Twitter 22/9. Sexpositiv feminism.

Är helt med på den här grejen med att en inte ska slutshama etcetera som feminist men vi behöver väl inte hylla promiskuitet till skyarna heller? Alltså tkr inte att det är något häftigt och subversivt att ta på sig jättesmå kläder och jucka på någon scen. Tyvärr. Känns som att folk är så jävla rädda för att ”moralisera” att det inte går att diskutera patriarkala normer bakom sådant längre. Det är väl fan ingen slump att ”kvinnlig frigörelse” så extremt ofta handlar om att sexualisera sig själv?

Den kvinnliga frigörelse som premieras i detta patriarkala samhälle är den som går ut på att kvinnor gör sig tillgängliga för män. En måste vara ”sexpositiv” det vill säga helt skita i att problematisera några sexuella beteenden över huvud taget.

Ja, det är ett problem att kvinnor inte får göra vad de vill med sina kroppar utan att skämmas men vi behöver inte hylla allt för det. Det går att se det som ett problem att kvinnokroppen exploateras utan att för den sakens skull lägga skulden på de kvinnor som gör det. Det går att säga att någon är ett offer för patriarkala strukturer utan att säga att den personen helt saknar agens.

Att som feminist förneka patriarkala strukturer i situationer där kvinnor frivilligt exploaterar sina kroppar är ganska konstigt. Finns patriarkatet bara när kvinnor blir utsatta för direkt fysiskt tvång? Skulle inte tro det. Så nej, jag tänker inte hylla kvinnliga artister som ”lever ut” sin sexualitet, för jag tycker inte att det är subversivt. Jag tänker inte heller skuldbelägga dem, för det är inte deras fel. Däremot tänker jag se dem som offer för patriarkatet.

Och nej, det gör inte att jag tycker att de saknar förmåga att agera eller något, det betyder att alla påverkas av sin omgivning. Som kvinna kan en välja att gå emot patriarkala strukturer eller inte. Att exploatera sig själv sexuellt anser jag inte är ett sådant val.

Valtvånget.

Det här med val är intressant. Det talas om valfrihet som något positivt. Problemet är att de flesta av oss väljer mellan saker som vi inte vet någonting om egentligen. Till exempel tandkräm och schampo. Hur mycket vet du egentligen om den tandkräm du väljer? Troligen inte ett skit. Ändå förväntas vi kunna göra ett upplyst val som konsumenter.

Sedan börjas det med ”konkurrens” inom välfärden så att en kan välja som konsument. Som skola. De allra flesta har ingen aning om vilken pedagogik som är bra, vilka skolor som kan tillgodose elevers behov etcetera. Då kan de hända saker som att tusentals elever väljer att gå i skolor som liksom bara råkar gå i konkurs. Hur löser vi det här problemet? Enligt skolverket genom att föräldrar blir mer ”aktiva konsumenter” och läser på mer om skolan.

På Skolinspektionen menar man att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrar bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat.

– Ja, det tycker jag att man kan göra. Ett bokslut är till exempel något man kan titta på. För många föräldrar är det här förstås komplicerade frågor att sätta sig in i, medan det är enklare för andra, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen.

Att välja är ett arbete. Att sätta sig in i olika alternativ, väga för och nackdelar, är ett arbete. Alla är inte kapabla att göra detta arbete, och även om människor vore det så skulle det fortfarande ta deras tid i anspråk. Det är ganska tydligt hur många människor inte fokuserar så mycket på en bra utbildning utan mer på om det är lätt att få bra betyg på skolan (min gymnasieskola hade till exempel det ryktet), om det är en ”soft” skola och om en får en dator/surfplatta.

En annan lösning vore ju såklart att det fanns rimliga regler kring etablering och upphandling så att detta inte inträffar, så att en som förälder inte behöver lägga mer tid och energi på att välja en bra skola utan att det istället var så att en kunde lita på att skolor faktiskt var bra, på att ens barn faktiskt fick den utbildning de är berättigade till.

Och det blir så tydligt hur valfrihet egentligen handlar om tvång. Vi är tvingade att välja mellan saker vi antingen inte vet ett piss om, eller så måste vi lägga vår tid och energi på att göra ”medvetna” val. Och om vi väljer ”fel” så kan vi bara skylla oss själva, detta trots att skolgång faktiskt är en rättighet. Men för att kunna bruka denna rättighet så måste vi ta oss igenom en hinderbana, vi måste göra en massa efterforskningar för att kunna göra ett upplyst val, och sedan måste ungen också komma in på den aktuella skolan. Annars blir det tyvärr svårt att få sina rättigheter tillgodosedda.

Val.

När folk säger: ”du verkar tro att människor inte har någon förmåga att själva bestämma över sina liv” så blir jag så konfunderad. Om jag inte trodde det, varför skulle jag lägga så satans mycket tid på att skriva om vilka val en kan göra i livet för att motverka patriarkatet? Det verkar ju som ett jävla Sisyfosarbete för en som inte tror att människor någonsin kan välja.

Vissa verkar mena att en liksom måste tro att bara för att människor har en möjlighet att göra val, så måste en tycka att alla val är bra val eller helt fria och opåverkade val. Det är klart som fan människor gör val i sitt liv, men att något har gjorts genom val betyder inte att det är bra på något sätt. Människor gör en massa dumma val för att de saknar insikt eller information, för att de känner sig pressade och så vidare. Syftet med feminism är att underlätta för människor att göra val som motverkar snarare än reproducerar patriarkatet. Detta görs på flera sätt, dels genom upplysning men också genom att förbättra människors livssituation så att de inte blir tvingade in i situationer där de saknar valmöjligheter, som till exempel fattigdom. Jag upplever själv att feministisk analys markant har ökat min förmåga att fatta beslut som är bra för mig, stå emot lockelser som jag vet skadar mig och så vidare. Det har helt enkelt ökat min frihet att välja, eftersom det har gjort mig mer medveten om vad jag väljer mellan.

Jag förstår inte det här helt oproblematiserade förhållningssättet vissa har till val, som om människor aldrig kunde välja saker som var dåliga för dem av olika skäl. Som om alla gick om kring med perfekt information om precis allting redan som det var, och det aldrig fanns någon som helst behov av att, tja, upplysa någon om något.

Men om vi nu ska snacka val, så kan väl de som vill välja att tillgodogöra sig feministisk analys, och de som inte vill kan väl strunta i det och fortsätta leva glatt ovetandes om patriarkatet. Det känns som en ganska rimlig kompromiss, kan jag tycka. För ni vill väl inte begränsa någons valfrihet?

Det går inte att vilja objektifiera sig själv.

Jag blir lite småirriterad på begreppet ”objektifiera sig själv”, dels av de skäl som jag beskrivit här men också för att jag tycker det är ett väldigt konstigt sätt att använda ord. Hur kan en objektifiera sig själv? Det handlar ju om att reducera sig själv till ett objekt, något jag har väldigt svårt att se som görbart. Jag förstår liksom inte har det ska gå till.

Det skvallrar också om att det skulle kunna vara en frivillig process att bli objektifierad. I mina ögon är det ett ganska sjukt sätt att se på saken. Jag förstår inte hur någon någonsin kan vilja bli reducerad till ett objekt, en sak för andra att agera på. Det handlar ju om att frånsäga sig all bestämmanderätt över sig själv, det är ingenting en liksom kan göra frivilligt. Det är som att säga att en människa skulle kunna bli någons slav av fri vilja. Det är kanske möjligt att någon kan göra det valet under någon slags enorm press eller manipulering, men hela diskussionen om vad som är frivilligt och inte blir bara så jävla irrelevant efteråt.

Att kvinnor lägger upp bilder på sig själva där de är snygga betyder inte att de ”objektifierar sig själva”. Att du vill visa dig attraktiv gör dig inte till ett objekt, du är fortfarande en människa och vill med största sannolikhet ses som en sådan. Att någon gör sig snygg gör inte att denne tycker att det skulle vara okej att behandla hen som en sak, helt utan egen vilja.

H&m bidrar till att upprätthålla förtrycket.

När en diskuterar företags produktion, såsom h&m, så är det alltid någon viktigpetter som ska komma och ba ”men h&m äger faktiskt inga fabriker så de har inget inflytande”. Alltså, jo. Det har dem visst. För det första är det deras eget beslut att lägga produktionen på leverantörer, de skulle lika gärna kunna ha den själva. För det andra så har de givetvis ett grymt förhandlingsläge eftersom de är ett av världens största klädföretag. Det är inte som att fabriksägarna är de som sitter på makten här. H&m skulle kunna kräva den femdubbla lönen, bra arbetsmiljö, sex timmars arbetsdag, rätt till att bilda fackföreningar och så vidare om de bara valde att prioritera det framför att pressa priserna in absurdum. Om just den fabriksägaren inte ville ge dem det så skulle h&m kunna välja vilken annan fabrik som helst, det finns nog många som gladeligen skulle ta uppdrag från h&m. Det är löjligt att stirra sig blind på vem som formellt äger fabriken, faktum är att h&m i sammanhanget har makt, en makt som de kan bruka.

En annan grej som h&m:s utsände sa i debatten efter Kalla Fakta var att det inte är h&m som styr, eftersom de problem som finns i länderna där de har fabriker främst är politiska. Hen menade alltså att det viktiga var att det blev demokrati så att folk kunde få rätt att bilda fackföreningar och så vidare. Men h&m väljer såklart själva i vilket land de förlägger sin produktion, och det finns säkert en massa demokratier där de hade kunnat välja att sy upp sina kläder istället. Nu gjorde de dock inte så, utan valde istället att förlägga sin produktion i länder där de vet att arbetarnas rättigheter inte är de bästa.

En kan såklart låtsas att en inte har med det där att göra som en av världens största beställare, men faktum är att h&m väljer att handla med diktaturer. Troligen så profiterar de faktiskt på att det är just diktaturer de handlar med, eftersom de har den politiska styrkan att slå ner olika former av arbetarkamp. Det är ju inte helt ovanligt att mindre demokratiska stater väljer att skapa ekonomiska frizoner och bistå fabriksägarna med att hålla ”ordning” för att gynna ett bra företagsklimat. Detta är i sin tur såklart något som den styrande makten i dessa länder tjänar på. Troligen får beslutsfattare mutor i något led för att skapa undantag eller se mellan fingrarna på formella lagöverträdelser, och fabriksägarna tjänar såklart på att kunna hålla lönerna skitlåga. Kontentan är att h&m inte bara struntar i att agera och använda sin makt för att göra gott, utan faktiskt rentav kan tänkas uppehålla det ickedemokratiska och orättvisa systemet i dessa länder eftersom de bidrar till de vinster som görs på det, genom att betala för produktionen.

Sedan kan en såklart diskutera vems ansvaret ”egentligen” är, och det är klart att jag skulle vilja att alla länder var demokratiska så att h&m inte kunde förlägga sin produktion i länder där lönerna är under levnadslönen, det saknas rättigheter till att bilda fackföreningar och så vidare. Nu är det emellertid inte fallet, och därför är det väldigt viktigt att vi förstår vad h&m ägnar sig åt här. De inte bara profiterar på den globala orättvisan och det förtryck som finns i dessa länder, de inte bara struntar i att använda den makt de faktiskt har utan de bidrar aktivt till att upprätthålla detta orättvisa och förtryckande system. De har alla jävla möjligheter att skapa bättre förutsättningar för arbetarna i fabrikerna, men de väljer att inte göra det eftersom de prioriterar vinst högre. Sen är det klart att de inte kommer göra gott bara för att vara snälla, men en ska fan inte tro att de är maktlösa.

Nykterhet och beslut.

För några dagar sedan drömde jag att jag blev väldigt väldigt full, och det var så jävla jobbigt. Lättnaden jag kände när jag vaknade och upptäckte att så inte var fallet var otrolig. Känslan av obehag efteråt var dock svår att skaka av sig.

Först tänkte jag att det skulle bli svårt att vänja sig vid hela den här nykteristgrejen, därför drog jag ut på beslutet och tänkte att jag skulle ”trappa ner”. Men när jag väl tagit beslutet, som togs mer eller mindre på impuls, så var det liksom inte jobbigt alls längre. Inte ens cigaretterna saknar jag (inte för att jag rökt regelbundet, men har feströkt ganska mycket). Detta trots att jag gått ut precis lika mycket som jag brukar, tillsammans med folk som dricker.

Nu är det knappats hugget i sten att jag aldrig mer kommer göra någon av dessa saker, men jag tycker att det är fascinerande hur lätt det är att anpassa sig efter beslut en fattat. Det jobbiga är nästan alltid att ta själva beslutet, inte att lägga om sin livsstil efteråt. Jag brukar alltid hålla på och bäva en jävla massa innan jag ska bestämma minsta lilla grej.

Jag antar att det på något sätt handlar om känslan att det skulle vara omöjligt att ta tillbaks vissa beslut, att vissa beslut är mer irreversibla än andra. Jag tänker mig att beslut som handlar om att avstå något: alkohol, barn, kött och så vidare, av etiska skäl upplevs som svåra att ta tillbaks eftersom en då skulle vara en ”hycklare” eller liknande.

Nå. Jag uppmanar den som överväger att sluta med något, såsom rakning, alkohol, tvåsamhet och så vidare att hela enkelt testa. Det är inte i någon mening ett större beslut än att bestämma sig för att fortsätta. Ofta så kommer du nog upptäcka att det var en ganska liten grej trots allt, som kändes väldigt stor. Ibland tar det det att komma dit, ibland inte.

Att följa reglerna är också ett val.

Vet ni vad. När ni betalar för er så bidrar ni automatiskt till avgiftssamhället. Ni vet det va? Att ni böjer er under dessa regler, det är detsamma som att ni accepterar det. Samtidigt som du betalar din sl-resa så säger du ja till att en person i större ekonomisk nöd också ska göra det. Är inte detta minst lika osolidariskt?

Hur kan man inta hållningen att avgifterna visserligen borde sänkas eller tas bort och samtidigt bidra till systemet genom att acceptera det? Jag förstår det inte. Det effektivaste sättet att avskaffa en ordning är ju att bryta mot den. Att acceptera den i handling men ogilla den i ord är egentligen ganska betydelselöst.

I mina ögon är det osolidariskt att acceptera avgiftssamhället. Om alla plankade så hade avgifterna tagits bort för länge sedan, det är alla laglydiga jävlar som gör att avgiftssystemet kan upprätthållas.

Tänk på det, nästa gång du köper en sms-biljett.

Att blint följa lagen även om du inte sympatiserar med den kan vara minst lika moraliskt förkastligt som att bryta mot den.

Jag står upp för det samhälle jag vill ha, oavsett om det innebär att jag följer reglerna eller bryter dem. Jag tycker verkligen inte att det är intressant huruvida någon annan har bestämt att det ska vara på ett visst sätt eller inte. Det intressanta är varför det skulle vara bättre att ha det så. Om någon övertygar mig om det, visst. Så länge ingen gjort det så kommer jag absolut inte böja mig för regler bara för att de råkar finnas där.

Om detta kan någon jeppe tycka vad fan hen vill, jag bryr mig faktiskt inte. Om du tycker jag gör fel och vill att jag ska typ erkänna det, då får du faktiskt ta och motivera det utifrån handlingen i sig själv. Att säga att det jag gör är fel för att någon har bestämt att det är fel, det är lite som att säga att regeringen är bra för att folket har röstat för den. Det är ett helt orimligt cirkelresonemang som i slutänden leder till ett accepterande och cementerande av status quo. Om det är så du vill ha det så visst, men själv slipper jag helst.

Man gör alltid val oavsett om dessa val går i linje med rådande ordning eller ej. Om du accepterar rådande ordning så är du medansvarig till den, etter värre blir det om du argumenterar för den bara på grunden att den finns där. Jag kan inte nog understryka vikten av detta; insikten om att vi alla väljer. Om du väljer att inte göra motstånd, att till och med motarbeta motstånd, då tar du ställning för samhället som det ser ut idag. Och det, det kan jag fan inte begripa hur man kan försvara.

Som normbrytare måste man alltid bekräfta att de som följer normerna gör rätt.

När man bryter mot normer på olika sätt, typ inte rakar sig på kroppen som kvinna, så kommer det ofta fram personer som vill ha ett erkännande på att det är okej att göra motsatsen också, alltså följa normerna. De kan låta typ såhär: ”jaha så du rakar inte benen, men alla måste ju få göra som de själva vill, du tycker väl det är ok att raka benen” och detta utan att man över huvud taget antytt att man inte skulle vara okej med att andra personer rakar sina ben. Det är ju inte som att jag attackerar benrakare personligen, däremot kan jag uttrycka att jag tycker att det är tragiskt att så mycket tid och pengar går till att ta bort något naturligt bara för att det är så det ”ska vara”.

Ännu värre blir det när köttätare är på vegetarianer och veganer och tycker att det är ett lika gott val att äta kött som att inte göra det, och vill att de som inte äter kött ska bekräfta detta. Visst finns det folk som avstår kött av andra skäl, men de flesta gör det på någon slags ideologisk grund och då är det väldigt konstigt att tycka att dessa personer ska säga att köttätande är ett lika gott val, för det tycker dem troligen inte. Det borde vara uppenbart för alla och en var att den som avstår kött överlag inte tycker att det är ett gott val att inte avstå kött, men ändå måste frågan ställas och personen som får den måste säga att man är ”okej” med att andra äter kött även om man inte gör det själv.

Varför är det alltid personer som avviker från samhällets värderingar som måste bekräfta de normativa värderingarna. Kan man inte bara få tycka att det är skitfult eller fel att raka sig under armarna? Kan man inte bara få tycka att det är moraliskt förkastligt att äta kött? Det viktiga är väl att man inte sabbar allas trivsel genom att ta upp det jämt och ständigt (även om jag förvisso tycker att det är okej i en viss utsträckning det med)?

Jag behöver inte att människor som rakar sig under armarna bekräftar mitt val, så varför behöver de att jag bekräftar deras? De har ju en hel värld, skönhetsindustri och så vidare som tycker att det enda rätta är att raka sig på kroppen, varför måste då även jag hålla med dem? Jag skulle inte gå fram till en person med lena armhålor och ba: ”du vet väl att det är fel att raka sig under armarna” men jag är inte heller intresserad av att bekräfta deras beslut.

Det intressanta här är att man riskerar att anses rabiat om man inte aktivt ger bekräftelse till folk som väljer enligt normen. Om man inte som orakad, vegetarian och så vidare när man pratar om sina livsval alltid lägger in ett ”men jag är okej med att folk inte gör som jag” som en brasklapp så är det alltid någon jävel som frågar om det inte är ”okej” att göra annorlunda. Ja, det är klart det är ”okej” men du kommer inte att få mig att säga att det är ett precis likvärdigt val, för det tycker jag inte.

Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde först fundera över sin egen reaktion.

Ibland frågar folk varför jag inte rakar benen. Den frågan är så konstig egentligen, även om den idag betraktas som normal att ställa till kvinnor. Man skulle aldrig fråga en man varför han inte rakar benen, inte heller en person varför hen inte färgar håret eller sminkar sig. Alla förstår att det är upp till individen, inget man ska behöva försvara. Men när det kommer till kroppsbehåring så har plötsligt ansträngningen börjat ses som normen.

Så när någon frågar varför jag inte rakar benen så brukar jag säga att svaret ligger i frågan. Jag har valt att inte raka benen för att jag egentligen inte borde behöva välja att strunta i det, att det man väljer egentligen borde vara det motsatta; att välja att raka sig. Jag har valt att inte raka benen för att det är något som borde vara, men inte är, ickepolitiskt och oprovocerande.

Vissa tycker att man inte ska göra det till en politisk handling och till er säger jag; den dagen då jag slutar få dessa frågor, då rakning slutar ses som något alla kvinnor ska börja med förr eller senare, då kan jag strunta i att lägga en politisk värdering i det. Fram till dess så kommer det uppfattas som en politisk handling och kommer även att vara det från min sida.

Det statement jag försöker göra är att håriga ben borde vara ickepolitik, men inte är det. Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde fundera över sin egen reaktion först och främst och kvinnans bevekelsegrunder i andra hand.

Jag behöver inte välja.

Angående detta jag skrev om att välja mellan ett jämlikt och fattigt samhälle och ett ojämlikt och rikt så vill jag lägga till en sak. Bland många personer tycks det frodas en uppfattning att jämlikhet förhindrar innovation och att människor tjänar pengar eftersom de så kallade incitamenten för att utveckla idéer och så vidare blir mindre.

För det första är det en konstig ide när man ser på det rent empiriskt. Sverige är till exempel både förhållandevis rikt och förhållandevis jämlikt, nr vi enligt dessa person borde ligga väldigt långt nere när det kommer till rika länder. Jag har också svårt att få det att gå ihop rent logiskt. Alltså, jag förstår den här grejen med drivkraft men jag tror inte att det spelar särskilt stor roll för motivationen när man väl kommit över en viss summa pengar. Då tror jag det är viktigare att göra något man brinner för att bli motiverad. Har man redan pengar så man klarar sig bra och kan göra typ det man vill göra så spelar väl inte mer pengar så stor roll.

Jag tror inte att folk är så jättemåna om att tjäna mycket pengar faktiskt, jag tror de flesta vill ha så det klarar sig och har råd att göra roliga saker men jag tror inte att det är vanligt att man väljer ett yrke men tycker verkar trist bara för pengarnas skull. Däremot måste det tas i beräkning mer om vissa yrken är så lågbetalda att man måste vända på slantarna fast man jobbar heltid, en samhällssituation som jag tror gör att många väljer bort yrken de hade kunnat vara riktigt grymma på för att framtiden är för oviss. Om man riskerar att förlora hela sin framtid för att man satsar på något man brinner för så är såklart chansen att man gör det mindre, däremot tror jag inte att 22 eller 25 tusen i ingångslön gör så stor skillnad om det är något man älskar.

Så jag tror snarare att ojämlikhet gör innovationen sämre eftersom människor har sämre möjligheter att satsa på sina drömmar. Om man har möjlighet till utbildning, att tjäna ihop pengar för att starta företag och så vidare även om man inte har rika föräldrar och dessutom inte behöver riskera hela sin framtid på det så tror jag att man vågar testa mer. Eller det faller sig ju ganska naturligt.

I ett samhälle där bara en grupp människor har möjligheter att pröva sina vingar så kommer en stor del av befolkningen aldrig att kunna utveckla sina förmågor. Ja, även i ojämlika samhällen så finns det vägar för sämre bemedlade att ta sig igenom utbildningar med hjälp av stipendier men det är bara för dem som är väldigt begåvade, det stora flertalet står utanför dessa system.

I förhållande till den extra motivation som kan tänkas komma av ojämlikhet så tror jag att det här sättet att frånhålla vissa samhällsgrupper samma möjligheter som andra väger otroligt mycket tyngre. Det handlar nämligen inte bara om att vilja utan om att kunna också. Och visst, om man verkligen vill så kan man väl fixa det mesta men det krävs jävligt mycket större viljestyrka för vissa än för andra.

Sedan handlar det också om vad de samlade rikedomarna i samhället leder till. Om rikedomarna är mindre i absoluta tal men skänker mer livskvalitet på det stora hela så tycker jag helt klart att det är en värd prioritering, men det säger väl egentligen sig själv. Samhället i helhet tjänar inget på att det finns rikedomar samlade som inte kommer alla till del och som kanske till och med används för att skada samhället till exempel genom korruption. Det är väl inte så jävla radikalt att tycka att det inte bara är antalet kronor det handlar om utan hur de används också.

Det finns inga belägg för att man skulle behöva välja sådär rakt av, i alla fall inget som jag har sett.