Etikett: patriarkatet

För att nå frihet måste vi först erkänna vår ofrihet.

Jag är feminist. Jag vänder mig emot en mängd patriarkala påfund och effekter såsom sexistisk reklam, utseendehets, obligatorisk heterosexualitet och så vidare.

Men trots detta så känner jag ibland ångest över min kropp och mitt utseende, trots detta så söker jag bekräftelse från män, trots detta så har jag levt i heteromonogama relationer. Trots stor medvetenhet om de val jag gör som har influerats av patriarkatet så fortsätter jag att upprepa samma mönster, för det är svårt som fan att bryta sig fri.

Vissa tycker att detta är hyckleri, att en ska leva som en lär. Men jag tänker att bland det modigaste en person kan göra är att se och ifrågasätta sitt eget sätt att leva. Att förstå att det inte är effekten av en fria, individuella val utan att en påverkats av det. Att erkänna sin ofrihet i patriarkatet är modigt i ett samhälle där allting handlar om att vara en fri och stark individ. Att se att de val en gör inte nödvändigtvis är de som är bäst för en eller det en skulle ha valt om en inte levt i ett patriarkat är modigt.

Något jag tycker är oerhört problematiskt är motsatsen, när feminister undviker att kritisera saker som ligger för nära dem själva för att de ska slippa ändra sitt sätt att leva. Feminister där en tydligt kan se hur deras analys av samhället förändras utifrån hur deras liv ser ut just då. Och visst, det är klart att en når nya insikter utifrån hur en lever och så vidare, men till och från kan det kännas som att de bara inte vill läsa kritik av just deras livsstil. Typ ”jag rakar benen/sminkar mig/bantar för min egen skull/jag är faktiskt inte alls förtryckt av min partner/jag tycker helt enkelt att kuk-i-fittan-sex är det skönaste”.

Jag tänker också att en kan se att något är en effekt av patriarkatet och ändå praktisera det. En kan bedöma att fördelarna överväger nackdelarna. Jag kan välja att klä mig på ett visst sätt eller ha en viss typ av relationer med män för att jag får ut något av det samtidigt som jag kan ha insikt om att om jag hade skapats annorlunda så hade det inte sett ut så. Jag kan erkänna mig själv som en produkt av patriarkatet, erkänna min ofrihet. Detta är en smärtsam upplevelse, men jag tror den är nödvändig för att vi ska kunna formulera en politisk vision och för att släppa skulden, släppa iden om att det är vi som misslyckats om vi inte lyckas bryta oss fria från det vi skapats ur och det vi lever i.

För mig är det här nyckeln ligger. Inte i att söka en ickepatriarkal existens inom patriarkatet, utan i att erkänna patriarkatet som grunden för mitt jag, mina erfarenheter, upplevelser och val, och sedan kämpa för frihet inom dessa ramar. Det handlar om politisk kamp för ett bättre samhälle, inte om individuella val som ska skona specifikt mig från patriarkatets grepp.

För att nå frihet måste vi först erkänna vår ofrihet. Om vi inte gör detta kommer feminismen obönhörligen att förvandlas till ett individuellt livsstilsprojekt, inte politisk kamp. Att kräva att människor ska leva någon slags feministiskt korrekt livsstil är att förneka det politiska, det samhälleliga, i det förtryck vi utsätts för, och därmed också undanröja förutsättningarna för politisk kamp. när vi slutar beskriva våra problem som kollektiva så upphör också möjligheten till kollektiva lösningar.

Att förstå mannen.

En sak jag verkligen tycker om med SCUM-manifestet är det stora ointresset som finns för att ”förstå” män. Solanas skriver om män som några slags märkliga varelser som inte har något inre, alternativt är helt obegripliga. De är helt enkelt inte möjliga att ”förstå” på djupet. Istället lägger texten fram ett annat sätt att förstå män, ett sätt att förstå män som grundar sig just på att de inte går att förstå ”på djupet”, utan att vi istället måste se dem som obegripliga. Det var oerhört befriande för mig att läsa SCUM, bland annat på grund av detta. Jag insåg att jag inte behöver förstå män, att det inte behöver analysera män och söka efter deras inre. Det räcker med att förstå den situation jag befinner mig i, att förstå det förtryck jag blir utsatt för. Sedan försöker jag då och då analysera maskulinitet ändå, men jag ser det inte som centralt i min feminism.

På samma sätt som män beskrivs i SCUM har kvinnor beskrivits och beskrivs fortfarande i patriarkatet. Kvinnor beskrivs som väsensskilda från män, som objekt som en kan lära sig att använda men aldrig på djupet förstå. Kvinnor uppmuntras däremot generellt till att förstå män på ett annat sätt, i termer av likhet, genom att söka efter det gemensamma. Ibland ska kvinnor rentav förstå män bättre än männen själva, hjälpa männen att komma i kontakt med det ”kvinnliga” som finns inom dem.

Det handlar om olika slags kunskap. Det finns kunskap som används för att kontrollera, instrumentell kunskap för att uppnå makt, och så finns det kunskap som används för att tillfredsställa. Den typen av kunskap om män som kvinnor uppmuntras till är den senare typen. Vi ska se in i männens inre, och meningen med detta är att vi ska bli bättre på att tillfredsställa dem. Vi ska kanske rentav förstå männen åt dem, vi ska analysera dem och hitta lösningar på deras problem färdigpaketerade så att de slipper ta ansvar för sig själva. Män däremot uppmuntras till en slags kunskap om kvinnor som inte bygger på förståelse, utan snarare på oförståelse. Vissa män kanske försöker bli bättre på att få kvinnor i säng, men det handlar enbart om att lära sig att använda kvinnor som objekt för sin egen njutning.

Det SCUM gör är att för en stund vända på denna kunskapsmakt. Plötsligt är det männen som är objekt, obegripliga som varelser men möjliga att kontrollera. Den kunskap vi får om män är knapp, men den är tillräcklig för att vi ska kunna kämpa emot deras förtryck. Den är tillräcklig för att vi ska kunna förstå vår situation som kvinnor i ett patriarkat, men inte för att förstå män på djupet. Och just därför är denna kunskap så effektiv, just för att vi inte tvingas till att ”förstå” män så kan vi i högre grad fokusera på att bryta förtrycket. Just för att vi inte tvingas tänka på hur männen kan tänka känna, tycka och tänka om saker och ting kan vi låta ilskan flöda fritt och bli konstruktiv.

I själva skapandet av kunskapen så skapas också mannen som objekt, som något som vi kan och framförallt bör kontrollera. Vi uppmanas till att förhålla oss till män som ett problem som måste lösas eller försvinna, inte som varelser lika oss som vi ska hysa empati för. Detta kan tyckas hårt, men jag tror att det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt i den feministiska kampen att vi kommer ifrån denna strävan efter att förstå mannen.

Jag tänker att det finns stora fördelar med detta som feministisk strategi. Visst finns det säkert mycket att förstå om mäns inre, men en feministisk rörelse kan inte ha förståelsen av män som varelser i centrum. Snarare måste vi lära oss att förstå män och deras förtryck som ett problem som vi ska övervinna.

Jag är trött på att söka efter det mänskliga i mannen. Jag är övertygad om att det finns där någonstans, men jag tror inte att det kommer dyka upp bara för att jag lägger mer kraft på att hitta det inom dem. Så länge män agerar som om det inte finns något där kommer jag att utgå från att det är så det ligger till, och behandla dem därefter. Det är inte min skyldighet som feminist att försöka vaska fram ett guldkorn i den hög av skit som utgör maskuliniteten, det är inte upp till mig att ”rädda mannen” från sin egen manlighet. Jag är dessutom helt övertygad om att det inte kommer att fungera.

Det som måste till är inte att kvinnor blir bättre på att förstå män, utan det är män som måste visa upp sig och göra sig begripliga. Jag kan inte befria dem från deras manlighet, det kan bara de själva göra. Jag är övertygad om att om vi slutade försöka förstå män och befria män hela jävla tiden så skulle det vara betydligt enklare att bedriva feministisk kamp. Om vi slutar serva män hela tiden så kanske de till slut tvingas till att ta tag i saker själva för en gångs skull. Det tror jag skulle vara det absolut bästa för feminismen.

Att inte vara fri.

Jag tänker på patriarkatet, och jag tänker på hur det lever i mig. Hur det trängt sig in i mina tankar och mitt liv, hur det skapat mig. Det handlar inte om att jag förbjudits från att göra saker jag vill, det handlar om att mina begär omsorgsfullt formats in i den patriarkala logiken. Om att jag inte är någonting bakom denna. Det finns ingen stabil kärna av jag där inne, det finns inget jag innan patriarkatet satte sina klor i mig.

Jag önskar så mycket att jag var fri, eller i alla fall att jag kunde bli fri, att jag kunde visualisera vad frihet är, vad det skulle kunna innebära. Jag önskar att det fanns någon tillflyktsort, någonting inne i mig som var rent och ofördärvat som jag kunde besöka i alla fall någon gång ibland, men det finns inte. Det finns bara en patriarkal logik som är precis överallt, och det enda jag kan göra är att förhålla mig till den, antingen genom att acceptera eller göra motstånd. Men motståndet är även det en del i den patriarkala logiken, det är ett sätt att reagera på en situation en själv inte har valt.

Men vi är inte fria, och hur mycket vi än analyserar, organiserar, erfarenhetsdelar och kämpar så kommer vi inte att bli det. Patriarkatet kommer att fortsätta bo i oss.

Jag föddes inte till feminist, jag blev det efter mycket smärta och lidande som patriarkatet utsatte mig för. Jag blev feminist för att jag behövde det. Att vara feminist är inte att fly patriarkatet, det är en position som en intar i patriarkatet, som vore meningslös och intetsägande om det inte var för den patriarkala verklighet vi lever i, som alla lever i.

Jag önskar att jag kunde omdefiniera mig själv utanför patriarkatets logik, men jag kommer alltid att definieras i dess termer. Jag är trött på att kämpa, men det är det enda jag kan göra. Jag har inget annat val. Mitt liv är ett ständigt motstånd. Jag har låtit patriarkatet definiera mig i kampen, i motståndet.

Ibland tänker jag på vad jag hade varit utan detta, men det är så svårt att tänka bortom det som skapat mig. Det blir bara diffusa drömmerier, det är omöjligt att konkretisera ens den minsta detalj, för det finns inget där. Det är att försöka tänka det otänkbara. Jag tänker mig bara en horisont av oändlig frihet, oändligt många möjligheter. En tanke som är skrämmande, och just därför värd att kämpa för. För att det skulle ge så många möjligheter att definiera saker, människor, situationer, helt annorlunda.

Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb.

Ibland talas det om så kallad internkritik bland feminister och hur himla viktigt och bra det är. Det är såklart sant, alla rörelser behöver någon form av internkritik och desto mer så en rörelse som i någon mån säger sig företräda kvinnor som grupp eller i alla fall kvinnors intressen. Jag kan dock ofta uppleva att det finns feminister som sätter prestige i att ”kritisera” andra feminister. Dessa personer brukar också tala om att det är viktigt att andra feminister ska ”ta till sig” av deras kritik.

Det är viktigt att kunna ta kritik, men all kritik är inte legitim. Mycket av den kritik jag stöter på är saker som jag inte har någon lust att ta hänsyn till av det enkla skäl att jag tycker att den saknar legitimitet. Det kan vara kritik som går ut på att feminister inte håller god ton, att vi exkluderar män och så vidare. Såsom jag ser på den här typen av kritik är det ingenting som hjälper feminismen som rörelse framåt, utan det handlar om att avväpna feminismen. Jag har givetvis inte något som helst intresse av att ”ta till mig” av kritik som jag uppfattar som illegitim eller rentav skadlig för det feministiska projektet.

Internkritik i mina ögon är kritik som utgår från att det finns ett gemensamt projekt, i feminismens fall att störta patriarkatet, och att försöka hitta vägar för att nå fram till detta mål. Att kritisera de grundläggande utgångspunkterna för projektet, alltså typ att diskutera om det verkligen är så himla viktigt att störta patriarkatet eller om patriarkatet verkligen finns, är INTE internkritik, även om personen som gör det kallar sig feminist. Internkritik är alltså inte en fråga bara om varifrån något kommer utan också karaktären på det som sägs.

Oerhört mycket internkritik är väldigt väldigt viktig för feminismen. Jag tänker främst på kritik som kommit från trans*personer, från rasifierade feminister och feminister med arbetarklassbakgrund, som mycket handlat om hur många feminister med sin normativa syn på världen inte har förmått ha en analys som inkluderar deras verklighet. Denna kritik är väldigt viktig för feminismen som rörelse, ty om vi utgår från en normativ kvinna i våra analyser så kommer vi inte att komma hela vägen fram i vårt projekt.

Om ditt problem med feminismen är att feminister pratar för mycket om att kvinnor blir förtryckta eller liknande så kanske det inte är internkritik du sysslar med, det rör sig snarare om att de generellt ställer dig emot feminism. Det kan en såklart göra, men då har en inte riktigt samma position att kräva att ens kritik ska tas på allvar som feministisk internkritik, utan då är en snarare en ideologisk motståndare till feministiska idéer. Är en det så kan en såklart inte förvänta sig att feminister ska tacka och ta emot när de möts av din kritik.

Ibland känns det som att det i detta debattsamhälle är någon slags helig position att kritisera någonting. Om en kritiserar så är en liksom onåbar, och vi som blir kritiserade kan bara sitta och tacka och ta emot och ta till oss av det som sägs utan att kunna tycka att det faktiskt är jävligt orimligt. Det spelar ingen roll hur kritiken ser ut, det viktiga är att det är kritik och att folk måste kunna ”ta kritik”.

Det känns också som att det i mångt och mycket är patriarkala ideal som styr vilken feministisk internkritik som anses viktig att ta på allvar. När antifeminister börjar snacka om att feminister måste kunna ta kritik från andra feminister, och bara lyfter fram de feminister som driver saker som gynnar deras egen agenda, då borde en kanske fundera på vad det är som är i görningen. Vill dessa personer ha en livskraftig feminism? Har de som mål att störta patriarkatet? Skulle inte tro det. Snarare är de ute efter att försvaga feminismen som rörelse. Frågan kokar ner till vem feminismen är till för. Ska det vara för dessa personer som ständigt sätter igång nya ”debatter” om våra ideologiska utgångspunkter, eller ska det vara för dem som faktiskt vill störta patriarkatet men inte känner sig hemma i den feministiska analys som på flera håll varit dominerande. Vilken kritik är det vi ska lyssna på?

Vi måste ha ett öppet internt debattklimat, men det innebär inte att vi ska göra oss till måltavla för precis all kritik som levereras mot oss. Det finns inget egenvärde i att lyssna på alla röster som har åsikter om oss, och det finns också en stor risk i att vi, om vi gör det, kommer att lyssna mer på de röster som inte delar våra slutmål. För att viss kritik ska kunna tas på allvar och införlivas i den feministiska rörelsen så måste annan kritik stryka på foten. Syftet med internkritik är inte att ha någon debatt för sakens skull, det är att kunna skapa en bättre rörelse. Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb, någon anslagstavla där vem som helst kan komma och klottra sina jävla åsikter om oss. Ingen, förutom patriarkatet, tjänar på detta.

Grejer män gör.

Satt och tänkte lite på det här igår att det är helt absurt vad många män beter sig illa.

Grejer män/killar/pojkar gör:

  1. Tar på kvinnor, ofta främlingar, utan att fråga. Alltså vad är grejen med detta? Varför gör ni det? Det är ett jättekonstigt beteenden och det är verkligen inte respektfullt eller trevligt. Det är nästan som att ni utövar makt genom att ta er rätt över kvinnors kroppar.
  2. Kommenterar kvinnors utseende i tid och otid (mest otid). Typ en kvinna är ledsen och då säger en man kanske att hon borde muntra upp sig för att hon är en ”söt tjej”. Vem kommer ens på tanken att göra sådär? Om någon jag känner är ledsen brukar jag inte blanda in den personens utseende det första jag gör. Det är nästan som att ni vill få kvinnor att tro att de behöver bli godkända av er för att vara värda någonting.
  3. Har sex med kvinnor utan att veta att de vill eller, ännu värre, trots att de sagt nej. Hur kan en få för sig att en ska ha sex under dessa omständigheter? Det är nästan som att ni utövar makt genom att aktivt sätta er egen vilja framför er partners. Men så elaka kan ni väl ändå inte vara? Eller?
  4. Är tysta eller förneka sina känslor istället för att berätta vad de tänker och känner. Detta är så himla opraktiskt och försvårar verkligen mänsklig samvaro. Kan inte killar bara sluta med det? Jag lovar, ni kommer att vara älskade även om ni tar ansvar för era känslor. Det är nästan som att ni förnekar att ni har känslomässiga behov för att upprätthålla någon slags fasad eller maktförhållande.
  5. Pratar om hur mycket sämre kvinnor är på olika saker. Vad får ni ens ut av detta? Om ni nu tror att ni är så mycket bättre så kan ni väl visa det genom att ha en respektfull attityd mot era medmänniskor (kvinnor). Det är nästan så att en kan tro att ni försöker glömma era egna ruttna jag genom att snacka skit om kvinnor men så kan det väl inte vara? Eller?

Ja det är verkligen en gåta hur män beter sig till och från! Är det någon som har någon intressant förklaringsmodell så får ni gärna leverera den för jag är fan clueless inför detta beteende. Det verkar typ som att män har någon slags konstig… makt? över kvinnor som gör att de tycker att de kan bete sig lite hur som helst och dessutom kommer undan med det. Men så kan det väl ändå inte vara? Eller?

Att förhålla sig till män.

En sak jag verkligen önskar att fler män förstod är att kvinnor ständigt förhåller sig till dem. Som kvinna blir en lärd två saker om det här med män:

  1. Män är farliga. Inte att alla män är farliga eller så, men att det finns en överhängande risk för att bi utsatt för saker av (främmande) män. Vi får lära oss hur vi ska skydda oss mot våldtäkter, vi får lära oss hur vi ska bete oss för att slippa sexuella trakasserier, vi får lära oss vilka män vi ska akta oss för för att slippa bli slagna och så vidare och så vidare. Kulturen fullkomligt svämmar över av berättelser om kvinnor som blir utsatta för fruktansvärda brott av just män. En skulle ju nästan kunna tro att kvinnokroppar konsekvent används som rekvisita i spännande berättelser eller något.
  2. Ansvaret ligger på kvinnor. Vi får också lära oss att vi ska skydda oss. Hela tiden skydda oss. Män får inte lära sig ens i närheten så mycket om hur de ska skydda sig från slagsmål. Vad signalerar detta? Jo, om du kan skydda dig och vet det så innebär det att det är ditt fel om någonting går snett. Om en kvinna blir utsatt för något brott så är det hennes fel, för det är hon som inte tagit till sig alla välmenande tips om hur hon kan skydda sig tillräckligt mycket. Nevermind att dessa tips kräver sjukt mycket arbete att följa, saknar verklighetsförankring (till exempel: våldtäkter sker mest i hemmet, inte bara ”farliga” män slår och så vidare) och dessutom ofta är motsägelsefulla.

Detta gör att många kvinnor går omkring med en rädsla inte bara för att bli utsatta för något utan också för att det ska vara deras eget fel om det händer. Kvinnor tillåts inte bara vara lyckligt ovetandes om alla hemskheter som kan hända oss, utan vi måste ständigt tänka på dessa hemskheter och hur vi ska göra för att undvika dem.

Kvinnor har också lärt sig att tillfredsställa män först och främst, dels för att få bekräftelse från män och bli accepterade av män men också för att vi lärt oss att vara rädda för konsekvenserna av att göra en man upprörd. Att tillfredsställa män är en överlevnadsinstinkt för kvinnor. Därför kan män inte förvänta sig att kvinnor alltid säger rakt ut vad de tänker och känner.

Ofta pratar män om att de ”vill väl” och liknande. Detta är säkert sant, problemet är att det inte räcker med att vilja väl nu när vi lever i ett patriarkat. Som man har en makt oavsett om en vill det eller inte, som man så kommer kvinnor att förhålla sig till en och anstränga sig för att tillfredsställa en.

När män närmar sig kvinnor så måste de tänka på det här med att kvinnor ständigt förhåller sig till män. Det funkar inte att typ förvänta sig att någon ska säga nej när hon känner sig obekväm, det funkar inte att förvänta sig att kvinnor ska sätta upp sina egna gränser. Kvinnor har lärt sig att vi inte får ha gränser, speciellt inte gentemot män, så om en förväntar sig att kvinnan ska sätta upp gränser är risken stor att det inte sker och hon bli obekväm.

En grej jag kan tycka att vissa män gör som är problematiskt är att vara ”ärliga” på ett sätt jag tycker är obekvämt. Typ prata om att de känner sig attraherade av mig eller liknande. Det som kan uppfattas som charmig rättframhet av vissa uppfattas av mig snarare som ett övertramp på min personliga sfär. Jag behöver inte veta vad olika män tycker om mitt utseende, att de känner sig attraherade av mig och så vidare. När jag får i denna information så behöver jag förhålla mig till den, och det är jävligt jobbigt. Jag måste avvisa intresset på ett sätt som är tydligt men som inte gör mannen ledsen eller arg, alternativt stå ut med en massa sårade eller arga känslor. Båda är påfrestande.

Många män slänger ur sig ”komplimanger” och visar intresse för att sedan förvänta sig att kvinnor ska reagera på det här på olika sätt, för det mesta vill de att kvinnor ska bli glada för uppmärksamheten. När kvinnor inte lever upp till förväntningarna på hur de ska reagera så bli dessa män inte sällan sårade eller arga. Det finns säkert män som inte bli det, men vetskapen om att många män blir det är nog för att en som kvinna ska känna sig obekväm när sådant kommer på tal.

Innan du som man tar kontakt med en kvinna kan du kosta på dig att tänka lite på detta. Tänk på det här med mäns makt och kvinnors underläge, tänk på att kvinnor lär sig att vara rädda för och tillfredsställa män. Sedan kan du tänka på hur du kan ta kontakt, om du ens ska ta kontakt. I många fall är det bästa sättet att visa vänlighet och omtanke att inte ta kontakt alls, kanske rentav att markera att en inte planerar att göra det. Jag vet till exempel att vissa män går över på andra sidan gatan om de går bakom en kvinna på vägen hem sent på natten, eftersom de vet att hon kan komma att känna sig hotad av det. Detta är nog en bra mycket bättre strategi än att försöka visa att en är vänligt inställd genom att hälsa.

När en förslår detta blir vissa män upprörda. De vill minsann inte straffas för att andra män inte beter sig bra mot kvinnor. Denna gråtfest ger jag inte mycket för: om en verkligen har kvinnors intresse i åtanke och inte sitt eget behov av att framstå/känna sig som en ”bra kille” så borde detta inte vara ett problem. Då borde det gå att bara strunta i hur en uppfattas och helt enkelt bara fokusera på att en kvinna ska slippa förhålla sig till en mer än vad som är nödvändigt, och detta görs bäst genom att inte agera på ett sätt som kan uppfattas som att en vill ha ut något av situationen.

Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

En grej som män älskar att påminna feminister om är att MÄN FAKTISKT ÄR STARKARE ÄN KVINNOR. Utifrån detta dras sedan en massa spännande slutsatser, till exempel att denna fysiska styrka skulle vara skälet till att kvinnor är förtryckta och att det kanske rentav skulle berättiga det (!).

Det finns en mängd olika problem med det här argumentet. Det första är: vad är ”styrka”? Det kan vara så oerhört många olika saker. Den styrka som brukar åsyftas i dessa sammanhang är ofta förknippad med muskelmassa (det är det som brukar användas för att ”bevisa” denna utsaga). Men för det mesta är det inte bara ren muskelstyrka som avgöra utan även till stora delar teknik, detta gäller även då det ”bara” handlar om att lyfta något, rätt upp och ner. Jag tänker mig också att egenskaper som till exempel uthållighet, smärttålighet och så vidare är något som gör att en i mycket högre grad för att utnyttja den styrka en har. Speciellt när det kommer till att slåss så är ”råstyrka” inte i närheten av så viktigt som bra reaktionsförmåga, smärttålighet, teknik och så vidare. Det finns också sammanhang där en stor muskelmassa kan vara problematisk, till exempel kräver det mycket mer energi att underhålla en sådan vilket såklart kan vara en stor nackdel, speciellt med tanke på att ciskvinnor också har mer kroppsfett. Det går alltså inte att säga säkert att stor muskelmassa är eller har varit en generell fördel.

Vidare är det ganska ovanligt att en ställs inför situationer där en måste utnyttja hela sin styrka idag, och jag tänker mig att det inte var såpass vanligt tidigare som många vill påskina heller. Den här idén om att människor ”förr i tiden” mest ägnade sig åt att typ lyfta grejer och döda olika djur med sina bara händer är nog ganska tveksam.

Vidare så finns det många kvinnor som är starkare än vad män i allmänhet är. Visst, anlag spelar roll, men det som främst skapar styrka är att en använder sina muskler. De flesta nu levande män har nog inte ens en bråkdel av den styrka som de skulle kunna ha, helt enkelt eftersom musklerna sällan används. Detta går ju uppenbarligen alldeles utmärkt. Det är väldigt märkligt att använda mäns större muskelstyrka som ett argument för att män är bättre i ett samhälle där vi snarare har problemet att folk använder sina muskler för lite.

Ibland tas sport upp som ett exempel. Män är mycket bättre på olika sporter, därför är de fysiskt överlägsna. För det första finns ju problemet med vilka sporter som anses viktiga här, även detta utgår ju såklart ifrån mannen som norm. Kvinnodominerade sporter lyfts dels inte fram särskilt mycket, dels så uppmuntras inte kvinnor till att utöva sport på samma sätt som män och de kvinnor som utöver sport får mycket sämre förutsättningar, blir utsatta för trakasserier och så vidare. Därför är det inte konstigt att vår tids stora idrottare är just män. Men framförallt så tänker jag att just sport är ett slags bevis på att ”manlig råstyrka” faktiskt inte är så jävla viktigt som många vill påskina, vi behöver ju liksom hitta på en massa olika tävlingar för att folk ska få tillfälle att använda den. De flesta idrottare ställs nog sällan inför en situation där de behöver använda hela sin fysiska förmåga utanför idrottssammanhang.

Det talas också ofta som om denna manliga råstyrka är något vi liksom behöver, något vi inte kan vara utan. Att lyfta tunga grejer anses ofta vara oerhört centralt i projektet mänsklighetens överlevnad. Men allt detta som kvinnor traditionellt utför då: vård, omsorg, känslomässigt arbete och, inte minst, barnafödande. Detta är oerhört centrala uppgifter för mänsklighetens överlevnad som i regel faller på kvinnor att utföra. Kvinnor arbetar också betydligt mycket mer än vad män gör, och för sämre eller i många fall ingen betalning. Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

Men om vi nu, för argumentets skull, utgår från att det faktiskt stämmer att män på grund av sin större muskelmassa är och har varit bättre lämpade för livet i allmänhet så kommer vi till frågan; vad innebär detta? Kanske innebär det att män har kunnat hålla kvinnor på plats eftersom de kunnat hota med våld? Nja, våld är visserligen en viktig del i upprätthållandet av patriarkatet men en majoritet av alla män använder inte våld mot kvinnor. Det är inte fysiskt våld som får kvinnor att foga sig under förtrycket, utan det är snarare ideologiskt förtryck. Det handlar om vem som anses ha rätt att slå, om vem som har närmast till våld, och här är den manliga våldskulturen en mer viktig faktor än den manliga styrkan. Även män som är fysiskt underlägsna sina kvinnliga partners utövar våld mot dem.

Men framförallt undrar jag varför mäns fysiska överlägsenhet skulle berättiga något av det som män utsätter kvinnor för i patriarkatet. Få skulle tycka att en starkare man har rätt att använda våld mot och exploatera en svagare, varför skulle mäns fysiska överläge ge dem rätt att använda våld mot och exploatera kvinnor? Detta är ett väldigt cyniskt sätt att se på världen, det handlar liksom bara om den starkes rätt.

Det är klart att det finns någon slags förklaring till kvinnoförtrycket, manlig ”råstyrka” kanske är en möjlig sådan, själv är jag mer inne på reproduktionen. Oavsett hur det är med den saken så är det kanske inte så oerhört relevant att diskutera varför välden ser ut på ett visst sätt, det viktiga är ju att förändra den till det bättre. Det finns förklaringar till alla förhållanden i samhället, men att något är möjligt att förklara gör inte att det är eftersträvansvärt. Med en sådan inställning kan en ju lägga allt det här med politik på hyllan och bara nöja sig med att saker kommer vara precis som de är nu för all framtid eftersom det finns en förklaring till det. Ett vara är inte ett böra, och det är väldigt viktigt att förstå om en ska begripa någon form av politik.

Det är politisk teori, inte någon rättegång.

Ganska ofta stöter jag på män som ser det här med feminism och kvinnoförtryck som någon slags rättegång i vilken de ska bevisas skyldiga eller inte. Dessa män brukar bli OERHÖRT upprörda när jag säger att förnekelsen av kvinnoförtrycket är en del av det. De tycker då att jag inte ger dem någon chans att komma undan sin skuld, eftersom de inte ens kan förneka patriarkatets existens.

Såhär; jag driver inte rättegångar, jag utvecklar, använder och populariserar feministisk teori. Att förnekelse av en förtryckande struktur är ett sätt att upprätthålla den är inte menat som ett ”bevis” för eller mot någon, det är en simpel beskrivning av hur verkligheten fungerar. Det är väl egentligen fullkomligt självklart att det fungerar på just det viset, det är klart att en strukturs upprätthållande kräver förnekelse av just denna struktur.

Jag är inte intresserad av att hålla någon slags rättegång med olika män där de ska bedömas som skyldiga eller ickeskyldiga. För det första så vet jag redan att alla män är just ”skyldiga” eftersom alla män förtrycker kvinnor i patriarkatet, för det andra är det helt ointressant att utreda vilka ”brott” enskilda individer har begått. Det intressanta för mig är och har alltid varit att sprida kunskap om hur patriarkatet fungerar.

Men allt detta är just teorier och ingenting annat, och det är inte som att feminismen i allmänhet eller jag i synnerhet har någon större ”makt” i det här samhället. Den man som inte håller med mig om att kvinnor blir förtryckta är fri att inte ta någon hänsyn till det. Det är såklart tråkigt, men det är ingenting jag kan göra någonting åt. Mina texter finns till för den som faktiskt vill förstå och bekämpa patriarkatet, inte för att jag ska ”bevisa” någons skuld. Det är liksom inga juridiskt korrekta vittnesmål det rör sig om.

Poängen är att ingenting automatiskt blir ”fel” bara för att det inte finns någon utväg för de som ”anklagas” att bevisa sin oskuld. Det är inte rättegångar det rör sig om, det är politik. Syftet är inte att enskilda män ska kunna sko sig och stämplas som bra män, oskyldiga till patriarkalt förtryck, poängen är att upphäva den samhällsomfattande struktur som är patriarkatet. För mig är det ointressant att erbjuda individuella män ”vägar ut”, berätta för dem hur de ska slippa undan ansvaret för kvinnoförtrycket, det intressanta är att kvinnor ska slippa bli förtryckta.

Jag tänker att hela det här individfokuset och rättegångsmentaliteten spelar på patriarkatets villkor eftersom det leder till att vi börjar diskutera enskilda män och deras förehavanden. Plötsligt blir det viktiga att erbjuda männen en väg ut ur att de är förtryckare, inte att upphäva patriarkatet. Det blir ett samtal om mäns rättigheter att inte falskeligen anklagas för förtryck, inte om kvinnors rättigheter att slippa bli förtryckta. Som alltid börjar det handla om mäns rättigheter, mäns intressen och så vidare.

Tänk om män bara kunde släppa sina jävla egon och sluta se allting som en fråga om sig själva, sin egen skuld och så vidare? Det hade varit jävligt fett faktiskt, att slippa dessa ständiga utdragna diskussioner med olika män som tycker att det viktigaste är att de inte blir orättvist anklagade för något.

Det du gör är viktigt som fan.

Det händer mig ganska ofta att fantastiska kvinnor hör av sig till mig och berättar om vilken betydelse jag har haft i deras liv. Detta är verkligen så himla fint och bra, det är den här typen av bekräftelse som får mig att palla med, att gå runt. Det vill jag verkligen att ni ska veta.

Men ofta så anar jag ett spår av dåligt samvete. Personer som kanske inte tycker att de själva gör tillräckligt för kampen. Som liksom ser upp till mig på ett vis där de kanske också samtidigt nedvärderar sig själva.

Så jag vill bara säga till alla er: att ens överleva som kvinna i det här samhället är en bedrift, en jävla kamp. Att dessutom göra det och samtidigt vara feminist, att se det här skitsamhället för vad det är utan förnekelse, det är stort som fan. Det är mer än vad en kan kräva av någon kvinna i detta samhälle, att du gör det är helt otroligt.

Att ens gå omkring i det här samhället och ha den analysen du har, det är fantastiskt, det gör stor skillnad. Även om du inte alltid vågar agera på den, även om du inte alltid orkar göra motstånd, så spelar det roll att du är där och ser och förstår.

Att du har den här analysen gör garanterat att du kommer att vara en mycket bättre medsyster. Det gör att du kommer ha mycket lättare att förstå och bemöta kvinnor som blir utsatta för patriarkalt förtryck, det gör att du kommer ha mycket lättare att gripa in i situationer där det pågår. Kanske inte i alla, kanske inte öppet, men det kommer att göra skillnad för kvinnorna i din närhet.

Du är lika mycket en del av en feministiska kampen som jag är, och styrkan ligger i just det faktum att vi är många. Jag hade inte varit någonting utan er, utan er som stöttar och peppar, utan er som tar till er min analys, agerar på den, utvecklar den och sprider den vidare.

Det finns dagar när allt kan kännas jobbigt och motigt, när det kan kännas som att en bara kämpar i motvind, och det är ju också delvis så det är. Patriarkatet är en stark motståndare och det kommer finnas dagar när du bara vill gråta för att allt är så hopplöst. Men det du gör, det är att göra skillnad. Det du gör är att kämpa. Och det gör vi alla på vårt eget sätt, utefter våra egna förutsättningar, så mycket som vi orkar.

Kom ihåg: det du gör, det är att förändra. Det du gör varje dag du lyckas existera i det här samhället utan att underkasta dig, utan att acceptera den skit som händer här, det är att tillsammans med tusentals andra kvinnor bit för bit slå sönder den mur av förtryck som kallas patriarkatet.

Kom inte här med era kladdiga beklaganden.

När jag delade en länk på facebook så fick jag följande kommentar:

Vad är överhuvudtaget vitsen med att inte leva jämställt?
Det är någonting jag aldrig förstått mig på. Klyftor av alla dess slag bidrar inte till någonting annat än rädslor, inskränkthet, hat och okunskap.

På detta svarade jag ungefär att det handlar om att män drar fördelar av kvinnoförtrycket, och såklart att det gäller alla män. Då ville personen som skrev kommentaren inte vara med och diskutera saken längre.

Detta är något jag tycker är ganska vanligt när en diskuterar feminism, personer som kommer in och ba ”gud vad konstigt” men är helt clueless inför vad könsmaktsordningen faktiskt är.

Könsmaktsordningen är ett system som möjliggör för män att ha makt över kvinnor och exploatera kvinnor. Detta gäller alla män, så alla män tjänar i någon mån på könsmaktsordningen. Det är inte bara en massa slumpmässiga elakheter och trakasserier utan det hela äger rum inom ramen för en större kontext och det fyller en funktion.

Många människor gör en big deal av att ”ta avstånd” och påpeka att de ”inte förstår” kvinnoförtryck och så vidare. Visst, du har säkert jättefina ”värderingar” och så vidare, men det hjälper ingenting till om du inte förstår hur kvinnoförtrycket fungerar. Så länge du ser det som ett gäng slumpartade normer i samhället så kommer det vara svårt att bekämpa. Det kan såklart vara skrämmande att verkligen förstå vidden av något sådant som kvinnoförtryck, speciellt om en själv bidrar till det, men jag tänker att det ändå är nödvändigt för att kunna bekämpa patriarkatet.

Jag antar att syftet med detta avståndstagande är att visa vilken fin människa en är och ”ta ställning” för bra värderingar. Problemet är att det även har effekten att en skjuter bort sin egen del i problemet. När människor säger sådär så tänker de i regel att kvinnoförtryck är någonting som sker något annanstans, inte något en själv är delaktig i. Istället för att se sin egen del så ställer de sig utanför och uttrycker sin förfasan över saker som andra sysslar med.

Det finns många män som inbillar sig att de själv inte har något att vinna på kvinnoförtrycket men som hemskt gärna snackar om hur hemskt de tycker att det är att andra män förtrycker kvinnor. Jag tror att det bästa dessa män skull kunna göra för att minska kvinnoförtrycket är att förstå sin egen del i det, de vad de själva tjänar på patriarkatet och hur de upprätthåller det. Så länge de ägnar sig åt att ”ta avstånd” istället så kommer de inte att bidra till feminismen på något vettigt sätt, snarare kommer de att bidra till idén om att kvinnoförtryck inte är något som rör alla utan bara något ett fåtal män utövar och tjänar på, en idé som jag tror är mycket destruktiv.

Så snälla, ni kan hålla ert kladdiga beklagande borta från mig. Jag tänker inte bekräfta att ni är ”bra män” eller liknande bara för att ni uttrycker att ni är ledsna över kvinnoförtrycket om ni fortfarande vägrar ska förståelse för hur det faktiskt fungerar och er egen position i det.