Etikett: män

Dubbelmoral och feminister som vill bli uppassade av män.

Ibland i den feministiska debatten hörs det folk som klagar på feminister som har dubbelmoral, ofta exemplifierat med kvinnor som vill ha jämställdhet när det ”gynnar dem” men vill bli behandlade som primadonnor och bli bjudna på saker etcetera. Min erfarenhet av kvinnor generellt är att feministiska kvinnor brukar vara bra mycket mer benägna att själva bjuda och så vidare. De kvinnor jag träffat som varit minst feministisk medvetna har också varit de som velat ha en massa saker, värst är så kallade Daddys girls som i princip omfamnar det patriarkala samhället. Själv bjuder jag ofta själv, och brukade tacka nej om jag blev bjuden på alkohol av främmande män även på tiden jag drack.

Jag utesluter inte att det förekommer kvinnor med uttalat feministiska värderingar som ändå vill bli behandlade som primadonnor, men jag tror ändå att feminism generellt hänger samman med att inte förvänta sig att människor ska bete sig i enlighet med sina könsroller på samma sätt.

En kan såklart kritisera att enskilda personer beter sig illa, och jag tycker själv att det är otrevligt att förvänta sig att bli bjuden på saker bara på grund av sitt kön. Väldigt ofta upplever jag dock att detta används som ett argument emot feminism lite sådär generellt. Typ: ”men vi känner ju alla till de där feministerna som bara vill ha jämställdhet när det passar”. Gör vi verkligen det? Det är i alla fall inte ett fenomen jag är särskilt bekant med.

Klart är att vi alla påverkas av patriarkatet, så även människor som aktivt vänder sig emot det. Att en som feminist fortfarande hyser patriarkala värderingar är således ingenting konstigt, och heller inget som feminister generellt motsäger sig. Feminismen behövs ju liksom just för att strukturen är så stark som den är. Det är inte så att en går och blir feminist och sedan, över en natt, är av med alla sina patriarkala värderingar.

Att detta beteende främst kritiseras utifrån vinkeln ”hon är feminist och ändå gör hon X” tycker jag är problematiskt. Problemet är ju inte feminismen, utan det könsstereotypa beteendet. Feminism utgör ju en möjlig utväg ur detta, det är ju knappast som att feministisk analys förvärrar sådana tendenser.

Ibland fokuserar folk liksom mer på om andra har dubbelmoral eller inte än vilka värderingar de har och vilka saker en gör. Det viktiga är liksom inte att en har rätt värdringar eller gör rätt saker utan att en inte är dubbelmoralisk. Det är väldigt vanligt att detta riktas mot folk som engagerar sig emot strukturellt förtryck, såsom feminister, antirasister och antikapitalister. Det är mer ovanligt att typ en nyliberal får höra att hen inte lever som hen lär när hen åker på en statlig motorväg.

Det här tycker jag är en så konstig syn på värderingar. Jag har en massa värderingar jag bryter emot, jag vill till exempel vara befriad från patriarkala strukturer vilket i praktiken ä så gott som omöjligt. Men jag strävar dit och vill att andra ska göra det med. En kan inte plötsligt leva utanför samhället bara för att en är emot olika komponenter i det. En kan inte välja bort rasismen, patriarkatet eller kapitalismen som individ. Därför är det konstigt att kräva att alla feminister ska vara helt perfekta i jämställt dejtande. Det viktiga är huruvida feminismen hjälper individen att befria sig från sådant, inte om detta beteende råkade sammanfalla med feminism.

Att säga att kvinnor och män är olika är första steget till att värdera dem annorlunda.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om att jämställdhet inte har något med att vara mer eller mindre kvinnlig att göra och att en ska vara ”stolt över att vara kvinna”.

Jag är otroligt stolt över att vara tjej. Jag älskar att få vara feminin. Men i Sverige får man nästan skämmas för det. Med dagar spenderade i Italien är skillnaden också stor. Kvinnorna är stolta och vackra men omsorgsfullt valda kläder och make. Männen ser ut som män. Jag tycker att det är respektfullt och vackert.

Detta tycker jag är spännande. Jag är helt okej med att Löwengrip ”älskar att vara feminin” men jag tycker att det är konstigt att hen därför vill tvinga in alla andra i det. Det finns män som också vill vara ”feminina”, och kvinnor som inte vill vara det. Hur svårt kan det vara att acceptera att det är så? Jag förstår inte varför jag ska behöva pressas in i en snäv könsrollsram bara för att Löwengrip råkar tycka att det är soft. Kan hen inte ha höga klackar och kjol utan att jag ska behöva det?

Jag tycker att kön är fruktansvärt bra och härlgt och det känns märkligt att argumentera för något som alltid har varit. Män och kvinnor vi är olika. Om det är något som går fel i Sverige idag är att vi nedvärderar kvinnlighet och mannlighet.

Det kan tyckas oskyldigt att vilja att kvinnor och män ska vara olika men att de ska värderas lika, alltså att det kvinnliga ska uppvärderas. Det är en ganska vanlig hållning bland folk som gillar jämställdhet, men som ändå tycker att saker ska vara typ lite som de är nu. Det är dock inte oskyldigt, utan är en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet.

En viktig mekanism för upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Idén om att kvinnor och män är radikalt annorlunda, som ständigt förstärks. Det är inte bara en fråga om att människor blir begränsade i snäva könsroller utan också om att det inte går att ha en hierarki mellan två saker som är lika. Därför måste olikheten ständigt reproduceras, för att kunna upprätthålla den patriarkala ordningen.

Det säger ju sig självt: för att kunna värdera kvinnor och män olika mycket, ge dem olika mycket makt och olika uppgifter (med olika status) så måste vi först konstruera dem som väsensskilda från varandra. Då blir det plötsligt motiverat att värdera dem annorlunda. Det är därför problematisering av könsroller och så vidare är ett så viktigt feministiskt verktyg, det handlar inte bara om att alla ska kunna få friare liv och själva definiera sig utan också om att det är en grundläggande komponent i att krossa patriarkatet. Utan isärhållandet finns ingen grund för att värdera de olika könskategorierna olika.

Vidare kan jag berätta att jag också är stolt över att vara kvinna, och att det är feminismen som har gjort att jag kan vara det. Feminismen har hjälpt mig att förstå att jag inte själv kan lastas för det förtryck jag blir utsatt för. Feminismen har lärt mig att sluta skämmas för egenskaper som jag innan nedvärderat just för att de var kvinnlig kodade. Så mycket skuld och skam som varit kopplad till mitt kön har försvunnit med hjälp av feministisk analys.

Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.

Jag har alltid varit en ganska ohyfsad person. Skrikig och bråkig som inte backar från en konflikt bara för att det kan skapa ”dålig stämning” och så vidare. Detta är inte ett drag jag på något sätt tycker är genomgående positivt, men det är en tydlig del av vem jag är och det har sina för- och nackdelar precis som allt annat här i livet.

Jag minns när jag blev ihop med min första pojkvän och han tyckte att det här var något dåligt och liksom ville uppfostra mig. Ibland var det såklart på goda grunder, för jag kunde verkligen bete mig riktigt illa. Men effekterna av detta var intressanta.

Jag var ganska socialt osäker på den tiden, och när han började bedöma mina sociala prestationer så kändes det skönt att slippa göra det själv. Jag överlät bedömandet av mig själv till honom och gav honom tolkningsföreträde. Från att ibland ha blivit tillsagd så efterfrågade jag aktivt hans bedömning och kunde inte längre lita på min egen. Utan hans godkännande kände jag mig värdelös.

Det här var såklart inte hans mening på något sätt, men det kan ändå vara det som blir resultatet av för mycket pikar. Om en person en respekterar och tycker om markerar att hen vet bättre än en själv på vissa områden som en själv är osäker på så är det lätt att anta den personens verklighetsbeskrivning. Den personen får tolkningsföreträde.

Efter ett tag började jag ifrågasätta detta mer och mer. Jag insåg vilka områden jag själv kunde briljera, och hur han då och då försökte tillrättavisa mig utan att ha någon saklig grund för det. Jag märkte också hur oemottaglig han själv var inför kritik av sitt eget beteenden.

Vi hanterade kritik på väldigt olika sätt. När han kritiserade mig så sög jag liksom åt mig, när jag kritiserade honom så började han alltid med att avvisa mig. Jag var liksom tvungen att ställa till en konflikt för att ”få rätt”. Detta skapade bilden av att jag var bråkig, och även om jag fick rätt i slutänden så kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete för att jag hade ställt till en konflikt över någon ”skitsak”. Detta parallellt med att han inte ens behövde ta upp saker och ting själv, utan kunde vänta på att jag räknade ut eller frågade vad det var om.

Jag minns ett antal konflikter vi hade där jag verkligen hade vänta och liksom samlat ihop ”bevis” argument och liknande innan jag vågade ta upp det hela. Om det bara var en känsla jag tog upp så visade han ingen vilja att utreda eller förstå den, och jag vågade inte heller stå på mig i den typen av situationer. Han hade ju tolkningsföreträdet. Det krävde verkligen att jag skulle vara rakt igenom övertygad om min sak och dessutom bredd att kämpa för den för att jag skulle kunna genomdriva den, annars blev det hans tolkning som ”vann”.

När jag flyttade till Bryssel så var det som att jag prövade mina vingar själv för första gången. Jag var fortfarande osäker. Men efter ett tag så växte jag in i det och insåg att även om jag inte är ett socialt geni så är jag knappast värre än någon annan. Att mitt sätt att vara också hade sina fördelar i en mängd olika situationer. Och framförallt att jag hade förmågan att bedöma mig själv. Men detta krävde att jag skar bort mig från han bedömningar, för så länge de fanns där så litade jag mer på dem än mina egna.

Nu har jag som tur är relationer med människor som uppskattar mig för den jag är och inte försöker tillrättavisa mig. Och jag har också själv lärt mig att se upp för den här typen av grejer. Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.

Vad män har att vinna på patriarkatet.

Det har rått viss förvirring kring vad jag menar med att män och kvinnor står i intressekonflikt när det kommer till feministiska spörsmål. Vissa har tolkat detta som att män inte skulle ha något alls att vinna på att patriarkatet försvann eller att kvinnor skulle ha allt att vinna på det.

När jag talar om feminism talar jag om grupper. Verkligheten är aldrig så enkel att alla ur en grupp gör samma saker och har samma intressen, men på gruppnivå kan en ändå göra generella utsagor. Det finns män som har intressen i att patriarkatet störtas, på samma vis finns det kvinnor som har intressen i att det upprätthålls.

När jag säger att det finns en intressekonflikt så menar jag att män som grupp har saker att förlora på patriarkatets avskaffande. Det rör sig dels om materiella saker, män får ju generellt högre lön och sitter också inne på merparten av egendomen i världen, de blir positivt särbehandlade när det kommer till att hamna på prestigefulla positioner och så vidare. Det säger ju sig självt att denna fördelning skulle bli jämlik om det blev jämställt, och det skulle ju gruppen män helt enkelt förlora på, rent materiellt.

Det finns även mer subtila former av förluster att göra. Vi lever idag i ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor anstränger sig för att behaga män. Kvinnor sköter vidare en större del av det obetalda omvårdande- och reproducerande arbetet. Detta kan såklart vara svårt att upptäcka, men likväl skulle män som grupp göra en förlust om detta arbete istället fördelades jämt.

Vissa belyser istället genusaspekter. Om vi avskaffade patriarkatet skulle allas liv bli friare. Detta är till att börja med en sanning med modifikation. Visst skulle könsrollerna bli friare, men att ha makt över andra är också en form av frihet, och detta är en frihet som män kommer att förlora. Kvinnor däremot kommer att bli friare generellt eftersom makten som män har över oss kommer försvinna. Även om vinsten i frihet för könsrollerna är det en väljer att fokusera på är det inte mindre sant att dessa materiella faktorer finns i bakgrunden.

Däri ligger intressekonflikten. Även om en som man tjänar på vissa aspekter så förlorar en i andra, och detta gör att män tjänar mindre på patriarkatets avskaffande, ja rentav förlorar i vissa avseenden. Kvinnor i allmänhet däremot vinner i alla eller i alla fall en övervägande majoritet av alla fall. Vi gör inte bara vinsten att vi blir mer fria som individer, utan vi slipper också hatas för vårt kön, vara rädda för könat våld, anpassa oss för att behaga män, får lättare att nå bra jobb och får dessutom mycket mer makt och pengar.

Att säga att män och kvinnor har lika mycket att vinna på patriarkatets avskaffande är att ignorera dessa faktorer, och det är i sin tur faktiskt att ignorera patriarkatet.

Vissa tar även upp det faktum att de själva blir ledsna när kvinnor förtrycks. Utifrån detta kan en såklart säga att det ligger i deras intressen att patriarkatet avskaffas. Detta gör det fortfarande inte mindre sant att ni också tjänar på patriarkatet. Som tur är så kan människor sätta empati framför sitt egenintresse. De flesta är nog ganska obekväma med att vinna på andra människors bekostnad, vilket gör att den som inser att maktordningar existerar kommer att vilja kämpa emot dem, även om hen har saker att tjäna på att de finns kvar. Logiken som används för att upprätthålla patriarkatet är inte kallt och beräknande egenintresse utan snarare förnekelse.

Att du som man vill föra den feministiska kampen är utmärkt, och jag tvivlar inte på att du har vissa saker att tjäna på det, om inte annat din självrespekt. Men män som grupp har fortfarande intresse i att bevara patriarkatet, helt enkelt för att ni tjänar på det. Det kant tyckas grymt av mig att säga att i vinner på en maktordning ni är med och bekämpar, men det är egentligen inget konstigare än att jag är emot rasism och imperialism trots att detta är saker jag som vit västerlänning vinner på rent materiellt. Människan kan ställa sig över sitt omedelbara egenintresse och kämpa för dte som är rätt, och det är en mycket mycket fin sak.

Ta ett steg åt sidan och stå ut med att du inte är universums centrum.

KimonIbland blir en så trött. Ett sådant tillfälle än när män inte kan stå ut med att saker för en gångs skull inte har dem som huvudpersonen eller visar upp deras perspektiv på hur världen ser ut. Ett klockrent exempel på detta är när Lundberg kände sig nödgad att uppmana folk till att ”inte glömma” att alla män inte hatar/våldtar angående gårkvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

De flesta är såklart medvetna om att alla män inte är skyldiga till detta. Jag har faktiskt aldrig sett någon hävda att alla män hatar eller våldtar. Däremot har jag sett folk göra den helt korrekta observationen att de som hatar och våldtar framförallt är män.

Att peka på att ett problem är könat, vilket i det här fallet betyder att offren generellt är kvinnor och att förövarna generellt är män, är inte samma sak som att säga att alla kvinnor är offer eller alla män är förövare. Ingen har hävdat detta, tvärtemot vad Lundberg verkar ha fått för sig.

Det Lundberg gör här är inte oskyldigt. Hen gör två olika saker. Dels så bidrar hen till en syn på feminismen som om den utmålade alla män som onda, vilket inte stämmer generellt och absolut inte i det specifika fallet. Dels så ser hen det som mer relevant att hävda sin oskuld och ickeinblandning än att faktiskt göra något åt det enorma problem som kvinnohatet utgör. Hen tar tillfället i akt att sprida sin egen agenda, agendan att vi faktiskt måste prata om de snälla männen. Hen tar fokus från kvinnoförtrycket och riktar om det till sin egen ”utsatthet” som kommer sig av att ingen aktivt sa att det faktiskt finns snälla män (ingen sa motsatsen heller). Det är att stjäla showen, och dessutom på helt felaktiga premisser! Det är att sno åt sig uppmärksamhet från ett jävligt fett problem, nämligen kvinnohat, och istället bara gnälla om att en minsann är snäll.

Vad är det egentligen som krävs för att få ta upp en diskussion om det strukturella förtrycket mot kvinnor? Ska vi innan varje program, inslag, text och tweet skriva någon slags avbön i stil med ”alla män våldtar/hatar inte, det finns en massa snälla män”, bara för att inte trampa Lundberg och liknande ”snälla killar” på tårna. Eller skulle det inte vara något rimligare om vissa personer bara undvek att bli så satans förnärmade så fort ingen säger att de faktiskt är snälla? Jag röstar på det senare!

Varför kan vissa inte stå ut med att de ibland inte står i centrum? Varför är behovet av att alltid ha sitt perspektiv representerat så stort att en är villig att trampa på de kvinnor som fått utstå direkt hot och våldtäkter? Det är så fruktansvärt egocentrerat och respektlöst att jag vet inte vad. Herregud, bara ta ett jävla steg åt sidan och stå ut med att de inte är universums centrum.

Twitter 27/12.

Pågår just nu diskussion i en liberal fbgrupp om huruvida män ska kunna avsäga sig ansvaret för ett barn han inte önskar. Utgångspunkten verkar vara att då kvinnan kan välja att göra abort borde mannen också kunna ha en utväg. Ungefär som om abort vore ett enkelt beslut eller en okomplicerad process, som att trycka på en knapp. Detta är ett djupt kvinnofientligt förslag som lägger allt ansvar för konsekvenserna av sex på kvinnan. Personerna i fbgruppen verkar ha missat att en faktiskt är två om att ha sex.

Ett annat argument som syns i tråden är att kondomer faktiskt kan gå sönder, om nu mannen beslutat att använda en sådan för att undgå risk. Nå, detta är såklart en av de risker som tråkigt nog finns med sex, men den drabbar faktiskt även kvinnorna. Om en som man vill vara helt säker på att undvika barn så kan en faktiskt helt och hållet avstå från sex. Det finns inget som säger att du har rätt till att ligga riskfritt, därför bör den som vill undvika risk undvika att ligga. Varför ska du som man kunna svära dig fri från en risk som både du och din partner utsätts för under samlag?

Detta, i kombination med tramset kring samtyckeslagen, får mig att undra varför så många män fått för sig att sex ska vara konsekvensfritt. Män ska inte behöva ta ansvar varken för sin partners samtycke eller för en eventuell avkomma. De ska bara kunna sticka sina kukar överallt. Kvinnor däremot får ta ansvar för avkomma, för att säga nej och generellt även det sociala ansvaret.

Till er män som inte är mogna för att ta riskerna som kommer med sex: avhållsamhet! Svårare än så är det inte.

Kvinnan förväntas aktivt upprätthålla sin egen underordning.

Här har vi ett praktexempel på vad känslomässigt arbete kan vara. Få din man att känna sig manlig. Denna manlighet ska dessutom uppnås genom att kvinnan på olika sätt tonar ner sin egen förmåga.

Har han skruvat ihop en IKEA-hylla? Burit hem tunga kassar från affären? Då är det nu du ska slå till med en komplimang. Säg till honom att du uppskattar att han tar de tyngsta kassarna, trots att du rent krasst skulle kunnat bära dem själv.

Låtsas att du är mycket svagare och mer okunnig än vad du är för att han ska kunna känna sig kompetent och stark. Ansträng dig för att bekräfta honom. Åh gud, jag blir så trött.

När en läser guiden så handlar allt om att skapa och belysa skillnaderna mellan er. Du ska vara omhändertagande, känslig, svag, gilla sallad och så vidare. Han ska vara stark och kompetent. När du tar hand om honom får det inte uppfattas som att du gör det för att du är den starkare utan det ska vara ett uttryck för din kvinnliga omsorg.

På detta sätt så förväntas kvinnan aktivt skapa skapa en skillnad mellan henne och mannen och på detta vis upprätthålla sin egen underordning. Kvinnan förväntas vara den som ombesörjer upprätthållandet av patriarkala strukturer inom relationen.

En annan intressant grej är synen på hushållsarbete.

Bestämmer du när och hur disken ska diskas? […] Och är det du som bestämmer var skåpet ska stå…? […] Får du honom att känna sig som en karla-karl gör det honom självsäker och det gör honom lugn.

Det beskrivs som ett problem om det är du som bestämmer allt hemma, så därför ska du aktivt skapa situationer där han får bestämma. Detta är, hör och häpna, inte för att skapa en mer jämställd relation utan för att det kan vara sårande för hans manlighet om du tar kommandot för mycket. Därför ska du få honom att känna att det är han som bestämmer genom att ”låta honom ta kommandot”. Ungefär som om anledningen till att män inte spontant ombesörjer hushållet i de flesta relationer var att kvinnor aktivt hindrar dem från att ta initiativ?

Gud, det är klart en bestämmer när disken ska diskas om ingen annan tar det övergripande ansvaret för att det sker. En kan inte gå omkring och skita i att göra det och samtidigt förvänta sig att inte bli bestämd över. Om han nu tycker att det är så jävligt att inte få bestämma något i hushållet får han väl ta lite kommando. Men inte ska en bestämma som kvinna för då kan ju den stackars mannens manlighet bli sårad.

Ja gud. Mycket ska en höra innan öronen ramla av och så vidare.

Vi måste börja prata om männen.

Ibland hör en något  stil med att feminister bara skyller allt på män och inget på kvinnor och att kvinnor minsann också måste förändra sitt beteende, och då känner jag för att brista ut i ett rått hånfullt gapskratt men det fastnar tyvärr i halsen på grund av hur smärtsamt uppenbart det blir att patriarkatet fortfarande står i full jävla blom när en hör sånt trams.

Om det finns något feminismen verkligen har handlat om, i alla fall på senaste tiden, så är det att förändra kvinnors beteende. Kvinnor ska sluta raka sig, kvinnor ska sluta sminka sig, kvinnor ska sluta bete sig som kvinnor gör mest och istället ”ta sig i kragen” och ”ta för sig” på manssamhällets villkor, kvinnor ska sluta söka sig till lågbetalda vårdyrken, kvinnor ska sluta stanna kvar i misshandelsrelationer, kvinnor ska ”stötta varandra” och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet. Det sägs ofta ofta att även kvinnor upprätthåller patriarkatet, ibland sägs det rentav att kvinnor är ivrigare i att upprätthålla patriarkatet än vad män är.

Vad som absolut inte saknas inom feminismen är fokus på vad kvinnor gör rätt och fel. Det pågår fan alltid diskussion om hur en god (kvinnlig) feminist ska agera, vad det pågår betydligt mycket mindre diskussion om är hur män ska ta ansvar för sin överordning på ett personligt plan. När en tar upp frågan så är det till och med ganska vanligt att den viftas bort med att det handlar om ”strukturer” och att det därför skulle vara omöjligt för män att ta individuellt ansvar. Kvinnors val dissekeras däremot utan skrupler, trots att vi är minst lika fastnaglade i strukturernas grepp och på det även underordnade.

Visst kan det finnas skäl för kvinnor att förändra sig, men vi måste också prata om männen. Vi får inte låtsas som att patriarkatet är något som enbart rör kvinnor. Även om fet handlar om kvinnors intressen, så kräver det förändring från både männens och kvinnornas sida.

 

Att anpassa feminismen efter mäns intressen går emot feminismens idé.

En sak jag har noterat bland mina medfeminister är att det verkar vara närmast kutym att säga något om vad män får ut av feminismen. Så fort en diskuterar ett feministiskt område så ska det sägas att män minsann också får ut något av jämställdhet, som ett argument för att de faktiskt också ska engagera sig. Jag ser det som ganska uppenbart att en som man förlorar något på feminism, nämligen makt. Det säger ju sig självt alldeles utmärkt: vi har idag en snedfördelning av makt till mäns fördel, det är detta som kallas patriarkatet eller könsmaktsordningen och som utgör en grundläggande pelare inom allt feministisk idébygge. Om denna snedfördelning upphör så kommer det såklart leda till att män får mindre makt. Ur det perspektivet så förlorar män helt klart på feminismen.

Det finns en massa skäl att sälla sig till en politisk rörelse. En kan göra det för att det tjänar ens intressen, en kan göra det för att en tycker att rörelsen har en med sanningen överensstämmande verklighetsbeskrivning och ett mål för samhället en uppfattar som eftersträvansvärt, en kan göra det för att en kortsiktigt ”tjänar” på det och så vidare. Personligen så är jag till exempel antirasist för att jag tror att ett samhälle fritt från rasism vore ett bättre samhälle på det stora hela, även om jag personligen kanske inte tjänar på det utan snarare förlorar eftersom det kräver att jag bryter min egen överordning som vit. Även om jag förlorar i termer av makt så tänker jag mig dock att jag skull må bättre av att leva i ett mer egalitärt samhälle. På samma sätt tror jag att män som är feministiska får ut något av det på ett känslomässigt plan, jag tror till exempel att mellanmänskliga relationer generellt blir bättre om en försöker motarbeta uttryck för könsmaktsordningen inom dem. Jag ser det dock som märkligt att välja ideologi utefter vad en tjänar på, utan tycker såklart en ska välja utifrån vad en tror leder till det bästa samhället.

Ibland tycker människor att feminismen borde vara mer ”öppen” för män, vilket för det mesta betyder att den ska vara bättre på att se till mäns behov. Detta motiveras med att vi behöver ”locka män” in i den feministiska rörelsen. Jag är helt med på att det är bra om så många som möjligt engagerar sig, men om sättet detta uppnås på är att radera ut det subversiva innehållet i feminismen och bara göra det till ett ord som en kan iklä sig så är ingenting vunnet, även om så alla skulle börja kalla sig feminister. Det har helt enkelt ingen mening om det inte utgör någon slags motkraft till rådande samhällsordning, och det skulle feminismen inte göra om den anpassade sitt innehåll så att det skulle anses acceptabel inom rådande samhällsordning. En subversiv rörelse kan per definition inte vara bekväm om omtyckt av alla, speciellt inte dem den försöker ta ner från sin privilegierade position.

Även om jag tror att merparten av alla människor skulle må bättre i ett samhälle fritt från förtryck så tycker jag att det är väldigt viktigt att feminismen inte anpassar sitt innehåll för att vinna över män till ”sin sida”. Feminismen är ändå främst en kamp emot kvinnoförtryck, därför utgår den också från kvinnors upplevelser och behov. De män som är intresserade av feminism får gärna vara med för min del, men jag tänker inte ändra min definition av feminism för att locka in män i den. Det vore ju att anpassa mig till manssamhället, och i egenskap av feminism är jag såklart emot ett sådant förfarande.

Det finns någon slags idé om att feminismen som rörelse på något sätt skulle behöva medhåll och godkännande från manligt håll för att kunna ge resultat. För de som tror det så ber jag er överväga det faktum att hälften av jorden befolkning består av kvinnor, att det är kvinnor och endast kvinnor som kan föda barn, att kvinnor utför en merpart av hemarbetet och det omvårdande arbetet. Till exempel skapandet av nya människor är helt och hållet beroende av att det finns kvinnor som är intresserade av att föda och fostra barn. Kvinnor är helt enkelt en mycket stor och nödvändig grupp i samhället, rentav helt avgörande för att något ska fungera över huvud taget. Att vi behövs betyder också att vi har makt. Anledningen till att kvinnor har de rättigheter de har idag är inte att män har varit ”snälla” utan resultatet av en, av kvinnor för, lång och idog kamp för våra rättigheter.

Så om du börjar vrida och vända på feminismen för att hitta hur män ska platsa in, var mäns intressen kommer in, fundera också på om det behövs. Visst kan det finnas ett värde i att diskutera vad män kan få ut av feminism, på samma sätt som det finns ett värde i att diskutera alla sätt jorden kan göras till en bättre plats på. Däremot så är det inte det som är eller ska vara grunden eller fokuset i den feministiska rörelsen. Feminismen är framförallt en kamp för kvinnors rättigheter, emot den samhällsordning som kallas patriarkatet. Mäns perspektiv kan absolut inkluderas och vara en del av en feministiska analysen när det lämpar sig, men det får aldrig aldrig bli så att feminismen förändrar sig för att släppa in män. Det kommer i längden bara att vara skadligt för feminismen, eftersom det vore att låta män styra och ställa även inom den politiska ideologi som ska föreställa stå i opposition mot den samhällsordningen.

Att låta förtryckarna omstöpa en ideologi emot förtryck för att de ska ”få ut” något av den faller ju på sin egen orimlighet, det går ju emot hela det grundläggande konceptet med feminism och gör det till något annat. Vi får aldrig släppa in det manliga tolkningsföreträdet inom feminismen, ty då kommer det inte längre vara feminism. Vi får aldrig försvaga vår analys, göra innehållet tandlöst, för att tillfredsställa den makt som det är meningen att vi ska kämpa emot.

Känslosamma män är inga jämställdhetskämpar.

Något som har blivit mer eller mindre konsensus i debatten om jämställdhet är utsagan att ”män måste bli bättre på att visa/prata om känslor”. Känsliga män i offentligheten, som vågar berätta om hur de känner och vågar gråta och så vidare, hyllas som jämställdhetshjältar. Det talas om den ”nya manligheten” som ska vara mer känslig och därmed anta de positiva sidorna av kvinnligheten: att kunna visa känslor. Till exempel #killgruppen är ett utmärkt exempel på detta.

Jag tycker att det saknas något i den här analysen. Jag tycker egentligen inte att män överlag är särskilt mycket sämre på att prata om sina egna känslor än vad kvinnor är. Det finns dessutom gott om populärkulturella representationer av män som har och visar känslor. Den stenhårda machotypen som sägs vara ideal är egentligen inte så otroligt vanligt förekommande som vissa verkar vilja påskina.

Vad män däremot ofta saknar är förmågan att förstå och bry sig om andras känslor. Min erfarenhet är att män gör detta i betydligt mycket mindre utsträckning än kvinnor. Jag har mången gång varit i situationer där jag har behövt förklara känslomässiga signaler som jag tyckt varit fullkomligt uppenbara inför män som över huvud taget inte begripit dem.

Jag menar inte att män inte bryr sig egentligen, däremot är män inte i samma utsträckning fostrade in i att försöka se och tillfredsställa andras behov, vilket såklart formar ens agerande gentemot omvärlden.

Om vi vill att män ska bli mer ”känslosamma” i ett led för att uppnå ökad jämställdhet så räcker det inte med att män blir bättre på att prata om sina egna känslor, utan det krävs även att män blir bättre på att se och bry sig om andras känslor. Annars rör det sig inte om jämställdhet utan endast om att få män att må bättre. Det kan i och för sig vara legitimt, men om det är det som är fallet så tycker jag att en ska vara ärlig med det och inte maskera det som jämställdhet.