Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

val

Att följa reglerna är också ett val.

Vet ni vad. När ni betalar för er så bidrar ni automatiskt till avgiftssamhället. Ni vet det va? Att ni böjer er under dessa regler, det är detsamma som att ni accepterar det. Samtidigt som du betalar din sl-resa så säger du ja till att en person i större ekonomisk nöd också ska göra det. Är inte detta minst lika osolidariskt?

Hur kan man inta hållningen att avgifterna visserligen borde sänkas eller tas bort och samtidigt bidra till systemet genom att acceptera det? Jag förstår det inte. Det effektivaste sättet att avskaffa en ordning är ju att bryta mot den. Att acceptera den i handling men ogilla den i ord är egentligen ganska betydelselöst.

I mina ögon är det osolidariskt att acceptera avgiftssamhället. Om alla plankade så hade avgifterna tagits bort för länge sedan, det är alla laglydiga jävlar som gör att avgiftssystemet kan upprätthållas.

Tänk på det, nästa gång du köper en sms-biljett.

Att blint följa lagen även om du inte sympatiserar med den kan vara minst lika moraliskt förkastligt som att bryta mot den.

Jag står upp för det samhälle jag vill ha, oavsett om det innebär att jag följer reglerna eller bryter dem. Jag tycker verkligen inte att det är intressant huruvida någon annan har bestämt att det ska vara på ett visst sätt eller inte. Det intressanta är varför det skulle vara bättre att ha det så. Om någon övertygar mig om det, visst. Så länge ingen gjort det så kommer jag absolut inte böja mig för regler bara för att de råkar finnas där.

Om detta kan någon jeppe tycka vad fan hen vill, jag bryr mig faktiskt inte. Om du tycker jag gör fel och vill att jag ska typ erkänna det, då får du faktiskt ta och motivera det utifrån handlingen i sig själv. Att säga att det jag gör är fel för att någon har bestämt att det är fel, det är lite som att säga att regeringen är bra för att folket har röstat för den. Det är ett helt orimligt cirkelresonemang som i slutänden leder till ett accepterande och cementerande av status quo. Om det är så du vill ha det så visst, men själv slipper jag helst.

Man gör alltid val oavsett om dessa val går i linje med rådande ordning eller ej. Om du accepterar rådande ordning så är du medansvarig till den, etter värre blir det om du argumenterar för den bara på grunden att den finns där. Jag kan inte nog understryka vikten av detta; insikten om att vi alla väljer. Om du väljer att inte göra motstånd, att till och med motarbeta motstånd, då tar du ställning för samhället som det ser ut idag. Och det, det kan jag fan inte begripa hur man kan försvara.

Som normbrytare måste man alltid bekräfta att de som följer normerna gör rätt.

När man bryter mot normer på olika sätt, typ inte rakar sig på kroppen som kvinna, så kommer det ofta fram personer som vill ha ett erkännande på att det är okej att göra motsatsen också, alltså följa normerna. De kan låta typ såhär: ”jaha så du rakar inte benen, men alla måste ju få göra som de själva vill, du tycker väl det är ok att raka benen” och detta utan att man över huvud taget antytt att man inte skulle vara okej med att andra personer rakar sina ben. Det är ju inte som att jag attackerar benrakare personligen, däremot kan jag uttrycka att jag tycker att det är tragiskt att så mycket tid och pengar går till att ta bort något naturligt bara för att det är så det ”ska vara”.

Ännu värre blir det när köttätare är på vegetarianer och veganer och tycker att det är ett lika gott val att äta kött som att inte göra det, och vill att de som inte äter kött ska bekräfta detta. Visst finns det folk som avstår kött av andra skäl, men de flesta gör det på någon slags ideologisk grund och då är det väldigt konstigt att tycka att dessa personer ska säga att köttätande är ett lika gott val, för det tycker dem troligen inte. Det borde vara uppenbart för alla och en var att den som avstår kött överlag inte tycker att det är ett gott val att inte avstå kött, men ändå måste frågan ställas och personen som får den måste säga att man är ”okej” med att andra äter kött även om man inte gör det själv.

Varför är det alltid personer som avviker från samhällets värderingar som måste bekräfta de normativa värderingarna. Kan man inte bara få tycka att det är skitfult eller fel att raka sig under armarna? Kan man inte bara få tycka att det är moraliskt förkastligt att äta kött? Det viktiga är väl att man inte sabbar allas trivsel genom att ta upp det jämt och ständigt (även om jag förvisso tycker att det är okej i en viss utsträckning det med)?

Jag behöver inte att människor som rakar sig under armarna bekräftar mitt val, så varför behöver de att jag bekräftar deras? De har ju en hel värld, skönhetsindustri och så vidare som tycker att det enda rätta är att raka sig på kroppen, varför måste då även jag hålla med dem? Jag skulle inte gå fram till en person med lena armhålor och ba: ”du vet väl att det är fel att raka sig under armarna” men jag är inte heller intresserad av att bekräfta deras beslut.

Det intressanta här är att man riskerar att anses rabiat om man inte aktivt ger bekräftelse till folk som väljer enligt normen. Om man inte som orakad, vegetarian och så vidare när man pratar om sina livsval alltid lägger in ett ”men jag är okej med att folk inte gör som jag” som en brasklapp så är det alltid någon jävel som frågar om det inte är ”okej” att göra annorlunda. Ja, det är klart det är ”okej” men du kommer inte att få mig att säga att det är ett precis likvärdigt val, för det tycker jag inte.

Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde först fundera över sin egen reaktion.

Ibland frågar folk varför jag inte rakar benen. Den frågan är så konstig egentligen, även om den idag betraktas som normal att ställa till kvinnor. Man skulle aldrig fråga en man varför han inte rakar benen, inte heller en person varför hen inte färgar håret eller sminkar sig. Alla förstår att det är upp till individen, inget man ska behöva försvara. Men när det kommer till kroppsbehåring så har plötsligt ansträngningen börjat ses som normen.

Så när någon frågar varför jag inte rakar benen så brukar jag säga att svaret ligger i frågan. Jag har valt att inte raka benen för att jag egentligen inte borde behöva välja att strunta i det, att det man väljer egentligen borde vara det motsatta; att välja att raka sig. Jag har valt att inte raka benen för att det är något som borde vara, men inte är, ickepolitiskt och oprovocerande.

Vissa tycker att man inte ska göra det till en politisk handling och till er säger jag; den dagen då jag slutar få dessa frågor, då rakning slutar ses som något alla kvinnor ska börja med förr eller senare, då kan jag strunta i att lägga en politisk värdering i det. Fram till dess så kommer det uppfattas som en politisk handling och kommer även att vara det från min sida.

Det statement jag försöker göra är att håriga ben borde vara ickepolitik, men inte är det. Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde fundera över sin egen reaktion först och främst och kvinnans bevekelsegrunder i andra hand.

Jag behöver inte välja.

Angående detta jag skrev om att välja mellan ett jämlikt och fattigt samhälle och ett ojämlikt och rikt så vill jag lägga till en sak. Bland många personer tycks det frodas en uppfattning att jämlikhet förhindrar innovation och att människor tjänar pengar eftersom de så kallade incitamenten för att utveckla idéer och så vidare blir mindre.

För det första är det en konstig ide när man ser på det rent empiriskt. Sverige är till exempel både förhållandevis rikt och förhållandevis jämlikt, nr vi enligt dessa person borde ligga väldigt långt nere när det kommer till rika länder. Jag har också svårt att få det att gå ihop rent logiskt. Alltså, jag förstår den här grejen med drivkraft men jag tror inte att det spelar särskilt stor roll för motivationen när man väl kommit över en viss summa pengar. Då tror jag det är viktigare att göra något man brinner för att bli motiverad. Har man redan pengar så man klarar sig bra och kan göra typ det man vill göra så spelar väl inte mer pengar så stor roll.

Jag tror inte att folk är så jättemåna om att tjäna mycket pengar faktiskt, jag tror de flesta vill ha så det klarar sig och har råd att göra roliga saker men jag tror inte att det är vanligt att man väljer ett yrke men tycker verkar trist bara för pengarnas skull. Däremot måste det tas i beräkning mer om vissa yrken är så lågbetalda att man måste vända på slantarna fast man jobbar heltid, en samhällssituation som jag tror gör att många väljer bort yrken de hade kunnat vara riktigt grymma på för att framtiden är för oviss. Om man riskerar att förlora hela sin framtid för att man satsar på något man brinner för så är såklart chansen att man gör det mindre, däremot tror jag inte att 22 eller 25 tusen i ingångslön gör så stor skillnad om det är något man älskar.

Så jag tror snarare att ojämlikhet gör innovationen sämre eftersom människor har sämre möjligheter att satsa på sina drömmar. Om man har möjlighet till utbildning, att tjäna ihop pengar för att starta företag och så vidare även om man inte har rika föräldrar och dessutom inte behöver riskera hela sin framtid på det så tror jag att man vågar testa mer. Eller det faller sig ju ganska naturligt.

I ett samhälle där bara en grupp människor har möjligheter att pröva sina vingar så kommer en stor del av befolkningen aldrig att kunna utveckla sina förmågor. Ja, även i ojämlika samhällen så finns det vägar för sämre bemedlade att ta sig igenom utbildningar med hjälp av stipendier men det är bara för dem som är väldigt begåvade, det stora flertalet står utanför dessa system.

I förhållande till den extra motivation som kan tänkas komma av ojämlikhet så tror jag att det här sättet att frånhålla vissa samhällsgrupper samma möjligheter som andra väger otroligt mycket tyngre. Det handlar nämligen inte bara om att vilja utan om att kunna också. Och visst, om man verkligen vill så kan man väl fixa det mesta men det krävs jävligt mycket större viljestyrka för vissa än för andra.

Sedan handlar det också om vad de samlade rikedomarna i samhället leder till. Om rikedomarna är mindre i absoluta tal men skänker mer livskvalitet på det stora hela så tycker jag helt klart att det är en värd prioritering, men det säger väl egentligen sig själv. Samhället i helhet tjänar inget på att det finns rikedomar samlade som inte kommer alla till del och som kanske till och med används för att skada samhället till exempel genom korruption. Det är väl inte så jävla radikalt att tycka att det inte bara är antalet kronor det handlar om utan hur de används också.

Det finns inga belägg för att man skulle behöva välja sådär rakt av, i alla fall inget som jag har sett.

Ett irrelevant val.

Idag har det cirkulerat ett citat på facebook från ett inlägg av Fredrik Segerfeldt, som handlar om vänsterns ovilja att svara på frågan vilket samhälle man helst skulle välja att leva i, ett jämlikt och fattigt eller ett rikt och mindre jämlikt.

Jag har inga problem med att svara på frågan; jag skulle välja det senare alternativet. Det låter nämligen som en jävla dröm ur ett jämställdhetsperspektiv, en socialistisk utopi. En inkomstskillnad som är så liten är vi extremt långt ifrån, idag handlar det snarare om att vissa tjänar flera miljoner och andra lever ur hand i mun.

Det behöver inte vara millimeterrättvist, i alla fall inte för min del. Det som provocerar med dagens samhälle är att vissa människor vältrar sig i överflöd medan andra inget har. Ett överflöd som dessutom tär på miljön och som ofta har producerats av personer som har det betydligt mycket sämre.

Jag tycker att det är givet att man ska diskutera vad det finns för möjligheter att omfördela samhällets rikedomar. Vissa sätt fungerar såklart mindre bra, men det handlar om att testa sig fram. Jag kan i alla fall säga att om jag fick välja mellan ett samhälle där några få hade väldigt mycket pengar och vissa knappt klarade sig och ett samhälle som visserligen hade mindre pengar i genomsnitt men där fler hade det bra så skulle jag välja det senare. Det har jag inga problem med att stå för.

Nu är det emellertid inte så att man kan välja hur som helst utan man måste ju ha en hållbar metod för att uppnå jämlikhet och det är ju det som är utmaningen just nu.

Politiska livsstilsval.

Folk har ofta åsikter om människor bevekelsegrunder för att gör än det ena, än det andra, beslutet kring hur man ska leva sitt liv. En bevekelsegrund som har extremt låg status är den politiska; att av politiska skäl välja att inte raka sig, leva i relationer på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt anses inte lika bra som att göra detsamma för att man bara råkar föredra det. Ofta när det kommer till just rakning så får man som feminist höra att om man undviker rakning för sin övertygelses skull så är det synd om en, ty man ska inte låta något sådant som politiska övertygelser styra över ens kroppsbehåring.

Jag tycker detta är så märkligt. Det är klart att man inte ska kämpa sig till att leva på ett sätt man inte gillar bara för att man har en viss övertygelse, men annars så tycker jag att just politiska övertygelser är ett utmärkt skäl för att göra olika val i livet. Det är dessutom sällan så att man väljer att till exempel inte raka sig enbart för att man vill göra en politisk poäng, snarare är det så att man har en politisk analys av världen och ens livsval som leder till att man öppnar ögonen inför olika saker. Det är ju inte som att till exempel kroppsbehåring är en feministisk fråga bara för att man ville ha någon symbol att samlas kring, det rör sig ju om att det finns ett faktiskt behov av att skapa en mer tillåtande kultur kring kvinnors kroppsbehåring. Det kommer ju inte ur ingenting.

För mig är det en jättebra bevekelsegrund för att fatta vissa beslut kring min livsstil att det går i samklang med min politiska filosofi. Inte bara för att jag kan gå långt för mina övertygelser utan också för att mina politiska övertygelser baserar sig på min syn på människan som varelse och därför även mig själv. Det är inte så att mina åsikter är helt frikopplade från min människosyn, det är tvärtom så att min syn på människans, samhället och mig själv är nära sammankopplade.

Så när jag säger att jag inte rakar benen delvis på grund av feministisk övertygelse är det snarare så att feminismen som idébygge har hjälpt mig att hitta de val jag vill göra i mitt liv snarare än att jag tvingar mig till det för att uppnå något slags feministiskt ideal. Man kan väl säga att feminismen har hjälpt mig att hitta mig själv bakom alla dessa lager av påtvingade livsstilsval.

Att fira studenten ska vara ett val.

Såhär i studenttider så ser jag tillbaks lite på min egen student, eller snarare då jag skulle ha tagit studenten men inte tog den eftersom jag fick gå ett halvår extra. Studenten är ett sådant jävla gissel, det ska pungas ut med pengar i alla jävla oändlighet och om man inte r med på det ses man som en svikare. Själv var jag redan det svarta fåret i min klass och vi hade fruktansvärt dålig sammanhållning så det var relativt enkelt att undvika men jag minns flera som inte kände att de kunde tacka nej till flak eller studentskiva helt enkelt eftersom kostnaden för de som var kvar skulle öka annars.

Studenten är tiden då allt grupptryck som byggts upp under tre år i gymnasiet kulminerar och tar ut sin fulla makt. Studenten är den tid då det inte finns något medlidande för den som inte har föräldrar som kan punga ut, den som bor själv eller den som helt enkelt bara inte har lust att prioritera.

Jag struntade i flak, mössa och studentskiva, jag var visserligen på slutskivan men det var endast för att min mamma självmant erbjöd sig att betala min biljett. Jag hade på mig en vit klänning som låg inne i garderoben, jag missade champagnefrukost och studentfotning för att jag var för dålig på att kolla upp tiden. Jag hade visserligen studentmottagning hemma hos mig vilket var väldigt trevligt och lyckat, men det var ju med släkt och vänner.

När det begav sig handlade det mest om att jag var förbannat trött och omotiverad på min klass och inte hade sådär otroligt stor lust att spendera mer tid med dem. Men såhär i efterhand kan jag känna att det är skönt att jag inte drogs med i denna studentyra och spenderade enorma summor pengar på en massa onödiga skit som jag nog ändå inte skulle ha uppskattat.

Företagen som slår mynt av studenterna och som uppmuntrar grupptryck med sin tendens att lägga upp sina evenemang på ett vis som gör att det blir dyrare för varje enskild person om färre deltar och dessutom sätta ett krav på otroligt många sålda biljetter (brukar väl ligga på en sisådär 100-150 biljetter). På en liten skola är det ingen ovanlighet att varje enskild elev måste köpa fem-tio biljetter som de sedan måste sälja vidare, något som i princip är en omöjlighet.

Det antas vara viktigt för alla studenter att på riktigt fira att man gått ut gymnasiet och dessutom att göra det genom att dricka sig så sanslöst full och bröla. Man hör alltid argument såsom att ”man bara tar studenten en gång” och det är väl sant, men jag förstår inte hur det kan motivera omkostnader på flera tusen kronor för någon med en månadsinkomst på drygt 1000. Visst, de som har lust och råd kan väl lägga de pengar på att fira men jag hatar när alla andra ska dras in i det för att det är ”så det ska vara”.

Jag minns hur min lärare skickade runt ett mejl till klasserna om att det var dags att anmäla sig och betala för flaket för att det vore osolidariskt med resten av eleverna att inte göra det och hur mitt svar om att jag tyckte det var en direkt oförskämd påtryckning ignorerades. Jag minns hur studentskivsföretag och mössföretag blev insläppta i skolan för att utöva sina förbannade påtryckningar på oss stackars elever. Jag minns hur min dåvarande pojkvän betalade en mindre förmögenhet för skivbiljetter och flak trots att han bodde ensam eftersom han inte pallade tacka nej. Jag minns hur en nära vän till mig betalade närmare 2000 spänn, en helt orimlig summa, för sin mössa med motivationen att man endast tar studenten en gång.

Jag tycker verkligen att man från gymnasieskolornas sida bör slå vakt om elevernas rätt att själva bestämma om de vill delta. Jag tycker inte heller att man ska släppa in vinstdrivande företag att göra reklam för sina produkter och till och med skriva in i schemat när den så kallade mössprovningen ska vara, det är ju bara sjukt! Att delta i studentfestligheter ska vara ett val, inget obligatorium som man ses som en svikare om man struntar i.

Jag föredrar ärligt tvång.

Facebook och deras förbannade timeline gör mig så trött. Jag känner lite såhär att om de nu vill att alla ska använda timeline så är det väl bara att byta för alla användare? Eller så kan de göra det frivilligt på riktigt? Som det ser ut nu så är det skitsvårt att byta tillbaks när man väl fått det och det är ett villkor för en massa applikationer. Som tur är vill jag inte spela Castleville eller något annat liknande så jag slipper, men jag tycker att det är så fånigt att hävda att något är frivilligt samtidigt som man gör allt i sin makt för att människor ska välja det rätta av två olika saker. Inte riktigt så jag definierar frivillighet dårå.

Vi är alla offer.

I någon mening är vi alla offer. Offer för olika omständigheter, som samhället vi lever i eller vår genetik. Vi är offer för fördomar, samhällsdiskurs, uppväxtförhållanden och så vidare. Att förneka detta är faktiskt inget annat än självbedrägeri. Människor är helt enkelt inte öar, vi är beroende av en mängd saker.

När folk säger att de minsann inte är några offer så vill de ofta påskina att de fattar sina egna beslut. Det har jag aldrig förnekat. Däremot är besluten du fattar inte helt fristående eller rationella utan influeras av en mängd olika saker. Om du har influerats till att fatta dåliga beslut, underförstått beslut som skadar dig, så kan du absolut sägas vara ett offer för dessa influenser.

Detta betyder inte att det är omöjligt att slå sig fri, absolut inte. Däremot är det lättare att slå sig fri från skadliga influenser om man är medveten om dem. Om man erkänner att man faktiskt påverkas. För om du lever i illusionen av att du alltid handlar oberoende av din omgivning, att du alltid fattar de bästa besluten utifrån din situation och att du aldrig påverkas att handla på ett sätt som är destruktivt så blir det jävligt svårt att granska dina egna val.

Feminismen säger att människor är offer för en struktur kallad könsmaktsordningen. Detta gör absolut inte att vi inte kan fatta egna beslut, däremot så gör det att vi tenderar att fatta vissa beslut trots att de kanske inte alltid är de bästa. Och nu menar jag inte det ”bästa” utifrån någon slags ide om det goda feministiska samhället där män och kvinnor är precis likadana utan det bästa utifrån sig själv, det som får dig att må bra.

Vi är alla offer för strukturer, men genom att definiera dessa strukturer och analysera våra liv utifrån dem så blir det lättare att slå sig fri, att ta sina egna beslut.

Varför är det så provocerande med nykterism.

En sak som brukar provocera folk sanslöst mycket är nykterister. Jag tror att de flesta som varit i ett sammanhang där människor dricker och någon avstår vet vad jag talar om. Det brukar ofta ifrågasättas på ett ganska aggressivt sätt, detta helt utan att nykteristen ifråga börjat tala om det eller haft åsikter om någon annans drickande.

Jag tror att anledningen till att man blir provocerad av nykterister är att man inte är bekväm med sitt eget drickande. Om man skäms över ett beteende så vill man att alla andra också ska göra detsamma, så att man kan vara mer bekväm med att man gör det själv. Därför är det provocerande men nykterister, för dem visar att man har ett val rörande drickandet.

Om det finns en valmöjlighet är det plötsligt mycket svårare för folk som dricker att vara bekväma med att de gör det. Då måste de gå till sig själva och fråga sig varför de dricker. Det gillar de inte.

Jag tror att om alla visste varför de ägnade sig åt vissa saker och var ärliga med sig själva så skulle det inte upplevas som provocerande att andra människor gör andra livsval. Då skulle man kunna acceptera det mycket enklare. Men alltför många människor går omkring och upprätthåller vanor de egentligen skäms över och tycker är fel, vilket leder till att de blir provocerade av andra som inte lever på samma sätt.

Ge mig pengar!
Arkiv