Kategori: Relationer

Monogamin är patriarkal.

Jag har under en längre tid funderat på det här med relationsanarki och jämställdhet i relationer. Ett tag tänkte jag att det inte spelade så stor roll om en var relationsanarkist eller ej, utan att det viktiga var att bekämpa patriarkala strukturer i relationer. På senare tid har jag mer och mer börjat tänka att idén om exklusivitet i relationer i sig är en patriarkal idé. Det handlar ju om att just exklusiviteten är själva fundamentet i relationen. Så ser vi inte på relationer med till exempel vänner, så varför ser vi det så i kärleksrelationer? Jo, för att det i grunden handlar om att män tillskansar sig exklusiv tillgång till kvinnor.

Jag menar att den monogama relationen är utformad för att säkra mäns makt över och tillgång till kvinnor. Kvinnor har traditionellt sett, och även idag, mindre möjligheter att leva ut sin sexualitet genom otrohet. Kvinnor har varit, och är till viss del fortfarande, mer låsta i hemmet. De har också haft mindre ekonomiska resurser, fullt upp med att ta hand om barn och har begränsats i betydligt högre grad av sociala straff och stigman. Kravet på trohet berör inte mannen och kvinnan lika, utan begränsar kvinnan i högre grad. Det är liksom inte gifta kvinnor som köper sex och går på strippklubbar, även om de såklart också är otrogna.

Många personer verkar tycka att det inte behövs något jämställdhetsarbete om en inte är exklusiva med varandra. I mina ögon är det här en konstig syn på saker. Oavsett om en är exklusiv eller inte så kommer patriarkatet att prägla hur en ser på just kärleksrelationer. Vissa män vekar till exempel tala sig varma för polygami, tryggt förvissade om att deras primära partner kommer att vänta troget på dem under tiden de gör sina sexuella utsvävningar. Då blir polygamin ett sätt att upprätthålla den patriarkala makten, att skapa sig tillgång utan att behöva vara lika tillgänglig tillbaka för att en principiellt vänder sig emot sådant.

Vissa vill också upprätthålla exklusivitet i vissa aspekter, men inte andra. Det vanligaste är att vara okej med sex, men inte mer än så. Ibland är en okej med allt men vill att partnern ska berätta allt som skett. Detta är att upprätthålla den relationen en har som den primära, vilket också en en slags exklusivitet. Det handlar om att just den personen har större rätt till ens känslor och att veta detaljer om ens liv än vad andra personer har. Detta kan såklart vara bra, men jag har svårt att se det som något annat än en variation på den monogamins tema; det handlar om att som par sätta upp olika gränser för vad som är okej att göra och på vilka premisser det ska göras, inte att faktiskt inte hävda äganderätt till sin partner.

För mig måste min eventuella relationsanarki handla om att dekonstruera mitt eget behov av exklusivitet, såväl som att de jag har romantiska relationer med ska göra det. Att bara placera gränsen för otrohet på ett annat ställe är i mina ögon inte särskilt eftersträvansvärt, jag tycker inte att det ändrar något i grunden. Jag vill kunna ingå i romantiska relationer på samma sätt som jag nu gör det med vänskapsrelationer, att det ska vara dynamiskt och ömsesidigt, utan känslor av skuld utan endast kärlek. Jag vill kunna känna inför mina romantiska relationer som jag gör inför mina vänskapsrelationer; trygghet. Och med trygghet menar jag inte säkerhet som uppnås genom att göra överenskommelser och sätta upp regler, utan den känsla av lugn som kommer av att veta att någon älskar en och ställer upp för en, inte för att en lovat varandra det utan för att den personen vill, för att den personen älskar en.

Det är detta jag menar att det patriarkala relationen, och ägandeanspråket som utgör dess grund, fördärvar. Eftersom vi är så vana vid att tänka att kärleken behöver löften, uttalade garantier, så blir det svårt att lita på den. Eftersom vi är vana vid att tänka på kärleksrelationer som något som antingen är eller inte är, och bara mellan två personer samtidigt och aldrig flera, så blir rädslan för att den vi älskar ska upptäcka ett romantiskt intresse för någon annan större. Jag menar att det här hindrar oss från att ha äkta kärlek, och istället fyller oss av känslor av svartsjuka och paranoia. Det är detta jag vill göra upp med, inte bara tillskansa mig rätten att ha sex med fler personer.

Lesbiska elitidrottare talar inte till heterorelationens fördel.

Det har ju talats en del om det här med kvinnliga fotbollsspelare på elitnivå i och med fotbollsem, och en grej som lyfts fram som någon slags ”kritik” (snarare vidriga hån) har varit att många av dessa kvinnor är lesbiska. Jag vet inte mycket om hur det ligger till i själva sakfrågan eftersom jag inte har för vana att gräva i folks sexualitet, men jag vill ändå utveckla lite tankar kring det.

För jag tänker: om det nu faktiskt är så att det finns en överrepresentation av lesbiska kvinnor inom elitidrotten, vad handlar det egentligen om? Vad bevisar det, om något? Jo, att kvinnor i lesbiska relationer av någon anledning har lättare att utveckla sig själva än kvinnor som ingår i relationer med män. Och ja, det talar ju inte direkt till heterorelationens fördel så att säga.

Jag tänker mig att de män som besväras av att kvinnor inom elitidrotten, eller för den delen på andra poster i samhället, är lesbiska skulle kunna göra något i sin egen vardag för att förändra detta, nämligen jobba emot det patriarkala förtryck som pågår i heterorelationer och som hindrar kvinnor från att utveckla sina intressen. I så fall skulle kanske deras flickvänner kunna komma någonstans de också.

Bara en tanke.

Om att ta avstånd från män.

Ibland skriver folk till mig: ”men bli lesbisk då/sluta umgås med män då” när jag skriver om tvåsamhet. Jag fascineras av detta behov av att ta till individuella lösningar på strukturella problem. Även om jag själv inte umgicks med män så skulle jag såklart vara intresserad av att kvinnor som gör det skulle kunna vara relativt jämställda i dessa relationer, och det slutliga målet måste såklart vara att både män och kvinnor ska kunna mötas som människor, utan att begränsas av dominans och underkastelse.

Jag tycker såklart att det till viss del är en rimlig feministisk strategi att begränsa sitt umgänge med män och det är också något jag med jämna mellanrum skriver om. Jag tycker att en som kvinna ska lämna ojämställda relationer om en kan, istället för att klamra sig fast vid dem i hopp om att mannen på något magiskt sätt ska ”förändra” sig. Detta brukar dock väcka ganska mycket upprördhet, eftersom det är så jävla inpräntat i oss att män och kvinnor ska leva tillsammans. Däremot så är detta ett medel snarare än ett mål, om kvinnor gör sig mer fria från män så kommer vi ha lättare att ställa krav på jämställdhet.

Grejen är att vi i samhället har ett omfattande system för att få kvinnor att ingå i heterorelationer. Kvinnor fostras in i att behöva dessa relationer, görs beroende av patriarkal bekräftelse redan i en mycket tidig ålder genom att det alltid läggs fokus på hur de ska vara för att behaga en man. Kvinnor i populärkultur framställs sällan som självständiga och kapabla till att söka lycka på egen hand, utan måste alltid ha en man för detta syfte. Det finns en uppsjö av olika sociala straff som drabbar kvinnor som inte ser det som sitt mål i livet att behaga män på olika sätt. Kvinnor som inte anses attraktiva får skit för det, kvinnor som inte ser till att fixa sig får skit för det och så vidare. Det är helt enkelt inte någon lätt sak att bara ”välja”, utan något som kräver en stor ideologisk bearbetning av en själv. Patriarkatets makt är verkligen genomträngande, och tvingar ständigt in kvinnor i nya relationer där de återigen exploateras. De kvinnor som tar avstånd från dessa relationer bestraffas och bearbetas för att återigen inträda i dem.

Jag tycker att det är viktigt att tala om detta just för att människor ska kunna se vilka problem som finns i heterorelationen, och sedan göra vad de nu önskar med den informationen. Min förhoppning är ju såklart att kvinnor ska kunna känna sig mer kapabla att ställa krav i sina relationer till män, och också lämna relationerna om kraven inte tillgodoses. Jag tror en får styrka att göra detta gnom insikt om de negativa verkningar som relationer har. För mig har det hjälpt mycket även om jag nu har en relation med en man, eftersom jag inte känner att jag måste upprätthålla den till varje pris utan känner att jag kan lämna om det inte fungerar jämställt mellan oss.

Jag vill såklart helst leva med personen jag älskar, men jag vill inte att det ska handla om ett behov av patriarkal bekräftelse utan om genuin kärlek till en annan människa. Det är delvis därför jag är feminist. Och grejen är: det funkar. Det funkar jävligt bra. Jag är så jävla mycket mer tillfredsställd i mina relationer och som människa sedan jag började dekonstruera dem ur ett feministisk perspektiv. För mig handlar det om att vilja hitta den sanna kärleken, den som finns under allt det där patriarkala tjafset, inte om att vilja ha bort kvinnors relationer med män över huvud taget.

Vi behöver inte förtryck för att uppleva kärlek.

Ofta när en kritiserar heterorelationer så får en höra ett resonemang i stil med att en ska ta det goda med det onda. Alltså att det är sådant en ”får ta” för att livet blir så himla tråkigt annars, utan spänningen som finns i romantiken och gud vet allt. Det finns liksom en idé om att det är så en gör när en ”lever”, alltså ingår i heteromonogama förhållanden, och att det är en sån där grej en bara inte får prioritera bort eftersom en då ”missar” så himla mycket bra och fint. Det hela beskrivs alltså som en del av hur det här med kärlek och förhållanden fungerar, något alla människor helt enkelt måste gå igenom för att ta del av det fina. Ett nödvändigt ont.

Men grejen är, att det förtryck som kvinnor utsätts för i relationer är varken någon naturlig del av livet eller någon nödvändighet för att kunna uppleva kärlek. Det rör sig inte om något slags relationsproblem som alla människor genomgår för att kärlek är så för alla, utan det är förtryck som specifikt kvinnor utsätts för i heterorelationer. Det är ingenting allmänmänskligt, utan det är något som kvinnor får genomlida just för att de är kvinnor. Det är specifikt kvinnor som offras på tvåsamhetens altare, om genomlider förtryck och ofrihet, som blir exploaterade på arbetskraft och kärlekskraft.

Jag har också svårt att se hur detta skulle vara något nödvändigt för att ta del av det fina i kärleken. Min erfarenhet säger mig att ju mer jämställt ett förhållande är desto finare och kärleksfullare är det. Jag tänker mig att kärleken i ett postpatriarkalt samhälle skulle vara väldigt annorlunda från hur vi idag upplever den, och detta på ett ensidigt positivt sätt. Jag tycker att det är en absurd tanke att kärlek på något sätt skulle kräva att en av parterna är förtryckt, för mig är förtryck och kärlek två saker som står i motsats till varandra. Förtrycket är något som hindrar kärleken från att blomma, något som hindrar oss att möta varandra som människor och istället tvingar in oss i snäva könsroller, något som ger oss dominans och underkastelse istället för jämlikhet och frihet.

Det är kanske så att kvinnor idag måste ställa upp på visst förtryck för att leva tillsammans med män. Detta gör inte att det är så det måste vara, det är snarare en otroligt tragisk realitet i det patriarkala samhälle vi tyvärr lever i. Det är en realitet vi måste kämpa emot på alla tänkbara sätt.

Jag tror inte att alla relationer skulle vara perfekta i ett postpatriarkalt samhälle, men jag tror att en stor del av det som gör att kvinnor lider i relationer skulle försvinna. I mina ögon är det här något som avsevärt skulle förbättra vår samvaro med varandra. Jag ser jämställdhet som en förutsättning för att sann och fri kärlek ska kunna blomma, inte som ett hinder i vägen för den.

Förtrycket utövas även av de vi älskar.

Ibland frågar folk mig om jag hatar alla män, eftersom jag måste hata alla som förtrycker kvinnor. Jag hatar såklart inte män, jag har både en manlig partner, en pappa och en bror som jag tycker om att umgås med, manliga vänner jag gillar och så vidare. Jag tycker om dessa människor, men jag vet också att de är förtryckare. Att de sitter på patriarkal makt som de också använder.

Ett av feminismens största problem är att de som förtrycker kvinnor ofta är de vi har nära relationer till, människor vi älskar och vill dela våra liv med; våra bröder, våra fäder, våra partners. Det är såklart svårt att hantera en situation där en älskar sin förtryckare och vill hen gott, vilket också utgör en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet, nämligen den att kvinnor frivilligt underordnar sig män, frivilligt ger män av sin omsorg och kärlek, frivilligt gör mer av det känslomässiga arbetet och av hushållsarbetet.

Men det går att älska förtryckaren och hata förtrycket. Såsom jag ser på saken är förtrycket något som kommer mellan mig och den som förtrycker, något som hindrar vår fria samvaro som människor och istället tvingar in oss i ett mönster av dominans och underkastelse, av patriarkal utsugning. Att upphäva förtrycket är för mig ett sätt att kunna skapa en friare och mer kärleksfull samvaro oss emellan, en samvaro som inte behöver präglas av detta förtryck. Ett av de stora målen med att upphäva patriarkatet är att återta förmågan att älska, att fritt få forma sina relationer.

Män är förtryckare. Det betyder inte att alla män är ondskan själv eller att de vill förtrycka. Däremot har de, precis som kvinnor, blivit inlärda i ett system av överordning och underordning. Om vi odlar idén om att en förtryckare måste vara ondskan själv så kommer den utgöra ett stort problem för feminismen, just eftersom förtryckta och förtryckare lever så nära varandra. Istället bör vi se på män som agenter i en större struktur, en struktur som tyvärr gör dem till förtryckare. Det är ingenting de har valt, men det har blivit så på grund av samhälleliga strukturer. Nu när det väl är så har de dock ett ansvar att ändra sig själva för att bryta den förtryckande strukturen. Det handlar om att se strukturen och individens roll i den samtidigt, utan att varken skuldbelägga individen för hela kalaset eller hävda att individen är maktlös.

Som kvinna kan en ställa krav på männen en lever med, att de ska jobba mot patriarkala strukturer i ens samvaro med dem. Jag tror att det är en framgångsrik feministisk strategi att tala om just förtrycket i relationer, eftersom det är så nära oss och tvingar oss att de över våra egna liv och de vi håller kära. Det är viktigt att kunna se komplexiteten i att leva i ett patriarkat, och att faktiskt leva med och älska de som förtrycker en. Att blunda för detta, att trycka det ifrån sig genom att skapa mytbilder av att förtryckare är ondskan personifierad, är inte en hållbar strategi. Vi måste se att förtrycket finns överallt, mitt ibland oss, även hos de vi älskar mest.

Kvinnors känslomässiga makt.

Att män och kvinnor sitter inne på olika slags makt är en teori som framförs titt som tätt. Män sitter på den ekonomiska och politiska makten, men i gengäld sitter kvinnor inne på en slags ”känslomässig” makt, som dessutom ofta hävdas vara viktigare. Eftersom kvinnor lär sig att förstå och hantera känslor, knyta an till människor och så vidare i högre grad än män så anses vi ha en makt i detta som män saknar. Ibland talas det även om en sexuell makt, vilket både kan åsyfta att kvinnor kan ”styra” män genom att kontrollera tillgången till sina kroppar och, på ett djupare plan, att kvinnor har makt över reproduktionen.

Intressant här är vad en egentligen tänker sig att makt innebär. För mig är makt inte att ha vissa egenskaper eller färdigheter, jag anser till exempel inte att en stark person har makt bara i egenskap av sin styrka, däremot finns där en maktpotential som kan brukas. En person som är stark kan använda den styrkan som ett medel för att skapa sig makt över andra personer, men hen har inte per automatik makt. Kvinnor kan tänkas ha en viss maktpotential till exempel i att vi kan kontrollera tillgången på våra känslomässiga färdigheter, men vi brukar inte denna tillgång som ett maktmedel.

Jag menar dock att det i våra egenskapers natur, och främst när det gäller den känslomässiga makten, finns något som hindrar oss från att bruka den just som maktmedel. När kvinnor lär sig att förstå känslor lär de sig samtidigt att denna deras förmåga är något som ska användas för att tillfredsställa andra. Den förmåga kvinnor har är nämligen framförallt en fråga om att vilja något, att vilja se och förstå andra människor. Det handlar inte om att alla kvinnor är otroligt duktiga på att göra detta, utan om att de faktiskt tar sig tid att göra det. Det handlar om att kvinnor har lärt sig att de ska lägga denna energi på andra människor, att förstå andra människor. Detta skulle strängt taget män också kunna göra om de var tvungna till det.

Jag skulle säga att det är männen som har den känslomässiga makten, en makt de upprätthåller just genom att inte odla vissa egenskaper eller förmågor eller att inte uträtta vissa sysslor eller känna någon slags plikt eller behov av att göra det. Ungefär som en person som är oduglig på matlagning kan slippa arbete just på grund av detta så kan en person som saknar förmåga eller vilja till känslomässigt arbete slippa på grund av detta. I slutänden skapar detta såklart en situation där män utför mindre arbete än kvinnor.

Män får även makt genom att skapa känslomässig distans till kvinnan, något som kvinnan sedan försöker motverka genom att skapa närhet. Detta gör att det blir mannen som styr relationen och har ständig tillgång till kvinnan, medan kvinnan gör allt för att tillfredsställa mannen. Kvinnors känslomässiga makt är därför, om ens existerande, grovt kringskuren. De känslomässiga förmågor kvinnor är utrustade med är villkorade med att de använder dem för att tillfredsställa män, inte för att dominera över dem. Kvinnor som använder sina förmågor ”fel” blir ofta hårt straffade socialt, anklagas för att vara elaka, manipulativa och så vidare på ett sätt som män med motsvarande beteende aldrig görs.

Jag tänker mig att den sexuella eller reproduktiva makten faktiskt har en verklig potential att vara just ett maktmedel, eftersom det i högre grad bygger på egenskaper som är exklusiva för kvinnor. Kvinnor skulle faktiskt kunna begränsa mäns tillgång till deras kroppar, vilket skulle utgöra ett stort, ja rentav oöverkomligt, hinder för samhället och därmed också patriarkatet. En kan dock tydligt se hur just den här aspekten av kvinnors makt flitigt kringskurits av patriarkala strukturer. Det finns och har funnits omfattande system, såväl juridiska som sociala, som syftar till att kringskära kvinnors makt över sina egna kroppar, sin reproduktiva förmåga och sin sexualitet. Till exempel olika slags regleringar kring kvinnors rätt att göra abort, skämmande av kvinnor som föder barn utan att det finns någon stabil relation till en man med i bilden, något som i allra högsta grad lever kvar i moraliserandet kring och diskrimineringen av ensamstående mammor. Sedan finns det såklart också alla de normer kring hur kvinnor ska agera sexuellt, normer som inte sällan upprätthålls med hjälp av våld. Våldtäkten, både som faktisk handling och som ständigt överliggande samhälleligt hot, är också ett sätt att frånta kvinnor rätten att styra över sig egen sexualitet.

Detta är egentligen inga nyheter inom feminismen. En angelägen fråga för kvinnorörelsen har länge varit att kvinnor själva ska få makten över såväl kroppen som de reproduktiva förmågorna, något som mötts och fortfarande möts av enormt mycket motstånd, såväl politiskt som ”privat”. Kvinnors kamp för att bli fria från exploatering av sina reproduktiva förmågor är vad stora delar av den feministiska kampen har som kärna. Jag är säker på att detta skulle kunna användas som ett maktmedel för kvinnor på en kollektiv nivå, men lika säker är jag på att alla försök till att faktiskt använda det kommer att bemötas med våld och tvång för att återigen pressa in oss i den patriarkala fållan. För att den reproduktiva makten ska kunna användas som maktmedel krävs medvetet och kollektivt arbete. Att enskilda kvinnor i sina relationer når feministiska framsteg genom att villkora dessa förmågor med olika motprestationer ser jag inte som särskilt realistiskt.

Vidare borde själva syftet inte vara att använda dessa förmågor som valuta vid olika förhandlingar, utan att kvinnor fullt ut ska få makten att själva bestämma över dem och dessutom leva i ett jämställt samhälle. Att mena att kvinnor på olika sätt ska förhandla med sina kroppar och sin reproduktiva förmåga för att på så vis kunna köpa sig till jämställdhet är en återvändsgränd, eftersom det kräver att kvinnor fortfarande måste tillåta exploatering av dessa förmågor för att få leva på ”lika” villkor. Att leva på lika villkor endast på premissen att en tillåter sig exploateras är i själva verket inte någon fråga om lika villkor över huvud taget, utan endast om en skenbar jämställdhet som vilar på en djupt ojämställd grund.

Hela tanken på att kvinnor sitter inne på olika förmågor som vi ska handla oss till ett jämställt samhälle med bygger på en idé om att kvinnor framförallt ska vara nyttiga för män, och att det är i egenskap av just detta som vi kan få till bättre positioner för oss själva. För mig är detta inte någon jämställdhet, utan snarare en fråga om en vidare exploatering av kvinnor. Det handlar om att män ska släppa in kvinnor i sitt samhälle om de tjänar på det, och att kvinnorörelsens mål är att få till ett så fördelaktigt byte som möjligt. I mina öron låter detta mer som någon slags handelsstrategi för att skaffa sig så mycket fördelar som möjligt utan att i grunden ändra sin position än som någon slags social kamp för förändrade livsvillkor. Kvinnor kommer fortfarande att domineras och exploateras av män, även om vi kanske få mer lön för mödan.

Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts.

När en diskuterar saker som jämställdhet i relationer, polyamori och så vidare så tas det ofta upp att personer som sysslar med detta kan tycka att det är jobbigt. Många tycker att de får ”bevis” på att det är dåligt att till exempel vara polyamorös om polyamorösa har problem i sina relationer.

Sällan diskuteras problemen som kan uppstå med att sköta sina relationer på ett konventionellt sätt på samma vis. Om någon till exempel mår dåligt över att hen känner sig fången i sin relation så tolkas inte det som att monogami som koncept är en dålig grej. Det tolkas istället som en del i hur det är att ha relationer, inte som något som är sprunget ur ett specifikt sätt att ordna sina relationer på.

Alla relationsformer är förknippade med problem och fördelar, men eftersom monogamin är normen så ser vi inte monogamins nackdelar som något specifikt förbundet med monogamin. Det är först när en tar ett aktivt beslut emot monogami som relationsformerna börjar utvärderas på det sättet av omgivningen.

Vissa verkar tycka att en normbrytande livsstil ska falla sig fullständigt naturligt för den som utövar den om det ska vara värt, att det ska ske helt utan smärta. Så går det såklart inte till. Förutom lidandet som generellt är förknippat med att vara människa tillkommer det av de fördomar som riktas emot en, de svårigheter som samhället sätter upp för den som beslutat att leva annorlunda.

Att bryta normen kan vara svårt och jobbigt och vissa upptäcker kanske att de trivs bättre med att följa den, men det handlar om att vinna sin frihet från samhällets bojor. Om att återvinna kraften att få välja själv, att avgöra hur en ska leva sitt eget liv. Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts, däremot tror många att det kan göra människor mer fria att forma sina relationer som de själva önskar.

Patriarkatet styr även homorelationer.

Ibland talas det om att samma mönster som jag beskriver i heterorelationer även går igen i homorelationer, som om det på något sätt skulle ”bevisa” att jag har fel. I mina ögon ”bevisar” detta endast hur allomfattande patriarkatets makt är.

Heteronormen påverkar såklart även homosexuella människors relationer. Hur många gånger har en inte hört människor försöka pressa in heterorelationen i homorelationer genom att tala om vem som är kvinnan och mannen i förhållandet. Det är även tydligt hur många av de framsteg som gjorts i hb-rörelsen har handlat om homosexuellas rättighet att leva som heterosexuella par, till exempel ingå registrerat partnerskap och nu slutligen gifta sig, ha rätt att skaffa barn och så vidare. Jag menar inte att det här är något dåligt, däremot att homosexuella relationer utformas och bedöms efter en heterosexuell matris, vilket såklart påverkar dem.

Eftersom vår idé om hur kärlek ska vara utgår från beskrivningar av heterosexuella relationer, som ju präglas av patriarkala strukturer, så är det klart att dessa strukturer även går igen i homosexuella relationer. Patriarkatet finns liksom inte bara i heterorelationer, utan det är ett stort normsystem som påverkar vår syn på världen i helhet, speciellt vår syn på kärlek eftersom det är så otroligt bundet kring just kön. Tyvärr kommer en inte undan detta för att en blir kär i människor med samma kön som en själv.

Sedan är det klart att det kan uppkomma problem i relationer som inte har något med patriarkatet att göra, och det kan väl vara intressant att prata om det också. Däremot är det kanske inte riktigt det jag är intresserad av att skriva om.

Slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Ibland vill folk ”sätta dit” mig och påpekar att jag ju också har en pojkvän. Sedan kan de frågar: ”är han också förtryckare eller?”, och då svarar jag: ”ja, tyvärr. Vi jobbar på det”. Det handlar inte om personlighet utan om position, om att ha en maktposition som man och omedvetet använda denna för att suga ut kvinnor på engagemang och tillägnelse, alltså kärlekskraft.

Däremot är jag såklart angelägen om att vi ska ha en så jämställd relation som möjligt och jag skulle inte vilja vara med en person som inte var intresserad av detta, jag har genomgått alltför mycket lidande som effekt av män som är omedvetna om eller ointresserade av det här.

När folk säger ”men han älskar ju dig?” så tänker jag bara att miljontals män innan har bevisat att det går utmärkt att förtrycka den en älskar. Kärlek är tyvärr ingen garanti för jämställdhet. Däremot tycker jag att det är ett stort bevis på kärlek att vara villig att ifrågasätta och förändra sig själv, och att inte vilja göra det är ett tecken på motsatsen. Om en person älskar mig som individ så ska hen också vara villig att förändra dynamiken i vår relation och jobba emot det förtryckande.

Jag har bland annat börjat ställa som krav på människor jag har relationer med att de ska läsa Det kallas kärlek, vilket har hjälpt mycket i den relation jag är i nu. Jag tänker att det är viktigt att gå in i relationer med ett aktivt jämställdhetstänk, eftersom det är enklare att fixa saker innan relationen har börjat stagnera. Inte så att det är omöjligt då, men jag tror en ska akta sig för att ”ta det sen” för att en är nykär vilket jag tänker mig att många dessvärre gör.

Vissa tänker nog att snack om jämställdhet förstör romantiken, och vill därför inte ta upp det. Så kanske det är om en har en bild av kärlek som bygger på himlastormande förälskelse och att vilja gör allt för varandra och aldrig lämna varandra och så vidare. Min idé om hur kärlek bör vara är att en visar respekt för varandra och har ett utrymme för att förverkliga sig utanför relationen som gäller båda parter. I mina ögon så sabbar förtrycket av kvinnor i relationer detta. Jag är mer intresserad av att kunna var mig själv än att leva ut någon slags idealbild av Den Stora Kärleken™, som jag uppfattar som otroligt patriarkal. Vad som uppfattas som romantiskt är också en effekt av patriarkala strukturer som dikterar hur vi ska betrakta våra relationer och vad vi ska sträva mot.

Ibland sägs det att politik inte ska ta plats i relationer, som om politik och relationer kunde åtskiljas en från första början. Relationer handlar om våra livsvillkor och är därför till sin natur politiska. Jämställdhet är viktigt inte för att det är någon slags feministisk principsak utan för att det är fundamentalt för att som kvinna kunna vara i en relation och samtidigt ha ett eget liv och få utveckla sig själv. Så slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Strukturell analys utesluter inte personligt ansvar, det är en förutsättning för att kunna ta det.

Av alla inlägg jag skriver är det nog inget som väcker så mycket reaktioner som de om kvinnoförtryck som äger rum i heterorelationer. De flesta reaktioner är positiva, många kvinnor (och en del män) skriver om hur de känner igen sin egen och andras situation i det jag skriver, att jag satt ord på deras känslor och upplevelser och att de känner sig stärkta. Det var precis så jag kände första gången jag läste om detta, att allting liksom fick sin förklaring och att jag kunde sluta känna skuld och skam och istället kunde jobba på att göra något åt min situation. Det var otroligt stärkande och befriande.

Men det väcker såklart upprördhet också, som all emancipation gör. Personer som blir heligt förbannade över att jag vågar ifrågasätta det vackraste, alltså tvåsamheten, och att jag dessutom vågar hävda att den är förtryckande! Och inte bara det, jag hävdar dessutom att det främst är män som förtrycker kvinnor. Alla stackars karlar känner sig utpekade som förtryckare av den person de ~*älskar mest*~ och blir förbannade. ”Men vafalls, jag älskar ju kvinnor och speciellt min flickvän”, tänker de kanske. Fan vet jag. Faktum är att de genom sin förnekelse bidrar än mer till kvinnoförtrycket. Jag lider med de kvinnor som ingår i relationer med de här personerna, och hoppas att de någon dag lyckas bryta sig ur sina bojor. Se här för lite heterosexuell vrede som väcktes av en tweet om att kvinnor i högre grad borde dumpa sina män:

BMdr8BUCEAEAGgd.jpg large

Jag tror absolut att det går att nå jämställda, eller i alla fall marginellt förtryckande, relationer. Men för att kunna göra detta måste en först se förtrycket. De mest jämställda par jag vet är inte de som blundar för förtrycket, utan de som ser det och försöker bekämpa det. Gör en inte det blir det väldigt svårt att ta sig ur. Du kan ju liksom inte lösa ett problem du inte känner till eller erkänner.

Ofta talas det om ”ansvar” när en talar om strukturer. Typ: ”men har inte kvinnan ansvar för att inte ingå i sådana relationer”. Så är det absolut (även om jag ogillar termen ansvar i sammanhanget), det är bara det att för att kunna ta detta ansvar måste en först känna till förtrycket. Det går inte att ta personlig ansvar om en inte vet hur eller för vad. Det är inte som att jag sitter passiv sedan jag fått lära mig detta och ba tänker ”allt är ändå patriarkatets fel”, utan jag jobbar aktivt för jämställdhet i min vardag och såklart med upplysning här. Att identifiera ursprunget till olika fenomen är inte detsamma som att förneka sitt ansvar att förändra dem.

Ofta när jag uppmuntrar kvinnor att ta eget ansvar för sin underordning och dumpa sina pojkvänner så blir folk ännu mer upprörda. Hur ska ni ha det? Antingen ska en ta ansvar för att inte ingå i förtryckande relationer eller inte, och i det första fallet så är det tyvärr ofta nödvändigt att göra slut på fanskapet. Det är så personligt ansvar tas. Ni får bestämma er, ska vi ta personligt ansvar eller är det viktigare att vi klamrar oss fast vid förtryckande partners?