patriarkatet – Sida 6 – Fanny Åström

Twitter 22/10. Att bete sig feministiskt.

Tycker hela den där idén om att kvinnor ska bete sig ”feministiskt” är så jävla fånig. Vad ska det ens innebära? Att inte bli förtryckt? Alla kvinnor har sina egna strategier för att hantera patriarkalt förtryck och det måste vi respektera. Vissa kvinnor kan inte gå emot patriarkatet, de kan sakna såväl materiella som känslomässiga resurser. Viktigt att förstå. Som feminist står jag upp för ALLA kvinnors rättighet att bli behandlade som människor, inte bara ”feministiska” kvinnors. Tycker inte att det finns något en kvinna kan göra som gör att hon förtjänar patriarkalt förtryck. Det finns inget som berättigar det. Feminister kan fan inte hålla på och gå omkring och diktera hur kvinnor ska agera för att slippa förtryck.

Alla de feministiska val jag gör i mitt liv är kampmetoder, min kropp är ett vapen i den feministiska kampen, men lösningen ligger inte där. Lösningen ligger inte i att sluta raka benen eller whatever, lösningen ligger i att tvinga män till att sluta förtrycka kvinnor. Om du gör val som bidrar till kampen mot det patriarkala förtrycket, bra. Det betyder inte att det är där lösningen ligger.

Att göra val som går emot patriarkatet kräver extremt mycket av en som person, det är inget vi kan förvänta oss av alla kvinnor. Det är ju därför feminism ens finns, för att det inte handlar om personliga livsval utan om politisk kamp. Allt jag skriver om hur en kan agera feministiskt ska läsas som kampmetoder, aldrig som genvägar till det postpatriarkala samhället.

Som feminist är det extra viktigt att omfamna de kvinnor som saknar styrka att gå emot patriarkatet och ge dem den styrkan. Många kvinnor får trygghet och sammanhang av att böja sig under patriarkatet, därför måste feminister ge dem den tryggheten istället. Det är det som är meningen med systraskap, att ge kvinnor resurser för att kunna styra sitt eget liv utan att böja sig under normerna. Men det är svårt som fan, och patriarkatet är en mäktig fiende. Ignorans för detta kan aldrig vara konstruktivt.

Som feminist måste en minnas detta: aldrig döma den som inte kommit dit du har kommit, inte brutit lika många normer som du. Det är lätt att bli frustrerad när en ser andra gå i samma fällor en själv trampat i, men det är endast så en når insikter. Frigörelse måste vara en process som sker i ens egen takt, på ens egna villkor. Inte en mall som bara kan placeras på en. Frigörelse ser heller inte lika ut för alla. För vissa är kanske utseende en skitstor grej, för andra relationer eller yrkesval. Grejer som varit skitviktiga i din egen frigörelse behöver inte vara det för andra. Patriarkatet drabbar oss alla olika.

Mer om det heteromonogama projektet.

Jag fick en väldigt bra och intressant kommentar av Lo under mitt inlägg om det heteromonogama projektet som jag tänkte svara på:

Blir inte risken med denna syn att grunden till (och då även krossande av) patriarkatet blir ett individuellt projekt? Om Grunden till patriarkatet är i den heteromonogama relationen så måste ju det innebära att enda utvägen ifrån det blir att individer arbetar mot det inom sina relationer eller genom att inte ingå sådana och det känns som en väldigt individualistisk idé som jag helt enkelt inte tror är hela förklaringen. Att män fortfarande har den största delen av den ekonomiska och politiska makten tänker jag är en stor del av problemet. Könsrollerna är ju inte bara uppbyggda utifrån en patriarkal tradition utan även efter en kapitalistisk, dvs för att männen ska kunna vara ute och arbeta samt vara en del av ekonomin måste de ha en kvinna som är hemma och tar hand om allt det andra, som är känslomässig så att han kan vara ekonomiskt rationell. De som sitter på makten är oftare män, men även ”vanliga” män tjänar generellt sätt mer än ”vanliga” kvinnor och pengar är det maktmedlet vi har tillgång till i den kapitalistiska världen. Utan det maktmedlet har män inte samma makt över kvinnor, och jag tror att enda anledningen till att även par där kvinnan tjänar mer eller lika mycket ofta fortfarande lever på ett traditionellt sätt tror jag beror på att samhällsstrukturerna är så starka att de påverkar dem ändå, inte att heterorelationen är grunden för förtrycket (dock att det visar sitt fula ansikte som tydligast då eftersom män och kvinnor umgås som mest intensivt just där).
Jag har iaf svårt för att tänka mig att män och kvinnor kommer kunna leva som likar enbart genom att arbeta med heterorelationer..

Den centrala delen av det förtryck jag anser att kvinnor drabbas av är exploateringen av kvinnors reproduktiva förmågor, med vilket jag både menar förmågan att föda barn och den omvårdnad och det hushållsarbete som kvinnor ofta får stå för. Denna exploatering anser jag främst sker inom familjen/förhållandet/äktenskapet. Det är det jag menar med att det är där kvinnoförtrycket sker. Sedan sker det också exploatering av kvinnor utanför, till exempel i reklam/porr, i prostitution, i att kvinnor har lägre löner än män. Allt detta är oerhört problematiskt och viktigt att kämpa emot, men jag anser inte att det är den grundläggande exploateringen.

Det är klart att den heteromonogama relationen måste ses även ur en större kontext, och det är klart att det alltid är en växelverkan. I olika tider har kvinnoförtrycket sett annorlunda ut beroende på hur samhälle i övrigt ser ut, och i det borgerliga patriarkatet organiseras det kring äktenskapet och kärnfamiljen. Jag menar att äktenskapet och familjen är en samhällsinstitution i vilken kvinnoförtrycket äger rum.

Det handlar såklart inte om individuella val, utan det handlar om samhällsstrukturer. Allt i detta samhälle är ordnat efter kärnfamiljen som norm och det är hemskt svårt att leva utanför detta. Till exempel en sådan sak som att vi juridiskt ”äger” (har omvårdnad om/rätt till) våra barn och att det bara kan vara två människor som gör detta är en tydlig sådan grej.

Sedan är det såklart också så att kvinnor i högre grad görs beroende av just äktenskapet, bland annat genom att de tjänar mindre och oftare är de som får stå med ensamt ansvar eller den största delen av ansvaret om barn vid skilsmässa. För en kvinna kan det vara en oerhört dålig eller rentav omöjlig affär att skilja dig, vilket gör att det blir lätt att stanna i ett förhållande där det finns mycket förtryck. Många kvinnor som utsätts för misshandel har extremt dåliga resurser för att kunna ta sig därifrån, både mentalt och ekonomiskt. Det finns alltså en hel del materiella begränsingar för att dekonstruera sina relationer som är viktiga att ta hänsyn till, och som såklart är det som vi måste se till att lösa.

Men det finns också en ideologi kring heterorelationen som jag tycker är viktig att bryta. Anledningen till att jag tala om det förtryck som sker där är för att det ofta döljs i ett romantiskt skimmer, och det är detta skimmer som är ideologin. Även kvinnor som har alla ekonomiska resurser att leva utanför dessa relationer ingår ändå i dem, och det beror i min menings på den ideologi jag beskrev, den där kvinnor inte tilldelas en plats i samhället förrän de ingått i en heteromonogam relation, alltså blivit en mans egendom. Det är viktigt att också se denna ideologi och vad den gör med oss, för jag anser att den är en oerhört viktig del i att upprätthålla kvinnoförtrycket. Så länge vi klamrar oss fast vid romantiken så kommer vi att ha svårt att släppa detta kvinnoförtryckande system.

Jag tycker att det är jätteviktigt att jobba politiskt på en massa olika fronter, jag har bland annat precis gått färdigt en utbildning på kvinnojouren och planerar att bli aktiv där senare. Men jag tycker också att det är viktigt att jobba med sina egna föreställningar om vad en är ute efter och varför. Varför denna strävan efter att ingå i ett heteromonogamt förhållande? Varför denna strävan efter att ”stadga sig”, skaffa familj och så vidare? Sedan är det såklart i samhället som den stora förändringen måste ske, men att se sin egen del i det hela tror jag är viktigt för att förstå vad patriarkatet är och vad det gör med oss.

Myten om den hysteriska kvinnan lever kvar.

En fin patriarkal tradition är att sätta diagnoser på kvinnor som inte lever upp till det patriarkala samhällets förväntningar eller ideal. Till exempel hysteri var en diagnos som ofta sattes på kvinnor som hade problem med att underkasta sig den trånga mall en skulle leva i som kvinna.

Myten om den hysteriska kvinnan lever i hög grad kvar. När kvinnor reagerar på det förtryck som män utsätter dem för, genom att bli förbannade, kräva bekräftelse i relationer och så vidare, så anses det ofta vara ett uttryck för att de kvinnorna på olika sätt styrs ”för mycket” av sina känslor och inte är så kallat ”rationella”.

Rationalitet är ett ideal som skapats utifrån patriarkala ramar. Män behöver inte reagera på förtryck på samma sätt som kvinnor, män behöver inte foga sig i en underordnad roll och män har på det stora hela mycket mer svängrum inom vilket de kan ”leva ut” och så vidare. Eftersom män är normen i samhället så ses mäns känslomässiga problem, deras utspel och så vidare som mer rimliga, inte som ett tecken på galenskap utan snarare som rättmätiga reaktioner på oförrätter. Detta handlar om manligt tolkningsföreträde. När en man gör något så förväntas han ha goda skäl till det, även om det är att ha sex med en kvinna mot hennes vilja eller slå sin fru halvt fördärvad. När en kvinna gör något ifrågasätts hon i regel direkt, för att hon ska få rätt måste hon kämpa sig till det, vilket såklart i sin tur också uppfattas som ”hysteriskt”; ”varför måste hon skrika och bråka så mycket nu när vi sitter här och försöker ha det trevligt i våra förtryckarpositioner”.

Kvinnor som på olika sätt gör motstånd diagnostiseras fortfarande på ett sätt som stigmatiserar dem utifrån deras kön. Det kan vara att de har pms, att de har fått för lite kuk eller att de helt enkelt bara är som kvinnor är i största allmänhet; hysteriska och irrationella. Ibland dras det också till med sjukdomar som inte på samma sätt är bundna till kön, men som ändå ofta beskrivs utifrån just föreställningar kring hur kvinnor är. Vad som helst bara det inte handlar om att kvinna faktiskt reagerar på ett rimligt sätt på en oförrätt.

En grej jag har noterat är hur jag ofta diagnostiseras med att jag har eller har haft dåligt fungerande relationer med män. Detta är såklart sant, och det är också något jag ofta skriver om eftersom jag ser det som en av patriarkatets effekter. Mina relationer med män har såklart påverkat mitt sätt att se på världen men de har inte gjort att jag är mindre intelligent eller liknande. Jag är inte galen för att jag förmår sätta in mina erfarenheter i ett större perspektiv, det är vad människor gör dagligen och det som formar hela vår syn på samhället.

Kvinnor som försöker förstå det de blivit utsatta för i detta patriarkala skitsamhälle ur ett större perspektiv anses helt enkelt vara ologiska, irrationella, och om de agerar emot denna orättvisa är de hysteriska eller galna. Jag förstår att det kan vara svårt för många män att begripa vad det är som får feminister att agera som de gör, men om de kunde ta och släppa sitt tolkningsföreträde och faktiskt leva sig in i vår position skulle det kanske bli lättare att begripa att vårt agerande är ett fullständigt rimligt agerande i en orimlig värld. Att agera med ilska när en utsätts för förtryck är en fullständigt rimlig reaktion.

Om en stor grupp människor beter sig på ett sätt som en uppfattar som sinnessjukt borde en kanske försöka ta sig en titt på orsakerna bakom detta. För det allra mesta så är sådana beteenden reaktioner på verkligheten snarare än något som bara helt plötsligt bubblar upp inifrån en själv. Att kvinnor så ofta uppfattas som just ”galna” kanske har mer med samhället att göra än med kvinnorna själva. Men det är såklart bekvämare att patologisera människor och därmed stigmatisera deras protester än att ta något annat än sin egen bekvämlighet på allvar.

Den patriarkala tystnaden.

Det finns en tystnad som jag brukar kalla för den patriarkala tystnaden. Det är den tystnaden som en möts av när en lämnar ut sig, berättar om sina känslor för en man, söker kärlek och närhet, och bara får tystnad till svar. Det behöver inte vara helt tyst, men det handlar om en avsaknad av ett bemötande.

Den patriarkala tystnaden har varit väldigt närvarande under hela mitt liv. Jag har länge haft mycket oro och ångest, som har förstärkts avsevärt av de patriarkala tystnaden. De män jag älskat och haft i min närhet och som har sagt sig älska mig har aldrig kunnat bemöta min ångest med kärlek och omsorg, utan istället har jag fått tystnad tillbaka. När jag ifrågasatt denna tystnad har jag till exempel fått detta som svar:

Detta är alltså en helt autentisk reaktion på en faktisk händelse.

För mig är det uppenbart att män är tysta för att de kan vara tysta. De har lärt sig att vara tysta istället för att bemöta. Hur mycket jag än vill vara tyst när jag märker att någon mår dåligt så går det inte för mig, jag är för inställd på att alltid hjälpa till och vara till lags. Det är omöjligt att lämna någon som känner ångest och oro, eftersom jag känner mig som en så jävla usel människa då. Detta är såklart helt i sin ordning, jag tycker att det är en mycket bra egenskap att inte kunna stänga av på det sättet. Jag önskar bara att män i allmänhet kunde vara lite sämre på att göra det också.

Många män tycker att en ska vara ”tydlig” med vad en vill ha. Problemet med det här synsättet är att en för det mesta inte vill ha någon särskild grej/handling, typ kramar, utan att en vill ha omtanke. Om jag ligger och gråter vill jag att någon ska se mig och förstå mig, jag vill inte behöva be om omtanke utan jag tycker att det ska vara tecken nog att jag är ledsen. Om en tycker om en person så borde en kunna ge den omtanken oavsett om en blir ombedd om det eller inte.

Varför är det såhär med män och inte med kvinnor? Varför är det män som står som något jävla mähä och (låtsas?) att de inte förstår vad situationen kräver?

Denna situation har förstört mycket för mig i mina relationer med män. När de har mått dåligt har jag alltid varit där och redo att ta hand om deras sårade små själar, men när jag har mått dåligt så har jag liksom behövt informera dem om mitt tillstånd och aktivt behövt be dem om att de ska ge mig kärlek. De har aldrig funnits där för mig på eget initiativ, det har alltid behövt vara på min begäran. Män som sagt sig vara mina vänner och som har sagt sig älska mig har gjort detta mot mig. Detta har gjort att jag har känt ett ännu större behov av närhet och kärlek, vilket i sin tur har dragit igång långrandiga konflikter och satt mig i en extremt underordnad position.

Jag minns många gånger jag ringde min förra partner när jag mådde dåligt, och att han besvarade detta med att vara extremt kort i tonen och lägga på så snabbt som möjligt. Han brukade inte heller fråga mig hur jag mådde eftersom han menade att jag ”ändå berättade” om jag hade något på hjärtat. Som om det var oviktigt vem som förde ämnet på tal. För mig skapade detta en stor känsla av övergivenhet, vilket i sin tur skapade behovet av upprättelse, av att upphäva den känslan, vilket gjorde att jag krävde mer närhet, ömhet och så vidare. Detta skapade en ond cirkel i förhållandet, jag sattes i en alltmer underordnad position som gjorde att jag också blev extremt jobbig, och han gav mig ingenting om jag inte bad honom om det.

En grej som var riktigt vidrig var när han frågade mig om det var ”allvarligt” när jag sade att jag mådde dåligt och att jag behövde honom, alltså satte mig i en position där jag var tvungen att avgöra om jag mådde dåligt ”på riktigt”. Problemet med detta är att en redan från början visar att en misstror personens känslor, genom att avvisa de första signalerna. För det mesta vad det ju inte så ”allvarligt”, men det blev i regel det när jag inte fick kärlek från honom. Hans ignorans gjorde att jag kastades längre och längre ner i ångesten, längre och längre ner i det desperata sökandet efter hans bekräftelse. Jag var inte hjälplös men jag blev hjälplös, att inte få det jag behövde från honom gjorde mig hjälplös. Jag tror att detta var en stor del av skälet till att jag mådde dåligt så länge (tror det var ett och ett halvt år).

Nu mår jag dåligt igen och kastas in i detta igen, och det är jävligt svårt att hantera. Trots att jag väl känner till den här spiralen så kastas jag in i den. Det krävs så lite för att jag återigen ska bli den där trånande, undergivna kvinnan som bara vill ha och ha men aldrig får, som blir jobbig och hysterisk. Skillnaden är att nu har jag feminismen i ryggen, nu kan jag förstå det här och lättare bryta utvecklingen, och framförallt inte lägga det där berget av skuld på mig själv som jag alltid gjorde innan. Men den patriarkala tystnaden finns kvar och den gör fortfarande ont, så jävla ont. Det är så svårt att bli fri, det är så svårt att sluta söka efter den där kärleken.

Att tjäna på något är inte samma sak som att vara lycklig.

Jag tycker att ”tjäna på” är ett intressant begrepp. Jag använder det ofta, till exempel när jag säger att män tjänar på patriarkatet, vilket enligt vissa män är upprörande eftersom de inte alls upplever sig vara några vinnare.

Med ”tjäna på” menar jag i sammanhanget inte att det skulle vara det mest perfekta systemet för en given individ eller liknande, däremot menar jag att den som ”tjänar” på ett system får mer av den resurs som i det givna fallet är den det bråkas om (i det här fallet makt). Män får makt över kvinnor i patriarkatet, alltså tjänar män på patriarkatet i termer av makt.

Sedan finns det givetvis en massa andra saker som är viktiga och kanske till och med mer viktiga egentligen. Till exempel förmåga att ge och ta emot kärlek, gemenskap och så vidare är saker som alla förlorar i olika grad i patriarkatet vilket såklart är en stor tragedi för samtliga inblandade.

I till exempel ett patriarkalt system så sätts resursen makt framför alla andra resurser. Den som saknar makt får sitt liv kringskuret. Därför kan en människa i ett patriarkalt system inte välja bort att värdera makt, eftersom makt är den resurs som krävs för att alla andra saker en kan tänkas ha. På samma sätt fungerar det med pengar i kapitalismen. En enskild individ kan liksom inte ställa sig utanför pengasystemet och säga; ”jag värderar inte detta, det betyder inget för mig”, för helt funktionen med systemet är att tvinga in alla under samma logik, att göra något, makt eller pengar, till det som betyder något.

I ett patriarkalt system där makt är det som värderas så kommer män att behöva anpassa sig efter detta för att få makt, och därför kommer de att fortsätta utöva förtryck. I ett patriarkalt system vinner män på att gå in i rollen som förtryckare. Därför är det så viktigt att poängtera att män vinner i patriarkatet, för att det är den här konflikten allting handlar om. Som feminist tror jag att en ibland måste sätta hårt mot hårt och kräva förändring av män, inte bara värna till deras medkänsla eller ”förnuft” utan faktiskt ställa krav på förändring. Jag tror att detta blir mycket svårt utifrån utgångspunkten att både kvinnor och män tjänar/förlorar lika mycket i ett patriarkalt system, utan jag tror att intressekonflikten måste erkännas.

Sedan tror jag verkligen genuint att alla kommer vara mycket lyckligare i ett samhälle fritt från förtryck, men jag väljer att inte lägga mitt fokus där för jag tror inte att det är så en kan driva kampen framåt. Jag tror att vi måste erkänna konflikten innan vi kan försöka lösa upp den, men målet är såklart ett samhälle där både kvinnor och män är fria från sina roller, både som förtryckt och förtryckare. I ett sådant samhälle tror jag de flesta kommer ha det mycket bättre, men det är fortfarande mäns förtryck vi måste bekämpa på vägen för att komma dit. Och ja, det kommer troligen att vara jobbigt och smärtsamt för många män att lämna ifrån sig sin makt, eller bli tvingade att lämna ifrån sig sin makt.

Hur jag ser på det faktum att ni är ganska många som anser att jag är psykiskt sjuk.

Vad anser jag om detta? Jo, jag anser att det är ganska konstigt och en aning patetiskt att människor sitter och diskuterar min psykiska hälsa. Jag har lite svårt att se syftet med det. Varför inte bara bemöta mig mer argument istället? Varför måste ni förklara mig som sjuk bara för att jag har vissa åsikter. Det känns som ett jävligt fegt och undflyende sätt att bemöta det på, istället för att faktiskt tänka efter lite. Personligen brukar jag inte patologisera mina meningsmotståndare. Jag har lite svårt att se syftet faktiskt.

Jag har lite svårt att de vad det skulle spela för roll om jag var psykiskt sjuk. Människor som är psykiskt sjuka kan ofta fortfarande resonera om olika saker. Psykisk sjukdom gör inte att en plötsligt förlorar all förmåga att resonera. Många extremt skarpa människor lider av psykisk sjukdom, så det bevisar liksom absolut ingenting om det nu vore så att jag var psykiskt sjuk. Min eventuella psykiska ohälsa står uppenbarligen inte i vägen för att jag kan skriva texter om patriarkatet som många kvinnor känner igen sig i och tycker är skarpa.

Det har varit och är en stolt patriarkal tradition att patologisera kvinnor som på olika sätt sätter sig emot patriarkatet. Det är såklart ett jävligt bekvämt sätt att bli av med meningsmotståndare, att avvisa dem som knäppa istället för att ta argumentationen på allvar. Den som är ett fegt kräk kan väl såklart göra detta, men jag förstår inte riktigt hur det är relevant för mig att någon tycker det är mer bekvämt att avvisa mig som knäpp än att ta mig på allvar.

Så ja, jag noterar väl att ni som sitter och spekulerar i min psykiska hälsa är fega kräk som inte har något bättre att komma med än att patologisera mig. Det är väl tråkigt för er att ni är så intellektuellt och känslomässigt undermåliga individer, men för egen del så känner jag väl att jag tycker att det är en ganska enkel prioritering att värdera alla de kvinnor som dagligen skriver till mig att jag får dem att känna styrka i kampen mot förtrycket de utsätts för över att några fega kräk sitter i någon källare och spekulerar kring min psykiska hälsa.

Så ja, ni kan väl spekulera bäst ni vill. Jag vet ändå att ni inte har något annat att erbjuda än skit.

Pröva att göra något för någon annan istället.

Fick en kränkt kommentar från en man som undrade varför det är så accepterat att läsa SCUM-manifestet (1. det är det inte 2. i de kretsar det är det beror det på att det är en fet bok som har mycket att säga om hur världen är beskaffad) och undrade varför det är okej att ha en teori om att män förtrycker men inte om att judar förtrycker. Tja, varför är det ”okej” att säga att homosexuella förtrycks men inte att heterosexuella gör det, att ickevita förtrycks men inte att vita gör det, att kapitalister exploaterar arbetare men inte att arbetare exploaterar kapitalister och så vidare? Jo, för att ett av alternativen är en korrekt beskrivning av verkligheten och för att det andra endast hjälper till att återskapa fördomar och förtryck av en redan förtryckt grupp.

Den här tendensen att helt frikoppla teorin och politiken från verkligheten och istället ”jämföra” olika uttalanden med varandra och fråga sig ”hade det varit okej om vi sagt judar istället för män”, utan att tänka på att judar och män faktiskt är två olika (delvis överlappande) grupper som en inte kan säga samma saker om, helt enkelt eftersom de inte har samma villkor. Det är helt meningslöst att göra den typen av jämförelser för Det. Är. Inte. Jämförbart. Jag blir så irriterad på människor som ba ägnar sig åt den typen av trams istället för att försöka förstå världen. Istället för att ta till sig och fundera på en beskrivning av verkligheten så väljer de att hitta på en massa konstiga ursäkter för att inte ta det till sig.

Samma tendens kan jag ibland se hos män som typ känner sig förorättade för att de inte erbjuds någon ”väg ut” när jag skriver mina texter, alltså att jag anser att de förtrycker kvinnor enbart i egenskap av att de är födda till män. De tycker liksom att det är ”orättvist” av mig att inte ge dem något val. Ungefär som om jag skulle gå till en fysiker och ba ”det är så orättvist att jag påverkas av gravitationen”. Jag menar, det är ju inte som att jag kan ”välja” att inte bli förtryckt som kvinna, så jag förstå inte varför män skulle kunna ”välja” bort sin del i strukturen. Och om du nu tycker det är så jävla orättvist kan du väl typ… bekämpa patriarkatet istället? Det är ju trots allt det som tvingar in dig i den här strukturen, inte jag.

Det känns som om många tror att jag typ har uppfunnit patriarkatet. Tro mig, om jag hade makten att bestämma så skulle jag bestämma att vi inte ska ha något patriarkat, men nu är det inte jag som bestämmer utan jag beskriver en verklighet jag observerar. Om du sedan har en annan åsikt kan du väl ha det, men att motivera den med att det är ”orättvist” eftersom du inte har ”valt” något känns väl inte helt hundra.

Världen är inte rättvis. Vissa blir förtryckta, andra förtrycker. Var glad att du tillhör den senare gruppen istället för den förra, för det gör dig sjukt mycket mindre begränsad och ger dig mycket mer makt. Att gå omkring och vara kränkt över att någon konstaterar att du ingår i denna grupp är däremot inte särskilt smakfullt eller konstruktivt. Pröva att göra något för någon annan istället för att lägga all din intellektuella energi på att komma bort från skuld.

Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv.

Fick den här frågan för ett tag sedan:

Skulle inte du kunna skriva något om det här med att tjejer ofta tävlar och konkurrerar med varandra på ett osunt sätt. Hittade ett inlägg som tangerade det som handlade om tjejer som umgås med killar ”för att det är mycket rakare skönare jargong”, men jag tänker mer på detta att vi tidigt lär oss tycka illa om andra tjejer på ett sätt jag inte upplever att killar gör. Förstår du hur jag menar?

Jag förstår precis vad du menar, och har också känt det här hatet gentemot andra kvinnor.

Egentligen är det inte så konstigt att kvinnor hatar varandra, vi har ju hela livet blivit inpräntade med att kvinnor är sämre, att kvinnor gör fel, att kvinnlig vänskap är skit och så vidare. I ett samhälle där män har makten så blir det såklart viktigare att få bekräftelse av män, och därför är många kvinnor beredda att slänga sin vänskap med kvinnor i sjön så fort manlig bekräftelse hägrar. Jag har varit med i många könsblandade sammanhang där kvinnor har varit extremt pådrivande i baktalandet av andra kvinnor och kvinnliga egenskaper, och jag har själv gjort mig skyldig till detta. Det handlar om att försöka skapa distans mellan sig själv och den förtrycka gruppen, utmåla sig själv som bättre än de andra kvinnorna och samtidigt trampa ner dem lite mer i skiten. Men problemet med den här metoden är att en också drar ner sig själv, för om en försöker framstå som bättre för att en är ”okvinnlig” så kommer alla gånger en visar upp ”kvinnliga” egenskaper att vändas emot en. En kommer förakta sig själv så fort en ger uttryck för svaghet, irrationalitet, ytlighet eller vad det nu kan vara en har tagit avstånd från. Att hata andra kvinnor leder till självhat, och självhat leder till hat mot andra kvinnor.

När kvinnor väl försöker skapa systraskap så blir det ofta skjutet i sank av omgivningen. Det nedvärderas och förklaras ohållbart. Jag har flera gånger hört om mig och mina feministkompisar att det ”inte funkar” och att vi kommer ”börja bråka”. Alla konflikter kvinnor emellan härleds till att kvinnor helt enkelt inte kan ha relationer med varandra utan att bråk uppstår. Kvinnors vänskap tas sällan på allvar utan degraderas, mäns vänskap däremot beskrivs ofta som det vackraste som finns. Ni vet allt snack om ”bros before hoes” och liknande, det handlar ju om att degradera relationer med kvinnor och uppvärdera relationer män emellan. Motsvarande kultur finns inte bland kvinnor.

Jag tänker mig att det finns en liknande relationsdynamik i vänskapsrelationer mellan kvinnor och män som i heterosexuella kärleksrelationer, nämligen att kvinnor anpassar sig känslomässigt för att få relationen att fungera. Jag har aldrig kunnat tala med en man om vår gemensamma vänskap på samma sätt som jag kunnat tala med en kvinna, vilket har gjort att jag istället för att ”leva ut” konflikten internaliserat den i mig själv och tänkt att det är jag som ska ändra på mig eller ha ”överseende”. Mitt intryck är också att få män talar om sina relationer med varandra. Detta kan göra att relationer med män uppfattas som mindre konfliktfyllda.

För mig har vänskapen med kvinnor alltid varit den mest betydelsefulla och mest uppbyggande, relationer med män har varit betydligt mycket mer nedbrytande. Däremot har jag varit dålig på att värdera min vänskap med andra kvinnor, och ofta tagit den för given. Mina kvinnliga vänner har ändå alltid funnits där för mig, även då jag svikit, jag har alltid kunnat lita på dem. Mina manliga vänner har jag inte alls kunnat lita på på samma sätt. Men på ett sätt har jag ändå skämts för min vänskap med andra kvinnor, inte vågat leva ut den ordentligt.

Idag så skäms jag inte längre över att vara kvinna, och jag hatar inte heller andra kvinnor. Jag värderar min vänskap med andra kvinnor betydligt mycket högre än vad jag gjorde innan, jag har insett att den är väldigt betydelsefull för att jag ska kunna leva ett bra liv och att det är dumt att prioritera den lägre än relationer med män. Jag har också slutat offra kvinnor för att själv framstå i bättre dager inför män. Och jag har upptäckt att systraskap är så otroligt starkt när en låter det finnas, låter det betyda något. Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv och istället börja hata patriarkatet.

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Värde definieras utifrån patriarkala strukturer.

Jag fick det här som respons på mitt senaste inlägg om eventuella förklaringar till kvinnoförtrycket:

Det är såklart sant, och gäller även för kvinnors sämre ”konkurrenskraft” på marknaden. Världen är helt enkelt utformad av och för män, och således är de egenskaper som värderas manligt kodade.

Vad är det egentligen som säger att vårdande yrken är mindre värda en yrken inom till exempel ekonomi. Jag tror att de flesta är ganska överens om att det är ett stort problem om en inte får vård som en ska, så varför värderas inte detta? Jo, för att vi har en genomgripande ideologi i samhället som säger att kvinnor och således också kvinnors arbete är mindre värt. Kvinnor förväntas göra detta arbete för en lägre lön för att de ska offra sig för andra människor och så vidare.

Om det nu är så att de biologiska skillnaderna avgör så mycket som det sägs (är fortfarande långt ifrån övertygad om detta) av kvinnors förmågor, kvinnors val och så vidare, så är det fortfarande så att vi lever i ett patriarkalt samhälle där dessa förmågor och val värderas lägre. Om det nu är så att kvinnor tycker det är så jävla fett att vara hemma med sina barn eller att ta hand om sjuka människor så måste kvinnor kunna göra det valet utan att de ska straffas med lägre löner och mindre autonomi.

För grejen är, att det är jävligt viktigt för samhället att vi producerar barn och att vi tar hand om sjuka människor. Det är inte så att det kvinnor gör är mindre viktigt än det män gör på något sätt. Grejen är att kvinnor förväntas göra detta till ett lägre pris för samhället, men till ett högre pris för egen del. Kvinnor förväntas offra sig för andras välmående, förväntas använda sina produktiva förmågor för andras bästa snarare än sitt eget.