Kategori: Relationer

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

480968_397959943614111_1255057523_nDen här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

Tvåsamhetens fasor.

Ibland använder jag begreppet tvåsamhetens fasor. Vissa kan tycka att detta låter överdrivet, men jag tycker verkligen att det är viktigt att prata om detta, och att använda den typen av termer. Extremt mycket förtryck äger rum i relationer, och det är liksom ingen liten skitsak utan något som verkligen verkligen påverkar kvinnors liv.

Såhär: från en väldigt väldigt låg ålder får kvinnor lära sig att tvåsamhet, det är grejen det. Det är det en ska sträva efter. En ska vara söt och snäll, en ska vara attraktiv för män, en ska inte tänka så mycket på intressen och så utan först och främst se till att en behagar. Detta begränsar kvinnor från en mycket mycket låg ålder. Kvinnor hindras från att utveckla sina intressen och förmågor eftersom deras förmåga att attrahera en man ständigt sätts i fokus och att de ständigt objektifieras och fråntas agens, ständigt reduceras till att sitta och le som idioter eller kanske ”konversera” lite artigt. Livet handlar om att vara en bra kvinna, inte om att utveckla sig själv som människa.

I så många filmer, böcker och tv-serier är det tvåsamhetens norm som propageras. Det är det en får lära sig från väldigt liten ålder, och kvinnorna mer än männen. För män finns det även annat, för kvinnor nästan uteslutande romantik. Män har en mängd olika roller de kan identifiera sig med, ha som förebild, för kvinnor finns nästan bara den behagfulla kvinnan, den som en man vill ha. Den stora vinsten i livets lotteri är jämt och ständigt att en man vill ha en, oavsett om en själv är intresserad av den mannen eller inte. Att vara attraktiv är det viktigaste, och kvinnor förväntas från barndomen att reagera på alla olika former av uttryck för intresse, som att bli dragen i håret, positivt eftersom det är en form av ”uppskattning”.

Sedan blir barnen större och hela den där kärleksgrejen, som tjejerna redan förberetts på så länge, sätter igång. Plötsligt blir det allvar. Någon kanske skaffar en pojkvän och göra honom sällskap när han utövar sina intressen, sitter och kollar på fotbollsträningen eller stöttar honom i hans skapande. Den egna förmågan, det egna skapandet, nedvärderas ständigt, ses inte som lika viktigt. Åh, alla dessa stöttande flickvänner, alla dessa kvinnor som gör det till sitt livs mål och mening att bekräfta och stötta en man i hans skapande eller utövande av något jävla intresse.

I relationer sker förtryck. Kvinnors agerande nedvärderas, deras kunskaper ogiltigförklaras, deras berättelser misstros, deras arbete ignoreras och så vidare. Män suger ut kvinnor på kärlekskraft, vilket gör att de får styrka av relationen, något som kvinnor får i betydligt lägre grad, de förlorar snarare kraft. Detta är ingen småsak utan en väldigt stor del av livet, och något som kringskär kvinnors möjligheter otroligt mycket.

Jag tycker att det är viktigt att prata om problemen med tvåsamhet, speciellt för kvinnor. Det handlar liksom inte bara om att hitta en ”snäll” kille. Det finns gott om snälla killar som fortfarande ägnar sig åt patriarkalt förtryck och utsugning, inte för att de är elaka utan för att det är så relationer ser ut i dagens samhälle. Tvåsamheten är helt enkelt patriarkal, och det är väldigt svårt att ta sig ur detta. Det finns så jävla mycket idéer om hur relationer ska vara, om hur män och kvinnor är, så mycket könsliga tolkningsramar och så mycket internaliserat förtryck att det är en lång lång jävla uppförsbacke.

När en lever för att leva ut sig själv som könsvarelse i en monogam relation så blir det så. Eftersom kvinnor får lära sig att meningen i deras liv är att hitta en man de kan älska och tillfredsställa och så småningom avla barn med så blir tvåsamhetens fälla stark. Det är ingenting abstrakt, utan något som de allra flesta kvinnor ständigt förhåller sig till. Det blir även naturligt att i en sådan situation offra allt för att bibehålla ett förhållande en egentligen mår dåligt av. Kvinnor socialiseras in i en ständig självuppoffran, ett ständigt ignorerande av de egna behoven, till förmån för att inom tvåsamhetens ramar tillfredsställa män.

Vi måste ta ifrån tvåsamheten dess romantiska slöja och se den för vad den är; ett sätt att utöva förtryck över kvinnor, kanske rentav det mest grundläggande sättet att göra det på. Det är därför vi måste tala om tvåsamhetens fasor, och se tvåsamheten som inte bara en arena inom vilken förtryck kan pågå, utan snarare en arena som är utformad av och för ett förtryckande system, som ständigt reproducerar förtryck.

En kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Det är fascinerande i vilken grad det spekuleras kring mitt sex- och kärleksliv. Hur många jag fått ha sex med, vilka jag har sex med och så vidare. Jag har till och med fått frågor om huruvida min partner är en ”riktig man” (dvs en person som definierar sig som man och hade kuk vid födseln, alternativ någon som beter som som en ”riktig man” ska göra). Det insinueras även att skälet till att jag skriver om min förra relation är för att jag blev så sårad och har ett hämndbegär, eller för att jag måste rationalisera det hela. Tja, jag är helt ärlig med att det var han som dumpade mig och att jag vid tillfället var helt hjärtekrossad, det är liksom ingen hemlighet. Jag försöker inte hålla upp någon ”fasad” av att det var jag som dumpade honom för att vi inte hade det jämställt eller av att jag inte var ledsen. Jag har heller inte hymlat med att jag tyckte det var jobbigt att inte få manlig bekräftelse i Bryssel. Däremot är jag idag glad att det tog slut och att jag efter det inte hittade någon ny direkt, utan fick frigöra mig ordentligt själv istället. Det har nämligen gjort mig till en mycket friare individ, och det har gjort att jag har haft kraft att kräva jämställdhet i mitt nuvarande förhållande. Detta är något jag skriver mycket om, så en borde inte behöva spekulera i saken. Ändå görs det. Varför?

En kvinna kan såklart inte bedömas självständigt, utan hon måste ses i relation till männen i hennes liv. En kvinna kan inte själv komma fram till något utan det måste alltid vara ett direkt resultat av olika relationer hon haft med män, eller avsaknaden av sådana. Att jag är feminist handlar således om att jag inte får tillräckligt mycket manlig bekräftelse (eller kuk som det också brukar kallas av dessa idioter).

Att jag kritiserar heterorelationer bara måste handla om att jag själv inte kunnat bli tillfreds i en heterorelation som andra tjejer blir. Nå, det stämmer såklart att jag inte varit tillfreds i tidigare relationer, men det är ju liksom något som jag lyckats komma i alla fall en bit på vägen att lösa genom feminism. Feminism är inte en försvarsmekanism, det är ett sätt att lösa problem, i det här fallet förtrycket av kvinnor.

Det verkar som om en som feminist liksom måste höja tvåsamheten och mannen till skyarna för att det ska vara okej. Feminism ska bara handla om typ lönefrågan och våldtäkter, aldrig om hur män och kvinnor lever tillsammans. Där ska en vara extremt traditionell. För att om en inte är det, då är det plötsligt ens egen bitterhet som är orsaken till att en kritiserar könsmaktsordningen. Om en inte är som en kvinna ska vara, alltså bunden i ett lyckligt tvåsamt förhållandet med en man, så faller kritiken plötsligt platt. Då handlar det plötsligt om att en är bitter för att en inte får den så omtalade, magiska, manliga bekräftelsen.

Hur detta är patriarkalt är ju inte särskilt svårt att räkna ut. Att kvinnor alltid först måste ingå i det patriarkala systemet, fylla upp alla dess normer, innan de kan börja kritisera det. Att en först och främst måste vara liggbar innan en kan göra något annat som kvinna är såklart en patriarkal norm. Män behöver inte gå igenom de steget, de får ha åsikter även om de är oskulder och fruktansvärt fula. Det kan såklart vara tråkigt av andra skäl, men det är inte en lika stor begränsning av deras övriga liv som det är att som kvinna inte anses vara liggbar. För en kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Nedbrytande och manligt tolkningsföreträde.

Jag tänker på nedbrytande och på manligt tolkningsföreträde. Jag tänker på hur jag i min förra relation så ofta fick höra hur fel jag var socialt, hur fel jag alltid gjorde. Att jag var socialt inkompetent, otrevlig, att jag sa fel saker hela tiden och så vidare och så vidare. Allt detta var subtilt, som för att hjälpa mig, men vad det verkligen gjorde med mig var något helt annat. Hur detta gjorde att jag till slut började tro på utsagorna och att jag slutade tro på min egen förmåga att avgöra.

Jag blev nedbruten i mitt eget omdöme och blev beroende av att han skulle säga att jag var okej. Jag kunde inte själv avgöra om mitt beteende var acceptabelt eller inte, om jag var en bra person eller inte. Det var han som fick gå in och berätta för mig hur jag skulle vara.

Att ständigt bli bedömd skapar osäkerhet. Det får en att känna att en inte själv kan avgöra, och det skapar ett behov av ständig bekräftelse. Det får en att bli mindre säker i sin egen förmåga att bedöma.

När vi gjorde slut och jag flyttade till Bryssel var det som om all mark försvann under mina fötter. Det fanns ingen, absolut ingen, där som kunde berätta för mig hur jag skulle vara, om jag var okej. Och sakta men säkert fick jag börja bära upp min världsbild själv, fick börja bedöma mig själv igen, utan att ha mitt facit lättillgängligt. Det var jobbigt att inte ha honom tillgänglig för att berätta om jag var rätt eller fel.

Grejen är att en så lätt tror att en behöver det där, att en behöver en person som bedömer en, när det egentligen bara skapar osäkerhet. En blir så nedbruten i sitt självförtroende att en till slut inte litar på sin egen förmåga att avgöra, att en till slut inte tror sig kunna tänka själv. Det är såhär tolkningsföreträde upprättas. Det är såhär kvinnor får lära sig att de inte är kapabla att avgöra själva, genom ständiga omdömen, ständiga betyg, som klistras fast på dem. Vi går genom världen redo att betygsättas, och till slut blir betygsättandet något som inte bara tvingas på oss utan något som vi också efterfrågar. För om en får lära sig att det är så en får veta sitt värde, klart som fan att en efterfrågar det. Hur ska en annars kunna känna sig värdefull?

Jag känner hur samma sak lätt händer när jag är i andra relationer. Att jag plötsligt vill bli bedömd. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv innan, men så fort jag är ihop med någon så kommer det där behovet smygande. Fiskandet efter bekräftelse, efter omdömen, som i slutänden bara gör mig ännu mer nedstämd och svag.

Självständighet är något en måste tvingas till, tvinga in sig själv i. Jag försöker göra det så gott det går. Jag försöker att inte fiska efter det, inte fråga, utan istället bära upp min världsbild själv. Och det är knepigt ibland, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att det kommer vara värt det för att slippa känna det ständiga behovet av att bli bekräftad.

Kärlek och saknad.

165Igår kom Isak hem från Lund, där hen varit i två veckor. Under tiden har jag tänkt på det här med saknad.

När jag var med min förra partner blev saknaden efter hen olidlig. När hen var borta så kände jag mig så otroligt jävla ensam, så övergiven. Jag var tvungen att vara med hen hela tiden för att inte den känslan skulle ta över. I det här förhållandet känner jag mig betydligt mycket tryggare, och det gör att jag inte behöver bli bekräftad precis hela tiden.

Det är klart att jag saknar Isak, men inte på samma maniska osunda sätt som jag kunde sakna mitt ex. Inte så att jag måste prata med hen varje dag, inte så att det blir jobbigt och ångestladdat när jag inte får tag på hen. Utan det är en trygg saknad, en saknad där jag är förvissad om att när vi träffas igen kommer alltid att kännas bra och jag kommer känna mig bekräftad.

Den här känslan av att verkligen verkligen behöva en människa där och då förknippas ofta med kärlek och passion. Jag tänker att det egentligen är en ganska osund känsla att hysa den formen av desperat begär efter en annan människa. I mina ögon är det inte ett tecken på stark kärlek utan ett tecken på otrygghet i relationen.

Att det skulle vara någonting sunt i ett förhållande att känna dessa otroligt starka känslor, denna sönderslitande saknad, menar jag är ett resultatet av kärleksideologin. Kärlek ska liksom vara ”passionerat”, det ska göra ont, annars är det inte kärlek på riktigt. Det är såklart inte såhär alla ser på saken, men ofta romantiseras dessa känslor istället för att problematiseras som ett resultat av de strukturer och föreställningar som omgärdar kärleken.

Varför är det så viktigt för människor att positionera sig emot polygami?

Tydligen har Wollin skrivit en krönika om att… hen inte kan tänka sig att leva polyamoröst??? Ett av de bärande argumenten verkar vara att eftersom människor (som Wollin träffar) är såpass keffa generellt så bara måste en bestämma sig för att bara leva med den enda människa en stöter på som är rimlig.

Är det bara jag som tycker att de flesta människor är konstiga? Är det bara jag som hade JÄTTESVÅRT att hitta en vettig människa att leva tillsammans med?

Hur är det möjligt att hitta ett helt pärlband av folk som man vill vara ihop med?

Jag tycker att det låter tråkig för Wollin att hen hittills bara träffat en enda människa som hen kan tänka sig att ha en romantisk relation med. Jag har dock svårt att se syftet med att skriva en jävla krönika om det faktum att en själv, personligen, hänger med keffa människor. Jag råder Wollin att börja söka sig till andra kretsar om det är ett problem för hen att människorna hen träffar är keffa.

Men sedan är det ju som så, att ”vara ihop” är en monogamt konstruerad norm, och för människor som inte är exklusiva innebär det helt enkelt inte riktigt samma sak. Det springer liksom ur insikten om att det är ganska konstigt att förvänta sig att en enda människa ska kunna tillfredsställa alla ens romantiska behov, att en människa ska kunna vara allt för en.

Vad som också fascinerar mig är hur Wollin lyfter upp sin svartsjuka som någon jävla dygd, ett gott föredöme:

För är det inte så kärleken är? Att det passerar en hög med halvdana exemplar och plötsligt står HAN där. Eller HON.

Och då.

Då dödar du den som vill dela.

Då är det du och jag mot världen och jag vill ha dig i en liten ask min älskade. Plocka fram dig och älska dig, visa dig för andra, visst, men aldrig någonsin låna ut dig. Du är för dyrbar.

Låter inte det här behovet av att döda människor som vill dela lite osunt och märkligt? Är det verkligen något positivt, något som vi bör upphöja inte bara som norm utan även som det allra allra bästa? Vore det ändå inte softare om vi slapp känna ett behov av att döda människor om de inte vill vara exklusiva?

Jag blir så matt på människor som ska hålla på och ”resonera” kring och förlöjliga polygami utan att ha en jävla aning om vad de prata om. Varför är det så viktigt för människor att på olika sätt positionera sig emot polygami, om de nu trivs så jävla bra i sina monogama relationer. Hur är det relevant för dem? Kan de inte bara låta det vara, alternativt läsa på lite innan de uttalar sig. Är det verkligen viktigt att världen får veta att du personligen inte begriper hur en kan undvika svartsjuka, eller att du personligen inte begriper hur en kan hitta fler än en person en vill har en romantisk relation med? Vad fan är grejen med alla ängsliga monomänniskors behov av att ständigt hävda att de inte vill vara poly? Det är ju knappast som att deras samlevnadsform är hotad.

En rimlig bostadsmarknad är en förutsättning för jämlikhet.

Den här artikeln handlar om att ”klyftan” mellan singelhushåll och parhushåll har ökat. Den framställer det som att det är en ”vinstaffär” att dela hushåll med någon, när det väl egentligen mest handlar om att det är en förlustaffär att inte göra det och för många helt enkelt ekonomiskt omöjligt. Att framställa det hela som en fråga om att välja levnadsstandard tycker jag är dumt, problemet går otroligt mycket djupare än så. Det är en väldigt viktig jämställdhetsfråga huruvida människor har möjlighet att bo ensamma.

Det är väl allmänt känt att det är dyrare att bo i ensam än med andra människor. Däremot tycker jag att perspektivet singel eller sambo är problematiskt. Som om en bara har dessa tu samlevnadsformer att välja emellan. Det är verkligen en tragisk norm i vårt samhälle att det enda sättet en anses kunna dela sitt boende med en annan människa på är genom att vara tillsammans, eller möjligtvis att ha någon inneboende/vara inneboende (som en såklart alltid har ett maktförhållande till som ofta försvårar rimlig samlevnad).

Jag tänker mig att en viktig del i kvinnors frigörelse är etablerandet av andra boendeformer. Dels av ekonomiska skäl, men också sociala. Det är en skrämmande tanke för många människor att de kanske kommer att var ensamma om de gör slut med sin partner, och förmågan att lämna en man som behandlar en illa är såklart en otroligt viktig del i jämställdheten mellan män och kvinnor.

Detta relaterar också till den här grejen med att folk äger sina bostäder i såpass hög grad som de gör. Jag tror att det har en väldigt negativ effekt på förmågan att bryta upp från sin partner att människor i såpass hög utsträckning äger sina bostäder, vilket såklart är ett symptom på att vi har en bostadsmarknad det det knappt finns några hyresrätter. I och med ägandet så låser en sig till varandra i hög utsträckning, och att skiljas bli ofta en dyr om omständlig affär. Jag tänker mig även att fler tvekar om att gå in i ett gemensamt ägande med till exempel en vän eller en grupp vänner än att dela på en hyresrätt. Ägandet känns permanent på ett sätt som hyrandet inte gör, och jag tror många tvekar inför att gå in i en sådan relation med vänner.

Så länge det för flertalet med nödvändighet innebär stora kostnader och ensamhet att flytta ifrån sin partner kommer det att vara långt kvar till jämställdhet. Får att råda bot på detta behöver vi framförallt en bättre bostadsmarknad, där det är lättare att hitta billiga och bra boenden och där det finns fler kollektiva lösningar. Det är en viktig jämställdhetsfråga att människor har möjligheter att leva även utanför sina parförhållanden, speciellt för kvinnor ur arbetarklassen. Tyvärr är det idag så att dessa möjligheter för kvinnor ständigt begränsas.

Kärleksideologin och förtrycket.

Något jag ofta stöter på när jag kritiserar tvåsamhet, romantik, relationer och så vidare är idén om kärleken, kärleken som räddar allt. Jag blir inte sällan anklagad för att vara kall och beräknande, cynisk och okärleksfull, istället för att uppskatta och ta tillvara på kärleken. Kritiken av relationer antas vara något som fördärvar kärleken, istället ska en ta tillvara på den, vilket är liktydigt med att inte klaga om en har någon som älskar en.

Jag tänker precis tvärtom. Jag tänker att det är fundamentalt för att kunna älska fritt att göra sig av med de patriarkala värderingar som idag präglar idén om kärleken. Jag menar att den sanna kärleken måste sökas bortom den patriarkala konstruktionen av relationer, bortom romantik och tvåsamhet, bortom den ordning av dominans och underkastelse, av känslomässig utsugning, som präglar den monogama heterorelationen i det patriarkala samhället.

Att kvinnor ska uppoffra sig för kärleken och för män är en stor del i kärleksideologin. Kvinnor som väljer bort förtryckande relationer anklagas inte sällan för att vara egoistiska. Till exempel skilsmässan ses inte sällan som något väldigt egoistiskt när kvinnor tar initiativ till den, att de vill gå ur en relation där de lever för någon annan och istället fokusera på sig själva. Idén om att uppoffra sig för kärlekens skull är fundamental i förtrycket av kvinnor. Kvinnor lär sig att det är så kärlek bör se ut, att det handlar om att uppoffra sig, att det handlar om att ständigt ge av sig själv, villkorslöst. Men uppoffringen sker alltid mer från kvinnans sida än mannens. Det är kvinnor som främst utsätts för denna uppoffringens moral, det är inte alls något som läggs på mäns axlar i alls samma uträckning.

Kvinnor som ställer för höga krav i relationer får höra att de är hårda och cyniska, okärleksfulla, något av det värsta en kan vara som kvinna. Att ställa krav handlar om att avsäga sig en av de viktigaste egenskaper en har som kvinna, förmågan att ge kärlek, och det är såklart inget en gör ostraffat. Det handlar om att avsäga sig sin kvinnlighet, och därmed också sin mänsklighet. Kvinnor som inte lever för män i kärleksrelationer avhumaniseras regelbundet, deras mänsklighet blir ifrågasatt och de utmålas som någon slags kallhjärtade cyniker, onda häxor som söker fördärva allt det fina mellan man och kvinna som finns i heterorelationen. Att vara kvinna är att uppoffra sig, och den som inte gör det är inte kvinna. Att sätta sig själv i första rummet är ingenting en som kvinna ska göra, istället ska en offra sig så att män kan fokusera på sig själva.

Ofta får jag höra att jag ska vara med förstående mot min partner, att jag ska tänka på att ”han älskar mig” istället för att fokusera på det negativa, på ojämställdheten. Som om endast det faktum att han älskar mig skulle vara nog för att jag ska vara tacksam och nöjd, som om det då inte skulle spela någon roll om vår relation begränsar mig, berövar mig på energi och kärlekskraft och ger mig mindre tillbaka. Jag kräver såklart mer av en relation än att vara älskad av min partner. Så högt värderar jag inte bekräftelsen som finns i att vara föremål för någons åtrå att jag står ut med att bli förtryckt bara för att få den.

Det finns en idé om att förtrycket är något en måste genomlida för att kunna få kärleken, men förtrycket är i själva verket det som hindrar kärleken. Så länge det finns förtryck kan ingen sann kärlek blomstra, och den som verkligen älskar någon måste sträva efter att sluta förtrycka denne. Det finns ingenting vackert eller kärleksfullt i mäns förtryck av kvinnor, det finns ingenting som heter att uppskatta kärleken i att som kvinna böja sig för förtrycket. Vi måste betrakta kampen emot förtrycket i relationer som en kamp för den sanna kärleken.