romantik – Sida 2 – Fanny Åström

”10 things I hate about you” och att bryta ner kvinnors cynism.

Kollade på 10 things I hate about you idag och funderade lite på patriarkalt våld. Filmen handlar om Kat, som har ett rykte om sig att vara en aggressiv feminist utan intresse för män, som en man av olika anledningar ska försöka få till lite heterosexuell praktik med. Under filmen framkommer att Kats hat inför män kommer sig av dåliga erfarenheter av män, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att män har en viss tendens att bete sig mycket illa mot kvinnor.

Jag tänker på den här grejen med att olika män tar på sig att ”bevisa” för kvinnor som hatar män att det visst finns ”bra” män. Jag stöter ibland på detta, män som vill ”visa” för mig att de visst är bra på villkoret att jag ska ge det ett försök att hålla på med heterosexuell praktik tillsammans med dem.

De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men grejen är ju att den här cynismen finns där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litar på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”.

Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre.

Det sägs i filmen att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Varför kan inte män bara acceptera vissa kvinnors ovilja att ingå i relationer med dem? Varför måste de ständigt bryta ner cynismen så att en ska kunna bli besviken återigen?

Mitt brott var att ta det romantiska löftet på allvar.

För ett tag sedan skrev jag en del texter om det här med att bli lämnad av någon som gång på gång lovat att den inte ska lämna en. I samband med detta fick jag en del kommentarer om att det minsann är mitt eget fel att jag varit så naiv och trott på den typen av löften, att det är ”sånt en säger” och att ”känslor kan förändras” och så vidare. Att jag vägrade acceptera detta provocerade många, eftersom det är en sådan sak en helt enkelt bara sväljer som kvinna. En sväljer att män lovar saker de inte kan hålla.

Jag tycker det här är mycket intressant, för som kvinna så avkrävs en både total naivitet och samtidigt en förmåga att ”acceptera verkligheten” utan att göra ett för stort väsen av det. En måste ”tro” på romantikens löften, om en inte gör det blir en övertalad till det, samtidigt blir en anklagad för att vara naiv om en faktiskt behandlar dessa löften som verkliga löften. Då får en höra att ”alla vet” att det inte rör sig om någonting verklighetsförankrat. Detta är mycket riktigt något som ”alla vet”, alla känner på ett intellektuellt plan till att ”tills döden skiljer oss åt” ofta slutar i skilsmässa, och desto mer när det kommer till tvåsamma relationer utan äktenskap. Ändå så fortsätter vi yttra dessa löften.

Men såklart så kan den här typen av löften inte vara sanna, en kan aldrig lova att en ska känna på ett visst sätt inför en människa. En kan lova att en ska försöka får en relation att fungera, men en kan aldrig lova vad en ska känna i framtiden. Så varför fortsätter vi lova varandra det? Vad är egentligen syftet? Vad är meningen med ett löfte som ”alla vet” är falskt? Det fyller dels en funktion som ritual, som ett sätt att förklara sig kärlek i stunden genom att lova bort sin framtid. Men givetvis är det meningen att vi delvis ska ta detta löfte på allvar, annars hade vi formulerat oss annorlunda.

Jag tänker på den här mannen som kom in i mitt liv och som gång på gång lämnade den här typen av löften. Det var ingenting jag avkrävde honom, bad om eller ens lade upp för, det bara kom ändå. Jag var såklart skeptisk till de här löftena och uttryckte det men de framhärdades gång på gång. Vad gjorde detta med mig och mina känslor inför honom? Givetvis så började jag tro på dessa löften till slut, de var liksom för välsmakande för att jag skulle kunna motstå dem. Även om jag på ett sätt ”visste” att de var falska så behandlade jag dem som sanna på ett känslomässigt plan, och det är ju det känslomässiga som avgör hur en agerar i en relation. Hur mycket jag än ”visste” att det var lögn så blev det sanning.

I patriarkatet är kvinnor mer eller mindre beroende av män för att få erkännande i samhället. Detta innebär att när en man ger den här typen av löften till en kvinna så betyder det någonting mer än när de ges omvänt. Kvinnan är betydligt mycket mer beroende av mannen. Om kvinnan av något skäl får för sig att relationen är ”värd att satsa på” så kommer hon troligen också att satsa på relationen, ty hon är beroende av den. Om en man älskar en kvinna för alltid så innebär detta inte bara att kvinnan får vara med just den mannen för alltid, utan också att hon för alltid kommer att ha en trygg plats i patriarkatet i egenskap av en mans egendom. Därför kan en också tänka sig att utstå betydligt mycket mer i en relation där en har fått detta löfte. Även om en mår dåligt i relationen så har en i alla fall legitimitet i patriarkatet, en är någon för en man och således också för samhället i stort.

Såhär i efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag ens ingick i vissa relationer från första början. Relationer jag liksom inte fått ut så mycket av eller varit särskilt lycklig i. Och jag tänker att det handlar just om detta, det romantiska löftet har gjort att jag har valt tryggheten framför att ha givande relationer. Det romantiska löftet var ett sätt att få mig att ingå i relationer jag inte hade ingått i om det inte var för denna falska trygghet, den känsla av värde som det ingav mig. Därför var det också så smärtsamt att bryta upp, eftersom relationerna egentligen inte varit utvecklande för mig då jag bara ingått i dem av rädsla för den otrygghet som patriarkatet erbjuder den kvinna som inte är knuten på någon man och inte för att jag faktiskt velat. Istället för att känna mig befriad från det helvete relationen innebar så kände jag mig bitter för att jag över huvud taget underkastat mig den.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är kvinnor helt och hållet utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Som kvinna förväntas en både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Mitt brott var att jag faktiskt tog dessa ord på allvar, inte bara till en början utan även när uppbrottet var ett faktum. Jag blev ”hysterisk” och ”besvärlig”, för jag ansåg att det var ett svek och att det var oförlåtligt. Jag kände mig lurad att ingå i en relation på falska premisser, och jag vägrade acceptera idén om att det skulle vara mitt fel att jag varit ”naiv” snarare än hans fel att han gång på gång försökte få mig att bli just det. Jag vägrade acceptera att skulden låg på mig. Såhär i efterhand är jag glad för det, jag är glad att jag faktiskt vågade, att jag inte skämdes för att jag var ”naiv” utan att jag vågade påvisa det absurda i att först bli övertygad att ingå i en relation på vissa premisser för att vid relationens slut bara förväntas ”acceptera” att en av de grundläggande premisserna var lögn.

Sveket låg inte i uppbrottet i sig, ty det var i situationen det enda rimliga, sveket låg i att jag hade blivit lockad in i relationen på falska premisser. Även om jag visste att dessa ord inte kunde vara sanna så gjorde de något med mig, de väckte ett hopp inne i mig, och utan det så hade jag troligen inte ingått i relationen från första början eller i alla fall inte på samma sätt hängett mig åt den som jag gjorde när denna förhoppning hade väckts hos mig. Jag vägrar skämmas över att jag var ”naiv”, för det var inte jag som valde det utan jag övertalades till det. Jag kommer troligen inte gå i samma fälla igen, det vill säga befinna mig i en relation där jag inte utvecklas för att jag vill ha trygghet, men jag tänker inte heller skuldbelägga mig själv för det som skedde. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv för att jag tog romantikens löften på allvar, för att jag avkrävde av honom att han skulle leva upp till det han sa.

Vi är värda att vara hela människor.

I Moulin Rouge säger Satine, när hon bestämt sig för att fly med Christian, såhär till Zidler: ”hela mitt liv har du fått mig att tro att jag bara är värd det som någon betalar för mig. Men Christian älskar mig”. Christians kärlek är något rent, något äkta. Att hon får den kärleken av Christian beskrivs som den gåva hon behöver för att frigöra sig från förtrycket på bordellen, för att bli mer än en vara, för att bli en människa. Christians kärlek får henne att inse att hon är värd mer.

Men i patriarkatet, där kvinnors värde bestäms av män, är både pengar och kärlek en slags valuta. Att bli älskad av en man är att tilldelas ett värde. Att bli erkänd av en man är att få ett värde i det patriarkala samhället. När Satine väljer att lämna bordellen så frigör hon sig inte från patriarkatet, från en situation där män bestämmer hennes värde, hon går bara in i en ny. En ny situation som troligen är mer angenäm, men därför också mer fjättrande, mer känslomässigt upprivande, svårare att lämna.

Romantiken lär oss att detta värde män sätter på kvinnor med sin kärlek är rent, att det är fritt från förtryck, att det är det som kommer göra oss lyckliga. Men detta är en lögn, för väl inne i dessa relationer så fortsätter förtrycket. Den romantiska lögnen används för att locka in kvinnor i dessa relationer, för att få kvinnor att ge av sin kärlekskraft till män i utbyte mot att bli accepterade och kanske rentav upphöjda i patriarkatet. Men aldrig i utbyte mot att de blir människor, fria att definiera sig själva och välja sitt eget livsöde.

Jag har en dröm, en dröm att verklighetens Satine och alla andra världens kvinnor istället ska resa sig upp och säga ”hela mitt liv har ni fått mig att tro att jag bara är värd något om en man älskar mig, men det är en lögn. Det är en vidrig patriarkal lögn, och nu ska vi sluta anpassa oss efter den. Jag är värd någonting även utan din patriarkala bekräftelse”.

För vi är värde mer än både de pengar någon kan tänkas vilja betala för vår kropp eller den bekräftelse en man kan ge oss genom sin kärlek. Vi är värda att vara hela människor, att vara fria att definiera oss själva istället för att definieras av män. Vi är värda att leva i ett samhälle där det inte är mannens blick som avgör om vi har rätt att leva ett bra liv.

Romantik.

Romantik: ett knippe idéer och föreställningar om vad som händer när två människor, mer specifikt en man och en kvinna, träffas och vissa känslor uppstår. En kan kalla dessa känslor för förälskelse, en gnista, kemi, kanske rentav kärlek. Klart är i alla fall att det anses hända något med kvinnor och män när dessa känslor uppkommer, något mer än vad som vanligtvis händer när en träffar andra människor och knyter an till dem. Det anses vara en mycket mycket viktig punkt i en människas liv, då hen erfar dessa känslor och de dessutom är besvarade. Det anses vara något livsomvälvande, kanske rent av det vackraste som kan hända mellan två människor.

I romantiken binds han och hon ihop till ett vi. De är inte längre individer, det är en enhet. Tillsammans delar det det viktigaste en människa kan ha i sitt liv, nämligen kärleken. De är varandras vägar till denna känsla.

Känslorna är centrumet för romantiken. Allting handlar om hur dessa två människor känner för varandra. Därför är romantikens kärna att en ska uttrycka romantiska känslor för varandra. Att en ständigt ska berätta för varandra hur mycket en älskar den andra, hur kär en är. Men känslor är flyktiga ting, speciellt om de inte förvaltas rätt. En förälskelse som kan känna nog så kraftig i stunden ebbar snabbt ut. Eftersom grunden för relationen utgörs av dessa känslor skapar detta konflikter. Det som en gång gjorde relationen så självklar finns inte längre där, istället finns ett tomrum som måste fyllas med mening, för att inte svika de tidigare löftena.

Den sanning som blir smärtsamt uppenbar är att en inte kan älska en människa så mycket, att en inte kommer kunna leva upp till sina löften. Det var inte människan som framträdde i inledningsfasen, det var en idé om något mer. Idén om att det finns känslor så starka att de komma kunna övervinna allt, att det kommer ge färger åt ett grått liv, att de kommer skänka lycka och meningsfullhet till en tom tillvaro.

Patriarkatet använder romantiken för att knyta kvinnor till män. Genom att lova kvinnor en mening i livet genom romantiken så görs de till mottagare av mäns romantiska anspråk, och kan på det viset bindas till män. Genom det initiala löftet skapas ett känslomässigt band av förhoppningar, och trots övertygande tecken på att det som utlovas inte kommer kunna uppnås stannar förhoppningen kvar. Löftet om kärlek binder kvinnan till att ge kärlek och omsorg, att härda ut svåra perioder som ibland dominerar ett helt förhållande, utföra känslomässigt arbete och ignorans i hopp om att löftet någon gång i framtiden kommer att infrias. I hopp om att allt det där som lovades dyrt och heligt kommer att bli sanning.

Kärlek i detta samhälle är att hänsynslöst utnyttja en annan människa för att projicera sina egna förhoppningar på, och romantiken är den samling föreställningar som möjliggör detta. Romantiken stipulerar att bara någon vill tillräckligt mycket, älskar tillräckligt mycket, så räcker det, täcker över alla sprickor som skapas av brutna löften, av ansvarslöshet. Romantiken stipulerar att inget svek är stort nog för att inte kunna förlåtas om en verkligen verkligen älskar varandra.

Cynism är det värsta brott en kan göra sig skyldig till enligt den romantiska logiken. Att inte tro på kärlekens kraft är att vara tom, att leva ett fattigt liv. Och ja, livet kanske är fattigare än vad romantiken utlovar, då romantiken lovar precis allt, men om en släpper denna illusion kan livet bjuda på annat, samvaron med andra människor kan bjuda på annat, något som inte bygger på lögner. För romantiken är en lögn. En människa kan aldrig ge så mycket, aldrig vara så mycket för en annan, som romantiken målar upp. En annan människa kommer aldrig att kunna göra dig hel, ge ditt liv mening.

Istället för romantik, istället för heta kärleksförklaringar och löften som ändå inte kommer kunna hållas, önskar jag ansvar. Jag önskar att vi möter varandra som människor och inte som behållare för romantiska ideal, inte som objekt för våra projektioner och önskningar om ett meningsfullt liv.

Jakten på en bra man.

Ibland talas det om ”bra män” bland kvinnor. Såsom jag har uppfattat detta så är en ”bra man” en man som liksom är stark men ändå mjuk. En man som sysslar lite med så kallad ”romantik”, alltså typ gillar att ”skämma bort” sin kvinna, men som inte gör det överdrivet och sliskigt. En man som kan ta hand om hemmet men utan att bli fjollig. Som kan ”prata känslor” men som inte är en gnällig tönt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att att vara en ”bra man” fortfarande handlar om att göra maskulinitet. Det handlar om att vara manlig på ett socialt accepterat vis. Att alltid balansera på rätt sida. Att vara så manligt som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck.

Även i feministsammanhang finns myten om den bra mannen, alltså mannen som fortfarande är Man men som är ”jämställd”. Det finns en idé om ett sätt att göra kön som liksom skulle kunna sudda ut könsmaktsordningen. Att liksom ta de ”bra” bitarna och förkasta de dåliga. Att behålla ”romantiken” men ha en jämn fördelning av hushållsarbete, att behålla den manliga styrka och beslutsamheten men förkasta våldet det leder till.

Jag har släppt drömmen om en ”bra man” och istället börja nära den om en ickeman. En person som inte gör maskulinitet, då maskulinitet alltid handlar om makt. Även om det finns delar av maskuliniteten jag kan uppskatta, som kan få mig att känna mig trygg, handlar det om överordning. Anledningen till att maskulinitetsutövande får mig att känna mig trygg är för att jag har lärt mig att vara motsatsen, att vara underordnad. Jag måste ifrågasätta denna strävan hos mig själv, och se hur den leder till att jag blir förtryckt.

Bakom snacket om romantik döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.

När en skriver om det här med arbete i relationer så finns det de som bli upprörda. De tycker kanske att jag inte ska vara så cynisk och prata om arbete när det kommer till kärlek, utan kärlek ska vara något fint och vackert där en offrar sig för varandra utan att tänka på egenintresse och så vidare och så vidare.

Den här idén om att en ska vara självuppoffrande är en mycket central del i hela kärleksideologin och romantiken. Bland det mesta romantiska en kan göra är att ge allt för sin partner. Det anses mycket fult att vara ”egoistisk” i relationer och så vidare. Att vara ”egoistisk” kan till exempel vara att inte vilja göra allt känslomässigt arbete själv.

Vissa talar om att det är fint och bra med så kallat ”givande och tagande” i relationer. Det här givandet och tagandet är inte jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar. Det borde inte komma som någon större överraskning att kvinnor lär sig att vara betydligt mycket mer självuppoffrande i relationer än vad män är. Kvinnor lär sig att de ska ta hand om män, att de ska se till att relationen fungerar och så vidare. Vad män lär sig vet jag inte riktigt, men det verkar i alla fall inte vara att ta hand om relationer.

Det upprör vissa män när kvinnor diskuterar arbetsfördelningen i relationer, speciellt fördelningen av känslomässigt arbete. Det är jävligt lätt att som man komma och snacka om att kvinnor borde sluta se på relationer på det här cyniska sättet och istället vara mer altruistiska, för som man tjänar en på just denna ”altruism”, eftersom det inte främst är en själv som behöver stå för den. Det är lätt att predika hur kärlek inte borde handla om arbete när det inte är en själv som förlorar på den ojämna fördelningen av arbete i relationer.

Jag har också stött på män som menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs. De flesta kvinnor är smärtsamt medvetna om att kärleksrelationer kräver arbete, för det är i regel vi som får utföra detta arbete. Som man är det enklare att ignorera detta faktum, ty det är ingenting en erfar i sin vardag på samma sätt. Arbetet utförs utan att en behöver tänka på det.

Jag förstår verkligen att en som man vill att det ska fortsätta vara just så, att saker bara ”flyter på”, det vill säga att någon annan gör jobbet utan att en behöver veta om det. Jag kan tänka mig att det är hemskt skönt att saker och ting bara händer utan att behöva tänka på hur och varför. Det är klart att en gärna upprätthåller den här illusionen om en är i den positionen. För mig är det dock väldigt angeläget att spräcka denna myt, då det är den som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade.

Denna romantiska idé om den konflikt- och arbetsfria kärleksrelationen, den som bara ”flyter på” utan att någon måste anstränga sig åt antingen det ena eller det andra hållet, är en grundsten i den patriarkala kärleksideologin, den som är en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor. Vi lär oss att det är varje individuell relation som är problematisk, inte att det ojämna utbytet är en grundsten i alla kärleksrelationer. Vi uppmuntras till att sträva efter en relation som ”flyter på”, något som såklart kräver ännu mer arbete till en början eftersom en då måste upprätta den typen av strukturer, och som dessutom är ett dödsdömt projekt eftersom relationer inte bara flyter på av sig själv.

Vi måste se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer för att kunna nå någon verklig jämställdhet. Så länge vi accepterar idéer om att en ska var självuppoffrande, oegoistisk och så vidare så kommer kvinnor att dra det kortaste strået. Bakom allt snack om altruism och romantik så döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.

Lite tankar om romantik.

Sitter och försöker skriva ihop något längre om det här med romantik. Lite såhär har jag tänkt:

Kvinnor lär sig att sukta efter den romantiska kärleken, att längta efter den med hela sitt väsen, att ständigt bereda sig på att kunna ta emot den. Hålla livet fritt så att en är redo att göra allting för att få en man när han dyker upp. Vi lär oss att om vi missar detta tillfälle, om vi inte är beredda att lägga allt åt sidan, så kommer chansen kanske aldrig åter och vi kastas återigen in i ensamheten, meningslösheten, tomheten i att leva utanför den heteromonogama relationen. Livet blir återigen en strävan. Amelie är den perfekta kvinnan för en romantisk historia; hon lever ensam, bara för andra, och söker en mening i livet. När Nino dyker upp så kan hon ge sitt allt till honom, hon är redo för att älskas av honom. Hela sitt liv har hon varit redo för att älskas av honom, för hon har ingenting annat. Inget som håller henne kvar. Hon kan låta honom fylla hennes liv med mening, för hon har sett till att hålla det tomt.

Om kvinnan tvärtom inte har hållit sitt liv tomt blir det problem. De motsättningar som finns mellan hennes etablerade liv och relationen är en konflikt som måste lösas, och lösningen är given; hon ska göra avkall på det liv hon har, ge upp det för att istället bli en del av mannens liv. Om denna konflikt blir omöjlig att lösa enligt den romantiska kärlekens utstakade väg, alltså om hon väljer att stanna i sitt etablerade liv, så betraktas det som en tragedi.

I musikalen Moulin Rouge ställs Satine inför detta val. Hon har ett liv och möjligheter till att ta sig till en bättre situation och leva ut sina drömmar som skådespelerska, men bara på premisserna att hon gifter sig med en man hon inte älskar. Hela filmen utspelar sig kring detta drama. Vad ska Satine välja; ett gott liv, i betydelsen ekonomisk trygghet och möjlighet att leva ut sina drömmar, eller att följa den romantiska kärleken.

Satine är cynisk när hon träffar Christian. Hon har lärt sig att inte tro på kärlekens kraft, något som Christian såklart gör till sitt projekt att rätta till. Det är mycket viktigt för honom att Satine lär sig att tro på kärleken. När hon till slut väljer bort Christian går han till premiären av den pjäs i vilken Satine gör sin debut för att förnedra henne offentligt. Han vill betala henne för den intimitet de har haft. När det visar sig att hon inte är den madonna han ville göra henne till i sitt hetermonogama projekt degraderas hon till att bli hora i hans ögon. För att han ska respektera henne måste hon välja att vara madonna, alltså välja kärleken. Den offentliga förnedringen får henne till slut att välja Christian. Det hela anses vara oerhört romantiskt.

Hur sex skildras.

Första gången jag hörde Tusen systrar så reagerade jag på den här versen:

Vi som fått konkurrens och osäkerhet
istället för en kvinnosolidaritet.
Rensar nu ut porren och romantiken
avlivar myterna och begraver liken.

Jag tänkte: porren, visst, men romantiken? Varför ska den rensas ut? Kan inte romantik vara något vackert? Men jag har börjat förstå det där mer och mer. Jag har börjat förstå varför romantik är problematiskt, och varför det ställs sida vid sida med porren.

I vårt samhälle så finns det en massa idéer om kärlek, om vad kärlek är och vad det ska vara och hur det ska kännas och vad en ska tycka om det (en ska tycka om det). Den kärlek som åsyftas är alltid den romantiska kärleken. Det finns något som kallas romantisk vilket är skildringar av romantisk kärlek.

Idén om den romantiska kärleken är i förlängningen idén om sex. Idén om sex, vad sex är och hur vi borde känna inför det och hur det ska vara, kan omöjligt särskiljas från idén om romantiken. Sexet börjar i romantiken, och därför måste romantiken synas. Det är därför romantiken ställs sida vid sida med porren i ”tusen systrar”, det är för att porren tar vid där romantiken slutar. Romantiken är det rumsrena, det vi alla kan enas kring, porren är romantikens ocensurerade spegelbild. Men vi kan inte förstå porr utan att förstå romantik.

I romantiken konstrueras könsroller. Vi får se ett möte mellan en man och en kvinna. De möts inte först och främst som människor, utan de möts som könsvarelser, som man och som kvinna. Historien som berättas om dem berättas som en historia om en man som möter en kvinna, inte om ett möte mellan två människor.

Det vi ser här är början på den patriarkala dansen, den dans där mannen för och kvinnan följer. Både mannen och kvinnan har sina bestämda steg, sina uttänkta roller, och avviker en från dem hamnar en i otakt och den patriarkala dansen upphör. Kvinnans roll är att bli styrd, men hon vet såklart precis vad hon ska göra för att låta sig styras, hon vet precis hur undflyende hon ska vara, hur charmigt nervös hon ska vara, hur svårtillgänglig hon ska verka. Det ingår i den patriarkala dansen att mannen jagar lite, får anstränga sig lite, men alltid i trygg förvissning om att det just bara är en del i dansen.

Den patriarkala dansen bygger på lögner, lögner som föder osäkerhet. Vi sätter på oss varsin mask, masken som man och som kvinna, och detta gör per automatik att vi inte kan mötas som människor. Den osäkerhet vi känner inför oärligheten i mötet är en känsla som ofta anses vara just kärlek. Vi lär oss att det är den där passionerade nagelbitande telefonkollande osäkerhetskänslan som är kärlek, och att relationer som präglas av trygghet, tillit och respekt är något annat.

När masken väl är påsatt, när den patriarkala dansen väl börjat, kan den inte bara tas av när det passar, när vi plötsligt vill vara jämställda. Vi kan inte dansa den här dansen, spela det här spelet, och förvänta oss att sexet magiskt ska bli jämställt. Om vi ska ha jämställt sex så måste även romantiken vara det. Vi måste sudda ut alla idéer om överordning och underordning som något vackert och romantiskt, vi måste sluta upp med idén att mannen ska föra och kvinnan följa, för det är detta som sedan smittar av sig när vi ska ha sex.

Det går inte att välja och vraka de delar ur den patriarkala dansen en råkar tycka om och välja bort det en inte gillar. Romantiken är ingen jävla buffé, utan det är något en måste acceptera i sin helhet eller förkasta helt. Antingen tar en på sig masken eller så gör en inte det, och tar en på sig masken blir det ett jävla helvete att få av sig den.

Därför måste vi sätta romantiken och porren sida vid sida i det feministiska projektet. Vi kan inte kritisera det ena och blint acceptera det andra, vi kan inte särskilja det patriarkala sexet från de patriarkala relationerna i övrigt. Vi måste angripa problemet som den helhet det faktiskt är, som olika skeden i den patriarkala dansen. Vi måste gräva upp skiten med rötterna och kasta skräpet på soptippen.

Detta är min text på temat Hur skildras sex? i min och Schmenus bloggutmaning. Skriv en du med!

Bloggutmaning. Ämne fem – hur skildras sex?

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning om feminism och sex är skildringar av sex.

Hur skildras sex, och hur påverkar det vår sexualitet? Det är de frågorna jag tänker är centrala. Vilka sexskildringar har varit viktiga för dig, för ditt formande av din sexualitet? Hur tänker du att du har påverkats av hur sex skildras i största allmänhet?

Jag kommer nog inte skriva så mycket om direkta skildringar av sex som om romantik och erotik, eftersom jag tänker att det är där sexualiteten formas först, det är där villkoren sätts.

Relationsval.

Det sades mig när jag sörjde mitt förhållande att jag aldrig skulle kunna sluta älska innan jag älskade igen, som i att den romantiska kärleken för någon inte skulle kunna upphöra innan en ny tog vid. Jag medger att det tog lång tid att komma över mitt förhållande utan draghjälp från nya kärlekar, men det gick till slut. Det behov av närhet jag har täcker jag för närvarande gott och väl i mina relationer till vänner och familj. Denna bild av den romantiska tvåsamheten som något fundamentalt, som alltid måste finnas där för att täcka upp hjärtesorgen efter förlorade relationer, tycker jag är tragisk.

Jag har inget emot att vara beroende av andra, jag lever gärna nära nära, men jag ifrågasätter om tvåsamheten verkligen är det enda sättet att uppnå detta på. Eller snarare: jag vet att den inte är det. Och jag vet att en kan vara så mycket friare när en slipper den.

Just nu är jag i en period av mitt liv där jag träffar en massa intressanta nya människor, människor som jag blir betuttad i och attraherad av, människor som jag vill spendera tid med. Inte så att jag har någon särskilt i åtanke nu, men jag tänker mig ändå att det kommer att komma tillfällen då jag måste välja mellan det som för många människor faller sig naturligt, tvåsamhet, och andra relationsformer.

Att ta det lugnt och ta det som det kommer fungerar inte riktigt här, för gör en det är risken stor att en hamnar i tvåsamhetsträsket igen utan att en riktigt tänkt över det ordentligt. Jag vet med säkerhet att jag aldrig mer vill genomgå en relation som den jag lämnat bakom mig: jag vill aldrig mer bli så ynklig och beroende och svag. Jag vill inte heller parasitera på någon annan människas känslor.

Detta handlar inte om något romantiserande av singellivet utan endast om att sakna formella sociala obligationer. Jag vill ha nära relationer till människor som jag tar ansvar för och som tar ansvar för mig, men jag vill att detta ska komma ur tillgivenheten inför den andra i sig, inte från något slags formellt band.

Nu befinner jag mig i en position där jag faktiskt kan välja. Jag är fri från det förhållande jag lämnat utan att ha behövt täcka saknaden med något nytt, jag har för första gången i mitt liv någon slags grundmurad självkärlek, en vilja att under alla omständigheter undvika att göra något slags våld på mig själv eller låta andra göra våld på mig. Såsom jag ser det är avståndstagande från tvåsamhet ett mycket rimligt livsval att göra, men det är även svårt. Det är nämligen så att heteronormen är löjligt stark.