Att bekämpa rasism måste vara ett gemensamt samhällsmål.
Dagens deppiga läsning är att Sd ökat, och att de nu är tredje största parti i Sverige. Nu är detta förvisso bara en opinionsundersökning, så det ska inte tas på alltför stort allvar, men jag vill ändå skriva om Sd.
Jag kan å ena sidan störa mig på den moralpanik som finns kring Sd, men samtidigt tycker jag att folk undviker att bemöta problemet på allvar. Man talar om det som om det vore en stor kommunikationsmiss från de andra partierna, inte en fråga om att folk faktiskt har rasistiska värderingar.
Å ena sidan så förstår jag att främlingsfientlighet gror ur sprickor i samhället. Om människor känner sig exkluderade, att de inte representeras av de andra partierna, så tar man lätt till den typen av tänk som främlingsfientlighet innebär. Jag tänker även att det grundar sig i legitim ilska inför samhället som tar sig uttryck på ett missriktat sätt. Samtidigt är en röst på Sd en röst på Sd, oavsett vad anledningen till det är. Det går liksom inte att klema bort dessa människor med förståelse i all oändlighet.
Samtidigt blir jag trött på demoniseringen och skuldbeläggandet som sker när man talar om att de som röstar på Sd är White Trash eller att de är arga unga män. Det är inte en bra problembeskrivning, utan är ännu ett uppdelande i ”vi” och ”dom”. Först mellan etnicitet, sedan mellan klasser.
De andra partierna har här ett ansvar i att ena samhället, inte bara i att trycka på sina värderingar om att rasism är dåligt och att alla är lika mycket värda, utan att kapa en grogrund för missnöje som gör att främlingsfientligheten vinner ny mark. Det måste erbjudas ett annat gemensamt samhällsmål. Jag vet vad jag är ute efter, nämligen ett bekämpande av ojämlikheten i samhället. Jag tror att det är det enda som på lång sikt kan fungera, för med samhällsgemenskap minskar behovet av att hitta en yttre fiende och känslan för gemensamt samhällsansvar ökar.
Att bekämpa rasism måste betraktas som ett gemensamt samhällsmål, precis som att bekämpa kvinnoförtryck eller förtryck av hbt-personer. Ändå är det få politiker som verkar vilja förstå sitt eget ansvar för detta, skulden ligger alltid hos någon annan. Det räcker med att själv inte vara rasist, men man behöver inte ta något ansvar för rasismen i samhället.
Jag har svårt att se partier som inte gör någon analys av varifrån rasismen kommer och hur den ska bekämpas som trovärdiga i sin antirasism. Att som Centern vifta bort problemet med att man måste ”värna mänskliga rättigheter” och vara ”tydliga med värderingar” fungerar inte som en samhällslösning, utan är plakatpolitik i sin renaste form.
Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam.
Jag hatar när spännande inlägg och nyheter ligger i min ”blogga”-mapp alldeles för länge. Denna text om att inte ta det varligt med debatten är mer än tio dagar gammal, men jag vill ändå ta upp den.
Ofta så hör man, och det främst från borgerligt håll, att man måste ta det varligt med debatten. Man måste ha ett debattklimat i grunden byggt på samförstånd där man diskuterar olika samhällsfrågor under trevliga former, är artig och så vidare. Man ska inte bygga en borgarpiñata, man ska inte ordna en överklassafari, man ska kanske skriva en debattartikel eller dela ut lite flygblad med snälla och sakliga formuleringar om skattesatser.
Men grejen är att en debattartikel är enkel att ignorera. Det ska mycket till för att en bok eller ett flygblad med artiga och rumsrena formuleringar ska dra uppmärksamheten till frågor om klass. Senaste detta skedde var ju i och med jämlikhetsanden, som var en otroligt genomarbetad bok. Den skapade en ordentlig diskussion om klass på grunder som borgerligheten skulle anse goda. Utöver det kan jag inte komma på någon gång när det har skett på senaste tiden (vilket såklart inte innebär att det inte har skett, kom gärna med exempel).
Nåja. Min poäng är att det ”goda debattklimatet” i stort är ett sätt att tysta ner en viss typ av samhällskritik som uppstår ur indignation över sin egen eller andra människors direkta missförhållanden. Man anklagar dessa debattörer för att vara våldsamma, arga, onyanserade och så vidare. Ett gott debattklimat är det som förs mellan människor som diskuterar saker på en saklig nivå, utan känsloargument och överdrifter. Men denna ”saklighet” är mycket lättare att uppnå om man inte känner sig direkt hotad av rådande samhälle, om man inte känner att liv och lem för en själv eller närstående hänger på beslut som tas.
Kul att vara sansad när man vet att människor lider och kanske rentav dör på grund av det samhälle, den politik, man vänder sig emot. När det man vill förändra och diskutera inte kan vänta måste man, så att säga, slå på debatten med en pinne. Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam, man kan inte låta människor ignorera det eller vänta tills de känner sig redo att diskutera och göra ändring.
Önskan om ett gott debattklimat är i stort en önskan om ett upprätthållande av status quo. Och det är ju sådan borgerligheten är: samhällsförbättring (observera skillnaden mellan samhällsförbättring och -förändring), javisst, men låt det för guds skull gå långsamt och sansat. Vi vill inte ha något samhällsomstörtande. Vi vet att vi inte kan skydda samhället från förändring helt, men vi vill göra det så långsamt som möjligt.
Och visst är det viktigt att det finns en sansad samhällsdebatt som förs från båda högern och vänstern, absolut. Men det är också viktigt att man inte låter hela samhällsdebatten ske på borgerlighetens planhalva, vilket är vad man gör om man förvägrar sig själv mer radikala uttryck än en artig debattartikel. Då ger man utrymme för sina motståndare att ignorera vad man har att säga, att gömma undan åsikterna och diskutera något jävla jobbskatteavdrag istället. Vem som äger samhällsdebatten avgörs inte bara om vem som får rätt angående det man diskuterar för tillfället, utan primärt vad man diskuterar.
Att man inte ser det dåliga betyder inte att det inte finns.
När jag var i Amsterdam reagerade jag på den otroligt låga andelen uteliggare i det offentliga rummet, på samma sätt har jag reagerat på att det är väldigt vanligt i Bryssel. I Bryssel finns uteliggarna överallt; de sover på shoppinggator och i tunnelbaneuppgångar. Rent spontant är det lätt att tänka att de här är något dåligt, ett tecken på att samhället är sjukt.
Utan att ha någon större kunskap om varken Bryssel eller Amsterdam så tänker jag att uteliggarnas närvaro i det offentliga rummet kan vara både något bra och något dåligt. I Turkiet så var närvaron av uteliggare extremt låg, något jag inte tror hade något att göra med att det egentligen fanns färre utblottade personer utan om att man jagade bort tiggarna för att turisterna skulle slippa se eländet.
Jag har uppfattat Bryssel som väldigt liberalt i det här avseendet snarare än att det handlar om en utbredd fattigdom. Jag har till exempel aldrig sett en uteliggare sova i tunnelbanan i Stockholm under flera nätter i rad och dessutom hört det ryktas att man är väldigt mån om att köra bort dem från polisens sida. I Bryssel däremot är det ganska vanligt och samma personer sover ofta på samma ställe flera nätter i rad utan att de verkar bli avhysta.
Det är såklart aldrig bra om det finns mycket hemlösa men jag tycker ändå att det säger något om samhället vad man gör av dem. Det bästa är såklart om de får hjälp och kan sova på härbärge eller skaffa bostad, men under premissen att en liten skara uteliggare alltid existerar så föredrar jag att man låter det vara öppet istället för att gömma undan problemet. Jag tror inte heller att man ska inbilla sig att bara för att problemen inte syns så finns dem inte, vilket jag tror att många gör eftersom det är ett väldigt bekvämt sätt att tänka på. Jag tänker att det faktiskt tvärtom kan vara så att det är mycket värre, att samhället varken gör något åt problematiken i sig och ovanpå det behandlar personerna det rör sig om som en social smitthärd som måste undan andre människors åsyn.
Det borde i alla fall diskuteras.
Detta var en intressant och vettig debattartikel som jag tycker att alla ska läsa om medborgarlön. Ingångspunkten är en granskning som Sr gjort där det visade sig att socialbidragssystemet liknade ett lotteri; samma fall fick helt olika svar beroende på handläggare, hälften avslag och hälften godkänt.
Jag tror att det ligger mycket i att den fulla sysselsättningens tid är förbi och jag tror att två lösningar på detta problem är dels införandet av medborgarlön så att arbetslösa kan göra något vettigt av sig tid istället för att slava för socialen och ha någon slags kontinuitet i sina liv. Fördelen med medborgarlön är även att man fortfarande kan tjäna pengar när man arbetar om man har den, vilket du knappt kan med socialbidrag (500 kr nu, som jag fattat det). Detta gör att det lönar sig även att arbeta lite, vilket det självklart ska göra för personer som ofta inte orkar ta en heltid men ändå, liksom alla andra, mår bra av att aktivera sig. Den andra åtgärden tycker jag borde vara att sänka arbetstiden. Vi lever i ett samhälle där färre har jobb samtidigt som allt fler jobbar övertid och inte har tid med familj och intressen.
Dessa två grejer går ganska bra ihop eftersom folk, om de har en trygg grundinkomst, kommer kunna vara mer flexibla på arbetsmarknaden och söka sig till tider och arbeten som passar dem bra. Det är också en effektiv vaccination emot skräpföretag som utnyttjar folk eftersom de flesta helt enkelt inte kommer vara lika desperata efter jobb och kommer kunna byta lättare. Dessutom ger det stora vinster eftersom en massa administrativa poster skulle kunna tas bort och ge pengar över till att satsa mer på sjukvård och psykiatri eller något annat viktigt.
Jag skulle vilja se en ekonom uttala sig om hur detta skulle fungera i praktiken för när jag tänker på det så verkar det ju skitsmart. Ökad rörlighet, ökad trygghet, ökad möjlighet att börja jobba i sin egen takt, mindre administration och så vidare. Ett perfekt system. Det kan ju vara möjligt att det inte fungerar alls i praktiken men jag tycker åtminstone att frågan bör diskuteras seriöst.
Skillnaden på vård och förvaring.
Den här Caremagrejens fortsatta utveckling äcklar mig något otroligt. Senast ut är detta:
När vi kommer till hemmet frågar personalen ”om vi kan åka till sjukhuset för han har ramlat och vi tror eventuellt att han har brutit något”, säger Marita Bonisell.
Ingen i personalen hade tagit Lennart till en läkare eller ringt familjen angående olyckorna.
Marita tog direkt sin pappa till sjukhuset i Umeå. Där visade röntgenundersökning att Lennart hade brutit höften, handleden och axeln. Han fick opereras direkt för höftskadan.
Men det visade sig även att Lennart hade näringsbrist och hade gått ner 14 kilo.
Detta är inte vård, detta är förvaring. Det är fullkomligt perverst att samhället låter omhändertagandet av gamla vara så fruktansvärt dåligt så att en sån här sak ens kan inträffa.
Jag skulle inte vilja avstå alkohol.
Cissi Wallin har skrivit om sin alkoholism och bloggkommentatorerna ställer frågan:
Jag hade gett upp alkohol för resten av mitt liv om alla de som drabbas av alkoholmissbrukets baksidor hade fått slippa. Är ni?
Nej, jag tror faktiskt inte det.
Eller, det är klart jag hade om det verkligen stod sådär mot varandra. Om det verkligen var så att bara jag la av med drickandet så hade alla som lider av alkoholen fått det bra. Men det är ju inte det frågan åsyftar, utan om man skulle kunna tänka sig ett samhälle där alkohol förbjöds. Och då är svaret nej.
Alkohol är en sjukt infekterad fråga. Vi har väldigt många människor som lider av alkoholproblem i Sverige, men det talas sällan högt om det. Många personer blir otroligt upprörda och sarkastiska så fort man tar upp alkoholism, jag har träffat människor som trots att de dricker dagligen inte ser sig som alkoholister. Nejnej, det handlar bara om att det är gott.
Men jag tror samtidigt inte på förbud. Inte alls. För även om alkoholen skadar så leder den också till njutning. Det är gott att dricka, det är skönt att vara full. Och för den som kan hantera det så kan det vara ett värdefullt inslag i tillvaron, en stund där man kan slappna av.
För jag tänker inte förneka att mitt drickande till stor del handlar om verklighetsflykt. Inte så att det är något som smärtar i livet som jag måste bort ifrån, inte så att jag inte kan ha kul utan det, men med alkoholens hjälp är det lättare att slappna av. Det blir lättare att inte oroa sig för allt man borde göra, för framtiden, för hur man framstår. Inte så att man helt släpper kontrollen, men det mjukar liksom upp.
På det sättet betyder alkohol mycket för mig. Jag uppskattar helt enkelt att vara berusad. Och det som är poängen är att man kan uppskatta fyllan, man kan uppskatta verklighetsflykten, utan att det är ett problem. Man behöver inte ”dricka för att det är gott” för att ha en sund relation till alkohol. Ibland är det helt enkelt jävligt skönt att berusa sig, och jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det. Vad som är fel är när alkoholen tar över ens liv, när man inte kan uppskatta livet utan att dricka, när man inte kan vara med vännerna nykter, när man börjar se alkoholen som det centrala istället för umgänget.
Jag tror att vi måste erkänna detta, att det är skönt att vara full. Det är skönt att släppa taget. Jag tror att vi måste sluta linda in oss i att vi dricker enbart för att det är gott. Även om vissa göra det så tror jag att de flesta är ute efter ruset också. Jag tror att vi måste börja definiera för oss själva vad vi uppskattar med alkoholen. Varför det är en så viktig del av mångas liv.
Men framförallt tror jag att vi måste ha respekt för alkohol, och även för andra droger. Respekt för att de förändrar våra sinnen, för att det finns en ganska stor risk att vi inte kan hantera det, att vi råkar illa ut. För det är när vi börjar förneka dessa risker, när vi börjar hyscha kring tal om alkoholism och när vi blir upprörda när folk väljer att avstå från alkoholen som vi ska se upp. För det som ligger en så varmt om hjärtat att man inte ens tål att tala om de negativa sidorna, det är kanske lite för betydelsefullt för att det ska vara nyttigt.
Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant.
Ofta när man diskuterar ideal så får man höra följande; ”men är det inte lika illa med tjocka modeller, fetma är ju också farligt för hälsan”. När jag hör det vill jag bara vända dessa människors ansikten mot reklampelarna, tidningarna, filmerna och typ allt annat i vår kultur som presenterar något slags ideal.
För om man ser sin omkring så ser man att det där idealet med feta människor, det finns inte. Visst finns det mediarepresentationer av kurviga/mulliga personer, även om dessa är få, men att övervikt eller fetma på något sätt skulle avbildas positivt det händer ju banne mig inte.
Problemet är inte att det finns smala personer eller modeller. Problemet är att vårt absolut största ideal, som finns representerat nästan överallt, ser precis likadant ut. Man ska vara smal. Varför känner men sig tvungen att argumentera utifrån en världsbild som inte existerar? Hade det inte varit bättre att diskutera ideal utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för att konstruera olika långsökta exempel?
Jag kan säga som så, att om det fanns ett ideal att man skulle vara fet som många kände sig tvungna att anpassa sig efter, då skulle jag vara emot det också. Det vore inte ett hälsosamt ideal och det skulle också vara uteslutande mot dem som har svårt att gå upp i vikt, inte kan äta stor mängder utan att må dåligt eller som inte har råd med stora mängder mat. Men vi har inte det idealet.
Samma grej kan man se när det gäller hår under armarna. Personer som uppmuntrar kvinnor att inte raka sig ses som att de ”hetsar” andra och ”tvingar” dem till att raka sig. Jag vet inte jag. Jag har aldrig hört någon säga att rakning skulle vara motbjudande, äckligt och att ”förstöra sitt utseende” (med undantag från helrakning av kön, som jag tycker är en lite annorlunda grej eftersom folk har ganska skilda ideal just där). Men även om någon sa det hade det inte varit samma grej.
Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant. Om en överviktig modell går på en catwalk är det inte samma sak som om en underviktigt gör det. Varför? Jo, för att den underviktiga modellen ingår i ett större ideal, medan den överviktiga är ett obskyrt undantag från regeln. Den överviktiga modellen kommer folk att reagera på, det kommer tisslas och tasslas om henne, hennes kropp kommer värderas och troligen kommer hennes hälsa diskuteras. Men den underviktiga modellen blir bara lite lite mer av samma gamla sak. Därför finns det inget syfte med att börja göra någon slags idealanalys av att en överviktig person en gång gått på en catwalk, däremot är det mycket relevant att peka på de modeller som är ohälsosamt smala.
Jag tycker generellt att det är fel men människor som har åsikter om andra människors hårväxt eller vikt och jag tycker inte att man ska påpeka sådant. Däremot finns det vissa kommentarer, vissa uttryck av åsikter, som reproducerar normer som sitter som sten i vårt samhälle. Detta medan andra kommentarer snarare är uttryck för personliga preferenser. Det är skillnad på dessa två, även om båda är dåliga.
Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund.
Vissa har tagit illa upp över mitt inlägg om ”saker jag avskyr” och påpekar att ”alla” minsann inte är på det sättet jag beskriver. Jag förstår ju varför inlägget är provocerande i sig men jag vill bara förtydliga att det jag stör mig på är personer som är just som jag beskriver varken mer eller mindre.
Det finns gott om människor som tycker att arbetslinjen är bra med goda skäl och dem kan jag absolut respektera även om jag personligen inte håller med dem. Det finns också gott om människor som ser att det finns till exempel klasskillnader men som helt enkelt inte ser det som politikens uppgift att jämna ut dem. Jag håller inte med dem heller, men jag tycker inte illa om dem.
Vad jag tycker är provocerande är inte personer som har andra åsikter än jag själv. Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund. Man behöver inte tycka att det är ett problem att det är så eller vilja lösa det på politisk väg, däremot så är det bara idioti att förneka förekomsten av det. Jag tycker helt enkelt inte att man ska syssla med politik om man inte kan se att det finns andra saker som styr människors livsöden än deras ”fria val”.
Andra människors pengar.
I och med hela occupy wallstreet-grejen så har jag läst en grej många många gånger, och det är att man inte ska anse sig har rätten till andra människors pengar. Detta beror på att jag har väldigt många liberterianer som vänner på facebook. Libertarianer som tycker att skatt är stöld och som ser egendom som en förlängning av människan.
Äganderätten alltså. Det är nog mest den som gör att jag inte kallar mig liberal längre. Visst tycker jag att man ska få äga saker men då framförallt av praktiska skäl snarare än för att det är en oinskränkbar rättighet. Innan så såg jag det som en självklarhet men nu kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att rätten till ägande är så otroligt viktig.
Äganderätten härleds generellt ur att man ska få lov att skörda frukten av sitt eget arbete. Om man har tjänat pengar så ska man också få behålla dem. Jag är ledsen, men världen är inte så enkel. Anledningen till att man överhuvudtaget kan tjäna pengar är ofta antingen att du har fått saker från samhället, såsom utbildning eller för att du är född priviligerad. Sen finns det ju dem som verkligen har jobbat sig upp från ingenting men i merparten av alla fall är det inte så.
Om man har kunnat bli rik på grund av att samhälle bidragit så borde man ju såklart också betala tillbaks, det är det inget konstigt med. Om man kunnat lyckas på grund av att man är priviligerad borde man kanske börja tänka på varifrån dessa privilegier kommer och om de är rättfärdiga.
Det finns absolut ingen självklarhet i att vissa människor har fått lov att äga vissa landområden och inte andra. Marken är inte en produkt av någons arbete, den bara finns där. Många människors välstånd är härledbart ur att någon har lagt beslag på naturresurser, antingen att ens land har skott sig på andra länders naturtillgångar eller att ens släkt har lagt beslag på mark.
Därför tycker jag att det är jävligt rimligt med skatt. Inte bara för att jag tror samhället funkar bäst rent praktiskt om man har skatt, utan också för att jag inser att man omöjligt kan göra om fördelningen av resurser så den blir helt rättvis och därför anser att kollektivet ska kunna ta, eller återta, det som är nödvändigt för dem som inget har. Det handlar inte om att tycka sig har rätt till ”andra människors pengar”, det handlar om att ”andra människors pengar” inte alls behöver vara ”deras” rättmätigt ur något slags filosofiskt perspektiv.
Kommentarer.