Kategori: Feminism

Att inte få kärlek när en behöver den som mest.

Ibland läser jag mitt inlägg om min om mitt ex:s relation som jag skrev för lite mer än ett år sedan (läs det om du inte gjort det tycker jag, är brutalt nöjd med den texten, det är även den enda text jag gråtit när jag skrivit) och tänker på det förtryck jag blev utsatt för i den relationen. Detta stycke fastnar jag alltid särskilt vid:

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Jag tänker liksom på smärtan jag kände då. Smärtan i att visa så mycket känslor, i att behöver någon så mycket, och ändå bli ignorerad. Det sjuka i att behöva be om att bli omhändertagen när en visar så mycket känslor. Känslan av att bara från kyla av den person som ska ge en kärlek, när en behöver kärleken som mest. Det är verkligen att bli gjord till en ickeperson, och det lämnar djupa djupa sår i en som är mycket svåra att få bort.

Du måste erkänna att du förtrycker.

Män måste erkänna att de förtrycker kvinnor, de måste tänka på att de förtrycker kvinnor och de måste kämpa emot sitt förtryck av kvinnor. Män som gör detta anser jag är goda feminister.

På samma sätt tycker jag att jag som vit ska erkänna att jag förtrycker icke-vita, tänka på att jag förtrycker icke-vita och kämpa emot mitt förtryck av icke-vita. Detta är också något jag utövar aktivt. Jag säger inte att jag gör allt perfekt. Jag tror över huvud taget inte att en kan bli ”färdig” med att sluta förtrycka innan allt förtyck har upphört. För mig handlar det om en kamp som en ständigt utför, inte om ett visst antal handlingar jag ska utföra för att bli en ”bra” antirasist. Lika lite som en icke-vit person kan sluta bli förtryckt för att hen agerar på ett visst sätt i sitt privatliv så upphör förtrycket för att jag gör ett visst antal saker. Jag kan inte tro att jag kan blir ”färdig” med att sluta förtrycka innan icke-vita slutar bli förtryckta, lika lite som män kan tänka så om kvinnoförtrycket.

Jag reflekterar ofta över hur jag förtrycker icke-vita och jag försöker få andra vita personer att reflektera över hur de förtrycker icke-vita. Jag har lagt av med ett antal beteenden som jag förstått är förtryckande. När någon säger till mig att jag agerar förtryckande så försöker jag ta det till mig istället för att instinktivt trycka det ifrån mig som jag i regel gjorde innan. Jag tycker att det fungerar bra.

Ibland klagas det på att människor skuldbelägger alldeles för mycket bara en gör minsta lilla fel. Jag håller inte med om detta. Min erfarenhet är att det brukar vara mycket uppskattat om en förändrar till beteende när en blir tillsagd, och då brukar saken vara ur världen ganska snabbt. Det är även så jag själv agerar gentemot män. Däremot brukar folk bli arga om en urskuldar sig eller inte vill erkänna att ens handlingar är förtryckande. Detta är såklart helt naturligt, eftersom en då faktiskt fortsätter att förtrycka genom att inte vara villig att erkänna förtrycket.

Att en är i en förtryckande position är inte något en väljer, det är något en föds in i. Men när en väl sitter i den positionen så har en ett val, och det är att ta ansvar för sitt förtryck eller att jamsa med i det. De som väljer att ta ansvar kan inte bara sluta förtrycka för att de vill, för de är låste i sin position, men de kan jobba för ett samhälle där den struktur som gör dem till förtryckare är upphävd. Detta, anser jag, är så en bör betrakta sin roll i ett förtryckande system och sin kamp emot det; genom att erkänna förtrycket, genom att acceptera att det finns överallt, dikterar ens liv och ens person, och genom att ständigt kämpa emot det.

Hur män närmar sig feminism.

Jag har stött på en facebookgrupp som heter Feministiskt forum för män vilket fick mig att fundera lite på det här med hur män närmar sig feminism. Jag tänker diskutera utifrån hur gruppen beskrivit sig själv. Jag vill påpeka att jag själv inte är medlem i gruppen så jag har ingen insikt i hur själva diskussionerna faktiskt ser ut, jag baserar endast detta på

Syftet med gruppen är inte att exkludera kvinnor från den, kvinnor ÄR välkommna, men snarare att ha ett forum där män kan diskutera feminism och könsroller utan att oroa sig över att köra över kvinnor, vilket lät kan hända i blandade feministiska grupper där det visats att män kan råka ta oproportioneligt mycket plats.

Män oroas över att de tar för mycket plats i feministiska grupperingar. Lösning; skapa en egen grupp där ni helt obekymrat kan ta en massa plats eftersom det är det som är syftet. Är det bara jag som känner att detta är ett ganska skevt förhållningssätt. Anledningen till att män tar ”oproportionerligt mycket plats” är liksom att vi har ett skevt maktförhållande mellan könen, och det maktförhållandet blir inte mindre skevt bara för att en från början uttalar den ambitionen. Formuleringen antyder även att problemet skulle ligga hos de kvinnor som bli överkörda och inte hos männen som kör över kvinnorna. Det känns ärligt talat mest bara som ett lamt försök att gå förbi den nödvändiga självkritik en måste göra som manlig feminist, genom att definiera ett rum där en får bete sig precis som vanligt utan att tänka på sin maktposition. Hur ska det kunna komma bra diskussioner kring mäns roll i feminismen utifrån detta?

För tillfället och på prov så gäller följande: Kritik, ifrågasättande och utmanande av feminism tillåts om den uppfattas som genuin och ärlig. Dvs att den kommer ur en önskan att förstå, utveckla och investigera.

Här finns också något typiskt i hur män talar om feminism. De vill ”investigera”, skapa ”förståelse” för feminism som fenomen, inte för sin roll som förtryckare i det patriarkala samhället. I mina ögon blir detta bara ännu et led i den fina patriarkala traditionen där män tar på sig undersökningsutrustningen för att ta reda på hur ”kvinnor funkar”, diagnostisera det och sedan ”behandla” det.

Detta är dock inte huvudsyftet utan gruppen önskar mer dialog mellan män som anser att könsrollerna skadar om hur och vad vi kan göra.

Jag vill påpeka att jag tycker att det är utmärkt att män diskuterar sin roll i patriarkatet. Jag tycker att det är det som ska vara utgångspunkten då män diskuterar feminism, inte att de ska diskutera feminism som fenomen utan att de ska diskutera sig själva som förtryckare. Att män diskuterar feminism kan jag omöjligt se som en feministisk handling, att män diskuterar sig själva i förhållande till patriarkatet är det. Generellt ställer jag mig positiv till initiativ där män kan diskutera sådan med andra män istället för att ta kvinnliga feministers dyrbara tid i anspråk, men jag tycker att det blir fel när en närmar sig feminismen på det här sättet, dels utan förståelse för sin egen maktposition och dels med syftet att ”investigera” feminism som undersökningsobjekt snarare än att förstå sin egen position.

Detta är ingen kritik mot de som är medlemmar i gruppen, då jag absolut förstår behovet och säkert tror att det för intressanta diskussioner i denna grupp. Jag ber bara er män att fundera på detta när ni närmar er feminism.

Varje gemensamt toalettbesök bär på fröet till ett SCUM-möte.

En grej som provocerar mig så mycket ät när män ska hålla på och ironisera över att kvinnor går på toa tillsammans, samtidigt som det tydligen är fett som fan och ett tecken på sann och djup vänskap för två män att till exempel kissa i kors på fyllan (rekommenderar för övrigt att kissa i kors för tjejer också, det är kul).

Jag tycker att kvinnor borde gå tillsammans på toa mycket oftare. Varje gemensamt toalettbesök är ett embryo till systerskap, bär på fröet till ett SCUM-möte. Att vuxna kvinnor slutar gå på toa tillsammans tycker jag verkar dumt, det är ju en asschysst grej att göra.

Jag förstår att kvinnors vänskap skrämmer män. Att kvinnor gillar andra kvinnor och står nära andra kvinnor är ju skrämmande för att männen själva vill vara det viktigaste i kvinnornas liv. Därför måste män förlöjliga kvinnlig vänskap och säga att det inte duger, att den inte håller och så vidare. Därför säger män att kvinnor inte kan ”leka mer än två” och att vi inte kan hålla sams och gud vet allt. Därför ironiserar män över det kvinnor gör med andra kvinnor, som att gå på toa tillsammans.

Jag tycker att män istället borde försöka börja gå på toa med varandra på ett avslappnat sätt, det vill säga utan att hålla på och framhålla det som typ höjden av brödraskap och utan att behöva göra någon ”spexig grej” när de gör det. Pissoar räknas inte för där har en inget val.

Twitter 19/9. Socialister måste sluta nära drömmen om den ”sanna” liberalismen.

Tycker socialister ska sluta odla myten om den ”sanna” och ”goda” liberalismen. Liberalism och konservatism har länge varit kompisar. Att en abortmotståndare tar plats i ett ”liberalt” parti är inga konstigheter, ty det är så dagens liberalism är. Så länge socialister accepterar den här idén om den ”sanna” liberalismen kommer det bli svårt att bekämpa fanskapet. Alla människor som bekänner sig till liberalismen bekänner sig på ett eller annat vis till rådande ordning. Sluta tro på högerns skitsnack och floskler och se att liberalismen är död som subversiv ideologi, vi måste bekämpa den nu. Och med ”bekämpa liberalismen” menar jag inte bara den reellt existerande utan hela den liberala tanketraditionen.

Så länge ni när drömmen om att liberalismen har något och erbjuda kommer ni nära drömmen om att kapitalismen har det. Socialister måste klart och tydligt ta avstånd från liberalismen i alla dess former. Socialister måste kämpa med att förklara varför liberalismen suger, inte för att den har ”perverterats” utan för att den aldrig var för oss. Ja, liberalismen var en bra språngbräda i kampen mot feodalismen. Men det är över nu. Nu måste vi kämpa själva. Vi måste sluta drömma om den subversiva liberalismen. Liberalismen kan aldrig vara subversiv i ett samhälle där dess mål är uppnådda.

Kärleksmyten.

Det finns en kärleksmyt i samhället. En idé om att den monogama relationen ska erbjuda allt; trygghet, stabilitet i tillvaron, kärlek, stimulans och så vidare. Den en har en kärleksrelation med ska vara en livspartner, någon en ska kunna få allt av, den person en har absolut närmast.

Jag tänker på hur kärleksmyten har skadat de faktiska relationer med män jag har haft. Istället för att kunna uppskatta det som är så har jag liksom alltid sökt efter det perfekta, det fulländade. Kärleksmyten har också gjort mig underkastad. Den har gjort att jag har accepterat saker i kärleksrelationer som jag aldrig hade accepterat i vänskapsrelationer, eftersom jag har närt idén om att kärleken liksom ska kunna lappa ihop och laga allt det. Istället för att konfrontera det som skett och be om respekt så har jag sökt efter mer kärlek i hopp om att det ska göra att allt känns bra. Men det känns sällan bra, för en person som inte visar respekt kan inte heller visa kärlek.

Men jag tänker att det kärleksmyten framförallt gör med oss är att vi tar på oss den patriarkala masken. När människor är rädda för att förlora något, för att misslyckas med något, så är det lätt att börja ljuga, att sluta vara genuin och ärlig. Det här problemet finns sällan för mig med mina vänner, men det finns ofta i kärleksrelationer. Med en vän kan jag fråga rakt ut; vill du vara med mig? Med en partner är det så mycket svårare, för det är ofta jag är rädd för svaret.

Enligt kärleksmyten handlar kärlek om passion, om starka känslor och tvära känslokast. Enligt kärleksmyten kan det vara något fint och ett tecken på kärlek när människor känner svartsjuka, ägandebehov och ett behov av att manipulera varandra. Inte sällan framhålls det som ett ideal att försöka kontrollera sin partner, att bli svartsjuk när denne ser åt ett annat håll. Brist på tillit och ett behov av att äga den andra ses som något helt naturligt i hur vi förhåller oss till varandra i kärleksrelationer, men det accepteras sällan i vänskap.

Jag försöker att kasta bort kärleksmyten nu. Jag försöker acceptera att en människa aldrig kommer kunna ge mig allt, och att jag måste sluta sträva efter det. Jag tänker att jag vill kasta av mig masken, att jag vill kunna möta de jag har relationer med som människor och inte som partners. Och istället för att ha den där passionen som visserligen är berusande men som samtidigt konsumerar mig så känner jag istället närhet och tillit, förtroende och respekt. Och det är så mycket mer än den där berusningen.

Våldets normaliseringsprocess.

IMG_20130917_104825Jag läser just nu Våldets normaliseringsprocess av Lundgren till kvinnojoursutbildningen jag går, en bok som jag verkligen kan rekommendera till den som bättre vill förstå våld i nära relationer. Perspektivet Lundberg redogör för utgår ifrån normalitet, det vill säga att våldet springer ut ur det normala, värderingar som finns kring kvinnor och män i resten av samhället och så vidare. Männen som brukar våld mot kvinnor och kvinnor som stannar i misshandelsförhållanden är inte på något sätt speciella individer, utan är snarare socialt välfungerande personer. Det är alltså inte ett problem som kan isoleras till någon given grupp, till Den Andra, utan är ett problem som går igen i hela samhället och måste lösas som ett samhällsproblem.

Detta är också vad jag menar när jag skriver om att det är en dålig sak att betrakta våldtäktsmän som jordens avskum, något som ofta görs när människor till exempel försöker hitta på olika fantasifulla straff för dem. Inte för att jag inte tycker att våldtäkt är något fruktansvärt utan för att det leder till att vi ser våldtäkten som något extremt, något som måste ha sin bakomliggande förklaring i gärningsmannens sjukdom, missbruk eller liknande. Detta gör att det blir svårare att se och hantera problemet våldtäkt som sådant, istället hanteras det som ett symptom på andra saker. Våldet och våldets dynamik hamnar i skymundan, istället undersöks och diskuteras personerna som är inblandade som om de vore den grundläggande orsaken.

Barnaskaffande och barnförtryck.

Jag hamnade i en diskussion på twitter om det här med att skaffa barn och vad som kan vara en lämplig ålder och livssituation får sådant. Ofta så tycker människor illa om unga föräldrar eftersom de inte är ”självständiga” än, och alltså inte förväntas kunna ta hand om ett barn. I mina ögon blir människor aldrig någonsin självständiga eller oberoende, utan jag ser det som en borgerlig myt, något som finns för att vissa människor ska kunna känna sig tillräckliga och kunna trycka ner andra för att de inte är det.

Det finns en uppdelning mellan ”barn” och ”vuxna” som bygger på att barnet är svagt och beroende och den vuxna är stark och oberoende. I mina ögon är detta en uppdelning som vuxenvärlden använder för att kunna legitimera sitt förtryck av barn. Det vill säga; barn och vuxna beskrivs så två motsatta och ömsesidigt uteslutande kategorier, där den ena beskrivs som stark, självständigt, rationell och så vidare och den andra som svag, osjälvständig, irrationell. Denna uppdelning gör att vi får svårt att se att barn kan ha något art säga till om i sitt eget liv och att vuxna kan vara beroende av vägledning. Jag tror inte att någon människa någonsin når ett stadium där de är fullt kapabla att ta hand om både sig själva och en annan människa, det behövs alltid andra människor omkring en. Vi är djupt beroende av andra, inte bara under vår barndom utan genom hela livet. Att sätta ”självständighet” och ”oberoende” som kriterium för att få skaffa barn är helt enkelt inte särskilt rimligt.

Vuxenhetsidealets utformning kommer, precis som alla andra ideal, från de högre klasserna i samhället. Att vara vuxen är att ha en stabil inkomst, ett ”bra jobb”, pengar på banken, ett tryggt boende, ett fast förhållande och så vidare. Kort sagt; att klara ”sig själv” (det vill säga bara vara beroende av andra på ett samhälleligt accepterat sätt). Många människor uppnår aldrig denna så kallade självständighet någonsin i livet eller åtminstone väldigt sent, helt enkelt för att de jobbar inom sektorer där lönen är låg, för att de inte kan hitta fast bostad och så vidare. Detta är inte ett fåtal personer utan många många som långt upp i åldrarna fortfarande inte har en så kallat stabil livssituation utan tvingas förlita sig på sociala nätverk, staten eller helt enkelt leva i otrygghet, misär och fattigdom. Enligt rådande normer bör dessa människor inte skaffa barn. Det är deras eget ansvar att ”ordna upp” sitt liv innan de kan skaffa barn. Men eftersom ett ordnat liv är en klassfråga så blir även barnaskaffande en klassfråga, eller åtminstone ett barnaskaffande som i samhällets ögon ses som legitimt. Samtidigt så finns det ett stort krav på framförallt kvinnor att skaffa barn, och dessa två samhälleliga normer skapar en för många ofrånkomlig rävsax. Å ena sidan ska en skaffa barn, och det gärna tidigt eller åtminstone ”inte för sent”, å andra sidan ska en ha uppnått ett ”ordnat liv” innan.

För många kan barnaskaffandet också vara en genväg till vuxenlivet. Människor som inte har så stora möjligheter till andra sätt att bli vuxna på, som en ”ordnad tillvaro”, kan ta till barnskaffande som en väg att bli det. Att bilda familj är helt enkelt ett sätt att bli vuxen, eftersom en åtminstone blir vuxen i förhållande till sitt barn. Eftersom vuxenblivandet är väldigt viktigt i vårt samhälle och sitter ihop väldigt mycket med just barnafödande så blir hela barnprojektet ett projekt för att accepteras i samhället, ingenting som individen själv kan ta när hen känner sig redo för det.

Vissa upprörs över att människor skaffa barn av ”egoistiska” skäl, vilket såklart är en rimlig sak att uppröras över. Att använda andra människor för sin egen skull är förtryck. I mina ögon är detta ingenting som är isolerat till unga personer som skaffar barn utan präglar hela barnaskaffandet som sådant. Människor skaffar barn som en del av sitt privata livsprojekt, för att en ”ska” ha barn, för att de vill ha ut något av att ha barn. Många, jag skulle säga de flesta, vuxna utnyttjar och förtrycker sina barn. Så blir det i ett samhälle där kärnfamiljen ses som ett ideal, något att eftersträva för individen för att de är så en ska leva. I ett samhälle där det finns så mycket press på människor att bilda familj så kommer det bli så att människor som inte alls är lämpade för det bilda familj, av helt fel anledningar. Min erfarenhet är att det är de människor som är mest familjeinriktade som är de värsta förtryckarna. De som ser barnen som något som ska skänka deras liv mål och mening brukar ofta ha en väldigt förtryckande attityd gentemot barnen, eftersom de inte ser barnen som människor utan som barn, som en pusselbit i deras livsprojekt. Barnförtrycket är helt enkelt inte isolerat till människor som är ”olämpliga” att skaffa barn utan är något som går igen i hela samhället.

Istället för att diskutera hur en ska vara innan en får skaffa barn så bör vi diskutera hur vi ska kunna bygga ett samhälle där barn slipper förtryckas. Jag tänker mig att detta måste ske genom ett upphävande av dikotomin barn/vuxen och kärnfamiljsnormen, och att vi istället börjar se varandra som individer oavsett ålder. Om vi upphäver dess normer tror jag att en stor del av barnförtrycket kommer att försvinna. Jag tror också att vi måste sluta se det som att barnen framförallt är föräldrarnas ansvar och istället se det som samhällets ansvar att alla barn ska ha en trygg uppväxt fri från förtryck. Olämpliga föräldrar kommer alltid att finnas, frågan är hur vi som samhälle ska hantera detta. Att moralisera kring individers agerande kommer troligen inte att lösa problemet, lika lite som det har löst något annat problem i världshistorien.

Konflikter mellan feminister gör inte systerskapet mindre.

Jag tycker att det är intressant hur konflikter mellan feminister hanteras. När en ligger i konflikt med andra kvinnor, speciellt om de är feminister, så tycker människor ofta att en uppvisar dåligt ”systraskap” eller liknande. För mig är systraskap en viktig grej, men det handlar inte om att hålla med och älska alla feminister utan om att ha solidaritet med andra kvinnor. Solidaritet för mig är inte något slags förbehållslöst älskande, istället är det att se att en blir utsatt för samma förtryck och kämpa emot det gemensamt. Det finns många feminister jag ogillar personligen men som jag ändå inser är medsystrar i kampen mot förtrycket.

Det går att hata en människa och samtidigt inte önska att hen ska bli utsatt för förtryck baserat på kön, eller förtryck över huvud taget. Jag kan tycka att någon är en vidrig idiot och ändå inte tycka att hen ska bli trakasserad, bli kallad hora eller få lägre lön på grund av sitt kön. Systerskapet är större än så, för det baserar sig inte i personligt gillande eller ogillande utan i en gemensam erfarenhet, erfarenheten av att vara kvinna, och en gemensam kamp, kampen mot kvinnoförtrycket. Jag kan tycka att en kvinna är en idiot på många sätt men ändå ta hens historia om vilken idiot till pojkvän hen haft på allvar, på samma sätt kan jag tro och lyssna på en kvinna som berättar om sin våldtäkt även om jag tycker att hen är en olidlig person. Jag kan också försvara en kvinna som blir utsatt för sexism även om jag hatar hen på andra plan. Ty allt detta rör henne som kvinna, som förtryckt i ett patriarkalt samhälle, och där tycker jag att det är viktigt att visa solidaritet.

Vissa gnuggar händerna när feminister grälar och tycker att det är roligt att vi ”inte kan hålla sams”. Jag kan säga att jag aldrig har stött på så mycket sammanhållning som inom feministiska grupperingar. Där spelar det sällan någon roll vad människor tycker om varandra personligen, vi samarbetar ändå ty vi har ett gemensamt mål. Jag har till och med accepterat moderater i sådana kontexter, något jag aldrig skulle göra i ”vanliga” sociala sammanhang.

För mig vore det ofeministiskt att inte kunna ha en konflikt med en person bara för att hen är kvinna och feminist. En person kan vara min fiende på en massa olika plan, personligt och politiskt, och jag kan fortfarande ha solidaritet med hen som kvinna. Att vi delar något i och med att vi båda blir utsatta för patriarkalt förtryck innebär inte att vi behöver dela allt. Däremot kan jag i vår konflikt respektera hen som person genom att inte använda hens könstillhörighet emot hen. Jag skulle aldrig kalla en annan kvinna för fitta, hora, kärring eller liknande könade förolämpningar ur mycket ovänner vi än var, för detta är i mina ögon att bryta mot solidariteten oss emellan. Däremot kan jag hata en kvinna med full kraft, utan att utsätta hen för sexism. Och det måste jag faktiskt få göra, ty jag är inte bara feminist och medsyster, jag har andra saker jag tror på också, och i kampen för dessa så bekämpar jag även kvinnor. Systerskapet kommer aldrig kunna hindra mig från att avsky en kvinna som utövar rasism eller klasshat, det kommer bara att hindra mig från att se kvinnan som något annat än en fullvärdig människa.

Twitter 18/9. Vi måste diskutera strategier.

Så jävla ointresserad av moralkakor i stil med att kvinnor borde sluta hata män eller dylikt. Håll bara käften. Det är så jävla meningslöst att ”ta avstånd” från de förtrycktas hat mot förtryckarna. Ta ställning mot förtrycket istället. Ok, hat är dåligt. Men poängen är att en sådan utsaga inte säger ett skit, inte leder framåt. Det är bara ett tomt konstaterande. Men det är ju så det alltid är, det är de förtryckta som ska förändras. För då kommer förtrycket att upphöra… eller? Blir så jävla äcklad av alla privilegierade som tycker sig ha rätt att bestämma hur en ska reagera på förtryck.

Att prata om moral är så jävla ointressant. Det vi måste diskutera är strategier. Strategier för egen överlevnad och för samhällsförändring. Jag skulle inte kritisera en kvinnas reaktion på patriarkalt förtryck utifrån moral, bara ur ett strategiskt perspektiv. Jag tror inte på anpassning, inte för att jag anser det moraliskt fel utan för att jag tror att det stärker patriarkatet. Alla kvinnor har olika strategier för överlevnad och för kamp. Allt som funkar är bra, men vi måste hitta det som funkar bäst.

Så sluta diskutera moral, sluta diskutera vad som är ”rätt”, diskutera vad som fungerar istället. Alla metoder som är effektiva i kampen för ett bättre samhälle är legitima.