Etikett: patriarkatet

Patriarkatet i feminismen.

Jag fick en fråga från Nina här som jag tänkte kunde vara intressant att utveckla:

Hej! Angående det du skrev på twitter om vettiga/ovettiga feminister och att bekämpa feminister istället för patriarkatet har jag en fråga! Håller med dig men undrar om du tycker det går att applicera ”bekämpa inte feminister – bekämpa patriarkatet” om en som ex är radikalfeminist istället kritiserar liberalfeminister, dvs kritiserar uttalade feminister men som i praktiken gynnar patriarkatet. Alltså att istället för att kritisera ”de ovettigt extrema” kritisera de som förespråkar något som inte ger någon större skillnad i praktiken. Och ena sidan systerskapet – och andra sidan att bekämpa patriarkatet inom feminismen.

Jag antar att det som åsyftas är detta.

Jag tycker att en kan påpeka hur olika saker som feminister gör är patriarkalt influerade, men jag tycker inte att en kan säga att en viss typ av feminister som sådana gynnar patriarkatet. Feminister är såklart, precis som alla andra, influerade av patriarkala strukturer. En kan påvisa dessa utan att gå på dessa feminister som individer eller ifrågasätta deras rätt att vara feminister på ett generellt plan.

Såsom jag ser på till exempel högerfeminism så tycker jag att problemet med dessa inte är att de är feminister, utan att de är höger. Att de är feminister är såklart bra givet att de är höger, eftersom det gynnar feminismens inflytande i samhället som helhet. Det är såklart bättre med en feministiskt höger än en ickefeministisk sådan, även om jag såklart helst ser ett samhälle där folk inte är höger över huvud taget. Det faktum att de är höger något som i mina ögon missgynnar kvinnors position i samhället, men det faktum att de är feminister är något som stärker den. Jag tycker att det är högern vi ska bekämpa, inte högerfeminismen.

När det gäller feminister som förespråkar saker som inte gör någon större skillnad i praktiken så ser jag ingen direkt mening med att kritisera dem som sådana. Jag ser det som naturligt att alla rörelser har en massa anhängare som gör sådant, och det tycker jag är bra. Jag tror att det hjälper till en massa i att normalisera feministisk politik. Jag tycker också att det kan vara relevant att ta ställning för saker som redan inträffat, för att befästa det som en självklarhet. Den framgångsrika strategin är här i mina ögon inte att kritisera det som inte gör någon större skillnad, utan att försöka dra de feministerna längre ut på kanten genom att sprida mer extrema idéer och så vidare.

Det är alltid bättre att människor är feminister än att de inte är det, det är alltid bättre att människor kritiserar patriarkatet litegrann än att de inte gör det. Det viktiga är att ständigt jobba för att dra feminismen, och därmed hela samhället, bort från den patriarkala mitten. Det handlar om att ständigt försöka förskjuta det politiska samtalet. I detta så tror jag att extremismen, i betydelsen långt ifrån mitten, spelar en stor roll. Men jag tror också att det är ofrånkomligt och nödvändigt att det finns feminister som ligger väldigt nära mitten. Feminismen ska inte vara någon liten sekt där alla tycker lika, utan en diversifierad rörelse som återfinns överallt i samhället, för att vara effektiv.

Min kritik bygger inte på att folk inte ska vara nära mitten, utan det handlar om att vissa feminister motverkar andra feminister i feminismens namn. Detta ser jag definitivt som patriarkalt inflytande i feminismen. Men det handlar inte om att patriarkatet har inflytande över vissa personer, vilket ju såklart är oundvikligt och helt naturligt, utan om att patriarkala idéer tar sig in och spränger sönder feminismen som rörelse. Att patriarkala idéer gör att feminister känner sig tvungna att ta avstånd från andra feminister. Detta betyder inte att allt dessa feminister står för är patriarkalt, men jag menar att just den idén är det.

Hur kapitalismen upprätthåller patriarkatet.

Vissa har frågat hur jag menar när jag säger att kapitalismen upprätthåller patriarkatet, eftersom patriarkatet fanns innan kapitalismen och så vidare. Jag vill påpeka att jag aldrig sagt att patriarkatet skapats ur kapitalismen, däremot att den upprätthåller det. Det vore ganska märkligt att tro att patriarkatet inte existerade innan kapitalismen. Troligen kommer patriarkatet också att kvarstå  någon mån efter kapitalismens fall.

Jag ser patriarkatet och kapitalismen som två från varandra självständiga maktordningar i betydelsen att de har två olika självständiga grunder, men de växer in i och reproducerar varandra. I det borgerliga samhället ser patriarkatet annorlunda ut än i det feodala, till exempel. Det beror på att det måste ta andra former för att fungera ihop med samhället i övrigt. Kapitalismen och patriarkatet är två starka krafter som omformar varandra, växer in i varandra.

Dagens kapitalism upprätthåller patriarkatet på flera sätt. En central del är att kvinnor hålls ofria eftersom vi generellt är mer ekonomiskt begränsade än män, vilket i ett kapitalistiskt system spelar väldigt stor roll. Även om vi har mer frihet idag, eftersom vi formellt har rätten att äga på samma villkor som män, så är beroendet av pengar för överlevnad i det kapitalistiska systemet fortfarande något som effektiv begränsar kvinnors möjlighet till autonomi och fjättrar dem i förtryckande relationer.

Vidare så reproducerar kapitalismen dagligen bilder av kvinnor som är objektifierande, vilket är en central del i det patriarkala förtrycket. Att kapitalister tjänar på att kvinnor kan användas som skyltdockor för olika produkter och att vi manipuleras till att köpa saker såsom rakhyvlar, smink, bantningspiller och så vidare är såklart något som upprätthåller patriarkatet.

Men den största faktorn tycker jag nog är just ofriheten som finns i kapitalismen. Människor är helt enkelt beroende av att hålla sig väl med en massa människor för att kunna överleva; en måste sälja sin arbetskraft. Denna beroendeposition som finns överallt i vårt samhälle gör att människor får det svårare att protestera emot förtryck. Om en blir utsatt för trakasserier av sin chef är det jävligt mycket svårare att åtgärda saken än om en blir utsatt av en vän en bara kan överge, samma sak om en blir utsatt för trakasserier av en annan person en har en ekonomisk beroendeställning till. Att människor har olika mycket makt beroende på kapital, och att människorna med mer kapital ofta är män, skapar en situation som gör kampen mot alla andra former av förtryck betydligt mycket knepigare.

Därför är det viktigt att vi inte bara talar om patriarkatet som en fristående struktur som vi kan analysera och bekämpa självständigt, utan förstår hur den har växt in i kapitalismen. Visst är det teoretiskt möjligt att krossa patriarkatet utan att kapitalismen ryker, frågan är hur realistiskt eller lönt det är. Att ge människor större ekonomiskt utrymme för självbestämmande är något som kommer gynna kampen mot alla övriga maktordningar.

Vi måste våga se hur djupt patriarkatet sitter inborrat i oss för att kunna rycka upp det med rötterna.

Ibland försöker folk få mig att falla på eget grepp och ba ”men om alla påverkas av patriarkatet så gör ju du det också!!!” och jag ba: ”ja?”. Om det var så att jag var opåverkad av patriarkatet hade jag inte sysslat med feminism tänker jag, för det handlar ju om en kamp för frigörelse. Om det inte fanns något för mig att frigöra mig från hade det ju inte varit så angeläget som jag tycker att engagera mig feministiskt och analysera olika aspekter av mitt liv ur ett feministiskt perspektiv.

Vi lever alla i en patriarkal struktur. Den som tror att den är opåverkad är bara naiv. Däremot kan vi bli medvetna om strukturen och aktivt bekämpa den. Detta gör vi såklart också inom ramen för en patriarkal struktur. Feminismen är också påverkad av patriarkatet, i den mening att den reagerar på patriarkatet i sin nuvarande form. Feminismen har ju omformats mycket över tid eftersom det patriarkat den reagerar på omformas, delvis av feminister. Det är till exempel ingen feminist som idag talar om kvinnlig rösträtt som ett angeläget problem i västvärlden, helt enkelt eftersom det inte är det. Istället är det andra frågor som står på vår agenda, som är aktuella idag. Detta styrs såklart av hur patriarkatet ser ut.

Om en lever i ett patriarkalt samhälle kan en välja att gå emot eller gå med, och om en inte går emot går en per definition med i den patriarkala strömmen. Om en inte jobbar för att motverka patriarkatet så kommer en att reproducera det. Om en inte jobbar för att få en jämställd relation kommer den att vara patriarkal och så vidare. En har alltid ett val, att jamsa med strömmen eller gå emot den, men för att gå emot så måste en känna till hur samhället fungerar, annars blir det omöjligt att motverka det.

I vissa delar av mitt liv så går jag med strömmen, i andra delar motverkar jag den. Stora delar av mitt agerande är såklart patriarkalt i meningen att det reproducerar patriarkatet. Andra delar av mitt agerande är en reaktion på patriarkatet, där jag försöker att bryta patriarkatet genom att undvika att reproducera det. Mitt mål är att ständigt utvidga den senare delen, att i så liten utsträckning som möjligt ägna mig åt praktiker som reproducerar patriarkatet. Jag inbillar mig inte att jag någonsin kommer bli helt färdig med detta arbete, men för varje framsteg så blir jag lite friare som människa och jobbar lite mer för en friare värld.

Men vägen framåt, mot frihet, den måste gå genom erkännandet av vår ofrihet. Vi måste först erkänna oss som svaga, som påverkbara, som offer för strukturer, innan vi kan se hur vi ska bryta dem. Att säga: ”jag vill leva i ett jämställt samhälle”, och tro att endast denna vilja kommer att vara nog för att drömmen på något magiskt sätt ska inträffa, är inte en väg framåt. Vi måste studera och förstå patriarkatet, se hur det påverkar oss personligen och hur vi kan påverka det, innan vi kan kämpa emot det på ett framgångsrikt sätt.

Att tro sig vara stark, vara opåverkad, är att ge patriarkatet fritt spelrum eftersom en ändå kan ”välja” att stå emot det, bara sådär. Det är först genom erkännandet av ens svaghet som en kan börja verka mot en förändring. Vi måste sluta vara rädda för att se hur hårt patriarkatets klor är slagna runt oss, runt våra liv, runt våra tankar. Vi måste sluta vara rädda för att vara svaga, för att vara påverkbara. Vi måste våga se hur djupt patriarkatet sitter inborrat i oss för att verkligen kunna rycka upp det med rötterna. Vi måste våga se hur vi allihopa är en produkt av detta vidriga samhällssystem, så att vi en gång för alla kan göra oss kvitt det.

Twitter 20/7. Att objektifiera sig själv.

Jag blir så jävla provocerad av folk som anklagar kvinnor för att ”objektifiera sig själva”. Vad fan tror ni i det här skitsamhället. Kvinnor objektifieras överallt, vi får dagligen veta att vårt utseende är allt, ändå är det tydligen vårt ansvar att inte lyfta fram det.

Det talas om att som kvinna ha ”integritet” och ”sätta gränser” så att en inte objektifierar sig själv. Hur fan ska en kunna sätta gränser för detta som präntas in i skallen på en varenda jävla dag. HUR kan det vara upp till mig? Jag tycker att det är en jävligt sjuk tanke att jag som individ ska ta personlig ansvar för att inte påverkas av patriarkatet. Då har en liksom inte begripit patriarkatets otroliga makt. Den som griper tag om kvinnors självbilder med järnklor. Det går inte att sätta gränser för patriarkatet, ty patriarkatet finns fan överallt, påverkar alla.

Kvinnor förtrycks dubbelt, först av patriarkatet, sedan när vi blir tillsagda och skämmade för att vi påverkas av det. Jag vägrar fan skämmas för att jag blir påverkad av patriarkatet och tycker att det är viktigt att vara snygg. Det är fan inte mitt fel. Men förlåt att jag ”objektifierar mig själv”. Det är såklart mitt fel att jag inte kan sätta stopp för den press som legat på mig hela livet. Förlåt för att jag också påverkar av det som sägs, visas, präntas in i mig varje jävla dag, och har gjorts så länge jag kan minnas.

Jag är så trött på denna eviga jävla dubbelbestraffning. Detta eviga krav på att själv motverka allt det en blivit inlärd i så länge.

Löneskillnader.

Ibland talas det om det här med mäns och kvinnors olika löner. Ett vanligt argument för att detta inte är ett problem är att det oförklarade löneglappet, det vill säga det löneglapp som finns mellan män och kvinnor med samma yrke, samma position, samma utbildning, samma erfarenhet och så vidare tydligen är väldigt litet. Det kan säkert stämma, jag vet inte. Grejen är att det här löneglappet över huvud taget inte intresserar mig.

Grejen med löneskillnaden män och kvinnor emellan är liksom inte att enskilda arbetsköpare diskriminerar män och kvinnor med exakt samma post i fråga om hur mycket de får i lön. Grejen är att kvinnor är strukturellt diskriminerade på en mängd olika nivåer i samhället vilket syns i hur stor lön de får i slutänden. Till exempel jobbar kvinnor oftare deltid, är mer hemma med barn och har svårare att klättra i karriären. Vidare finns det som känt ett stort lönegap mellan olika branscher som har mycket att göra med huruvida de är mans- respektive kvinnodominerade. Detta gör att kvinnor i slutänden tjänar mycket mindre pengar än män.

Detta är inte bara en fråga om någon slags tom symbolik, utan om makt och förutsättningar till autonomi. Att kvinnor har lägre lön gör dem mindre förmögna att vara självständiga från en eventuell man, vilket gör dem mer utsatta för förtryck och våld i relationer. Tänk dig själv att lämna en man som slår dig om du inte har tillräckligt med pengar att försörja dig och dina eventuella barn. Det är något som påverkar många kvinnors liv och möjligheter till frihet på ett ytterst konkret sätt, speciellt kvinnor som tillhör arbetarklassen som har lågbetalda jobb redan som det är. Att då dessutom vara kvinna gör dig dubbelt utsatt. Det är såklart ett mindre problem att kvinnor med högbetalda jobb tjänar mindre än sina män, då de troliga ändå har tillräckligt för att kunna försörja sig själva, vilket såklart inte gör det oviktigt på något sätt.

Ibland hör en argument i stil med att det är ”förståeligt” att kvinnor blir diskriminerade i vissa givna situationer. Ett exempel jag hört flera gånger är att det är ”förståeligt” att vissa arbetsköpare väljer bort kvinnor eftersom kvinnor idag är mer benägna att vara föräldralediga, på samma sätt kan en höra att det är ”förståeligt” att kvinnor är mer föräldralediga för att män ofta har högre lön. Detta skapar såklart en ond cirkel som kan vara kostsam att bryta för den enskilda familjen eller arbetsköparen. Jag tycker dock att det är ganska ointressant huruvida varje enskild individs bidragande till strukturen är förståelig eller ej, problemet är strukturen som sådan. Jag är inte intresserad av att identifiera ett enskilt ursprung till kvinnors lägre löner, ett enskilt ställe där en ska”börja” och fixa det hela, helt enkelt för att jag inte tror att en sådan punkt finns. Patriarkala strukturer upprätthålls ju i hög grad av att det faktisk, inom patriarkatet, är rationellt för enskilda individer att agera förtryckande. Lösningen måste därmed vara politisk och inte individuell.

Bara för att en inte kan hitta en enskild källa till förtrycket, en skurk som är skyldig till allt, betyder inte det att vi ska ge upp tanken om förändring. Verkligheten är komplex, och så är också lösningen. Men att komma och hävda att kvinnors lägre löner inte skulle ha något med förtryck att göra bara för att det inte är särskilt stor skillnad på kvinnor och män med samma yrke, samma arbetslivserfarenhet och så vidare, det är verkligen inget annat än rent skitsnack.

Alla män förtrycker alla kvinnor.

Twittrade för ett tag sedan:

Jo, alla män förtrycker faktiskt alla kvinnor. Ska sluta säga att det inte är så.

Detta har såklart väckt reaktioner (främst för att Löwengrip kände sig tvungen att rycka ut till de stackars männens försvar). Folk blir ledsna för de tycker inte att de själva eller männen de har i sina liv kan lastas för det patriarkala förtrycket. De tycker att det är någon annan som står för det patriarkala förtrycket, eller i alla fall Det Verkliga Patriarkala Förtrycket™. Det finns en idé om att bara några män står för det stora kvinnoförtrycket, medan resten är maktlösa.

Jag menar att alla män är medansvariga för kvinnoförtrycket. Eller snarare: alla är medansvariga för kvinnoförtrycket, såväl kvinnor som män. Däremot kan män lastas hårdare eftersom de dels har större handlingsutrymme, dels är de som drar nytta av kvinnoförtrycket. När jag talar om män och kvinnor här menar jag män och kvinnor under förutsättningen allt annat lika. Alltså: jag talar om män och kvinnor som i övrigt sitter i samma position i livet rörande klass, etnicitet, funktionalitet och så vidare. Detta för att jag vill fokusera på relationen män och kvinnor emellan. Så den som tänker skriva en invändning i stil med ”menar du att en alkoholiserad hemlös man har det bättre än en överklasskvinna” kan skippa det.

Män drar nytta av kvinnoförtrycket dels genom att vara privilegierade, alltså få företräde på grund av sitt kön. De slipper också göra en massa arbete som kvinnor gör, både på en individuell nivå (kvinnor gör mer hushållsarbete, arbete i relationer etc) och på en strukturell nivå (kvinnor gör de slitigaste jobben i samhället). De vinner också eftersom de genom patriarkatet tillskansar sig makt över kvinnor, och makt är ett medel en kan använda för att uppnå en massa olika saker. De vinner för att de får en ökad tillgång till kvinnor, eftersom tillgången inte bestäms utefter kvinnors vilja utan efter mäns behov. De vinner för att kvinnor anpassar sig efter män och den manliga blicken. De vinner också genom den patriarkala utsugningen som sker, främst inom relationer men också på andra sätt (läs mer om detta i slutet av inlägget jag skrivit om patriarkatet). Män tillskansar sig helt enkelt makt, kärlekskraft, livsenergi, tid och så vidare, och på alla de områden där de gör detta så förlorar kvinnor. På alla dessa områden där män vinner på patriarkatet, så förlorar en kvinna i samma utsträckning.

Män har också mer handlingsutrymme. Även om män också är snärjda i könsroller och så vidare så är det inte på samma sätt förtryckta. Män kan i högre grad än kvinnor välja att inte bidra med sitt i den här förtryckarrelationen. De kan i högre grad välja att inte förtrycka kvinnor än vad kvinnor kan välja att inte bli förtryckta, helt enkelt. Tänk på vilken annan förtryckarrelation som helst: vem har störst valmöjligheter? Den som förtrycker eller den som blir förtryckt? Knappaste den senare väl.

Så hur bidrar män till att upprätthålla förtrycket? Dels genom att utöva det, alltså genom att konsekvent ta en mindre del av hushållsarbetet, göra mindre känslomässigt arbete ta tolkningsföreträde framför kvinnor, prata mer än kvinnor och så vidare. De bidrar också till förtrycket genom att förneka att det existerar, både på ett samhällsplan (”patriarkatet finns inte”) och på ett individuellt plan (”patriarkatet finns inte i mina kretsar/i mitt agerande”). Genom att göra detta omöjliggör det att en ser och river upp de patriarkala strukturer som finns. Även om det nu, rent teoretiskt, skulle vara så att du inte agerar patriarkalt på något vis så ska du ändå inte säga så, för det är inte din sak att bedöma, vilket du borde veta om du är den perfekta feminist du utger dig för att vara. Män bidrar också till förtrycket genom att upprätthålla genusordningen, alltså genom att medvetet eller omedvetet placera män och kvinnor i olika ”fack” och påtala detta och/eller behandla dem utifrån detta. Att upprätthålla normer kring hur män och kvinnor ”ska” vara är att upprätthålla det patriarkala förtrycket.

Detta (eller motsvarande från ”andra sidan”) gör egentligen både män och kvinnor, skillnaden är som sagt att män har mer handlingsutrymme och att de tjänar på förtrycket. Detta ger männen mer ansvar. De kommer troligen inte att ta ansvaret (gud, kolla på historien liksom) men de har det.

När feminister säger att ”alla män inte förtrycker” så gör de det ofta med god vilja, men det blir fel. För det är liksom inte De Andra™ som upprätthåller detta förtryck, det är du och jag och människorna, och då främst männen, i vår närhet. Det är din farsa, din brorsa, din pojkvän, din ”killkompis”, din manliga lärare, din manliga chef, den manliga kommunpolitikerna och så vidare. Alla dessa personer är förtryckare. De bidrar till patriarkatet och de tjänar på patriarkatet.

Så vad gör en? Jag ska nog börja med att säga vad en inte gör. En uppfyller inte några punkter på en feministisk punktlista för ”bra män” för att sedan lägga det åt sidan och tänka att en ”gjort sitt”. En klämmer inte in något ansträngt ”feminist” på listan över vad en ”är”, en urskuldar inte sitt bristande feministiska perspektiv med att en trots allt är ”för” att kvinnor och män är lika mycket värda. Vad gör en istället? Istället ser en sin egen del i förtrycket, i den förtryckande relationen. En förstår att en aldrig kommer att bli helt perfekt, aldrig riktigt färdig, men en kämpar vidare för att inte själv förtrycka kvinnor och för att hindra andra från att förtrycka kvinnor. Att en troligtvis inte kommer nå hela vägen fram (då är vi ju vid störtandet av patriarkatet och detta är ju gaaanska jävla avlägset om jag säger så) ska inte vara ett hinder för att ändå skrida framåt. Det håller väl alla med om att det är bra om det blir bättre.

Män och kvinnor lever i olika världar.

Läser om två manliga studenter som tyckte att det var ett ”roligt skämt” att skicka en lapp med våldtäktshot till en kvinnlig kurskamrat. Tydligen var ”skämtet” såpass grovt att de valde att inte skicka det till någon i deras närmaste krets men de valde ändå att skicka det, och under en föreläsning till råge på allt.

Händelsen inträffade i mars månad i år. En grupp läkarstudenter var samlade till en föreläsning om etik. Mitt under föreläsningen fick en kvinnlig student en skriven lapp i sin hand.

Hon öppnade lappen och läste: ”Du kommer att bli våldtagen i natt.” Den kvinnliga studenten blev chockad, började skaka och gråta.

Hon gick fram till föreläsaren och berättade för hela klassen om det som hade hänt. Hon frågade klassen:

– Vem har skrivit detta?

Umeå universitet har valt att ge studenterna konsekvenser för detta, givetvis helt oacceptabla, övergrepp. De har blivit avstängda från programmet under en tid och det ska sättas in extra utbildningsmoment, som jag antar berör detta. Jag tycker att det var modigt och bra av den utsatta kvinnan att gå fram och inför klassen fråga vem som var skyldig till det hela, något jag tror skapar en ökad medvetenhet i gruppen som helhet. De studenter som är skyldiga valde själv att träda fram och verkar vara ganska ångerfulla inför det hela, vilket såklart är positivt.

Jag har inte så mycket att säga kring hur saken har hanterats i efterhand, utan jag tycker att de inblandade har agerat på ett bra sätt. Däremot tycker jag att det är intressant att försöka förstå den här typen av situationer ur ett maktperspektiv.

Hur tänker en när en väljer att skicka den här typen av meddelanden till en person en inte verkar ha en särskilt nära relation med? Jag antar att ”humorn” ligger i att det är absurt och förbjudet i någon mening, för särskilt fyndigt eller vitsigt är det ju absolut inte. De måste även ha förstått att det fanns en risk för negativa reaktioner eftersom de valde att skicka det till någon utanför deras närmaste krets. Emellertid verkar de inte ha förstått exakt hur jobbigt kvinnan skulle kunna tycka att de var. De verkar inte ha varit ute efter att göra människor ledsna, utan mer ha varit dumma i huvudet. Detta säger jag alltså med reservation för att jag inte vet ett skvatt om dessa personer, utan bara bildat mitt intryck efter deras agerande såsom det beskrivs i artikeln jag länkade till.

Men för personen som tar emot ett sånt här meddelande så blev känslan helt annorlunda. För det första vad hen kvinna, vilket gör att hotet om våldtäkt är betydligt mycket mer påtagligt i ens vardag. Kvinnor växer ju så att säga upp med att det finns en risk för att bli våldtagen, vilket män inte gör på samma sätt. Även om män såklart kan våldtas så är det inte på samma sätt en given del av deras liv som de varnas för och uppmanas till att planera sin vardag efter. Kvinna hade heller ingen insikt i vilka dessa män var och hur de resonerade eller i att andra människor hade fått dessa lappar, så för hen kunde det lika gärna vara ett allvarligt menat hot. Hen kan ju även ha erfarenheter av sexuellt våld, något som många kvinnor har.

Män växer inte upp med hotet om våldtäkt, men det gör kvinnor. Detta utgör en fundamental olikhet i våra respektive livssituationer. Detta behöver såklart inte göra någon dum i huvudet, men det gör ändå att en som man saknar en instinktiv förståelse för hur det är att ha detta hot liggande över sig som en våt och tung trasa genom livet. Att detta hot dessutom är högst reellt för kvinnor, alltså att det faktiskt finns en massa kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, och nog också något som nog inte tas med i beräkningen dådet skämtas om sexuellt våld.

För män är våldtäkt helt enkelt inte ett ständigt närvarande inslag i vardagen som det är för kvinnor. Det är ingenting en hör hur en ska skydda sig mot som liten, det är inget en får tips på hur en ska undvika i tidningar och det är inte heller något en utsätts för i samma utsträckning. Det är ett tänkbart scenario, något en känner till, men ingenting en tar med i beräkningen. De är avlägset.

Därför kan det nog vara svårt att begripa vad det innebär att skicka en lapp med ett ”skämt” om att en kvinna ska bli våldtagen. Det kan vara svårt att på förhand sätta sig in i hur hen kommer att förstå den här lappen, hur den kommer att fogas samman i ett mycket större sammanhang där kvinnan redan har blivit uppmärksammad på och kanske rentav utsatt för denna möjlighet ett flertal gånger. För kvinnan är våldtäkten inget abstrakt och avlägset, utan något greppbart och närvarande, något som flertalet gånger uppmärksammats.

Kvinnor och män lever i olika världar. Våra erfarenheter som könsvarelser skiljer sig åt på vissa viktiga punkter som är fundamentala för vår tillvaro, och en av dessa punkter är det sexuella våldet. När det kommer till det lever män och kvinnor i olika verkligheter. Ibland krockar dessa världar, som när två män tycker att det är ett ”skämt” att påminna en kvinna om det hot som legat över henne som en våt och tung trasa hela livet, att göra hen desto mer medveten om närvaron av detta hot. Hotet är ingenting hen bara kan skaka av sig, för det är inte det första som kommit. Hotet om våldtäkt hur funnits där hela hennes liv, och lappen påminner bara om det hen redan visste om. Påminner om våldet som lurar, påminner om det ständigt överliggande hotet om att någon ska ta hennes rätt att bestämma över sin egen kropp ifrån henne.

Jag tror att det är viktigt att förstå att erfarenheter för män och kvinnor skiljer sig åt på ett grundläggande sätt, att det finns stor skillnader i villkoren för själva vår existens, som gör att handlingar får helt olika innebörd för män och kvinnor. Det som för en man framstår som ett skämt, även om det är ett grovt sådant, kan för en kvinna vara en påminnelse om och en förlängning av ett ständigt närvarande patriarkalt förtryck, och därmed svårt att ”skaka av sig”.

Patriarkatet.

Jag tänkte att jag skulle förklara det här med min syn på patriarkatet. Först tänkte jag att det skulle bli typ 1-2 sidor, men det blev betydligt längre. Detta är i alla fall menat att vara en grundläggande redogörelse för hur jag använder begreppet och lite om hur patriarkatet tar sig uttryck och fungerar. Jag är ingen företrädare för alla feminister. Jag baserar mina uppfattningar i hög grad på feministisk litteratur, som ofta är radikalfeministisk. Jag definierar även mig själv som radikalfeminist. Den sista delen, alltså den om patriarkal exploatering, är ganska akademisk eftersom jag själv inte fått grepp om tankarna bra nog för att uttrycka mig enklare kring dem (om det ens går, allt går inte att uttrycka enkelt) men det handlar om vad jag anser vara patriarkatets kärna. Utöver detta så tror jag att det är en ganska bra och pedagogisk förklaring av vad patriarkatet är. Läs gärna och ställ frågor om något är oklart.

Jag ska börja med att förklara vad patriarkatet inte är och därmed be er släppa dessa idéer under er fortsatta läsning. Patriarkatet är inte en struktur som upprätthålls endast av män. Det är inte heller något som alla män aktivt verkar för att upprätthålla och dra vinning ur, även om vissa säkert gör det. Det är inte en fast och oföränderlig struktur. Det är inte heller den enda maktordning som finns i samhället, utan det finns flera olika som samverkar på en massa olika sätt.

Så som jag definierar patriarkatet så är det en struktur i samhälle där kvinnor som kollektiv diskrimineras och män som kollektiv privilegieras. Detta innebär inte att alla kvinnor diskrimineras i alla sammanhang, inte heller innebär det att alla män privilegieras i alla sammanhang. Det finns flera olika maktordningar i samhället, som kretsar kring till exempel klass, etnicitet eller funktionalitet. En kvinna som är medel- eller överklass och vit kan ha det bättre sammantaget än en manlig PoC som tillhör arbetarklassen. Men på en arena, den könsliga, så är kvinnan fortfarande underordnad.

Det finns också sammanhang där män är diskriminerade för att det anses vara ”kvinnliga” områden, som till exempel barnomsorg, där män inte förutsätts vara lika kunniga och ibland misstänkliggörs som till exempel pedofiler. Detta är också en effekt av patriarkatet även om män drabbas av det. Det kan även finnas män som är obekväma i en mansroll och kanske skulle gilla att leva i en mer traditionell kvinnlig roll bättre, detta motsäger dock inte patriarkatets existens.

När jag talar om under- och överordning talar jag i termer av makt. Det kan till exempel tänkas att kvinnor ”vinner” saker på patriarkatet, något som människor ibland lyfter upp är att kvinnor lär sig att snacka och känslor och bygger närmre relationer till varandra. Detta är absolut en fördel med att vara kvinna, men det ger oss ingen makt. En kan också tänka sig att en man tycker att det är obehagligt att ha makt, men det ger inte män mindre makt.

Mäns makt finns både på en samhällsnivå i och med att män sitter på fler maktpositioner och så vidare. Mäns makt finns också på individuell nivå, främst genom att män upprätthåller sin makt inom familjen och genom detta vinner vissa fördelar, vilka jag kommer att behandla senare i inlägget. Att du har makt betyder inte att du är lyckligare än någon annan utan att du har möjlighet att kontrollera andra människor, vilket i sin tur kan innebära att en har bättre förutsättningar för att nå sina mål i livet. Det är dock ingen garanti för att en gör det. Generellt kan en nog säga att makt är en fördel i livet, och framförallt att underordning och maktlöshet är en stor nackdel.

Isärhållandet och genusordningen

Centralt i upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Isärhållande är när en delar upp personer, egenskaper, attribut och så vidare i manligt och kvinnligt, och att dessa definieras som varandras motsatser. Exempel på detta är att kvinnor ses som ”mjuka” och män ”hårda”, män är ”rationella” och kvinnor ”känslosamma”, män är ”aggressiva” och kvinnor är ”väna” och så vidare. Att göra uppdelningen är nödvändig för att patriarkatet ska kunna upprätthållas. Det säger sig självt att för att du ska kunna ge två olika kategorier av människor olika positioner i en hierarki så måste du först definiera dem som olika. Detta har gett upphov till något som kallas genusordningen.

Genusordningen är den struktur som göra att personer som beter sig ickestereotypt i förhållande till sitt kön straffas för detta. En extremt stor del av det vokabulär vi har för att förnedra och förolämpa människor bygger på att de beter sig ”fel” i förhållande till sitt kön. Kvinnor kan kallas manhaftiga, män kan kallas för fjollor och så vidare. Detta gör i sin tur att både män och kvinnor förlorar frihet i livet, vilket såklart är en stor förlust för båda könen. Emellertid är det fortfarande så att män är överordnade och kvinnor underordnade, men det är också så att män såväl som kvinnor som bryter om genusordningen underordnas personer som beter sig i enlighet med den. Alltså: kvinnor och män som ikläder sig en traditionell könsroll är överordnade i genusordningen.

När könen etablerats som olika och motsatser till varandra så är det bara att köra på med nedvärderandet av det kvinnliga och uppvärderandet av det manliga, vilket är med och skapar den manliga överordningen. Men om ingen trodde på skillnader mellan könen så hade det såklart inte funkar att uppvärdera manligt och nedvärdera kvinnligt.

Vem skapar och upprätthåller patriarkatet

Så vem är agenten bakom patriarkatet? Det är här ordet ”struktur” kommer in, för det finns liksom inte någon eller några enskilda agenter, någon enskild grupp eller liknande, utan det sker på samhällsnivå. Agenten är vi allihop, män såväl som kvinnor, mig själv inkluderad. Alla ”hjälps åt” att upprätthålla den här strukturen. Däremot så är det till övervägande del män som tjänar på det, och extra mycket män som passar in väl i en traditionell mansroll. En absolut majoritet av männen tjänar dock på patriarkatet i termer av makt, alltså att de i samhället i stor har mer makt än vad en kvinna i samma position skulle ha haft. Ibland blir folk upprörda när de blir konfronterade med att de i sitt agerande upprätthåller patriarkatet, de tycker kanske att det inte var deras mening och liknande. Vad en måste förstå är att det inte spelar någon roll om ens intention är att förtrycka kvinnor eller inte, väldigt få har den här intentionen medvetet (får en hoppas), en kan däremot fortfarande agera på ett sätt som reproducerar patriarkala normer, alldeles utan att vilja göra detta. Detta innebär inte att en är ansvarig för hela patriarkatet, men det innebär att en genom sitt agerande, och framförallt genom att vägra ifrågasätta sitt eget agerande, understödjer att det kan fortsätta existera.

Varför upprätthåller kvinnor patriarkatet? Dels handlar det om att det är insocialiserat, vi har helt enkelt lärt oss detta och därför återskapar vi det. Det finns också kvinnor som har egna intressen i att upprätthålla patriarkatet. Vissa kvinnor som är väldigt stereotypt kvinnliga kan till exempel tjäna på att upprätthålla genusordningen för att de passar så väl in i den, det kan en till exempel se Löwengrip göra när hen propagerar för en väldigt normativ kvinnoideal som hen naturligtvis själv passar väldigt bra in i. Det finns även något som kallas internaliserat kvinnohat, vilket innebär att kvinnor antar negativa attityder till den egna gruppen för att på så vis visa distans till det ”dåliga” i kvinnligheten, något som en kan vinna status på.

En får inte heller glömma att den egna könsrollen är en väldigt viktig del av de flesta människors identitet, även om den ofta kan vara trång. Detta är något vi har lärt oss, byggt våra personligheter kring och så vidare, och det leder såklart till förvirring att inte lägre hänga upp sin förståelse av sig själv eller andra på dessa föreställningar. De könsliga tolkningsramarna är liksom inte lite fernissa som går att skrapa av utan en grundläggande del i hur människor betraktar sin omvärld, som lärts in i oss sedan födseln. Detta betyder inte att det är omöjligt att ändra, däremot så betyder det att ändrande innebär en identitetsförlust för många, att en måste ifrågasätta en massa av det en tar för givet, och det är en jobbig process för vem som helst.

Vad det finns för orsaker till att patriarkatet en gång uppstod kan en såklart spekulera friskt i, och troligen kommer vi aldrig att få något entydigt svar på det hela. Ibland lyfter folk fram ”evolutionspsykologiska” perspektiv som kanske handlar om att män objektifierar kvinnor för att män har mer sexlust, att män har en naturlig instinkt att bruka våld och ”skydda” sin kvinna, att kvinnor är mer ämnade att vårda och så vidare. Frågan är hur relevant det är vad som är den ursprungliga orsaken till detta, att något går att förklara gör inte att det är rätt på något vis. Ibland talas det om patriarkala strukturer som naturliga, och då menar folk ofta att det är naturligt för att det handlar om biologiska skillnader män och kvinnor emellan. Men att det finns vissa skillnader mellan könen, av vilka många är omdebatterade, är inte i sig ett skäl till att förstärka dessa genom genusordningen eller att tillskriva könen olika värde,vilket är en stor del av patriarkatets funktionssätt. Att män till exempel är fysiskt starkare gör inte att de har rätt att använda den fysiska styrkan för att skapa sig makt över kvinnor. På ett sätt är såklart patriarkatet naturligt eftersom det faktiskt uppstått, men att det gjort det betyder inte att det på något sätt är bra eller att det inte går att förändra.

Frivillighet

Sedan är det frågan om frivillighet. Ibland talas det om att kvinnor faktiskt frivilligt underkastar sig i patriarkatet, och att avsaknaden av tvång gör att det inte är fel. För det första så tycker jag att tal om frivillighet och ofrivillighet i dessa sammanhang är lite märkligt. Vi talar om stora samhällssystem, saker människor blir inlärda sedan barnsben, det är klart en påverkas av sin uppfostran och världen omkring sig. Att en sedan själv går och underkastar sig patriarkala strukturer utan att ha en pistol i nacken är egentligen inte så konstigt med tanke på att människor är sociala varelser, men jag ska ändå göra en utvikning kring just begreppet frivillighet eftersom det är väldigt relevant för förståelsen av patriarkatet.

Även om våldet inte tar sig uttryck direkt till alla kvinnor så finns det ofta ett hot om våld i bakgrunden i patriarkatet. Ett exempel är hur kvinnor får höra att de ska ”akta sig” för att inte bli våldtagna, träffa fel män och liknande. Det är få kvinnor som blir utsatta för detta våld, men det finns en föreställning i samhället om att det föreligger ett ständigt hot om våld och att kvinnor själv måste ombesörja att inte bli utsatta för det. Detta drabbar alla kvinnor, och ger alla män ett övertag, även de män som aldrig själva skulle utsätta någon för våld. Många drabbas även av psykiskt och fysiskt våld när de bryta mot vissa patriarkala normer, som till exempel genusordningen. Även de personer som inte själva drabbas av detta våld påverkas av det eftersom de vet vad som väntar om de själva bryter normerna, resultatet blir alltså repression för alla, inte bara för de som faktiskt utsätts för våldet. Att gå utanför sin könsroll straffas. Att bli objektifierad är också en form av psykiskt våld, och uppmuntrar dessutom till våld mot kvinnor genom att avskriva dem mänskliga egenskaper.

Poängen är att bara för att våldet inte utövas aktivt mot alla kvinnor från alla män så betyder inte det att våldet inte finns där. Risken för våldtäkt är till exempel något som många kvinnor tar med i beräkningen i sin vardag, så de påverkas av det även om de inte blivit utsatta för det personligen. Detta innebär inte att du som man är personligt ansvarig för våld mot kvinnor, våldtäkter och så vidare, men det innebär att du måste förstå dig själv i din samhälleliga position som man gentemot kvinnor. Vad innebär det att vara man när kvinnor lever under ett hot om våld från män? Hur kan en göra för att förändra detta?

Sedan så är frivillighet, eller illusionen av densamma, en viktig del i patriarkatet. För det första så är det såklart viktigt för att upprätthålla en maktordning att den uppfattas som naturlig och/eller rättvis av de som blir förtrycka. Ingen vill ju vara förtryckt. Därför så läggs det en massa energi på att förklara patriarkatet som naturligt och/eller rättvist på olika sätt, vilket såklart påverkar oss. Jag tycker att den definition som Jónasdóttir lånar från Tormey i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen är bra:

Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.

Allt förtryck behöver alltså inte ske med direkt tvång, utan kan lika gärna vara en social process där personer blir inlärda i ett visst sätt att betrakta sig själva, i kvinnors fall som underordnade män och behäftade med ett gäng ”kvinnliga” egenskaper. Såhär menar jag att mycket av det patriarkala förtrycket fungerar, men att det också finns inslag av våld som jag beskrev ovan. Av dessa två skäl så anser jag inte att det faktum att kvinnor ofta synbart frivilligt underkastar sig patriarkala strukturer inte spelar särskilt stor roll för att avgöra om det rör sig om förtryck eller inte. Hot om våld kan vara indirekt och frivillighet kan vara resultatet av att en har blivit inpräntad med vissa uppfattningar om ens naturliga position i samhället som en agerar efter.

Den patriarkala exploateringen

Så vad är det sedan som sker i patriarkatet? Hur tjänar män på patriarkatet? Här har jag ett perspektiv som jag har fått uppfattningen är radikalfeministiskt, och jag tror även att det är ganska avancerat så jag kan verkligen inte garantera att jag har allt på plats eller att det är lätt att begripa. Det är ganska nya tankar för mig. Läs, fundera på saken och skriva gärna om du har något att tillägga eller undrar över något. Jag menar att det främst handlar om att kvinnor dräneras på energi i relationer, alltså att kvinnor står för en större del av hushållsarbetet, det känslomässiga arbetet, det reproduktiva arbetet som alltså både innefattar fostrandet av barn men också omvårdande arbete, att kvinnor uppoffrar sig för män och så vidare. Även här tar jag hjälp av Jónasdóttir:

För det andra är könsmaktssystemets utsugning inte bara en fråga om arbete eller ojämnt fördelade hushållssysslor. Arbetsdelningen är tveklöst en utomordentligt viktig faktor och det måste ske långtgående förändringar på detta område för att förhållandet mellan könen över huvud taget ska ändras. Könsmaktssystemets utsugningsprocess går emellertid bortom den ena partens större hushållsbördor, och bortom den andra partens större tilldelning av fri tid. Det som formar villkoren för detta är ett djupare liggande maktförhållande, en relation av tillägnelse och engagemang. Kvinnor avkrävs (eller avkräver sig själva) sin livskraft och förväntas ställa sig helt och hållet till förfogande utan att själva kunna bestämma villkoren, annat än inom mycket begränsade ramar. Om vkinnorna vill ha tillgång till det könsliga livets näringskällor, om det vill kunna växa och vidmakthålla sig själva som självständiga samhällsvarelser, som könsvarelser[som jag tolkar detta så är det alltså nödvändigt att vara en könsvarelse för att kunna vara en samhällsvarelse i dagens samhälle], blir det i regel mer eller mindre på underkastelsens villkor.

Det är viktigt här att skilja på män och kvinnor som människor och män som män och kvinnor som kvinnor. Om vi till exempel talar om att personer blir utnyttjande på arbetsplatsen så talar vi om kapitalistisk exploatering. Det kan vara fler män eller kvinnor som blir utsatta för denna exploatering, men exploateringen sker fortfarande inom kapitalismen, det är en utsugning av män och/eller kvinnor som arbetare, och inte av män och/eller kvinnor som könsliga varelser. Här menar jag att det inte finns något förtryck av män som drabbar män som män (om en inte räknar in förtrycket i genusordningen, men eftersom det drabbar både kvinnor och män men på olika sätt så vet jag inte). Däremot finns det omfattande förtryck av män som arbetare, som PoC:s, som funktionshindrade och så vidare vilket såklart är ytterst viktigt men inte att jämställa med mansförtryck. På samma sätt är till exempel förtrycket av vissa kvinnodominerade yrkesgrupper inte förtryck av kvinnor som kvinnor, men däremot kan den underordning som kvinnliga yrkesgrupper ha vara sprunget ur den specifikt könsliga exploateringen av kvinnor som kvinnor.

För att uttrycka sig lite enklare så finns det alltså ett specifikt förtryck som sker av kvinnor som kvinnor. Detta förtryck skapar förutsättningar för att kvinnor ska exploateras på arbetskraft, kärlekskraft, omsorg och så vidare. Ur denna relation så går männen ut som vinnare, eftersom det sker ett ojämnt utbyte av alla dessa resurser. Kvinnorna dräneras på energi och männen tillägnar sig den, kvinnorna hindras från att utvecklas som personer medan männen får mer resurser för att göra detta.

Men att detta förtryck, som jag menar är det grundläggande, finns i relationerna gör såklart inte kvinnoförtrycket i till exempel arbetslivet är mindre viktigt att bekämpa eller påtagligt för den om drabbas av det. Det betyder bara att det inte är det förtrycket som är patriarkatets hårda kärna.

Ett försök att knyta ihop säcken

Så vad innebär då allt detta? Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.

Vad kan en göra åt detta? En kan motverka genusordningen, alltså isärhållandet av manligt och kvinnligt, som är grundläggande för att upprätthålla patriarkatet. En kan också motverka den manliga överordningen genom att se och motverka det manliga tolkningsföreträdet och jobba för en jämlik fördelning av allt arbete i relationen, alltså såväl hushållsarbete, omvårdande arbete, känslomässigt arbete och den energi en tillägnar varandra. Överlag kan en engagera sig feministiskt och anta de praktiker som finns där.

21 år av kvinnoförtryck.

Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.

Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.

Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.

Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.

Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.

Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.

Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.

Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.

Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.

Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.

Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.

Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver.

Twitter 27/4.

Alltså begreppet ”stark kvinna” är så störigt. Som om ”stark” var dessa kvinnors enda och viktigaste egenskap. Gillar t.ex. inte Björk för att hen är ”stark” utan för att hen är en otroligt skarp debattör och skriver väldigt bra böcker. Skulle en man som var duktig på något och därför framgångsrik beskrivas som ”stark” primärt. Skulle inte tro det va. När kvinnor ska beskrivas och värderas för annat än sitt utseende så är det fortfarande sjukt platta och könsspecifika beskrivningar.

Värderar inte kvinnor för att de är ”starka” och ”tar plats” utan vad de sedan gör med platsen. Precis vem som helst skulle värdera vilken jävla man som helst. Som en jävla människa och inte en företrädare för ett kön. Snälla, prata om intelligenta, roliga, kvicka, klipska och smarta kvinnor istället för ”starka” kvinnor. ”Stark” säger typ ingenting. Och ja, det är viktigt och bra att kvinnor vågar ta plats, men det borde inte vara där fokus ska ligga när det väl har inträffat.  Om du främst värderar en kvinna som tagit plats just för att hen tagit plats&ej för vad hen gör med den så är det fortfarande nedvärderande.

Så jävla trött på den här grejen med att en som feminist ska gilla alla ”starka kvinnor” även om de har en aktivt kvinnofientlig agenda. Är såklart glad att det finns kvinnor som lyckas bli framgångsrika trots patriarkatet. Synd bara när de också är antifeminister.

Plus att idén om att ”stark” = bra. Vad betyder ens stark? Att en inte visar svaghet? Ofta sätts det likhetstecken mellan ”stark” och framgångsrik. Tänk då på hur mycket bakgrunden avgör möjligheten att vara ”stark”. Så jävla trött på allt jävla tjat om hur kvinnor ska vara starka, ta för sig etc. Förtjänar jag inte jämställdhet annars eller?

Feminism handlar om att alla kvinnor ska få jämställdhet, inte bara om de som är ”starka” och kräver sin rätt. Skiter väl fan i Löwengrip. Så otroligt mycket viktigare att alla undersköterskor, barnskötare och städerskor får drägliga livsvillkor. Alla kvinnor, inte bara de som kan ”säga ifrån” ska kunna leva utan att bli tafsade på, misshandlade av sina män och våldtagna. Feminismen måste vara kampen för alla kvinnor, inte bara några få som lyckas slå sig fram trots könsmaktsordningen. Målet måste vara ett samhälle där ingen enskild kvinna känner att hen behöver vara ”stark” för att kunna vara trygg och jämställd.

Det är de är kvinnor som får bekräftelse i patriarkatet som ses som starka. Definitionen är därmed på männens villkor. Ska vi verkligen uppmuntra kvinnor att tillfredsställa sina förtryckare, att ta plats på sina förtryckares villkor? Det är nämligen det ”starka kvinnor” handlar om: att hylla kvinnor som når framgång på mäns villkor, i manliga rum. Är det en bra strategi? Så jävla trött att allting alltid ska handla om att bli bekräftad av det satans patriarkatet. Även feminism och kvinnokamp.

Fixeringen vid ”starka kvinnor” utesluter dessutom så sjukt många kvinnor som inte har möjlighet eller lust att vara ”starka”. Dock att ”stark kvinna” också kan handla om att t.ex. palla med vardagen som ensamstående arbetarklasskvinna med barn. Lika illa då. För då brukar det låta något i stil med att ”hen är så duktig som orkar med allt”. Om en måste göra något så pallar en. Tills en dukar under. Denna syn är också ett fett jävla problem eftersom människor som har en asjobbig livssituation sätts på piedestal utan att få hjälp. Så ”stark kvinna” handlar antingen om att utesluta en massa kvinnor eller om att berättiga förtryck med ”men hen är ju så stark, hen pallar”.