Relationer – Sida 29 – Fanny Åström

Jag betalar priset för din ”sköna avslappnade inställning”.

Ok, vi måste prata om en sak, nämligen fenomenet Skönt Avslappnade Och Öppna Män.

Det finns en viss typ av män som hemskt gärna är skönt avslappnade och öppna med saker och ting, till exempel att ge en komplimanger för ens utseende trots att en bara är vänner/ytligt bekanta, att erkänna att de är attraherade av en eller att dra upp hela sitt livs historia och hur de känt sig typ svikna av olika kvinnor som friendzonat en och så vidare.

Typiskt för dessa män är att de är medvetna om detta, men beskriver det som att ”de gillar att vara öppna med sånt” för att de ”är sådana”, och om en inte är bekväm med det får en säg till. Alltså: de lägger ansvaret för att själva inte syssla med gränsöverskridande beteende på de personer som utsätts för beteendet. Hur sannolikt är det att en person som blivit utsatt för detta faktiskt säger ifrån? Inte särskilt hög, de allra flesta gör helt enkelt inte de när de blir obekväma utan drar sig istället smidigt ur relationen alternativt fortsätter umgås men är sjukt obekväm med det.

Nu vill jag att vi tänker oss en situation: en kvinna och en man är vänner/bekanta/rör sig i samma förening/kretsar. Mannen ger kvinnan olika komplimanger för att hon är snygg/sexig/whatever, eller kanske rentav erkänner att han är attraherad av kvinnan. Vad händer i den här situationen med kvinnan och med relationen. Jo! Kvinnan blir plötsligt (mer) medveten om sig själv som kvinna i relation till en man. Hon går från att vara människa till att vara könsvarelse, för hon vet att mannen också ser på henne som just könsvarelse. Detta i sin tur ger upphov till en mängd obehagligheter som till exempel en mycket otrevlig självmedvetenhet.

Att män kan gå omkring och känna sig lite skönt avslappnade och ”bekväma” med att erkänna attraktion inför sina kvinnliga bekanta är något som helt och hållet sker på kvinnornas bekostnad. Det mannen får i ”bekvämlighet” förlorar jag direkt eftersom jag känner mig oerhört obekväm av det. Jag blir obekväm av att behandlas som kvinna av någon jag sett som min kompis. För det mesta är det dessutom helt överflödigt eftersom den som är attraherad av någon tenderar att bete sig efter det, så jag brukar känna till det redan innan. Anledningen till att jag inte agerar på det är i så fall att jag inte känner samma sak. Om någon då erkänner sin attraktion inför mig så förlorar jag plötsligt möjligheten att bara ignorera det utan måste aktivt förhålla mig till det, något som för det allra mesta gör att jag blir sjukt obekväm och inte längre vill umgås med personen ifråga.

Att inte vilja umgås är i sin tur något som brukar göra folk sura, eftersom de då tycker att de inte får vara ärliga med sina känslor eller whatever, men det är väl inte så konstigt att en bangar på att umgås med någon som erkänt att hen ser en som föremål för heterosexuell praktik. Det är aldrig kul att bli objektifierad, och det är inte soft att hänga med människor som erkänt att de objektifierar en. Dessa män vill fortsätta ”vara vänner” samtidigt som de vill att de ska kunna prata om att de är attraherade av en öppet.

När jag har varit med om detta har jag försökt avstyra det hela lite smidigt genom att säga att det inte är besvarat, vilket en ju tycker borde leda till att mannen i fråga taggar ner, men det finns fan de män som ÄNDÅ FORTSÄTTER att påpeka att de är attraherade av en. VARFÖR??? Jag förstår verkligen inte syftet, det är fullständigt obegripligt varför en ska hålla på och gång på gång göra någon obekväm med den informationen. Om responsen inte blir den du önskar så beror det troligen på att intresset inte är besvarat, inte på att personen inte fattat vinken. Vissa män ger en inga möjligheter att glida ur situationen smidigt utan avkräver en raka svar på saker och ting. Till exempel: om någon erkänner attraktion och responsen inte blir ett entusiastiskt ”jag också” så handlar det troligen om att känslorna inte är besvarade, och då behöver en liksom inte fråga om de är det.

Hur gör en då, om en känner attraktion inför en vän eller bekant? Förslagsvis säger en ingenting om saken. Om känslorna är besvarade lär det ju märkas förr eller senare, och en får väl helt enkelt ta och bete sig lite. Det finns ingen anledning att gå omkring och behandla folk som könsvarelser bara sådär. Priset kvinnorna i din omgivning betalar för att du ska kunna vara en skön och avslappnad kille är högt, och det är viktigt att vara medveten om det. Det går inta att bara strö omkring sig en massa ”bekännelser” av olika slag och förvänta sig att det inte sa påverka relationen, ty orden gör någonting med oss. En uttalad attraktion är någonting annat än en outtalad.

Mäns behov av sex och mitt behov av att vara en hel människa.

Ibland säger folk att ”sex är ett naturligt behov” för att försvara olika mäns sexuella övergrepp och övrigt gränsöverskridande beteende. Till exempel när en påpekar att det inte är en särskilt soft grej att gå omkring och ”ragga” på olika kvinnor genom att ge dem diverse komplimanger, ta på dem utan att kolla att det är okej innan och så vidare.

Ett behov som jag har i mitt liv är att kunna röra mig på olika platser utan att ständigt vara beredd på att olika män ska närma sig mig sexuellt på olika vis. Jag vill inte behöva gå in i ett rum och förhålla mig till hur olika män ser på mig, om det är någon som försöker göra något slags närmande och så vidare. Jag vill inte behöva till exempel vara avvisande mot en man jag talar med bara för att han inte ska tro att jag hyser något sexuellt eller romantiskt intresse.

Idag behöver jag ofta vara det, för många män betraktar mig först och främst som en könsvarelse som ska bedömas som kvinna, som föremål för heterosexuell praktik, snarare än som en människa. När jag placeras i detta fack som könsvarelse blir jag obekväm, jag blir självmedveten, och det tycker jag inte om. Många män börjar förvänta sig saker av en om en är alltför vänlig mot dem, och får de inte det klagar de över att de blivit ”friendzonade” eller blir i alla fall besvikna och vill inte ha någon relation alls längre, eftersom de inte etablerade en relation med en som människa utan som potentiellt föremål för sina heterosexuella praktiker. Detta gör att det är väldigt jobbigt att förhålla sig till många män. En känner ofta att en är skyldig dem saker, och en känner ofta att de inte värderar en som person utan som kvinna, vilket i sin tur gör att en agerar som kvinna gentemot dem.

Mitt behov att ses som en hel människa är också viktigt, viktigare än mäns behov av att ha sex. När män ger utlopp för sitt behov av att etablera sexuella kontakter blir jag obekväm, mitt handlingsutrymme begränsas, oavsett om det riktar sig emot mig eller någon annan. Att prioritera sitt eget ”behov av sex” framför andras behov av att kunna röra sig fritt och delta i olika sammanhang som människor och inte som könsvarelser är jävligt egoistiskt. Varför är det egentligen mäns behov av sex som anses stå högst i kurs, vara mest naturligt, och inte mitt och andra kvinnors behov av integritet och att slippa bli objektifierade.

Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.

Twitter 13/5. Som kvinna måste en alltid förhålla sig till bilden av den hysteriska kvinnan.

Minns när jag hände med en man som alltid pratade nedvärderande om kvinnor. Var ständigt rädd för att avslöja mig som ”kvinna”. Alltid detta: ”kvinnor är ologiska, kvinnor är överkänsliga”, som gjorde mig skiträdd för att visa känslor. Han kunde såklart visa känslor, för han var ju inte kvinna och visade dem dessutom på ett ”manligt” sätt.

När han blev ledsen eller arg var det en reaktion på omgivningen, när jag blev det handlade det om min ”kvinnlighet”. För mig var kvinnligheten ett ständigt överhängande hot, något som jag absolut inte ville bli förknippad med men alltid var nära. Samtidigt så skulle jag ju vara just ”kvinna” i hans sällskap då vi hade en romantisk relation. Det var en svår jävla balansgång.

Jag började hata min ”kvinnlighet” mer och mer, blev rädd för varje känslouttryck för att han skulle döma ut det som ”irrationellt”. Det tog lång tid efter att vi slutat umgås innan jag gjorde mig av med detta internaliserade kvinnohat. Det var ju inte bara han som stod för det, det finns i hela samhället; att vara ”kvinnlig” är att vara känslosam, ologisk. Kvinnors känslouttryck nedvärderas och viftas bort, mäns känslouttryck tas på allvar.

Som kvinna måste en alltid förhålla sig till bilden av den hysteriska kvinnan, den ologiska och överkänsliga. En måste alltid tänka på att lägga band på sig, att inte ”överreagera” så att män inte ska kunna avfärda en som hysterisk. Att ständigt behöva se sina känslor utifrån och analysera, göra allt för att inte överreagera.

Sedan jag släppte idén om att det är viktigt att framstå som ”rationell” i mäns ögon har jag mått mycket bättre. Jag vet nu att det är okej för mig att vara skitförbannad, ledsen, besviken över den skit män utsätter mig för. Jag vet nu att den som inte tar mina känslor på allvar är inte en person jag har lust att ha i mitt liv. En man som inte tål att konfronteras med de känslomässiga konsekvenserna av sitt förtryck är inte värd ett skit. En man som hellre viftar bort en som ”ologisk” än att värna relationen och ens känslor kommer alltid att svika.

Män som inte bryr sig om kvinnor.

En grej jag har lärt mig att akta mig noga för när det kommer till män är när de inte har en bra syn på andra kvinnor. Om de pratar skit om sina kvinnliga ex/tidigare ”flammor”, komplimerar en genom att särskilja en från andra kvinnor eller visar ett allmänt ointresse för kvinnors intressen och samtal så är det bara att skita i det. En sådan man kommer oundvikligen att bete sig som ett kräk mot en, även om han höjer en till skyarna.

Detta att ”inte vara som andra kvinnor” är nämligen en himla tunn tråd att balansera på. Du kommer nämligen alltid att jämföras med hans bild av hur kvinnor är, och när du uppvisar ett ”kvinnligt” beteende så kommer du genast att få skit för det. En sådan man har troligen en idé om ”kvinnlighet” som inte är särskilt smickrande, och den kommer oundvikligen att drabba dig också.

Det kan var lätt att falla för män som bekräftar en på det här viset. Män som sätter en på piedestal och höjer upp en över andra kvinnor, tycker att en är bättre än simpel kvinnlighet. Det är det internaliserade kvinnohatet i oss som gör det, eftersom vi lärt oss att kvinnlighet och kvinnor är något dåligt så är det såklart smickrande när någon hävdar att en inte är som andra kvinnor, det är liksom det bästa en kan vara som kvinna; inte som andra kvinnor, men ändå åtrådd av en man. Men det är viktigt att tänka på att det är lätt att trilla ner från den där piedestalen, rörelseutrymmet är inte så stort.

När ett misogynt språk etableras på det här sättet så blir det ett vapen som effektivt kan vändas emot de kvinnor en innan höjde upp. Att anklaga en man för att vara ”kvinnlig” kan viftas bort skämtsamt, men att anklaga en kvinna för det är något annat. En man kan alltid luta sig tillbaks på att han trots allt inte är kvinna, en kvinna kan inte göra det.

För mig är det viktigt att män jag har samröre med är intresserade av kvinnor, både som människor i allmänhet men också de villkor som är specifikt kvinnliga i ett patriarkat. Män som flyr sällskapet när det börjar talas om kvinnligt kodade samtalsämnen, eller aldrig har något att tillägga i frågan (menar inte att de ska ta över, men visa intresse), är ingenting att ha. Om de är ointresserade av sånt så kommer de heller inte att vara intresserade av hela dig. Kan han inte respektera kvinnor i allmänhet kommer han inte heller kunna respektera dig.

Att känna sig skyldig någon sex.

Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.

Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.

Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.

Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.

Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.

Twitter 10/5. Kärlek.

Twittrade såhär angående hur ”kärlek” används som begrepp inom feminismen:

”Att prata om ”kärlek” som någon slags positiv kraft kan vara konstruktivt, men kräver diskussion om vad ”kärlek” är. Kärleken är tyvärr i väldigt hög grad definierad enligt heteronormen, vi måste frigöra kärleken från detta innan den kan vara subversiv. Vad är egentligen kärlek? Vad krävs i samhället för att vi ska kunna praktisera kärlek? Gillar Bell Hooks definition som går något i stil med ”kärlek är att vilja göra allt för sin egen eller någon annans personliga utveckling”.

Kärlek är att växa tillsammans, och att ge den andra rum att växa i relationen. I många så kallade ”kärleksrelationer” råder snarare motsatsen, människor begränsar varandra. ”Kärlek” såsom det porträtteras i vårt samhälle handlar ofta om att äga och kontrollera varandra. Därför är det riskabelt att höja upp kärleken utan att diskutera hur patriarkatet har styrt vårt definition av vad kärlek är.

”Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete” – Solanas

Tror att kapitalismen hindrar oss från att praktisera kärlek; det går inte att vara kärleksfull när vi ständigt måste se varandra som varor. Samma sak med patriarkatet, i ett samhälle där vi tvingas in i relationer för vår överlevnad kan vi inte vara kärleksfulla. Vi tvingas in i att ständigt objektifiera varandra, se varandra som medel för att uppnå olika mål. Kärlek kräver trygghet. Trygghet för att slippa vara beroende av andra människor, och istället kunna se dem för vilka de är”.

Rekommenderar apropå detta Bell Hooks Allt om kärlek. En av teserna som drivs i boken är att kärlek är mer något en gör än en enkel känsla, att vi inte ska säga ”jag känner kärlek för dig” utan snarare säga ”jag är beredd att agera kärleksfullt gentemot dig”. Det tycker jag är en fin tanke.

Heterosexuella djur och mänskliga tolkningsramar.

Det är ganska vanligt att människor försöker driva i bevis att heterosexualitet är naturligt genom att göra antagandet att djur är heterosexuella. Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så uppvisar djur inte alltid heterosexuellt beteende.

När vi studerar djur så gör vi det inte med någon objektiv blick, utan de slutsatser vi drar utifrån observationerna färgas såklart av våra övriga antaganden. Människor förutsätter helt enkelt att djur är heterosexuella, eftersom det finns en föreställning om att heterosexualitet är just det naturliga. Genusvetenskapen har upptäckt att forskare ofta gör antaganden om att djur är heterosexuella utan att egentligen veta.

Det finns också en föreställning att djur inte har några sociala konstruktioner, något som inte alls behöver stämma. Det beror såklart på vad en menar med en ”social konstruktion”, men för mig som ser det som en väldigt grundläggande grej så känns det ganska givet att även djur kan ha sådana. Läs till exempel detta inlägg om hur apors beteende formas av sin miljö mer än sina gener, något som jag ser som ett typiskt exempel på en social konstruktion.

Men framförallt så undrar jag om en ens kan prata om djur som hetero- eller homosexuella. Jag tänker att fenomenet att definiera sig som varandes en sexualitet är en väldigt mänsklig företeelse, i sig en slags social konstruktion. Att säga att en ”är” hetero- eller homosexuell blir meningsfullt först i en kontext där en organiserar sitt liv utefter vem en har sex med, alltså i en kontext där en lever tvåsamt tillsammans med någon en också har en kärleksrelation med. Människor har ju inte heller alltid definierat sig utefter sin sexualitet, det är ett relativt modernt fenomen, innan fokuserades det betydligt mycket mer på handlingar, inte någon slags inneboende identitet.

Möjligtvis kan en prata om att djur uppvisar homo- eller heterosexuellt beteende, något som då såklart enbart handlar om i vilket fack vi placerar in deras handlingar. Vi försöker tolka djurens beteende utifrån mänskliga tolkningsramar. Frågan är vad det egentligen fyller för syfte att göra detta, vad är det för slags kunskap vi skapar? Är den verkligen relevant för att förstå djurs sexuella beteende? Jag tvivlar på detta. Snarare måste vi förstå vår tolkning av sexualitet som någonting väldigt kontextberoende och föränderligt, och inte försöka applicera mänskliga normer på djur.

Sedan kan en också fråga sig om en över huvud taget kan prata om att en människa ”är” hetero- eller homosexuell. Är det inte också i detta fall mest en fråga om handlingar? Handlingar som ges mening i ett socialt system, men som inte nödvändigtvis behöver betyda något i sig själv mer än att just den handlingen utförs.

Twitter 8/5. Att låta saker ta tid.

Innan tyckte jag att ”passion” var fint, när någon ville ha en jättemycket precis nu. Nu tycker jag det är fint när relationer får ta tid.

Att låta saker ta tid är att förmedla ”jag tycker om dig och värderar dig så mycket att jag är villig att vänta”. Det handlar om att se någon som människa och värdera hen även om en inte får ut precis det en vill ha precis då. Att inte ha några högre förväntningar än att få vara tillsammans med och utvecklas med en människa en tycker om. Att inte behöva placera in relationen i ett fack, inte låta den definieras av något som skulle kunna ske i framtiden.

Det handlar om att inte vilja äga en annan människa, att inte placera in hen i ett givet fack som ”partner” med allt vad det innebär. Det är en slags objektifiering att göra det, att säga att en människa primärt är en funktion i ens liv, i andra hand en person. Det leder oundvikligen till en massa förväntningar som är extremt svåra att hantera.

Tänker att i det här samhället så får relationer med andra människor sällan ta den tid som faktiskt krävs. Något av det viktigaste i livet, andra människor, trycks ständigt bort till förmån för annat. Vi orkar inte odla relationer. Sorgligaste jag vet är när människor inte kan ta hand om varandra pga har fullt upp med att överleva.

Sexnegativa, förena er!

Titt som tätt titulerar jag mig själv som sexnegativ. Främst handlar detta som att positionera mig mot så kallat ”sexpositiva” eller ”sexliberaler” som tycker att (verkar det som i alla fall) sex generellt är en bra och trevlig grej. Dessa personer brukar ofta prata om hur viktigt det är med konsensus, men det finns en idé om att så länge ”konsensus” råder så är sex någonting bra och frigörande (vissa tycker ju att det råder konsensus vid prostitution så det säger väl en del). Och ja, det är väl en förhållandevis rimlig hållning i jämförelse till måna andra (folk tycker ju helt knäppa saker om sex), men den är väldigt ytlig. Det finns ingen djupare analys eller kritik av sexualitet så som den tar sig uttryck, snarare nöjer en sig med att definiera några situationer som inte är okej (generellt ickekonsensuella) och låter allting annat bero. Jag tycker dock att det är viktigt att göra en radikal analys av sexualiteten i detta samhälle.

Det råder ett slags sextvång i samhället. Vi lär oss att sex är någonting viktigt som en ska ägna sig åt, att ”sex” är en alldeles speciell typ av intimitet som en inte kan gå miste om och så vidare och så vidare. Ett bra exempel på detta är dessa jävla F!-tröjor där det står ”Feminister har bättre sex”. Som om alla feminister har sex eller vill ha sex, som om ”bättre sex” var något slags mål med saker och ting och så vidare. Tänk er en tröja där det stod ”feminister har inte sex”, det skulle troligen uppfattas som oerhört moraliserande. Varför anses det inte vara det när en gör samma generaliserande åt andra hållet? (läs grymt inlägg om detta här)

Jag är sexnegativ på flera sätt. Dels så är jag av uppfattningen att den absoluta majoriteten av allt sex som äger rum inte är ömsesidigt. Jag menar att patriarkatet har satt sina klor så djupt om sexualiteten att det är väldigt svårt att frigöra ”sex” från patriarkala strukturer. Det finns alltid en stor risk för gränsöverskridande beteende i sexuella sammanhang, helt enkelt för att det är så vår sexualitet är socialt konstruerad. Därför tycker jag inte att sex är något en ska syssla med om en inte är väldigt säker på vad en gör. Det är viktigt att lära sig att känna in sina egna och andras sexuella gränser innan en börjar ha den formen av intimitet, men detta är något som det extremt sällan ges utrymme till eftersom hela konceptet ”sex” är omgärdat med en oerhört stor stress.

Jag tror inte heller att det finns något reellt behov av att titulera sig som ”sexpositiv” i ett samhälle som är såpass sexfixerat som idag. Det vilar på en slags idé om den förtryckts sexualiteten. Jag tror förvisso också att sexualiteten är förtryckt, men inte förtryckt som i nertryckt utan förtryckt som i formad. Jag tror att vår sexualitet är formad efter patriarkala normer. Detta är viktigt att prata om, men det görs inte genom att bara vitt och brett prata om och avdramatisera alla former av sexuella praktiker och vara ”sexpositiv” i största allmänhet. Istället bör vi prata om hur vår sexualitet har formats av patriarkatet, både ”positivt” och ”negativt”, alltså vilka delar har tryckts bort och vilka har skapats i dessa ställe? Jag tänker bland annat på hur den obligatoriska heterosexualiteten gör att en som kvinna inte ser den erotiska potentialen i relationer med andra kvinnor, eftersom en är så inställd på att få bekräftelse och kärlek från män.

Sedan vänder jag mig också emot idén om att ”sex” liksom ”är” någonting eget. Jag tror att det är en patriarkal grej att dela in olika former av intimitet i ”sex” och annat, och såklart även rangordna dessa (sex står överst). ”Sex” ska vara en av de mest intima grejerna en kan syssla med, men jag uppfattar ofta ”sex” som ”en mycket ensam upplevelse”, mycket mer alienerad och inåtvänd än att till exempel kramas, hångla och så vidare. Det finns en föreställning om att olika typer av intimitet liksom ska leda fram till slutmålet, ”sex”, och denna idé tror jag är ett resultat av denna uppdelning och rangordning. Jag tror att den här idén gör det väldigt mycket svårare för människor att ha olika typer av intimitet med varandra och njuta av den, eftersom idén om ”sex” lägger på en massa press hela tiden. Själv har jag ofta upplevt detta, att närhet blir problematiskt eftersom jag eller min partner har en förväntan om att det ska leda till mer, att det blir en väldigt stor press i det som gör det svårt att slappna av eller njuta av det som är eftersom det liksom alltid bara är ett steg till det här ”sex” som är så himla bra och viktigt.

För mig är det viktigt att alla människor får utforska sin egen sexualitet, men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ha sex. Snarare kan motsatsen råda, alltså att om en har mycket sex som inte är på ens egna villkor så kan det bli svårare att hitta sin ”egen” sexualitet. ”Sexualitet” för mig handlar inte bara om typ ”vad en tänder på”, utan snarare var ens gränser går, vad en är bekväm med för slags beröring och så vidare. Detta gäller inte bara vid ”sex” utan vid alla former av intimitet och sociala samvaro med andra. Detta skulle jag vilja att vi pratade mer om, istället för det tal som ofta finns bland sexliberaler där allt sex liksom ses som frigörande om det råder ”konsensus” och en inte i grunden ifrågasätter några sexuella normer utan mest bryr sig om att folk inte ska ”moralisera” (som det brukar kallas när folk ifrågasätter normer). Jag vet inte hur de som kallar sig ”sexpositiva” generellt ser på detta, men detta är skälet till att jag tycker att det är ett väldigt problematiskt begrepp.