Vilken kvinna.

Den här kvinnan alltså. Hertiginnan.

Jag hittade henne för ungefär tre år sedan. Jag trodde att hon var ett troll och tänkte inte mer på det.

Men nu hittade jag hennes blogg igen och hon är fan i mig fortfarande aktiv. Men ungefär tre inlägg om dagen. Om man skrivit aktivt sedan 2006 så kan man ju inte vara ett troll, det finns ingen människa som håller fast vid en fiktiv karaktär så länge. Min slutsats är alltså att denna människa måste finnas på riktigt.

Jag menar. Kolla hennes header (den innehåller slott, flygande grisar, kungakronor och hästar). Och läs vad hon skriver. Det är sinnessjukt.

Det var allt jag hade att säga.

Dagens outfit.

Byxorna och tröjan är second hand, skärpet är från lindex.

Inatt har jag drömt om mitt nya uppdrag på jobbet. Jag drömde att jag gick till skolan och eleverna åt upp mig, att jag inte fick veta vilken tid jag skulle komma dagen efter och så vidare. Sen drömde jag att jag var försenad.

Vaknade kallsvettig i tron att det var onsdag och att jag hade kapitalt misslyckats.

Fan vad jag hatar när man drömmer om vad man ska göra dagen efter. Det är verkligen så jävla jobbigt. Men nu ska jag i alla fall kila till jobbet. Populär storbloggare som jag är har jag dessutom tidinställt inlägg åt er! Håll tummarna för mig nu.

Därför tänker jag aldrig ta bort inlägg om feminism eller politik till förmån för rosa livsstilsmoln.

Katta Kvack skriver om de så kallade lyckobloggarna. Jag kan väl i stort med henne i själva andemeningen i hennes inlägg, att det vore trist om alla bloggar handlade om att servera en livsstil på rosa moln.

Men hon tar också en en annan sak jag finner intressant.

Jag menar, jag vet att Sandra Beijer har en stor skara besökare, monstruöst många fler än vad jag har, så det kanske ligger något i det, men samtidigt tycker jag att det är intressant att det är just de inlägg där jag ifrågasätter, undrar, och kanske just gnäller som får flest kommentarer, flest likes och utan tvekan flest klick, och när jag frågar vilka inlägg ni tycker bäst om, så är det alltid just den sortens inlägg som som omnämns.

I bloggvärlden så är det antalet besökare som räknas. Det är extremt sällan man hör någon nämna kvaliteten på besökarna. Med majoriteten av alla bloggverktyg kan man endast se antalet besökare och inget mer.

Jag använder Google Analytics när jag kollar min statistik. Jag uppskattar att det är det mest rättvisa statistikverktyget, vilket såklart kan skära i hjärtat.

Med Analytics kan man såklart se hur många besökare man har. Förutom det kan man se hur många som ”studsat” på sidan, alltså varit inne mindre än tio sekunder (det brukar vara strax över hälften för mig, vilket jag tror är ganska genomsnittligt). Jag kan också se hur länge den genomsnittliga besökaren är inne, vilket djup besöket har och en rad andra saker. Jag kan också se vilka besökskällor som levererar vilka sort besökare. Från vissa sidor så stannar nästan ingen kvar längre än tio sekunder, från andra så är genomsnittslängden på besöket uppemot tio minuter, vilket är väldigt länge (tänk själva hur ofta ni läser samma blogg i tio minuter).

Jag tror inte att Kissie brukar komma upp i en genomsnittlig besökslängd på över två minuter ofta, men jag gör det titt som tätt. Det skulle jag säga innebär att kvaliteten på mina besökare är högre, vilket givetvis beror dels på att min blogg inte är så stor och därför inte har så många okynnesbesökare, men också på att innehållet inte är lika lättsmält.

Viktor Barth-kron skrev för en tid sedan en debattartikel om att man bör gräva ner Kissie-ekonomin, där han bland annat menade att annonsörer sällan vet i vilka sammanhang de publiceras på internet eftersom det bara är mängden besökare som räknas. Jag kan inget annat än hålla med. Det är klart det är kul med många läsare, men det finns inget roligare än när folk skriver kommentarer långa som hela inlägg helt enkelt för att de är engagerade i det jag skriver om. Och därför tänker jag aldrig ta bort inlägg om feminism eller politik till förmån för rosa livsstilsmoln.

Lärarvikariens mardröm.

Idag har jag haft en riktigt helvetesdag. Lärarvikariens mardröm, så att säga. Jag började nästan gråta och det har man ju hört historier om vikarier som gjort.

Men nu! Nu ska jag vara på samma skola i en månad. För man hoppas då, för man vet ju aldrig hur det blir med sånt där. Så otroligt skönt att veta vilken tid man ska vara var mer än 30 minuter i förväg.

Feminism del fyra, om sexualiseringen av det offentliga rummet.

Jag skrev ju innan om Malin Swalins idiotiska ledare. Jag har även en reflektion kring den på temat feminism.

Malin skriver att det är konstigt att samma människor som försvarar det offentliga hånglet också är dem som tycker att man bör kämpa emot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet.

Ännu märkligare är att det finns människor som står upp för offentligt hångel och samtidigt vill använda lagen för att få bort ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. En putande Fredrik Ljungberg på jätteaffisch är aldrig så påträngande som hångelparet på tåget.

Jag läste en forskningsrapport om populära tv-serier riktade till kvinnor och där framfördes tesen att det var pornofierad puritanism det rörde sig om. Jag vet inte om jag skulle använda uttrycket pornofierad i sammanhanget men hela poängen var hur som helst att tv-serierna genomgående var fasta vid könsroller och idéer om att samspelet kvinnor och män emellan mest centrerar kring könsumgänge. Trots detta så nämndes eller visades inte sex som sådant ofta och om det gjorde det så var det lite pinsamt och ”fel”. Tjejerna gick omkring och var snygga och sexiga mest hela tiden och antogs vara intresserade av att killar skulle gilla dem, men deras egen sexualdrift var tabubelagd.

Jag tycker detta är en utmärkt analys av den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Var man än tittar så ser man avklädda kvinnor (och män, ibland) som är ”sexiga”. Men det finns något unket i sexigheten, för sex ser väl för helvete aldrig ut så? Sådär finputsat och onaturligt.

Ofta refereras det till en reklam som ”sexig” för att den innehåller avklädda människor. Men det är sällan mängden kläder på modellen som avgör hur vi uppfattar en reklam. Det är något annat: ett ansiktsuttryck, en miljö, en förväntan. Jag tror till exempel att vi kan enas om att bilden nedan är betydligt mycket mer sexuell än en genomsnittlig underklädesreklam trots att tjejen har kläder på sig (oavsett om man tänder på djur eller ej).

Så vad är egentligen sexigt? Hur ser ”riktigt” sex egentligen ut? Det är säkert olika för olika personer men jag hävdar att de flesta som har en någotsånär utvecklad sexualitet (alltså haft sex ett tag och njuter av det) har ett begrepp av sexighet som skiljer sig från det där kliniska som man ser i underklädesreklamer. När jag knullar ligger jag i alla fall inte med lätt särade läppar och perfekt glansig hy. Jag stönar och grismacherar och luktar säkert fruktansvärt mycket svett. Tiden när jag tänkte på att vara snygg medan jag knullade är lyckligtvis långt borta. Sex är inte kliniskt, sex är svettigt, smutsigt men framförallt något ytterst fysiskt, djuriskt och naturligt.

Så här ser det inte ut i det offentliga rummet. Snarare handlar sexualiseringen av det offentliga rummet om någon slags falsk sexualisering, där man gärna visar hud och hintar om saker som sägs vara sexuella, men aldrig går över gränsen till det där djuriska och naturliga.

Jag läste ett inlägg på tuttrevolution om att Asos hade suddat ut bröstvårtorna på sin modell.

Och detta får nog sätta fingret på det jag famlar efter. Här står modellen, hon visar hud, klyfta, hon har särade glasiga läppar och en genomskinlig bh. Sexiga attribut från topp till tå. Men hennes bröstvårtor är bortretuscherade.

Många tycker säkert att det skulle vara stötande med bröstvårtor. Men kom igen, den här bilden anspelar på sex, oavsett bröstvårtornas befintlighet. Är det inte egentligen värre att kvinnor växer upp med iden om att en snygg kvinna saknar bröstvårtor än med att få se naturliga kvinnobröst på stan. Ofta handlar nog moralpaniken inte om sex, utan om naturlighet. Att vi är rädda för det naturliga.

I sexualiseringen av det offentliga rummet så förflyttar man sex ifrån vad det egentligen är, något naturligt fullt av kroppsvätskor, till något slags låtsassex. Retuscherat och regisserat. Snyggt och avskalat. En halvöppen mun med läppglans på en kvinna utan bröstvårtor. Och kvinnor förvandlas i samma veva till några slags låtsassexobjekt. Ständigt pigga, fräscha, vältränade, airbrushade, slätrakade och med den där kåta och villiga blicken. Och numera dessutom utan bröstvårtor.

Och det är därför det är okej att hångla offentligt och fortfarande vara emot den ständiga exploateringen av perfekta kvinnokroppar i sexiga positioner. För att hångla är naturligt, det är jämställt, det är inget obehagligt ideal som sätter press på människor att vara perfekta till omänsklighetens gräns.

Jag skiter fullständigt i hur mycket sex som finns i det offentliga rummet, men jag skulle bra gärna vilja ha lite mer naturlighet.

Fyndigt och slagkraftigt.

Den här lappen tyckte jag var mycket festlig.

Tänker mig folk som tycker att Patriot.nu (som det är ”reklam” för) är en bra sidan som sitter och fnular. Vad ska de komma på för slagkraftigt?

EU är ju en dålig union. Och Sovjet var också en dålig union. Så vi kopplar ihop dem såhär i vår lapp va! Så alla fattar hur dålig Sovjetunionen är!

Och alla ba: ”gu vad fyndigt och slagkraftigt”.

Hoho.