Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

män

Kvinnors rädsla för män är fullt rationell och inget som behöver botas.

botasDet här fenomenet: när kvinnor är rädda för eller undviker män för att de har blivit traumatiserade tidigare, och folk tycker att detta är ett tillstånd som kvinnorna borde BOTAS ifrån. Till exempel bemöts jag ofta med att folk tycker att jag minsann ska leta upp någon lämplig man som kan visa mig att ”det finns bra män” (det faktum att jag är i en relation med en kvinna som jag älskar tycks inte ha någon relevans). Av någon anledning tycker de att jag ska försöka igen trots att jag reda försökt flera gånger och farit väldigt illa, och som bäst haft passionslösa och tråkiga relationer.

Jag hörde till exempel om en kvinna vars psykolog menade att hon var lesbisk för att hon hade blivit utsatt för övergrepp av en man. Detta är såklart en töntig förklaring på många sätt men om det nu vore sant så kan en väl tycka att det var ett ganska bra sätt att reagera på och ingenting som behöver ”botas”. Om män har utsatt en för skit så undviker en väl män då, det är en helt rimlig sak att göra.

För det är ju inte som att kvinnor saknar anledning att vara rädda för män. Män utsätter oss dels för direkt fysiskt våld i en hög utsträckning, speciellt i nära relationer. Även om de inte gör detta så är relationer med män ofta exploaterande och suger ut kvinnan på livskraft. Många kvinnor far väldigt illa i sina relationer med män. Det verkar väl helt rimligt att mot denna bakgrund vara rädd för eller undvika män.

Varför är det så angeläget att kvinnor ska ”botas” från detta ”tillstånd”? Det handlar såklart om idén att män har någon slags naturgiven rätt till kvinnor. Det enda som ses som ett legitimt hinder är att kvinnor helt enkelt inte kan tycka om män. Men givetvis borde alla kvinnors vilja respekteras, oavsett om det beror på medvetna beslut, trauman eller att en är född på det ena eller det andra sättet.

Att som kvinna undvika män kan vara ett rationellt beslut som grundar sig i att kvinnor är väldigt utsatta i sina personliga relationer med män, det är på intet sätt förvirrat eller hysteriskt utan tvärtom ovanligt klarsynt.

Twitter 1/2. Att få män att lyssna på en.

Herregud det är klart män ”respekterar” en och ”lyssnar” om en konsekvent slänger andra feminister framför bussen. Finns väl fan inget män ÄLSKAR så mycket som kvinnor som hugger andra kvinnor i ryggen. Tro för helvete inte du har vunnit något om en man lyssnar på dig när du snackar skit om feminister.

Åh gud så jävla trött på feminister som sätter prestige i att män lyssnar på dem. Det är inte svårt sluta tro det. Det är så jävla enkelt att få män att lyssna på en. Det handlar bara om att säga rätt saker, men vissa av oss har självrespekt. Män lyssnar gärna så länge en får dem att känna sig som Bra Män och de slipper känna att de borde ändra sig.

Blir så förbannad när folk utgår från att det är alla kvinnors högsta dröm att någon jävla man ska lyssna på dem. Liksom nej nej nej jag har försökt med den skiten så jävla många gånger och jag ger inte ett SKIT för män som ”respekterar ens åsikt”. Vad fan spelar det för roll när de fortfarande håller en i konstant jävla förtryck?????????????

Vägrar skämmas över min brist på manstillvändhet.

Ni feminister som är så jävla självgoda över att ni lyckas ha bra relationer eller diskussioner med män kan dra åt helvete ärligt talat. Är ju inte som att patriarkatet inte fått mig att skämmas för min oförmåga så det räcker och blir över. Misslyckat heterosexuell och stolt. Värsta är ju de som har mage att känna sig ”skämmade” när en uttrycker sig om relationer m män. Snälla ni har världen på er sida. Det är patetiskt.

IMG_20150201_143322

Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

wpid-img_20150130_114057.jpgJämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Patriarkatet ger män tillgång till kvinnor.

Minns en snubbe som whinade en massa om att kvinnor inte vågade närma sig honom eftersom de var rädda för män eftersom vi lever i ett patriarkat.

Om vi nu hade levt i ett samhälle där män hade varit som de är nu, fast saknat social och ekonomisk makt, tror jag att väldigt få kvinnor hade närmat sig män över huvud taget. Nu tror jag i och för sig inte att män hade betett sig likadant om det saknade denna makt, men ändå.

Generellt tror jag att patriarkatet ger män en tillgång till kvinnor som de inte skulle ha haft annars. Dels för att folk går omkring och är heterosexuella i en omfattning som knappast kan vara naturlig, men också för att de samlevnadsformer vi har ger väldigt mycket tillgång. Typ att en bor tillsammans, bildar familj tillsammans, att ens partner ska vara den viktigaste personen i ens liv och så vidare. Hela grejen med patriarkatet är ju att män försäkrar sig tillgång till kvinnor som de kan exploatera.

Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män och att de ska finnas till för män. Sedan är många kvinnor också rädda för män, och lägger band på sig för att inte ge sig till fel man. Eller för att undvika den typiska situationen där en man anser sig ha rätt till en kvinna bara för att hon en gång närmat sig honom, eller kanske bara inte avvisat hans närmanden.

Män borde inse att patriarkatet ger dem en tillgång till andra människor som de egentligen inte gjort sig förtjänta av i betydelsen att de hjälper denna människa att utveckla sig själv eller ger trygghet och närhet. Män lyckas ha relationer med kvinnor trots att de beter sig illa i dem och får kvinnan att må dåligt.

Min sexualitet må vara flytande, men mitt förakt för män är det inte.

Det finns en idé om att sexualitet är flytande som kan användas på lite olika sätt. Jag tänker att det betyder ungefär; sexualiteten är inget essentiellt inom oss utan något som påverkas av vår situation, samhället och så vidare.

Detta innebär emellertid inte att en kan leva precis hur som helst och vara lika nöjd i det.

Jag tänker på de som tycker att det är samma sak att ”välja” att vara homosexuella som att ”välja” att vara heterosexuell. Problemet med detta resonemang är att en missar att heterosexualitet är mer än ett begär riktat mot ”motsatt” kön, det är ett sätt att organisera relationer som går igenom hela samhället och som samhället är organiserat kring. Att vara i en heterorelation innebär i regel så mycket mer än att ligga med en man.

Min sexualitet är flytande i den bemärkelsen att mina begär kan ändras och riktas mot andra personer eller praktiker.

Vad som däremot inte är flytande är det faktum att jag lever i ett patriarkat där relationer med män innebär såväl en stor risk som känslomässig exploatering. En relation med en man kommer liksom med ett helt paket som får mig att må dåligt alldeles oavsett vad jag tänder på och inte.

Att säga att sexualiteten är föränderlig innebär alltså inte att en kan ”välja” att begära lite hur som helst, för det handlar om så mycket mer än vart ens begär riktas. Det handlar om vilket liv en lever utifrån hur en organiserar sina relationer. Om en lever sitt liv tillsammans med en man så kommer det faktum att han är överordnad en i detta samhälle att påverka en.

Att jag vill leva i relationer med kvinnor handlar inte om att det är typ ”fel” och ”onaturligt” för mig att känna begär mot män, det handlar om att jag inte vill leva tillsammans med människor som förtrycker mig, ha sex med människor som har sexuell makt över mig också så vidare.

Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Jag läste det här inlägget och tänkte lite på fenomenet manliga antihjältar:

Jag tänker att det hänger ihop med mansrollen; alla vet att det är en lögn, att män inte är så starka och osårbara. Men istället för att sluta ljuga så ska vi ha sympati med den enskilda mannen som inte orkar längre. Vi ska tycka synd om honom för att omgivningen ställer orimliga krav. Men detta resulterar inte i att vi slutar höja mannen till skyarna. Vi ska bara ha överseende med hans misslyckanden.

Detta tycker jag är bland det mest fascinerande i hela mansrolls-projektet. Alla VET att manligheten är en lögn, men vi förväntas ändå förhålla oss till män som om denna lögn vore sanning, för annars är vi cyniska och bittra eller kanske rentav elaka som inte tror på mannen. Sedan när de inte lever upp till lögnen så ska vi ha överseende, eftersom det inte är så lätt trots allt och eftersom  de också är människor och bla bla bla.

En tycker ju att de borde ta och bestämma sig; antingen är de mänskliga och sårbara och slutar göra anspråk på att ha all social och ekonomisk makt i detta samhälle, eller så är de kompetenta och förtjänar makt men tar också ansvar för när saker går åt helvete istället för att lägga sig ner och böla.

wpid-img_20150112_130758.jpgVi förväntas känna sympati med mannen som misslyckas. Vi ska kunna relatera till lidandet det innebär att få ett ansvar som en sedan inte kan ta, och inte ha någon att lasta över det på. Vi ska tycka synd om honom när hans heder brakar samman, när det står uppenbart för alla att han inte klarar av det han gjort anspråk på att klara. Vi ska hjälpa honom att upprätthålla denna heder genom att ursäkta hans misstag och bedyra att det är okej för att han ju trots allt bara är en människa som vi andra.

Det är mer synd om mannen som får makt men misslyckas än om kvinnan som inte har något annat val än att förlita sig på mannen och är helt utelämnad åt hans misslyckanden. Det är mer synd om den som har ansvar för situationen men också makt att ändra den än den som är totalt utelämnad och ofta får ta en lika stor om inte större del av konsekvenserna.

Varför leder dessa erkännanden av mannens mänsklighet aldrig till konsekvenser i form av att de får mindre makt i samhället? Uppenbarligen trivs män ganska bra med denna situation, eftersom de inte gör särskilt mycket för att förändra den. Män fortsätter att göra samma orimliga anspråk på att kunna fixa allt, de fortsätter att uppmana oss till att lägga våra liv i deras armar.

Troligen är det för att den skuld som kommer när de misslyckas i regel inte blir deras att bära; de urskuldas ständigt, samtidigt som kvinnor får skulden för att de från första början litade på mannen. För att de gick på den ständigt upprepade lögnen om att han är mer än människa, om att han ska kunna klara allt. Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Klängiga män.

Jag brukade tänka att jag var den klängiga i de relationer med män jag har varit i, men efter att ha funderat lite så har jag nog omvärderat det hela. Jag ser det snarare som en fråga om olika faser i relationen.

I inledningsstadiet av relationer har det oftare varit så att mannen ifråga har varit på. Det hela har dock oftare varit mer subtilt, eftersom jag har varit mer inställd på att tillfredsställa deras behov än vad de har varit att tillfredsställa mina senare i relationen.

Hur har då detta manifesterat sig? Jo, till exempel genom att göra en jävla massa anspråk på relationen trots att de är uppenbart orimliga eller att det uppenbarligen är för tidigt för sådant i relationen. Eller genom att bli ledsen och besviken när en inte vill umgås lika mycket.

Det finns en generell idé om att kvinnor ska vara tacksamma om de får mäns uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör att män ofta lyckas med detta ”knyta till sig”-projekt. Sedan kan de tryggt vara lite mer avståndstagande, de har ju sitt på det torra.

Men jag tänker också att det är så att det skaver väldigt mycket hos kvinnor att ha en man som på något vis är underordnad dem. Typ såhär; essentiellt för ”manligheten” i detta samhälle är att överordna sig kvinnor. Både män och kvinnor upprätthåller den här bilden, och det faller generellt på kvinnors ansvar att skydda mannens heder. Alltså; hon får inte förnedra honom, gör honom till åtlöje och så vidare. Detta både för att han kan bli arg och straffa henne, men också för att det ligger i hennes intresse att ha en åtråvärd karl att visa upp.

Det anses väldigt oattraktivt med ”toffliga” (aka initiativlösa eller ickeansvarstagande) män och ”dominanta” kvinnor och det finns alltså ett intresse i att som par inte visa upp denna bild utåt. Eftersom parets representation är kvinnans uppgift så är det upp till henne att få det att verka som om det inte är såhär. Det är upp till henne att ”täcka upp” för mannens behov.

wpid-img_20150108_213310.jpgJag tänker i alla fall på hur jag agerat i liknande situationer; jag har känt ett slags obehag och en slags skam inför mina partners klängighet och beroende av mig. Jag har inte kunnat avvisa dem som ”besvärliga” på samma enkla sätt som de ofta har kunnat göra mot mig, eftersom det ju ändå är mitt ansvar att tillfredsställa deras behov. Jag har också känt en lätt avsmak inför det ”omanliga” i deras beteende (detta beteende är såklart ”manligt” i den betydelsen att män ägnar sig åt det, men det ingår inte i mansidealet).

Det kan också vara så att det är hotfullt att inte tillfredsställa den man en har en relation med, många män blir helt enkelt aggressiva om de inte får den tillgång de vill ha eller om de upplever att deras heder har blivit sårad. Det kan rör sig om direkt våld eller andra former av aggressioner, som att anklaga kvinnan för att vara kall och hjärtlös (det vet ju alla att kvinnor inte får vara detta, det innebär att de inte är ärbara madonnor även känt som ”flickvänsmaterial” utan smutsiga själviska ”horor”). Kvinnor har inte tillgång till denna ilska på samma sätt, eftersom de inte har lärt sig att de har rätt till män genom hela livet.

Hur som helst: min självbild som ”klängig” är inte korrekt. Snarare är det män som är klängiga som har skapat ett helt jävla patriarkat för att hålla kvinnor på plats och få dem att tillfredsställa deras behov och dessutom kräver att vi ska få det att se ut som om det är på ett annat sätt. Så jävla needy.

Män vill upprätthålla illusionen om att det är de som väljer.

En blir ju förvirrad. Varför väljer män att ha relationer med kvinnor när de inte ens verkar uppskatta kvinnor. Till exempel ett av mina ex som envisades med att kommentera allt jag gjorde och ”uppfostra” mig hela tiden. Varför var han ens ihop med mig? Eller snubbar som snackar om hur jobbiga brudar är och så vidare, varför har de flickvänner?

Det handlar såklart om makt och kontroll: genom att få det att framstå som att de gör en en tjänst genom att vara ihop med en så kan de se till att en blir mer känslomässigt beroende av dem. Genom att framstå som att det är de som har kontroll över situationen, det är de som är oberoende och starka och som väljer att vara med en kvinna trots alla hennes fel och brister så upprätthåller de kontroll. De frånta henne hennes förmåga att själv se över relationen och välja, de döljer möjligheten som finns att det faktiskt skulle kunna vara de som behöver henne och inte tvärtom.

wpid-img_20141228_130023.jpgIbland skriver snubbar typ såhär till mig: ”det är jättebra att du uppmanar kvinnor att inte ha relationer med män för vi vill faktiskt bli lämnade IFRED” i något slags försök att provocera. En önskar ju att det var sant, men tyvärr är det så att män i väldigt hög uträckning söker upp kvinnligt sällskap, trakasserar kvinnor till att ingå i relationer med dem och så vidare. Snarare är det kvinnor som drar sig undan, även känt som ”spelar svårfångade” (att det kan vara så att kvinnan helt enkelt inte vill brukar inte falla män in).

Jag antar att de skriver så för att inbilla sig att de har någon slags kontroll över situationen, att det fortfarande liksom är de som väljer bort kvinnor de inte anser passar dem. Men jag tänker typ: om det nu var så att de inte brydde sig, varför skulle de bry sig om att nedvärdera en? Då skulle de väl bara kunna chilla med att en inte vill ha något med dem och göra och känna sig glada och lättade. Uppenbarligen är detta inte fallet. De bara MÅSTE säga att det minsann var de som kom på det först, för att upprätthålla bilden av att det är De Som Bestämmer!!!!

Det viktiga är att en inte tror sig ha någon agens. Det viktiga är att en inte tror sig ha gjort ett aktivt val, att välja bort män, utan att en har kvar självbilden om att en är misslyckad och patetisk och inte är med män helt enkelt för att en inte lyckats med heterosexualiteten. Att det rör sig om ett personligt misslyckande och inget annat.

Det är lätt att godta denna självbild, den fungerar bra ihop med den självbild många kvinnor redan har om att de inte förtjänar mer än vad män ger dem, och eftersom män i regel ger dem skit så är skit vad de förtjänar.

Men jag vet att jag har valt. Jag har kommit fram till att det inte är värt att leta efter eller kämpa för att hitta ”den rätta” mannen, eller den Goda Förtryckaren. Jag vet att det inte är värt all den smärta en får utstå på vägen, att vaska fram de där beryktade guldkornen i en hög av skit. Jag har valt att inte leva mitt liv för att hitta en man.

wpid-img_20141229_122156.jpg

För mig är det viktigt att hålla fast vid detta, för det handlar om att känna att jag själv har makten över mitt eget öde, något jag som kvinna annars brukar förnekas.

Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Twittrade såhär igår:

Trött på ”kvinnor har inte ansvar för förtrycket”. Asså serri är den någon som tror att patriarkatet kommer avskaffa sig själv eller?? Hade ju varit gött och så vidare men det kommer inte hända. Fett privvat att ba ”nä jag tänker inte kämpa eftersom det inte är mitt fel faktiskt”. Folk dör på grund av denna skit.

Kamp är nödvändig för förändring. Feministiska män kommer inte ta kampen åt dig. Ja det suger men det är inte desto mindre sant. Kan fan inte ta det här tramset på allvar. Alla önskar vi att någon annan tar kampen åt oss. Men det är bara vi själva som kan befria oss. Varför är detta en grej inom just feminism?? Antar att det är på grund av att kvinnor alltid har förklarats kraftlösa.

Tror i alla fall det är relevant att se att vi, som kollektiv, har kraft och makt och att denna kan brukas. Skulle så jävla gärna vilja se förslag på vad fan vi ska göra om inte att ta kampen själva. Så jävla trött på all jävla feminism som mest går ut på att förklara sig själv vara ett värnlöst offer. Va det då, jag kommer ej klandra dig men tycker inte det är relevant i kontexten metoder för frigörelse.

Nä asså förväntar mig ej att alla kvinnor ska va feminister, men förväntar mig att den som är feminist ska intressera sig för kamp.

Att ha moralisk skuld för något är en sak, och det faller sig ganska klart att män har moralisk skuld för patriarkatet. Att påpeka detta är dock inte särskilt konstruktivt, eftersom de ändå aldrig kommer göra något åt det. Män tjänar ju på patriarkatet. Att förvänta oss att vi ska bli frigjorda av våra förtryckare är inte rimligt.

Jag tänker att det här sättet att se på saker är extra vanligt inom feminism eftersom kvinnor ofta hänger upp sitt välmående på enskilda män som de också har haft starka emotionella band till. Samma fenomen finns inte i till exempel arbetarklassen, visserligen kan en ha ett emotionellt band till sin chef, men det är inte lika markant eller genomgående. Utifrån en sådan position blir det rimligt att tänka sig att frigörelsen ska komma från ovan.

Jag tänker lite på det här citatet av Kate Millet:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Ofta ser jag feminister som ger sig in i ett hopplöst krig med män, som avkräver dem saker såsom att de ska kalla sig feminister eller att de ska ta hänsyn till det ena och det andra. Jag tycker väl inte att detta är direkt fel, men jag tänker att det påminner en del om det tröstlösa tjat en utsätter en man en har en relation med men som saknar intresse för förändring för. Det är en rimlig reaktion, men den ställer en i ett konstant underläge där det enda en kan göra i slutänden är att vara besvärlig och ställa krav som en hoppas ska hörsammas.

Jag tänker också att det har att göra med att det är svårt att acceptera patriarkatet eftersom det är svårt att acceptera den oerhörda tragiken i det faktum att män aldrig kommer kunna ge tillbaks det dem tagit ifrån en. Att män aldrig kommer kunna befria en från det förtryck de utsatt en för. Detta är onekligen en mycket sorglig tanke, men jag tänker att det är viktigt att acceptera detta som feminist.

Patriarkatet handlar om att vi blir exploaterade på vårt arbete och vår omsorg, våra känslor, vår kärlek. Männen TJÄNAR på denna ordning. ALLA män tjänar på denna ordning. Vi blir exploaterade precis som arbetarklassen blir exploaterade. Detta betyder två saker:

  1. Män har absolut inget intresse i att förändra dessa förhållanden. De är inget misstag, det är helt enkelt så systemet fungerar.
  2. Vi har något att sätta emot, ett förhandlingsutrymme. Vi har en jävla massa kraft och styrka som kollektiv, och vi kan använda denna.

Patriarkatet vill såklart få oss att tro att vi är svaga, att vi behöver mannens beskydd. Detta kan vara sant i enskilda fall, men för kategorin kvinnor i stort är det inte det. Det är en lögn att kvinnor generellt åtnjuter något slags manligt beskydd.

Men den kvinna som är akut beroende av välviljan från männen i sin omgivning, den kvinna som blir slagen av sin manliga partner eller som saknar egen inkomst för att det fallit på hennes lott att ta hand om de gemensamma barnen, hon kan såklart ha svårt att se att hon ingår i ett kollektiv med makt.

Alltså är det viktigt att som feminist jobba för att bryta dessa kvinnors maktlöshet och beroende. Agera emotionellt och materiellt stöd, till exempel via kvinnojourer eller för dina vänner. Men också att visa på det jag skrivit här; du är inte svag och maktlös till ditt väsen, du har blivit det i din situation. Du är inte beroende av honom, det är han som är beroende av dig, och som därför har känt sig tvungen att sätta dig i bojor. Han kommer inte ge dig lindring, räddning eller upprättelse, för det som gör dig svag är han.

wpid-img_20141227_100146.jpgJag tror att denna praktik är central för feministisk frigörelse. För att vi ska kunna lyfta blicken mot ett bättre samhälle, för att vi ska kunna samla kraft för att ställa krav med faktisk bäring, så måste vi först ta oss ur vårt akuta känslomässiga beroende av män.

Om pikar.

Fick en kommentar på inlägget Snubbminnen. Citerar lite ur den här:

-klagat på min ”ickeexisterande” musiksmak och sagt att jag fan inte ska lyssna på mer sånt
-sagt att jag borde raka mig på diverse ställen för jag är för okvinnlig
-när jag inte gjort saker han antagit att jag skulle gjort (typ förbereda innan han kom hem till mig) kunde han blänga på mig och gå in i mig när han passerat
-när jag var hos honom skulle jag alltid hjälpa till att städa efter oss, men hos mig slapp han ”för han var gäst” (trots att vi känt varann sen dagis)
-kommenterat egenskaper hos andra som han mycket väl vetat att jag har, sa med avsmak och eftertryck att de var Äckliga människor
-minsta sak jag inte förstod eller klarade av så kallade han mig för dummer

Just detta, små pikar om det ena och det andra, är så oerhört normaliserat i många relationer. Jag vet att jag både har tagit emot en del av det och gett tillbaks med samma mynt. Främst i en relation där det blev ett sätt att hämnas för mig att pika hans beteende när han hade pikat mitt. Jag letade ”fel” hos honom för att kunna ge tillbaks, något som såklart är utmattande i sig.

En undrar ju VARFÖR män är ihop med kvinnor som de upplever att de måste uppfostra på det här viset. Jag blir fundersam; varför valde denna partner att ha en relation med mig om han ville ha en kokett liten dam som var ”välartad”. Det är för att det inte handlar om hur en ska vara ”egentligen”, utan om makt och kontroll. Han skiter väl i vilken musik en lyssnar på, han vill bara ha en ursäkt för att nedvärdera en.

Detta nedvärderande fyller en funktion; när en känner sig värdelös så blir en mer inställd på att tillfredsställa andra och blir mer osäker i sociala sammanhang, vilket gör det svårare att bryta relationen. Det är helt enkelt ett sätt att skapa känslomässigt beroende.

wpid-img_20141224_092851.jpgJag tänker att det också handlar om att en som par i detta samhälle på ett helt annat sätt presenterar något gemensamt utåt. Det är en av de skönaste grejerna i min nuvarande relation, att jag inte känner något socialt ansvar för det här personen på det viset som jag gjort med män, eller som jag upplevt att män känt inför mig. Vi behöver inte ”representera” som par på samma sätt, eftersom vi liksom inte ingår i normen från första början. Jag behöver inte vara i sammanhang i egenskap av någons ”flickvän” (ägodel).

Det finns ingen självklarhet i att det är jag som ska uppfostras av en auktoritär man. Det finns ingen självklarhet att det är en viss persons uppfattning som är den ”korrekta”. Helt enkelt så är utbytet mer jämlikt (med detta inte sagt att det är helt jämlikt).

Den här typen av pikar och kommenterar kan tyckas obetydliga och små, men det säger mycket om en persons inställning till en. Det säger att personen värderar att nedvärdera en för skitsaker som inte har något faktiskt med relationen att göra hellre än att bete sig bra och lägga fokus på att lösa de faktiska problem som finns.

Arkiv