Etikett: patriarkatet

Sluta dalta med Löwengrip.

Okej, så Löwengrip har gjort en del jävliga korkade uttalanden kring genus och sånt på sista tiden. Det är ingenting konstigt med det, hen har alltid varit en idiot, och kommer troligen att fortsätta med detta. Löwengrip har aldrig uttalat något slags stöd till feminism eller någon typ av progressiva idéer kring något över huvud taget, hen har alltid varit en borgarbracka som drivit sina företag och pratat om att ”peppa unga tjejer” när det passar hens personliga varumärke, något som vissa har tolkat som feminism. På sista tiden har hen gjort fler reaktionära uttalanden än vanligt, men ingenting är särskilt förvånande i förhållande till hens historia.

Jag förstår att det är provocerande med idioti, det tycker såklart jag också. Jag förstår också att det är upprörande att en person använder en så stor plattform för att sprida ren transfobi, något som drabbar människor väldigt hårt. Den typen av idéer är såklart ett fruktansvärt inslag i samhället som jag hoppas en dag inte ska uttryckas över huvud taget, allra minst i en av Sveriges största bloggar. Jag tycker också att det är bra och viktigt att många personer med egna erfarenheter förklarar vad detta handlar om, det är kunskap som är viktig att sprida, även om jag inte tror att Löwengrip personligen kommer att ta till sig av det.

Vad jag däremot inte begriper är hur många feminister reagerar med besvikelse kring Löwengrips uttalanden, ungefär som om en hade kunnat förvänta sig något mer av hen. Det kan en inte. Löwengrip har en position i samhället där hen har allt att förlora på feminism. Hen rör sig i manliga rum (företagsvärlden), i sammanhang som troligen är ganska höger. Att då komma och snacka om könsmaktsordning och genus och så vidare är såklart inte särskilt populärt. I sådana sammanhang är den framtoning Löwengrip har såklart väldigt framgångsrik; hen är en ”powerkvinna” som ”tar för sig” samtidigt som hen inte utgör något hot genom att utmana några slags strukturer. Att det är feministens förtjänst att hen har kunnat komma dit hen är idag, och att hen troligen kommer att tjäna ännu mer på feministiska framsteg under sitt liv, gör inte att det är smart av hen personligen att vara feminist. Hur rätt och riktigt feminism än är så tror jag inte att Löwengrip kommer att ägna sig åt det, inte för att hen är dum i huvudet utan för att hen har för mycket att förlora på det och för att hen blivit fostrad med borgerliga värderingar.

Sedan kan jag känna att det är lite märkligt att vilja få Löwengrip att vara feminist. Jag tänker att detta har att göra med en allmän önskan och förväntan att framgångsrika och ”starka” kvinnor ska vara feminister. Jag tycker att det är kul om dem är det, men det är ingenting jag förväntar mig. Jag tänker att feminismen klarar sig väldigt bra utan att Löwengrip är med på tåget, och jag tycker inte att vi behöver få med hen. Jag tror dessutom att även om vi fick med hen så skulle det inte nödvändigtvis vara något positivt. Jag tänker att det vore någonting dålig om Löwengrip plötsligt blev uttalad feminist och fick sitt företagande etcetera att framstå som något feministiskt relevant. Detta gör ju folk redan på löpande band, alltså talar om ”starka kvinnor”, kvinnors företagande och så vidare. Jag tycker inte att det behövs mer av detta inom den feministiska rörelsen och jag ser inget egenvärde i att knyta ”starka kvinnor” till sig. I alla fall inte om det medför att den typen av analys hamnar i fokus vilket jag är helt säker på att det skulle göra med Löwengrip. Det är viktigare att ha en relevant analys med udd mot saker en vill förändra än att alla ska vara med på tåget.

Jag förstår att det hade känts kul om Löwengrip kunde använda sin gigantiska plattform till något positivt, det tycker jag också. Däremot är det ingenting jag förväntar mig av hen, eftersom hen är borgare och verkar ha ett allmänt skevt och reaktionärt perspektiv på det mesta här i världen. Jag kan känna att det är dags att släppa förhoppningarna om denna människa, torka tårarna och gå vidare. Det känns inte konstruktivt att lägga så mycket fokus på att försöka övertyga hen. Sedan kan en såklart uppröras över idiotin i den hen skriver, som en gör med vilken människa som helst, men att reagera med besvikelse över det tycker jag är märkligt. Varför skulle Löwengrip vara vettigare än någon annan egentligen? Att en är kvinna och framgångsrik betyder inte att en har vettiga värderingar.

Jag tycker att det är läge att sluta dalta med Löwengrip och ta hen för vad hen är: en borgarbracka som är sjukt låst i sin världsbild och som dessutom troligen har mycket att förlora på att uttala feministiska värderingar, och mycket att vinna på att vara reaktionär. Det är såklart tråkigt att det finns sådana människor, men det är varken förvånande eller ett resultat av att hen ”inte har förstått” saker och ting. Jag tycker faktiskt att det är ett himla förminskande sätt att ta sig an en persons åsikter, detta ”hen borde ju egentligen veta bättre”. Jaja, det borde hen kanske men nu tycker hen såhär och då tycker jag vi ska ta hen för det och inte något annat. Att låtsas att Löwengrip är något annat än en aktiv upprätthållare av patriarkala värderingar tycker jag är att lura sig själv, och dessutom att förminska hens åsikt om saker och ting. Det enda hederliga är att se Löwengrip som den ideologiska fiende till feminismen hen är, och behandla hen som en sådan.

Män som menar att de inte har något att vinna på patriarkatet.

När jag skriver om intressekonflikter mellan män och kvinnor så är det alltid en del män som ska intyga att de minsann inte alls ser något negativt med att patriarkatet försvinner. Detta är en strukturblindhet som gör mig alldeles matt, speciellt då den ofta kommer från uttalat feministiska män, och inte sällan med en ton av stolthet, en dunk på den egna ryggen.

Jag tror absolut många män vill göra upp med maktstrukturer som de känner till, något som såklart är fint och bra. Däremot att förneka att en också har vissa intressen i att upprätthålla strukturerna är i princip att förneka sitt privilegium, vilket är mycket märkligt för att komma från en feministisk man. Jag tvivlar inte på dessa mäns vilja att vara jämställda, däremot så tror jag inte att det är så enkelt som att vara för ett ideal: det kräver nämligen inte bara läpparnas bekännelse utan även aktivt reviderande av sin person och sin livsstil. I detta ingår en mängd olika komponenter varav en del kan vara väldigt jobbiga att ta till sig och ändra på.

Alla fördelar en har i en maktstruktur behöver en inte vara medveten om, snarare är det omedvetenhet som är regeln. Människor som är privilegierade vill överlag inte inse att de är det, och vi lever inte heller i ett samhälle som uppmuntrar sådana insikter.

Många feministiska män talar gärna om vikten av jämlik fördelning av hushållsarbete och så vidare. Detta är mycket konkreta grejer som är lätt att kontrollera och inse rättviseaspekten i. En tar disken varannan gång, helt enkelt. Men när det kommer till andra saker, som dels är svårare att ta på och dels ligger närmre den egna personen, så kan det bli svårare. Exempel på sådant är manligt tolkningsföreträde, hur män ofta upprätthåller distans i relationer och kvinnor söker närhet, hur män ofta engagerar sig mindre i att få relationen att fungera och så vidare. Att se sin egen personlighet som ett resultat av strukturer kan vara svårt, vilket såklart även gäller för de inblandade kvinnorna.

sarahanssonJämställdhet är så mycket mer än att ta disken varannan gång: jämställdhet handlar om att ändra hela sitt sätt att kommunicera med varandra, att tolka verkligheten och så vidare. Det innebär också ett aktivt arbete med den egna personligheten. I detta arbete så förlorar män mycket av sin makt som de har över kvinnor: de förlorar framförallt rätten att själva få tolka de situationer som uppstår i relationen, alltså sitt tolkningsföreträde. Det säger sig självt att detta är en stor sak att förlora, för det öppnar också dörren för mycket annat; när det manliga tolkningsföreträdet inte längre finns så kommer kvinnan plötsligt ha lika mycket att säga till om hur saker ska skötas. Som man går en från att vara ett föremål för anpassning hos sin partner till att själv behöva kompromissa lika mycket med sin person, något som såklart innebär en stor förlust av makt och en massa extra arbete.

sarahansson3

Detta kan tyckas oviktigt av många, vissa menar till exempel att det främst är den manliga eliten som tjänar på könsmaktsordningen, till exempel genom att det enbart är de som sitter i företags styrelser och så vidare. Detta menar jag är att bortse från den stora mängd kvinnoförtryck som sker inom den privata sfären. Jag menar att det är i de nära relationerna i den privata sfären som kvinnoförtryck skapas och reproduceras, men inte bara det: det är även i den privata sfären som män kammar hem en stor del av de privilegium de har i och med patriarkatet. En feminism som inte på allvar studerar den privata sfären kan enligt mig inte komma särskilt långt.

sarahansson2Män kan givetvis vara feminister och vilja krossa könsmaktsordningen, men det betyder inte att de inte samtidigt har ett intresse av att upprätthålla den. Så komplex kan verkligheten vara! En kan vara emot en struktur som en också samtidigt profiterar på. Detta tycker jag är något fantastiskt hos människan, att hen kan drivas en ideal och inte bara av egenintresse. Detta gör emellertid inte att egenintresset är obetydligt.

Det kan säkert vara lockande att som feministisk man bortse från detta och låtsas som att en har samma position gentemot patriarkatet som kvinnor, att det är en ren förlustaffär som det är självklart att kämpa emot. Med denna syn så osynliggör en sin egen roll i upprätthållandet av patriarkatet, vilket i sig faktiskt blir en del i själva upprätthållandet av det. Om du på riktigt vill eftersträva jämställdhet måste du sluta tro att du saknar incitament för att upprätthålla ojämställdhet. Det är först när du ser din egen del som en profitör på och en upprätthållare av en struktur som du på allvar kan börja motverka den.

Bilderna i inlägget är från Hanssons serierecension av Det kallas kärlek som går att läsa i sin helhet här.

Twitter 19/4.

När företag snackar om att de inte _vill_ har dåliga arbetsvillkor etc. Nej, vill ni säkert inte, men ni prioriterar inte att ha det bra. Såhär: vad folk skulle vilja om de fantiserade ihop någon jävla drömvärld är irrelevant, frågan är vad de prioriterar. Klart alla vill att miljöproblemen ska vara lösta, alla ska ha det bra, inga krig etc. Problemet är att de vill annat mer.

Det är detta som är intressekonflikter: inte att folk är direkt emot bra saker, utan att de prioriterar andra saker mycket högre. T.ex. många män vill säkert ha bort patriarkatet, men de vill slippa diska och lämna ifrån sig makt i mycket högre utsträckning. Vad du vill i dina drömmar är inte relevant, det relevanta är vad du är beredd att offra för det. En man som inte är beredd att offra sina privilegium för att största patriarkatet prioriterar helt enkelt feminismen alldeles för lågt.

Det är lätt att var för bra saker i teorin, desto svårare att faktiskt offra det som krävs för att förverkliga dem. Och som privilegierad så är offret som krävs större och vinsten mindre. Att som man förneka detta och ba ”jag vill visst ha jämställdhet, kosta vad det kosta vill” är att förneka sitt privilegium. Tycker att det är beklagligt när feministiska män låtsas som om de inte ha något att förlora på feminismen. Det kanske låter fint när det sägs, men det handlar om att förneka de intressekonflikter som faktiskt finns mellan män och kvinnor.

Att säga att kvinnor och män är olika är första steget till att värdera dem annorlunda.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om att jämställdhet inte har något med att vara mer eller mindre kvinnlig att göra och att en ska vara ”stolt över att vara kvinna”.

Jag är otroligt stolt över att vara tjej. Jag älskar att få vara feminin. Men i Sverige får man nästan skämmas för det. Med dagar spenderade i Italien är skillnaden också stor. Kvinnorna är stolta och vackra men omsorgsfullt valda kläder och make. Männen ser ut som män. Jag tycker att det är respektfullt och vackert.

Detta tycker jag är spännande. Jag är helt okej med att Löwengrip ”älskar att vara feminin” men jag tycker att det är konstigt att hen därför vill tvinga in alla andra i det. Det finns män som också vill vara ”feminina”, och kvinnor som inte vill vara det. Hur svårt kan det vara att acceptera att det är så? Jag förstår inte varför jag ska behöva pressas in i en snäv könsrollsram bara för att Löwengrip råkar tycka att det är soft. Kan hen inte ha höga klackar och kjol utan att jag ska behöva det?

Jag tycker att kön är fruktansvärt bra och härlgt och det känns märkligt att argumentera för något som alltid har varit. Män och kvinnor vi är olika. Om det är något som går fel i Sverige idag är att vi nedvärderar kvinnlighet och mannlighet.

Det kan tyckas oskyldigt att vilja att kvinnor och män ska vara olika men att de ska värderas lika, alltså att det kvinnliga ska uppvärderas. Det är en ganska vanlig hållning bland folk som gillar jämställdhet, men som ändå tycker att saker ska vara typ lite som de är nu. Det är dock inte oskyldigt, utan är en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet.

En viktig mekanism för upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Idén om att kvinnor och män är radikalt annorlunda, som ständigt förstärks. Det är inte bara en fråga om att människor blir begränsade i snäva könsroller utan också om att det inte går att ha en hierarki mellan två saker som är lika. Därför måste olikheten ständigt reproduceras, för att kunna upprätthålla den patriarkala ordningen.

Det säger ju sig självt: för att kunna värdera kvinnor och män olika mycket, ge dem olika mycket makt och olika uppgifter (med olika status) så måste vi först konstruera dem som väsensskilda från varandra. Då blir det plötsligt motiverat att värdera dem annorlunda. Det är därför problematisering av könsroller och så vidare är ett så viktigt feministiskt verktyg, det handlar inte bara om att alla ska kunna få friare liv och själva definiera sig utan också om att det är en grundläggande komponent i att krossa patriarkatet. Utan isärhållandet finns ingen grund för att värdera de olika könskategorierna olika.

Vidare kan jag berätta att jag också är stolt över att vara kvinna, och att det är feminismen som har gjort att jag kan vara det. Feminismen har hjälpt mig att förstå att jag inte själv kan lastas för det förtryck jag blir utsatt för. Feminismen har lärt mig att sluta skämmas för egenskaper som jag innan nedvärderat just för att de var kvinnlig kodade. Så mycket skuld och skam som varit kopplad till mitt kön har försvunnit med hjälp av feministisk analys.

Vi måste börja prata om männen.

Ibland hör en något  stil med att feminister bara skyller allt på män och inget på kvinnor och att kvinnor minsann också måste förändra sitt beteende, och då känner jag för att brista ut i ett rått hånfullt gapskratt men det fastnar tyvärr i halsen på grund av hur smärtsamt uppenbart det blir att patriarkatet fortfarande står i full jävla blom när en hör sånt trams.

Om det finns något feminismen verkligen har handlat om, i alla fall på senaste tiden, så är det att förändra kvinnors beteende. Kvinnor ska sluta raka sig, kvinnor ska sluta sminka sig, kvinnor ska sluta bete sig som kvinnor gör mest och istället ”ta sig i kragen” och ”ta för sig” på manssamhällets villkor, kvinnor ska sluta söka sig till lågbetalda vårdyrken, kvinnor ska sluta stanna kvar i misshandelsrelationer, kvinnor ska ”stötta varandra” och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet. Det sägs ofta ofta att även kvinnor upprätthåller patriarkatet, ibland sägs det rentav att kvinnor är ivrigare i att upprätthålla patriarkatet än vad män är.

Vad som absolut inte saknas inom feminismen är fokus på vad kvinnor gör rätt och fel. Det pågår fan alltid diskussion om hur en god (kvinnlig) feminist ska agera, vad det pågår betydligt mycket mindre diskussion om är hur män ska ta ansvar för sin överordning på ett personligt plan. När en tar upp frågan så är det till och med ganska vanligt att den viftas bort med att det handlar om ”strukturer” och att det därför skulle vara omöjligt för män att ta individuellt ansvar. Kvinnors val dissekeras däremot utan skrupler, trots att vi är minst lika fastnaglade i strukturernas grepp och på det även underordnade.

Visst kan det finnas skäl för kvinnor att förändra sig, men vi måste också prata om männen. Vi får inte låtsas som att patriarkatet är något som enbart rör kvinnor. Även om fet handlar om kvinnors intressen, så kräver det förändring från både männens och kvinnornas sida.

 

Vad spelar den sexuella makten för roll när manssamhället gjort allt för att kringskära den?

Lite mer apropå detta med vem som har ”tillgång” till sex och inte. Hela poängen med det uttalandet är ju inte att kvinnor har lättare att ligga, för det brukar ju snarare dyka upp när man diskuterar vilka fördelar män och kvinnor har i samhället i stort, i någon slags maktordning. Om grejen var att kvinnor hade lättare att ligga så hade det varit ett enkelt konstaterande, precis som jag kan konstatera att det är enklare för killar att lyfta tunga saker eftersom de i regel har mer muskelmassa. Nej, det det handlar om är ju att hävda att kvinnor har någon slags ”sexuell makt”, eftersom vi sitter på detta ”sex” som tydligen är livsviktigt (utöver i reproduktionssyften då, men det verkar ju inte vara ett problem idag).

Visst finns det kvinnor som skaffar sig eller har sexuell makt. För att anskaffa denna sexuella makt krävs det dock mer än att bara vara brud, det krävs att man spenderar en jävla massa tid på att göra sig knullbar både utseende- och personlighetsmässigt, plus att man väl i regel behöver ha rätt grunder. Vidare så måste man ta den sociala smällen som kommer i form av horstigmat. Den sexuella makten är inte något man har automatiskt som kvinna, det är något man får skaffa sig. De kvinnor jag träffat med någon slags ”sexuell makt” har alla varit väldigt väldigt medvetna och måna om denna. De har i regel offrat både rykte och vänskaper för att kunna upprätthålla den och de har dessutom själva varit extremt aktiva i sitt raggande, om än inte på samma uppenbara sätt som män är det. Om man har begränsad makt på ett givet område och dessutom för att man gjort uppoffringar i annat så tycker inte jag att det är något privilegium.

Om det nu vore så att kvinnor faktiskt har en sexuell makt så ha ju patriarkatet verkligen gjort sitt för att göra denna makt verkningslös. Kvinnor som anspelar på sin sexualitet tenderar ju att bli otroligt utsatta för olika typer av påhopp. De blir kallade slampor och horor, lössläppta och så vidare och så vidare. Kvinnor som väljer att inte ligga med män kan bli utsatta för detsamma, eller så är de surfittor som inte vill släppa till, vilket inte heller är en så trevlig stämpel. Det finns helt enkelt extremt mycket stigmatisering förknippad med kvinnor och sex som inte finns till män och sex. Detta är enligt min mening något som brutalt kringskär kvinnors (hypotetiska) sexuella makt.

Vidare så är ju både våldtäkt och prostitution ett sätt att kringskära denna sexuella makt. Genom att göra lusten hos kvinnan till något oviktigt, antingen genom faktiskt fysiskt tvång eller genom ekonomiskt nödtvång så är det ju mannen som tar makten över sexet, och därmed fråntar kvinnan en (hypotetisk) sexuell makt. Inte bara är det den sexuell makt kvinnan har över andra som försvinner, utan även makten hon har över sig själv.

Så om man nu tänker sig ett slags idylliskt urstadium, där folk knullar konsensuellt endast och där kvinnor har en lägre sexdrift än män, då kan jag absolut köpa att det finns en slags sexuell makt. Detta är såklart fortfarande rent hypotetiskt. I alla fall: denna makt, i den mån den över huvud taget funnits, är idag jämnad men marken av manssamhället. Kvinnor har inte alltid makt över ens sina egna kroppar och sexualiteter, hur skulle vi då kunna ha makt över andras?

På grund av detta tycker jag att kvinnors sexuella makt är helt jävla ointressant att diskutera. Det kan absolut hända att kvinnor har lägre sexdrift än män, och utifrån detta kan man väl tänka sig att kvinnor kan utnyttja det för att få fördelar. Men denna eventuella makt är så kringskuren och så kontrollerad att den inte är värt ett skit. Lika lite som det är värt något att vara riktigt stark eller snabb om du är kedjad i bojor, eller riktigt intelligent och välformulerad om du hindras från att uttrycka det.

Feminism handlar om att kämpa mot förtryck.

Himla bra skrivet av Jenny på brunheten om den vändning som kommit i feminismen idag. Det har blivit ett absurt stort fokus på kvinnor, vad kvinnor gör, vad våra utseenden vår livsstil och så vidare förmedlar till andra kvinnor och så vidare in i oändligheten. Alla kvinnors val ska dissekeras, analyseras, problematiseras och ofta till sist ursäktas med att det är ”okej” att vara som Kissie för man får inte skuldbelägga andra kvinnor och så kommer vi liksom ingenstans. Parallellt med detta har även påståendet att kvinnor och män är lika skyldiga till patriarkatet dyker upp oftare och oftare, ibland så att det liksom tas för allmän feministisk sanning.

Och ja, patriarkala strukturer upprätthålls av både kvinnor och män som jag skrivit miljontals gånger men i samhället idag är det som så att män som grupp har mer makt. De har mer kapital, sitter oftare i maktfulla positioner och så vidare. Det är detta, detta manssamhälle, som feminismen måste kämpa mot. Det är i detta som vår strukturella underordning ligger.

Sedan kan man analysera könsroller för båda könen utan och innan och det är också en viktig debatt och diskussion, eftersom det handlar om frihet för individen. Men när för mycket av det feministiska samtalet handlar om detta blir det lätt att glömma vad vi kämpar emot: förtryck. Vi kämpar mot patriarkatet, mot manssamhället, mot att vi alltid anses vara mindre värda, mindre kloka, mindre kompetenta på grund av vad vi har mellan benen.

Det är egentligen så väldigt enkelt, men ibland gör vi det istället mycket svårt. Kanske kommer det ur en rädsla för att ta ställning, en rädsla för att säga: ”jag är förtryckt och det vill jag kämpa emot. Och detta innebär att en massa män kommer att bli bortträngda från sina positioner i samhället”.

För det är ju så det är, att när en diskriminerad grupp slutar diskrimineras så leder det automatiskt till att andra förlorar sitt privilegium. Om det finns 10 styrelseposter och kvinnor ska ha hälften så betyder det att några män kommer trängas bort därifrån. Och vi kan säga att detta leder till fördelar även för dem, och det är visserligen också sant men det handlar fortfarande om att maktfördelningen i samhället ska bli jämn mellan män och kvinnor, och då kommer män att förlora makt.

Feminismen är en kamp emot kvinnoförtryck och det är också detta vi framförallt måste tala om. Vi måste tala om makt. Både gruppen kvinnors makt i samhället men också om enskilda kvinnor makt över sig själva och sina liv. Vi måste tala om frigörelse, men inte bara om frigörelsen det är att kunna knulla runt och shoppa dyra väskor utan om frigörelse från manssamhällets förtryck. Annars kommer feminismen bara att handla om det ingår i den feministiska livsstilen att baka kakor eller inte. Och det är i sanning en väldigt obetydlig feministisk fråga.

Att kalla sig feminist och förneka att kvinnor förlorar mest på patriarkatet, det får jag faktiskt inte ihop.

Hannah har ifrågasatt min definition av feminism som lyder:

Att vara feminist är att tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor i samhället och att vilja göra något åt det.

Hon föreslår istället definitionen:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Det som Hannah skriver är absolut sant och i mitt feministiska perspektiv ingår absolut den aspeketen. Men jag tycker absolut att det grundläggande för att vara feminist är just det där med det strukturella förtrycket av kvinnor. Det heter FEMinism av en anledning liksom.

Målet för de flesta feminister är jämställdhet. Men feminismen är inte bara ett mål, utan ett försök att definiera vad som ligger i vägen för det målet. Det finns en massa saker som ligger i vägen för jämställdhet, och en av de sakerna är det strukturella förtrycket av kvinnor. Jag menar att det är här som feminismens absoluta grund ligger.

Sedan finns det inget som säger att det man gör som feminist inte kan inkludera att ta tag i diverse mansfrågor. Ofta flyter ju kvinno- och mansfrågorna ihop i varandra. Dessutom kan man ofta använda den könsanalys som man gör inom feminismen för att även analysera hur könsroller begränsar för män. Man kan även erkänna och lyfta upp de områden där män missgynnas.

Man att kalla sig feminist och inte tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor, det vill säga att kvinnor missgynnas mer i samhället i förhållande till män, det får jag faktiskt inte ihop alls. Det betyder inte att man tror att alla kvinnor har det sämre än alla män, eller att det inte finns något område där män inte missgynnas. Det betyder bara att man tror att patriarkatets största förlorare är kvinnorna.

Fred mellan folk, krig mellan kön!

Satan vilken infantilt inlägg som Amanda Schulman har skrivit. Hon tycker att män ska puckla på varandra istället för att puckla på ”oss” kvinnor.

Ni får slå varandra hur mycket ni vill. Använd knivar och andra vapen, jag bryr mig inte, bara ni låter oss vara. Vi är svagare än vad ni är. Kan det inte bara få vara så enkelt, att vi ber er att sluta.

Förutom det uppenbara i att ingen förtjänar att bli slagen (framförallt inte med knivar eller det mer abstrakta ”andra vapen”) oavsett om man är man eller kvinna så förundras jag över hur hon tycker sig ha rätten att föra alla kvinnors talan. Alla kvinnor inkluderar även mig och jag ställer inte upp på detta. Alls.

Visserligen är mäns våld mot kvinnor ett samhällsproblem men det är fortfarande större risk för en man att bli angripen på stan än för en kvinna (i hemmet är det väl annorlunda, jag vet inte hur det blir om man slår ihop allt våld). Våld mot kvinnor sker i relationer medan våld mot män sker mer plötsligt och från lite vem som helst.

Hon får det att framstå som om patriarkatet är något slags krig mellan könen, där män gör allt de kan för att utrota oss kvinnor. Usch och fy! Jag undrar verkligen hur hon tänkte när hon skrev det här inlägget. Hon ba: ”gu va bra, nu ska jag ta ställning mot våldtäkter o sånt dåligt”. Och så blev det bara så fel.

För övrigt: folk som hävdar att våldtäkt är det värsta som kan hända en. Alltså, jag förnekar rakt inte att det skulle vara sjukt vidrigt att bli våldtagen och att jag troligen skulle må dåligt om det skedde men jag kan fan tänka mig saker som är etter värre. Som att bli torterad, till exempel. Fy. Jag tycker faktiskt inte att man måste utnämna något till ”det värsta” för att det ska vara värt att #prataomdet.