Etikett: våld

Revolution och folkligt stöd.

Det är intressant, när en pratar om kommunismen, hur många som kommer med invändningen att vi ju inte kan inför detta system rakt av eftersom det saknas folkligt stöd, och använder detta som ett argument emot kommunismen som ideologi i sig. Jag undrar om de tror att politisk förändring har nåtts genom att alla plötsligt bestämde sig för att ”nu får det vara nog” samtidigt? Det är såklart alltid en process som går långsamt framåt.

Jag är kommunist, det innebär att jag vill ha ett samhälle utan privat ägande och istället ha egendomsgemenskap. Detta är en idé om var jag tycker att samhället ska sträva, men jag inser såklart att det inte är något som bara kan införas hux flux. Hela samhället bygger på kapitalism, det går inte att bara införa kommunism över en natt utan det är en process som måste ta tid för att det ska gå rätt till. Den intressanta politiska frågan är egentligen hur vi ska göra för att lyckas ta oss dit, vilka val kan en göra och vilka kamper kan en föra för att komma närmare kommunismen. Detta är en fråga som själv saknar svar på, jag noterar att olika människor gör på olika sätt och tänker mig att det är just denna mångfald av kamper som är vår styrka. Att peka ut en rätt väg tror jag är vanskligt, då det riskerar att landa i dogmatism, något som såklart är mycket relevant att undvika.

Ofta när en pratar med folk är de mer kommunistiska än de själva anar. Få använder begreppet kommunism eftersom det har negativa konnotationer, men desto fler uttalar sig mycket kritiskt och kapitalismen som system eller i alla fall dess konsekvenser. Detta får mig att tänka att det finns en potential till ett folkligt stöd för kommunismen. Jag tänker mig att en av de stora utmaningarna ligger i att få människor att förstå hur de problem de erfar i sin vardag hänger ihop med samhällssystemet i stort, att binda ihop de olika kamper som människor för och peka på hur de alla hänger ihop med motstånd mot kapitalismens konsekvenser. Att se att människor har olika positioner och olika förutsättningar för att kämpa och betrakta detta som en styrka snarare än en svaghet.

Ofta dyker frågan om våld upp. Folk tolkar ofta det faktum att jag inte tar kategoriskt avstånd från våld som politisk metod som att jag anser att det skulle vara bra att tvinga folk till att leva kommunistiskt med hjälp av våld. All politisk förändring måste komma underifrån, därför skulle jag inte vilja genomföra någon ”revolution” i dagsläget även om jag hade haft möjlighet till det. Eventuellt våld måste ha bred politisk förankring för att vara relevant, och jag har absolut inga illusioner om att jag eller någon annan människa/mindre grupp ensam skulle sitta inne på någon slags enhetlig lösning kring hur samhället ska se ut. Jag tycker att det är intressant hur samma människor som är så taggade på att prata om hur oerhört hemskt det är med kommunism eftersom en vill ”bestämma hur andra ska leva” samtidigt är så taggade på att avkräva enskilda kommunister på svar kring just denna fråga. Jag tror att det är jätteproblematiskt att skapa sig en massa idéer om hur människor kommer leva i det kommunistiska samhället. Jag har liksom ingen aning om vilka prioriteringar folk kommer att göra, däremot ser jag det som en självklar fördel om prioriteringar görs av människors medvetna val och inte för någon marknads skull.

”Revolution” verkar vara bland det mest skrämmande många kan tänka sig, det brukar dra tankarna till våld och total förstörelse av det som är. När jag talar om ”revolution” menar jag inte nödvändigtvis något blodigt slags, utan jag menar en samhällsomvälvande förändring. Detta förändring behöver inte vara våldsam, och en behöver eller bör knappast förstöra allt i det ”gamla” samhället. Snarare handlar det om att ta över saker och använda dem på ett annat sätt. Jag ser samhället som något som utvecklas, inte som något en byter ut helt när en tröttnat.

Vissa brukar påpeka att det kanske aldrig kommer finnas något brett politisk stöd för egendomsgemenskap. Detta må vara sant, men det finns många idéer som det aldrig kommer finnas brett politiskt stöd för, som folk har ändå. Jag förstår inte varför jag ska tycka något annat bara för att folk eventuellt inte kommer att tycka som jag. Det känns som en jävligt antiintellektuell inställning till politik. Att jag har e utopi betyder inte heller att jag inte kan ta ställning och engagera mig i dagsaktuella politiska frågor, det finns liksom inget motsättning mellan att ha långsiktiga visioner för samhället och att jobba med frågor en tycker är viktiga nu.

Att en har en idé om hur ett samhälle borde se ut innebär inte att en vill tvinga människor dit mot deras vilja, det handlar snarare om en idé om vilken typ av samhälle människor skulle må bäst i. Kommunismen för mig är inget egenvärde som jag vill uppnå bara för att, utan det är en idé jag har om hur vi skulle kunna leva. Om det finns andra lösningar på problemen i dagens samhälle så kommer jag att ta emot dem med öppna armar, jag kan vara inte se dem själv i dagsläget.

Våldspotential, kontroll och manlighet.

Den senaste boken jag läst i Genuskursen är Med uppenbar känsla för stil av Mendel-Enk, en bok jag tyckte var bra även om jag har rätt svårt att relatera till machoidealet som beskrivs som så oerhört dominerande, men det beror ju såklart på vilka kretsar en rör sig i. Jag umgås framförallt med män som är feministiskt medvetna och inte sysslar med den typen av maskulinitetsutövande, eller nördar/töntar som aldrig riktigt har kunnat hävda sig med den formen av maskulinitetsutövande.

IMG_20140209_134304

Mendel-Enk har dock ett intressant resonemang kring makt, våld och kontroll som jag tänkte skriva lite om och utveckla.

Våld är en stor del av hur maskulinitet skapas. Även om de flesta män inte använder våld, i alla fall inte på någon slags regelbunden bas, så är våldspotential viktigt. Män lär sig på ett helt annat sätt än kvinnor att våld är en möjlig utväg ur olika situationer, att de kan och får använda våld om situationen kräver. Mendel-Enk skriver mycket om hur män skapar eller hittar på situationer där våld är berättigat (typ självförsvar) och sedan använder det som en ursäkt till ett i princip obegränsat våldsutövande. Så länge det finns något som berättigar användandet av våld så kan våldet går hur långt som helst.

Detta får mig att tänka på hur män jag känner pratar om våld. Ofta är det män som själv inte använder våld, men de pratar ändå mycket om att de skulle kunna använda våld om de ville. De understryker helt enkelt ofta sin våldspotential, eller sin önskan att ha en våldspotential. Jag har varit i många diskussioner med män om när det skulle vara okej att använda våld, varför och hur en då skulle gå till väga. De talar helt enkelt om våld som en möjlighet på ett annat vis än kvinnor gör.

Jag tänker att våld och hot om våld är det viktigaste sättet att upprätthålla makt och kontroll inom maskuliniteten, som man ska en ha en ständig potential till våld, det ska vara möjligt att ta till våld om så krävs. Problemet är att den här våldspotentialen också måste kontrolleras. Om en har lärt sig att våld är en möjlig lösning på olika situationer och har blivit utrustad med förutsättningar (mentala och fysiska) för att använda våld, så är risken såklart större att våld också kommer att användas.

Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.

När en ser på fall av mäns våld mot kvinnor så är det vanligt att männen berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan, att de ser på våldet som ett medel för att uppnå makt och kontroll. Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). Kvinnors våldsutövande är snarare ett tecken på förlust av kontroll än ett sätt att skapa kontroll. Kvinnor använder också våld i relationer, men det kontrollerande våldet är det i regel män som utför.

För att komma till bukt med männen som går ”för långt” i sitt våldsutövande måste vi sluta lära män att våld är en lösning på olika problem och sluta se våldspotential som något positivt. Så länge denna moral lärs ut så kommer det finnas de här männen som går ”för långt”, och såklart en massa män som inte går ”för långt” men som ändå använder sin våldspotential till att utöva förtryck.

Om mäns våld mot kvinnor och mansrollen.

Idag är det ju Internationella dagens för avskaffandet av våld mot kvinnor, och därför tänkte jag att det vore lägligt att diskutera just mansrollen lite. Nämligen den mansroll som leder till att många, om än inte alla, män utövar våld mot kvinnor.

Vad är det viktigaste med mansrollen? Vad är det som gör en man till just en man i det här samhället? Det är inte att ha blåa kläder, det är inte att ha en snygg slips eller prata med mörk röst. Allt detta är bara attribut, accessoarer som finns för att markera något mer grundläggande. Vad är då det grundläggande? Jo, det är att ha makt och kontroll över kvinnor. Män som saknar makt och kontroll över kvinnor anses inte vara lika mycket män som andra män.

Vad leder detta till? Jo, att män i sina maskuliniseringsprojekt strävar efter att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor. Makt och kontroll kan uppnås på många sätt. Många män behöver inte slå kvinnor för att utöva den makt och kontroll de vill utöva, det räcker med att de är män i ett patriarkat med all den makt det innebär. För många män räcker det kanske med en helt vanlig heteromonogam relation, som ju som känt kan innebära en otrolig underordning för kvinnor. För många räcker det med det kvinnoförtryck som finns inbyggt i till exempel kärnfamiljen eller samhället i stort. Våld mot kvinnor är bara ett uttryck som mäns makt över kvinnor kan ta sig. Genom att utöva våld mot kvinnor så blir mannen till Man, han skaffar sig mer och mer makt och kontroll över en kvinna. Han stärker den maktordning som finns mellan dem, gör henne mer underordnad och sig själv mer överordnad. Genom att göra henne till mer Kvinna, men underordnad, så kan han själv bli till mer Man.

Det talas ofta om mäns våld mot kvinnor som att det är slumpmässiga händelser, alternativt händelser utövade av en riktigt riktigt sjuk person. Såhär fungerar det för det mesta inte. De män som slår är för det mesta inte mer sjuka än andra män, men våldet är en del i en process som börjar med att mannen försöker skaffa sig makt och kontroll över kvinnan med olika medel. Det hela blir grövre och grövre och till slut slår han. Detta kallas för normaliseringsprocessen.

Att vilja kontrollera, att försöka isolera sin partner från annat umgänge, att hålla på med olika former av verbalt våld (alltså typ upprepade förolämpningar) är allting varningstecken. Det handlar om att krympa kvinnans livsrum, göra att hennes förmåga att handla på egen hand blir mindre. Detta gör i sin tur att det fysiska våldet kommer närmare. När han slår första gången är det inte en isolerad händelse, det är en del i en längre process som kan ha börjat flera år innan det första slaget kommer.

Våldet är inte heller en isolerad företeelse i samhället. Vårt samhälle är uppbyggt på ett sätt som gör att män kan utöva våld mot kvinnor. När vi isolerar oss i så kallade kärnfamiljer eller heteromonogama par och envisas med att det som sker inom dessa konstruktioner ska vara ”privat” så skapas en grogrund för att män ska kunna utöva våld mot kvinnor. Kvinnor har mycket mindre ekonomiska resurser än vad män har vilket ytterligare försvårar för många kvinnor att lämna en misshandlande man. Det finns också en stark kultur av att skambelägga och misstro de kvinnor som utsätts för våld, vilket gör att många inte vågar prata om det. Det finns få saker som är så tabu i detta samhälle som att misslyckas med sitt heteromonogama projekt, och därför måste det hållas tyst om det. Tystnaden kring familjen, relationen och så vidare är ett mycket effektivt sätt att upprätthålla kvinnoförtryck.

Vidare vinner män i allmänhet på att det finns ett litet antal män som brukar våld. Eftersom kvinnor är rädda för att hamna med ”fel män” så ursäktas visst kvinnoförtryck med att han ”i alla fall” inte slår. Det handlar om att hitta den rimliga och snälla förtryckaren. En massa patriarkalt förtryck hamnar i skymundan eftersom det läggs så oerhört mycket fokus på att ”avslöja” de Verkliga Förtryckarna, de Dåliga Männen, de som slår. Men i själva verket gå det inte att ”avslöja” vissa dåliga män och förvänta sig att allt ska lösa sig, för det handlar inte om individer utan om ett samhälle. Ett samhälle i vilket maskulinitet utövas genom att skaffa sin makt och kontroll över kvinnor, och där våldet är ett av de sätt en kan skaffa sig denna.

Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Det finns ett jävla ofog bland många människor att hålla på och lägga omdömen om andras sätt att protestera, ofta på temat att det är för våldsamt eller att det är taskigt eller vad vet jag.

Visst har det hänt att jag själv svurit åt korkade aktivister på demonstrationer, människor som med dumdristigt beteende utsatt meddemonstranter för fara eller människor som mest beter sig som våghalsiga barn. Det finns gott om situationer där det finns taktiska poänger i att inte gå till angrepp. Däremot har jag mycket svårt att förstå hur den som själv inte är organiserad antifascist har mage att komma och ha åsikter om hur vi som är det sköter våra demonstrationer.

053Inte sällan använder dessa människor dessa demonstranter som i deras tycke är ”fel ute” för att motivera varför de själva inte deltar i protesterna. Att det finns en massa människor som inte ingår i den så kallade ”våldsvänstern” på de flesta antifascistiska demonrationer rör dem inte, så länge någon går över gränsen så är det skäl nog att avstå och ta avstånd från hela gänget.

Samma sak stöter en på i till exempel kvinnojoursrörelsen. Någon som träffat en jourkvinna som hade en dålig analys eller hört något dåligt om Roks och därför tar avstånd från allt vad vi gör, utan att veta något om metoderna eller tankarna som dominerar i dessa sammanhang, och framförallt utan att ta hänsyn till att det vi i praktiken gör är att stötta och hjälpa tusentals kvinnor som är utsatta för våld.

Jag upplever att detta ofta mest är ett sätt att urskulda sin egen politiska lathet. Det är lätt att sitta att ha åsikter om allt möjligt, desto svårare är det att implementera på något rimligt sätt i praktiken. Så fort en börjar engagera sig så måste en helt enkelt alliera sig eller i alla fall befinnas sig på samma plats som människor som kanske har en annan syn på våldsanvändning än en själv har. De kan vara jobbigt, men det är det värt om en brinner tillräckligt mycket för en fråga i praktiken och inte bara i teorin.

De flesta som har många idéer om hur aktivism ska skötas är ganska tysta när det kommer till dessa frågor i vanliga fall. De kanske kallar sig antirasister, feminister och så vidare, men det är först när aktivisterna gör något fel som de börjar dra igång sitt snack om hur viktiga dessa frågor är och hur viktigt det är att vi agerar rätt i dem. Det kanske kan låta såhär: ”det bästa sättet att få människor att ändra sig är genom debatt”, men jag ser dem sällan själv skriva debattartiklar eller ta debatten med antifeminister eller fascister. Det tycker de istället att jag ska göra, eftersom det ju är mig dessa människor söker upp. Nå, gissa varför? Det är för att det är jag som tar aktivt ställning emot deras världsåskådning, du upplevs däremot inte som ett hot och därför är det inte särskilt konstigt att ingen bryr sig om dig. Ett smidigt sätt att komma undan någon form av engagemang samtidigt som en kan hävda med emfas att en tycker att en fråga är oerhört viktig, så viktig att en är beredd att hacka på de personer som driver denna fråga tills de agerar helt perfekt.

Det kan absolut finnas ett värde i att diskutera metoder, och detta är en diskussion som alltid förekommer i aktivistsammanhang. Däremot är det meningslöst att höra det berättas vad som är fel och rätt utifrån något ovanifrånperspektiv, sprunget ur käften på en person som aldrig har deltagit i sådana sammanhang. Vi behöver inte höra från någon översittig liberal hur vi gör fel, vi behöver ha en diskussion om vilka metoder som är effektiva. Det är därför jag vänder mig emot alla utrop om att våld är fel, inte för att jag tycker att våld per automatik är en bra grej utan för att jag anser att de som bräker högst om detta ofta saknar inblick i aktivistens verklighet, vilka situationer vi befinner oss i, vilket motstånd vi möter, vilka vägval som finns tillgängliga. Jag tycker helt enkelt inte att den som inte själv engagerar sig i antifascistisk aktivism har något att säga till om metoderna som används.

Det kanske inte är effektivt med våld, men vad som garanterat är mindre effektivt och troligen också gör mer skada än nytta är att göra en stor grej av hur dålig en tycker att antifascistiska aktivister är och hur ineffektiva våra metoder är. Att komma som utomstående och lägga något slags omdöme om vår aktivism är såväl översittigt som kontraproduktivt.

Jag föreslår att den som har andra idéer om hur aktivism ska skötas kan börja förverkliga dessa idéer själv istället för att sitta på röven och klaga på aktivister. Snart kommer det troligen gå upp för denna att det här med aktivism faktiskt inte är så jävla lätt som det framstår från din upphöjda position, och att det kanske inte är så jävla berättigat att sitta och kläcka ur sig en massa idéer om hur folk borde göra istället om en faktiskt inte har någon jävla koll på läget. Så kom ner på jorden, kasta bort era höga ideal och börja tampas med verkligheten såsom vi andra. Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors våld mot män.

Jag antar att de flesta har noterat att det cirkulerar en artikel i vilken det hävdas att män och kvinnor blir slagna lika mycket i förhållanden. Problemet med den här typen av undersökningar , och framförallt med folks tolkningar av resultaten, är att nada hänsyn tas till den kontext i vilken våldet uppkommer, hur våldet utförs. I samma artikel står detta:

Forskarna ser två typer av våld i relationer: situationsbetingat våld och fysiskt våld med kontrollerande beteende. Enligt tidigare studier utövas ett kontrollerande beteende oftare av män i en relation mellan en man och en kvinna.

Mäns våld mot kvinnor är inte bara fysiskt våld, vilket som helst, utan ett våld som uppkommer i en samhällelig kontext och i ett specifikt skapande av maskulinitet. I vårt samhälle så utövar män makt över kvinnor, att vara man är att utöva makt över kvinnor, därför får det våld män utövar mot kvinnor en specifik betydelse, och denna betydelse går inte att bortse från när vi bedömer mäns våld mot kvinnor som fenomen.

Detta tydliggörs också av den ojämlikhet som finns i utövandet av sexuellt våld, alltså det våld som är mest budet till just könstillhörigheten:

När det kommer till sexuellt våld är männen överrepresenterade som utövare, medan kvinnorna är offer. Nästan tio procent av kvinnorna i studien uppger att de har utsatts för sexuellt våld tidigare i livet, medan motsvarande siffra bland männen är 3,5 procent.

Att våldet har en sexuell karaktär gör det speciellt, det gör att det handlar om just våld mot kvinnor som kvinnor och inte våld i största allmänhet som bara råkar riktas mot kvinnor. En stor del av det våld kvinnor utsätts för är just sexuellt, och här sätts könsmakten på sin spets. Män skaffar sig makt över kvinnor och utnyttjar dem som kvinnor på ett mycket konkret sätt.

Det finns också en skillnad i hur kontrollerat våldet är och när det uppkommer:

Bland de män som uppger att de utsatts för fysiskt våld av sin partner, har majoriteten även använt våld mot partnern. Men i studien förekommer också en mindre grupp som inte själva använder våld men som är rejält utsatt för fysiskt eller psykiskt våld.

Kvinnor använder våld mot män när relationen i övrigt är våldsam. Vem som slagit först och liknande verkar inte ha frågats, men det är ju ganska naturligt att en kan använda våld till exempel i självförsvar.

Män använder sig av våld på ett mycket kontrollerat sätt, för att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är inga okontrollerade utfall, inget som slumpmässigt förekommer under gräl eller för att försvara sig, utan en del i en aktiv process i vilken mannen skaffar sig kontroll över en större och större del av kvinnas livsrum. Det är därför vi talar om MÄNS våld mot kvinnor och inte om ”relationsvåld” eller liknande, helt enkelt för att det inte sker isolerat utan i en större samhällskontext.

Det våld kvinnor utsätts för är dessutom grövre:

När vi talar om det ”lätta” självrapporterade våldet mellan partners i brottsofferundersökningar, då är det ingen skillnad mellan kvinnor och män. När man däremot tittar på skadebilden, i vilken utsträckning man har varit tvungen att uppsöka vård, då går vi åt att kvinnor är mer utsatta för grövre våld, det våld som kräver sjukvård, säger Jenny Yourstone.

Det blir problematiskt när en diskuterar våld på det här viset, utan att se till våldets grovhet, kontinuitet, syfte och i vilken kontext det uppkommer.

Den som är mer intresserad bör läsa denna artikel om studiens metodik och hur den är problematisk.

Twitter 20/9. Våld och åsikter.

Har numera skärpt kommentarsreglerna ytterligare. Män som skriver långa haranger om yttrandefrihet ryker. Det är sjukt jävla ointressant att diskutera ”friheter” och ”rättigheter” utan maktperspektiv. Det är liksom bara tankar, det betyder inget. Någon tycker att alla ska ha rätt att säga sin åsikt. Jaha? Så jävla ointressant ”ställningstagande”.

Den här grejen inom liberalismen att frikoppla åsikter från politik. Hur blev t.ex. nazismen ”bara” en åsikt? Det är bara ur en extremt privilegierad position en kan avskriva nazism osv till ”bara” en åsikt. För andra är det ett direkt hot. Ideologier är aldrig ”bara” åsikter, det är idéer om hur samhället ska vara. Får idéerna slå rot så kommer samhället bli så. Det spelar ingen roll hur mycket det står i vår grundlag att en inte får döda folk på grund av deras ras, vinner idéerna makt kommer det ske.

Ingen annanstans än i ert uppdiktade universum är ideologier ”bara” åsikter. Det är sådant som påverkar samhället, som påverkar människor. Därför är jag så jävla ointresserad av att diskutera yttrandefrihet med dig. Jag kommer aldrig gå med på premissen att det ”bara” är åsikter. Om du inte accepterar att åsikter påverkar samhället så kan vi liksom inte diskutera politik.

Är för övrigt helt ointresserad av att bruka våld mot nazister bara för sakens skull, det handlar om att hindra deras framfart. Våld för våldets skull är bara barbariskt och okonstruktivt. Men nödvändigt våld för att hindra ett större våld är en självklarhet.

Våldets normaliseringsprocess.

IMG_20130917_104825Jag läser just nu Våldets normaliseringsprocess av Lundgren till kvinnojoursutbildningen jag går, en bok som jag verkligen kan rekommendera till den som bättre vill förstå våld i nära relationer. Perspektivet Lundberg redogör för utgår ifrån normalitet, det vill säga att våldet springer ut ur det normala, värderingar som finns kring kvinnor och män i resten av samhället och så vidare. Männen som brukar våld mot kvinnor och kvinnor som stannar i misshandelsförhållanden är inte på något sätt speciella individer, utan är snarare socialt välfungerande personer. Det är alltså inte ett problem som kan isoleras till någon given grupp, till Den Andra, utan är ett problem som går igen i hela samhället och måste lösas som ett samhällsproblem.

Detta är också vad jag menar när jag skriver om att det är en dålig sak att betrakta våldtäktsmän som jordens avskum, något som ofta görs när människor till exempel försöker hitta på olika fantasifulla straff för dem. Inte för att jag inte tycker att våldtäkt är något fruktansvärt utan för att det leder till att vi ser våldtäkten som något extremt, något som måste ha sin bakomliggande förklaring i gärningsmannens sjukdom, missbruk eller liknande. Detta gör att det blir svårare att se och hantera problemet våldtäkt som sådant, istället hanteras det som ett symptom på andra saker. Våldet och våldets dynamik hamnar i skymundan, istället undersöks och diskuteras personerna som är inblandade som om de vore den grundläggande orsaken.

Jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Spännande det här med polis, våldsmonopol och så vidare. På förfrågan tänkte jag klargöra för min grundläggande syn på våldsanvändning, vilket också kommer bli ett klargörande för min syn på ideologi och demokrati.

Många verkar se den liberala demokratin som neutral. Det är det inte, det är liberal och borgerlig. Den liberala demokratin som form skapades ur borgarklassen krav på samhällsförändring, krav som givetvis var anpassade efter dem själva och deras verksamhet, det vill säga kapitalistisk sådan. Därför är den liberala demokratin inte anpassad för ett samhälle fritt från kapitalism. Om vi lämnar kapitalismen så kommer vi även att lämna den liberala demokratin bakom oss, och kamp mot kapitalismen kommer aldrig att kunna ske enbart eller ens huvudsakligen med parlamentariska

I ett samhälle där pengar ger makt på alla områden är ”en person, en röst” en gång vart fjärde år inte någon större tröst. Det politiska samtalet är fortfarande utformat efter företagens behov. Det enda som talas om är jobb och tillväxt, något som inte är så konstigt i ett samhälle som styrs av pengar. Politiken är ingen separat sfär där en kan diskutera andra frågor än de som står på agendan i resten av samhället, politiken påverkas av den makt som florerar i resten av samhället. Så länge vi har kapitalism så kommer dessa frågor att prioriteras, för det är där makten ligger.

Som jag ser det så bygger samhälle idag på våld. Dels på ett väldigt konkret, direkt våld, alltså polisens och militärens våld. Det är det våld som kommer fram när en på riktigt utmanar makten. Men också ett strukturellt våld som finns precis överallt. Människor tvingas dagligen in i saker de inte har den minsta lust till eller kan styra över, människor exploateras, människor blir ifråntagna sina möjligheter till att leva ett värdigt liv och så vidare. Så blir det i ett samhälle där profit går före människor, då kommer människor välmående obönhörligt att pressas undan för kapitalismens skull. Det är det som sker under arbetslinjen; människor tvingas in i till synes meningslöst lidande för att de ska bli ännu billigare för kapitalet att köpa, för att de ska kunna exploateras i allt högre grad. Samhällsbygget ger även upphov till våld, till exempel rasisters och nazisters våld. Detta våld ställer jag mig emot.

Jag tycker att en bör använda våld för att hindra ett större våld. Jag tycker att det är ens plikt att använda våld för att hindra ett större våld. I mina ögon bygger detta samhälle på våld, och det riskerar alltid att bli än mer våldsamt. När jag står och skriker på nazister är det inte för att jag inte tycker att de har rätt att uttrycka sina åsikter, det är för att jag är rädd för vad deras åsikter kommer leda och till viss del redan har lett till. Om det ”bara” handlade om åsikter hade jag inte brytt mig, men inget existerar i ett vakuum. Om de inte stöter på motstånd kommer de att expandera, och deras expansion kommer obönhörligen att leda till våld. Jag tycker att en ska vara så sparsam med våldsanvändning som möjligt, vilket jag också tycker att vänstern brukar leva upp till. Överlag finns det en ganska negativ inställning till de som är alltför taggade på att slåss bara för sakens skull, och det ”våld” som brukar förekomma brukar vara i form av blockader, oväsen och, som senast, vattenballonger. Det är ganska harmlöst i förhållande till hur mycket våld en ideologi som nazismen kan ge upphov till.

Vissa pratar om ”olika åsikter”, som om det var en fråga om tandkrämspreferens. Detta tycker jag är ett sjukt sätt att se på saken. Nazism är en ideologi som bygger på att människor har olika värde på grund av sitt ursprung, det är en ideologi som redan har lett till miljontals döda och som kan göra det igen. Vi är inte skyddade mot nazismen eller fascismen bara för att vi lever i en liberal demokrati. Den ökade rasismen leder redan idag till att människor lider och dör. Det är ingen jävla lek, det är allvar. Det handlar om människors liv. Och det är de jag protesterar emot. Jag protesterar inte emot en ”åsikt”, jag protesterar emot en realitet, mot en viss typ av samhälle. Det räcker inte med att rösta på något annat än nazisterna var fjärde år, en måste ta ställning emot förtrycket varenda jävla dag.

Den liberala demokratin står inte på min sida, för den är utformad efter kapitalets intressen. Den liberala demokratin kommer aldrig att kunna erbjuda ett ramverk för mig att driva de frågor jag tycker är viktiga, alltså frågor som rör människors värde. Därför väljer jag att gå utanför den. Det handlar om ideologi. Det handlar om att jag tror på ett samhälle fritt från förtryck, fritt från exploatering, och jag tycker inte att det samhälle vi lever i idag är detta, hur mycket formell ”frihet” och ”jämlikhet” det än sägs bära på. Frihet och jämlikhet under kapitalismen ser jag som en omöjlighet, eftersom kapitalismens själva grundsten är just ojämlikhet och underkastelse under kapitalets logik. Jag kommer aldrig att spela deras spel, för jag vet att reglerna inte är viktade för mig. Och jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Män och kvinnor lever i olika världar.

Läser om två manliga studenter som tyckte att det var ett ”roligt skämt” att skicka en lapp med våldtäktshot till en kvinnlig kurskamrat. Tydligen var ”skämtet” såpass grovt att de valde att inte skicka det till någon i deras närmaste krets men de valde ändå att skicka det, och under en föreläsning till råge på allt.

Händelsen inträffade i mars månad i år. En grupp läkarstudenter var samlade till en föreläsning om etik. Mitt under föreläsningen fick en kvinnlig student en skriven lapp i sin hand.

Hon öppnade lappen och läste: ”Du kommer att bli våldtagen i natt.” Den kvinnliga studenten blev chockad, började skaka och gråta.

Hon gick fram till föreläsaren och berättade för hela klassen om det som hade hänt. Hon frågade klassen:

– Vem har skrivit detta?

Umeå universitet har valt att ge studenterna konsekvenser för detta, givetvis helt oacceptabla, övergrepp. De har blivit avstängda från programmet under en tid och det ska sättas in extra utbildningsmoment, som jag antar berör detta. Jag tycker att det var modigt och bra av den utsatta kvinnan att gå fram och inför klassen fråga vem som var skyldig till det hela, något jag tror skapar en ökad medvetenhet i gruppen som helhet. De studenter som är skyldiga valde själv att träda fram och verkar vara ganska ångerfulla inför det hela, vilket såklart är positivt.

Jag har inte så mycket att säga kring hur saken har hanterats i efterhand, utan jag tycker att de inblandade har agerat på ett bra sätt. Däremot tycker jag att det är intressant att försöka förstå den här typen av situationer ur ett maktperspektiv.

Hur tänker en när en väljer att skicka den här typen av meddelanden till en person en inte verkar ha en särskilt nära relation med? Jag antar att ”humorn” ligger i att det är absurt och förbjudet i någon mening, för särskilt fyndigt eller vitsigt är det ju absolut inte. De måste även ha förstått att det fanns en risk för negativa reaktioner eftersom de valde att skicka det till någon utanför deras närmaste krets. Emellertid verkar de inte ha förstått exakt hur jobbigt kvinnan skulle kunna tycka att de var. De verkar inte ha varit ute efter att göra människor ledsna, utan mer ha varit dumma i huvudet. Detta säger jag alltså med reservation för att jag inte vet ett skvatt om dessa personer, utan bara bildat mitt intryck efter deras agerande såsom det beskrivs i artikeln jag länkade till.

Men för personen som tar emot ett sånt här meddelande så blev känslan helt annorlunda. För det första vad hen kvinna, vilket gör att hotet om våldtäkt är betydligt mycket mer påtagligt i ens vardag. Kvinnor växer ju så att säga upp med att det finns en risk för att bli våldtagen, vilket män inte gör på samma sätt. Även om män såklart kan våldtas så är det inte på samma sätt en given del av deras liv som de varnas för och uppmanas till att planera sin vardag efter. Kvinna hade heller ingen insikt i vilka dessa män var och hur de resonerade eller i att andra människor hade fått dessa lappar, så för hen kunde det lika gärna vara ett allvarligt menat hot. Hen kan ju även ha erfarenheter av sexuellt våld, något som många kvinnor har.

Män växer inte upp med hotet om våldtäkt, men det gör kvinnor. Detta utgör en fundamental olikhet i våra respektive livssituationer. Detta behöver såklart inte göra någon dum i huvudet, men det gör ändå att en som man saknar en instinktiv förståelse för hur det är att ha detta hot liggande över sig som en våt och tung trasa genom livet. Att detta hot dessutom är högst reellt för kvinnor, alltså att det faktiskt finns en massa kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, och nog också något som nog inte tas med i beräkningen dådet skämtas om sexuellt våld.

För män är våldtäkt helt enkelt inte ett ständigt närvarande inslag i vardagen som det är för kvinnor. Det är ingenting en hör hur en ska skydda sig mot som liten, det är inget en får tips på hur en ska undvika i tidningar och det är inte heller något en utsätts för i samma utsträckning. Det är ett tänkbart scenario, något en känner till, men ingenting en tar med i beräkningen. De är avlägset.

Därför kan det nog vara svårt att begripa vad det innebär att skicka en lapp med ett ”skämt” om att en kvinna ska bli våldtagen. Det kan vara svårt att på förhand sätta sig in i hur hen kommer att förstå den här lappen, hur den kommer att fogas samman i ett mycket större sammanhang där kvinnan redan har blivit uppmärksammad på och kanske rentav utsatt för denna möjlighet ett flertal gånger. För kvinnan är våldtäkten inget abstrakt och avlägset, utan något greppbart och närvarande, något som flertalet gånger uppmärksammats.

Kvinnor och män lever i olika världar. Våra erfarenheter som könsvarelser skiljer sig åt på vissa viktiga punkter som är fundamentala för vår tillvaro, och en av dessa punkter är det sexuella våldet. När det kommer till det lever män och kvinnor i olika verkligheter. Ibland krockar dessa världar, som när två män tycker att det är ett ”skämt” att påminna en kvinna om det hot som legat över henne som en våt och tung trasa hela livet, att göra hen desto mer medveten om närvaron av detta hot. Hotet är ingenting hen bara kan skaka av sig, för det är inte det första som kommit. Hotet om våldtäkt hur funnits där hela hennes liv, och lappen påminner bara om det hen redan visste om. Påminner om våldet som lurar, påminner om det ständigt överliggande hotet om att någon ska ta hennes rätt att bestämma över sin egen kropp ifrån henne.

Jag tror att det är viktigt att förstå att erfarenheter för män och kvinnor skiljer sig åt på ett grundläggande sätt, att det finns stor skillnader i villkoren för själva vår existens, som gör att handlingar får helt olika innebörd för män och kvinnor. Det som för en man framstår som ett skämt, även om det är ett grovt sådant, kan för en kvinna vara en påminnelse om och en förlängning av ett ständigt närvarande patriarkalt förtryck, och därmed svårt att ”skaka av sig”.

Megafonen är inga uppviglare.

megafonenJaha, så här har polisen gått ut och kallat Megafonen för uppviglare. Detta är helt enkelt inte sant, Megafonen har helt enkelt inte uppviglat till våldet utan tvärtom arbetet för att rusta upp dessa områden.

Troligen är demonstrationen som åsyftas den som Megafonen höll rörande dödsskjutningen innan upploppen utbröt, som såklart inte hörsammades (gud, det vet väl folk vid det här laget att ingen lyssnar på dessa människor såvida inte saker sätts i brand). Jag undrar vilka dessa ”aktioner mot polisen” som det uppmanades till är. Handlar det om att Megafonen uttalat sig negativt om polisvåld? Det är så så fall en otroligt… kreativ definition av uppvigling.

Det måste gå att kritisera samhället och polisen, att lyfta förklaringar som går utanför ”individer”, utan att bli anklagad för att uppmuntra eller uppvigla till bilbränderna.