt, få ha intressen som inte handlar om att slåss och berusa sig och slippa känna den där frustrationen som jag tror att många av de här personerna kände.

Föräldern till det begåvade barnet.

En typ av förälder som man stöter på ca dagligen är den så kallade ”föräldern till det begåvade barnet” som alltid ska informera mig om hur otroligt före deras barn är. Hur otroligt smarta intelligenta och begåvade dem är.

Då känner jag såhär: herregud, jag märker väl för helvete vilken nivå barnen i min klass ligger på. Om jag måste hjälpa dem med allt så är de väl helt enkelt inte sådär överdrivet begåvade, och om dem är klarar med allt så försöker jag utmana dem. Inga konstigheter där.

Hur smart min unge än blir så ska jag fan i mig aldrig säga till lärare, eller någon annan heller, hur begåvad hen är. Om det nu skulle vara så så kan de väl bevisa det själva kan man tycka.

Skillnader.

Jag jobbar ju då som lärarvikarie för den som inte har fattat det. Jag har jobbat som det i exakt tre dagar och tycker att det är fantastiskt roligt.

Första dagen var jag ute på en skola på pendeltågslinjen. Dagen efter var jag på en skola i innerstan. Jag hade elever som gick i åttan och nian.

Vad som gjorde mig så himla ledsen var skillnaden på de här två klasserna och skolorna. På skolan i förorten fanns det inte pennor till alla i bildsalen, på skolan i stan fanns allt material fint samlat. På skolan i förorten var eleverna glada om de fick G, på skolan i stan blev de sura om de ”bara” fick VG.

Jag tror knappast att detta var en slump, det verkar vara regel att ju längre från stan en skola ligger desto sämre är det. Det var ju något jag visste men det är så tråkigt att se hur stor skillnad det faktiskt kan vara.

Feminism del två, om varför jag inte tänker kalla mig humanist.

Som feminist hör man ofta att man borde kalla sig humanist och inte feminist. Förutom att humanist kan betyda lite vad som helst och därför inte är något jag är intresserad av att kalla mig, eftersom det kan leda till missförstånd, så är dessa tu på intet sätt utbytbara uttryck. Nu utgår jag alltså från definitionen av humanism som jag antar att frågeställaren för det mesta har: att man tycker att alla människor ska vara lika mycket värda, typ. Personligen tycker jag att humanism i den bemärkelsen är en plattityd som saknar motstycke. Det är väl klart alla är lika mycket värda och ska bli behandlade jämlikt, men hur ska detta uppnås? Var finns ojämlikheterna?

Dessa humanister tycker att alla ska vara jämlika, inte bara män och kvinnor. Gott så. Deras argument brukar vara att man genom att kalla sig feminist dels bara tycker att kvinnor ska ”komma upp” till männens nivå men också att feminister inte vill att de orättvisor som drabbar män ska åtgärdas. Dessutom tycker de ofta att man bortser från andra viktiga strukturer, såsom ojämlikhet mellan olika etniciteter, religioner eller klasser.
Givetvis tycker jag att alla ska ses som lika mycket värda oavsett fysiska och kulturella omständigheter. För att detta ska kunna uppnås så behövs det till att börja med en analys av hur samhället ser ut och vari ojämlikheterna ligger. Det är rimligt att lägga fokus på det man kan bäst och i mitt fall är det ojämlikheter mellan könen. Feminismen och till exempel antirasismen utgår ju båda från att alla ska ha samma möjligheter men lägger fokus på olika maktstrukturer i samhället.

Ingen skulle anklaga Martin Luther King för att ignorera andra ojämlikheter i samhället för att han fokuserade på ojämlikheter mellan svarta och vita. Ingen skulle heller säga att han ville höja svarta ”över” vita för att han ansåg att svarta i dåläget var förtryckta. Men för att bry sig om könsmaktsfrågor måste man tydligen bry sig lika mycket om alla andra existerande maktstrukturer också. Detta är lite lustigt,för feminister är de enda som får höra att de borde bry sig mer om annat också.

Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart. Maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.
För att kunna lösa problemet med ojämställdheter i samhället måste man dela upp problemet. Det inte annat än rimligt att alla kämpar för att rätta till de maktstrukturer de tycker är mest problemetiska. Jag klagar inte på folk som primärt  är antirasister, miljökämpar eller för ett klasslöst samhälle för att de inte lägger tillräckligt mycket fokus på könsmaktsordningen. Jag förstår att de lägger sin tid och kraft där de tycker att det behövs och det är bättre att engagera sig ordentligt i ett projekt än att göra halvdant ifrån sig i alla. Jag önskar inte att alla var främst engagerade feminister, för om alla bara brydde sig om kön så skulle ju andra grupper i samhället ha det ganska tråkigt.
Det behövs också ett ökat fokus på ojämlikhet i allmänhet. Olika maktstrukturer måste undersökas. Hur fungerar de tillsammans? Vilka maktstrukturer är dominerande? Att låsa sig vid en maktanalys är destruktivt, oavsett om det är klass, kön eller ras. Även om mitt huvudsakliga fokus ligger på feminism så tycker jag att till exempel klassperspektivet bör lyftas fram för det är också viktigt. En maktanalys behöver inte utesluta en annan.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

  1. Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
  2. Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
  3. Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.

Den snälla, fina och präktiga brudbloggsmaffian borde ta och sluta moralisera.

Jag tror det var i näst sista avsnittet av toppbloggarna (fruktansvärt dålig och hemskt producerad serie som jag inte fattar att jag ägnade tid åt) som Ana Gina frågades om Jackie och Kissie, och vad hon tyckte om dem som bloggare. Hon sa att de användes sig av så kallad ”dålig bloggning” vilket i princip är att vara elak mot folk och… ja. Ni vet ju varför alla hatar Kissie.

Några dagar senare lade hon upp det här inlägget som är menat att vara nån slags ironisering över att Kissie och hennes brorsa båda har tatuerat in rosetter (kissie i nacken och hennes bror på smalbenet). Då undrar jag bara: är inte detta ”dålig bloggning”. Det är ju ett uppenbart försök att göra sig lustig på Kissies bekostnad, att ironisera över vad som verkar vara det enda fina i Kissies liv, det vill säga hennes relation men sin bror. Det är inte ens gjort med nån mer utpräglad diskretion eller ”förfining” än vad Kissies påfund brukar vara.

Alla klagar på att Kissie är elak och ja, det är hon. Hon är fett taskig. Men jag tycker det är så himla konstigt att vissa bloggare minsann får vara hur elaka de vill mot henne utan att få skit. Det löjligaste är när de ba: ”alltså, jag vill egentligen inte bråka men jag tycker Kissie är fett ful och omogen som skriver elaka saker, själv är jag så mogen att jag kommer av att bara tänka på mig själv”. Om man gör anspråk på att vara den mognare parten i detta så borde man väl om något bara skita i? Eller? Bland det töntigaste man kan göra i mina ögon är att påstå att man inte bryr sig och sedan skriva massa om det ändå.

I mina ögon är det väldigt uppenbart att det är väldigt väldigt synd om Kissie. Hon har målat in sig i ett hörn, retuscherat sina bilder till den grad att hon inte kan visa sig offentligt, skrivit så mycket skit att hon omöjligt kan ta tillbaks med hedern i behåll. Förvisso ställer jag mig inte för att man ska skita i att ge folk rättmätig behandling för att det råkar vara synd om dem men jag tycker inte att snälla bloggmaffian bestående av Blondinbella, Tyra, Kenza och Ana Gina ska komma och moralisera kring Kissies beteende när de kan slänga ur sig jävligt grova saker själva, om än i en lite gulligare förpackning. Dessutom är det lätt att sparka på den som ligger ner.

Framförallt borde de skaffa sig insikt om följande: de slår inte ur underläge! Kissie är INTE den coola tjejen i klassen som alla killar ville knulla och alla tjejer ville vara kompis med, Kissie är en lantis som försöker hävda sig genom att vara elak för hon tror att man ska göra så, men hon missar helt att för att det ska gå hem så måste alla elakheter levereras med ett stort mått av lismande. Kissie är tjejen som kommer ny i klassen från nån jävla håla och försöker hävda sig, men inte fattar hur det sociala spelet ska skötas. Kenza, Tyra, Blondinbella, Foki och Ana Gina är däremot de snygga, tuffa tjejerna med ”självdistans”, de skulle aldrig vara öppet elaka för de vet att ”fina flickor” inte gör så. Det behövs förresten inte för det är redan så uppenbart vem som får vara med och leka och vem som bara får stå och titta på.

Om kulspel och konflikthantering.

Min lillasyster berättade igår att man inte få ha med sig spelkulor till skolan. Det leder nämligen till konflikter att elever byter kulor med varandra, någon blir kanske ledsen för att hen har bytt fel, hemska tanke!

Jag blir så jävla irriterad på överdrivet beskyddande av folk överlag, men i synnerhet barn. Barn måste får möta verkligheten också, speciellt när de är åtta år gamla. Kulspel måste visserligen inte ingå i verkligheten, men insikten om att man ger sig in i leken och således bör tåla den kan nog komma därifrån.

Jag hade en tjej i min klass som hängde i ett gäng hon var jävligt divig mot. Hon betedde sig som alltings drottning, var fittig mot sina kompisar och pratade alltid om hur snygg hon var, att hon skulle bli modell och så vidare.  Till slut så lackade hennes kompisar på henne och frös ut henne, med all rätta.

Vad gör hon då? Jo, hon snackar med sin morsa som ringer lärarna som i sin tur snackar med hennes vänner och i princip tvingar dem att umgås med henne igen, inte för att hon har skärpt sig, utan för att man inte vill ha några konflikter i klassen. Notera att detta var i sjuan, alltså då folk är tretton år gamla. När man är tretton så ska man kunna lösa konflikter som denna utan att blanda in sina föräldrar.

Jag blev faktiskt själv uppringd av hennes pappa, jag kommer inte ihåg vad jag hade gjort men det var knappast på nivån sparka och slå, eller ens kalla henne hora. Det var mer så att jag hade frågat hennes bästis hur hon pallade med sin jobbiga vän, vardagsmat med andra ord.

Jag förstår inte hur man kan göra sina barn en sån gigantisk otjänst och själv gå in och lösa alla konflikter hen hamnar i, fattar de inte att det bara förvärrar situationen sen, eftersom de aldrig får öva sig på att hantera det sociala spelet. Samma sak med kulspel: skolan ska inte bara vara en institution där du lär sig räkna och skriva, skolan är också en viktig tid rent socialt, eftersom man lär sig otroligt mycket av att bli ihopbankade med personer man inte har något för och sedan lösa konflikter som uppstår i den gruppen, alternativt lära sig att skita i att bry sig om dem som är elaka.

Fröknarna ska inte radera alla orosmoment bara för att barnen blir ledsna. Regelrätt mobbing är visserligen inte bra och ska såklart motverkas, men utfrysning, skitsnack och bråk i ens kompisgäng är något alla måste lära sig att hantera, för människor är fittor och om man alltid blir skyddad mot fittiga människor så kommer man få en jävla chock när man inte blir det längre.

Kunskap och kritiskt tänkande är inga motsättningar.

Jag läste för drygt en vecka sen en artikel i DN om att den svenska skolan är dålig på att utjämna kunskapsklyftor mellan olika klasser. Det var en undersökning som gjorts mellan 20 olika I-länder (jag tror eu-länder), och Sverige hamnade på 19e plats. Nu vet jag inte exakt hur undersökningen var gjord, men det är hursomhelst mycket anmärkningsvärt att Sverige ligger så dåligt till, speciellt då vänsterblocket alltid har gjort en stor poäng av att det måste vara rättvist i skolan.

Jag ogillar starkt den distinktion många vill göra mellan en så kallad pluggskola med höga konkreta kunskapskrav och den så kallade flumskolan som främjar kritiskt tänkande och kreativitet. Det finns verkligen ingen som helst motsättning mellan kritiskt tänkande och kunskap, det är snarare så att kritiskt tänkande kräver kunskap (läs detta inlägg om blaj i fysikundervisningen).

Det är väldigt ovettigt, framförallt ur ett klassperspektiv, att lägga så mycket fokus på analyserande och ämnesintegrering, eftersom det tenderar att ytterliggare förstärka det ointresse och den alienation som redan finns hos många från ickeakademiska hem. Analyserandet i skolan är för närvarande som idrotten: det attraherar bara dem redan invigda, resten sitter på avbytarbänken, känner sig dåliga och skapar ett allt större förakt för hela spektaklet. Det är dessutom inte särskilt utmanade då det sällan görs någon bedömning av resonemangen bakom slutsatser, utan bara det faktum att man ”tänkt själv” är hela poängen. Det är inte för inte som ordet ”ordbajsa” är så vanligt i det allmänna elevvokabuläret.

Vilken befrielse det var för mig när jag läste filosofi och psykologi i gymnasiet; äntligen två ämnen där man satte ett värde på idehistoria och där teser skulle analyseras ur ett idéhistoriskt perspektiv, där man verkligen var noggrann med att det skulle finnas ett sammanhang. Innan dess och även efter var allt analyserande bara blaj, töntiga och säkert redan motbevisade teser man var tvungen att pressa ur sig för att få ett bra betyg.

Ett annat problem är att det omtalade fria tänkandet egentligen inte är så fritt, vissa åsikter är helt klart populärare än andra och vissa är ju till och med lagstiftat betygsbegränsande. Den elev som alltid tjatar om allas lika värde och tycker att allmän rösträtt är det häftigaste som finns är i princip garanterad ett MVG, i alla fall i grundskolan.

Faktum är att det effektivaste sättet att bli bra på att analysera är att ha en idéhistorisk grund att falla tillbaka på. De flesta politiska resonemang jag för faller tillbaks på antingen liberalt eller psykologiskt tankegods. Det säger sig självt att en människa inte kan göra den mängd observationer och analyser som krävs för att kunna förstå världen helt av sig själv, det finns helt enkelt för mycket av vikt att ta in och analysera. Det är därför det är så bra att veta vad folk har sett, tänkt och tyckt innan man själv har gjort det. För det mesta är en auktoritet inom ett område faktiskt mer kunnig och briljant än gemene man.

Jag menar inte att man ska sluta lära ut kritiskt tänkande i skolan, men för att kunna resonera fruktbart kring ett ämne så måste du faktiskt ha en viss fackkunskap, annars blir det bara kärnlösa spekulationer av det hela vilket leder till att folk upplever att det inte finns någon mening med det hela, därav kunskapsklyftorna.

Jag har ingen speciell åsikt när det gäller betygsfrågan, jag tycker väl att det kan vara rimligt med betyg från sjuan eller sexan, men jag tror knappast att det är lösningen på problemet. Problemet är inte att elever inte får en konkret siffra i slutet av varje termin utan att undervisningen ger intryck av att vara meningslös och oviktig. Den som tror att man löser det genom tidigare betyg har nog en väl banal verklighetsuppfattning.