Feminism – Sida 81 – Fanny Åström

Män kanske helt enkelt inte är så intressanta för kvinnor?

En grej jag tycker är intressant i den generella diskussionen kring fortplantning och kön är hur det både beskrivs som att kvinnan har en stark drift eller att det åtminstone är ”rätt” av henne att ingå i relationer med män och skaffa barn med dem OCH att hon samtidigt är svårfångad, att män konkurrerar om att få ligga med kvinnor och så vidare.

Det framhärdas ofta att det minsann är så att hanar tävlar om att befrukta honor i djurriket, och detta generaliseras sedan till att även gälla mellanmänskliga relationer. Om det nu är så låter jag vara osagt, det är helt enkelt en tankemodell som väldigt ofta läggs fram av människor som önskar säga något om den så kallade ”naturliga ordningen” mellan könen.

Jag tänker att en möjlig tolkning av det här att män ”tävlar” om kvinnor helt enkelt kan vara att kvinnor inte är så jävla taggade på att ligga, skaffa barn och så vidare. Det kan en ju begripa, i och med att barnafödande är en riskfylld och smärtsam process som kanske inte är så lockande att gå igenom.

Varför ses det egentligen i alla dessa resonemang som en sån självklarhet att det är ett rimlig beteende från mäns sida att vara på kvinnor trots att de uppenbarligen måste ”konkurrera”. Kan inte männen bara tagga ner lite istället och sluta? Kan de inte bara acceptera att de inte är så jävla intressanta för kvinnor?

Obs att jag själv inte tror att det går att dra den här typen av slutsatser om mänskligt beteende utifrån ”biologi”, men jag tycker mest det är intressant hur mycket förutfattade meningar som finns i detta.

Mäns skämt.

Det finns män som tycker att feminister saknar humor eftersom feminister inte skrattar åt eller kanske rentav blir arga över deras sexistiska skämt. Twittrade lite om det tidigare:

Jag tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare. Detta är något en lär sig att göra som kvinna. Män ska bekräftas, tillfredsställas och så vidare. Ingen får någonsin låtsas om att män faktiskt inte är så jävla roliga som de tror sig vara.

Eftersom män är vana vid att folk skrattar åt dem, lyssnar på dem, bekräftar dem så kommer det såklart som en chock när någon inte tycker att det är roligt med oinspirerad humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever. De söker desperat efter en förklaring, och kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor eftersom hen är feminist. Skönt! Mannen behöver inte fundera på sitt eget beteende utan söker som vanligt förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv.

Inte bara är dessa skämt sexistiska, de är också så otroligt uttjatade att det förvånar mig att någon skrattar åt dem. Det framstår mest som någon slags sjuk ritual av nedvärdering av kvinnor som män känner att de behöver ägna sig åt för att… jag vet inte, stärka sin känsla av egenvärde? För jag menar, inte ens de kan väl vara så fantasilösa att de faktiskt tycker att höjden av kvickhet och humor är att be en kvinna göra en macka.

Omfamna olikheterna istället för att försöka pressa in alla i samma fåra.

Läste Feminazgûls inlägg om Fittstim, och tycker att hen har en mycket god poäng i slutet:

Att vara feminist innebär lika mycket att jag får driva mina hjärtefrågor som är viktiga för mig och för mitt välmående som att jag är jävla SKYLDIG till solidaritet och att vara en god allierad till mina medfeminister. Jag har rätt att förvänta mig uppbackning och stöd och jag är likaledes skyldig att bistå med det. Även om det driver en kamp jag själv kanske inte nödvändigtvis kan relatera till.

Detta instämmer jag absolut i. Det förs en massa kamper bland feminister som jag inte kan relatera till det minsta lilla, men jag tycker att det är fett att det äger rum ändå. Ibland kan saker såklart vara rent kontraproduktiva, och då kan jag såklart inte backa upp det, men när det rör sig om saker jag själv bara inte brinner för eller kan relatera till så försöker jag att visa mitt stöd ändå.

Det finns en massa saker jag inte tycker är så jävla viktiga och kanske ibland även lite fåniga, men jag skulle liksom inte få för mig att motarbeta denna kamp för den sakens skull. Jag tycker att det är fantastiskt att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst. Jag är övertygad om att om jag försöker motarbeta sådant engagemang med motiveringen att det finns viktigare saker så kommer resultatet i en majoritet av fallen inte att blir att folk faktiskt bryr sig om mina frågor utan snarare att luften går ur engagemanget och folk blir mindre peppade på att vara feminister.

Jag tror inte att det fungerar att försöka få in alla feminister i samma ”ådra”, att få alla att fokusera på den viktigaste ”kampen”. För det första är det såklart omöjligt att avgöra vilken som är den viktigaste kampen. Jag tycker till exempel att barnafödande är skitviktigt, men jag inser att andra feminister inte alls tycker att det är centralt för deras kamp. Jag tänker inte säga till dem att de ska bry sig om samma frågor som jag tycker är relevanta, för jag inser att vad jag tycker är relevant inte är någon slags objektiv sanning. Det är en fråga om position, och även kvinna har olika sådana.

Jag tänker att vi alla utgår från olika positioner och befinner oss på olika platser. Saker som var skitviktiga för mig innan tycker jag är ganska oviktiga nu, men det betyder inte att den vikt de hade för mig tidigare var falsk. Det är viktigt att vi omfamnar dessa olikheter istället för att bekämpa dem och försöka pressa in alla i samma fåra.

Varför skulle jag inte bli arg över förlöjliganden av en rörelse som kämpar emot förtryck?

En sak jag tycker är märklig är hur människor tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt när vi blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen.

Såhär ser det ut från mitt perspektiv: jag engagerar mig på en massa olika sätt i en rörelse som arbetar för social rättvisa mellan män och kvinnor. Jag arbetar emot ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till.

Svt väljer att göra en serie i tre delar som går ut på att ”diskutera” feminismen, men som enligt utsago från en mängd personer jag litar på, snarare handlar om att förlöjliga den (har inte sett programmet själv och kommer inte heller göra det, har ingen lust att bli mer upprörd och uppgiven än jag redan är). Detta är alltså frågor som på ett mycket konkret sätt avgöra många människors liv, som handlar om liv och död för många. Feminism handlar bland annat om rätten till sin identitet, om sexuellt våld, om ekonomisk makt, om inflytande över sitt eget liv och om misshandel. Detta är mycket mycket viktiga frågor för en väldigt stor del av jordens befolkning, och feminister spenderar mycket tid och energi på att kämpa emot förtryck.

När människor försöker förlöjliga feminismen förstår jag inte varför jag skulle ta detta med en klackspark och fokusera på något viktigare. Detta är, i mina ögon, en del i det motstånd som jag stöter på som feminist, det är en del i det som hindrar kampen för ett jämställt samhälle. Jag blir förbannad som fan när min kamp spottas på, inte bara för att jag blir kränkt personligen utan för att jag vet hur många människor som dagligen lider och dör som en följd av det här jävla samhällssystemet. Jag vet att kvinnor och trans*personer i denna stund våldtas, misshandlas och till och med dör som ett resultat av denna vidriga struktur. Jag tycker inte att det är någon jävla lek, jag vet att det är blodigt jävla allvar. Därför blir jag jävligt sur när någon på ett mycket aktivt sätt försöker sätta käppar i hjulet för oss som faktiskt lägger lite engagemang i att stoppa detta förtryck.

Jag är så trött på att agera ”moget” och liknande när det kommer till sånt här, och det är nog ingenting emot hur de för vilka ”hen” är en fråga om deras egen identitet känner inför att ständigt bli förlöjligade och utpekade som någon slags dålig och irrelevant feminism. Det är klart att det är något som en måste få reagera på och bli arg över.

Ja, jag blir förbannad när någon väljer att utnyttja sitt utrymme till att förlöjliga människor som kämpar för sina och andras rättigheter och jag har mycket svårt att förstå varför jag inte skulle bli det. Detta är inte någon tramsig lek för mig, det är en fråga om den politiska verkligheten i vilken jag utsätts för förtryck och kampen för att förändra detta. När personer kommer och tycker att jag ska ta emot deras eller andras förlöjliganden och trams på ett snällt sätt undrar jag vilken jävla verklighet de lever i. Jag lever i alla fall i en där kvinnor är förtryckta, och jag har mycket svårt att se varför det skulle vara okej med ett tv-program som fokuserar på att förlöjliga kampen emot detta förtryck.

Det hela blir liksom så jävla absurt när jag tänker på alla de vidriga berättelser om sexuellt våld, förtryck och mäns våld mot kvinnor jag får ta del av på daglig basis. Jag kan fan för mitt liv inte begripa vad det finns för jävla mening med att göra den typen av förlöjligande av feminismen, och jag kan inte heller förstå varför jag skulle acceptera det och typ ”gå vidare” eller något liknande. Jag kommer att fortsätta vara feminist trots dessa fåniga försök till smutskastning, och jag kommer fortsätta tycka att de som sysslar med detta är idioter som inte bara inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck.

Mixade (man, kvinna) äktenskap.

Det har kommit till min kännedom på sista tiden att det finns något som kallas mixade äktenskap, alltså män och kvinnor som ingår äktenskapsavtal med varandra på samma premisser som inom vanliga äktenskap. Detta kallas även för heterosexuella äktenskap. Jag har längre försökt tänka att det inte är min sak att lägga mig i, men på sista tiden har det blivit alltför närvarande i mitt liv för att jag ska kunna fortsätta undvika ämnet. Droppen kom när en av Sveriges största bloggare valde att ingå i ett mixat äktenskap, jag tänkte att denna trend är för omfattande för att kunna ignoreras längre.

Jag frågade på twitter vad folk tycker om mixade äktenskap, så nu tänkte jag redogöra lite kort för reaktionerna.

Förvirring uppstod hos en del! Är det ens lagligt? Jag frågar mig om det verkligen finns någon demokratisk förankring i detta beslut, när människor går omedvetna om att det förekommer. Vilka som ingår äktenskap med varandra är en angelägenhet för hela samhället! Vi kan inte acceptera en ordning där alla medborgare inte har fått säga sitt om saken!

Andra uttryckte sig accepterande inför fenomenet, och vissa motiverade det med rättighetsargument. ”Alla har väl rätt att gifta sig med hen de älskar” är ett inte helt ovanligt argument. Frågan är om det verkligen kan ses som en mänsklig rättighet att gifta sig. Ingen hindras ju från att leva tillsammans bara för att en inte är gift, och äktenskapet medför en massa fördelar. Frågan vi måste ställa oss är om vi verkligen vill uppmuntra en företeelse såsom mixade äktenskap.

Många lyfte fram de risker som finns för framförallt kvinnor i mixade äktenskap. Även om vi inte säkert kan säga att alla mixade äktenskap se ut såhär så kan vi konstatera att det verkar finnas en omfattande risk för att kvinnor blir slagna av sina partners och kanske rentav dör. Är det rimligt att en såhär farlig företeelse accepteras och till och med uppmuntras i såväl tidningar som på bloggar?

Det är också viktigt att inte låta sig dras med i bilder av lyckade mixade äktenskap, det är som sagt svårt att veta vad som sker i hemmet. Kan vi ha den risken i samhället?

Många lyfte fram det faktum att många barn lever i dessa mixade äktenskap. Rättighetsargumentet är ju svårt att applicera här, visst att vuxna människor kan anses ha rätt att göra som de vill, men ska barn verkligen tvingas in i detta? Jag tycker att frågan borde utredas ordentligt innan vi tillåter barn i mixade äktenskap. Är det verkligen rimligt att låta barn växa upp i en miljö med så hög risk för förtryck och våld som i ett mixat äktenskap?

Sist men inte minst så bör vi diskutera hur stor plats detta ska tillåtas ha i offentligheten, om det nu ska vara tillåtet. Är det verkligen okej att de visar upp sig öppet på stan? Hur påverkar det andra människor? Vissa kan uppleva det som kränkande. Även om vi kommer fram till att det är en rättighet att få gifta sig med den en älskar så kanske det inte är önskvärt att företeelsen sprider sig. Det handlar om skademinimering, och det är mycket viktigt att tänka på i dessa frågor. Dessutom kan en se detta som ett sluttande plan, om vi nu börjar tolerera de mixade äktenskapen, vad kommer härnäst?

Redan idag så syns de mixade äktenskapen på väldigt många olika ställen, tidningar och bloggar är bara två exempel. Är detta verkligen ett sunt ideal att sprida? Borde inte staten ta sitt ansvar och utreda frågan ordentligt eller i alla fall informera om riskerna?

Feminismen förstör ditt kärleksliv.

Stötte på denna rubrik (obs att jag inte läst artikeln) som drog tankarna till när feminister pratar om att jämställda heteroförhållanden är så himla bra och hållbara och att jämställt heterosex är bra och så vidare. Det är såklart bra om folk blir mer tillfreds med sina liv på grund av feminism, men jag tycker att det är problematiskt när det läggs fram som något slags syfte i sig.

För jo, feminismen förstör ditt kärleksliv, i alla fall om du med kärleksliv menar ett traditonellt, heteromonogamt sådant. Feminismen sysslar med att försöka lösa upp dessa institutioner, kritisera dem.

Visst finns det feminister som inte gör detta också, men det är onekligen en del av feministiskt tänkande, och en ganska stark sådan.

Många kvinnor hålls idag i relationer med män av ekonomisk eller social nödvändighet snarare än för att de vill, och ett angeläget feministiskt projekt är att göra denna nödvändighet mindre så att kvinnor slipper vara så beroende av män. En sådan förändring kommer garanterat att förstöra många personers ”kärleks”liv.

Jag tror vidare att det vore en sjukt bra grej för många kvinnor att få ”kärleks”livet förstört. Män är inte direkt kända för att vara några änglar mot sina partners, tvärtom är det många som blir utsatta för våld i hemmet, och fler blir såklart utsatta för mer subtilt förtryck, måste göra en massa extra hushållsarbete och så vidare.

Den heteromonogama romantiska kärleken är en väldigt stark grund för kvinnoförtryck, och jag tycker det är jätterimligt om feminismen har som ett av sina mål att förstöra heteromonogama pars kärleksliv, om inte individuellt så på en strukturell nivå. Det är i alla fall ett viktigt mål för min feminism, att möjliggöra för att folk skiljer sig oftare, flyttar isär oftare eller rentav inte delar liv med varandra alls bara för att de råkar ligga.

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.

Jag är mer än min biologi.

Jag tänker på det här med barnafödande och DRIFTEN som alla pratar om. När jag försöker diskutera frågan om ideologin kring barnafödande i detta samhälle är det många som lyfter fram att vi faktiskt har en biologisk klocka och att det finns någon slags naturlig drift att skaffa barn. Detta må vara sant, det kan mycket väl finnas biologiska faktorer som gör folk taggade på att klämma ut en unge, däremot tycker jag att det är intressant hur vi ser på drifter.

Människan har en massa olika drifter, och väldigt många av dessa lägger samhället oerhört mycket energi på att trycka tillbaka. Människor överöses med olika metoder för att bekämpa olika drifter de har, men när det kommer till att skaffa barn så ska en plötsligt bara vika sig för biologin, driften och så vidare.

Jag tänker att jag vill göra medvetna val i mitt liv, och ett av dessa är beslutet att inte skaffa barn. Jag utesluter inte att jag kommer få lust till det, men jag tänker att den impulsen kanske inte riktigt är värd allt det arbete och lidandet det kan innebära. Jag förstår inte varför jag plötsligt skulle underkasta mig någon jävla instinkt när jag generellt lever ett liv där det inte anses bra att göra detta.

Jag är mer än min biologi, mer än mina drifter, jag är kapabel att fatta beslut intellektuellt. Jag tycker att det är konstigt att det ses som en omöjlighet att göra detta när det kommer till barnafödande, med att det förutsätts under en jävla massa andra beslut en kan tänkas behöva fatta i livet. Vi ska alltid vara rationella konsumenter, men inte när det kommer till ett såpass livsavgörande beslut som att skaffa barn.

Givetvis spelar det roll att kvinnor lär sig att driften att skaffa barn, den ska en ha och den ska en följa. Kvinnor som saknar denna drift anses vara lite märkliga, om en kvinna inte ger efter för driften är det en tragedi. Plötsligt anses det inte positivt att fatta ett välavvägt beslut, utan hjärtlöst och cyniskt, och då rör det sig ändå om ett av de mest livsavgörande besluten en kan fatta. Då om någonsin är det väl jävligt viktigt att inte bara ge efter för driften.

Jag är ett hot mot det här vidriga samhället, och det är jag jävligt stolt över.

En grej jag har noterat både bland feminister och inom vänstern är en slags tävling i att framställa sig som så maktlös och ofarlig. När det till exempel anordnas en demonstration framhålls det hur otroligt ofarlig den är, att det inte finns några ”extremister” där, som feminist är det viktigt att framställa hur otroligt mycket män har att vinna på feminism och att det minsann inte finns några manshatare.

Jag blir så matt, för vad är meningen med att bedriva en politisk rörelse om den inte utgör något hot mot makten? Vad är meningen med att bara stå med sina jävla plakat och ”säga sin åsikt” om vi ändå inte kan sätta press på att åstadkomma någon verklig förändring?

Visst, det är jävligt bekvämt att inta en offerroll, utmåla sig själv som en harmlös sanningssägare, stå och ropa på sunt förnuft i ett galet samhälle, väl medveten om att ingen kommer lyssna. Med den mentaliteten kommer vi aldrig kunna vinna några slag, vi kommer bara att kunna gå ut med den moraliska segern i att ha haft rätt gång på gång, aldrig den politiska makten.

Istället för att jobba så hårt på att utmåla sig själv som ofarlig, se till att jobba på att förverkliga borgarnas värsta mardrömmar. Se till att vara det där hotet mot den borgerliga ”demokratin”, de där våldsbejakande extremisterna, som de hela tiden snackar om.

För faktum är att om vi gång på gång utmålar oss själv som maktlösa så kommer vi inte heller att kunna anskaffa någon makt. Det är inte sannolikt att folk vill ansluta sig till en politisk rörelse som inte göra något annat än att förlora hela tiden. Vi måste lyfta fram de slag vi vinner, vår potential. Vem vill stå på de säkra förlorarnas sida?

Om vi inte gör detta så kommer vi aldrig kunna bli något mer än samvetets moraliskt korrekta röst i ett vidrigt samhälle, vi kommer bara att kunna säkra oss en etablerad och bekväm plats som ”kritiker” i kapitalismen, aldrig åstadkomma något mer, något större. Det kanske kan vara ett lockande projekt för egot, men som politik är det värdelöst.

Så när någon försöker utmåla dig som ett hot nästa gång, skit i att säga emot. Säg istället; ”ja, jag är ett hot mot det här vidriga patriarkala och kapitalistiska samhället, och det är jag jävligt stolt över”.

Så stor är maktlösheten.

Så stor är maktlösheten när jag återigen ser dig dras med i hans spiraler, när du säger att ni bara är vänner men träffas oftare och oftare, och jag då och då ertappar dig med att ljuga om det. När jag försöker påminna dig om alla de gånger du gråtit ut hos mig för att han skadat dig, men du bara tittar bort i fjärran och säger nej nej nej det där har aldrig hänt det där minns jag inte jag måste ha ljugit jag måste ha hittat på för att jag var arg på honom men han är snäll mot mig han vill mig bara väl.

När jag ser hur han använder varje tänkbar väg för att komma åt dig, hur han bedyrar sig kärlek till dig, hur han säger att du är skyldig honom något, hur han köper saker till dig, kommer hem till dig, ringer dig, nästlar sig in i ditt liv.

Jag ser att du glider ifrån mig, glider ifrån allt, och jag är så maktlös. Jag vill bara att du ska se det jag ser, men jag är för uppgiven för att förmedla det. Jag har redan försökt förmedla det så många gånger, och varje gång glider du längre ifrån mig.

Jag vill att du ska vara fri, jag vill hjälpa dig, men det är så svårt. Istället blir jag arg. Arg för att du inte går ifrån honom, arg för att du inte förstår att det här skadar dig. Arg när du slutligen berättar om vad som hände, eftersom du inte berättat något om det innan trots mina envisa frågor. Arg för att jag plötsligt ska ta allt det som du förnekat och förnekat för sanning, hur du plötsligt avkräver mig det stöd du hela tiden fått men aldrig velat ta emot.

När du slutligen slår dig fri är det inte segerns sötma jag känner, bara lättnaden över att kanske kanske inte behöva uppleva ännu ett nederlag. För du har lämnat honom så många gånger innan, du har berättat så många gånger innan, du har gråtit ut så många gånger innan, och jag vågar inte lita på att den här gången är den sista, på att du faktiskt inte kommer gå tillbaks till honom. Men månaderna går, och det verkar vara över. Och sedan är det som att det aldrig ens har hänt, livet fortsätter som vanligt. Ingen gör någon anmälan, han får aldrig sitt straff, han får gå omkring och ta plats som om ingenting någonsin hade hänt. Du accepterar honom, vi accepterar honom, trots att vi känner till vad han har gjort. Ingen orkar bråka om det mer. Vi vill bara glömma.

Så många kvinnor jag känt som irrat bort sig i de där gångarna, isolationen, underkastelsen, att ständigt ständigt återvända, ge det ytterligare en chans, trots att all erfarenhet pekar på motsatsen. De dimmiga blickarna, de undvikande svaren på frågor om blåmärken, tårar och sönderklippta kläder, hål i dörrar, sönderslagna tallrikar. Hur jag inte förstått vad det varit frågan om förrän långt senare, när jag läst böcker, sett filmer, gått på kurser. Hur jag förstått att det finns ett mönster för sånt här, att det inte rör sig om isolerade företeelser, enstaka händelser, utan hur allting ingår i en process.

Så många kvinnor som berättar för mig sedan jag lärde mig att hitta tecknen och slutade vara rädd för att fråga. Så många historier som finns om slag, om regelbundna verbala kränkningar, om makt och kontroll, om en bara vågar fråga.

Det är bara några år sedan jag för första gången hörde talas om mäns våld mot kvinnor, men det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Inte bara som ett abstrakt hot, något som får en att gå extra fort genom parken på kvällen, utan som en ständigt närvarande realitet, något som har slitit vänskapsband sönder och samman, något som har splittrat mig och mina vänner, något som har präglat min tillvaro under många många år.

Jag är evigt tacksam över att jag har fått ord för att beskriva det som funnits omkring mig hela mitt liv, det som präglat min tillvaro år efter år. Hur jag fått verktyg för att se de mönster, de strukturer, som håller mig och alla andra kvinnor i ett konstant förtryck. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att sprida detta vidare, ge nya personer samma redskap som jag själv har fått, och som fått mig att förstå, att kunna sätta ord på min tillvaro.

För när en erfarit den maktlösheten, maktlösheten i att se det hända utan att kunna förstå, förklara. När en erfarit den maktlösheten och vet vilka vägar som kan ge en lite lite makt tillbaka, då vill en inte förvägra någon det.