Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

klass

Spridning.

När man talar om klassklyftor så är det vanligt att människor på högerkanten invänder med att ”inkomstspridning” egentligen inte är något dåligt. Vad man menar med ”spridning” är mig en gåta, för ordet får i alla fall mig att tänka på spridning över olika grupper och inte mer till samma. Det kan vara förrädiskt enkelt att köpa detta snack om att det inte kan eller bör vara ”lika för alla”, de flesta ogillar väl likriktning. Sedan ser man bilder som dessa på hur extremt ojämnt fördelat tillgångarna är enbart i Sverige, som ska vara ett av världens mest jämlika länder. Detta handlar inte om att människor har olika lön utan om förmögenheter och tillgångar. Jag antar att det inte bar inkluderar de pengar man har på banken eller i fonder utan även markegendom, produktionsmedel och så vidare. Av bilden kan utläsas att de tio rikaste procenten äger drygt 2-3 gånger så mycket som resterande 90 %.

Är det någon som på allvar tror att denna ”spridning” beror på att vissa har jobbat hårdare än andra? Det faller ju på sin egen orimlighet. Är det någon som tror att denna ”spridning” inte leder till några djupare konsekvenser i samhället, utan att det bara är så att vissa har mer och andra mindre och att det liksom inte spelar någon roll?

Att alliansen har avskaffat möjligheten för att mäta förmögenheter hos personer är skrämmande. Jag kan bara se en anledning till ett sådant förfarande, och det är att man vet att människor i stort inte ställer sig bakom denna ojämlika uppdelning av rikedom. Det bästa är då såklart att dölja att dessa ojämlikheter finns, så kan man fortsätta låtsas att det bara rör sig om lite ”spridning”. Några hundralappar mer i plånboken till de som arbetar hårdare. I själva verket rör det sig om att en merpart av den svenska rikedomen, och därmed även makten, ligger i händerna hos väldigt få personer. Personer som garanterat kommer att använda sitt kapital för att säkra sin plats om de känner sig hotade.

Prata gärna om kultur, men glöm inte det materiella.

Göran Hägglund har skrivit om klass på Aftonbladet. Han inleder med det som många andra redan sagt, att klass inte endast handlar om ekonomi utan om kultur. Fast efter ett tag mynnar det ut i att klass inte alls handlar om ekonomi, utan bara om kultur.

Han verkar mena att de ekonomiska klasskillnaderna liksom inte existerar, men att de kulturella sitter desto starkare.

Något förenklat kan man säga att staten har lyckats lösa det som går att lösa med pengar, men misslyckats med det som handlar om värderingar och attityd. Skomakaren blir oftast vid sin läst. Sverige har inte lyckats skapa någon motsvarighet till den amerikanska drömmen.

Och det är här hela min kropp formar sig som ett enda stor frågetecken. För det första: vad menar han med att vi inte har en motsvarighet till den amerikanska drömmen? Så kallade klassresor är ju betydligt vanligare här än i USA, skillnaden är väl kanske att folk som gör dessa klassresor inte blir så extremt rika eftersom klassklyftorna, alltså inkomstskillnaderna, är mindre.

Och vad menar han med att vi har lyckats göra vad vi kan ekonomiskt? Skillnaderna mellan olika människors inkomst ökar ju, och fattigdomen ökar.

Inget av detta ändrar dock det faktum att klasserna existerar. De sitter visserligen mer i själen än i plån­boken, men det hindrar dem inte från att fortfarande i våra dagar påverka människors liv och villkor.

Det är absolut sant att mycket av klasskillnaderna finns socialt, men ekonomisk utjämning är ändå det som kan göras för att minska dessa skillnader. Och vi är ju långt ifrån ett samhälle där de ekonomiska klasskillnaderna är utrotade. Jag har inget emot en diskussion om klass och kultur, men när den på detta sätt används för att överskugga de materiella klassklyftor som vi faktiskt kan göra något åt blir det bra ett sätt att argumentera runt den offensiva fördelningspolitik som skulle behövas.

Om klasskillnaderna bara satt i själen skulle vi inte kalla dem klasskillnader, utan kulturskillnader. Om det inte handlade om makt, om över- och underordning i samhället skulle vi endast betrakta det som olika kulturer, visserligen finns vissa smaklösa men inte kalla det klasskillnader.

Det finns en blindhet för detta bland många som talar om klass som en kulturfråga. Visst, diskutera gärna det, men glöm inte att det bakom allt detta också finns en materiell verklighet som för många är väldigt påtaglig. Det kan handla om att sakna pengar, att sakna trygghet, att slita ut sig på jobbet eller att ett Sl-kort svider lite för mycket i plånboken. Men det handlar också om större saker: att vissa har pengar, bildning och fritid nog för att i högre grad påverka politiken eller rentav för att köpa andra människors arbete. Det handlar om att vi globalt sett har en extremt ojämn fördelning av rikedomar. Detta är inte en fråga om olika kulturer utan om pengar.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.

En jävligt oviktig klassfråga.

Såg på Agenda med Gustav Fridolin som medverkande idag, där det diskuterades miljöskatt. Fridolin tog upp detta att flyg väldigt ofta är otroligt subventionerat, till skillnad från annan och mer miljövänliga fortskaffningsmedel, och menade såklart att vi måste ha skattesatser som gynnar miljövänligt leverne.

Och sedan den eviga responsen på detta: ”så du menar att det ska bli dyrare att flyga? Stackars alla barnfamiljer när de ska på Thailandssemester!”. Herregud, hur kan man ens vräka ur sig en sån sak? Fridolin var väldigt tydlig med att man ska bygga upp ett system för ett miljövänligare samhälle som inte gör det svårare för de personer med de minsta marginalerna. Som respons på detta så säger programledaren att dessa barnfamiljer som åker till Thailand tillhör denna grupp. Ursäkta mig, men det gör dem inte. Hur fast är man inte i sitt medelklassperspektiv om man ser barnfamiljer som har råd att åka till Thailand som någon slags representant för hushåll med små marginaler. Det är klart att det finns Thailandresenärer som tillhör denna grupp, men det är knappast representativt.

Sedan säger programledaren att Fridolin vill göra det till en klassfråga att åka till Thailand. Fattar ni det? En klassfråga! Herregud människa, det är redan en klassfråga. Och ja, jag tycker fan att det är helt okej att det är en klassfråga att åka till Thailand. Det är klart jag önskar att ingenting i hela världen var en klassfråga, men i förhållande till alla andra saker som människor vägras tillträde till på grund av sin klasstillhörighet så tycker jag att semester i Thailand är en av de minst akuta.

Om man nu tänker sig att man slutar gynna miljöfarlig trafik och börjar subventionera miljövänlig trafik, såsom tåg och kollektivtrafik, istället. Det är väl rimligare att man prioriterar att människor kan ta sig till skola eller jobb eller hälsa på familj och vänner i landet än att de ska kunna semestra i Thailand. Att kollektivtrafik är en klassfråga är en jävla skam, att semester i Thailand är det är på sin höjd en tråkig omständighet för ett antal hushåll som ligger i gränslandet.

Det är ju skitbra att man har börjat tala om klass mer och mer i den offentliga debatten, jag tycker verkligen det är viktigt och en positiv utveckling. Men det blir bara fånigt när man tar upp saker som att Thailandsresor blir dyrare som ett exempel på klassförtryck.

Varför talar vi så gärna om kön, men inte om klass?

Detta är ingen nyhet utan en gammal artikel från skolverket, som jag antar fortfarande är sann. När det rapporteras om att killar halkar efter tjejer i skolan så får man ofta intrycket av att kön är den främsta strukturella skiljelinjen mellan skolelever, vilket inte stämmer enligt skolverket. Kön har en ganska marginell inverkan i förhållande till andra faktorer, såsom klass.

Att klass är viktigare än kön för studieresultat förvånar mig inte det minsta, däremot säger det något om samhället hur mycket olika faktorer för framgång i skolbänken lyfts fram. Att göra och lyfta fram studier om pojkar och flickors studieresultat är populärt, att göra detsamma rörande klass är det inte. Jag tänker mig att det handlar om att vi är vana vid att tänka i kön, att könen är olika, medan vi helst inte funderar på olika skillnader på personer ur olika samhällsklasser.

Könsskillnaderna kan alltid bortförklaras med biologi, klasskillnaderna däremot är inte alls lika enkla att vifta bort med att naturen dikterat dem, även om en och annan personer gjort ett försök. Vi är vana vid att förklara könsskillnader med att det ”är så” och bortse från klasskillnader. Könsskillnaderna är ju något som samhället ständigt försöker skapa ur väldigt lite, medan klasskillnaderna är något man försöker förneka fast de finns där.

Nåja. Allt detta är bara egensnickrade teorier. Vad tror ni? Varför är man så pigg på att tala om kön, men inte om klass.

Utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Jag har fått många reaktioner kring mitt inlägg om klass, framförallt på Twitter. Många vill driva testen att klass framförallt handlar om kultur och säger också att man kan ha en medelklasstil även om man har lite ekonomiska tillgångar, eftersom en sådan inte behöver vara dyr. Jag vill bara be människor att göra skillnad på dessa tu; vad som betraktas som god smak och vad som ses som en klassmarkör. God smak kan vara en klassmarkör i sig, men kan också bara vara ett uttryck för ens personliga stilpreferenser.

Jag tänker såhär, att om vissa stiluttryck inte hade någon korrelation till materiella tillgångar så skulle de inte ses som klassmarkörer. Det är ju inte så att borgerlig smak allmänt har kommit att betraktas som ”god” för att den helt enkelt är det, och bara medel- och överklassen har lyckats upptäcka detta. Troligen så finns det en massa personer som tycker att den typiska svenska medel- och överklasstilen ser förjävlig ut, men eftersom medel- och överklassen har ett samhälleligt tolkningsföreträde just på grund av sin högre ställning så har den ändå fått statusen som allmänt god smak.

Vem som definierar vad som är bra smak är ju i sig en klassfråga. Historiskt sett så har de högre klasserna tagit sig tolkningsföreträde i frågan, och så är det även nu. Vad skulle det spela för roll att vissa ansåg dina möbler fula om det inte var för att den gruppen redan innan ansågs vara ”finare”? Det skulle bara vara som emos och fjortisar, två subkulturer som inte delar smak men som ser ner på varandra precis lika mycket och i utomståendes ögon har ungefär samma status. Inget säger att stilrent egentligen är bättre, det anses bättre för att högre klasser anser det bättre. Men om klasserna från början hade samma ställning så skulle det ju inte finnas något som rangordnade stilarna, de skulle bara samexistera utan någon allmänt vedertagen hierarki.

Sedan att folk tycker att vissa människors inredningar är förskräckliga är en annan sak, det kan lika gärna vara en fråga om personliga preferenser eller modenycker. Stil som en klassfråga sträcker sig dock bortom detta att medel- och överklassen bara råkade tycka att det var fult. Därför menar jag att det egentligen är ganska oviktigt, ty det är mest bara ett symptom på klassamhället och inte någon avgörande faktor. Ett utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Klass handlar om materiella tillgångar.

Ofta när man diskuterar klass så kommer folk med en teori om att klassamhället visserligen fortfarande existerar, men att det idag till skillnad från innan inte handlar främst om materiella tillgångar utan om kulturellt och socialt kapital, eller ”ställning” oberoende av det materiella.

Jag kan absolut förstå vad som menas, ty det är klart att det inte bara rör sig om materiella tillgångar utan även om kultur, men jag finner det som ett absurt påstående att det skulle vara den största faktorn. Det som spelar störst roll är ju alltjämt det materiella, ty hur mycket kulturellt och socialt kapital du än har så är pengar i vårt samhället lika med makt, och om du inta har några pengar så har du heller ingen makt över varken din egen situation eller andras. Därför är klass alltjämt en fråga om materiella förhållanden.

Personer med lite materiella tillgångar är som grupp utsatt i samhället och drabbas av en mängd olika saker i högre grad än personer som ligger högre upp i tillgångsstegen. Sedan finns det såklart mängder av undantag eftersom man kan ha olika värderingar, umgängeskretsar och så vidare. Men när man pratar om klass pratar man i generella termer, och generellt ser det ut som så, att materiella tillgångar hör ihop med en mängd olika andra saker där de grupper där tillgångarna är större i majoriteten av fall gynnas.

Att tänka på klasstillhörighet enbart eller till störst del som något kulturellt får de klasskillnader som finns idag att framstå som någon slags kvarleva från det ”riktiga” klassamhället som liksom bara måste fasas ut, försvinna med tiden, och inget som kan förändras politiskt. Det är såklart en väldigt bekväm hållning för de personer som ingår i den materiella överklassen. De kan ju mena på att eftersom klass inte beror av pengar så behöver de inte dela med sig för att jämna ut klassklyftorna.

Klass handlar först och främst om materiella tillgångar, saker som kulturellt och socialt kapital är i regel effekter av detta. Klassklyftorna kommer inte låta jämna ut sig genom att alla börja anamma liknande sociala och kulturella mönster utan handlar framförallt om omfördelning av materiella tillgångar. Annars skulle strängt taget inte de så kallade kulturella klasskillnaderna ses som klasskillnader, utan enbart som kulturella skillnader. Anledningen till att de högre klassernas kultur ses som finare är knappast att den objektivt sett är det, utan har att göra med att de är förknippade med högre materiella tillgångar.

Jag applåderar inte hatet, jag applåderar en resning mot de strukturer som förtrycker.

Jag funderar på att stryka ordet ”hat” ur mitt vokabulär, det har blivit förknippad med så mycket, har blivit så sanslöst infekterat att det inte är klokt. Jag läser det Jens Liljestrand har att skriva om klasshat och håller med om mycket. Jag tycker också att det är omotiverat att skriva en dikt om att olla en överklassfamiljs handdukar endast på grund av klasstillhörigheten.

Liljestrand, och många med honom, skriver att man kan hata en struktur och en samhällsordning med att det inte ska gå över i hat mot individer. Jag håller på sätt och vis med. Klassamhället kommer inte brytas upp för att man ”gör sig av” med överklassen utan måste förstås som en samhällsstruktur. De flesta är nog benägna att främst intressera sig för sin egen och personer man identifierar sig meds väl och ve. Oavsett om det är medvetet eller inte så kommer människor att handla utifrån sitt eget perspektiv, har man inte sett den negativa sidan av rådande samhällsordning är man mindre benägen att kämpa emot den.

Jag upplever inte heller att det riktas något har mot individer ur den omedvetna medelklassen mer än som enstaka undantag. Hatet riktar sig primärt mot de personer som aktivt kämpar för att klassamhället ska bibehållas. Till exempel Aron Modig som rätt ut säger att det är bra med ”inkomstspridning” när han ställs inför det faktum att vissa inte har råd att gå till tandläkaren. Sådana uttalanden gör folk upprörda, på god grund. De blir arga och om man vill kan man väl kalla det ”hat”. Jag skulle inte använda det ordet, snarare skulle jag kalla det ilska och upprördhet.

Upprördheten riktas inte (generellt) mot människor som omedvetet ingår i systemet utan mot människor som argumenterar för och aktivt upprätthåller systemet. Om man hatar ett system så gör man väl rätt i att även hata dem som skapar systemet? På samma sätt som jag inte hatar alla män för att de på grund av könsmaktsordningen är mig strukturellt överordnade, men däremot hatar personer som aktivt arbetar för att upprätthålla och försvara denna ordning, oavsett kön. Jag blir skitförbannad av det, och det tycker jag är fullkomligt rimligt och motiverat. Varför skulle jag inte bli arg när någon upprätthåller ett system jag personligen faller offer för?

Sedan finns det också de som talar om sitt hat mot ”överklassen” i generella termer. Det måste förstås på samma sätt som man talar om ”vita medelålders män”. Varje vit medelålders man förtjänar inte hat, men som grupp måste de tas ner från sin privilegierade position i samhället, vidare måste de ta ansvar för sin position. Man kan inte rå för om man föds som man, vit eller rik, men man kan rå för vad man sedan gör av allt detta. Antingen kan man gå omkring och ta för sig av sina privilegier på andras bekostnad eller så kan man ta ansvar över samhällsordningen. Man måste deala med sina klass- ras- och könsfördomar, man måste behandla medmänniskor med respekt och så vidare.

”Men måste inte alla ta ansvar”, kanske någon tycker. Och jag tänker att om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll. Att du fötts in i ett samhälle där du är privilegierad ger dig inte automatiskt rättigheten att utnyttja det, tvärtom skyldigheten att ta ansvar för det. Ja, alla har ansvar för samhällets välmående men ansvar utgår också ifrån förmåga. Den som har större möjligheter att påverka har också större skyldighet att göra det. Därför kan man hata en grupp människor för kombinationen av privilegium och passivitet eller ovilja att ta ansvar.

Personer med sämre möjligheter har inte heller samma skyldighet att se till andras intressen, ty man vaktar i första hand sina egna som sina närståendes intressen, vilket jag tycker är rimligt. Det är först när man kommit därifrån som man är skyldig att lyfta blicken. Till dess är antagoniserandet av ”de andra” om inte rätt, så i alla fall betydligt mycket mer ursäktbart. Nej, det finns ingen fast gräns, eller inkomsttak, för detta, utan det rör sig om ständigt flytande gränser beroende på vilka grupper det rör sig om.

Jag drömmer också om ett samhälle där hat inte behövde uttryckas, där människor kunde debattera på ett vettigt sätt och hitta gemensamma lösningar med det allmännas bästa i fokus. Men för att det ska ske så måste vi först och främst bli jämlika, och ju jämlikare vi är desto mer sansad kommer debatten att kunna vara. Jag applåderar inte hatet, men jag applåderar en folklig resning mot de strukturer som förtrycker. Och dessa strukturer består av och upprätthålls av människor, både medvetet och omedvetet, så det måste till en resning mot dessa personer  och grupper också.

Rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Jag vill illustrera min poäng som jag gjorde här med detta exempel från Reinfeldts frågestund i riksdagen. Jonas Sjöstedt frågade om detta med personalen på de privata vårdgivarna ofta tvingas göra mer eftersom de helt enkelt är färre per patient. På detta svarar Reinfeldt:

Jag skulle vilja säga följande om det moderna arbetslivet. Jag tror att vi allt oftare får ställa in oss på att försöka röra oss vidare i arbetslivet. I faser av livet kanske tyngre arbetsuppgifter passar som sedan lite senare inte alls passar.

För den som vill läsa hela frågan och svaret så är det anförande 34 och 35 här.

Det man kan läsa in i detta svar är alltså att personer som inte pallar med arbetstempot ska söka sig till andra jobb. Detta kan rimligtvis duga som svar inom vissa yrken som är ”extrema” men att applicera detta på en så stor, viktig och lågavlönad yrkesgrupp som vårdgivare känns bara skevt.

Det handlar ju om en slags slit- och slängkultur med människor, där man tar den unga och pigga arbetskraften, sliter ut den och sedan lämnar den åt sitt öde. Jag tycker att det är en självklarhet att en arbetsplats ska ställa krav som funkar för människor i alla åldrar, inte bara för unga.Det är också viktigt att kraven som ställs inte leder till att folk blir utslitna och utbrända utan att arbetsvillkoren är hållbara. Visst kan man jobba i ett väldigt högt tempo ett tag, men det funkar inte hur länge som helst utan att man får skador och blir utmattad såväl fysiskt som psykiskt.

Många vill nog ändå byta yrke eller i alla fall arbetsplats några gånger under sitt liv, men att man ska tvingas till det för att yrket bara är anpassat för de tio mest produktiva åren av ens liv är bara skevt. Det är att anpassa arbetsmarknaden helt efter arbetsköparnas villkor. Människor har mer i sina liv än bara jobb och man måste kunna ägna sin fritid åt annat än att återhämta sig från arbetet, speciellt om man har familj.

Jag vill inte ha ett samhälle där människor arbetar hårt, slits ut och sedan kasseras när de inte längre kan prestera på den höga nivå som krävs. Det ska inte vara förunnat människor med högre utbildning att kunna ha ett liv vid sidan om jobbet utan det ska vara något som tillfaller alla, även om man jobbar som undersköterska hela livet. Och det är precis det som klasskamp (delvis) handlar om: rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Arkiv