Hoho. Idag ska jag jobba på ett ställe som på sin hemsida marknadsför sig som ”en riktigt skola”. Till skillnad från alla andra låtsasskolor, får man anta. Vi får väl se hur stor skillnad det är.
Etikett: jobb
Grattis regeringen.
Jag måste tipsa om den här dokumentären som handlar om ungdomsarbetslösheten och de dåliga villkoren på arbetsmarknaden för unga. En slags uppföljning på säljsekten, fast ur ett mer allmänt perspektiv.
Hittills har ju lösningen på arbetslöshetsfrågan varit att försämra villkoren för de som jobbar, genom mindre säkra anställningar och så vidare. Detta har dock inte genererat några jobb, utan egentligen bara försämret för dem som redan har jobb.
Idag kan man ha provanställning i ett halvår, något som dessutom kan komma att bli mer ”generöst”. Provanställning innebär i princip att man kan behöva gå vilken dag som helst, vilket gör att man knappt kan ställa några krav på sin arbetsplats. Men man behöver fan inte pröva ett halvår för att veta om någon kan stå i kassan på McDonalds.
Dessutom är få unga med i facket idag (jag har faktiskt blivit aktivt uppmanad att inte gå med i facket av en arbetsköpare för att ”så gör vi inte här”).
Så resultatet är alltså att de som har jobb får sämre villkor och att de som är arbetslösa fortsätter vara det. Grattis regeringen!
Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.
Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!
Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.
Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?
I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.
Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.
Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.
Arbetsköparna måste helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga.
Ungdomar är inte intresserade av att ta jobb som städare. Eller tulpanodlare. Vi är för lata.
För att lösa detta problem har jag ett förslag: förbättra arbetsvillkoren och lönen! Ett av de mest beprövade knepen på den så kallade fria marknaden är nämligen att förbättra ”produkten” (om man nu kallar arbetsplats för ”produkt”). Samma sak som vi förväntas göra när ingen vill ha vår arbetskraft.
Antalet exempel på företag som inte hittar arbetskraft är skyhögt. Jag vet tulpanodlare på Ekerö som får hämta arbetskraft från utlandet, säger Stefan Holm på Svenskt näringsliv.
Att stackars tulpanodlare måste ta in arbetskraft från utlandet beror väl på att svenskar är van vid en viss standard. Sverige är helt enkelt inget u-land vilket innebär att folk inte tar vilka skitjobb som helst för vilka pisslöner som helst. Och det är ta mej fan bra! Klart lönen ska vara skälig för det arbete manutför, och det är den ju uppenbarligen inte om ingen vill ta arbetet.
Sen kan jag hälsa till alla tulpanodlare att om deras företagside inte fungerar med svensk lönestandard så kanske de får ta och förändra företaget och prioritera lönesättningen. Och om ingen vill utföra deras pissarbete ändå så får de väl inse att deras företagside kanske inte fungerar. Sånt är livet som företagare: riskerna är stora.
Och herregud: sedan när är företag ”offer” för att de ”måste” ta in underbetald arbetskraft från utlandet för att de uppenbarligen inte erbjuder tillräckligt bra villkor för den nationella standarden. Jävla efterbliven begreppsförvirring.
Dagens outfit.
Byxorna och tröjan är second hand, skärpet är från lindex.
Inatt har jag drömt om mitt nya uppdrag på jobbet. Jag drömde att jag gick till skolan och eleverna åt upp mig, att jag inte fick veta vilken tid jag skulle komma dagen efter och så vidare. Sen drömde jag att jag var försenad.
Vaknade kallsvettig i tron att det var onsdag och att jag hade kapitalt misslyckats.
Fan vad jag hatar när man drömmer om vad man ska göra dagen efter. Det är verkligen så jävla jobbigt. Men nu ska jag i alla fall kila till jobbet. Populär storbloggare som jag är har jag dessutom tidinställt inlägg åt er! Håll tummarna för mig nu.
Dagen.
Frukost.
Gick till jobbet. Dagens skola låg i gamla stan.
Från skolfönstret.
Sen gick jag en promenad med Clinton. Här i Orhems koloniområde.
En ganska ful men lite gullig prydnadslampa.
Clinton.
Och såklart den obligatoriska promenadplatsen: Skogskyrkogården.
Men vad händer sen?
Eftersom jag gillar att hålla mig updaterad så har jag givetvis sett jobbsökarna. Alltså femmans nya satsning som handlar om att långtidsarbetslösa ska få jobb med hjälp av en så kallad coach.
”Alla kan få jobb”, inleder coachen. Jaha, tänker jag.
Sen får huvudpersonen skit i tio minuter för att hon sagt till sin sambo att hon sökt jobb när hon inte gjort det. Sambon har fått sälja sin drömbil för att de ska ha råd med mat, och tjejen har inte ens sökt jobb. Hemskt omoraliskt.
Och jag blir så matt. Jag blir så matt på detta samhälle som befolkas av coacher. Men jag blir också så matt eftersom jag själv förstår varför folk inte kan ta arbetslöshetsproblemet på allvar.
För herregud; jag förstår verkligen varför folk tycker att huvudpersonen i programmet är keff. Hon ÄR ju keff. Ljuger för sin sambo. Har varit arbetslös hela sitt liv. Har sökt nio jobb på två år, det är väl vad jag söker på två dagar. Men så har jag ju jobb också.
I slutet av programmet får hon jobb. fast egentligen inte. Hon får liksom ingen anställning. Hon som ringer från caféet säger ju ordagrant att hon ska komma och ”prova”. Tänk om hon inte kan sköta sitt jobb? Tänk om hon faktiskt suger och får sparken. Vad händer då? Ska hon coachas till ännu ett jobb som hon också misslyckas på?
Det som ger mig mest ångest i hela denna ”du kan om du vill”-cirkus är att ingen snackar om vad som ska hända när man får ett jobb. Det är ju inte som att jobb är någon slags gudagåva, det kan ju vara otroligt jobbigt att jobba. I alla fall om det är heltid i nån slitig bransch, som restaurangbranschen. Man blir trött och sliten och får arbetsskador. Och så ska man presetera. Och tänk om man inte kan?
Detta förbises ju totalt. Det faktum att man inte bara ska få ett jobb utan att man måste vara bra på det också, eller i alla fall klara det. Att det faktiskt finns människor somär sämre än andra på att utföra en uppgift. Att det inte handlar om vem som vill och försöker mest utan att det också handlar om vem som är bäst när det kommer till kritan. Att det inte bara handlar om att våga satsa på sitt företag utan att man måste ha en bra ide, också.
För det är rimligt och sunt att vara lite orolig när det kommer till att satsa. Det är rimligt att tveka lite innan man säljer villan, säger upp sig och investerar alla pengar och alla tid i sin företagside. För alla lyckas inte, hur mycket de än brinner för vad de gör.
Jag skulle vilja att man pratade mer om hur det här med jobb funkar när man väl är där. Om att det faktiskt inte bara är guld och gröna skogar bara för att man har ett jobb. Och att det faktiskt är jävligt mycket att spendera drygt 10 timmar om dagen (som många gör) på jobbet, på lunch eller på väg till jobbet. Och att det faktiskt är en jävla risk och ett jävla arbete att starta eget, och att alla som försökt faktiskt inte lyckats även fast det verkligen gett allt.
Hemskt med poliser som gör sitt jobb.
Herregud. Det här som Katrin Zytomierska har skrivit angående att Mikael Persbrandt har blivit tagen är ju bara för roligt.
Vad skulle de annars göra? Om Persbrandt har erkännt vid gripandet så ska man väl citera erkännandet exakt. Ska de bara göra en godtycklig tolkning av vad han sa?
Sen tycker jag att det är lustigt att Katrin använder ”fattig” som ett skällsord. Är inte det extremt osmakligt så säg.
Söker jobb.
Arbetsköpare är så roliga. Gillar bland annat denna beskrivning av hur jag som ska jobba på företaget ska vara.
* Är seriös i sitt jobb och ambitiös.
* Har humor och glädje då varje dag fylld med full fart.
* Är van PC-användare.
* Har ett leende som slår allt.
Läser denna beskrivning och känner: det är ju bara så ”jag”.
Orkar inte alltid oroa mig.
Hoho. Igår var jag ju på arbetsintervju för ett ganska långt vikariat på ett dagis. Idag ringde hon och sa att jag skulle komma dit och ”prova”, vilket väl betyder att jag fått jobbet.
Först var jag glad. Nu är jag nervös. Hatar att ”prova”. Visst kan jag vara rätt säker på att jag får det men det finns alltid den där lilla oron i att man kanske kanske inte får stanna kvar och att man då har avbokat en massa andra jobb för det.
Tänk om jag kommer dit och de tycker att jag är så hemsk att jag får gå två timmar efter. Jag önskar att jag bara kunde göra en Blondinbella och ge mig själv en liten egoboost och ba köra på och hoppas att allt löser sig. Men icke. Jag är världens mest nervösa människa. Jag tänker alltid: om bara detta funkar så blir allt bra och sen ba: nehe! Jag är lika orolig för det!