Kategori: Feminism

Hur är fördomar som riktas emot mig mitt ansvar?

En grej jag tycker är intressant i debatten om debatten om feminismen är alla dessa som snackar om vad ”andra” tycker och tänker och tror om ”feminismen”. Det är alltid någon annans fördomar en ska ta med i beräkningen, aldrig deras egna. Därigenom sätter de sig i en position där de företräder åsikter och perspektiv utan att behöva försvara dem, för det är liksom alltid någon annan som innehar dem. Dessa andra talas om som barn som ska uppfostras, som inte är ansvariga för sina egna känslor och tankar, medan jag anses vara fullt kapabel till att ta ansvar inte bara för mitt eget agerande utan även deras reaktioner. Jag måste stå till svars för någon tänkt tredje persons fördomar om mig.

Den typen av argument jag åsyftar kan låta till exempel såhär: ”när du skriver sådär så spär du ju på fördomarna som finns om feminismen”. När en sedan frågar om vem det egentligen är som är ansvarig för dessa fördomar, jag eller de som innehar dem och sprider dem, då låter det kanske lite såhär: ”nejmen jag menar bara att ditt beteende kan få andra att tänka/tycka såhär” eller ”jag vet att andra tänker/tycker såhär”.

Givetvis har folk fördomar om feminismen, det är ingen överraskning. Frågan är varför det alltid är jag som får dessa uppkört i fejset av människor som verkar se sig själva som utomstående betraktare. Varför vill de att jag ska stå till svars för andra människors eventuella fördomar, som eventuellt kan ha något att göra med något jag har sagt? Det är väl för fan inte mitt problem att någon tar det jag säger och förvrider det. Det vore väl mer lämpligt att konfrontera de som gör det med detta?

Det hela påminner lite om hur en generellt pratar om män. Män liksom är på ett visst sätt och det är ingenting de kan göra något åt, men det är upp till kvinnor att veta hur de ska förhålla sig till män för att inte råka illa ut. På samma sätt är det med feminismen och patriarkala fördomar, fördomarna liksom bara är där som ett obestridbart faktum, men feminister förväntas förhålla sig till detta så att dessa fördomar liksom inte uppstår.

Jag är trött på att alltid få dessa förklaringar uppkörda i fejset som om det vore ett oföränderligt faktum att världen ser ut så. Ja, för guds skull, jag vet att allt jag säger som är det minsta subversivt kommer användas emot mig och feminismen som rörelse. Jag ser dock inte detta som någon anledning till att sluta, ty jag är fast övertygad om att alla kampmetoder vi väljer som har den minsta lilla chans att vara effektiva kommer mötas med motstånd.

Istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar borde du läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar. Genom att få det till att det skulle vara feministers fel att vi blir bekämpade så legitimerar du också de fördomar vi utsätts för, genom att försöka få oss att ändra på vår retorik, vår teori och så vidare så blir du en del av problemet vi försöker motverka.

Jag kommer aldrig någonsin att vika mig för, än mindre delta i, någon utrensning av feminister som antas agera på ett sätt som väcker fördomar mot feminismen, för jag tror att det är ruskigt kontraproduktivt.

Debatten idag.

Jag tänkte hoppa på Zetterströms bloggutmaning ”en feministisk agenda”. Gör det du med! Deadline är på söndag klockan fem. Första ämnet är ”debatten idag”.

Det är svårt att skriva om debatten idag, för det är kanske mer talande att tala om vad som inte debatteras än vad som debatteras, vilka frågor och infallsvinklar som inte lyfts upp. Men jag tänkte skriva om vilken plats jag uppfattar att feminismen har i debatten idag, och hur vi kan förhålla oss till den.

”Debatten” för mig är ett svart hål en flyr in i i brist på annat, i brist på andra kanaler att höras. ”Debatten” sker nästan alltid på det etablerade, patriarkala, samhällets villkor. Det som debatteras är alltid ytterligheterna, alltid det som anses betungande, för feminismen som rörelse. Eller så används feminismen som ett slagträ i debatten, av människor som önskar bedriva en, framförallt, rasistisk agenda.

Att vara samhällskritisk innebär att en alltid har debatten emot sig, och detta är något en som feminist får räkna med. Vi får räkna med att när vi tillåts höras och synas i etablerade kanaler så är det inte för att vår agenda ska föras ut. Vi tillåts reagera på saker, men vill tillåts inte agera. När vi lägger fram tydlig, konkret politik för att störta manssamhället så råder tystnad, men när vi kan hjälpa till att dra uppmärksamhet till ett tv-program som ska ”granska feminismen” så får vi synas.

Det är bra att vi får synas då, och det ska vi göra, men det finns också ett stort problem med att nöja sig med det. Jag tror att det är lätt att lura sig själv att vi får inflytande när vi får hoppa in och uttala oss i redan givna frågor, färdigvinklade frågeställningar. Det är viktigt att vi syns där, men det är viktigt att vi inte stannar vid det. Det är viktigt att vi slår oss fram och kräver plats även utanför detta, det är viktigt att vi skapar våra egna plattformar för att sprida våra frågor, inte bara för att besvara motståndet.

Jag försöker att i möjligaste mån fly undan debatten. Jag stänger av många gånger, för jag vill spara energin. Ändå märker jag hur jag ofta hamnar i att besvara och bemöta istället för att själv lägga fokus på de frågor jag tycker är viktiga. Istället för att prata om mäns förtryck av kvinnor pratar jag om de som inte tycker att vi får prata om mäns förtryck av kvinnor. Och det är ju precis detta de vill uppnå, de vill tvinga in oss i en ständig spiral av bemötande av dumheter, så att vi kan lägga mindre fokus på att arbeta med det som är viktigt, och detta lyckas de mycket ofta med.

Det är riskabelt att blanda ihop många delningar på facebook, många kommentarer och så vidare med att ha verkligt inflytande. Så länge vi bara får det utrymmet när vi ska besvara kritik så är vi marginaliserade, arbetar vi fortfarande på patriarkatets villkor. När något vi säger lyfts upp är det ofta för att det är bekvämt i det rådande samtalet. Det är viktigt att tänka på att uppmärksamhet för en enskild text eller ett enskilt uttalande inte nödvändigtvis är en framgång för feminismen som sådan.

Ibland kan det kännas som att det vi slåss för är rätten att vara feminist, inte rätten att vara människa oavsett hur en är född. Och jag tänker att vi inte får glömma målet; att avskaffa feminismen, eller snarare avskaffa manssamhället, som ju är skälet till att feminismen behövs. Varje verkligt radikal rörelse måste ha sitt eget upplösande som slutmål. Och detta får vi inte glömma. Vi ska inte kämpa för feminismens plats i ett patriarkalt samhälle, vi ska kämpa för ett samhälle där feminismen inte behöver ha någon plats.

Feminismen idag.

Det är vanligt att folk kommer med svepande uttalanden om ”feminismen idag” och hur den är och inte är. Även människor som själva kallar sig feminister gör ofta detta. Men när de ska tala om vad feminismen idag faktiskt är, då förundras jag över endögdheten.

”Feminismen idag” brukar sammanfattas i ett par punkter. Först ut har vi ”hen”, som människor älskar att lyfta upp som en onödig feministisk fråga. För det första är detta en mycket viktig fråga för många rent konkret, eftersom alla inte passar in i tvåkönsmodellen. För det andra är det såklart en relevant feministisk frågeställning att diskutera kön, hur det konstrueras och så vidare. Faktum är dock att de som vill använda ”hen” använder ”hen”, så det skulle inte vara någon större svårighet i att bara lägga ner tjatet om ordet.

Sedan brukar folk snacka om ”manshat” och hur dåligt det är. Vet inte riktigt var de hittar det här manshatet, men jag tänker mig att det åtminstone inte är särskilt omfattande om en jämför med feminismen som rörelse i stort. Den absoluta majoriteten av all feministisk aktivism har inte ”manshat” som någon slags ideologisk grund. Snarare handlar det om upphävandet av patriarkala strukturer.

Det är inte heller ovanligt att klaga på ”elitfeminsim”, ett ord som är oerhört flexibelt och kan betyda lite vad som helst. Ena stunden är den Sveland, nästa stund är det de som kritiserar Sveland, nästa stund är det rasifierade feminister som pratar om vikten av att de också inkluderas i det feministiska projektet. Så fort någon försöker lyfta en diskussion till en högre nivå, ta in lite nya perspektiv, så är det elitism. Lustigt nog kommer denna kritik ofta från människor som faktiskt innehar verklig makt i samhället.

Feminismen är en diversifierad och väldigt väldigt bred rörelse. Ett av de vanligaste feministiska engagemangen är fortfarande kvinno- och tjejjourer, som samlar en massa olika typer av kvinnor som kämpar emot mäns våld mot kvinnor genom konkret feministiskt arbete.

Det känns som att det är ganska vanligt, och detta tycker jag exemplifieras utmärkt med ”hen”-debatten, att de som vill kritisera feminismen hakar upp sig på någon skitsak och debatterar det hela tiden, och i sin iver får för sig att det är den debatten som är ”feminismen”, att deras fåniga gnäll på något sätt är representativt för en så bred rörelse som feminismen. Jag kan försäkra er om att den största majoriteten av feminister inte sysslar med någon ”hen”-debatt. Det är helt enkelt inte representativt för feminismen idag, det är en kamp vi har bedrivit och vunnit ja, men det är långt ifrån det enda.

Jag får också känslan av att många som har känt sig hemma inom feminismen tycker att det är jobbigt när andra vill lyfta in sina perspektiv och kräver att bli inkluderade, då passar det att börja snacka om elitism istället för att försöka ta till sig av det som sägs.

Personer som kallar sig feminister men agerar såhär har jag mycket låg respekt för. Du kan inte både vara en del av den feministiska rörelsen och stå utanför som någon slags betraktare som ska recensera ”feminismen” som helhet, som om en själv inte hade någon makt att påverka det hela. Om du väljer att lyfta fram typ ”hen”-debatten som representativ för ”feminismen” idag, men ger blanka fan i det idoga arbete som dagligen utförs av volontärer inom kvinno- och tjejjourer, då misskrediterar du en rörelse väldigt allvarligt. Om du fokuserar på att folk använder ”svåra ord” i sin internkritik av feminismen, men helt glömmer att diskutera vad kritiken går ut på eller vad alla dessa ord betyder, då har du en mycket ignorant inställning till en väldigt viktig diskussion.

En död mansroll är en bra mansroll.

Att vara man i ett patriarkat är att ha makt och kontroll över kvinnor. Detta är hur manlighet skapas. Alla mansroller som finns går på ett eller annat sätt ut på att skaffa sig denna makt och kontroll, på mer eller mindre vidriga sätt. Att genom fysiskt tvång ta kontroll över kvinnor är ett sätt, som inte är särskilt accepterat, att skaffa sig ideologisk kontroll, definiera kvinnor, är ett annat mer subtilt.

När män talar om att de måste hitta en ny mansroll handlar det om att de vill hitta nya sätt att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor, sätt som är socialt accepterade, sätt som inte feministerna har förstört än. Detta är ett viktigt projekt för många män, som inte är taggade på att vara uppenbara förtryckare men som mer än gärna subtilt upprätthåller sina förtryckande positioner. Denna ”nya mansroll” kan till exempel handla om att en ska kunna vårda sitt yttre mer, vara en närvarande far, baka surdegsbröd, läsa böcker eller liknande. Det kan också handla om att försöka ”hitta tillbaks” till någon slags tänkt ursprunglig och ”god” mansroll. Typ en man som är lugn men kontrollerad, som kan ”hantera kvinnor” och så vidare. Inte någon jävla mes, helt enkelt.

Vad alla dessa ”nya” mansroller har gemensamt är att de är förtryckande. Alla dessa mansroller upprätthåller på något vis makt och kontroll över kvinnor. Antingen genom en spelad maktlöshet och oansvarsfullhet som sätter varje kvinna i en mammaroll, eller genom att gång på gång ta sig tolkningsföreträde och utöva makt genom en mer öppet auktoritär mansroll.

Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.

Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.

Egentligen är det sjukt att detta ens diskuteras. Om vi nu erkänner möjligheten att förändra mannen, varför inte bara ta bort hela skiten. Varför ska vi nöja oss med något så ynkligt som en förändrad mansroll, när vi istället skulle kunna bli människor, slippa definieras som i första hand kvinnor eller män. Jag tycker att det är obegripligt.

Så länge vi definieras utifrån våra kön kommer vi att vara ofria. Så länge det finns en speciell mansroll kommer det att finnas en kvinnoroll, och dessa tu kommer vara begränsande och troligen ha ett hierarkiskt förhållande till varandra. Det finns liksom ingen mening med att ha olika roller för olika kategorier människor om det inte finns något slags maktförhållande.

De som letar efter en ny mansroll letar egentligen bara efter nya sätt att förtrycka, att utöva makt och kontroll över kvinnor. Det rör sig om en omgruppering i patriarkatet, en metod för bevarande, och det är på intet sätt ett framåtskridande projekt. Det är klart att patriarkatet förändras då och då, det betyder inte att det försvinner på något sätt, bara att det anpassar sig till samhället i övrigt. Att diskutera mansrollen problem utan att diskutera mäns förtryck av kvinnor är ett sorgligt enögt projekt som endast åsyftar patriarkatets bevarande, det är smidandet av nya vapen till mannens förtjänst, en bekvämare förtryckarposition att inta. Som feminist vänder jag mig självklart emot detta.

Detta står mig upp i halsen.

Har på senare tid börjat notera privilegierade feminister (vita, ciskvinnor, medelklass) som gnäller över att feminismen inte längre är ”inkluderande” eftersom allting inte utgår från deras behov, deras situation, deras agenda.

Ciskvinnor som verkar tycka att det är ”livstilsfeminism” när trans*personer kräver könsneutrala omklädningsrum, när människor kräver rätten att könas rätt. Vita kvinnor som tycker att det är osysterligt när rasifierade skapar separatistiska rum och kräver att vita feminister gör upp med sin rasism.

Ta er samman och vara lite tacksamma över att den feministiska analysen inte börjar och slutar med er, era behov, era intressen. Det hade ju varit för jävla tragiskt om er analys var den sista anhalten, och det inte kom något nytt efter det. Var glada att någon kritiserar era teorier, era rörelser, och påpekar hur de kan förbättras.

Nej, det är inte elitism när det skapas teoribildning och vokabulär för att beskriva andra livssituationer än er egen, lika lite som det är det när feminister skapar ord för att beskriva kvinnors livssituation i ett patriarkat.

Dessa kvinnor som är så jävla inlärda i att få sätta agendan, vara feminismens nav, som plötsligt känner sig exkluderade och kränkta när det kommer något som för en gångs skull fokuserar på något annat.

Vad tillför dessa utfall egentligen till feminismen, tänker ni er? Vad tjänar rörelsen på att ni klamrar er fast vid er rasism, vid alla dessa normer som utgår från er och er allena?

Varför inte bara försöka vara lite öppensinnad, inse att det kanske finns fog för den här kritiken, att feminismen inte är någon lysande sol utan fläckar i ett i övrigt rasistiskt klassamhälle? Varför inte bara kolla en ordlista (lovar, det finns) istället för att gnälla över att ni ”inte förstååååår” vad ett ord betyder. Jag lovar, det går.

När jag först stötte på denna kritik ville jag slå den ifrån mig, så jag förstår reaktionen. Men jag sansade mig och insåg att det kanske inte är så jävla konstruktivt att bygga en rörelse för kvinnors rättigheter på en väldigt liten grupp kvinnors livssituation. Att det kanske är något rimligare att typ inse att bara för att en är kvinna så innebär inte det att en aldrig kan förtrycka någon. Att det kanske är rimligare att försöka ta till sig vissa saker istället för att, likt patriarkatet alltid gjort, börja gnälla om att det är elitism.

Kommentarsanalys och tolkningsföreträde.

Jag har fått en kommentar från ”rationell” som jag tänkte analysera här.

Okej, jag accepterar din ståndpunkt.

Oj! Hen accepterar min ståndpunkt. Fantastiskt! Kan dö lycklig nu.

Något jag inte köper är dock att du skulle vara helt opåverkad av ditt eget välmående i fattandet av valen i ditt liv. Jag tror absolut att människan är egoistisk och du är knappast något undantagsfall. Jag skulle snarare tro att dessa samhällskritiska texter ger dej ett stort mått av välbefinnande i stunden du skriver och får respons. Något du har utvecklat ett beroende för (varför du postar så oerhört många inlägg). Som alla beroenden blir dock dalarna allt djupare och slutprodukten i slutändan negativ. I ditt fall resulterar det i att du mår dåligt.

Gratis analys av mitt psyke och mitt liv. Undrar i mitt stilla sinne vad denna människa vet om min vardag och mina bevekelsegrunder. Påståendet ”människan är egoistisk” bara slängs in, helt utan källhänvisning eller något liknande. Utifrån detta dras slutsatser om mina bevekelsegrundender för att göra det jag gör. Jag är tydligen ”beroende” av detta, vad nu beroende ska innebära i kontexten. Personen menar alltså på att det är min blogg som gör att jag mår dåligt, det är en analys som varken jag eller någon av de läkare/psykologer jag gått till har gjort, men kanske värd att ta med i beräkningen?

Varför känner personen att hen måste analysera mitt välmående? Vad har det för relevans för mina ideologiska ståndpunkter? Visst att saker och ting påverkar varandra, men att mitt välmående skulle vara den främsta förklaringen till mina politiska övertygelser verkar inte som en helt hållbar teori då jag har samma övertygelse oavsett hur jag mår.

Och ja, jag håller med om att du inte föddes till feminist, det gör nog ingen. I ditt fall blir det dock mördande tydligt att hjärnan programmeras efter sättet den används på. Du är vid det här laget fullständigt övertygad om att dina ståndpunkter och åsikter är de enda sanna, trots att så definitivt inte är fallet.

Hjärnan programmeras efter hur den används, absolut, men jag tvivlar på att en kan programmera sin hjärna till att bli feministisk.

Detta förstärks självklart av att du dels har de perfekta förutsättningarna för att vara feminist och dels av att du till skillnad från din mobbningstyngda barndom äntligen har hittat ett sammanhang och säkerhet i form av tillhörighet och bekräftelse bland andra likasinnade människor från snarlika bakgrunder.

Mer spekulationer! Vet inte vad denna människa får informationen om min barndom ifrån. Mig veterligen har jag aldrig skrivit om någon mobbing här. Kanske känner hen till saker om mig jag inte är offentlig med, men min gissning är snarare att hen drar grejer ur röven för att bekräfta sin tes. Inte särskilt vetenskapligt kanske.

Undrar vad personen menar med perfekta förutsättningar för att vara feminist. Finns det något slags vetenskapligt stöd för att personer som blir mobbade oftare blir feminister, eller är det bara ren spekulation från ”rationell”s sida.

Ack dessa nackdelar med att begränsa sig till ett slutet tankesystem, vilket är vad feminism (och kommunism) faktiskt i slutändan är. Prova att som första steg se världen utan det feministiska filtret och bilda dig en egen uppfattning om saker och ting! Det om något kommer få dig att växa som person :)

Detta tycker jag är den mest intressanta biten av kommentaren!  Vad definierar ett slutet tankesystem, och vad skulle vara dess motsats. Det verkar inte vara särskilt öppet att förkasta feminism på det här viset som personen ifråga gör, det verkar snarare vara slutet till motsatsen. Om en har ett tankesystem där en inte kan syssla med vissa tankesystem för att de är ”slutna”, vad är en då själv om inte sluten?

Jag förstår inte heller vad som menas med att jag ska se världen utan det feministiska filtret. Jag har inget ”feministiskt filter”, däremot har jag en uppfattning om att kvinnor är underordnade män som baserar sig på observationer av verkligheten. Några sådana observationer är till exempel kvinnors underrepresentation i alla sammanhang där människor har makt över samhället och i kultur, kvinnors lägre löner, i vilken grad kvinnor utsätts för våld och övergrepp i relationer med män och så vidare. Jag vet inte vad för andra slutsatser som en ska kunna dra ur detta än att kvinnor är strukturellt underordnade. Jag ”begränsar” mig inte till detta, och det är inte ett ”tankesystem”, det är bara en krass observation av samhället jag lever i.

Jag noterar att personen verkar tro att hen själv har ett tankemönster som baserar sig på öppenhet, alltså att hen själv inte har något slags filter i hur hen ser på världen utan ser saker och ting ”objektivt”. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att uppnå något sådant, då vi alla påverkas av våra erfarenheter, vår världsbild och så vidare.

Jag erkänner absolut att jag påverkas av mina livserfarenheter, bland annat har min erfarenhet av att vara kvinna i ett patriarkat varit en bidragande orsak till att bli feminist. Jag tycker jag skriver ganska ofta om hur ens position påverkar ens åsikter, så detta borde inte komma som någon överraskning. Frågan är ju varför detta anses vara betungande för mig, men inte för ”rationell”. Varför är det mitt liv, mina bevekelsegrunder, som sätts under lupp, och inte ”rationell”s? Varför är mina livserfarenheter, min psykiska hälsa, relevant när det kommer till att diskutera mina ståndpunkter, men inte ”rationell”s?

Detta är vad jag skulle kalla tolkningsföreträde. ”Rationell” utgår ifrån att hen har en objektiv syn på världen, medan min beror på mina subjektiva värderingar. ”Rationell” talar om mitt slutna tankesystem, och menar implicit på att hens är ”öppet”. ”Rationell” har uppenbarligen privilegiet att inte behöva se sin egen ideologi, inte behöva definiera sin världsåskådning i ideologiska termer, vilket troligen beror på att ”rationell” omfamnar den rådande patriarkala och (troligen) liberala ideologin. Därför kan ”rationell” vara objektiv och rationell, medan jag är subjektiv och ideologisk.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.

Män ska inte kunna komma undan med ignorans.

Jag tänker på det här med samtycke och sex, och jag tänker på hur vanligt det är att ens gränser blir överträdda i sexuella sammanhang. Jag har varit med om det många många gånger, att män har tagit på mig på sätt jag inte tyckt om, att de liksom ”testat” lite till trots att jag protesterat, att de ”gjort sin grej” utan att riktigt försöka känna in om jag är med på det eller ej.

Ingen av de här situationerna har tippat över till vad jag skulle kalla en våldtäkt, men det har tangerat det otaliga gånger. Situationer då jag kanske inte känt att jag kunna backa ur om jag så vill, situationer där det varit tydligt hur mannen inte bryr sig om vad jag känner och tänker.

Det finns dock två olika typer av män, de som kan hantera att en konfronterar dem med detta och de som inte kan det. Många män jag träffat skulle jag aldrig orka ta upp det här beteendet med, för de har varit alldeles för dåliga på att vara ödmjuka inför att de kan göra fel sexuellt, att de kan överträda någons gränser, att de faktiskt kan bli våldtäktsmän. Andra män har jag kunnat konfrontera med deras gränsöverträdelser, så att de inte gör om dem. Dessa är män som har visat ett aktivt intresse för att ha sex på mina villkor, män som blivit uppriktigt ledsna när jag sagt att de överträtt mina gränser och inte typ… irriterade som många andra väljer att bli.

Jag tror inte att det är deras mening att göra såhär, men jag tror att det finns en rädsla för att erkänna att en kan göra misstag som skapar en likgiltighet, ett slags bekvämt ignorerande av de risker som finns, att bara köra på istället för att stanna upp och reflektera över hur det känns för personen en ”kör på” på. En kanske väljer att tolka ett nej som ett nej till att bli tagen på på ett visst ställe eller som ett rollspel, istället för att kolla läget ordentligt. Ett sådant agerande leder ofta till ickekonsensuellt sex, oavsett om det är vad en vill eller inte.

Jag tänker att det är den här kulturen av likgiltighet och ignorans inför kvinnors känslor som måste väck, och att det är viktigt att vi anpassar lagstiftningen om våldtäkt efter att detta förekommer. En man ska inte kunna vara likgiltig inför en kvinnas känslor under sex och komma undan med det. Det ska inte vara möjligt att våldta i ”god tro”, alltså för att en inte brytt sig om att ta reda på om den en har sex med verkligen vill, men liksom bara antar att det är okej. Kvinnor ska inte behöva betala priset för mäns bekväma ignorans.

Så länge män kan komma undan med ignorans så kommer de göra det, och kvinnor kommer gång på gång att hamna i kläm på grund av detta.

Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.

Du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle, glöm inte det.

Här kommer svar på en jättegammal läsarfråga. Förlåt för dröjsmålet.

Hej.
Här kommer en fråga du kanske inte har svar på.
Men jag funderar så mycket över det här, och av den enda anledningen att jag tycker att du verkar klok, så frågar jag dig.
När en person har insett hur eländig och vidrig världen är, och att den förmodligen aldrig kommer bli bra, under ens livstid iallafall, hur ska en då orka leva i den, och varför ska en orka leva i den?
Jag kan väl i princip se två anledningar till att orka,
den första: vänner
den andra: förmågan att kunna tala med/åt andra människor om problemen och därmed känna att man kanske gör en liten skillnad, till det bättre.
Jag vet att du har båda, men jag undrar nu om du har någon tanke om hur/varför vi (jag) som har total avsaknad av dessa två ska orka?

Detta är en fråga jag får ganska ofta, och som jag inte riktigt vet hur jag ska besvara, så jag tänker att jag skriver lite hur jag gör för att orka. Jag tänker att det här är en jättesvår grej, och jag drabbas själv ofta av orkeslöshet och känner att det jag gör är otillräckligt. Jag får jättemycket tillbaks från mitt politiska engagemang, men ändå känns det ofta som att orken inte räcker till.

Rörande det här med att känna att en gör en liten skillnad: jag tror tyvärr att det där är ett ändlöst jävla hål att gräva runt i. Världen är så stor, lidandet är så stort, och en kamp kommer alltid att mötas av bakslag. Jag tror att hur mycket en än gör så kommer en aldrig känna att en gör nog. Jag tänker att det är bättre att se sig själv som en del av något. Jag ser mig själv som en del av ett motstånd, en rörelse som jag bidrar till men som också skulle klara sig utan mig. Detta gör att jag kan känna stolthet över mitt bidrag, men också ett lugn i att saker och ting inte står och faller med mig personligen. Jag tänker att alla som har en samhällskritik analys är en del av den här rörelsen, oavsett om en orkar engagera sig eller inte. Bara att gå omkring i den här världen och ha den analysen är en viktig och stor grej.

Det är viktigt att ha människor omkring sig som förstår en. För vissa är det inte möjligt, men jag tänker att det är något en kan sträva efter. Det behöver inte alltid vara någon en träffar fysiskt, utan det kan vara vänner på internet och så vidare. För mig är människor som kommenterar på bloggen, som jag har kontakt med på twitter och så vidare viktiga för att jag ska orka. Sedan har jag också vänner som jag känner förstår mig ”irl”, men de är inte många.

Jag tror att det ändå är bra att försöka göra något konstruktivt av sina känslor och sin analys. Det behöver inte vara att en engagerar sig i en organisation eller något, det kan också vara att typ delta i diskussioner och så vidare på internet. För mig ger det väldigt mycket styrka att till exempel twittra, eftersom jag kommer i kontakt med likasinnade som ger mig pepp. Det behöver inte alltid vara personliga relationer, det kan räcka med att läsa att de delar min ilska. Tjejjouren har också varit viktig, inte för att alla tycker som jag där men för att jag känner att vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Då känns det som att min analys gör någon nytta.

Jag jobbar också mycket med att sålla bort saker och ting jag tycker är för jobbiga. Jag läser till exempel inte borgerliga ledarsidor och debattartiklar, skildringar av våldtäkt, fattigdom och andra hemskheter och så vidare. Jag har valt bort detta eftersom det får mig att må alldeles för dåligt, och det orkar jag inte. Detta innebär inte att jag går omkring med skygglappar, däremot behöver jag inte läsa detaljerad beskrivningar om hur pissigt allt är eller vidrig argumentation om varför det är bra att det är som det är hela tiden. Att rensa ut detta gör att jag istället kan få mer energi att fokusera på saker

För mig är det viktigt att ta strider, men också viktigt att kunna strunta i vissa strider när jag inte orkar. Jag brukar tänka att jag ska ”agera istället för att reagera”, vilket för mig innebär att jag låter väldigt mycket passera med gott samvete och istället lägger mycket energi på de strider jag väljer att ta. Detta kan tyckas cyniskt men det är vad som fungerar för mig. När jag gör såhär kan jag känna stolthet över de gånger jag orkar, och då känns det mer okej att jag inte alltid orkar. För mig är det en mer hållbar strategi än att reagera på all sexism en stöter på, det är liksom för mycket för att jag ska palla, och då blir det bara halvdant och så mår jag dåligt över det.

Sedan tror jag inte att en ska underskatta hur viktigt det är att vila upp sig ibland. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag gör ”okonstruktiva” saker, men jag försöker tänka att det är något jag behöver göra för att orka kämpa vidare. Det är bättre om en ser till att inte bränna ut sig i sitt engagemang. Alla gör vad de kan, och minsta lilla bidrag är viktigt. Du är viktig, och du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle oavsett. Glöm inte det.