Relationer – Sida 28 – Fanny Åström

Initiativmakten och varför kvinnor begränsar sin sexualitet.

Skrev en debattartikel om samtycke och det så kallade ”sexuella spelet” som en kan läsa här. Jag skriver bland annat om hur mäns gränsöverskridande beteende är en viktig del av hur kvinnor och män förhåller sig till varandra som könsvarelser:

På dagis blir flickor blir tillsagda att ha överseende med pojkars gränsöverskridande beteende eftersom de ”är sådana”. De kanske rentav ska bli smickrade över uppmärksamheten. Samma mönster fortsätter sedan under resten av livet. Kvinnor ska ta ansvar för mäns agerande genom att till exempel klä sig och bete sig på ett sätt som inte gör att de blir uppkåtade, kvinnor ska inte sända ut ”fel signaler”, kvinnor ska inte ha för många sexuella erfarenheter för det kan få män att tro att det är fritt fram, kvinnor ska lära sig att säga nej ordentligt om de inte vill så att männen verkligen fattar. Samtidigt ska män ta initiativ, något som kvinnor måste vara ständigt beredda på att förhålla sig till.

När det talas om ”kvinnors sexuella makt” så är det ofta den här grejen att det är män som tar initiativ som det handlar om. Kvinnor har sexuell makt eftersom kvinnor kan tacka ja eller nej till mäns närmanden. Män upplever det som att kvinnor har ”makt” eftersom kvinnor kan avvisa deras närmanden, de upplever det som att kvinnor sitter på en begränsad tillgång till sex som de kan distribuera och att männen sedan sinsemellan måste tävla om denna tillgång.

Men om vi granskar den här situationen lite närmre så kan vi ju i själva verket se att män sitter på den sexuella makten genomgående i hela processen utom möjligtvis när kvinnan väljer att tacka nej. Det är nämligen så att kvinnor inte riktigt får ta initiativ till sex. Det är mannen som definierar situationen och lägger fram ett antal färdiga alternativ för kvinnan som han kan ta ställning till, kvinnan har själv ingen rätt att göra detta. Hon kan bara säga ja eller nej till mannen, och ofta är det även så att ett nej inte respekteras.

Idén om kvinnors sexuella makt bygger på idén om att kvinnor generellt har mindre lust att ha sex och att det därför råder en ojämlikhet i tillgång och efterfrågan. Män måste ”tävla” om kvinnors gunst. Snarare är det så att kvinnor historiskt och idag har varit tvungen att begränsa sin sexualitet eftersom män suttit på den ekonomiska och sociala makten, och ”sex” har varit kvinnors handelsvara i patriarkatet. Med ”sex” menar jag inte bara själva sexet, utan allt det som kommer med detta paket i ett patriarkalt samhälle, det vill säga känslomässigt engagemang, reproduktion och så vidare.

Som kvinna i patriarkatet har en inte makt över sin sexualitet, en har inget utrymme att leva ut sin sexualitet på sina egna villkor, utan en måste ständigt använda sin sexualitet för att få olika fördelar gentemot män. Vi tyglar helt enkelt vår sexualitet för att ha något att säga till om i patriarkatet. Vi använder vår sexualitet för att få patriarkal bekräftelse, trygghet och social status. I den utsträckning en kan tala om ”kvinnors sexuella makt” så är det alltså ett direkt resultat av mäns sociala och ekonomiska maktposition i patriarkatet. I själva verket handlar det om mäns makt att definiera oss som sexuella objekt till för deras njutning, och skapa en situation där allt vi har att förhandla med att ”sex”.

Jag vill inte att min sexualitet ska vara en handelsvara, jag vill inte behöva tygla den, men i patriarkatet är det ofta nödvändigt. Dels för att det är en handelsvara, men också för att män ofta tar sig väldigt mycket rättigheter över kvinnor som är eller har varit sexuellt tillgängliga för dem. Till exempel män som behandlar kvinnor de har haft sex med illa efteråt, eller män som tar tillfället i akt att överträda kvinnans sexuella gränser och begå olika former av övergrepp. Vi har dessutom den sociala bestraffning som väntar kvinnor som har ”fel” sexualitet. Givetvis är det i en sådan kontext viktigt att som kvinna kontrollera sitt sexuella beteende, eftersom varje utsvävning kan leda till vidriga konsekvenser i form av att bli utsatt för övergrepp, bli vidrigt behandlad eller socialt bestraffad. Vidare så är det ofta helt enkelt inte särskilt trevligt att ha sex med män som kvinna eftersom många män har dåliga kunskaper om kvinnors njutning, saknar förmåga till inkännande och är gränsöverskridande. De finns helt enkelt mycket goda skäl att som kvinna inte ligga särskilt mycket med män. De män som tycker att kvinnor ska sluta begränsa sin sexualitet kan först och främst börja behandla kvinnor med respekt och kämpa för patriarkatets upphävande.

”Snälla killar” och hot om våld.

Under mitt inlägg om hot om våld fick jag in en del historier, som jag tänkte att jag skulle publicera för att jag tycker att det är en jävligt vidrig grej som är viktig att förstå (om någon inte vill ha sin kommentar här så är det bara att hojta så tar jag bort den):

Jag var lite på g med en kille för många år sedan som väldigt ofta, på ett skämtsamt sätt, talade om för mig vad han skulle kunna göra med mig ”om han ville”. Många andra killar har på liknande, alltid skämtsamma sätt, visat fysisk dominans genom att ”på skoj” bära iväg mig eller hålla fast mig mot min vilja. Och det värsta är ju att detta är helt accepterat. Jag tror oftast inte att det görs med något ont uppsåt men det är inte så jävla kul att ständigt få berättat för sig att man är i underläge och kan bli skadad, och den enda anledningen till att man inte blir det är för att killen är ”snäll”. Tänk om jag skulle börja gå runt med kniv och påpeka för män att jag skulle kunna skära dem om jag ville, men det kommer jag inte göra för jag är ju så snäll… Jag tror inte att det hade varit uppskattat.
Kan inte räkna alla gånger män har lyft, burit eller hållit fast mig ”på skoj” eller sagt sånt som ”dig kan man ju göra vad som helst med” med anspelning på att jag är liten. Så fruktansvärt obehagligt! Men säger en nåt om det så visar det sig alltid att det egentliga problemet är att en inte kan ta skämt.
Hade t o m en gång en pojkvän som la sina händer om min hals för att demonstrera hur lätt det skulle vara för honom att ”klämma till” – och han kunde inte alls förstå varför jag inte tyckte det var ett harmlöst skämt.
Träffade en man som tjatade om sex på ett ganska obehagligt sätt, då han inte slutade trots att jag flera gånger sagt och visat att jag inte ville ha sex med honom. Och så slänger han ur sig något i stil med ”jag ska inte tvinga dig”. Nehe, det var ju gulligt av dig liksom… Tycker det är ett ganska tydligt exempel på det här med hot om våld, både att han tjatar och sedan insinuerar att han skulle kunna tvinga mig om han ville, men jag ska vara glad att han låter bli, typ. Det var definitivt obehagligt, och jag fick också intrycket av att han tyckte jag hade någon slags skyldighet att ligga med honom och att jag var skitjobbig som sa nej.
Har både fått ”jag skulle kunna våldta dig nu” när jag sa att jag inte ville, och fått en stor kniv satt emot armen ”på skoj” med kommentaren ”blir du rädd nu?”. Och det är dessa tillfällen jag kommer ihåg på rak arm, har ju varit många fler…
var med en man som tyckte om att säga att han kunde skada mig med våld om han ville men det ville han ju inte för han var en god människa, & tyckte om att berätta för mig vad andra inte lika goda män hade gjort med mig (ex. grävt ner mig i trädgården). riktigt charmig.

Vad jag tänker på som en röd tråd i de här berättelserna är att en ska tycka att mannen är ”snäll” för att han inte använder sin våldspotential. Det resonemanget bygger ju på att en som kvinna ständigt rör sig i samhället på mannens villkor, att mannen när som helst kan bestämma sig för att sluta vara ”snäll”. Som kvinna ska en vara glad att en träffat en ”snäll” man som inte använder våld mot en, för det finns ju som bekant en massa män som inte är lika ”snälla” och istället gladeligen använder våld mot kvinnor.

Jag funderar på om kvinnor hade talat på samma sätt. Till exempel: ”vad snäll jag är mot dig som tar hand om det reproduktiva arbetet i vår relation”. Kvinnor har ju också en massa maktpotential, men de är sällan särskilt medvetna om den eftersom det inte ingår i vår uppfostran att vara det. Förtrycket av kvinnor bygger ju till stor del på osynliggörandet av allt det arbete som kvinnor utför, av den maktpotential kvinnor faktiskt har och skulle kunna använda.

Vad gör en åt den känslomässiga utsugningen?

Får frågan ”men hur gör en då” angående det här med känslomässig utsugning. Svaret är tyvärr ”jag vet inte”. Innan så hade jag en idé om att om jag bara identifierade, påtalade och krävde detta så skulle de män jag har samröre med lägga ner. Visst kan en nå vissa framsteg på det sättet, men det finns två problem:

Att påtala relationsproblem, även som berör jämställdhet, är i sig känslomässigt arbete. Att lägga en massa tid på att göra relationen jämställd är i sig patriarkal utsugning, eftersom det är kvinnan som kämpar för att relationen ska bevaras. Utveckling är bra, men så länge det är kvinnan som driver detta utvecklingsarbete så kommer hon i slutänden stå där och vara känslomässigt exploaterad.
Det ger en falsk känsla av hopp. Ofta kommer en liksom en liten bit på vägen, mannen ger efter lite. Detta gör att en lätt tror att det är förändring på gång, men troligen så kommer en behöva dra en massa för att få honom till nästa steg, och nästa och nästa också. Men eftersom en belönas med dessa egentligen ganska futtiga framgångar ibland så tänker en att det är värt att stanna och kämpa på, en ser inte den stora bilden som är ”du sliter arslet av dig för att utveckla en man som inte ger dig ett skit tillbaka”.

Sedan har vi också frågan om det går att förändra någon på det sättet. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att göra inom ramarna för en relation, jag tror att det är att arbete som måste göras på egen hand och framförallt för sin egen skull. Jag tror inte att en kan förändras om en inte vet varför en gör det. Jag tänker mig att det är nödvändigt att män själva inser hur jävla torftigt eller liv utan känslomässig närhet är, men det bygger också på att de inte ständigt blir servade med känslomässig närhet utan att själva vara förmögna att ge.

Det viktigaste för mig nu är att fundera på premisserna på vilka jag ingår i relationer. Jag vill inte ha relationer som tar mycket energi utan att jag får något tillbaka. Med detta menar jag inte typ att en ibland ställer upp för sina vänner när de mår dåligt, utan snarare när en alltid försöker tolka och hantera någon som själv inte gör det samma för en och som inte underlättar arbetet genom att förmedla saker. Jag försöker helt enkelt märka när det händer och då helt enkelt distansera mig/lämna relationen helt. Hittills så tycker jag att det fungerar ganska bra.

Men jag gör detta utifrån en viss position. Jag har ett ganska bra socialt nätverk och har egentligen aldrig haft någon längre period i mitt liv sedan jag blev sexuellt aktiv när jag inte har ingått i någon romantisk och/eller sexuell relation, förutom när jag bodde utomlands. Dessa relationer har för det mesta varit skit förvisso, men jag har inte riktigt känt den här ”ingen vill ha mig”-grejen som jag tänker mig kommer om en går en lång period utan att ha någon romantisk relation.

Men jag tänker mig ändå att det viktigaste inte är att hitta en strategi för bra romantiska relationer med män utan att börja fundera på sitt behov av dessa relationer. Jag tror helt enkelt att en måste bli bekväm med att vara ensam innan en kan tacka nej till relationer som kräver för mycket. Jag tror också att risken för ensamhet är ganska hög. Därför är det viktigt att fundera på vad det är en är ute efter i livet i allmänhet. Som kvinna lär en sig ju att det här med att ha relationer med män är oerhört viktigt, och det är en syn vi helt enkelt måste ta och ifrågasätta och dekonstruera. För om en värderar romantiska relationer med män så högt, då kommer vi att fastna i dem även om vi exploateras känslomässigt. Visst kan en ha tur och träffa en man som inte gör detta, men är det värt risken?

Jag tror det är viktigt att alltid sätta sig själv, sin personliga frihet och utveckling i första rummet när det kommer till relationer med män. Kvinnor har det så inlärt att vi ska leva för och genom män, och detta är den känslomässiga grunden för den patriarkala utsugningen. Det är där en måste börja, i sitt eget begär efter att ha romantiska relationer med män, för att kunna bli fri.

Känslomässig utsugning och att få närhet av någon men inte kunna ge tillbaka.

Ibland hör en argumentet ”men jag klarar mig bra utan att känslomässigt arbete” från olika män. De menar att det liksom är kvinnorna i deras relationer som tvingar på dem det känslomässiga arbetet, själva klarar de sig bra utan det.

Jag kan absolut tänka mig att det är så för vissa personer när de är ensamma. Det spelar inte så stor roll vad en tar sig för eftersom det inte finns någon annan en måste ta hänsyn till. Då kan det såklart upplevas som jobbigt när en inleder en relation och en plötsligt måste ta en massa hänsyn till en annan människa. Kanske bor en ihop och så saknar en ”singellivet”. Men ändå stannar en för det är ju ändå mysigt att ha en relation, fast en är noggrann med att alltid påpeka att en saknar den här friheten en hade tidigare, så att den andra parten ständigt ska vara medveten om hur mycket en offrar i relationen och kanske känna sin lite osäker och att det inte riktigt är okej att ställa krav.

En vill liksom ha friheten från singellivet och mysigheten i relationen. Många män löser detta problem genom att ständigt upprätthålla distans. De tillgodoser inte kvinnan känslomässiga behov, men de har henne alltid inom räckhåll. Kvinnan anpassar sig efter mannen. Men efter ett tag blir kvinnan kanske arg för att hon tycker att det är sjukt lamt att alltid hålla på och anstränga sig men ändå bli avvisad, hon tycker att det är jobbigt att inte få lika mycket tillbaks som hon ger. När kvinnan blir arg så tänker mannen kanske såhär ”usch vad jobbigt att hon ska hålla på och begränsa min frihet, det hade varit mycket skönare att vara singel”. Men han gör ändå inte slut för det är ju mysigt att vara ihop. Kanske säger han typ ”du måste sluta begränsa min frihet, annars kan vi inte vara tillsammans”. Kvinnan lägger ännu mer band på sig för att inte begränsa mannen, men är fortfarande tillgänglig. Hon har ett ständigt behov av bekräftelse och närhet som inte tillfredsställs, han har henne alltid nära. Och sedan upprepas det som en schysst patriarkal ond cirkel.

När en ingår i en relation med någon så förändras saker och ting. Relationer kräver mer känslomässigt arbete för att kunna fungera. När en inte bara har sig själv att tänka på utan även en dynamik med en annan person så är det helt enkelt med som ska klaffa. Det går inte att plötsligt bli otillgänglig utan att säga någonting. Att vara ombytlig och opålitlig kan fungera om en mest har ganska ytliga relationer, men om en gör anspråk på att ha någon form av djupare relation så måste en ta tag i det här. Om en är det så kommer det att leda till konflikter, det kommer att leda till att den en har en relation med blir sårad och tar ut det genom att bli förbannad eller ledsen. Det kommer att leda till att personen en har en relation med känner ett behov av mer, av mer kärlek och närhet och bekräftelse, och det är ju inte så konstigt.

Många män drar slutsatsen att eftersom deras agerande ”fungerar” när de är på egen hand, men slutar fungera när det kommer in en kvinna i deras liv, så är det kvinnan och hennes krav som utgör Problemet. I själva verket är det så att olika beteenden passar sig olika bra för olika situationer. Djupa relationer kräver känslomässig närvaro, och om en inte kan uppbåda detta så borde en helt enkelt inte ingå i sådana relationer. Om en däremot vill ingå i sådana relationer så borde en satsa på att kunna vara känslomässigt närvarande. Att ingå i en djupare relation, oavsett om det är vänskap eller kärlek, är ett åtagande som ska tas på allvar. Det kräver att en kan behandla människan en har en relation med med respekt, att en är pålitlig och inte plötsligt försvinner iväg mentalt utan att förklara vad som pågår. Uppenbarligen känner ju dessa män på något sätt att de har ett behov av att ha nära relationer eftersom de ju trots allt väljer att ingå i dem, så även om deras agerande när de är på egen hand ”fungerar” så innebär inte det att det är så de helst lever sina liv. De flesta människor har ett behov av närhet och kärlek som en vill tillfredsställa, så även dessa män som gärna gör anspråk på att vara så oerhört självständiga.

Många män vill liksom både ha kakan och äta upp den; de vill ingå i känslomässigt nära relationer men de vill inte lägga den kraft som krävs på att vara känslomässigt närvarande och tillförlitliga. Denna situation leder till att de kvinnor som de ingår relationer med får dra hela lasset, och tyvärr får de sällan särskilt mycket tillbaka eftersom männen inte direkt ger särskilt mycket. Detta är en form av känslomässig utsugning. Männen får ha nära relationer med kvinnor trots att de inte har kapaciteten att utföra sin del av det känslomässiga arbete som krävs för en fungerande relation, vilket gör att kvinnan får ta hand om det istället. Och det gör hon ofta, men det är inte konfliktfritt, saker och ting kommer ibland upp till ytan så att de märks av även för mannen. Då blir det jobbigt för honom och han tycker att hon ställer till problem genom att ställa ”orimliga” krav, när det i själva verket handlar om att hon vill ha lite tillbaka av allt den energi hon plöjer ner.

Jag tänker mig att om en nu är en människa som är intresserad av att inte bete sig som ett kräk mot andra så borde en helt enkelt välja mellan att lägga energi på att vara känslomässigt närvarande eller att inte ingå i nära relationer, för resultatet annars blir att en exploaterar dem en har relationer med känslomässigt, vilket är föga sympatiskt. Jag misstänker dock att många män hellre väljer att ha en typ av relationer de egentligen inte är förmögna till i vilket fall, för att de kan och för att de tjänar på det. Det är väl inte så mycket att göra åt, känslomässig utsugning är (dessvärre) inte straffbart, men det utgör patriarkal exploatering och förtryck.

Fria val i patriarkatet.

Jag funderar på det här med män som snackar om att det är okej att bete sig si eller så för att kvinnor ”väljer” män som beter sig så, tycker de också att det är okej att slå kvinnor för att många kvinnor stannar i misshandelsrelationer?

Över huvud taget att prata om kvinnors ”val” i patriarkatet ter sig ganska meningslöst. Kvinnor ”väljer” sällan fritt i patriarkatet. Dels så har män makt över oss både socialt och ekonomiskt, men vi har också en mängd olika patriarkala värderingar och begär internaliserade i oss. Jag kan till exempel ibland känna att jag vill bli bekräftad på vissa sätt, trots att jag också vet rent intellektuellt att den formen av bekräftelse ofta får mig att må sämre på sikt. Begär är ingenting en förändrar hur som helst, det är en svår process som tar tid.

Jag vill på ett vis att män ska bekräfta mig för till exempel mitt utseende eller att de ska vilja äga mig, alltså ingå i en heteromonogam relation med mig, för jag har lärt mig att det är detta som ger mig värde. Jag har lärt mig att det som gör mig värdefull i patriarkatet är att en man ser mig som ett åtråvärt objekt, för alternativet är att inte vara någonting alls i deras ögon. Samtidigt så vet jag att det inte är den formen av bekräftelse eller relationer som får mig att må bra på sikt, det utgör bara en kortsiktig kick som snabbt blir beroendeframkallande.

På lite samma sätt kan det fungera i destruktiva relationer. Att omväxlande bli bekräftad och nedvärderad av samma person som en dessutom har en nära relation med gör att en knyter sitt människovärde till den personen och relationen. Om personen dessutom är en man, och relationen är en heteromonogam relation, så har en i regel redan knutit stora delar av sitt värde till denna. När jag har varit i den här typen av situationer så har jag ofta vetat att en relation inte är bra för mig, men jag har varit för djupt insyltad i känslomässigt beroende för att kunna bryta mönstret. I sådana situationer är det svårt att tänka ”rationellt”.

Att göra slut i en sådan situation handlar inte om att ”välja” det, ty beslutet har en för det mesta redan fattat. Det handlar om att samla känslomässig styrka för att orka ta steget. På samma sätt är det med att till exempel söka en viss form av bekräftelse från män, eller patriarkal bekräftelse. En kan veta mycket väl att en mår dåligt av den formen av uppmärksamhet men ändå söka den, för det handlar inte bara om ens fria val utan om vad en har lärt sig att värderas inom ramarna för patriarkatet.

Om män och självreflektion.

Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:

De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.

Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.

Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.

Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.

Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.

Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.

Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.

Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.

Känslomässigt starka män.

Det finns en idé inom maskuliniteten om att det är viktigt att vara ”känslomässigt stark”. Exakt vad detta innebär i praktiken är ofta ganska oklart, men det tar sig ofta uttryck i att män helt enkelt ignorerar sina egna känslor i tron om att det som inte syns, det finns inte.

I en relation jag var i så hade mannen väldigt svårt att erkänna sina svagheter och känslor. Ibland motiverade han det med att han inte vill sätta press på mig kring olika grejer. Problemet var att hans agerande ledde till att jag blev ännu mer pressad, eftersom jag då inte bara var tvungen att anpassa mig efter hans känslor utan även aktivt lista ut vad han kände inför olika situationer. Men det som kanske var mest problematiskt i den här situationen var inte att jag behövde gissa mig till saker, för det var ganska enkelt, utan att jag aldrig fick något erkännande på att jag anpassade mig efter hans känslor, eftersom han vägrade erkänna dem från första början.

Vi hade framförallt en situation i förhållandet som han tyckte var jobbig. Istället för att säga till mig att han tyckte det så försökte han dölja det, vilket givetvis fungerade ganska dåligt. Jag frågade honom hur han kände och han förnekade konsekvent att det skulle finnas något problem, men det var helt uppenbart att det fanns ett problem utifrån hans reaktioner. Dessa reaktioner plågade mig mycket, men vi kunde aldrig prata om dem eftersom han aldrig erkände dem. Till slut anpassade jag mig efter honom i vilket fall som helst, för att jag inte orkade med hans reaktioner. I efterhand fortsatte han dock förneka att det någonsin hade varit ett problem för honom, något som sårade mig mycket eftersom jag anpassat mig efter hans känslor utan att någonsin få ett erkännande för det.

När män inte är öppna med sina känslor tvingas kvinnor tolka. Känslor finns där och påverkar även om en inte är medveten om det själv, och om en inte hanterar dem själv så tvingas andra människor hantera dem åt en. För det mesta blir den som får göra detta en kvinna i mannens närhet, hans flickvän eller hans mamma, kanske någon tjejkompis. Män pratar sällan om känslor med varandra, utan reserverar de samtalen till sina kvinnliga bekantskaper. Det är dock ovanligt att män kan ge kvinnor samma känslomässiga stöd som kvinnor kan ge män. Detta resulterar i en situation där kvinnor konsekvent utför mer känslomässigt arbete än män, ger män mer.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem om hjälpen ges frivilligt och om det är öppet vad som äger rum. Jag har inga problem med att ge folk stöd även om det inte har kapaciteten att gör det för mig. Vad som är problematiskt är när män vägrar erkänna att de faktiskt behöver de här stödet, och tvingar kvinnor att gissa sig till vad de behöver. Män som går omkring och är sura eller känslomässigt frånvarande istället för att faktiskt försöka förstå och förmedla vad det är som händer.

Jag antar att det är så att dessa män helt enkelt ofta inte riktigt vet vad som sker, eftersom de inte har någon vidare kontakt med sina känslor. Jag tänker att det är väldigt viktigt att som man försöka ta tag i detta och få ett grepp om hur en fungerar känslomässigt innan en inleder kärleksrelationer med kvinnor, så att en slipper utsätta henne för lidandet i att försöka bygga upp någon slags relation med någon som tidvis är som en ointaglig mur av känslomässig förnekelse.

Men givetvis är det ganska bekvämt för dessa män att inte själva försöka förstå sitt känsloliv utan istället får känslomässig service. De kan gå omkring och fortsätta tro att de är ”känslomässigt starka” och oberoende, lyckligt ovetandes om att kvinnorna i deras närhet anstränger sig för att de ska ha det så gött som möjligt.

Jag funderar ibland på om en bara skulle strunta i att försöka tolka mäns känslor och istället bara utgå från att det de säger är sant, typ att de inte bryr sig om det ena eller det andra och liknande. Troligen skulle det resultera i en jävla massa sårade manskänslor.

Grejen med mansrollen är att den bygger på att vara ”stark” och ”oberoende”, och då är det jävligt knepigt att behöva erkänna att en faktiskt är beroende av att en annan människa tar hänsyn till ens känsloliv. En del av manlighetsillusionen rämnar när han blir tvungen att be om saker han är van vid att få utan vidare, när han tvingas erkänna sitt känslomässiga beroende av andra människor och formulera sina behov. Problemet upphör såklart inte här, men jag tänker mig ändå att det vore bra om män oftare tvingades att faktiskt formulera vad de behöver istället för att få allt känslomässigt arbete serverat.

Mitt brott var att ta det romantiska löftet på allvar.

För ett tag sedan skrev jag en del texter om det här med att bli lämnad av någon som gång på gång lovat att den inte ska lämna en. I samband med detta fick jag en del kommentarer om att det minsann är mitt eget fel att jag varit så naiv och trott på den typen av löften, att det är ”sånt en säger” och att ”känslor kan förändras” och så vidare. Att jag vägrade acceptera detta provocerade många, eftersom det är en sådan sak en helt enkelt bara sväljer som kvinna. En sväljer att män lovar saker de inte kan hålla.

Jag tycker det här är mycket intressant, för som kvinna så avkrävs en både total naivitet och samtidigt en förmåga att ”acceptera verkligheten” utan att göra ett för stort väsen av det. En måste ”tro” på romantikens löften, om en inte gör det blir en övertalad till det, samtidigt blir en anklagad för att vara naiv om en faktiskt behandlar dessa löften som verkliga löften. Då får en höra att ”alla vet” att det inte rör sig om någonting verklighetsförankrat. Detta är mycket riktigt något som ”alla vet”, alla känner på ett intellektuellt plan till att ”tills döden skiljer oss åt” ofta slutar i skilsmässa, och desto mer när det kommer till tvåsamma relationer utan äktenskap. Ändå så fortsätter vi yttra dessa löften.

Men såklart så kan den här typen av löften inte vara sanna, en kan aldrig lova att en ska känna på ett visst sätt inför en människa. En kan lova att en ska försöka får en relation att fungera, men en kan aldrig lova vad en ska känna i framtiden. Så varför fortsätter vi lova varandra det? Vad är egentligen syftet? Vad är meningen med ett löfte som ”alla vet” är falskt? Det fyller dels en funktion som ritual, som ett sätt att förklara sig kärlek i stunden genom att lova bort sin framtid. Men givetvis är det meningen att vi delvis ska ta detta löfte på allvar, annars hade vi formulerat oss annorlunda.

Jag tänker på den här mannen som kom in i mitt liv och som gång på gång lämnade den här typen av löften. Det var ingenting jag avkrävde honom, bad om eller ens lade upp för, det bara kom ändå. Jag var såklart skeptisk till de här löftena och uttryckte det men de framhärdades gång på gång. Vad gjorde detta med mig och mina känslor inför honom? Givetvis så började jag tro på dessa löften till slut, de var liksom för välsmakande för att jag skulle kunna motstå dem. Även om jag på ett sätt ”visste” att de var falska så behandlade jag dem som sanna på ett känslomässigt plan, och det är ju det känslomässiga som avgör hur en agerar i en relation. Hur mycket jag än ”visste” att det var lögn så blev det sanning.

I patriarkatet är kvinnor mer eller mindre beroende av män för att få erkännande i samhället. Detta innebär att när en man ger den här typen av löften till en kvinna så betyder det någonting mer än när de ges omvänt. Kvinnan är betydligt mycket mer beroende av mannen. Om kvinnan av något skäl får för sig att relationen är ”värd att satsa på” så kommer hon troligen också att satsa på relationen, ty hon är beroende av den. Om en man älskar en kvinna för alltid så innebär detta inte bara att kvinnan får vara med just den mannen för alltid, utan också att hon för alltid kommer att ha en trygg plats i patriarkatet i egenskap av en mans egendom. Därför kan en också tänka sig att utstå betydligt mycket mer i en relation där en har fått detta löfte. Även om en mår dåligt i relationen så har en i alla fall legitimitet i patriarkatet, en är någon för en man och således också för samhället i stort.

Såhär i efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag ens ingick i vissa relationer från första början. Relationer jag liksom inte fått ut så mycket av eller varit särskilt lycklig i. Och jag tänker att det handlar just om detta, det romantiska löftet har gjort att jag har valt tryggheten framför att ha givande relationer. Det romantiska löftet var ett sätt att få mig att ingå i relationer jag inte hade ingått i om det inte var för denna falska trygghet, den känsla av värde som det ingav mig. Därför var det också så smärtsamt att bryta upp, eftersom relationerna egentligen inte varit utvecklande för mig då jag bara ingått i dem av rädsla för den otrygghet som patriarkatet erbjuder den kvinna som inte är knuten på någon man och inte för att jag faktiskt velat. Istället för att känna mig befriad från det helvete relationen innebar så kände jag mig bitter för att jag över huvud taget underkastat mig den.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är kvinnor helt och hållet utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Som kvinna förväntas en både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Mitt brott var att jag faktiskt tog dessa ord på allvar, inte bara till en början utan även när uppbrottet var ett faktum. Jag blev ”hysterisk” och ”besvärlig”, för jag ansåg att det var ett svek och att det var oförlåtligt. Jag kände mig lurad att ingå i en relation på falska premisser, och jag vägrade acceptera idén om att det skulle vara mitt fel att jag varit ”naiv” snarare än hans fel att han gång på gång försökte få mig att bli just det. Jag vägrade acceptera att skulden låg på mig. Såhär i efterhand är jag glad för det, jag är glad att jag faktiskt vågade, att jag inte skämdes för att jag var ”naiv” utan att jag vågade påvisa det absurda i att först bli övertygad att ingå i en relation på vissa premisser för att vid relationens slut bara förväntas ”acceptera” att en av de grundläggande premisserna var lögn.

Sveket låg inte i uppbrottet i sig, ty det var i situationen det enda rimliga, sveket låg i att jag hade blivit lockad in i relationen på falska premisser. Även om jag visste att dessa ord inte kunde vara sanna så gjorde de något med mig, de väckte ett hopp inne i mig, och utan det så hade jag troligen inte ingått i relationen från första början eller i alla fall inte på samma sätt hängett mig åt den som jag gjorde när denna förhoppning hade väckts hos mig. Jag vägrar skämmas över att jag var ”naiv”, för det var inte jag som valde det utan jag övertalades till det. Jag kommer troligen inte gå i samma fälla igen, det vill säga befinna mig i en relation där jag inte utvecklas för att jag vill ha trygghet, men jag tänker inte heller skuldbelägga mig själv för det som skedde. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv för att jag tog romantikens löften på allvar, för att jag avkrävde av honom att han skulle leva upp till det han sa.

Sluta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser.

Fick invändningen angående det här med vad våldtäkt är och inte är att det ju kan vara problematiskt att definiera våldtäkt på ett visst vis eftersom det kan finnas människor som inte förstår att den de har sex med inte vill ha sex med dem innan de säger nej. Detta är ett argument som återkommer i en mängd olika sammanhang och former när en skriver om mäns gränsöverskridande beteende. Det är till exempel inte ovanligt att en får höra att olika former av sociala begränsningar ursäktar att män tar sig rätt till kvinnors kroppar. Ett exempel jag ofta hör är blyghet, ungefär som om det skulle göra det okej att ha sex med någon mot dennes vilja. Det pratas om att vissa män helt enkelt inte vet hur de ska göra för att få kontakt med kvinnor som de inte får ägna sig åt gränsöverskridande beteende, som om kontakt med kvinnor var någon slags mänsklig rättighet som gick för kvinnors rätt till integritet.

Detta synsätt baserar sig på idén att män har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar. Den man som lider av någon form av begränsning har fortfarande rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, och det är upp till kvinnorna att ”sätta gränser” om de inte har intresse. Män anses fortfarande ha rätt att göra olika former av närmanden, överskrida gränser och så vidare tills kvinnan sätter stopp. Det åligger dessutom kvinnan att mannen ska förstå att detta nej faktiskt betyder nej, vilket i praktiken skapar en situation där män bekvämt kan ignorera väldigt många signaler utan att de anses ha något ansvar.

Faktum är att argumentet ”han förstod inte” används även i situationer där kvinnor faktiskt har sagt nej. Till exempel den här rättegången med en kvinna som sagt nej vilket mannen tagit som att hon ville ha dominanssex. Eller alla gånger män tagit ett nej som att de typ ska ”sakta ner” eller något liknande och inte brytt sig om att kolla utan bara chansat lite. Att mannen ”inte förstod” är helt enkelt en ursäkt som används även i de fall där det av vissa sägs att det ska vara ”uppenbart”. Problemet här är inte att gränsen dras på fel ställe, problemet är den grundläggande synen på att kvinnor bör ta ansvar för mäns beteende om de inte vill att deras integritet ska kränkas. Kvinnor ska gå omkring med en stor jävla stoppskylt som de ska hålla upp så fort en man gör något mot dem som känns obehagligt, kvinnor ska ständigt vara på sin vakt när de umgås med män så att de kan se till att de inte gör något obehagligt och så vidare och så vidare.

Hur kommer det sig egentligen att det finns så himla många män som bara inte förstår när kvinnor inte vill. Det handlar ju såklart om vad som avkrävs män socialt. Män förväntas inte känna in kvinnors gränser och de blir inte heller straffade när de inte lyckas med detta. För män är det ett tillval om en är intresserad av att lära sig att förstå den typen av sociala koder, det är ingenting de avkrävs ansvar för. En man är typ ”snäll” om han faktiskt intresserar sig för att lära sig sociala koder.

Om en har en social begränsning så är det ett eget problem som en behöver lösa. Människor som har sådana problem kan behöva hjälp och de ska de få, men det innebär inte att gränsöverskridande beteende ska accepteras. Sedan kan en såklart ha förståelse för varför någon agerar på ett visst sätt utan att acceptera själva beteendet som sådant, det gör vi hela tiden inom till exempel barnuppfostran. Att en barn råkar göra något fel innebär inte att hen typ är en dålig människa eller liknande, men det gör inte att vi tycker att det är okej att beteendet fortsätter. Alla gör fel ibland och det är okej, problemet är när en stor grupp människor konsekvent skiter i att ta ansvar för grejer de utsätter en annan grupp människor för, och framförallt att de liksom aldrig bli bättre. Av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) så är det just mäns gränsöverskridande beteende som gång på gång accepteras för att ”män är sådana”.

Lösningen på detta problem är inte att kvinnor fortsätter ta ansvar för mäns beteende utan att män börjar avkrävas ansvar för sitt beteende. Vi kan inte fortsätta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser, för då kommer de fortsätta med beteendet. Det är viktigt att visa att vissa grejer inte är acceptabla oavsett hur det kommer sig att en beter så. Om en har svårigheter får en helt enkelt försöka lösa dem på andra sätt, inte genom att bara fortsätta bete sig på ett sätt som är integritetskränkande.

Kvinnors så kallade dubbelmoral.

Ibland pratar män om kvinnors så kallade ”dubbelmoral” när de dels kritiserar män som beter sig som kräk men ändå ingår i relationer mer män som beter sig som kräk. Detta är någonting en ofta får höra som feminist eftersom vi kritiserar det manliga maktutövande som många kvinnor underkastar sig i sina relationer med män. ”Men kolla på dessa kvinnor, de väljer ju de här männen som du kritiserar” säger de kanske, och implicerar med detta att dessa kvinnor själva skulle bära ansvaret för att någon annan behandlar dem dåligt.

Jag har varit i situationer där jag ”valt” män som betett sig illa mot mig över personer som betett sig bra mot mig. jag har valt bort många relationer med människor där jag blivit respekterad och sedd för att jag varit så emotionellt beroende av män som behandlat mig dåligt. Det faktum att jag valt dessa män gör det inte mer okej för dem att bete sig som ett kräk. Grejen här är att det handlar om makt. Vissa män utövar i högre grad än andra makt över kvinnor genom att bete sig illa.

Ett välkänt faktum är att den som blir misshandlad i sin relation bygger upp ett känslomässigt beroende av förövaren, det skapas en så kallas traumatisk bindning vilket gör att det kan bli väldigt väldigt svårt att lämna. Om en ska applicera logiken ”det kvinnor väljer måste vara det korrekta sättet att bete sig mot andra” på den här situationen så skulle det innebära att kvinnomisshandel är okej, eftersom många kvinnor ”väljer” att stanna kvar i misshandelsrelationer.

Det kan tyckas att det är dumt att jämföra misshandelsförhållanden med ordinärt svinigt beteende, men det är egentligen variationer på samma tema, det vill säga patriarkalt maktutövande. Att någonting fungerar för att binda kvinnor till sig är inte samma sak som att det är en moraliskt försvarbar handling, eller att kvinnorna en binder till sig på något sätt skulle må bra av att bli behandlade så.

Givetvis ”fungerar” det att ägna sig åt gränsöverskridande beteende om en vill ha tillgång till kvinnor. Den inlärda tendens många kvinnor har till att tillfredsställa mäns behov och begär gör att många kvinnor kommer att till exempel prata med dig om du tar kontakt med dem även om de inte vill, kommer att följa med dig på en dejt även om de inte vill, kommer ha sex med dig även om de inte vill. Detta är någonting vi kvinnor lär oss, vi lär oss att vi får värde genom män, att vi ska tillfredsställa män och att det faktum att en man visar intresse för oss är något vi ska värdera högt. Därför är det lätt att som man få för sig att det är välkommet att söka kontakt med kvinnor på ett visst vis, eftersom responsen blir ytligt positiv. Det är dock oerhört vanligt att detta snarare upplevs som trakasserier, något som sällan förmedlas till den som är skyldig då det ofta medför oerhört mycket obehag för den utsatta.

Om en går igenom livet med inställningen att en ska få tillgång till så många kvinnor som möjligt och att ändamålen helgar medlen så är det såklart lätt att dra slutsatsen att kvinnor är ”hycklare” som både kräver att behandlas med respekt och samtidigt ger efter för mäns utövande av makt och kontroll. Ur en feministisk synvinkel så angriper en dock problemet annorlunda, där är det just utövandet av makt och kontroll som är problemet i sig. Att män har makt att manipulera kvinnor dit de vill är tyvärr ett faktum i patriarkatet, men det är inte detsamma som att det skulle vara ett respektfullt sätt att hantera andra. Det finns gott om möjligheter att vara ett kräk utan att straffas för det av omgivningen, det betyder inte att en ska vara det.

För mig handlar feminism om rätten att inte bli förtryckt, alltså om rätten att inte bli kontrollerad av män. Alla människor har ett ansvar för att inte behandla andra människor illa, och detta ansvar försvinner inte för att andra människor ”väljer” att ändå upprätthålla kontakt med en. De allra flesta är inte kapabla att direkt lämna en relation som skadar dem, och det blir ofta svårare ju längre gången destruktiviteten är. En måste också tänka på att kvinnor i patriarkatet ofta är beroende, både emotionellt, socialt och materiellt, av att ha relationer med män. En kan därför inte fokusera på vilken typ av män som kvinnor ”väljer”, utan en får helt enkelt ta och själv bestämma sig för hur en tycker att det är riktigt att förhålla sig till andra människor (ja, kvinnor är faktiskt människor).