Kategori: Feminism

Orgasmproblemet.

Det här med kvinnors orgasm är ett ämne som väcker mycket känslor och tankar. Att heterosex i regel utgår från mannens kåthet och mannens orgasm är väl ingen större nyhet för någon. Men det finns även andra aspekter i synen på kvinnors orgasm som jag tycker är problematiskt.

När jag var yngre så hade jag väldigt svårt att komma, vilket såklart främst berodde på att jag hade sex med personer jag inte var trygg med och som inte brydde sig om att ge mig närhet och ömhet, kort sagt personer som objektifierade mig. Jag tror att de flesta kvinnor som har haft heterosex har haft sin beskärda del av detta. Under den här perioden tyckte jag att det var väldigt jobbigt att jag inte kunde komma, men det var inte så mycket för min egen skull som för hans skull. Jag ville komma för att han skulle känna att han kunde ge mig orgasm, så att det skulle bli så kallat ”bra sex”. Det viktiga var inte hur jag upplevde sexet utan att vissa saker skulle klaffa, och en av dessa var att kunna få orgasm. Jag lyckades inte få orgasm under den här perioden vilket inte är så konstigt eftersom jag aldrig kunde slappna av och njuta av sex för min egen skull, eftersom det alltid var någon annans njutning som stod i fokus.

Jag kan också tycka att det är jobbigt när män verkligen gör det till ett mission att få mig att komma, det får mig att känna mig extremt stressad och pressad och det tycker jag verkligen inte om. Det känns som att dessa män utsätter mig för en slags ”positiv” objektifiering, alltså att jag fortfarande används som ett objekt för att de ska kunna leva upp till vissa föreställningar de har om sig själv, i det här fallet ”bra i sängen”. Det handlar fortfarande om att de utnyttjar min kropp och försöker få mig att kännas vissa känslor för sin egen skull. Detta är inte ömsesidigt sex.

När jag inte har kunnat komma trots en mans ansträngningar har det alltid känts som att det är mig det är fel på, när det nog egentligen snarare har handlat om att jag inte har kunnat känna mig trygg i den sexuella situationen eftersom det alltid har känts som att det förväntas en massa av mig. Det är också ofta såhär ”orgasmproblemet” läggs fram, det är kvinnor som har problem med att få orgasm, det handlar inte om sättet vi har sex på utan kvinnors anatomi, känslor eller whatever.

På senare tid har det börjat dyka upp idéer om ”g-punkten” och ”g-punktsorgasm”, det vill säga någon slags specialorgasm en skulle få genom omslutande sex som inte kräver stimulans av klitoris. Att kvinnor kommer utan att klitoris stimuleras är mycket ovanligt, däremot är klitoris ett stort organ och inte bara en liten knopp. Det är alltså fullt möjligt att klitoris stimuleras vid omslutande sex även om en inte aktivt smeker sig. Det är såklart himla kul för de kvinnor som kan få orgasm så, men det är ingenting som bör höjas upp till norm eftersom de flesta kvinnor trots allt behöver mer aktiv stimulans av klitoris för att kunna få orgasm.

Jag uppfattar det mycket som att snacket om g-punktsorgasm är ett sätt för män att slippa bry sig om hur de har sex med kvinnor, alltså att kvinnan kan ”lära sig” att få g-punktsorgasm och i så fall kan en köra på som vanligt. Ofta uppfattar jag det som att g-punkten diskuteras utifrån just detta, att kvinnor ska ”hitta den” och ”lära sig” att komma genom g-punkten, och om de inte lyckas med detta så är det något fel på dem.

Ibland så ligger fokus i g-punktsnacket även på att män ska ”hitta” en kvinnas g-punkt, och då görs kvinnans kropp till ett område för manlig kunskap och i förlängningen även manlig kontroll. Mannen ska ”upptäcka” kvinnan, förstå hur hennes kropp fungerar, för att sedan kunna ge henne något. Kvinnans kropp blir ett mysterium för mannen att bemästra. Vem är det som sitter på makten här? Det är mannen som ska förstå kvinnan, men det hela ska ske på ett högst instrumentellt sätt. Mannen ska bemästra kvinnan. Om mannen lyckas med detta bemästrande av kvinnokroppen är det ännu en förmåga han kan lägga till sin lista, ungefär som att mecka med en bil.

Jag har sällan upplevt att min egen njutning har stått i fokus när det har talats om sex och liknande, utan att det snarare har handlat om att jag ska göras tillfredsställbar, alltså att det ska bli möjligt för en man att på något vis ge mig njutning. När detta inte har lyckats har jag uppfattat mina ”problem” som en börda för de män jag har haft sex med, inte som något som främst är tråkigt för mig.

Fokuset på just orgasmer ser jag som en stor del i det här problemet. Det är som att sex skulle vara soft och jämställt bara alla inblandade kommer, något som inte alls behöver vara fallet. Jag tänker att diskussionen om kvinnors sexuella njutning måste sluta ha sin utgångspunkt i just orgasmer och istället börja handla om hela den sexuella akten, såväl raggande (eller vad en nu kallar det), sex och även hur en agerar mot sin partner efteråt. Jag tror att detta för de flesta är mer värt än all kunskap om g-punkter och liknande.

Kvinnoseparatismen behövs för att orka kämpa.

Gud jag är så trött på den här grejen med att feminister aldrig någonsin får lägga tid på varandra utan ska hålla på och utbilda ointresserade män dagarna i ändå. Som när folk kritiserar kvinnoseparatism för att män faktiskt behöver få lära sig mer om feminism eller whatever.

De kivnnoseparatistiska sammanhang jag befinner mig i fyller en otroligt viktigt funktion, dels för att det är en effektiv kampmetod men också för att det ger mig energi och styrka att orka vara feminist. Jag är alltid glad när jag har hängt med tjejjouren eller kvinnojouren. Och grejen är att det faktiskt är jävligt viktigt, mina behov är jävligt viktiga för att jag ska orka driva feministisk kamp och (bland annat) utbilda män. Jag hade aldrig orkat skriva så mycket och framförallt inte pedagogiska texter riktade till män om det inte var för att systraskapet gav mig så jävla mycket styrka.

Vi kan liksom inte återigen lägga all energi på männen, vi måste fan tänka på oss själva också, vi måste ta hand om oss själva för att orka. Jag hade aldrig orkat bemöta stödsökande tjejer om det hade suttit några jävla män på våra möten och bresat och tagit tolkningsföreträde, om jag hade behövt förhålla mig till mäns makt även där.

Vi kvinnor är inga ändlösa jävla behållare av ork att förklara saker för män, vi behöver också vila upp oss och i detta har kvinnoseparatismen en oerhört viktig roll. Det är där vi hämtar kraft och styrka, det är där vi känner att vi får vara som vi är och tala ostört, utan att bli ifrågasatta. I alla fall är det så det ska vara. Den styrka en hämtar där, det är en styrka en behöver för att orka kämpa.

Mer om det heteromonogama projektet.

Jag fick en väldigt bra och intressant kommentar av Lo under mitt inlägg om det heteromonogama projektet som jag tänkte svara på:

Blir inte risken med denna syn att grunden till (och då även krossande av) patriarkatet blir ett individuellt projekt? Om Grunden till patriarkatet är i den heteromonogama relationen så måste ju det innebära att enda utvägen ifrån det blir att individer arbetar mot det inom sina relationer eller genom att inte ingå sådana och det känns som en väldigt individualistisk idé som jag helt enkelt inte tror är hela förklaringen. Att män fortfarande har den största delen av den ekonomiska och politiska makten tänker jag är en stor del av problemet. Könsrollerna är ju inte bara uppbyggda utifrån en patriarkal tradition utan även efter en kapitalistisk, dvs för att männen ska kunna vara ute och arbeta samt vara en del av ekonomin måste de ha en kvinna som är hemma och tar hand om allt det andra, som är känslomässig så att han kan vara ekonomiskt rationell. De som sitter på makten är oftare män, men även ”vanliga” män tjänar generellt sätt mer än ”vanliga” kvinnor och pengar är det maktmedlet vi har tillgång till i den kapitalistiska världen. Utan det maktmedlet har män inte samma makt över kvinnor, och jag tror att enda anledningen till att även par där kvinnan tjänar mer eller lika mycket ofta fortfarande lever på ett traditionellt sätt tror jag beror på att samhällsstrukturerna är så starka att de påverkar dem ändå, inte att heterorelationen är grunden för förtrycket (dock att det visar sitt fula ansikte som tydligast då eftersom män och kvinnor umgås som mest intensivt just där).

Jag har iaf svårt för att tänka mig att män och kvinnor kommer kunna leva som likar enbart genom att arbeta med heterorelationer..

Den centrala delen av det förtryck jag anser att kvinnor drabbas av är exploateringen av kvinnors reproduktiva förmågor, med vilket jag både menar förmågan att föda barn och den omvårdnad och det hushållsarbete som kvinnor ofta får stå för. Denna exploatering anser jag främst sker inom familjen/förhållandet/äktenskapet. Det är det jag menar med att det är där kvinnoförtrycket sker. Sedan sker det också exploatering av kvinnor utanför, till exempel i reklam/porr, i prostitution, i att kvinnor har lägre löner än män. Allt detta är oerhört problematiskt och viktigt att kämpa emot, men jag anser inte att det är den grundläggande exploateringen.

Det är klart att den heteromonogama relationen måste ses även ur en större kontext, och det är klart att det alltid är en växelverkan. I olika tider har kvinnoförtrycket sett annorlunda ut beroende på hur samhälle i övrigt ser ut, och i det borgerliga patriarkatet organiseras det kring äktenskapet och kärnfamiljen. Jag menar att äktenskapet och familjen är en samhällsinstitution i vilken kvinnoförtrycket äger rum.

Det handlar såklart inte om individuella val, utan det handlar om samhällsstrukturer. Allt i detta samhälle är ordnat efter kärnfamiljen som norm och det är hemskt svårt att leva utanför detta. Till exempel en sådan sak som att vi juridiskt ”äger” (har omvårdnad om/rätt till) våra barn och att det bara kan vara två människor som gör detta är en tydlig sådan grej.

Sedan är det såklart också så att kvinnor i högre grad görs beroende av just äktenskapet, bland annat genom att de tjänar mindre och oftare är de som får stå med ensamt ansvar eller den största delen av ansvaret om barn vid skilsmässa. För en kvinna kan det vara en oerhört dålig eller rentav omöjlig affär att skilja dig, vilket gör att det blir lätt att stanna i ett förhållande där det finns mycket förtryck. Många kvinnor som utsätts för misshandel har extremt dåliga resurser för att kunna ta sig därifrån, både mentalt och ekonomiskt. Det finns alltså en hel del materiella begränsingar för att dekonstruera sina relationer som är viktiga att ta hänsyn till, och som såklart är det som vi måste se till att lösa.

Men det finns också en ideologi kring heterorelationen som jag tycker är viktig att bryta. Anledningen till att jag tala om det förtryck som sker där är för att det ofta döljs i ett romantiskt skimmer, och det är detta skimmer som är ideologin. Även kvinnor som har alla ekonomiska resurser att leva utanför dessa relationer ingår ändå i dem, och det beror i min menings på den ideologi jag beskrev, den där kvinnor inte tilldelas en plats i samhället förrän de ingått i en heteromonogam relation, alltså blivit en mans egendom. Det är viktigt att också se denna ideologi och vad den gör med oss, för jag anser att den är en oerhört viktig del i att upprätthålla kvinnoförtrycket. Så länge vi klamrar oss fast vid romantiken så kommer vi att ha svårt att släppa detta kvinnoförtryckande system.

Jag tycker att det är jätteviktigt att jobba politiskt på en massa olika fronter, jag har bland annat precis gått färdigt en utbildning på kvinnojouren och planerar att bli aktiv där senare. Men jag tycker också att det är viktigt att jobba med sina egna föreställningar om vad en är ute efter och varför. Varför denna strävan efter att ingå i ett heteromonogamt förhållande? Varför denna strävan efter att ”stadga sig”, skaffa familj och så vidare? Sedan är det såklart i samhället som den stora förändringen måste ske, men att se sin egen del i det hela tror jag är viktigt för att förstå vad patriarkatet är och vad det gör med oss.

Det heteromonogama projektet.

Ibland skriver jag om vikten av att dekonstruera sina relationer. Jag vill hävda att detta är bland det viktigaste en kan göra som feminist.

Min syn på patriarkatet är att det har sitt ursprung i den så kallade privata sfären, alltså familjen, hemmet, relationer med vänner och partners. Det är i dessa relationer som skillnaden mellan män och kvinnors villkor blir som mest tydlig. I heterorelationer möts vi som könsvarelser, som man och kvinna, och vi skapar varandra utifrån dessa skillnader. I heterorelationer så blir vi bekräftade just som könsvarelser först och främst, i andra hand som människor. Det är också här frivilligheten kommer in, både kvinnor och män söker dessa relationer. Därför tror jag att det är viktigt att förstå hur kvinnoförtrycket sker här.

Jag anser att det är skapandet av kvinnor som kvinnor och män som män som är själva grundstommen i det patriarkala förtrycket. Även positiv bekräftelse som är könsbunden har en viktigt del i kvinnoförtrycket, och det är också en av de bitar som är allra svårast att bli av med eftersom kvinnor i regel längtar mycket efter denna bekräftelse. En kan säga att hela våra liv är en förberedelse inför att vi ska slutföras som könsvarelser i heterorelationen. Det heterorelationen erbjuder kvinnor är en etablerad plats i det patriarkala samhället, alltså platsen som en mans egendom, eller flickvän/sambo/fru som det så vackert heter. Om en inte ingår i dessa relationer blir en inte riktigt kvinna och då är det även svårt att någonsin bli människa, eftersom kvinnors plats i det här samhället är villkorad med att de först och främst ska förverkliga sig som kvinnor. Det är bara att se på synen på till exempel lesbiska, ogifta och barnlösa kvinnor, det är sådana faktorer som verkligen alltid kommer i vägen då en kvinna ska ta plats i offentligheten. Har hon inte förverkligat sig som kvinna så anses det vara ett stor problem och ett oerhört viktigt ämne för diskussion.

Jag lägger mycket energi på att försöka dekonstruera mina relationer, och jag anser att det har gett mig en väldigt stor förståelse för hur patriarkatet fungerar och hur det har påverkat mig. För mig är det uppenbart att det är den del som är svårast för mig personligen att lämna, och jag tror detta gäller för de flesta. Att sluta raka benen, sminka sig eller whatever en kan göra som en del i det internaliserade patriarkatet en ständigt bär runt på är verkligen ingenting är förhållande till detta. Det handlar om att kunna släppa sig själv som könsvarelse, sin dröm att vara kvinna, och därmed också drömmen om att han ska vara man.

Så hur gör en när en dekonstruerar sina relationer? Jag ser det som två parallella processer, dels en som handlar om att se patriarkala strukturer inom relationer och en som handlar om att betrakta relationerna som form. Att se patriarkala strukturer inom relationer är något jag skrivit mycket om, den heteromonogama relationen som form är det däremot svårare med. Jag anser att den heteromonogama relationen i sig själv är förtryckande, att den bygger på en patriarkal grund, samtidigt är det mycket svårt att frånträda denna mall för hur en relation ska se ut. Jag anser att även samkönade kärleksrelationer präglas av dessa normer, eftersom heterosexualiteten är norm så har den tillåtits diktera hur kärleksrelationer i allmänhet ska konstrueras. Det är inte heller konstigt att ett samkönat par väljer att anpassa sig efter dessa normer eftersom deras kärlek då kommer tas mer på allvar i det heterosexuella samhället. De kanske inte är man och kvinna, men de har i alla fall konstruerat sin relation utifrån denna mall.

Det jag anser är det viktigaste i det heteromonogama projektet är:

  1. Exklusivitet/ägande. Även folk som har öppna förhållanden håller sig ofta med någon slags exklusivitet, till exempel att den andra ska berätta om alla andra hen träffar. I mina ögon är detta inte så mycket att frånträda den monogama relationen som att flytta gränserna lite, något jag främst uppfattar som en formalitet utan särskilt stor betydelse ur ett feministiska perspektiv.
  2. Den romantiska kärlekens företräde. Den romantiska relation en har förväntas vara den viktigaste relationen en har under sitt liv, även om såklart relationer med vänner kan vara minst lika betydelsefulla. Vi är villiga att ”satsa” betydligt mer på att våra kärleksrelationer ska fungera, vilket jag menar hänger ihop med att de anses vara så samhälleligt viktiga.
  3. Isolation. Människor organiserar sina liv kring sina kärleksrelationer och väljer i regel att leva tillsammans med den person en har en romantisk relation till. Detta skapar isolation. Men isolationen sker även innan. Par förväntas ha ”egentid” och liknande på ett helt annat sätt än vad en förväntas ha med vänner.
  4. Projektet. Kärleksrelationer är på ett helt annat sätt än andra relationer ett projekt. En ”investerar” in sina relationer, en står ut med en massa skit i förhoppningen om att det kommer bli bättre i framtiden och så vidare. Jag vill hävda att detta sällan göra med vänskapsrelationer. I kärleksrelationer sysslar en också med gemensamma projekt i mycket högre grad, dels själva relationen men också till exempel barnskaffande, boende, hobbyprodukter, djur och så vidare. En äger saker gemensamt, planerar livet tillsammans och så vidare. Varför lägger så få samma energi på sina vänskapsrelationer?

Jag menar att det är viktigt att förstå dessa komponenter för att förstå hur en kan jobba emot patriarkatet. Det handlar inte om att en måste göra helt annorlunda, däremot ska en vara medveten om det. I vårt samhälle så är möjligheterna att leva normbrytande tyvärr mycket små, speciellt om en till exempel vill skaffa barn. För mig är det angeläget att inte bli fånge i detta, inte för att jag tycker att det är typ ”ofeministiskt” (vad är det ens för jävla ord att använda om kvinnors livsval, för guds skull) att göra det utan för att jag personligen inte vill leva så. Jag förstår att det stora flertalet inte gör samma prioritering som jag, men jag tycker ändå att det är viktigt att tala om hur mycket en förlorar på att inte underkasta sig hela det heteromonogama projektet. Lösningen kan inte vara att en måste välja att ställa sig helt utanför, med alla de nackdelar det innebär, utan det måste finnas sätt för kvinnor att delta i det här samhället utan att delta i hela det heteromonogama projektet.

Män är inte empatistörda, de är män.

Ibland skriver folk till mig när jag beskriver typiskt manliga beteenden att det verkar vara någon slags empatistörning eller liknande. Detta kan jag tycka är lite irriterande, för jag uppfattar det som ett sätt att göra ett väldigt vanligt manligt beteende till något avvikande och sjukt. Det är klart att patriarkatet är något som gör att många män i praktiken blir empatistörda, eftersom de aldrig får lära sig att hantera känslor och eftersom de fått lära sig att det alltid är kvinnors fel om de är ledsna och så vidare.

Männen jag träffat i mitt liv är inga psykopater, utan det är helt vanliga män. Många tycker till och med att dessa män är ovanligt trevliga, mjuka och feministiska män. Alla de kvinnor som skriver till mig att de känner igen sig kan väl knappast heller ha varit utsatta för personer som är särdeles empatistörda, det verkar som en jätteorimlig förklaringsmodell.

Jag anser att män i det här samhället blir ”störda” på en massa olika sätt och det tycker jag är mycket sorgligt. Vi måste såklart prata om hur detta ser ut och fungerar, men jag tycker inte att det är bra att beskriva dessa män som empatistörda eller liknande helt enkelt eftersom att det de sysslar med inte är något speciellt utan något som extremt många män ägnar sig åt. Mäns beteende är många gånger absurt och hemskt men det är inte onormalt som i att det är avvikande. I det här samhället är detta empatistörda beteende helt jävla normalt, och det kommer att fortsätta så så länge vi har ett patriarkat.

Frihet i det borgerliga patriarkatet: att själv få välja sin förtryckare.

Ofta när så kallat ”hedersvåld” diskuteras så förfasar sig folk över att de utsatta kvinnorna inte får välja vilka män de ska inleda relationer med själva. Så skulle vi minsann aldrig göra i vååår fina kultur, hindra en man och en kvinna som älskar varandra från att ingå i en heteromonogam relation med varandra.

Jag tycker givetvis att det är väldigt viktigt att kvinnor själva får välja sin partner, men jag tycker att det är ganska konstigt hur det ses som typ höjden av frigörelse, att själv få välja sin förtryckare. För det är vad det handlar om. Oavsett vilken man du ingår i en heteromonogam relation med så kommer där att utövas förtryck. Ja, det finns såklart relationer där det utövas mindre förtryck än i andra, men förtryck förekommer i alla.

IMG_20131016_095118Jag önskar att vi i det här samhället hade lite mer frihet att välja att inte ingå i heteromonogama relationer, mer tyvärr ser det dåligt ut med den. Det finns i allra högsta grad en hederskultur kring att kvinnor ska leva med män under äktenskapsliknande förhållanden, och även att de ska skaffa barn med dessa män. Kvinnor som av olika skäl väljer bort hela eller delar av detta kärnfamiljsprojekt får ofta bannor från såväl samhället i stort som från sin egen familj, vänner och så vidare. Det är inte heller ovanligt att människor som inte ingår i heteromonogama relationer utesluts från gemenskaper, antingen direkt genom att inte bjudas in eller indirekt genom att aldrig inkluderas i samtalsämnena. Detta brukar annars vara något som sägs känneteckna just hederskultur, den sociala isolering som ett brytande med familjens normer leder till.

Även om många i detta samhälle har en formell frihet att ingå i vilka relationer eller helt avstå från relationer de vill så är det fortfarande den heteromonogama relationen som är alltings utgångspunkt och som alla förväntas ingå i. Det finns en omfattande ideologisk bearbetning av kvinnor för att de ska ingå i just dessa heteromonogama relationer. Det är även en sanning med modifikation att kvinnor i regel skulle vara fria att vara ihop med vilka män de vill, i regel så bemöts nog män från ”fel” social bakgrund också med en hel del skepsis när de ska introduceras inför familjen.

Bara för att ens föräldrar inte pekar ut en man åt en och arrangerar ett äktenskap är en inte fri från förväntningar och heder kring hur ens relationer ska se ut, och det är viktigt att förstå. Inte heller är en fri från det patriarkala förtryck som sker i heteromonogama relationer bara för att en själv får välja sin förtryckare. Detta är ingen verklig kvinnofrigörelse, bara en liten utökning av kvinnors rörelsefrihet i ett genompatriarkalt samhälle, en illusion av frihet villkorad med att en förr eller senare tar sig i kragen och skaffar sig en man som kan förtrycka en. Annars blir det bannor.

Det krävs sällan direkt våld eller hot om våld för att patriarkatet ska upprätthållas, för det mesta räcker det gott och väl med den ideologiska bearbetning kvinnor utsätts för, den bearbetning som från en mycket mycket tidig ålder tvingar in dem i en underordnad kvinnoroll. Denna bearbetning är också en slags hederskultur, den bygger på att kvinnan ska bli ”respektabel” och ägna sig åt ett respektabelt livsprojekt, alltså att ingå i en heteromonogam relation med en man och skaffa barn med denna. Kvinnor som inte gör detta bli effektivt exkluderade från samhället. Även män förväntas leva under dessa förhållanden, men det är betydligt mycket mer accepterat att som man avstå.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Jag har en väldigt viktigt princip i mitt liv som lyder ”lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck”. Detta är något som jag tycker är mycket viktigt i den feministiska kampen och sant systraskap. Hur illa jag än tycker om en kvinna så litar jag alltid på en historia om patriarkalt förtryck, hur mycket en kvinna än ljugit för mig innan så tar jag henne alltid på orden när hon berättar om det.

Att vara kvinna i ett patriarkat är att bli misstrodd. Kvinnor som berättar om trakasserier, våldtäkter, våld män har utsatt dem för och så vidare måste för det mesta kämpa för att de ska tas på allvar. De måste alltid bevisa att de har rätt, på ett sätt som vi aldrig skulle avkräva av en person som berättar om till exempel ett rån eller ett krogslagsmål. För att en kvinna ska berätta om erfarenheter hon blivit utsatt för krävs det i regel mycket trygghet, och det tycker jag är väldigt viktigt att kunna ge till den som väljer att berätta.

Visst finns det kvinnor som ljuger, folk ljuger om de mest konstiga saker. Men om vi väger olika risker emot varandra så är risken att du skulle ställa till stor skada genom att visa minsta misstro mot en kvinna som väljer att berätta mycket mycket stor. Risken för att en man skulle bli falskt anklagad är mycket mindre, och om det nu skulle ske så kan du ge dig fan på att han har hela jävla samhället på sin sida i vilket fall. Det är nog ingen större katastrof att du inte tror honom, men för kvinnan vars sida du ställer dig på kan det vara allt. Du kan vara det enda stöd hon har, så är det näppeligen för en falskt anklagad man.

Dessutom sänder du ut signaler till resten av människorna i din omgivning om du gör detta. Att visa att det går att ställa sig på den förtrycktas sida spelar stor roll. Förhoppningsvis kan du inspirera någon annan till att göra samma sak, och lyckas du med det är det en mycket stor och viktig grej. Att visa att det går att gå emot den här normen som finns kring att alltid misstro och ifrågasätta kvinnor är oerhört viktigt, det är att på ett mycket konkret sätt visa att det finns alternativ till patriarkatet.

Så lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck. För det mesta är de sanna, och det kan betyda så jävla mycket för den kvinna som blivit utsatt att ställa upp på det sättet. Det är feministisk kamp och systraskap i sin renaste form.

Samtyckeslagen.

IMG_20131005_080657När det talas om samtyckeslag så är det väldigt ofta detta motargument dyker upp. Det skulle bli för mycket fokus på hur offret uppträtt. Jag har väldigt svårt att förstå varför det skulle bli nödvändigt med mer fokus på offret med en samtyckeslag, redan idag så fokuseras det ju på offret något helt otroligt så jag fattar inte varför det ska behöva göras i än större utsträckning. Istället kan en väl fråga förövaren; varför hade du sex med den här personen? Hur tog du reda på att det fanns samtycke? Det är klart att det är offrets beteende som delvis diskuteras, men knappast mer än vanligt.

Vissa menar att tidigare sexuella erfarenheter för offret kan bli aktuella. Varför? Samtycke inhämtar en väl i stunden, inte men någon slags bakgrund i hur många gånger personen har velat ha sex innan. Det funkar liksom inte att bara anta att eftersom personen haft sex på det här och det här sättet innan under de här premisserna så vill hen det nu också. Det kan ju lika gärna vara så att tillfället du hörde om också var en våldtäkt. Sedan är det klart att samtycke ges på olika sätt beroende på person, men grundprincipen om att inte ha sex med någon innan en inhämtat samtycke är densamma. Så jävla svårt kan det väl inte vara? Är du osäker så är det bara att fråga.

Sedan är det klart att en person kan vilja ha sex utan att ge något samtycke till detta, även om jag ser det som mycket orealistiskt givet hur sexuella situationer generellt ser ut. Jag tycker däremot att brottet våldtäkt ska sitta i hur förövaren agerar, inte i hur offret känner. Om förövaren agerar som om hen inte bryr sig om offrets vilja, det vill säga skiter i att inhämta samtycke, så har hen gjort sig skyldig till en våldtäkt. Sedan kanske offret uppskattar det hela men det är en helt annan sak. Samtycke ska inhämtas. Jag menar, det är ju inte som att vi tycker att det inte är en misshandel bara för att offret råkar gilla det? Det är ju vad förövaren gör som räknas.

Hur länge ska dessa förmodade personer som vill ha sex men inte ger samtycke få användas som alibi för att vi ska kunna ha en lag som tillåter män att ha sex med kvinnor som inte samtycker? Är det bara jag som tycker att det är viktigare att vi minska våldtäkterna än att alla potentiella samlag måste äga rum? Dessutom kan jag tycka att den kvinna som inte förmår ge samtycke till en sexuell handling kanske helt enkelt inte förtjänar sex. En får väl fan visa att en är med på det hela om en nu är det kan jag känna.