Det är absurt att vi har ett samhällsklimat som öppnar för tävlingar om jobbchanser. Det var bara det jag ville säga.
Etikett: jobb
Kommer sänkta ingångslöner leda till bättre löneutveckling?
Jag förstår helt och fullt resonemanget att det kan vara vettigt att sänka ingångslönerna till förmån för en större löneutveckling med tiden. Det är rimligt att anta att en person som är äldre, som troligare har barn och dessutom längre erfarenhet ska ha en ganska mycket högre lön.
Det som oroar mig är att frysta ingångslöner i okvalificerade arbeten endast kommer att leda till att företagen får mer pengar att stoppa i fickan. Detta för att livslängden på en anställd på ett sådant företag är så pass kort att det inte riktigt spelar någon roll hur löneutvecklingen ser ut.
Jag är även orolig för att den utlovade ökade löneutvecklingen helt enkelt inte kommer att ske för att budgetanslag i vården och andra berörda branscher helt enkelt kommer att minska. Om man ska fastslå minskad minimilön så tycker jag även att man ska fastslå en garanterad löneutveckling beroende på erfarenhet.
Fast det bästa vore ju ändå om vårdarbetan och liknande värderades högre redan från början så att lönerna generellt låg högre. Idag har vi nämligen ett problem med att ingen är intresserad av att utbilda sig till sjuksköterska, eftersom det är underbetalt och undervärderat.
Ett jobb för mig.
Jag har undrat när det börjar annonseras efter jobbcoacher på platsbanken och nu hittade jag den första.
Herregud. Vem använder ordet ”smågalen” i en jävla platsannons. Det är verkligen bara galenskap och visar hur otroligt sinnessjukt det är att vi lägger arbetsmarknaden i händerna på dessa företag.
Jag hade verkligen verkligen sökt det om det inte var för att de kräver tio års arbetslivserfarenhet av ”olika branscher” vilket jag ju inte är i närheten av. Jag är ju både driven och smågalen.
Men jag kom att tänka på en sak: om man använde det uppstartsbidrag man kan få från arbetsförmedling för att starta ett jobbcoachföretag, hade inte det varit den ultimata ironin. Snacka om att skapa kortslutning i systemet.
Lön för en dags arbete är ju inget man saknar.
När man jobbar som jag gör så ska man alltid få en jävla massa tidrapporter underskrivna. Ibland går dock de i expeditionen innan man slutat för dagen och man kan inte heller få rapporten påskriven innan man jobbat klart. detta hände mig för ett par dagar sedan.
Så jag ringer till min förmedling och ber om dem ordna upp detta, vilket jag tycker är helt naturligt i och med att det är dem som står i kontakt med skolorna.
Tjejen i luren säger i alla fall följande:
– Du ska veta att om det bara är en dag eller så så brukar vi inte ringa skolan, för vi har inte tid med det. Om det är fler dagar så ringer vi för då kanske det är så att man saknar de där pengarna.
Ursäkta mig, men det är väl klart som fan att jag ska få pengar för det arbete jag utför och att det är förmedlingen som ska ansvara för detta. Annars så måste man ju åka tillbaka till skolan och hämta en massa tidrapporter hela tiden och det är ingen höjdare, speciellt inte när skolan ligger i Huddinge eller så.
Nu var det inget större problem i det här fallet, då skolan ligger på cykelavstånd och jag ändå måste lämna tillbaka nycklar där, men detta gör mig faktiskt genuint upprörd. Om de sagt vid intervjun att man inte kunde vara säker på att få lön för de timmar man arbetet så hade jag inte tagit jobbet.
Ett boktips i tiden.
Tänkt bara leverera ett litet boktips som ligger i tiden, men alla pissiga arbetsmarknadsåtgärder.
För några veckor sedan läste jag Barskrapad av Barabara Ehrenreich, en journalist som även skrivit boken Gilla läget som handlar om hur allt positivt tänkande sabbar vårt samhälle. Boken handlar om hur hon ska hanka sig fram med hjälp av lönen från ett låglönejobb i USA.
Det som kommer fram är skrämmande. Trots att hon jobbar mer än heltid och totalt sliter ut sig fysiskt och psykiskt klarar hon sig knappt på lönen. Hennes arbetskamrater är själva sinnebilden av alienerade arbetare och så vidare. Hon skriver också mycket om hur själva anställningen går till och hur förnedrande den ofta är och lägger i slutet fram en teori om varför det ser ut som det gör. Den går i kort ut på att förnedringen vid anställningsintervjun, arbetsköparens tendens att hålla inne på första lönen till avsked och de olika straffsystem som finns på arbetsplatserna har syftet att få arbetare att stanna, så att man ska slippa höja löner och ge dem drägliga villkor för att uppnå samma resultat.
Vad hon också noterar är att trots att hennes experiment äger rum under en tid där det faktiskt, ovanligt nog, rådde arbetsbrist i USA så blir villkoren för okvalificerat arbete inte bättre. Arbetsköpare beklagar sig i hennes bok för att de inte hittar personal som stannar, vilket skulle kunna lösas enkelt genom att höja deras lön en aning. Detta är såklart ett exempel i mängden men borde kanske ge en hänvisning om att arbetsmarknaden inte är en perfekt marknad, utan faktiskt att arbetsköparen kan hålla kontroll även då det råder brist på arbete.
Oavsett tycker jag att det är en mycket läsvärd bok som dels ger insikter i hur arbetare inte ska tåla att bli behandlade och om kontrollmekanismer som arbetsköpare använder.
Politisk ångest på frammarsch.
Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.
Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.
En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.
Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).
Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.
Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.
Genial bild lånad från Sara Hansson.
Att låta jobbet ta över.
För några dagar sedan när jag knullade så ringde de från mitt jobb. Jag tvekade länge om jag skulle svara eller ej, och bestämde mig till slut för att göra det. Dock hann jag inte. Detta var alltså mitt i penetrationssexet, och jag tänkte avbryta det och sabba stämningen för att ta emot ett jobbsamtal på min fritid.
Efter denna händelse så har jag verkligen tänkt över min situation. För ett halvår sedan så struntade jag helt i att sätta på mobilen vissa dagar och var lugn med det. Nu vågar jag knappt lägga den ifrån mig. Om jag mot förmodan gjort det och sedan kollar samtalen blir jag lättad om ingen har ringt.
Jag vill helst inte vara en sådan som låter jobbet ta över. Jag vill kunna lämna det och slippa känna plikt inför det hela jävla tiden. Och jag vill inte känna mig förpliktigad att besvara samtal när jag knullar.
Nytt samband funnet: hur bra vårt samhälle funkar står i direkt omvänd proportion till arbetarnas rättigheter.
Om det som står här stämmer så har jag ett förslag: förhandla ingångslönen till en krona i timmen. Eller ännu bättre: avskaffa den helt! För enligt denna logik så blir samhället bättre i takt med att våra ingångslöner minskar. Jag tycker även att vi helt ska avskaffa anställningsskydd, regler kring arbetstider och semester ty allt detta är solk i arbetsmarknadens annars perfekta maskineri.
Det är klart att vissa arbetsköpare kommer sakna resurser att anställa lika många om minimilönerna höjs, och att vissa kommer anställa fler om de sänks. Men man måste alltid betrakta nyttan i proportion till skadan. Det finns också arbetsplatser där inget av detta leder till fler anställningar, utan bara mer pengar och makt till arbetsköparna. Och inför man tillräckligt många försämringar så förlorar vi så mycket i människovärde och trygghet att inga budgetöverskott i världen kan kompensera det.
Jag är trött på att den ständiga lösningen på alla samhällsproblem är att göra arbetsvillkoren sämre. Snart kommer väl nån jävel och tycker att sjuksköterskor inte ska ha någon anställningstrygghet så att de måste jobba hårdare för att få behålla jobbet. Det tycks finnas en ny naturlag i vårt samhälle: ju sämre anställningsvillkor desto bättre… allt! Hur bra vårt samhälle är står i direkt omvänd proportion till arbetarnas rättigheter!
Jag säljer arbetskraft, inte mitt liv.
Det är klart Sj vill slå vakt om sina varor men att kameraövervaka anställda utan deras kännedom borde fan i mig vara olagligt. Alla borde ha rätt att veta vilken övervakning de utsätts för på sitt arbete.
Jag hörde för några dagar sedan att det tydligen krävs att man ska genomgå drogtester när man yrkesutbildar sig inom MTR, som har hand om driften i tunnelbanan. Jag visste inte ens att detta var lagligt i Sverige, jag har alltid förknippat det med de dåliga anställningsvillkorens förlovade land USA.
Vidare så har det tydligen blivit vanligare att man kräver fullständigt utdrag ur belastningsregistret vid arbetsintervjuer. Jag tycker att det är berättigat att kräva utdrag som är relevanta för den tjänst man söker, typ som att folk som jobbar med barn måste uppvisa utdrag ur sexualbrottsregistret, men att kräva hela utdraget bara för att är ett jävla ofog. I princip ska man vara fri när man har avtjänat sitt straff.
Samtidigt så blir rökförbud på arbetstid förbjudet på fler ställen. Vissa försöker till och med dra till med att man inte ens får röka på sin lunchrast, vilket jag tycker är galenskap. Vissa kanske tycker att det är rimligt att förbjuda rökning på arbetstiden men jag tycker att det är en jävligt äcklig signal man sänder ut: arbetsköparen köper inte bara ”arbete”, utan faktiskt full rätt att förfoga över din kropp under åtta timmar om dagen.
Var vill jag komma? Jo, till att arbetares integritet inskränks mer och mer och att det är en utveckling som måste upphöra. Jag vill inte ha det som i USA, där det är standard även för det mest okvalificerade och minst ansvarsfulla skitjobb att kräva både utdrag och pissprov.
Jag vill se lagstiftning emot detta omgående. Det finns säkert nån som tycker att arbetsköparen borde ha ”rätt” till att se om deras anställda tar droger eller har begått brott. Men en anställning ska inte vara fråga om den anställdes karaktär, det ska handla om man kan utföra jobbet på ett korrekt sätt. För annars säljer man inte bara sin arbetskraft under en begränsad tid, utan faktiskt själva sitt liv.
Efterbliven regelonani.
Som lärarvikarie är man ju med om en jävla massa konstigheter, men detta slår fan priset. Jag fick ”återbud” på ett vikariatet jag skulle ha ett par dagar för att, hör och häpna, jag hade ”brutit motskolans regler”. Detta brytande mot regler bestod i att jag råkat glömma att ta av mössan i matsalen.
Och det var liksom inte så att jag hade suttit hela lunchen med mössan på, jag hade gått in i matsalen, fått en tillsägelse och sedan direkt tagit av mössan. Inget tjafs.
Jag fattar väl att man som lärare ska föregå med gott exempel men om det nu är så jävla viktigt kan man väl säga det vid ankomsten?