Etikett: ord

Ordmärkeri.

Det här med ordmärkeri då. Man kan märka ord på väldigt olika sätt.

Jag har lite svårt för det här med ”de” och ”dem”. Jag har skrivit ”dom” hela mitt liv och aldrig riktigt lärt mig skillnaden. På sista tiden har jag tänkt att jag ska lära mig men ibland blir det fel, vilket folk kommenterar.

Typ såhär:

Bra inlägg! Jag tycker dock att du ska se över hur du använder ”de” och ”dem”. Du blandar ihop orden ibland.

Eller:

Du har skrivit ”dem” där det ska stå ”de”. Kanske dags att läsa på lite 😉

Eller:

Måste du alltid bland ihop ”de” och ”dem”. Lär dig svenska människa!

Det första sättet har jag absolut inget emot. Det behöver inte ens föregås av något snällt, även om det såklart gör det ännu bättre. Om jag får en sådan kommentar tackar jag och så ändrar jag. Inga problem. Jag vill ju gärna skriva korrekt.

Sen har vi det andra exemplet, det lite halvsnorkiga som avslutas med någon jävla smily. Får jag sådana kommentarer brukar jag ändra men inte tacka.

Och så har vi det sista och uppenbart aggressiva sättet. Sådana kommentarer brukar jag inte bry mig om alls. Det är ju ingen konstigt med att man ibland skriver fel, speciellt om man håller på att lära sig. Tråkigt att ha så pissig attityd då kan jag tycka.

Så det är inte själva ordmärkandet som är grejen utan hur man gör det.

Det finns ingen anledning att ringakta ett rikt språk.

Det är helt okej att man saknar både bildning och utbildning. Jag tycker extremt illa om människor som måste skryta med sin kunskap i helt opassande sammanhang och dessutom vara föraktfull gentemot människor som saknar kunskap. Tro det eller ej, men jag är faktiskt sjukt duktig på att bita ifrån när andra blir dissade på grund av sin okunskap inom olika områden.

Men kunskap är också makt och den som har kunskap har faktiskt också en större möjlighet att granska företeelser kritiskt. Samma sak gäller med språket; ett rikt språk gör det lättare både att uttrycka och ta till sig mer komplexa resonemang. Man slipper gå omvägar, man slipper jobbiga missförstånd och man blir faktiskt kapabel att tänka mer avancerade tankar om man har ett mer avancerat språk. Ett väldigt fattigt språk begränsar förmågan att uttrycka sig också inför sig själv.

De ord som Lady Dahmer tog upp i sitt inlägg är ord jag vet vad de betyder och som jag använder nästan genomgående om jag ska diskutera något på en djupare nivå. Det är ord jag behöver, eller i alla fall som starkt underlättar för mig när jag ska uttrycka och utbyta tankar.

Ett ord som ”korrelation” är varken särskilt ovanligt eller svårt att ta till sig innebörden av (korrelation innebär att något samvarierar). Det är dessutom ett nödvändigt ord när man vill uttrycka att något hänger ihop men utan att man känner till sambandet. ”Varför skulle jag vilja göra en sådan distinktion?”, undrar säkert någon. Det kan hända att man går hela livet utan att någonsin vilja uttrycka den skillnaden men troligen så kommer man ha nytta av det någon gång.

Den stora poängen är att om man kan ordet så kommer man troligen att använda det, helt enkelt för att man då har fått ett verktyg för att lättare tänka av speciell typ av tanke. Sällan är det så att man vet precis vad man vill säga men bara inte vet ordet för det. Det är snarare så att språket och ”andemeningen” samverkar. Det blir mycket svårare att ”fånga” en tanke om man saknar språket för att uttrycka den. Tänk även vilken skillnad det är på att ha ett ord för att kunna uttrycka en sak istället för tio eller ens tre.

Det vore bara korkat att inte använda ord som finns tillgängliga när man vill uttrycka vissa saker. Det är även tråkigt att folk ofta blir så på sin vakt så fort man använder ett ord de inte begriper. Jag tycker att människor som har ett rikt ordförråd måste ha tålamod och förklara och framförallt inte vara föraktfulla mot folk som kan färre, men de som kan mindre har ingenting att vinna på kunskapsförakt. Var istället öppna och intresserade så kommer ni troligen att lära er något. Och jag lovar, ett rikt språk är en nyckel till mycket. Litteratur, resonemang och inte minst ens egna tankar.

Ett ord jag avskyr.

Det finns vissa ord som jag bara inte fixar. Ett sånt ord är ”skön”. Jag tänker på typ en ”skön sida” med en massa tråkiga skämt om tjejer som står i köket och sådana där ”ansiktsburk”-videos. En sån ”sida” som killarna i klassen brukade vara inne på istället för att koncentrera sig och sitta och ”höhöa” åt. ”Skön” kan även användas om en komiker som kanske inte är sådär jätterolig men liksom utmanar gränserna lite och mest står där på scenen och är ”skön”. Dock att uttrycket ”skön polare” är det allra värsta. Bilden i mitt huvud: en person som festar på Thailand och har en blinkande keps med två ölburkar som han kan dricka ur medelst slang på.

”Skön” är liksom alla halvmisogyna, smygrasistiska personers undanflykt från att ta ansvar för vad de säger. För vem vill inte vara ”skön” och avslappnad? Vem vill vara tråkigt politiskt korrekt och bara allmänt oskön? Vem vill vara den där obekväma personen som säger ifrån, som förstör alla sköna polares sköna stämning?

Vissa ord ger helt enkelt vissa associationer. Har ni några ord ni verkligen inte står ut med? Och varför?

Laddade ord.

Vissa ord är laddade, så är det bara. Det passar sig liksom inte för en politiker att säga hora, slampa, blatte eller neger. Nej, man kan och bör inte förbjuda ord, men man kan absolut skapa debatt kring vilka ord som vittnar om vilken människosyn.

Så när människor som jobbar som politiker för ett av Sveriges åtta riksdagspartier säger ”neger”, ett ord som har sitt ursprung i slavhandeln, då tycker jag absolut att man ska reagera.

Och ord har en laddning som sträcker sig bortom vem de används av och varför. Vissa ord har blivit laddade av århundranden av våld och förtryck, det är inte enbart en fråga om någons personliga åsikt, det sitter djupare än så, i det kollektiva medvetna.

Man kan alltid tala om att orden ska tas tillbaka, men tillbakatagandet ska väl ändå ske av de personer som ordet faktiskt används om, och inte av vita, rasistiska politiker.

Ord ändrar betydelse och fattar man inte det är man faktiskt lite pantad.

Det här med att SD klantat sig och att deras presschef sagt att ”neger” betecknar en färg är på ett sätt jävligt komiskt tycker jag.

För det första är det ju absolut inte sant att ”neger” används för att beteckna färg, verkligen inte. Jag har fan aldrig hört någon säga ”negerfärgad” istället för svart. Jag har inte heller hört att det skulle vara den ursprungliga betydelsen.

Även om det är så att den ursprungliga betydelsen är svart så ändrar ord och symboler innebörd med tidens gång. Precis som att hakkorset i vår kultur inte längre är en symbol för solen, utan en symbol för nazism. Det spelar liksom ingen roll vad något betydde ”från början”, ty språket förändras och ord får andra associationer. Om man inte förstår den saken är man faktiskt lite dum i huvudet.

”Neger” har inte använts för att beskriva färg i Sverige på extremt länge. Det är liksom ett laddat ord och svårare än så är det inte. Kan man inte bara säga ”svart” eller ”mörkhyad” eller vilket ursprung någon har om man nödvändigtvis måste nämna det? Fattar verkligen inte hur det kan vara ett så stort problem.

Prostitutionsromantisering.

Alexander Bard intervjuas i Aftonbladet och pratar bland annat om sin ”tid som prostituerad”. För det oinsatta har Bard alltså sålt sex för att han ville ”pröva något nytt” och ”förbjudet”. Detta är Bards åsikt om horor (som han för övrigt inte säger som ett skällsord utan i positiv bemärkelse):

Horor är bra, horor avslöjar hur världen fungerar. Horor är de mest uppriktiga människorna som finns. Att gå till jobbet är att göra något mot ersättning för du skulle inte göra det gratis. Alla som jobbar är horor. Alla som tar emot en lön är en hora.

Jag kan förstå prostitutionsliberalism, det kan jag verkligen. Vad jag däremot tycker är osmakligt är detta upphöjande av horan till någon slags ikon.

Det finns såklart olika sidor av prostitutionen men när jag var med svenska kyrkan på Malmskillnadsgatan för det reportage jag gjorde om prostitution så såg jag inga ”sanningssägare” och jag såg inte heller något som jag skulle likna vid vanliga löntagare. Jag såg människor som var beroende av tunga droger, som var trasiga och misshandlade.

Många säger att det inte är fult att vara en hora. Nej, det är inte ”fult”. Däremot är det ett för många djupt tragiskt levnadsöde som leder dit, och det är en plats som många som befinner sig där inte har någon lust att vara på.

Så jag använder varken ordet ”hora” som en förolämpning eller som något positivt. Jag använder det som en beteckning för vad det är: en människa som säljer sexuella tjänster för betalning i form av pengar eller varor. Varken mer eller mindre.

Vad jag tycker om Ebba Buschs debattartikel.

Jag måste börja med att säga att jag tycker att Ebba Buschs debattartikel är bra och har många viktiga poänger. Tydligen sätter man inte sina rubriker själv på newsmill, så den kan hon inte sättas ansvarig för. Hon har helt rätt i att det är mycket tråkigt att fokuset på att Helle Thorning-Schmidt blivit ny statsminister i Danmark direkt hamnade på det faktum att hon är kvinna, och inte på själva politiken. I en perfekt värld hade det såklart inte setts som något sensationellt, och det hade det inte heller varit. Idag lever vi dock inte i denna perfekta värld, vi lever däremot i ett samhälle där det faktiskt är en ganska stor grej att en kvinna lyckats bli statsminister.

Att så mycket av pratet kring Mona Sahlin har handlat om hennes kön är sorgligt tycker jag. Folk får itrycket av att hon är inkvoterad, vilket såklart sänker hennes trovärdighet. Speciellt när hon själv säger saker som att socialdemokraterna ”så tydligt har sagt att det är dags för en kvinna”. Då har hon uppenbarligen inte gått in i uppgiften med förtroende för sig själv och sin kompetens, utan sett det som att hennes kön är hennes främsta merit.

Jag är emot den typen av kvotering som handlar om att sätta ett mål på absolut jämn könsfördelning och sedan inte kunna se andra faktorer. Däremot är jag helt för den typen av kvotering som innebär att man, om två likvärdiga kandidater står mot varandra, väljer den som råkar tillhöra en grupp som är underrepresenterad vilket i många fall är kvinnan.

Men man ska såklart inte bara ta till så trubbiga redskap som kvotering. Att ha en större medvetenhet kring maktstrukturer räcker i många fall gott och väl. Om man vet lite om hur kvinnor och män ses annorlunda och kvinnor ofta missgynnas så kommer man troligen att kunna ta personen bakom könet alldeles utan att behöva kvotera. Det är dit jag vill att vi ska komma. Hur man ska komma dit är oklart. Kanske behövs kvotering, kanske räcker det med utbildning. Om man kvoterar ska man vara tydlig med att det inte rör sig om att välja en dålig kvinna framför en bra man, utan om att bryta den positiva särbehandlingen för män.

Ebba Busch tar också upp hur jämställdhetsdebatten lätt kör ner i det ena av två diken, varav ett är där man utgår från att kön sammanlänkar oss mer än det faktiskt gör och det andra är där man eftersträvar någon slags ”könslös sörja” och använder ord som ”hen”.

Jag använder ”hen” men jag har absolut inget emot att folk innehar könsspecifika drag. Jag går till exempel omkring i kjol, har gärna push-up och förstärker på olika sätt kvinnliga drag. Det är absolut inget fel med det, i mina ögon. Folk som använder ”hen” brukar generellt inte ha problem med klänningar och kjolar eller smink, däremot har de problem med att man ofta förutsätter att en okänd person har ett visst kön fast man egentligen inte vet. Därför skriver man ”hen”, inte för att skapa någon slags könslös sörja utan för att markera att man faktiskt inte vet könet på personen som åsyftas. Detta är skitbra när t.ex. partnermisshandel diskuteras eftersom man då kan unvika att alltid förutsätta att förövaren är man, vilket många gör.

När det gäller att ”kön beskrivs som en nästan transcendental gemenskap och att endast en kvinna därför kan representera andra kvinnor” så kan jag väl för det första påpeka att det faktiskt finns väldigt mycket som är könsspecifikt i vårat samhälle. En grej som är könsspecifik är de förväntningar som ställts på oss under vår uppväxt, som ju är det som skapar könsrollerna. Jag tycker inte att en kvinna representerar mig bättre än en man i t.ex. ekonomiska frågor. Däremot ser jag det som tämligen självklart att kvinnor generellt representerar mig bättre än en man i frågor relaterade till jämställdhet mellan kön. Givetvis finns det gott om undantag, men jag vågar absolut hävda att de flesta kvinnor har en större förståelse för min situation som just specifikt kvinna.

Om vi inte behandlades så olika på grund av våra kön skulle man inte betrakta kön på det viset. Men nu är det tyvärr inte så och därför så kan man nog ändå hävda att en kvinna har mer gemensamt med en kvinna när det kommer till frågor om könsmaktsordningen än vad hon har med en man.

Utmanande.

Nu var detta ett tag sedan men Sofia skrev ett inlägg angåenda att klä sig utmanande.

Jag kan hålla med om att termen ”utmanande” känns lite unken. en sak jag dock kan störa mig på är uppfattningen att klädsel skulle vara något som inte alls relaterar till ens syften. Jag ser inga som helst konstigheter med att ställa in ”siktet” mer på dem som har kläder som visar upp mer om man nu är ute efter att ligga.

Nu raggar jag inte eftersom jag har fast sällskap men om jag gjorde det så skulle jag också ställa in siktet på yttre attribut. Det finns verkligen inget konstigt med att anta att den som har mer ”utmanande” kläder är mer intresserad av att ligga, för den som är intresserad av att ligga är för det mesta mer intresserad av att vara sexig. Inga konstigheter.

När jag säger detta är det många som blir upprörda och skriver till exempel såhär:

Det är just de ”bedömningarna” som gör att tjejer blir våldtagna eller inte trodda på vid våldtäkt. Att folk är så sjukt enkelsrråiga som att ”hon hade urringat/kort kjol/var full/HAR ETT KVINNOKÖN = hon vill ligga” kan jag inte förstå!

Bara för att man antar att någon är mer intresserad av att ligga är allmänhet och därmed att jag har en större chans så betyder inte det att man måste anta att en person vill ligga med allt och alla alltid, vilket våldtäkt rör sig om. Givetvis ska man kunna säga nej trots att man har utmanande klädsel, det ska man alltid kunna. Problemet gällande våldtäkt är inte att killar har bedömt att en tjej är intresserad av att knulla, det är att han inte har kunna acceptera ett nej sedan. Själva raggandet och urvalet är inte problematiskt.

Det jag ser som problematiskt med den här inställningen som vissa har är att det antas vara upp till killen (som det oftast är) att invänta ett tillfälle då han kan vara säker på att tjejen vill, istället för att bara köra på och ragga. Vissa tar ju fanimej illa upp bara ”fel” personer uppmärksammar deras utseende.

Jag minns en krönika av en brud som ojjade sig över att det hade kommit fram äckliga och gamla män till henne och sagt att hon var snygg när hon hade klätt upp sig för att gå ut på krogen. Hon undrade upprört: är jag allmän egendom bara för att jag tagit på mig snygga kläder? Då kände jag bara: men snälla. Det är inte ett övergrepp att någon äcklig gubbe har gett dig komplimanger, faktiskt.

Ett övergrepp är att någon tar på dig bara sådär eller att någon inte accepterar ett nej men det är inte ett övergrepp eller något konstigt med att ragga på en person som signalerar att hen är intresserad genom att klä sig på ett sätt som visar upp ens ”sexiga” sida. Det är bara en fullt normal reaktion. Faktiskt.