Kategori: Relationer

Ilska och ledsenhet.

Apropå inlägget om män med känslor innan så tänker jag också att män lär sig att visa sina känslor på ett annat sätt än kvinnor. Kvinnor lär sig att visa ledsenhet, män lär sig i högre grad att visa ilska och lösa olika problem med våld.

Jag tänker att dessa olika känsloyttringar handlar om att män inte vill visa sig svaga och sårbara, medan kvinnor ofta har lättare till det eftersom de fostrats in i det.

I ilskan finns det en säkerhet och makt grundad i känslan av att ha rätt och ett krav på andra att gå en till mötes, ofta uppbackat med ett mer eller mindre uttalat hot om att använda våld, men i ledsenheten finns maktlöshet och en önskan att någon annan ska se en och förstå. Kvinnor lär sig att maktlöshet är ett sätt att söka sympatier, män lär sig att ilska är en väg. Jag tänker mig att detta kan kännas jobbig för män såväl som för kvinnor, eftersom både blir begränsade i sitt känsloregister, men att det ändå är mäns känsloyttringar som har högst status och ger mest makt.

En annan känsloyttring som jag märkt är vanlig bland män är irritationen. Istället för att säga vad en tycker är jobbigt så går de omkring och är småsura och förnekar sedan att det skulle vara något så en får gissa sig till vad det handlar om. Detta är ju annars någon som kvinnor generellt brukar anklagas för att göra, men av vad jag har sett så är det betydligt mycket vanligare bland män.

Jag tänker att det handlar om behovet att bli sedd i sina känslor. Kvinnor blir inte sedda på samma sätt som män, en kvinnas irritation är inte något som föranleder en massa tolkningsarbete i omgivningen utan hon avskrivs som konstig. Därför måste kvinnan ta till mer tydliga uttryck för att bli sedd. Även om kvinnors gråt också ofta avfärdas så är det nog mer sällan.

Jag tänker att det också har att göra med att män mer sällan känner att de behöver bli bekräftade i sina känslor av sin omgivning eftersom de helt enkelt har lärt sig att de har rätt. De har lärt sig att de är rationella och att det de känner stämmer överens med omgivningen. Kvinnor däremot lär sig att de aldrig kan lita på sina egna känslor utan måste söka bekräftelse från sin omgivning på att deras känslor är legitima.

Jag har ofta känt mig tvingad att liksom spela ut alla mina känslor i relationer med män. Det är ingenting jag gjort för att det är ”kul” eller för att jag är en känslosam person utan för att det är vad som har krävts för att jag ska kunna nå fram. Jag är mycket mer bekväm i relationer där jag slipper göra detta för att kunna nå fram.

Hysteriska kvinnor och behärskade män.

På mitt inlägg om att behärska sig som kvinna fick jag en reaktion att män också lär sig att behärksa sig. Detta är en såndär grej som folk tror och säger som jag bara inte köper. Män generellt tenderar inte att vara särskilt behärskade, snarare är det oerhört vanligt att män använder våld eller hot om våld som en lösning på olika problem, att män ”brusar” upp och blir förbannade, skriker och har sig.

Däremot finns det en idé att män är behärskade och kvinnor är hysteriska. Detta gör att när män blir arga så tolkas det som en berättigad reaktion på någonting men när kvinnor blir det så tolkas det som ett uttryck för ”hysteri”. Denna tolkningsram gör såklart att män uppfattas som ”sansade” eftersom deras reaktioner uppfattas som berättigade.

Det är ungefär som iden om att män inte blir ledsna och/eller gråter, det innebär nämligen att när en man väl säger att har blivit ledsen eller gråter så ska alla ge det oerhört mycket uppmärksamhet. Kvinnors uttrycka för ledsenhet är det dock annorlunda med eftersom kvinnor antas gå omkring och böla för minsta skitsak. Samma sak gäller för ilska. En arg man får uppmärksamhet, gehör, sympatier på ett helt annat vis än en arg kvinna.

Sedan tror jag också att kvinnor i högre grad tvingas spela ut en massa känslor för att få gehör. Kvinnor tvingas visa att de är arga/ledsna mycket tydligare än män helt enkelt för att män inte i samma grad anstränger sig för att förstå kvinnors känslor. Det finns en idé om att kvinnor är så himla obegripliga och att en gör bäst i att inte ens försöka. Detta gör såklart att kvinnor framstår som obehärskade men det är något som ligger mer i omgivningen än kvinnorna själva. Män behöver helt enkelt inte uttrycka sina känslor på samma sätt för att omgivningen ska ta hänsyn till dem. Här kommer jag att tänka på en man som jag umgicks med när jag var yngre som trodde att han var typ ”känslolös” eller framförallt aldrig mådde dåligt, men det handlade bara om att när han var sur och grinig så lät han det gå ut över precis alla andra och bara kunde inte fatta att det ju faktiskt kunde vara hans egna känslor det handlade om och inte att omgivningen var extra irriterande just idag. När jag är irriterad brukar jag åtminstone vara medveten om att det inte handlar om att hela min omgivning suger, även om jag förvisso inte alltid förmår agera på den insikten.

Jag uppfattar också att män ofta har bilden av sina egna känslor, framförallt ilska, som fullkomligt berättigad. När en man är arg då är liksom vad som helst okej och ingenting får komma i hans väg. Jag träffas sällan kvinnor med samma inställning till sin egen ilska utan de brukar tvivla bra mycket mer. Om en kvinna inte tvivlar inför sin ilska så handlar det i regel om att hon har gjort en feministisk analys och insett skälen till att hennes ilska ses som mindre viktig i samhället, men inte ens så brukar det finnas samma säkerhet som när en man är förbannad.

Jag menar helt enkelt att behärskade män är en patriarkal myt. Män lär sig inte att behärska sig, däremot tolkas deras reaktioner alltid som berättigade och de behöver inte vara lika ”känslosamma” för att få gehör.

Att nå fram till män.

En sån där grej som blir väldigt påtaglig när jag sitter ner för att fundera på Mitt Liv är hur mycket tid och energi som har ägnats åt att försöka nå fram till olika män. Män som har gjort det jävligt jävligt svårt för mig att göra mig förstådd av dem genom att inte ge mig uppmärksamhet, eller genom att inte försöka förklara vad det är de inte förstår och så vidare.

Detta är intressant på flera sätt. Dels kan en ju fundera på varför det är så himla mycket svårare att nå fram till män men framförallt är det ju intressant varför det har varit så himla viktigt för mig att nå fram till just män. När jag upplevt samma problem med kvinnor, vilket förvisso inte händer ofta men ändå ibland, så har jag reagerat genom att helt enkelt skita i det och gå vidare. När jag har detta problem med män så står jag ändå kvar och stångar mig blodig.

Jag antar att det är för att jag tänker såhär: om jag inte når fram till en kvinna så är det hennes fel eller i alla fall bådas fel, om jag inte når fram till en man är det mitt fel och därför måste jag själv ändra på mig för att nå fram. Jag utgår från att mannens agerande i rimligt. Eftersom män har tolkningsföreträde i patriarkatet så är det ju så det uppfattas både av männen själva och av mig.

Sen tror jag också att det handlar om att olika män jag har relationer mig liksom får symbolisera Mannen, alltså allt patriarkalt förtryck jag blivit utsatt för i mitt liv. Det finns liksom en stor saknad inne i mig när jag inte lyckats nå fram till olika män och därför blir det som att den man jag vill nå fram till just då liksom ska upphäva all denna saknad. Bara jag når fram till honom, tänker jag, så kommer det att kännas bra. Det är liksom därifrån jag vill ha all den kärlek och respekt som tidigare förvägrats mig av män.

Men tyvärr är det ju så att ju mer än försöker nå fram desto mer smärtsamt uppenbart blir det att det inte går, och om en väl gör det är det på hans villkor som det hela har ägt rum. Antar att det rimliga är att bara sluta förvänta sig att en ska nå fram till män.

Att ge stöd.

Igår hörde jag ett heteropar fyllebråka. Bråket handlade om att mannen hade ignorerat att kvinnan mådde dåligt trots att hon förmedlat att hon gjorde det, och hans förklaring till det hela var att han hade varit ”rädd” och ”osäker” och därför helt och hållet undvikit att möta henne i hennes känslor.

Detta fick mig att tänka på en såndär Grej Som Män Gör, nämligen låta sin högst egocentriska rädsla för att misslyckas eller snarare att inte kunna utföra några stordåd stå i vägen för allt.

Typ såhär; kvinna vill ha stöd, man vet inte hur han ska kunna ge detta och därför skiten han helt och hållet i att ge stöd åt kvinnan. Istället för att faktiskt försöka så rinner allt ut i sanden. Detta är såklart betydligt mycket mer sårande och förödmjukande än det är att få lite halvtaskigt stöd eftersom det indikerar att personen i fråga inte bryr sig alls.

Jag tänker att detta handlar om vissa mäns idé om att de liksom måste kunna rädda hela jävla situationen på egen hand. Att de ska kunna komma in som några slags riddare och bara befria folk från deras bekymmer. När det är uppenbart att det inte är möjligt så bara ger de upp helt och hållet istället för att göra sitt bästa. Det ska liksom vara allt eller inget, en ska kunna göra en annan människa hel eller så får det vara.

Att ge stöd till en annan människa handlar mycket om att bara visa att en bryr sig och att en finns där. Det handlar inte om att rädda hela situationen på egen hand, utan om att finnas där när den andra tar sig upp ur sin egen skit.

Och grejen är, att det är helt okej att göra fel då och då. Vad som inte är okej är att ge upp på en annan människa som litar på en. Det är inte okej att inte göra något när någon annan säger att hen mår dåligt, att hen behöver stöd. Sedan kanske en inte kan vara det bästa stödet i världen, men det är inte det det handlar om, det handlar om att finnas där.

Anledningen till att kvinnor ofta är bättre på att ge stöd är inte att vi är emotionella genier från födseln utan att vi har tränats i det och framförallt att vi har lärt oss att det är något en gör för andra, att en ställer upp när någon behöver hjälp. Att ställa upp är liksom halva grejen, att visa att en går att lita på. Att sitta kvar även när det är sådär obekvämt och en liksom inte vet alls vad en ska säga för att få den andra att må bättre. Att våga finnas där även fast en är osäker och rädd som fan för att göra fel. Det är vad stöd handlar om, inte att säga den där grejen som kommer få personen att bli glad igen, för den grejen finns liksom inte. Det handlar om att härda ut genom svåra perioder för att en bryr sig om någon. Det är kanske inget hjältedåd som en man kan skryta med, men det är en jävligt viktig och fin handling som alla som bryr sig om någon annan borde kunna utföra.

Samtycke och att bli uppkåtad.

Jag har tänkt en del på det här med sex om samtycke på sista tiden. Jag har kommit att omvärdera vissa sexuella relationer jag har haft med män och kommit fram till att det inte funnits så mycket samtycke som jag innan har inbillat mig.

Jag har haft så kallat ”bra sex” med män, alltså sex där jag har varit upphetsad, där jag har fått orgasm och så vidare, men jag har kommit fram till att detta inte nödvändigtvis innebär att det har funnits samtycke.

Till exempel; en man som hade för vana att kåta upp mig trots att jag innan sagt att jag inte ville ha sex då, som gjort upprepade närmanden trots att jag från början tackat nej. Eftersom han visste hur han skulle göra för att jag skulle bli kåt så ville jag ju till slut ha sex, och det var ju skönt och så, men det var fortfarande något som kom sig av att han överträdde mina gränser.

Jag tänker att kåthet är en fysisk reaktion. Om en tvingar fram denna reaktion hos en person som sagt att hen inte vill ha sex så är det ett sätt att få sex mot någons vilja. Det kan finnas andra skäl till att en inte vill ha sex än att en inte har lust, typ att en behöver fokusera på annat eller att en inte är i fysisk form för att ha sex (problem med slemhinnorna eller något). Om en i sådana situationer blir uppkåtad av någon annan så kan det vara så att lusten tar överhanden, trots att en egentligen inte vill. Att i en sådan situation kåta upp en annan människa är att medvetet få denna att ändra uppfattning i frågan till något en själv råkar tycka är bättre.

Mannen som gjorde såhär mot mig tycker sig säkert inte ha gått över några sexuella gränser, det tyckte inte jag heller när det hände, eftersom jag ändå uppskattade att ha sex med honom. Men när jag ser på det i efterhand så är det tydligt att han överträdde mina gränser. Jag sa tydligt nej, även om jag inte sa nej under själva sexet. Jag ville inte ha sex från första början, men han fick mig medvetet att vilja ha sex.

Jag har också varit med om att män har kåtat upp mig när jag har sovit, och att vi sedan har haft sex när jag har varit vaken. Även om jag i de situationerna har velat ha sex, eftersom jag varit uppkåtad, så har detta varit ett beteende som jag på en generell nivå har avbett mig eftersom det suger att få sin nattsömn förstörd. Jag har varit med om att män bett om ursäkt för detta men ändå fortsatt upprepa beteendet. Jag såg det dock aldrig som övergrepp eftersom jag ville ha sex när själva sexet ägde rum, men premisserna för sexet var ju ändå något jag hade sagt nej till innan.

Det detta beteende handlar om i mina ögon är att män har vetat hur de ska få mig att vilja göra vissa saker med dem, och utnyttjat detta trots att jag sagt nej. De har vetat hur de ska göra för att få mig att bli upphetsad och vilja ha sex med dem trots att det varit på premisser jag har tackat nej till. Men av många anses detta inte röra sig om något övergrepp, eftersom jag inte sade nej under själva akten. Är inte det egentligen ett ganska konstigt sätt att se på samtycke? Jag tänker att det som borde räknas är alla mina ”önskemål” om hur sex ska gå till, alltså även de jag klargör innan om premisserna kring när och hur sex borde äga rum. Det är inte bara min vilja när jag blivit uppkåtad som räknas, utan även det jag uttryckt innan om när det är okej att få mig att bli upphetsad.

Skulle gärna vilja veta om någon annan har liknande erfarenheter och hur ni ser på det här resonemanget kring samtycke!

Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

En gång sa en man till mig att det som fick honom att falla för mig var att jag var så ”full av liv”. Sen exploaterade han mig på denna livsglädje, denna kärlekskraft, och lämnade mig när jag var utpumpad på den. Det fanns ingenting kvar för honom att ”älska”, för det han älskade med mig hade han tagit ifrån mig.

Jag var ingenting annat än hans pixie dreamgirl. Kvinnan som kom in i hans liv med ”livsglädje” som han kunde rycka åt sig av. Kvinnan som kunde sätta lite färg på hans tillvaro.

Är detta kärlek? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är objektifiering. Det är att använda en annan människa. Det är att upphöja en annan människa på grund av en av dennes egenskaper, istället för att betrakta hen som en hel människa.

Jag kunde inte göra honom hel, för det kan ingen människa göra. Och när detta framgick för mig och för honom så blåstes grunderna för relationen bort. Jag var inte någon person fylld av liv, jag var också trasig.

Att sitta på den piedestal som jag satt på i den relationen kan vara underbart. Att bli dyrkad av en annan människa, att få veta att jag är den individ som kan fylla den människans liv med färg och mening. Det är klart en känner sig värdefull. Men när det inte längre är möjligt så degraderas en plötsligt till att inte betyda någonting.

Detta är inte kärlek, det är förtryck. Förtryck eftersom en tvingas in i en roll, en roll som ett övernaturligt väsen och inte som en människa. En roll som Kvinna. Det handlar om att reduceras till det som kvinnor antas vara för män, som kvinnor antas kunna ge män. Men eftersom den rollen är omöjlig att leva upp till så blir också relationen omöjlig.

Jag tänker att jag måste lära mig att tacka nej. Jag måste lära mig att jag aldrig kommer kunna vara den där varelsen, fylld av liv, för någon annan. Jag måste lära mig att jag inte kommer kunna rädda någon från livets meningslöshet och tristess. Hur lockande det än är att träda in i den där rollen, så kommer det alltid att vara en lögn, och jag vill inte leva i en lögn.

Jag vill vara en hel människa i alla relationer. Jag vill inte sitta på någons piedestal, inte vara någons pixie dreamgirl. För jag vet att fallet därifrån är så svårt, gör så ont, och jag vill aldrig falla så igen. Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

Män med känslor.

Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.

Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.

Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.

Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.

Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.

Ett minne av osäkerhet.

Ett minne spelas gång på gång upp i mitt huvud, ett minne av första gången en man jag hade en relation med övergav mig. Det var precis i början av vår relation och vi hade pratat om att vi skulle vara tillsammans en helg. Han hade lite saker att göra på dagen och sa att han skulle komma hem på kvällen. När han inte kom så ringde jag, varpå han sa att han hade bestämt sig för att gå ut på krogen, helt utan att bry sig om att informera mig om det. Han skulle komma hem senare. Jag väntade och till slut gick jag och la mig. När jag vaknade på morgonen var han inte där. Jag ringde och fick veta att han bestämt sig för att sova borta, utan att informera om det. Han lät liksom förvånad när jag ringde, som om vi inte hade något med varandra att göra. Även den dagen hade han saker att göra. Till slut bestämde jag mig för att strunta i honom och hänga med en vän istället.

Då hörde han av sig och var plötsligt jättepeppad på att hänga och ville följa med, helt utan att låtsas om sitt tidigare beteende. Det fick han, och han verkade liksom över huvud taget inte begripa vilken oerhörd förvirring hans beteende ledde till. Hur hans ombytlighet var jävligt jobbig för mig.

Efter att detta inträffade så pratade vi om det och han sa att ha förstod, men beteendet upprepades gång på gång efter det. Ständigt denna oförståelse för att jag hade ett behov av att få veta vad fan som pågick, att jag inte hade någon lust att ständigt vänta på att han skulle känna för att umgås. Hur han inte hade någon förmåga att förmedla vad han hade för behov och varför han gjorde som han gjorde, utan hur jag ständigt förväntades ha ”respekt” för hans humörsväxlingar utan att ha minsta lilla aning om vad fan det var som pågick och när saker skulle bli som vanligt igen. Samtidigt gjorde han oerhört mycket anspråk på mig när han väl var på humör.

Detta kan tyckas vara en liten grej, men det är ett oerhört smärtsamt minne. Det är smärtsamt för att det får mig att tänka på hur oerhört lite den här människan respekterade mig, inte ens nog för att kunna höra av sig om sina planer en kväll då vi hade bestämt att vi skulle umgås. Jag hade kunnat göra något annat, men istället väntade jag på honom för att vi hade sagt att vi skulle vara med varandra.

Vissa menar att en inte kan ”bestämma” över en människa och tvinga den att vara med en och att mitt behov av att få veta vad som pågick var ett uttryck för att vilja kontrollera. Men jag tycker verkligen inte att det är konstigt att vilja att en människa en har en relation med ska berätta vad det är som pågår inom denne. Smärtan ligger inte i att människor ibland behöver distans, utan i osäkerheten av att aldrig få veta vad fan det är som pågår. Smärtan ligger i att ständigt behöva anpassa sig efter den andra personens känslosvängar utan att veta vad det är som händer. Den ständiga osäkerheten som präglar hela samvaron.

Ångest och kärleksrelationer.

I boken Det kallas kärlek av Holmberg står det om hur män skapar villkoren för samtal inom relationer. Det räcker inte för kvinnan att uttrycka en vilja efter ett samtal, utan hon måste övertyga mannen om att samtalet är viktigt nog. Mannen försöker undvika samtal in i det sista, vilket gör att kvinnan tvingas ställa till scener, tjata och så vidare för att få sin vilja igenom.

Detta är ett problem jag har haft i många relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det har inte räckt att jag har uttryckt en vilja att prata om något, utan jag har blivit tvungen att ständigt spela ut hela mitt känsloregister och alla övertalningsstrategier för att få uppmärksamhet. Detta är såklart en effekt av patriarkalt förtryck, om det inte var för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt så hade jag inte behövt göra detta. Jag hade inte behövt ställa till stora scener utan kunnat samtala om problem i normal ton, jag hade inte behövt bli arg. Så fungerar det i de relationer jag har med kvinnor, det behövs i regel inga starka känsloyttringar för att någon ska lyssna och ta till sig utan det räcker med att lugnt förklara vad en känner och tänker. Det är så jag tänker mig att det fungerar i relationer där en hyser ömsesidig respekt för varandra, att en lyssnar på varandra utan att det ska krävas något särskilt.

Det jag tycker är jobbigt med det här är den människa jag tvingas bli i det. När jag lär mig att jag kan använda mina känslouttryck för att få någon slags kontroll över en situation som jag annars inte kan kontrollera så gör jag det. Känslorna tvingas fram och känslorna är inte längre mina egna utan ett medel jag använder för att uppnå vissa mål. Att ständigt behöva spela ut hela känsloregistret är oerhört utmattande, men det är på ett sätt också beroendeframkallande. Känslor går från att vara något som ska hanteras på egen hand till att bli något som måste ageras ut för att få en effekt, och om effekten uteblir så krävs det bara en högre dos.

Det är också ständigt jag som definieras som problemet. Problemet går från att vara det jag ursprungligen vill prata om till att vara att jag känner vissa känslor. De känslor som situationen har framkallat utgör ett hinder för att komma fram till konstruktiva lösningar på faktiska relationsproblem. Samtidigt är känslorna en förutsättning för att någon slags diskussion skulle kunna äga rum från första början. Jag hamnar i ett moment 22, där alla möjliga sätt att agera utifrån mannens ramverk leder till oönskade konsekvenser.

Jag har varit i situationer där män har velat att jag ska gradera mina känslor och utifrån det avgöra vad mitt behov är. En man jag hade en relation med kunde fråga mig när jag hade ångest och sökte tröst hos honom om det verkligen var allvarligt. Det som hände när han gjorde så var att jag började se på min ångest som något jag kunde använda för att få närhet, vilket i sig framkallade ångest. Istället för att försöka hantera min ångest på ett konstruktivt sätt så spelade jag ständigt ut den, för att jag visste att det fungerade och framförallt att det var det enda som fungerade. Detta skapade såklart ännu mer destruktivitet i slutänden, och det blev väldigt svårt för mig att bryta mönstret.

Jag är en person som ofta har problem med ångest, men det är först i relationer med män som det blir ett problem i mitt liv. Det är först i relation till män som jag tvingas bevisa min ångest, som jag tvingas spela ut den, för att få omtanke och kärlek.

Istället för att ha en relation som bygger på respekt och kärlek hamnar en i en situation där en avkräver varandra saker. När jag mår dåligt behöver jag egentligen bara bli sedd, men istället tvingas jag in i en situation där jag måste ställa något konkret krav, ”lösa” något. Där hamnade jag ofta med en man jag hade en relation med, som brukade hantera min ångest genom att fråga mig om exakt vad jag tyckte att han skulle göra åt saken. Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det så hamnade jag istället i en situation där jag krävde honom på bevis för att han tyckte om mig, något som skadade oss båda.

Att lämna destruktiva relationer.

Att kvinnor inte går när de blir slagna i relationer har flera olika skäl. Det skapas ett starkt band till förövaren, en vill ha upprättelse, något en bara kan få av förövaren. Men framförallt; förövaren definierar hela ens vara, hela ens person. En viktig del i normaliseringsprocessen, det vill säga den process som successivt leder in i våld, är isolation. Offret tillåts inte träffa andra människor. Detta gör att förövaren i än högre grad kan ta makt över offrets tankar om sig själv. Men isolation är inte bara något som drabbar kvinnor i misshandelsrelationer, det är vanligt att kvinnor upplever att de lägger mindre tid på sig själva när de är i relationer, i en högre grad än män som inte sällan lägger mer tid på saker och ting utanför (källa: Det kallas kärlek av Holmberg).

I relationer så beslagtas kvinnors energi och kärlekskraft, de utför känslomässigt arbete för att få relationen att fungera i högre grad än män. Detta leder också till isolation, om än inte fullständig från andra människor så en slags tankemässig isolation. Istället för att fokusera på sig själv tvingas kvinnan att fokusera på sin partner och deras relation. Så är det såklart inte i alla relationer, men i väldigt många så lägger kvinnor ner väldigt mycket mer energi på att fundera på lösningar, förändra sitt beteende och så vidare än vad deras partner gör.

För mig är det väldigt svårt att lämna destruktiva relationer med män. Trots att jag vet att något inte är bra för mig så går jag ändå omkring i det utan att avbryta det. Jag har aldrig blivit misshandlad, men jag har varit i relationer där jag regelbundet behandlats illa och blivit kränkt och sårad samt konsekvent nedvärderad. Detta, villa jag hävda, är absolut ingenting ovanligt. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om liknande behandling från män i relationer. Trots att jag vetat om detta, kunnat sätta ord på det och förstå det strukturellt, så har jag inte kunnat lämna situationen. Detta har i sin tur dragit ner mig i negativa spiraler som bara gör det ännu svårare. När en har traskat runt i ett jävla helvete ett tag, varför inte lite till? Det blir än mer smärtsamt att lämna situationen när en inser hur mycket energi en plöjt ner i att få den att fungera.

Jag tror att det som skrämmer mig på sätt och vis är frihet. Om jag inte längre definieras av en man så tillhör jag bara mig själv, då är jag fri att skapa mitt liv på mina egna premisser. Detta är både en lockande och en skrämmande tanke, men det som skrämmer får ofta ta överhanden. Det är inte lätt att definiera sig själv när en hela tiden låtit sig definieras av andra, inte lätt att leva för sig själv när en hela tiden levt för andra.

Om jag har en relation med en man så kan jag vara hur olycklig som helst, men jag kan i alla fall klamra mig fast vid en idé om vem jag är och vad som ger mig existensberättigande. En man har valt mig och älskat mig. En man bestämmer att jag är värd något. Livet har ett syfte; att bi bekräftad, att få relationen att fungera. När jag är ensam finns inte det här, jag måste istället reflektera över mig själv som individ och vad jag vill, och det kan vara svårt, väldigt svårt. Jag har liksom inte fått lära mig att tänka om mig själv i de termerna, fokusera på vad som gör mig lycklig. Jag har istället lärt mig att tänka på mig själv i relation till män. Hela samhället har berättat för mig att det är så det ligger till, att mitt värde som människa avgörs av mina relationer med män.

Män har kommit in i mitt liv och fyllt mig med mening, vilket har gjort att jag istället för att reflektera över mig själv har börjat söka efter mer och mer av den känslan det ger mig. Istället för att fundera över vad jag vill så har jag kunnat förlita mig på att någon annan fyller mig med värde. Jag har länge uppfattat mig själv som värdelös om jag inte har någon slags relation med en man, och denna känsla förstärks när jag faktiskt är i dessa relationer. Då släpper jag den känsla av egenvärde som jag byggt upp för att istället låta mig fyllas av patriarkal bekräftelse. Jag struntar i att definiera mig själv och låter mig definieras, och just därför blir det så oerhört svårt att släppa trots att jag klart och fullt inser att det inte är bra för mig. Jag vet helt enkelt inte vem jag är utan detta.

Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle klara av att lämna en misshandelsrelation innan det gått alldeles alldeles för långt. Jag inser klart och fullt att jag inte skulle ta varningssignalerna på allvar trots att jag känner till dem, att jag skulle ge efter för det är ju på ett sätt så jävla bekvämt att låta sig definieras av någon annan. Komma undan all den där ångesten som friheten ger. Det är en tung insikt, men en insikt som jag måste nå för att kunna jobba vidare med mig själv.