Etikett: förtryck

Hur kan en säga sig företräda människors lika värde och inte vilja kämpa emot strukturer?

Twittrade om hur soft det måste vara att vara liberal och medelklass eftersom en då tror att alla ens framgångar i livet beror på ens eget slit. En person menade på att hårt slit lönar sig oavsett. Nå, detta må vara sant, inte vet jag, men fortfarande så är ens bakgrund en väldigt avgörande komponent i var en hamnar, skulle säga att den står för i alla fall 80-90 % om en begränsar sig till olika människor i Sverige. Jag påtalade detta och fick ett smått nedlåtande svar som löd ungefär: ”nej, världen är inte rättvis, men en får jobba ifrån sin utgångspunkt”, underförstått att det inte är någon mening med att kämpa mot strukturellt förtryck utan att det bästa är att bara svälja det och köra på. Kämpa hårdare.

Detta är standardsvaret från liberaler när en påtalar att det finns strukturella faktorer som påverkar människors levnadsbana. Först ett förnekande, sedan ett uppfodrande ”jamen kämpa på så blir det bra, hårt slit lönar sig”. Läste bland annat en debattartikel av Cwejman med titeln ”offra offermyten”, som tyvärr verkar vara nedtagen men som finns i en cachad version här,  som handlade om att invandrare inte borde tänka så mycket på att de är strukturellt förtryckta utan istället borde kämpa hårdare:

Många av de jag växte upp med uppmanades av sina föräldrar att anstränga sig dubbelt så hårt. De insåg att deras barn hade sämre ekonomiska förutsättningar men också färre kunskaper om samhället, dess arbetsmarknad och sociala koder än de jämnåriga kamraterna. Därför var kraven högt ställda. Man visste att det inte gick att falla tillbaka på något.

Cwejman erkänner alltså det strukturella förtrycket. Hen medger att den som har invandrarbakgrund måste jobba dubbelt så hårt för att nå samma resultat. Ändå ser hen inte detta som ett tecken på ett samhälle som måste förändras, utan endast som ett argument för att den enskilda individen måste kämpa hårdare. Lösningen på strukturellt förtryck är därmed given: kämpa dubbelt så hårt. Tyvärr är det ingen kamp emot förtryck som åsyftas här, utan en kamp för att personligen få komma in i samhällets finrum, eller ens kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Det spelar inte roll om enskilda individer gör detta, förtrycket kommer ändå kvarstå.

Dessutom så är det där ”hårda slitet” som det alltid talas om ingen obetydlig småsak. Att slita mer på arbetet är ingenting en bara väljer att göra, utan det är något som tar på en. Det tar av ens tid och ens kropp, ja faktiskt av ens liv. Det handlar inte bara om typ målmedvetenhet utan det handlar om att strukturellt förtryckta måste ge mer av sig själva för att kunna nå samma resultat som någon som inte är förtryckt. Det handlar om att slita mer på sin kropp och sitt psyke, om att offra mer av tiden med vänner och familj. Detta kommer inte heller att upphöra när en ”kommit in” och ”nått framgång”, utan överpresterandet är något en måste fortsätta med även efteråt. Det som strukturellt förtryckta personer betalar med är alltså sina liv. Det är liksom ingen småsak detta, även om det är så vissa försöker framställa det genom att säga att det ”bara” är att kämpa hårdare.

Det förbryllar mig att en person som är uttalat liberal och borde ha någon slags idé om människors jämlikhet och okränkbara värde kan se och erkänna förekomsten av strukturellt förtryck och ändå inte vilja lösa det på ett politiskt plan. Jag trodde att det var en grundläggande idé inom liberalismen att människor ska ha samma möjligheter i livet. Vissa liberaler går runt detta genom att helt enkelt förneka att det existerar förtryckande strukturer över huvud taget, vilket må vara idioti men åtminstone troget ideologin, men detta resignerade konstaterande av strukturer som sedan ändå följs upp av ett ”men det är inget att göra åt, utom att kämpa hårdare såklart” övergår mitt förstånd. Hur kan en säga sig företräda människors lika värde, frihet och så vidare och samtidigt inte vilja kämpa emot strukturer som utgör en faktiskt begränsning av dessa.

Vi kan inte krama ur all ondska ur världen.

Alltid när det diskuteras näthat så dyker det också upp uppmaningar till nätkärlek. Argumentet brukar vara ungefär att hat är dåligt och att kärlek är bra, och därför måste vi liksom kärleksbomba sönder den taskiga kulturen på internet.

Jag är helt med på att det kan betyda otroligt mycket att få stöd för sina åsikter. Jag minns bland annat när jag hade en artikel uppe på Aftonbladet och fick enorma mängder negativa kommentarer. Då betydde det mycket att det fanns en massa andra personer som backade upp mig. Även om en är övertygad om sin åsikt och även om de som vänder sig emot den inte har något att komma med så är känslan av att stå ensam mot världen jävligt jobbig. Då betyder stöd och uppmuntran från andra mycket.

Men att framställa det som att det grundläggande problemet är att det hatas för mycket och älskas för lite är enligt mig en väldigt tunn analys av det hela. Det är en analys som bortser från en mängd olika aspekter.

Vissa personer försöker framställa allt hat som ekvivalent, oavsett vem det drabbar och varför. Hat som drabbar kvinnor enbart för att vi existerar framställs till exempel som ungefär samma sak som det hat som drabbat Ström efter att hen aktivt bidragit till ett samhällssystem där kvinnor förtrycks dagligen. Borgerliga skribenter och politiker blir ledsna när folk blir arga för att de aktivt bidrar till en samhällsordning där folk förlorar hälsa, hem och ibland rentav mister livet.

De förutsättningar ur vilka hatet uppstår försvinner ur beräkningen, det hela avkontextualiseras och frågan framställs som betydligt mycket simplare än vad den i själva verket är.

Det finns en massa hat som är berättigat, ja rentav nyttigt. Hat kan vara en frigörande kraft hos den som är förtryckt. Visserligen är det alltid otrevligt när det uttrycks, men en kan inte förvänta sig att livet ska vara en jävla tebjudning, speciellt inte i rådande samhälle. Vad som i regel är ännu otrevligare är det förhållanden som gjort att hatet kommit till. Jag hade såklart önskat ett samhälle utan hat, men det finns mycket hat som har legitima orsaker och en kan inte önska bort hatet utan att samtidigt bekämpa de förhållanden ur vilket det föds.

Detta är också relaterat till det jag skrivit om stabilitet. Stabilitetsidealet gör att det i många fall framstår som viktigare att vara ”snäll” än att kämpa för frigörelse. Ett stabilt samhälle som innehåller dagligt förtryck väljs framför en våldsam omvälvning av detsamma. På samma sätt uppmuntras alla att besvara hatet med kärlek, hitta en fredlig lösning, vända andra kinden till och vara den ”bättre människan”.

För att kunna föra en relevant diskussion om hat kan en inte utgå från att allt hat är likadant och bör behandlas lika. Vi måste ha olika typer av förståelse för olika sorters hat. Det hat som drabbar kvinnor för att de är kvinnor är ett hat som fyller funktionen att cementera patriarkatet, något jag som feminist vänder mig emot. Hatet som riktas mot företrädare av förtryckande strukturer är däremot en funktion av förtryck som finns i samhället, och kan dessutom ha potentialen av omkasta samhället till det bättre om en som jag har uppfattningen att förtryck är något dåligt.

Så sprid för all del kärlek till de ni tycker om, men tro inte att ni kommer kunna krama ur all ondska ur världen. Uppskattning och stöd kan vara otroligt viktigt för att få folk att kämpa vidare, men det kan aldrig vara hela lösningen.

Grund analys lägger skulden på kvinnorna.

Läser ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är aktiva i att sprida misogyn humor och heja på människor som gör det.

Vad jag däremot vänder mig starkt emot är idén om att kvinnor skulle vara de enda som ägnade sig åt detta. Hur ofta hör man till exempel inom om homosexuella som är ”sköna” i och med att de kan ”driva med sig själva” eller människor som accepterar och till och med uppmuntrar kränkande tillmälen som är riktade mot deras egen etnicitet. Även bland personer som är utsatta för mobbing kan man se den här tendensen att ursäkta och ibland rentav understödja sin egen utsatthet. Liksom vara klassens clown, hävda att det är ”lugnt” när någon vuxen frågar och så vidare. Kanske förekommer det inte i just de facebookgrupper där skribenten för sig ”research”, men det förekommer garanterat. Jag har sett det flera gånger med mina egna ögon.

Detta är ett beteenden som finns hos praktiskt taget alla utsatta grupper! Det är egentligen inte så jävla konstigt, för alla vill ju vinna mark hos de som har makten och statusen, vilket så gott som alltid är förtryckarna. Ett lätt sätt att göra detta på är att ta förtryckarnas parti och därmed bli rankad högre inom den egna gruppen (givetvis på villkoret att en är med och legitimerar förtrycket). Vilken antifeminist vill inte ha en kvinna som kan intyga att hon minsann inte känner sig förtryck aaalls? Var och en som varit i en debatt kring strukturellt förtryck borde veta att det ständiga esset i rockärmen är att ”jag träffade minsann en kvinna som tyckte att det var jättebra med slampskämt/horstigma/mer ansvar för hemmet/osv osv”. Det är ett säkert sätt att få status, att bli erkänd och räknad med.

I slutet av Ajourinlägget står denna fräscha antydning av att kvinnor själva är ansvariga för att kvinnoförtrycker kvarstår:

Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.

Är det kvinnornas fel att det finns en könsmaktsordning? Är det de påhejande kvinnornas fel att förtrycket finns från första början, eller att det kvarstår? Troligen inte!

Givetvis så kan alla, både män och kvinnor, bidra till upprätthållandet av patriarkala strukturer. Men det är inte konstigt att en som förtryckt väljer att alliera sig med förtryckarna om det är ett av sätten en kan vinna status på. Det är en del i hur könsmaktsordningen fungerar. Genom att göras till norm för samhället så utgör manlighet och mäns intressen måttstocken för hur en vinner status, mäns idéer om vad som är ”roligt” dominerar och som kvinna gör en bäst i att hålla käft eller, ännu bättre, spela med i det hela. Det är ju så kul med ”sköna” kvinnor som klarar av att ha lite ”distans”.

Problemet blir när dessa kvinnor utmålas som feminismens fiender. Feminismens fiende har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, andra kvinnor. När andra kvinnor bidrar till könsmaktsordningen är det aldrig en orsak, utan på sig höjd ett symptom. Ett symptom på ett djupt orättvist system där män utgör måttstocken för vad som är roligt, acceptabelt och eftersträvansvärt.

Genom att skriva den här typen av texter om hur kvinnor upprätthåller patriarkatet, utan att på något sätt analysera varför det ser ut såhär, så gör en kvinnor ansvariga för sitt eget förtryck. Det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Vad som hade varit mer konstruktivt och vettigt är att försöka gräva djupare i varför det är såhär, vad det är för mekanismer som gör att personer bidrar till sin egen underordning. Då hade det kunnat vara till hjälp för den som vill bryta sig loss, och inte bara samma gamla skuldbeläggande av offret.

Vem ska ta orden tillbaka?

Ofta så hör en folk argumentera för att ord ska ”tas tillbaka”, alltså sluta ses som något ”negativt” och istället uppbäras med stolthet. Orden kan vara hora, slampa, neger och liknande, alltså ord som länge använts som kränkande tillmälen riktade mot en given grupp som dessutom är förtryckt i samhället.

Det intressanta är dock att de som propagerar för att orden ska ”tas tillbaka” nästan aldrig själva tillhör den grupp som dessa ord brukar ritas emot. Det är ofta vita män som försvarar sig rätt att säga hora, neger och liknande med att dessa ord måste sluta vara så laddade.

Jag tänker att det ju måste vara upp till den grupp som faktiskt drabbas av dessa tillmälen att avgöra om, när och hur ett ord ska tas tillbaka. Privilegierade personer ska inte komma och avgöra hur andra ska känna inför vissa ord.

Vidare så är det väldigt ofta som dessa ord även av de personer som tycker de ska ”tas tillbaka” och frigöras från laddning används på ett sätt som utnyttjar, och därmed såklart även förstärker, denna laddning. Om du använder ”hora” som ett skällsord eller kraftuttryck så kan du inte sedan komma och säga att du tycker det ska vara oladdat. Om ordet hade varit oladdat så hade det inte kunnat användas på detta sätt, och att det används på detta sätt markerar och förstärker också dessa laddning.

Jag är trött på att få förklarat för mig att ord som använts för att skämma och förtrycka kvinnor under mycket lång tid inte alls är fula eller laddade och att jag borde sluta reagera. Detta är helt enkelt inte sant. Dessa ord är laddade med tusentals år av förtryck, och deras laddning utnyttjas även av de som påstår att de saknar laddning.

Säkerligen finns det kretsar där dessa ord används på ett oladdat sätt eller där folk tycker att de har en positiv laddning. Detta betyder inte att orden i samhället i stort har fråntagits sin traditionella roll som skällsord för att förtrycka en grupp. Och det utgör ytterligare ett led i detta förtryck att förklara för dessa människor hur de ska känna, tycka och tänka inför dessa ord.

Det är inte din roll att som privilegierad ta ord tillbaka. Ord ska tas tillbaka av de som drabbas av dem, ingen annan.

Förtrycket finns även här.

Mitt bestämda intryck är att det de senaste två åren har demonstrerats som aldrig förr. Det har föregått flera emancipatoriska uppror på många olika ställen runt om i världen. Dels den arabiska våren, dels demonstrationerna i Moskva, men också i västvärlden så har den senaste tiden präglats av protester. Kravallerna i London, demonstrationer mot Eu:s krispolitik i såväl Aten som i Frankfurt, vilka har dragit till sig aktivister från hela Europa, demonstrationer för ett fritt internet och 99 %-rörelsen. Man kan vara för eller emot det system som det demonstreras emot, men faktum är att det även här har visats ett enormt folkligt missnöje med en politik som förts.

Vissa är upprörda över att man ens nämner dessa saker i samma andetag, att man på vänstervridna kultursidor har mage att jämföra de protester som skett här i civiliserade och demokratiska väst med den frigörelsekamp som skett under till exempel arabiska våren. ”Vi är ju för demokrati”, resonerar man, och således finns det här ingen anledning till protest. Den ska man sköta inom den parlamentariska demokratins ramverk.

Adam Cwejman menar att man genom denna jämförelse ”tunnar ut” den viktiga demokratikampen i mellanöstern, att man förlöjligar den genom att jämställa den med några giriga slynglars demonstrationer. Men av vad jag har sett så är de som varit snabbast på att förklara sitt stöd till demokratikampen i mellanöstern, de som varit mest pådrivande med att vi ska hjälpa till och så vidare ofta samma personer som även engagerar sig i de rörelser som skett på hemmaplan. Det finns inte ett visst antal sympatipoäng men kan dela ut, det går alldeles utmärkt att se att det finns förtryck både där och här, och att båda måste störtas. Det är inte så att kampen mot förtrycket här skadar kampen mot förtrycket på andra ställen i världen.

Ingen som har jämfört emancipatoriska kamper i västvärlden med de i mellanöstern eller Ryssland har försökt få de senare samhällenas övergrepp att framstå som mindre allvarliga, snarare vill man visa på allvaret i vår egen situation. Tanken har aldrig slagit mig att de som sker där skulle vara mer okej bara för att jag kan se paralleller till situationen i min egen del av världen, det har snarare stärkt min övertygelse om att vi globalt måste kämpa emot förtryck oavsett om det sker innanför ramarna av en parlamentarisk demokrati eller under en regelrätt diktatur.

Givetvis har det skett hemskheter i de västliga upprorens spår, på samma sätt som det med största sannolikhet gjort det även i mellanöstern. Ingen tror väl på allvar att de har flutit förbi utan att människor har behövt sätta livet till och saker förstörts? Ingen tror väl på allvar att det inte även i Egypten, Tunisien och Libyen har funnits personer som utnyttjat det allmänna kaoset till att berika sig genom plundring? Ändå accepterar man detta, eftersom det är en resning mot en diktatur som sker. Man ser att våld är oundvikligt i situationen och accepterar det. Poängen är inte att allting är acceptabelt så länge det handlar om folklig resning, inte alls. Det är fel att skada människor, alltid. Om situationen blir tillräckligt prekär är det dock vad som kommer ske, och en situation kan vara prekär på fler sätt än att en ondsint envåldshärskare dikterar allt. Vissa människor kan inte se att det kan komma förtryck från andra håll än statliga.

Jag menar inte att vi på något vis har det lika illa som i mellanöstern eller Ryssland, men bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra. Vi har det bättre här, jag skulle aldrig vilja byta ut mitt samhälle mot det Ryska, det har jag inga problem med att säga. Här har jag i alla fall någon slags frihet, något slags inflytande. Men ändå: man måste kunna se att trots att vi har flera olika partier att välja mellan så betyder inte det att vi har några större reella valmöjligheter kring hur vi vill att vårt samhälle ska vara format, man måste kunna se att trots att vi på papperet har yttrandefrihet, föreningsfrihet och så vidare så är många människor i situationer där möjligheten att nyttja dessa i praktiken är små, man måste kunna se att det är ett problem när människor hindras från att demonstrera även här i fina demokratiska Europa, även när det motiveras med ”säkerhet”.

Adam Cwejman må sympatisera med det samhälle vi har idag, men det betyder inte att det är befriat från verkligt förtryck eller att resningarna är oberättigade, bara att han inte sympatiserar med agendan. För Cwejman utgör enpartistaten det yttersta onda, och även (verkar det som) det enda man är berättigad att ta till handgripligheter och gå utanför lagen för att protestera emot. Men protesterna talar sitt tydliga språk, och tusentals människor håller uppenbarligen inte med. Och dessa röster trycks ner, av undantagstillstånd och hårdare tag, överdrivet stränga straff och så vidare. Förtryck existerar uppenbarligen även inom de liberala demokratins ramar, och så länge ingen förespråkare av detta system höjer sig röst emot detta så kommer jag inte att ta deras tal om frihetskamp på allvar.

Den rena makten.

Människor vill ofta tro att just de själva, deras kultur och så vidare är ett uttryck för den fria vilja. Vi bär inte vissa kläder för att samhället är konstruerat på ett visst sätt och vi blir påtryckta med värderingar, ideal och bilder utan för att vi nyttjar vår fria vilja. Andra, däremot, är offer för sin kultur. Detta är såklart välkänt och det ligger väl i förtryckarnas intresse att definiera just resultatet av sitt förtryck som ett uttryck för fri vilja, men varför offren är så fruktansvärt måna om att bibehålla denna bild är desto konstigare.

Jag antar att människor har ett behov av att känna sig fria. Speciellt om man under en lång tid anpassat sitt liv efter dessa förtryckande ideal. Att vid en sisådär 10-20-30 år av dagligt sminkande, rakande, noppande, klämmande och bantande så blir det nog en stor smärta att inse att all denna tid varit förgäves, precis som att lämna ett ruttet förhållande som man klamrat sig fast vid under flera år trots dess ruttenhet. Det blir ett erkännande av förlorad tid, och det är smärtsamt.

Men en större faktor tror jag är att den som inte spelar med i en förtryckande samhällsordning riskerar att bli en måltavla för vad jag skulle vilja kalla det rena förtrycket. Så länge man ställe upp på förtryckarnas spelregler så får man i regel inga större problem. Om man dessutom arbetar aktivt för att detta förtryck ska fortgå, som kvinnliga antifeminister, så blir man emottagen med öppna armar. Anledningen torde vara uppenbar, dessa nyttiga idioter spelar makten rakt i armarna och ger den något att visa upp när den ifrågasätts. ”Se här, vi kan inte vara så onda som du påstår, för varför skulle då de vi förtrycker komma hit”. Argumentation haltar uppenbart, för inte ser vi det på samma sätt när en muslimsk kvinna talar om sin vilja att böra burka. Då ser vi det fortfarande som ett uttryck för förtryck. Kanske tänker vi till och med att hon blivit tvingad att säga så med hot om våld.

Även om ingen någonsin försökt hota mig till att säga att rådande samhällsordning äger så märker man tydligt vilka nackdelar man får som feminist. Feminismen har hjälpt mig med mycket och jag skulle under inga omständigheter avsäga mig den eller mena att den gett mig mer olycka en lycka, men det är också en identitet som leder till friktion i mitt möte med omvärlden. Det hade onekligen varit lättare att inte vara feminist, då hade jag kunnat foga mig i rollen som en duktig kvinna och inte klagat. Jag hade sluppit hot, spott och spe. Jag hade sluppit bli upprörd över personer som beter sig sexistiskt, och jag hade sluppit bli betraktad som bitterfitta när jag påpekar det.

När det osynliga förtrycket skalas bort så blottas den rena makten. När man blottlägger härskartekniker, förväntningar och strukturer, så kommer man närmre inpå förtryckets kärna. När du vägrar underordna dig allt det som åläggs dig socialt, allt det där du inte fysiskt tvingas till men som förväntas av dig, så blir maktens metoder mer och mer råa. Först handlar det om tröttsamma övertalningskampanjer, sedan personangrepp och hotelser. Slutligen kanske det utmynnar i faktiskt, fysiskt våld. Dessa metoder behöver naturligtvis inte användas mot personer som fogar sig utan dem.

Om du vill veta vad dina förtryckare går för, utmana dem. Förstå och ifrågasätt deras maktspel. Ju mer du gör detta desto brutalare blir metoderna. Som ett barn som försöker argumentera emot sina föräldrar, efter ett tag så kommer man till punkten när det kvarvarande argumentet är ”jag är din förälder, så jag bestämmer”, sedan kanske hotelser i form av indragen veckopeng, utgångsförbud eller liknande. Då har man kastat masken och använder sin makt som skäl i sig, utan att linda in den i vackra ord eller argument. Det står uppenbart att makten finns där för att den finns, inte för att den på något sätt är bra eller berättigad.

Feminism handlar om att kämpa mot förtryck.

Himla bra skrivet av Jenny på brunheten om den vändning som kommit i feminismen idag. Det har blivit ett absurt stort fokus på kvinnor, vad kvinnor gör, vad våra utseenden vår livsstil och så vidare förmedlar till andra kvinnor och så vidare in i oändligheten. Alla kvinnors val ska dissekeras, analyseras, problematiseras och ofta till sist ursäktas med att det är ”okej” att vara som Kissie för man får inte skuldbelägga andra kvinnor och så kommer vi liksom ingenstans. Parallellt med detta har även påståendet att kvinnor och män är lika skyldiga till patriarkatet dyker upp oftare och oftare, ibland så att det liksom tas för allmän feministisk sanning.

Och ja, patriarkala strukturer upprätthålls av både kvinnor och män som jag skrivit miljontals gånger men i samhället idag är det som så att män som grupp har mer makt. De har mer kapital, sitter oftare i maktfulla positioner och så vidare. Det är detta, detta manssamhälle, som feminismen måste kämpa mot. Det är i detta som vår strukturella underordning ligger.

Sedan kan man analysera könsroller för båda könen utan och innan och det är också en viktig debatt och diskussion, eftersom det handlar om frihet för individen. Men när för mycket av det feministiska samtalet handlar om detta blir det lätt att glömma vad vi kämpar emot: förtryck. Vi kämpar mot patriarkatet, mot manssamhället, mot att vi alltid anses vara mindre värda, mindre kloka, mindre kompetenta på grund av vad vi har mellan benen.

Det är egentligen så väldigt enkelt, men ibland gör vi det istället mycket svårt. Kanske kommer det ur en rädsla för att ta ställning, en rädsla för att säga: ”jag är förtryckt och det vill jag kämpa emot. Och detta innebär att en massa män kommer att bli bortträngda från sina positioner i samhället”.

För det är ju så det är, att när en diskriminerad grupp slutar diskrimineras så leder det automatiskt till att andra förlorar sitt privilegium. Om det finns 10 styrelseposter och kvinnor ska ha hälften så betyder det att några män kommer trängas bort därifrån. Och vi kan säga att detta leder till fördelar även för dem, och det är visserligen också sant men det handlar fortfarande om att maktfördelningen i samhället ska bli jämn mellan män och kvinnor, och då kommer män att förlora makt.

Feminismen är en kamp emot kvinnoförtryck och det är också detta vi framförallt måste tala om. Vi måste tala om makt. Både gruppen kvinnors makt i samhället men också om enskilda kvinnor makt över sig själva och sina liv. Vi måste tala om frigörelse, men inte bara om frigörelsen det är att kunna knulla runt och shoppa dyra väskor utan om frigörelse från manssamhällets förtryck. Annars kommer feminismen bara att handla om det ingår i den feministiska livsstilen att baka kakor eller inte. Och det är i sanning en väldigt obetydlig feministisk fråga.

Hur mycket du än vill så kan du inte svära sig fri från detta.

”Buhu”, tycker någon, ”tycker du att jag har någon slags skuld bara för att jag råkats födas som vit/man/medel-/överklass?”. Nej, det tycker jag inte, inte skuld. Men du har ett ansvar.

Man kan inte ändra sin hudfärg, sin bakgrund, sin sexualitet eller sin könsidentitet men man kan lära sig att se sitt privilegium och ta ansvar för det.

Om du lever i ett samhälle där du är privilegierad på grund av dina medfödda egenskaper så har du automatiskt en delaktighet i denna samhällsordning. Ingen kan ställa sig utanför och svära sig fri från ansvar, säga ”det var inte jag”. Om man har möjligheten att agera har man också skyldigheten att agera. Om man dessutom tjänar på den ordning som man genom sin ickeagens tillåter fortgå så är det än värre.

Men människor vill inte erkänna sitt ansvar inför samhällsordningen. Man vill hellre gnälla om ”arvssynd” och att det faktiskt inte var en själv som uppfann patriarkatet, rasismen, klassamhället och så vidare. Att man faktiskt är emot sånt.

Fast det räcker banne mig inte att vara emot på ren fråga. Man måste agera också, ta ställning. Man behöver inte viga sitt liv åt det, men man borde i alla fall ägna några tankar åt det. Man borde i alla fall ingripa när man uppenbart ställd inför det.

Om du ser en grupp bli utsatt för förtryck så borde du efter bästa förmåga ingripa. Nej, ibland kan man inte och ibland orkar man inte och så är det och det är okej. Men att urskulda sin ickeagens med att det ju inte var du som var förtryckaren är som att stå och se på när någon blir slagen och sen tycka att du har noll och intet ansvar i situationen.

Den här gruppen människor är nästan värre än de som förnekar maktstrukturer rakt av. Den föregående vill inte se hemska saker, det kan jag förstå, men den andra liksom ser hur världen ser ut men vägrar erkänna sitt eget ansvar i det hela. Detta ansvarsfrånskrivande är förskräckligt, det är en sådan total brist på civilkurage att jag baxnar. Det är en sak att inte våga ingripa, att inte kunna, men en helt annan sak att bara inte vilja ingripa och sedan ursäkta med att det inte var ”du som börja” eller något i den stilen.

Seså. Ta av er offerkoftan, sluta gnälla och ta ert ansvar som delar i ett större samhälle. Hur mycket du än vill kan du inte svära dig fri från detta, såvida du inte typ flyttar ut i skogen och aldrig mer träffar en annan människa.

En jävligt oviktig klassfråga.

Såg på Agenda med Gustav Fridolin som medverkande idag, där det diskuterades miljöskatt. Fridolin tog upp detta att flyg väldigt ofta är otroligt subventionerat, till skillnad från annan och mer miljövänliga fortskaffningsmedel, och menade såklart att vi måste ha skattesatser som gynnar miljövänligt leverne.

Och sedan den eviga responsen på detta: ”så du menar att det ska bli dyrare att flyga? Stackars alla barnfamiljer när de ska på Thailandssemester!”. Herregud, hur kan man ens vräka ur sig en sån sak? Fridolin var väldigt tydlig med att man ska bygga upp ett system för ett miljövänligare samhälle som inte gör det svårare för de personer med de minsta marginalerna. Som respons på detta så säger programledaren att dessa barnfamiljer som åker till Thailand tillhör denna grupp. Ursäkta mig, men det gör dem inte. Hur fast är man inte i sitt medelklassperspektiv om man ser barnfamiljer som har råd att åka till Thailand som någon slags representant för hushåll med små marginaler. Det är klart att det finns Thailandresenärer som tillhör denna grupp, men det är knappast representativt.

Sedan säger programledaren att Fridolin vill göra det till en klassfråga att åka till Thailand. Fattar ni det? En klassfråga! Herregud människa, det är redan en klassfråga. Och ja, jag tycker fan att det är helt okej att det är en klassfråga att åka till Thailand. Det är klart jag önskar att ingenting i hela världen var en klassfråga, men i förhållande till alla andra saker som människor vägras tillträde till på grund av sin klasstillhörighet så tycker jag att semester i Thailand är en av de minst akuta.

Om man nu tänker sig att man slutar gynna miljöfarlig trafik och börjar subventionera miljövänlig trafik, såsom tåg och kollektivtrafik, istället. Det är väl rimligare att man prioriterar att människor kan ta sig till skola eller jobb eller hälsa på familj och vänner i landet än att de ska kunna semestra i Thailand. Att kollektivtrafik är en klassfråga är en jävla skam, att semester i Thailand är det är på sin höjd en tråkig omständighet för ett antal hushåll som ligger i gränslandet.

Det är ju skitbra att man har börjat tala om klass mer och mer i den offentliga debatten, jag tycker verkligen det är viktigt och en positiv utveckling. Men det blir bara fånigt när man tar upp saker som att Thailandsresor blir dyrare som ett exempel på klassförtryck.

Mansrättsaktivister borde fokusera på sina egna problem istället för att hacka på oss feminister.

Ofta stöter man på en invändning som låter typ såhär: ”ameh duuuråååå” när man tar upp problem i mäns inställning mot kvinnor. Det kan antingen röra sig om att man vill påpeka att förhållandena även kan vara motsatta eller om att det finns andra förtryck. Till exempel att jag är vit, hetero, cis och medelklass och därmed står över i andra maktstrukturer.

Detta stämmer. Absolut. Bara för att jag är kvinna så betyder inte det att kan svära mig fri från andra maktstrukturer där jag är överordnad. Däremot är det en stor skillnad på att förneka dessa och på att inte aktivt lägga fokus vid dem. Jag fokuserar på könsmaktsordningen eftersom det är den jag själv känns konsekvenserna av. Jag skriver emellertid även om klass- ras- och hbt-frågor även om de inte rör mig personligen, bara inte lika mycket.

För det första handlar detta om att jag inte vill tillskriva mig något slags tolkningsföreträde för andra förtryckta grupper, eftersom det ofta kan bli en förlängning av förtrycket. Jag kan skriva om rasism, men jag har inte samma insikt om hur förtrycket slår och vad det består i av naturliga skäl. Därför ska jag inte heller ge sken av att veta det.

Jag är fullt medveten om att jag är privilegierad i jämförelse med många andra grupper. Därför åligger det mig att ta ansvar, att lyssna och försöka förstå, men inte att själv definiera förtryckets natur. Jag skulle bli arg om någon man kom och försökte knäppa kvinnor på näsan om vad feminism är eller borde vara. Jag uppskattar feministiska män men jag vill inte att de ska ta sig tolkningsföreträde framför mig eller andra kvinnor. Jag vill inte att de ska definiera problemen med könsmaktsordningen åt mig, säga åt mig vad som är rätt och fel. Precis som jag inte ska knäppa någon ur arbetarklassen på näsan med vad som är problemet i deras position.

Om man känner sig utsatt för sexism, rasism eller något annat förtryck så borde man definiera det, vari det består och vad man bör göra åt saken. Detta har jag inget emot att mansaktivister gör. Jag tycker att det är jätteviktigt att man tar upp på vilka sätt det är jobbigt att vara man. Till exempel frågan om varför män begår så mycket självmord, varför många män är ensamma, våldsamma, klarar sig dåligt i skolan och så vidare behöver en lösning. Men detta är inte min sak att ta hand om. Jag vet inget om detta förtryck, jag är inte i det. Jag kan inte säga vad det består i. Det handlar inte bara om att jag inte vill utan också om att jag inte är kapabel. Jag fokuserar på det jag kan mest om, alltså feminism. det är där jag har mest att säga, mest kunskap och där jag kan ta mig rätten att analysera och tolka samhället.

Problemet blir när man istället för att problematisera de strukturer som förtrycker en hackar på andra strukturperspektiv för att de får för mycket plats. Ett bra sätt att få mer plats är att prata om det ni upplever som problemen istället för att hacka på andra för att de inte tar upp dessa problem. Jag skulle ha all respekt för en mansrättsblogg som faktiskt tog upp strukturella problem män drabbas av för att de är män, istället för att tjata om sina konstiga uppfattningar om hur feminister är.

Har ni någonsin läst något här som handlar om att det inte är ett problem när män mår dåligt, blir våldtagna eller tar sina liv för att kvinnor har det värre eller lika illa? Jag har till och med upprepade gånger ställt mig emot sådana utsagor. Jag brukar inte heller gå in på Ströms eller Billings blogg och påpeka hur förtryckta kvinnor är, eller att kvinnor utsätts för samma problem, när de skriver om något som är jobbigt för män.

Alla mansrättsaktivister borde lägga mer fokus på vari deras problem består och hur de ska lösas istället för detta absurda fokus på att hacka på feminister. Feminister som grupp har inte sitt primära fokus i att hacka på mansrättsaktivister. Feminister tycker i regel inte att det är något dåligt om det öppnas en mansjour eller om det dras igång ett arbete mot problemen med mäns psykiska hälsa eller mäns kriminalitet. Vi fokuserar på det problem som kvinnor blir utsatta för, vilket då och då har att göra med ett orimligt stort fokus på mäns problem i samhället. Mansrättsrörelsen däremot fokuserar nästan uteslutande på att bekämpa kvinnorättsrörelsen, som om det var dennes fel att män tar livet av sig oftare än kvinnor eller att män förväntas vara fysiskt starka. Mig veterligen så brukar i alla fall det senare tas upp av feminister då och då.

Gör gärna en sammanställning om på vilket sätt tjejtidningar och Sex and the City är sexistiskt och förtrycker män, men gör det för guds skull som en kritik av dessa företeelser och inte för att förminska den problembeskrivning som feminister gör av herrtidningar. Båda dessa är problem och det ena förtrycket blir inte mindre problematiskt för att det andra också existerar. Jag skulle gärna läsa en sådan sammanställning, till och med kunna tänka mig att göra den, men jag förstår inte vad det har med Slitz sexism att göra.