Relationer – Sida 38 – Fanny Åström

Om makten i att vara hemmets projektledare.

Ibland beskrivs det som att kvinnor har ”makt” i relationer eftersom det är mer ”aktiva”. Ofta berör detta makt i hemmet, där kvinnor alltså sägs ha makt eftersom de bestämmer mycket kring hur vardagen ska se ut. Kanske vilken mat som ska lagas och när, när det ska hämtas från förskolan och så vidare. Jag tänkte ta upp några grejer kring detta:

För det första är det som kallas makt egentligen en slags arbete. Det handlar nämligen inte bara om att fatta dessa beslut, utan om att inhämta information som berör dessa beslut, planera så att vardagen går ihop kring dessa beslut och så vidare. Detta är väldigt mycket arbete. Även om det i slutänden då och då bli mannen som verkställer besluten så är det kvinnan som ser till att det blir gjort.

Då och då tycker män att kvinnor tjatar när de vill att de ska göra saker, som att diska eller städa. Jag har åtskilliga gånger sett följande scen utspelas: en kvinna ber en man göra något han egentligen borde ha gjort på eget initiativ långt innan, till exempel plocka undan sin disk. Mannen säger ”jag gör det sedan” vilket accepteras. Men detta ”sedan” inträffar liksom inte, och till slut vill kvinnan kanske använda den ytan som disken står på eller något liknande, och säger till igen, varpå mannen tycker att hon ”tjatar”. Detta kan ibland försvaras med att han vill ”göra det i sin egen takt” eller liknande, helt utan respekt för att en faktiskt delar på hushållet. Väldigt ofta så resulterar sådana situationer i att kvinnan till slut tar hand om disken eller vad det nu rör sig om, eftersom det blir så jobbigt att bråka om skiten.

Den som ”projektleder” hamnar ofta i positionen av att dels uppfattas som tjatig, dels att hens arbete inte märks av den andra parten. Eftersom den som projektleder tänker på hur allting ska fungera i hemmet, när saker ska städas och så vidare så är det mycket troligare att hen märker när saker och ting blir gjorda, även om hen inte gör det själv. Att saker dessutom ofta blir gjorda på hens initiativ förstärker såklart detta. Den andra parten däremot märker sällan när saker och ting blir gjorda, eftersom hen inte lägger energi på att tänka på att de ska bli gjorda. Hen kan enkelt ta det lugnt tills den andra personen ber hen om att göra något.

Vidare är det intressant att se hur kvinnor ofta tillskrivs kompetens på en domän samtidigt som denna kompetens inte respekteras som underlag för beslut. Till exempel så kan det ofta pratas om att kvinnor är bra på att ”ta hand om hemmet”, städa, laga mat etcetera som en förklaring till att kvinnor gör så mycket mer av detta arbete (inte särskilt förvånande att vi bär bättre på det då, kan en tycka). Däremot kan en kvinnas åsikter om hur ett hem bör skötas ofta avskrivas som ”pedantiska” och liknande om det behövs för att slippa utföra någon uppgift. Det intressanta med detta är att kvinnans kompetens tillskrivs olika mycket värde beroende på om mannen tjänar på det eller inte: kvinnan är kompetent när det kommer till att förklara varför hon ska sköta mer av arbetet, men hon är oförmögen att fatta rätt beslut på precis samma område när det kommer till att få mannen att utföra något.

Det är intressant hur olika upplevelser av makt ser ut beroende på kön. Vad är makt för en kvinna och för en man i en relation. Holmberg skriver såhär i Det kallas kärlek:

Man kan säga att hon aktivt bidrar till sin egen underordning genom att ta kontinuerligt ansvar för deras gemensamma tillvaro och för vad hon uppfattar som hans behov […] Hon får bekräftelse på sin kvinnlighet när hon tar hand om honom och tar ansvar för hur han har det […] Det är möjligt för honom att vara mer sparsam med sin bekräftelse av henne och ändå vara garanterad bekräftelse själv. Hon kan önska mer spegling men hon kan inte kräva det. Detta synliggör tesen att kvinnor har rätt att ge till män och män har rätt att ta emot utan att ge tillbaka.
[…]
Genom att fråga honom hur han har det, hur han mår och vad han tänker, skaffar hon sig kunskap om honom som hon sedan använder i andra situationer. Hon bildar sig på detta sätt en uppfattning om vem hon tror han är och vilka behov hon tror att han har. Det ger henne en känsla av styrka och bekräftar vad hon uppfattar som sin kvinnlighet.

Alltså: kvinnan skaffar sig en ”känsla av styrka”, eller makt, genom att se och tillfredsställa mannens behov, genom att känna att hon behövs för honom. På detta sätt kan även hushållsarbetet förstås. Kvinnan tillfredsställer mannens behov utan att han behöver fråga om det, och bekräftar därmed sig själv som kvinna. Detta är något jag själv verkligen kan relatera till, just att liksom verkligen vilja tillfredsställa genom att på olika sätt ”pyssla om”, visa omsorg och så vidare och hur skönt det kändes när en lyckades med att göra det.

Kvinnan utövar makt utifrån en högst underordnad position, där makten syftar till att tillfredsställa mannens behov. Tillfredsställs inte dessa behov så kommer nog inte kvinnan få utöva makt över hushållet. Det är en makt som är kringskuren för att passa mannen, som endast kan utövas inom högst snäva ramat, inte en makt som finns till för kvinnan och hennes behov.

Om krävande kvinnor och avståndstagande män.

Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.

Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.

Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.

Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.

Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.

Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.

Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.

Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.

När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.

Läget och bloggnyheter.

Igår fick jag någon slags panikångestattack. Det är första gången jag är med om något liknande, och det var såklart en jävligt oskön upplevelse. Nu är det över i alla fall, och jag funderar på hur jag ska hantera det på bästa sätt.

Utöver detta är det rätt schysst. Det bästa med sommarlovet är att jag kommer ha så jävla mycket tid för att skriva. Ska dels blogga mycket såklart, men även försöka mig på något längre projekt, eller i alla fall skriva mer essäer. Idag tänkte jag skriva om två grejer som relaterar till relationer, nämligen kvinnor som är ”needy” och det här med att som kvinna få bestämma mycket i hemmet. För övrigt har jag nu gjort en sida av ett inlägg jag skrev med en sammanställning av sånt jag skrivit om könsmaktsordningen i relationer, för den som är sugen på att bli lite mer jämställd. Den finns här, också såklart i menyn ovanför där alla sidor finns (även donationssidan för den som tycker att jag förtjänar lite pengar för mitt bloggande). Den som har något schysst tips på lager om vad en kan läsa får verkligen jättegärna skriva in det i kommentarsfältet under.

Jag har, för den som inte märkt det (har skrivit det två gånger redan), en ny kategori som heter ”kommunism” där jag har lagt i en del gamla inlägg som jag anser relaterar till ämnet. Det efterfrågas ofta att jag ska skriva om det där med kommunism, men det är såklart lika omöjligt att sammanfatta som att sammanfatta feminism. Många idéer som jag förstår som kommunistiska kanske många tycker inte är det alls, eftersom de aldrig blivit presenterade för dem som kommunism. Det är ju sjukt stigmatiserat och så vidare, så det är inte så konstigt. Den som är intresserad av hur jag tycker och tänker kring saken samt vilka tankegångar jag ser som kommunistiska kan alltså kolla där. Eftersom mitt sommarprojekt är att ”läsa och förstå Marx” så blir det förhoppningsvis mer där.

Nå, detta om detta.

Frågor om det här med att alla män är förtryckare.

Har såklart fått massa spännande respons på mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor. Tänkte gå igenom de vanligaste invändningarna (som inte är DU ÄR GALEN DIN FITTA VARFÖR PUBLICERAR DU INTE MIN KOMMENTAR????!!?!?!?! utan håller lite högre kvalitet):

Men detta innebär ju att alla som har en privilegierad position förtrycker de som är ”under”.

Både ja och nej. Jag ser till exempel mig själv som en förtryckare i fråga om etnicitet eftersom jag är vit och upprätthåller vithetsnormen. Jag vinner direkt på förtrycket av PoC:s, och bidrar också till det samt har ofta möjlighet att bryta det på ett konkret sätt genom mitt eget agerande. Jag ser också mig själv som en förtryckare i kapitalismen, men på ett lite annorlunda sätt. Jag förtrycker till exempel personerna som syr mina kläder och tillverkar mina prylar, men jag har inte på samma sätt möjligheten att bryta denna förtryckarrelation. Jag behöver ju vissa saker och är inte i en ekonomisk position att typ välja ”bra produkter” (i den mån sådana ens finns tillgängliga). Även här kan en såklart göra bra och dåliga val, jag väljer till exempel att konsumera så lite som möjligt, men det är inte samma direkta förtryckarsituation. Förtrycket av kvinnor som män uträttar är ofta väldigt direkt, mellan personer som har nära relationer med varandra, och de som förtrycker tjänar också direkt på förtrycket genom den patriarkala utsugningen.

Men kvinnor förtrycker ju också kvinnor.

Det stämmer att kvinnor upprätthåller patriarkatet, men jag skulle inte kalla dem förtryckare på samma sätt som män. Det finns en stor skillnad eftersom kvinnor inte vinner på förtrycket av kvinnor, och såklart i att de själva är förtryckta av samma maktstruktur. Därför har de inte samma roll i det patriarkala förtrycket.

Berätta exakt hur jag förtrycker min flickvän/hur min pojkvän förtrycker mig.

Den här frågan har jag fått av mååånga, framförallt män, som sedan tycker att jag inte har något att komma med för att jag inte kan exemplifiera exakt precis hur de förtrycker. Det här kan jag tyvärr inte göra, eftersom jag inte har studerat just er relation. Jag är dock ganska säker på att jag skulle kunna peka ut en del saker om jag gjorde det. Olika par upprätthåller könsmaktsordningen på olika sätt, men generellt kan en nog säga att det finne ett manligt tolkningsföreträde (alltså att mannens tolkningar av saker och ting som sker i relationen är de som gäller tills motsatsen är bevisad) och att det finns ett ojämnt utbyte av omsorg och kärlekskraft, där kvinnan ger mer. Den som är intresserad kan läsa länkarna jag hänvisar till i detta inlägg.

Att inte göra lika mycket hushållsarbete/känslomässigt arbete/whatever är inte detsamma som förtryck.

Folk som säger såhär verkar mena att förtryck måste vara något ”stort” för att räknas på riktigt. Det är tyvärr inte så det patriarkala förtrycket fungerar, utan det är i mångt och mycket de små sakerna som gör det. Patriarkalt förtryck handlar inte bara om de ”stora” grejerna som att vissa män slår och våldtar kvinnor utan även om det systematiska skapandet av kvinnan som underordnad, den systematiska exploateringen av kraft som sker av män, från kvinnor. Är du inte villig att se den här delen av kvinnoförtrycket så kommer du dessvärre högst troligen att fortsätta utöva det. Nyckelordet här är ”många bäckar små”. Säg att kvinnan alltid gör lite mer hemma, lite mer hushållsarbete, känslomässigt arbete och så vidare. Vad tror du detta gör med hennes möjligheter att göra andra saker i sitt liv? Tänk sedan att det är detta som (i varierande utsträckning) sker för alla kvinnor på jorden, och vad det gör med kvinnor som grupp. Det är ingen småsak utan fundamentalt för kvinnoförtrycket.

Hur kan du säga att någon har ansvar för något hen är omedveten om?

Problemet med det här resonemanget är att folk alltid kan säga ”men jag visste inte” och på det viset komma undan, även om de haft tusentals tillfällen att faktiskt se. Typ Löwengrip kan fortsätta att envist hävda att hen inte ”har sett” personer med behov av ett extra omklädningsrum även fast flera sådana skrivit till hen, helt enkelt för att hen kan välja att ignorera detta. På samma sätt kan män som gång på gång blivit introducerade för feminism fortfarande säga ”jag visste inte” när de en dag själva bestämmer sig för att öppna ögonen. Nej, du kanske inte visste, men du hade möjlighet att veta och den sumpade du. Då kommer vi in på det här med ”ignorance is bliss”. Människor kan välja ignorans inför sin egen position för att det är bekvämare så, detta gör dem inte till mindre förtryckare.

En har ansvar inte bara för att göra det en redan vet, utan också för att ständigt ta reda på mer. Jag tycker att alla som har möjlighet har ansvar för att förstå sin egen position i samhället och jobba för att förbättra det. Jag tycker att jag har ansvar för mitt deltagande även i de maktstrukturer jag inte har sett, vilket gör att jag ständigt försöker lära mig mer om detta och se fler. Om du väljer att inte göra detta så är du inte bara en förtryckare, utan en förtryckare som aktivt upprätthåller ditt förtryck med hjälp av ignorans. Grattis!

Men framförallt: att vara en förtryckare gör dig liksom inte till satan själv, och det gör dig inte ensamt ansvarig för patriarkatet i sin helhet. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom, att du var den förtryckta. Så torka tårarna, sluta känna skuld och skam och gör något åt saken istället, ta ansvar för din position. Ja, jag förstår att det kan kännas tufft att behöva göra det bara för att en fötts in i en position, men i så fall så borde du känna extra mycket sympati med de kvinnor som haft det så från dag ett i sina liv. Vi har alla fötts och fostrats in i detta orättvisa system. Det är inte läge att prata om vem fel det ”egentligen” är eller att skylla ifrån sig, det är läge att göra vad en kan för att stoppa det. Och grundbulten i detta är att ta ansvar för sin egen position.

Om du vill motverka patriarkatet i din vardag ska du läsa detta inlägg.

Nu kanske ni undra mer om det här med patriarkatet och relationer och så. Därför tänkte jag sammanställa en lista över inlägg jag skrivit om saken samt ett boktips (kommer i slitet)! Fyll hemskt gärna på med andra lästips och så. De flesta texterna handlar om monogama heterorelationer, men kan oftast appliceras även på annat. Fler finns i min kategori Relationer här på bloggen, men har plockat ut de bästa här.

Här är det första inlägget, som handlar om mitt första förhållande. Detta är typ fortfarande ca det bästa jag skrivit ever. Här är ett utdrag:

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

Här är ett om personer som betraktar relationer som företag och om hur det handla om bristande intresse i sin partner.

Här har jag skrivit, ganska tillspetsat, om hur det kan fungera när en part i ett förhållande gör mer känslomässigt arbete.

Här har jag skrivit om manligt tolkningsföreträde, och här om att göra sig fri från det och bär upp din världsbild själv. Utdrag från det senare inlägget:

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över.

Här har jag skrivit om män som menar att de själv står utanför patriarkatet och inte har något att vinna på det.

Här har jag skrivit om det här att kvinnor alltid uppfattas som mer bråkiga när det tar upp problem i relationer. Utdrag:

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Här har jag skrivit om att alltid vara den som definieras som problemet. Utdrag:

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer.

Här har jag skrivit om ojämnt utbyte av bekräftelse.

Här har jag skrivit en lång jävla redogörelse om hur patriarkatet fungerar. De mest relevanta bitarna är det om den patriarkala utsugningen och frivillighet.

Här är mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor.

Nu kanske någon vill ha lite mer konkret. Då har jag skrivit det här inlägget om att våga använda sin makt som kvinna och ställa krav och detta om att identifiera känslomässigt arbete.

Sist men inte minst vill jag verkligen rekommendera boken Det kallas kärlek av Holmberg som jag skrivit om här. Det har varit en rejäl ögonöppnare för mig, och jag har läst den tillsammans med min nuvarande partner vilket verkligen har hjälpt oss ur många patriarkala mönster och till en mer jämställd relation. Den boken har lärt mig att se så sjukt mycket mer av hur patriarkatet tar sig uttryck, så jag tycker verkligen en ska läsa den och helst läsa och diskutera tillsammans med eventuell(a) partner(s).

Och alltså, om du känner ”too long; didn’t read” inför detta så är du inte intresserad av att motverka patriarkala strukturer, helt seriöst. Det är trist både för dig (i alla fall om du är kvinna, men kanske även om du är man) och för personer i din omgivning. Jag tycker dock att det är varje jämställdhetsintresserad persons plikt (speciellt om du är man) att läsa in sig, så är du jämställdhetsintresserad; sätt igång och läs och utbilda dig.

Löwengrips kvinnohjärna och om att ständigt anpassa sig efter män.

Läser på Löwengrips blogg:

– Det är ju fint, hur känns det?
– ”…..” Att bli pappa har alltid varit min största dröm. Bella kommer alltid ha en plats i mitt hjärta för hon är kvinnan som föder mitt första barn.
Jag vet älskling att du ville säga något gulligt här men jag uppfattar det som att du har tänkt att skaffa barn med andra kvinnor framöver. Eller så är det bara min kvinno-hjärna som ska vända och vrida på allt, som vanligt. Men ska man analysera det killar säger så ska man inte analysera utan bara läsa texten rakt igenom och då är det så. Så läser jag nu igen (med manligt tänk inställt) så säger Odd att jag alltid kommer finnas i hans hjärta för att jag föder hans första barn. Alltså exakt det som stod där uppe. Nu blev det rörigt här känner jag. Är det någon som förstår hur jag menar?

Alltså Löwengrip och hens jävla könsapartheid. VARFÖR är det så viktigt för hen att ständigt göra denna skillnad på kvinnor och män, kvinnor och män. Varför måste hen tuta i alla sina läsare att det finna speciella kvinnohjärnor och manshjärnor (gillar för övrigt att kvinnohjärna fanns i ordlistan men manshjärna inte gjorde det. Manliga normen som spökar?), manliga och kvinnliga sätt att tänka och att det dessutom är kvinnorna som borde lära sig att tänka manligt för att inte misstolka de stackars männen.

Okej, jag är upprörd. Fånigt av mig kanske med tanke på att jag vet att Löwengrip går in för att provocera folk som tycker att jämställdhet är schysst till max. Men jag tycker ändå att det är intressant att skriva om detta för Löwengrip ger uttryck för något som är extremt vanligt, nämligen att kvinnor ska anpassa sig för att förstå män för att inte bli sårade/kränkta/whatever. Tänk till exempel när tjejer blev trakasserade av killar i skolan, då hette det att det bara var deras sätt att visa omtanke. Tänk när män är fåordiga och tjejer söker bekräftelse, då heter det att männen egentligen vill men att de tyvärr inte vet hur en gör och så vidare. Det är ständigt ständigt kvinnorna som ska försöka se genom fingrarna och förstå männen, för de är ju inte så kloka och empatiska som vi. På något sätt används kvinnors styrkor emot oss, när vi är bra på något så ska vi använda den förmågan till att förstå män istället för att män ska lära sig att bli lika grymma som vi är. Kvinnor ska dalta med män och deras små manshjärnor till döden.

Tänk om Löwengrip istället skulle bli sjukt förbannad på Spångberg för hens klantiga sätt att uttrycka sig, och sedan skrivit ett inlägg om hur kass Spångbergs manshjärna var och att hen borde lära sig att ställa in sitt kvinnliga tänk när hen ska tala i media? Så befriande det hade varit. Nej okej, det hade fortfarande varit en massa könsroller som reproducerades men det hade varit så skönt att läsa ett relationsråd, eller vad en nu ska kalla detta, som inte bygger på att en som kvinna ska anpassa sig till något slags manstänk.

Jag blir arg på Löwengrip men tycker samtidigt synd om hen. Tycker synd om hen för att hen har det så inpräntat i sig att hen ska förstå och anpassa sig efter män. För att hen har det så inpräntat i sig att hen har en speciell ”kvinnohjärna” och att hen måste ändra sitt sätt att tänka för att förstå män.

Män som menar att de inte har något att vinna på patriarkatet.

När jag skriver om intressekonflikter mellan män och kvinnor så är det alltid en del män som ska intyga att de minsann inte alls ser något negativt med att patriarkatet försvinner. Detta är en strukturblindhet som gör mig alldeles matt, speciellt då den ofta kommer från uttalat feministiska män, och inte sällan med en ton av stolthet, en dunk på den egna ryggen.

Jag tror absolut många män vill göra upp med maktstrukturer som de känner till, något som såklart är fint och bra. Däremot att förneka att en också har vissa intressen i att upprätthålla strukturerna är i princip att förneka sitt privilegium, vilket är mycket märkligt för att komma från en feministisk man. Jag tvivlar inte på dessa mäns vilja att vara jämställda, däremot så tror jag inte att det är så enkelt som att vara för ett ideal: det kräver nämligen inte bara läpparnas bekännelse utan även aktivt reviderande av sin person och sin livsstil. I detta ingår en mängd olika komponenter varav en del kan vara väldigt jobbiga att ta till sig och ändra på.

Alla fördelar en har i en maktstruktur behöver en inte vara medveten om, snarare är det omedvetenhet som är regeln. Människor som är privilegierade vill överlag inte inse att de är det, och vi lever inte heller i ett samhälle som uppmuntrar sådana insikter.

Många feministiska män talar gärna om vikten av jämlik fördelning av hushållsarbete och så vidare. Detta är mycket konkreta grejer som är lätt att kontrollera och inse rättviseaspekten i. En tar disken varannan gång, helt enkelt. Men när det kommer till andra saker, som dels är svårare att ta på och dels ligger närmre den egna personen, så kan det bli svårare. Exempel på sådant är manligt tolkningsföreträde, hur män ofta upprätthåller distans i relationer och kvinnor söker närhet, hur män ofta engagerar sig mindre i att få relationen att fungera och så vidare. Att se sin egen personlighet som ett resultat av strukturer kan vara svårt, vilket såklart även gäller för de inblandade kvinnorna.

Jämställdhet är så mycket mer än att ta disken varannan gång: jämställdhet handlar om att ändra hela sitt sätt att kommunicera med varandra, att tolka verkligheten och så vidare. Det innebär också ett aktivt arbete med den egna personligheten. I detta arbete så förlorar män mycket av sin makt som de har över kvinnor: de förlorar framförallt rätten att själva få tolka de situationer som uppstår i relationen, alltså sitt tolkningsföreträde. Det säger sig självt att detta är en stor sak att förlora, för det öppnar också dörren för mycket annat; när det manliga tolkningsföreträdet inte längre finns så kommer kvinnan plötsligt ha lika mycket att säga till om hur saker ska skötas. Som man går en från att vara ett föremål för anpassning hos sin partner till att själv behöva kompromissa lika mycket med sin person, något som såklart innebär en stor förlust av makt och en massa extra arbete.

Detta kan tyckas oviktigt av många, vissa menar till exempel att det främst är den manliga eliten som tjänar på könsmaktsordningen, till exempel genom att det enbart är de som sitter i företags styrelser och så vidare. Detta menar jag är att bortse från den stora mängd kvinnoförtryck som sker inom den privata sfären. Jag menar att det är i de nära relationerna i den privata sfären som kvinnoförtryck skapas och reproduceras, men inte bara det: det är även i den privata sfären som män kammar hem en stor del av de privilegium de har i och med patriarkatet. En feminism som inte på allvar studerar den privata sfären kan enligt mig inte komma särskilt långt.

Män kan givetvis vara feminister och vilja krossa könsmaktsordningen, men det betyder inte att de inte samtidigt har ett intresse av att upprätthålla den. Så komplex kan verkligheten vara! En kan vara emot en struktur som en också samtidigt profiterar på. Detta tycker jag är något fantastiskt hos människan, att hen kan drivas en ideal och inte bara av egenintresse. Detta gör emellertid inte att egenintresset är obetydligt.

Det kan säkert vara lockande att som feministisk man bortse från detta och låtsas som att en har samma position gentemot patriarkatet som kvinnor, att det är en ren förlustaffär som det är självklart att kämpa emot. Med denna syn så osynliggör en sin egen roll i upprätthållandet av patriarkatet, vilket i sig faktiskt blir en del i själva upprätthållandet av det. Om du på riktigt vill eftersträva jämställdhet måste du sluta tro att du saknar incitament för att upprätthålla ojämställdhet. Det är först när du ser din egen del som en profitör på och en upprätthållare av en struktur som du på allvar kan börja motverka den.

Bilderna i inlägget är från Hanssons serierecension av Det kallas kärlek som går att läsa i sin helhet här.

Den sexuella hierarkin eller liggbarhetsskalan.

En idé som ständigt sprids är den om en sexuell hierarki. Att människor ingår i olika ”snygghetslager” och att det naturliga är att folk i samma ligger med varandra. Det är inte helt ovanligt att det talas om att någon ful är ihop med någon snygg och hur konstigt det är. Speciellt konstigt anses detta om det är en ful kvinna som är med en snygg man, eftersom det liksom ”går emot” så som det ”ska” vara.

Ligghierarkins logik är som följer: en ska anstränga sig för att komma så långt upp i ligghierarkin som möjligt, vilket endast kan göras med hjälp av vissa könsbundna egenskaper. Som man kan en till exempel vara extra ihärdig i sitt raggande eller ha status/pengar utöver ens utseende. Som kvinna kan en… fixa sig lite extra? Spela svårfångad? Jag vet inte, det är oklart vad utöver utseende som gör kvinnor värda att ha sex med. Klart är i alla fall att en försöker komma så långt upp i ligghierarkin som en kan komma. Som det beskrivs så är ligghierarkin något fast, som gäller för alla. En kan liksom inte ha en egen ligghierarki, en kan inte heller välja att se utanför ligghierarkin eftersom det är ”så det funkar” med biologi.

Jag tänker att den som delar in människor i en ligghierarki baserat på utseende måste ha ett tråkigt sexliv. Vad är en egentligen för person om en ser på människor hen planerar ha intima relationer med på det här sättet? Jag tycker det verkar väldigt konstigt. Jag brukar inte placera in människor jag har sex med i någon skala. Jag har sex med människor jag vill ha sex med, och jag prioriterar att bli väl behandlad och ha skönt sex framför att ligga med ”rätt” personer. Hade mitt syfte varit att hamna långt upp i ligghierarkin hade jag såklart fixat mig på en massa olika sätt så att jag ska vara attraktiv enligt de könsliga tolkningsramarna, men det är inte något jag prioriterar. En kan ha sex utan att ägna sig åt detta.

Vad är egentligen syftet med att tala om ligghierarkin? Det känns som att det handlar betydligt mycket mer om status än om faktiskt sex och attraktion. Hur ofta handlar ens placering i ligghierarkin egentligen om att ha bättre eller mer sex? Det handlar väl snarare om att få status som den som många vill ligga med, än att verkligen höja kvantitet eller kvalitet på sitt sexliv?

Det jag ser att det här leder till är att det bara är ”snygga” människors sex som räknas. ”Fula” människors sex anses inte lika värdefullt eftersom de inblandade antas ligga med varandra av andra skäl än pur attraktion, typ för att de helt enkelt inte kan få något bättre och en ändå måste knulla lite, det är ju ett naturligt behov vet ni (höhöhö). Det är bara ”snygga” människors sex som ses som ”äkta” eftersom de ligger med varandra för att de genuint vill det. Jag som trodde sex skulle vara något njutbart för alla, inte bara för de med rätt utseende.

Men den som kollar verkligheten är se att människor inte alls attraheras av samma personer. Många personer anser en till exempel är snygga fast ingen en skulle vilja ligga med, ibland är någon mindre snygg men har något fantastiskt spännande att tala om som gör en attraherad, ibland lär en känna människor en inte alls är attraherad av till en början och blir det sedan, eller tvärtom: att någon som framstår som attraktiv till en början slutar vara det när en lär känna hen bättre.

Det finns såklart tusen olika anledningar till att vara attraherad. Vissa kanske tycker att det är egenskaperna i ligghierarkin som räknas mest, och det kan en väl tycka, men att tro att detta skulle gälla alla är bara idioti. Av någon anledning så har folk fått för sig att det är just den här liggbarhetskalan som är den ”sanna”. Men alltså, bara för att jag attraheras av vissa saker så tror jag såklart inte att det är det som alla andra attraheras av, och jag skulle aldrig komma på tanken att berätta för någon att de i själva verket attraheras av någon annan men att de ligger med någon ”sämre” för att de själva är för långt ner på liggbarhetsskalan.

Kärlek.

Idag är det alla hjärtans dag och jag vill slå ett slag för kärleken. Men inte den heterosexuella, monogama kärleken utan en annan slags kärlek. Nämligen kärleken till sig själv.

Kutym i detta samhälle är att en blir glad om någon man tycker om skaffar sig en partner. Det antas vara något positivt. En får kärlek, bekräftelse, uppskattning och så vidare. Men relationer kan också vara otroligt destruktiva. Och nu menar jag inte bara relationer där uppenbar psykisk eller fysisk misshandel pågår, utan också de där missförhållandena är betydligt mycket mer subtila. Förhållanden där en ständigt gör våld på sig själv, där en övertar andras tolkningar av ens person, där en gör en större del av arbetet, där en överger övertygelser och hobbys för att få förhållandet att fungera bättre och så vidare.

Jag tycker att du ska ta denna dag och reflektera. Om du är i ett förhållande, hur får förhållandet dig att må? Stannar du kvar av gammal vana och rädsla för ensamhet, eller får du faktiskt ut något av din partner? Är ni jämställda i fråga om hushållsarbete, känslomässigt arbete? Vem brukar får rätten att definiera problem i relationen? Känner du ofta att du måste kompromissa med dig själv och dina värderingar? Ägnar du lika mycket tid åt dina intressen som du skulle vilja? Får du styrka av förhållandet, eller kräver det mer energi än det ger (på lång sikt alltså, alla har dåliga perioder)? Hur mycket energi ägnar du åt att tolk din partners signaler och tillfredsställ outtalade krav? Hur ofta gör hen detsamma?

Om du inte är i ett förhållande men letar partner eller bara känner dig ensam så kan du tänka på vad du egentligen tror att du skulle få ut av att vara i ett förhållande. Tror du att det skulle göra dig mer självsäker att veta att någon älskar dig? Tror du att du skulle känna dig mindre ensam? Fundera på vilka andra lösningar de kan finnas på detta problem! Ofta så framställs tvåsamheten som den enda lösningen på sådant, när det egentligen finns en massa andra sätt att tillfredsställa sociala behov. Såsom vänskap, kollektivt boende, föreningsliv och så vidare.

Tänk på allting en faktisk tjänar på att göra slut. En blir mer självständigt, mer flexibel, kan flytta var en vill utan att behöva ta hänsyn till en partner, en får mer tid över för reflektion och att odla sina egna intressen, en kan ägna mer tid åt att umgås med underbara kompisar, en kan ägna tid åt ideellt engagemang och så vidare. Det finns massa saker som är jävligt feta med att inte vara uppbunden i ett monogamt förhållande.

Fråga dig själv varför du värderar tvåsamhet. Är det för att du faktiskt mår bra av det, eller är det för att samhället har tutat i dig att det är så en ska ha det? Tvåsamhetsnormen får oss att stå ut med en massa i kärlekens namn, dels för att det antas vara en av de viktigaste sakerna i livet men också för att det anses vara ett tecken på ”äkta kärlek” att acceptera saker och ting en kanske inte skulle ha accepterat från annat håll inom relationen. Att offra saker och ting, sig själv och sina ideal, för kärleken anses vara vackert och romantiskt.

Med detta inte sagt att tvåsamhet måste vara fel, bara att det inte nödvändigtvis är så rätt som samhället försöker få oss att tro. Att ta hand om sig själv och värdera sig själv kräver ständiga överväganden och kamp emot invanda kulturella ”självklarheter”, och att ifrågasätta kärlekspropagandan borde såklart ingå i detta.

Jag har två böcker som jag alltid rekommenderar starkt när det rör sig om kärlek, den ena är Det kallas kärlek av Holmberg och den andra är Prins Charles känsla av Strömquist. Båda ifrågasätter den heterosexuella kärleken på djupet, och bör läsas av var och en som är intresserad av att leva ett liv som präglas av kärlek till och respekt för en själv.

Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.

Jag har alltid varit en ganska ohyfsad person. Skrikig och bråkig som inte backar från en konflikt bara för att det kan skapa ”dålig stämning” och så vidare. Detta är inte ett drag jag på något sätt tycker är genomgående positivt, men det är en tydlig del av vem jag är och det har sina för- och nackdelar precis som allt annat här i livet.

Jag minns när jag blev ihop med min första pojkvän och han tyckte att det här var något dåligt och liksom ville uppfostra mig. Ibland var det såklart på goda grunder, för jag kunde verkligen bete mig riktigt illa. Men effekterna av detta var intressanta.

Jag var ganska socialt osäker på den tiden, och när han började bedöma mina sociala prestationer så kändes det skönt att slippa göra det själv. Jag överlät bedömandet av mig själv till honom och gav honom tolkningsföreträde. Från att ibland ha blivit tillsagd så efterfrågade jag aktivt hans bedömning och kunde inte längre lita på min egen. Utan hans godkännande kände jag mig värdelös.

Det här var såklart inte hans mening på något sätt, men det kan ändå vara det som blir resultatet av för mycket pikar. Om en person en respekterar och tycker om markerar att hen vet bättre än en själv på vissa områden som en själv är osäker på så är det lätt att anta den personens verklighetsbeskrivning. Den personen får tolkningsföreträde.

Efter ett tag började jag ifrågasätta detta mer och mer. Jag insåg vilka områden jag själv kunde briljera, och hur han då och då försökte tillrättavisa mig utan att ha någon saklig grund för det. Jag märkte också hur oemottaglig han själv var inför kritik av sitt eget beteenden.

Vi hanterade kritik på väldigt olika sätt. När han kritiserade mig så sög jag liksom åt mig, när jag kritiserade honom så började han alltid med att avvisa mig. Jag var liksom tvungen att ställa till en konflikt för att ”få rätt”. Detta skapade bilden av att jag var bråkig, och även om jag fick rätt i slutänden så kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete för att jag hade ställt till en konflikt över någon ”skitsak”. Detta parallellt med att han inte ens behövde ta upp saker och ting själv, utan kunde vänta på att jag räknade ut eller frågade vad det var om.

Jag minns ett antal konflikter vi hade där jag verkligen hade vänta och liksom samlat ihop ”bevis” argument och liknande innan jag vågade ta upp det hela. Om det bara var en känsla jag tog upp så visade han ingen vilja att utreda eller förstå den, och jag vågade inte heller stå på mig i den typen av situationer. Han hade ju tolkningsföreträdet. Det krävde verkligen att jag skulle vara rakt igenom övertygad om min sak och dessutom bredd att kämpa för den för att jag skulle kunna genomdriva den, annars blev det hans tolkning som ”vann”.

När jag flyttade till Bryssel så var det som att jag prövade mina vingar själv för första gången. Jag var fortfarande osäker. Men efter ett tag så växte jag in i det och insåg att även om jag inte är ett socialt geni så är jag knappast värre än någon annan. Att mitt sätt att vara också hade sina fördelar i en mängd olika situationer. Och framförallt att jag hade förmågan att bedöma mig själv. Men detta krävde att jag skar bort mig från han bedömningar, för så länge de fanns där så litade jag mer på dem än mina egna.

Nu har jag som tur är relationer med människor som uppskattar mig för den jag är och inte försöker tillrättavisa mig. Och jag har också själv lärt mig att se upp för den här typen av grejer. Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.