Etikett: förtryck

Jag vill inte vara en del i ännu en rörelse som förtrycker.

Hade ett mindre bråk med FumikoFem på twitter angående feminism, under vilket Hannah outade att hon inte längre tänker kalla sig feminist vilket ni kan läsa om här (tolka dock ej detta som att det var Fumikos fel, det var inte hela orsaken). Hela upprinnelsen var att Fumiko brukar kritisera feminister som konsumerar kultur som hon betraktar som misogyn och att många upplever sig attackerade på grund av detta. Nåja, utan att gå in på detaljer så vill jag komma till saken, nämligen den att det är jävligt tröttsamt att bli påhoppad för den kultur eller vad det nu är man gillar av andra feminister.

Jag ser mig själv som ganska radikal i min feminism, inte i de mest extrema markerna kanske men ändock ganska mycket extremare än de flesta jag stöter på. Jag tycker verkligen att man ska förändra livet utefter sina politiska övertygelser, inte bara gå omkring och tycka utan att göra något av det. Jag försöker ständigt att förändra mig för att leva mer efter mina övertygelser. Herregud, jag har gått från att vara ätstörd, ständigt rakad och sminkad, läsa tjejtidningar, ha obekväma kläder, shoppa skitmycket, ha pissigt självfötroende och så vidare till att ha frigjort mig från allt detta. Delvis för min egen skull, men också tack vare och för feminismen.

Jag är absolut inte intresserad av ett feministiskt perspektiv som bygger på att jag måste göra avbön från precis allt jag gjort som skulle kunna betraktas som misogynt eller att bidra till misogyn kultur. Feminismen ska vara en ideologi som hjälper kvinnor, inte binder dem ännu mer och skuldbelägger dem. Det är en skillnad på att kritisera och att skuldbelägga. Ibland kan gränsen vara hårfin, ibland flyter det in i varandra. Det måste gå att få vara människa och samtidigt kalla sig feminist utan att bli anklagad för att vara en dålig sådan.

Att gå från att vara omedveten om patriarkatet till att kunna göra upp med de värderingar och beteenden hos en själv som stammar från det är en process, något som måste ske långsamt och som egentligen aldrig blir riktigt färdigt. Ingen vill tillhöra en ideologi där det i samma stund som du tillkänner dig den förväntas göra upp med typ hela din person. Alla är påverkade av patriarkatet, vi har sådana beteenden präntade djupt i oss. Man kan helt enkelt inte göra sig av med allt detta på en gång, det är en omöjlighet. Det måste få ta tid och man måste få lov att stanna där man vill, där man känner att ens egen nivå ligger. Alla kan eller vill inte leva för feminismen, alla kan inte ha den där perfekta livsstilen där man liksom är magiskt befriad från alla patriarkala rester i sitt beteende, men de måste också få plats.

Min feminism ska tjäna mig. Den ska inte få mig att känna skuld och ångest, den ska få mig att känna mig befriad. Det är det jag känner när jag tänker på alla förändringar jag kunnat bli kapabel att göra på grund av feminismen; befrielse. Befrielse från ångest, krav, skuld och skam. Befrielse från patriarkatet. Det är den känslan jag vill att andra ska få av feminismen. Jag vill inte uppnå något samhälle där ingen rakar benen bara för sakens skull, jag vill ha ett samhälle där det står människor fritt att välja själva. Om någon väljer att göra andra saker än jag gör så är det mig likgiltigt, det viktiga är att de gör beslutet på rätt grunder, sina egna grunder. Inte för att tillfredsställa någon annan. Jag vill inte ha en värld där alla följer mina preferenser, jag vill ha en värld där folk att fria att upptäcka och följa sina egna.

Feminismen är en rörelse sprungen ur ett behov. Ett behov av jämlikhet, ett behov av frigörande från patriarkala strukturer. Visst behövs det diskussion, kritik, förändring av beteenden och så vidare men allt detta måste gå att kopplas till de personer detta faktiskt gäller. En feminism som bara är ett ändlöst intellektualiserande kommer aldrig att komma någonstans, aldrig kunna attrahera fler än ett fåtal. För att man ska kunna få med sig många och driva frågan brett så måste folk kunna identifiera sig och, framförallt, känna sig välkomna. De måste kunna känna att de blir mottagna som de är, att de är okej trots sina patriarkala beteenden och brister. Man vill inte komma till insikten om att man blir förtryck, belagd med skuld och skam och idéer om hur man ska vara av hela det patriarkala samhället och sedan inse att den gruppen människor som ska erbjuda en lösning bara lägger ännu mer på ens axlar. Det viktiga är att man har en insikt om ett problem och en vilja till förändring, både personlig och samhällsomspännande.

Iden om systerskapet ska inte göra det omöjligt med intern kritik, men det får inte heller bli så att rörelsen börjar handla om att kritisera sig själv istället för att kämpa emot förtrycket av kvinnor. Jag vill inte vara med i ännu en rörelse som förtrycker. Jag vill ha en sammanslutning mot patriarkatet, inte en intern intellektuell tävlan om vem som har mest korrekt livsstil eller mest radikala åsikter. Det är inte intressant och framförallt; det hjälper inte. Varken mig eller någon annan. Det blir bara mer av samma gamla skit, samma gamla unkna förtryck och samma gamla tjat om hur människor ska vara och inte.

Jag applåderar inte hatet, jag applåderar en resning mot de strukturer som förtrycker.

Jag funderar på att stryka ordet ”hat” ur mitt vokabulär, det har blivit förknippad med så mycket, har blivit så sanslöst infekterat att det inte är klokt. Jag läser det Jens Liljestrand har att skriva om klasshat och håller med om mycket. Jag tycker också att det är omotiverat att skriva en dikt om att olla en överklassfamiljs handdukar endast på grund av klasstillhörigheten.

Liljestrand, och många med honom, skriver att man kan hata en struktur och en samhällsordning med att det inte ska gå över i hat mot individer. Jag håller på sätt och vis med. Klassamhället kommer inte brytas upp för att man ”gör sig av” med överklassen utan måste förstås som en samhällsstruktur. De flesta är nog benägna att främst intressera sig för sin egen och personer man identifierar sig meds väl och ve. Oavsett om det är medvetet eller inte så kommer människor att handla utifrån sitt eget perspektiv, har man inte sett den negativa sidan av rådande samhällsordning är man mindre benägen att kämpa emot den.

Jag upplever inte heller att det riktas något har mot individer ur den omedvetna medelklassen mer än som enstaka undantag. Hatet riktar sig primärt mot de personer som aktivt kämpar för att klassamhället ska bibehållas. Till exempel Aron Modig som rätt ut säger att det är bra med ”inkomstspridning” när han ställs inför det faktum att vissa inte har råd att gå till tandläkaren. Sådana uttalanden gör folk upprörda, på god grund. De blir arga och om man vill kan man väl kalla det ”hat”. Jag skulle inte använda det ordet, snarare skulle jag kalla det ilska och upprördhet.

Upprördheten riktas inte (generellt) mot människor som omedvetet ingår i systemet utan mot människor som argumenterar för och aktivt upprätthåller systemet. Om man hatar ett system så gör man väl rätt i att även hata dem som skapar systemet? På samma sätt som jag inte hatar alla män för att de på grund av könsmaktsordningen är mig strukturellt överordnade, men däremot hatar personer som aktivt arbetar för att upprätthålla och försvara denna ordning, oavsett kön. Jag blir skitförbannad av det, och det tycker jag är fullkomligt rimligt och motiverat. Varför skulle jag inte bli arg när någon upprätthåller ett system jag personligen faller offer för?

Sedan finns det också de som talar om sitt hat mot ”överklassen” i generella termer. Det måste förstås på samma sätt som man talar om ”vita medelålders män”. Varje vit medelålders man förtjänar inte hat, men som grupp måste de tas ner från sin privilegierade position i samhället, vidare måste de ta ansvar för sin position. Man kan inte rå för om man föds som man, vit eller rik, men man kan rå för vad man sedan gör av allt detta. Antingen kan man gå omkring och ta för sig av sina privilegier på andras bekostnad eller så kan man ta ansvar över samhällsordningen. Man måste deala med sina klass- ras- och könsfördomar, man måste behandla medmänniskor med respekt och så vidare.

”Men måste inte alla ta ansvar”, kanske någon tycker. Och jag tänker att om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll. Att du fötts in i ett samhälle där du är privilegierad ger dig inte automatiskt rättigheten att utnyttja det, tvärtom skyldigheten att ta ansvar för det. Ja, alla har ansvar för samhällets välmående men ansvar utgår också ifrån förmåga. Den som har större möjligheter att påverka har också större skyldighet att göra det. Därför kan man hata en grupp människor för kombinationen av privilegium och passivitet eller ovilja att ta ansvar.

Personer med sämre möjligheter har inte heller samma skyldighet att se till andras intressen, ty man vaktar i första hand sina egna som sina närståendes intressen, vilket jag tycker är rimligt. Det är först när man kommit därifrån som man är skyldig att lyfta blicken. Till dess är antagoniserandet av ”de andra” om inte rätt, så i alla fall betydligt mycket mer ursäktbart. Nej, det finns ingen fast gräns, eller inkomsttak, för detta, utan det rör sig om ständigt flytande gränser beroende på vilka grupper det rör sig om.

Jag drömmer också om ett samhälle där hat inte behövde uttryckas, där människor kunde debattera på ett vettigt sätt och hitta gemensamma lösningar med det allmännas bästa i fokus. Men för att det ska ske så måste vi först och främst bli jämlika, och ju jämlikare vi är desto mer sansad kommer debatten att kunna vara. Jag applåderar inte hatet, men jag applåderar en folklig resning mot de strukturer som förtrycker. Och dessa strukturer består av och upprätthålls av människor, både medvetet och omedvetet, så det måste till en resning mot dessa personer  och grupper också.

Lundsberg.

Jag har blivit ombedd att kommentera den skandal som växt kring Lundsberg, en överklasskola där pennalismen sägs vara väldigt stark. Som jag har förstått det så baserar sig Jan Guillous bok ondskan på hans tid på Lundsberg, där det enligt honom fanns en stark kultur av våld bland eleverna.

I mina ögon finns det absolut inget förvånande i att pennalismen blir stark i en sådan kontext. Personerna som går där tillhör ofta den yttersta överklassen vilket gör att det är vana vid att komma undan med mycket, jag kan även tänka mig att det finns en vilja att trycka ner den som är svagare för att sätta sig i respekt. Skolorna kommer även undan med en hel del eftersom ingen vågar klaga, skolan har ju gott om kontakter med det absolut översta bestämmande skiktet i samhället.

Att personer far illa på Lundsberg tycker jag inte är ett sådär jättestort problem. Det är ju klart att det alltid är tråkigt när människor utsätts för jobbiga saker, men det är liksom inget jag skulle lägga mitt engagemang i. Det som är viktigt att tala om är ju på vilket sätt denna kultur sipprar ut i samhället och vad den är ett uttryck för. I mina ögon så är det som sker på Lundsberg en slags träning i härskartekniker; att kunna få folk att hålla käften om hemskheter de utsätts för, att sätta sig i respekt medelst hot och så vidare. Det är en träning i makt och underkastelse.

Sedan tycker jag också att man ska ifrågasätta nyttan med att den här typen av elitskolor existerar. Lundsberg är liksom inte bara en skola för en intellektuell elit, utan för överklassen. Jag kan absolut tänka mig att vissa synsätt gror sig väldigt starka i den miljön; idéer om att den starkaste överlever och att makt berättigar maktmissbruk.

Det har ju beskrivits att gamle elever som kommit till Lundsberg har skämtat om denna ”kamratuppfostran” och att lärare gått förbi elever som blivit misshandlade i korridorerna. Det är ju helt uppenbart att detta inte hade fått fortgå om man inte ville ha det på precis det sättet. Skolan saknar ju knappast resurser för att lösa den här typen av problem. Och det är väl det som är grejen, att det inte betraktas som ett problem utan snarare som en del av syftet. Att lära eleverna att hålla varandra bakom ryggen, att se mellan fingrarna, sparka på den som ligger och rätta sig i ledet.

Sedan måste man också ifrågasätta varför man inte har tagit upp och granskat detta innan. Det är ju inte som att det är någon nyhet att den här typen av kultur lätt gror i dessa sammanhang, och skolan har ju dessutom utsatts för kritik redan innan. I mina ögon är det ganska uppenbart att det rör sig om att man inte vill stöta sig med dessa människor. Om motsvarande hade kommit ut om en annan skola så hade Björklund inte sparat på krutet, han hade inte nöjt sig med ett återhållsamt ”mycket allvarligt”.

Och det är liksom däri hela problemet ligger; klass handlar inte bara om pengar, det handlar om att själva den maktposition man har i samhället gör att man inte ens behöver köpa sig fri, man står fri från första början. Bara själva vetskapen om att makten finns där gör att folk drar sig för att granska och kritisera. Och att de som har makten inte skyr några medel för att behålla den; man är till och med villig att gå så långt som att låta sina barn gå på en skola där man vet att det finns en extremt stark pennalism och mobbarkultur. Det är fan inte sunt när människor som verkligen skulle kunna ge sina barn det absolut bästa ändå låter dem gå på en sådan skitskola.

Var nöjd i ditt heteronormativa liv, men hindra inte mig från att sprida budskapet vidare.

Lady Dahmer har skrivit om det här med kvinnor som inte känner sig förtryckta för att de är kvinnor. Här har feminismen ett otroligt stor problem att brottas med tycker jag. Hur ska man skapa en problembeskrivning som inte gör att folk känner sig utpekade som offer och därför hatar att vara kvinnor.

För det fungerar ju absolut inte att peka ut alla kvinnor som offer, som egentligen inte hörs och syns alls. Verkligen inte. För det första gillar ingen att se på sig själv som ett offer för diverse strukturer och samhällsrörelser till den graden. Människor måste få känna att de har utrymme och förmåga att agera, annars blir man ju bara ledsen och alienerad. Man kan inte bygga en rörelse på att trycka upp människors offerskap i deras ansikten.

Såhär ser jag på det hela: samhället präglas av en mängd olika strukturer. De rör kön, etnicitet, religion, klass och så vidare. Vissa människor är priviligerade och vissa är diskriminerade utefter dessa strukturer. Att enbart se till missförhållandena mellan män och kvinnor är ett misstag, till exempel klasstillhörighet är i många länder mycket viktigare än kön när det gäller var man tar sig i livet, det är bara svårare att mäta direkt. Varje människa påverkas av en mängd olika strukturer, vilket givetvis gör att man kan tillhöra en diskriminerad grupp men samtidigt tillhöra andra priviligerade grupper. Olika grupper är ju dessutom diskriminerade och priviligerade i olika sammanhang. Sen har alla också sina personliga drag, som såklart också påverkar himla mycket hur de bemöts.

Personligen känner jag inte att jag har blivit skrämd för att snacka för att jag är kvinna. Jag har alltid varit den som tagit mest plats i klassrummet, den som vågat kritisera och diskutera. Jag har vägt upp de eventuella nackdelar som kommer med att vara kvinna med min personlighet på det här området. Däremot ser jag en massa situationer omkring mig där andra kvinnor inte vågar ta för sig ordentligt, ofta just för att de är kvinnor. Jag har också sett killar som blivit totalt överkörda av tjejer, så det är ju knappast så enkelt som att tjejer alltid står under killar. Däremot finns det en struktur som gör att tjejer, om man slår ut det, generellt är underställda. Det betyder inte att alla tjejer är underställda alla killar, det är mycket viktigt att påpeka.

Däremot finns det andra områden där jag tydligt märker hur jag personligen påverkas av könsroller. Bland annat i kärleksrelationer tenderar jag att uppvisa väldigt könsstereotypa drag. Jag tror att alla kan identifiera minst ett område där man uppvisar eller har uppvisat väldigt könsstereotypa drag. Däremot tycker nog inte alla att detta är ett problem. Precis som Anna Anka inte tycker att det är ett problem att hon offrar hela sitt liv och karriär för sin man, för att det är något hon har valt själv. Okej, kan jag känna då. Det är väl bra för henne att hon är nöjd med den mallen samhället har pressat in henne i. Jag tänker inte ta ifrån henne det.

Problemet uppstår när dessa nöjda könsstereotypa personer eller personer som inte upplever sig förtryckta sabbar för oss som inte tycker att det är lika kul att bli intvingade i det här. För grejen är att Anna Anka gärna får göra vad fan hon vill i sitt liv men det betyder inte att den saken är rätt för mig. Ändå tvingas jag in i den, bland annat av henne och av alla de personer som påstår att patriarkatet inte existerar för att de aldrig upplevt det själva. Du kanske inte märker det, men det gör tusentals andra kvinnor, så varför ska du komma och säga emot? Räcker det inte med att inte vara med.

Feminismen syftar till att utmana strukturer, inte att förändra enskilda människors livsval. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla får möjlighet att fina sig själv bortom könsrollerna, och om man finner sig själv i något väldigt heteronormativt så är det okej. Däremot så är det fel att upprätthålla dessa normer bara för att de passar en själv. Jag tycker att feminister måste bli tydligare med att kommunicera det här, att det inte handlar om att vi ska bestämma hur du ska leva. Det handlar om att uppmärksamma människor på vilka strukturer som styr dem, och att låta dem utifrån det förhålla sig själva till det. Om man trots allt är lyckligare i sitt sinnessjukt heteronormativa liv så kör hårt! Jag tänker inte hindra dig, och hoppas att du inte tänker hindra mig från att sprida budskapet vidare.

”Män är ju också förtryckta”.

Mitt absoluta hatargument mot feminister är att ”det också är synd om män”. Förutom att kvinnor är mycket mer förtryckta än män i allmänhet så undrar jag bara: säger du till folk som kämpar för ett klasslöst samhälle att det är synd om överklassen också? Säger du till dem som kämpar för svartas rättigheter att det också är synd om vita? Säger du till dem som är emot monarki att det faktiskt är synd om kungen också?

NEJ! Ingen skulle någonsin säga så, för det är i grunden helt orimligt att tycka att människor som kämpar för en specifik grupps rättigheter automatiskt ska kämpa för alla gruppers rättigheter. Då skulle ju hela konceptet upplösas, eftersom ingen människa kan se till alla gruppers svagheter hela tiden. Av nån anledning dyker det här argumentet bara upp när man talar om feminism, konstigt kan jag tycka.

VETENSKAPEN!

Jag visste redan innan att folk tenderar att vara mer vidskepliga än vad som är rimligt, jag tolkar det som någon slags expertförakt eller i alla fall djup skepsis inför folk som är utbildade inom det dem uttalar sig om.

En vanlig sak man hör är folk som säger att det ”kanske finns något mer därute” eller ”vetenskapen kan inte säga allt” och använder det som ett slags argument för guds existens eller bara lite skön andlighet. Eller när min mamma säger att något är ”deras sanning” när jag ondgör mig över religiösa.

Grejen här är att folk inte fattar något alls. För det första så kritiserar jag och i regel folk religion för att jag tycker att det är pissigt att hela samhällen styrs av och människor förtrycks på grund av en totalt ogrundad ide med bibeln som enda källa. Jag tycker också att det är trist att folk ägnar sig åt saker som skadar andra människor djupt  för att det står så i bibeln. Skittrist. Därför lackar jag också på moderat religiösa, som för det första inte fattar att religionen har lett till mycket ont, att de genom sin tro försvarar ett system som skadar så många individer och för att de utan omsvep accepterar en hel världsbild, bara sådär.

Jag fattar varför folk blir religiösa, det är svårare att acceptera den oerhörda komplexitet, ondska och menlöshet som finns i vår värld än att bara hänge sig åt en religion och utgå från att det finns någon slags mening med allt eller att det i alla fall blir bra sen: att ens lidanden är värda något. Att ha en högre mening med livet är najs, och religionen är den breda massan högre mening. Men allt detta gör inte det faktum att det är helt orimligt att tro på gud mindre sant.

Alternativmedicin är också på modet, något som oroar mig djupt. Det som stör mig mest är att folk verkar ha en ide om att det finns en motsättning mellan vetenskap som är hårt, kallt och hänsynslöst och andlighet som man bara kan hämta från religion och annan vidskepelse. Det kan man se på det vanligt förekommande argumentet att alternativmedicin fokuserar på ”hela människan”, alltså låter kropp och själ samverka, medan vanlig medicin bara lagar den trasiga njuren eller vad det nu är och sen vare inge mer med det.

För det första är det inte ens sant. Inom västerländsk medicin så rekommenderar man bra kost, motion (ofta yoga och andra ”andliga” motionsformer) och sköna avstressande aktiviteter. Man är väl medveten om att ett magsår inte uppstår av sig själv utan på grund av stress och dålig kost, men om någon kommer in med ett magsår så ger man dem fortfarande medicin för det för det är ju trots allt magsåret som gör ont. Likaså behandlar man en cancertumör med nervgifter för det är faktiskt den som i slutändan dödar dig, även om den kommit dit av andra skäl.

Jag tränar yoga för det gör mig lugn och avslappnad, jag lyssnar på valsång av samma anledning, jag tänker på vad jag äter för jag vet att man mår bättre om man äter bra och jag tycker att alla borde gör det, men om jag går till läkaren så vill jag inte att hen ska ändra hela min livsstil, jag vill ha medicin och kanske några råd i alla välmening. För det första så ska inte allmänna sjukhus vara någon slags wellness-center, det ska vara ett ställa där folk går med sina akuta sjukdomar och får direkt hjälp. Livsstilsfrågor är inte sjukhusens ansvar, det är skolan och arbetsplatsen som ska ta hand om sånt.

Nu finns det säkert de alternativbehandlingar som faktiskt fungerar på riktigt, men så fort det är bevisat så slutar det vara alternativmedicin och blir skolmedicin. Det är så orden fungerar: alternativmedicin är det obevisade medan skolmedicin är det som man faktiskt bevisligen vet fungerar. Det vore ju trist om vi hade ett skitbra läkemedel mot cancer som hela tiden har blivit utpekat som verkningslös alternativmedicin, men även om det skulle visa sig att en eller två av alla behandlingsformer faktiskt fungerade så är det ingen anledning att släppa in all alternativmedicin, dels för att sjukhus inte ska lägga skattepengar på behandlingar men inte vet fungerar och dels för att en hel del av de alternativa behandlingsmetoderna är direkt skadliga.

Många tycker att man borde ge mer resurser till forskning om alternativa behandlingsmetoder men vad de missar är att det redan forskas en massa kring alternativmedicin, och anledningen till att vi inte har fått några resultat är inte bara att det saknas resurser utan helt enkelt för att det inte finns några resultat att få. Självklart ska forskningspengar läggas på forskning som är relevant och fruktsam och inte på trams. Dessutom finns med miljontals människor som är djupt engagerade för alternativmedicin och människor som tjänar sitt levebröd på det, om det gick att bevisa att det fungerade så skulle det nog ha gjorts vid det här laget.

De flesta jag talat med om alternativmedicin pratar om att man känner sig sedd av ”läkaren”. Det är för att grejen med alternativmedicin är att ”läkaren” fungerar både som någon slags ”livscoach” och du får dessutom liten skön placebo. Så om du känner din bättre efteråt så är det troligen för att du är lättad för att du fått prata ut och för att du tror dig ha fått hjälp, detta är möjligt eftersom ”läkaren” har tid för dig eftersom du har betalat svinmycket för behandlingen. En behandlare inom alternativmedicin är egentligen inte så mycket mer än en auktoriserad placebobehandlare. Detta kan ju såklart hjälpa mot ett begynnande magsår eller en molande huvudvärk, eftersom det är delvis psykosomatiskt, men försök gå till en homeopat med ett brutet ben eller en elakartad tumör.

För riktiga sjukhus kan inte tillhandahålla sådan behandling, det är helt enkelt för dyrt för samhället. Om du vill ha den typen av hjälp: gå till en psykolog, läs en bok om wellness eller gå till en yogaklass, men ta för i helvete inte homeopatiska medel mot cancer, för det fungerar troligen inte.

Om burkaförbud och friheten att bära vilka jävla kläder man vill.

Jag har hört två argument för ett förbud mot Burka och Niqab, det första är att man inte borde täcka sitt ansikte på allmän plats för att man ska kunna identifieras. Det handlar i grund och botten om att man inte ska ha rätt att vara privat i det offentliga rummet, en synvinkel som jag ställer mig starkt emot. Det finns många anledningar till att man skulle vilja dölja sitt ansikte, kanske vill man inte bli igenkänd av människor som kan skada en eller folk man känner men inte orkar prata med, kanske skäms man över sitt utseende till den grad att man inte vill visa sitt ansikte eller liknande, eller så är man religiös och tror att det är vår allsmäktiga skapares vilja att man ska täcka ansiktet, håret och annat sexigt. Galenskap, förvisso, men trots det en helt rimlig anledning till att bära burka som folk borde respektera. Vi hyser orimliga misstankar kring muslimer, det är som om folk tror att det ska dölja sig en massa terrorister under burkan, men i praktiken är det nog knappast en säkerhetsfara att man får täcka sitt ansikte en helt vanlig dag på stan. Givetvis får man lov att ta av sig plagget om man måste identifieras, men det måste man inte göra stup i kvarten.

Om man bara tycker att det är ”obehagligt” att folk döljer sitt ansikte så har man problem med sin tolerans. Vi kan inte ha ett samhälle där saker förbjuds för att de är socialt obekväma, det skulle leda till allt för många förbud. Jag tror till exempel att de flesta delar min åsikt om att knarkare och alkoholister i kollektivtrafiken är otrevligt, dels för att de ofta är pratglada och därmed stör min ro men också för att jag hatar att bli påmind om att människor lider. Man blir helt enkelt ofta illa berörd av det som är annorlunda och avfärdar det som förtryck, galenskap och primitivitet. Som om vi skulle vara så jävla civiliserade och perfekta.

Man kan också se det ur den ”liberala” synvinkeln, som menar att man till varje pris måste undvika att kvinnor bär ett plagg som de ”egentligen” inte vill bära. Här ser man givetvis direkt tvång som något dåligt, vilket är helt korrekt, men man tenderar också att tala om indoktrinering som något som ska kunna ses som tvång, och man utgår då också ifrån att alla kvinnor som önskar bära burka är indoktrinerade. Vad man kan se här är att man i våran kultur ser burkan som något så sjukt att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna bära plagget frivilligt. Detta kan säkert stämma, men det är knappast någon grund för lagstiftning. Alla är vi mer eller mindre indoktrinerade i ett sätt att tänka och att döma ut vissa som mer eller mindre ”naturliga” och bra är bara godtyckligt.

Dessutom så är burkan i sig inget farligt, det är ju förtrycket bakom som är intressant. Att tro att man kan komma åt sjukdomen genom att förbjuda symptomen är bara löjligt och den dålig ursäkt får att låta våra känslor av obehag inför det som är annorlunda spela fritt. Det är en ganska äcklig reaktion att bara angripa det vi kan se direkt med våra ögon, istället för att vara intresserade av att komma åt det som verkligen skadar människor. Troligen kommer burkaförbudet inte att göra muslimerna mer integrerade i samhället, det kommer om något späda på utanförskapet och ilskan i redan extrema grupper. Förbudet signalerar ju tydligt att det dem tror på anses fel.

Jag menar inte att det bara handlar om olika synsätt och att båda är lika legitima, jag tycker också att det är förkastligt att ha en så repressiv sexualsyn att kvinnorna måste täcka hela sin kropp för att inte anses hetta upp det manliga begäret till obegränsbara nivåer. Man får dock inte glömma att våran kultur och har sina efterblivna drag och på intet sätt är ett moraliskt föredöme, i alla fall inte om man ska utgå från någon slags liberal princip vilket man ändå verkar vilja göra i det här fallet, vi har också våra moralistiska påfund som på intet sätt är grundade i någon slags allmängiltig moral.

Det enda föredömliga man kan göra i den här situationen är att acceptera olika kulturers särdrag och vara så tillåtande som möjligt, för om vi skapar motsättningar så kommer de extrema grupperna stärkas i sin övertygelse och att deras kultur är bäst och att vi bara är fientliga och inte fattar. Man kan inte kräva att de ska uppvisa tolerans om inte vi gör det. Att ha en liberal inställning är den enda värdiga utvägen ur detta, och med det menas att man ska acceptera alla kulturella särdrag som inte innebär en direkt kränkning av individens frihet. Därmed ska man självklart inte tillåta hedersvåld, bortgifte, tvång eller någons lags subtilt hot om våld. Problemet att vi aldrig med säkerhet kan veta om burkan bärs frivilligt eller på grund av tvång finns alltid, på samma sätt som vi aldrig med säkerhet kan veta om ett blåmärke kommer från en olycka eller en aggressiv familjemedlem.

Utgångspunkten bör dock vara att man får bära vilka kläder man vill, men att det ska finnas ett socialt skyddsnät inom t.ex. skolan som är uppmärksamt på folks hemförhållanden och att man lär ut sekulära och demokratiska värderingar till alla. Att tillåta att folk inte närvarar på sexualkunskapen eller idrotten på grund av religiösa skäl är mycket farligare än att låta folk täcka ansiktet, för då accepterar man att religionen kan stå över en lag som gäller alla, det vill säga skolplikten, det är inte särskilt sekulärt. Samhället måste signalera att det finns hjälp att få för den som känner sig förtryckt i sitt hem och att man får lov att inrätta sig under svensk lag trots religion. Men att skapa lagar endast avsedde för att hindra att folk utövar sin religion är varken sekulärt eller respektfullt.