Kategori: Feminism

Ingen är fri förrän alla är fria.

Som feminist inbillar en sig ofta att en kan bli fri från patriarkatet på egen hand. Att en liksom kan skapa så mycket jämställdhet i relationer, ta så mycket avstånd från förtryckande män, göra så många individuella val kring sin kropp, vara så självständig och stark att patriarkatets verkan försvinner. Jag har själv tänkt dessa tankar så många gånger, för jag önskar ju verkligen att det vore så. När jag upplever att jag förstår patriarkatet bättre, att jag har lättare att sätta mig upp emot det och säga nej till det, så blandar jag ofta ihop det med att jag blir fri från det. Som om alla kvinnor gick omkring med ett privat litet patriarkat som de skulle bekämpa individuellt.

Men patriarkatet sitter inte i dig, det sitter i samhället. Det finns till viss del internaliserat i dig, men hur mycket du än bearbetar detta internaliserade patriarkat så kommer du ändå stå där med resten av det patriarkala skitsamhället i knät. För det är så det fungerar. Hur mycket du än kämpar mot patriarkatet i dig själv så kommer du inte att komma fram, för det är inte främst där det sitter.

När jag tänker på feministiska praktiker tänker jag på dem som strategier, inte som lösningar. Jag tänker inte att mitt val att sluta raka benen gör mig fri från patriarkatet, jag tänker att det handlar om att jag använder min inställning till min kropp som ett vapen i kampen mot patriarkatet. Att jag slutat bry mig om sådant gör del att jag får mer tid över till att kämpa, dels att jag visar på att det finns alternativ, både för mig själv och andra. Att välja bort män är också en strategi, dels för att kunna ställa högre krav på män men också för ens eget psykiska välbefinnandes skull (jag är så mycket gladare sedan jag började bli mer selektiv med männen i mitt liv och började värdera mina kvinnliga vänner högre), men det är inte en lösning. Min vision om det postpatriarkala samhället är inte en värld utan män utan en värld där män och kvinnor lever tillsammans, utan förtryck. Jag tror inte att vi kommer dit genom att alla kvinnor väljer bort män, men jag tror att det är en av många gångbara strategier att göra det vid vissa tillfällen.

Det går inte att fly kvinnoförtrycket. Hur du än gör så kommer det att finnas omkring dig, det kommer att påverka dig. Om du flyr till ett samhälle utan några män över huvud taget så kommer du fortfarande ha anpassat ditt liv efter deras jävla förtryck, om du väljer bort män så kommer du att begränsa dina sociala relationer på grund av patriarkatet. Det går helt enkelt inte. Däremot går det att möta förtrycket i sitt eget liv, att lära sig hantera förtrycket, att sluta böja sig under förtrycket. Det går att bekämpa förtrycket politiskt, det går att ställa sig i ledet av alla kvinnor som fört kampen innan en själv. Men det går aldrig att på egen hand vandra till vägs ände, det går aldrig att komma hela vägen fram själv, utan det är en vandring som måste ske med resten av världens kvinnor.

Att lägga fokuset på hur kvinnor ska vara som om det vore ett självändamål är problematiskt, för det är så kvinnor alltid har uppmanats till att lösa problem. Hur mycket feministisk analys en än har bakom en förändring så kan det aldrig någonsin vara förändringen av kvinnor som är ändamålet, förändringen av kvinnor kan bara vara en strategi för att ändra männen, för att ändra samhället. Det är så vi måste se på oss själva och vårt agerande, vår kamp, inte som en färdig lösning utan som et vapen, som en del i en ännu inte avslutad process.

Att tro att en kan komma till vägs ände på egen hand kan kännas hoppfullt och enkelt, men det kommer att lämna dig med en evig känsla av skuld. Det kommer att få dig att tro att det är ditt eget fel att du blir förtryckt, att du hade kunnat undvika det genom att vara annorlunda, genom att vara en bättre feminist. Det kommer att sluta i ett evigt skuldbeläggande av dig själv, när orsaken till sin olycka egentligen finns utanför. Och ja, det kan kännas hopplöst att inse att en kanske aldrig kommer att bli fri från förtrycket, men samtidigt är det vad som behövs för att bli fri från skulden, den där skulden över att vara förtryckt som så många kvinnor bär omkring på.

Det handlar om att aldrig glömma; skulden är inte min. Det handlar om att se att det inte är din privata kamp, utan att det är alla kvinnors kamp, om att se deltagandet i den som en solidaritetshandling och inte som något en gör för att personligen befria sig. Feminismen är inte en individuell bana, inte ett sätt att personligen klättra i ett patriarkalt samhälle, utan det är ett sätt att störta det patriarkala samhället och bygga ett nytt från ruinerna. Och innan detta är gjort så kommer du aldrig aldrig att vara fri. Du kommer att lära dig att se förtrycket, att hantera det, att inse att du inte har någon skuld i det, men du kommer aldrig att bli kvitt det. Ingen kvinna kommer att vara fri förrän alla är fria.

Mäns våld mot kvinnor är ingen tragedi.

IMG_20130912_125923Läste denna artikel i tidningen Hänt Extra och förbluffas över hur våld i nära relationer porträtteras. Det beskrivs alltså som att paret hade ett ”lyckligt äktenskap” men att denna olycka, där mannen mördade sin fru, liksom bara råkade ske. Det är inte ovanligt detta, att mäns våld mot kvinnor beskrivs som olyckor och tragedier (hatordet: familjetragedi).

Det är fan inte så våld i nära relationer fungerar. Om en man är kapabel att mörda sin fru så har det innan skett en process av normalisering, där våldet uppfattas som legitimt. Detta beskrivs också i artikeln, hur mannen blir mer och mer irriterad på sin fru för att hon går över gränserna för vad han uppfattar som bra och hur han får ett allt större behov av att tillrättavisa henne. Men det beskrivs aldrig i dessa termer, utan det beskrivs som helt legitima reaktioner från hans sida. Som något ”förståeligt”. Som om det handlade om hennes beteende och inte om hans värderingar och reaktioner.

Så länge mäns våld mot kvinnor beskrivs som ”tragedi” eller ”olycka” så kommer vi som samhälle ha mycket svårt att hantera det här problemet på ett rimligt sätt. I detta har tidningar, även blaskor som Hänt Extra, ett stort ansvar. Det handlar om hur vi beskriver ett våld som finns närvarande i många kvinnors liv, om vi beskriver det som legitimt och förståeligt, som en tragisk olycka, eller om vi beskriver det som resultatet av en viss process, en process som börjar i normer och värderingar om manlighet och kvinnlighet som vi alla bär inom oss.

Hur jag ser på det faktum att ni är ganska många som anser att jag är psykiskt sjuk.

IMG_20130913_233258Vad anser jag om detta? Jo, jag anser att det är ganska konstigt och en aning patetiskt att människor sitter och diskuterar min psykiska hälsa. Jag har lite svårt att se syftet med det. Varför inte bara bemöta mig mer argument istället? Varför måste ni förklara mig som sjuk bara för att jag har vissa åsikter. Det känns som ett jävligt fegt och undflyende sätt att bemöta det på, istället för att faktiskt tänka efter lite. Personligen brukar jag inte patologisera mina meningsmotståndare. Jag har lite svårt att se syftet faktiskt.

Jag har lite svårt att de vad det skulle spela för roll om jag var psykiskt sjuk. Människor som är psykiskt sjuka kan ofta fortfarande resonera om olika saker. Psykisk sjukdom gör inte att en plötsligt förlorar all förmåga att resonera. Många extremt skarpa människor lider av psykisk sjukdom, så det bevisar liksom absolut ingenting om det nu vore så att jag var psykiskt sjuk. Min eventuella psykiska ohälsa står uppenbarligen inte i vägen för att jag kan skriva texter om patriarkatet som många kvinnor känner igen sig i och tycker är skarpa.

Det har varit och är en stolt patriarkal tradition att patologisera kvinnor som på olika sätt sätter sig emot patriarkatet. Det är såklart ett jävligt bekvämt sätt att bli av med meningsmotståndare, att avvisa dem som knäppa istället för att ta argumentationen på allvar. Den som är ett fegt kräk kan väl såklart göra detta, men jag förstår inte riktigt hur det är relevant för mig att någon tycker det är mer bekvämt att avvisa mig som knäpp än att ta mig på allvar.

Så ja, jag noterar väl att ni som sitter och spekulerar i min psykiska hälsa är fega kräk som inte har något bättre att komma med än att patologisera mig. Det är väl tråkigt för er att ni är så intellektuellt och känslomässigt undermåliga individer, men för egen del så känner jag väl att jag tycker att det är en ganska enkel prioritering att värdera alla de kvinnor som dagligen skriver till mig att jag får dem att känna styrka i kampen mot förtrycket de utsätts för över att några fega kräk sitter i någon källare och spekulerar kring min psykiska hälsa.

Så ja, ni kan väl spekulera bäst ni vill. Jag vet ändå att ni inte har något annat att erbjuda än skit.

Vad som gör mig lycklig.

197Ibland undrar folk vad som gör mig glad. Här är en bild på mig när jag pratar om kvinnokampen och det automatiserade barnafödandet, det postpatriarkala samhället och så vidare. Det gör mig glad. Det gör mig glad att tänka på att jag för samma kamp som hundratusentals kvinnor innan mig, att jag är med i detta led av fantastiska feminister som kämpat för frigörelse. Det gör mig glad att tänka att en bättre värld är möjlig. Det gör mig glad att drömma om ett samhälle fritt från förtryck.

Bloggutmaning vecka tre – Onani. Alla inlägg.

Här kommer alla inlägg i ämne tre i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism. Veckans ämne var Onani.

Onanera mera – bloggutmaning av Knyttet

När man tar saken i egna händer  av cAlatalo

Onanera mera av The asperger Hippie

Att vara (med) sig själv – en reflektion över den sexuella skammen av Pavlenaekdahl

Åh vad härligt det är att gnugga klittan av Maria Engelwinge

Bloggutmaning vecka 3. Onani av Sara Strömvall

Blixas onaniskola av Blixa

Bloggutmaning ämne tre, onani av Fulskratt

Bloggutmaning 3, onani av Hundmorsan

Bloggutmaning del III om onani av Mondokanel

Övning ger färdighet av Arg och lycklig

Mitt inlägg finns här och Schmenus inlägg hittar ni här

Kul att så många hänger kvar! Ni är bäst.

Onani.

Här är mitt bidrag till veckans ämne i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism.

Jag brukar ofta fråga nya bekantskaper om när de började onanera, och det fascinerar mig hur mycket svaren varierar. Vissa började redan som barn, som ett naturligt steg i att utforska sig själva, andra gör det inte över huvud taget. Relationen till könet och till ens egen njutning är helt enkelt väldigt annorlunda från person till person, och jag är medveten om att mina erfarenheter rörande detta inte gäller för alla kvinnor.

Jag började ta på mig själv tidigt, men det tog lång tid innan jag började göra det på ett sätt som gav mig njutning. Det kändes så smutsigt att fantisera om sex och ta på sig själv att jag helt undvek att göra det, jag separerade de olika aktiviteterna från varandra. Kanske handlade det om att jag inte ville erkänna att kroppen och tankarna hängde ihop, bildade en helhet. Jag ville inte erkänna mig som kroppslig, som en varelse med fysiska behov och drifter.

Jag började onanera först efter att jag börjat ha tillfredsställande sex på riktigt, alltså i mitt första fasta förhållande. Det var först då jag började förstå att jag hade en egen sexualitet som kunde vara till för min egen skull, för att tillfredsställa mig. Jag är glad att jag hade en partner som hjälpte mig att förstå det. Fram till dess hade jag bara tänkt att min sexualitet skulle handla om att tillfredsställa andra.

Jag tänker att onani är skamfullt för många kvinnor just för att det handlar om att erkänna sin kropp, om att erkänna sitt behov av ren fysisk njutning som inte är sammankopplad med någon relation, med ”kärlek” eller att tillfredsställa en man. Om att erkänna att en har ett kön som kan pulsera av kåthet och åtgärda det.

Jag tänker ofta att sex för många kvinnor inte handlar så mycket om njutning som om att få patriarkal bekräftelse. Många kvinnor har sex som inte är särskilt skönt, helt enkelt eftersom det är så inpräntat i en att en ska ha sex, att det är så en skapar relationer, att det är så en får tillgång till män och manlig bekräftelse som ju är så viktigt i vårt samhälle.

För mig har onani handlat mycket om att lära känna min fitta. När jag började bli upphetsad på riktigt under sex, något som jag gick igenom många sexuella erfarenheter innan jag kom till, så började jag också förstå att min njutning inte bara satt i huvudet utan att det var något som min kropp kunde kräva. Män lär sig att ha det här förhållningssättet till sina kroppar mycket tidigt, kvinnor lär sig att värdera känslor högre än något smutsigt och lågt kroppsligt behov.

Att erkänna min kropp och min kropps behov har handlat om att erkänna mig som människa, som en varelse av kött och blod.

Numera använder jag onani ofta, dels för ren njutning men också i andra syften. En orgasm gör att jag slappnar av, stressar ner. Det kan också ha en lätt uppiggande effekt på mig. Framförallt brukar jag onanera när jag har mensvärk, det gör nämligen att den släpper omgående. För mig har onani handlat inte bara om att njuta utan om att lära känna min kropp, just eftersom det är en upplevelse som är så kroppslig. Från att alltid ha försökt distansera mig från min kropp, förneka min kropp och dess behov, så kan jag nu ägna mig åt något som är så kroppsligt.

Det handlar inte om kläder, det handlar inte om hud, det handlar om kvinnoförtryck.

Jag fick den här frågan i min frågestund, men jag kände dels att jag vill svara på den direkt, dels att den förtjänar ett eget inlägg.

Hur ska man göra gällande rädslan för att gå hem ensam sent en kväll?
Kan jag ha på mig precis vad jag vill eller är det större risk att något händer om jag visar mycket hud?
Jag vill mer än något annat kunna känna mig fri. Men det gör jag inte nu, alls. Jag är rädd väldigt ofta för sånt här, och jag vet inte om min rädsla är ”rätt” eller om jag bara inbillar mig, skrämmer upp mig själv?

Hur ska man göra med sådana här tankar, hur gör du?
För jag håller på att drunkna.

Jag vill börja med att säga att våldtäkter inte handlar om att visa hud, det handlar om att vi lever i ett patriarkat. Det handlar om att i det här samhället så anser vissa män att de har rätt till kvinnor, att använda kvinnor som objekt.

Jag tycker att rädslan du skriver om är svår. Å ena sidan tycker jag inte att en ska låta sitt liv begränsas av rädsla, samtidigt kan man inte säga att det är riskfritt att vara kvinna i dagens samhälle. Jag kan inte säga att det säkert inte kommer att bli utsatt för något, för jag kan inte lova det, hur mycket jag än skulle vilja att det var sant. Även om det är mycket ovanligt att en blir utsatt för övergrepp av främmande män, det mesta sker i hemmet. På det sättet är det delvis ett sätt att göra kvinnor mer toleranta inför förtrycket från män som står en nära, att istället få dem att vara rädda för något slags abstrakt stort hot. Genom att måla upp en bild av det riktigt farliga kvinnoförtrycket så kan många män förtrycka kvinnor i fred. Genom att måla upp en bild av de verkligt farliga männen så bli kvinnor tacksamma för att de finns män som inte är sådana. Genom att måla upp en bild av att kvinnor är försvarslösa och rättslösa offer så skapas också bilden av att de behöver beskydd, och det här beskyddet kommer såklart ofta från en man. Rädslan gör kvinnor beroende av och toleranta mot män. Kvinnoförtrycket finns överallt, inte bara hos män som begår övergrepp på främmande kvinnor. Rädslan, som ofta prackas på kvinnor i form av ”omtanke”, är en del av förtrycket. Alla män tjänar på att kvinnor är rädda för de få män som begår övergrepp på främmande kvinnor.

Många kvinnor är rädda för att bli våldtagna. Patriarkatet ägnar sig mycket åt att få kvinnor att vara rädda. Det är för att patriarkatet tjänar på rädsla. Patriarkatet tjänar på att du anpassar dig efter dessa spelregler. Jag tror att rädslan måste ses som ett maktmedel på samma sätt som själva övergreppen i sig. Rädslan måste också dekonstrueras och förstås som en praktik som patriarkatet framtvingar och tjänar på. Det handlar inte om att du skrämmer upp sig själv eller inbillar dig, det handlar om att många människor har lärt dig att du ska vara rädd, att du måste vara rädd, att du måste akta dig. Det handlar om att hotet om att bli utsatt för övergrepp finns där som en våt matta som lägger sig över en, tynger ner en. Det handlar om att kvinnor tipsar varandra om att de ska bära med sig foträta skor för att kunna springa snabbt snabbt, om att människor pratar om olika fantasifulla sätt att straffa våldtäktsmän, om att människor säger att en kvinnas liv förstörs om hon skulle bli utsatt för ett övergrepp. Det handlar om att den här rädslan ständigt byggs på, förs vidare. Det är inte ditt fel att du är rädd.

Rädslan handlar också om skuld. Kvinnor får lära sig att om de blir utsatta för övergrepp är det deras eget fel. De får lära sig att det handlar om hud, inte om att vi lever i ett patriarkat där män tror sig har rätt till kvinnors kroppar. Rädslan är inte bara en rädsla för ett faktiskt övergrepp utan en rädsla för att vara den sortens kvinna som blir utsatt för övergrepp. En rädsla för att vara den sortens kvinna som inte tagit till sig alla dessa råd om hur en ska göra för att bli respekterad som människa. Men; det finns ingen speciellt sorts kvinna som blir utsatt för övergrepp. Det kan aldrig aldrig vara ditt fel att någon inte har respekterat dig, respekterat din vilja. Det är alltid förövarens fel.

Det kanske inte låter uppmuntrande i stunden, men jag vill ändå säga det för att jag tror att det är en nyckel till förändring; det finns inget du kan göra för att gå säker. Det finns inget du kan göra på individuell nivå för att män ska sluta tro sig ha rätt till din kropp. Det du kan göra är att inse; skulden är inte min. Att inse att om något skulle hända, då skulle det inte vara ditt fel, det skulle vara den mannens fel, det skulle vara patriarkatets fel. Att leva, och speciellt att leva som kvinna i ett patriarkat, är aldrig riskfritt. Men genom att släppa skulden, genom att lägga den där en hör hemma, så kan det bli enklare att hantera detta. Genom att förstå varifrån rädslan kommer och vad den fyller för funktion kan det bli lättare att möta den. Och nej, det kommer aldrig att vara enkelt, men det kan bli enklare.

Och glöm aldrig; det handlar inte om kläder, det handlar inte om hud, det handlar om kvinnoförtryck.

Pröva att göra något för någon annan istället.

Fick en kränkt kommentar från en man som undrade varför det är så accepterat att läsa SCUM-manifestet (1. det är det inte 2. i de kretsar det är det beror det på att det är en fet bok som har mycket att säga om hur världen är beskaffad) och undrade varför det är okej att ha en teori om att män förtrycker men inte om att judar förtrycker. Tja, varför är det ”okej” att säga att homosexuella förtrycks men inte att heterosexuella gör det, att ickevita förtrycks men inte att vita gör det, att kapitalister exploaterar arbetare men inte att arbetare exploaterar kapitalister och så vidare? Jo, för att ett av alternativen är en korrekt beskrivning av verkligheten och för att det andra endast hjälper till att återskapa fördomar och förtryck av en redan förtryckt grupp.

Den här tendensen att helt frikoppla teorin och politiken från verkligheten och istället ”jämföra” olika uttalanden med varandra och fråga sig ”hade det varit okej om vi sagt judar istället för män”, utan att tänka på att judar och män faktiskt är två olika (delvis överlappande) grupper som en inte kan säga samma saker om, helt enkelt eftersom de inte har samma villkor. Det är helt meningslöst att göra den typen av jämförelser för Det. Är. Inte. Jämförbart. Jag blir så irriterad på människor som ba ägnar sig åt den typen av trams istället för att försöka förstå världen. Istället för att ta till sig och fundera på en beskrivning av verkligheten så väljer de att hitta på en massa konstiga ursäkter för att inte ta det till sig.

Samma tendens kan jag ibland se hos män som typ känner sig förorättade för att de inte erbjuds någon ”väg ut” när jag skriver mina texter, alltså att jag anser att de förtrycker kvinnor enbart i egenskap av att de är födda till män. De tycker liksom att det är ”orättvist” av mig att inte ge dem något val. Ungefär som om jag skulle gå till en fysiker och ba ”det är så orättvist att jag påverkas av gravitationen”. Jag menar, det är ju inte som att jag kan ”välja” att inte bli förtryckt som kvinna, så jag förstå inte varför män skulle kunna ”välja” bort sin del i strukturen. Och om du nu tycker det är så jävla orättvist kan du väl typ… bekämpa patriarkatet istället? Det är ju trots allt det som tvingar in dig i den här strukturen, inte jag.

Det känns som om många tror att jag typ har uppfunnit patriarkatet. Tro mig, om jag hade makten att bestämma så skulle jag bestämma att vi inte ska ha något patriarkat, men nu är det inte jag som bestämmer utan jag beskriver en verklighet jag observerar. Om du sedan har en annan åsikt kan du väl ha det, men att motivera den med att det är ”orättvist” eftersom du inte har ”valt” något känns väl inte helt hundra.

Världen är inte rättvis. Vissa blir förtryckta, andra förtrycker. Var glad att du tillhör den senare gruppen istället för den förra, för det gör dig sjukt mycket mindre begränsad och ger dig mycket mer makt. Att gå omkring och vara kränkt över att någon konstaterar att du ingår i denna grupp är däremot inte särskilt smakfullt eller konstruktivt. Pröva att göra något för någon annan istället för att lägga all din intellektuella energi på att komma bort från skuld.

Om den patriarkala masken och sökandet efter genuin kommunikation.

Jag fascineras ofta av vilken otroligt dålig kommunikation människor verkar ha i sina kärleksrelationer. Att den relation som ska vara den absolut mest betydelsefulla, mest nära och öppna ofta är den som präglas av mest falskhet och spel. Istället för att känna tillit och öppenhet med sin partner verkar många snarare jobba med att försöka spela ut varandra.

Jag tänker att när män och kvinnor träffas gör vi det primärt som könsvarelser, i andra hand som människor. Kvinnor och män träffas som kvinnor och som män, inte som individer. Innan en kan fokusera på att samspelet funkar mellan en som individer så ska en fokusera på hur en förhåller sig till varandra som könsliga varelse, alltså huruvida en är attraherad av den andra, kan tänka sig att ha en relation med denne och så vidare. Jag tänker att det här sättet att mötas på skapar otroligt mycket falskhet, det blir liksom som en könad mask som vi sätter på oss. Denna falskhet finns inte på samma sätt när det kommer till relationer enbart kvinnor emellan (vet inte hur det är med mäns inbördes relationer, har aldrig erfarit dem), men detta inte sagt att masken inte kan förekomma där också. Jag upplever att det är mycket lättare att få en omedelbart genuin kommunikation med en kvinna än med en man.

För mig handlar feminism mycket om att kunna ta av den här masken, om att kunna möta alla som människor. För att kunna möta folk som människor så behöver jag en analys av hur patriarkatet fungerar och hur det influerar relationer. Sedan jag fick lära mig mer om kvinnoförtryck i relationer så har jag haft mycket lättare att konfrontera min partner med mina känslor, eftersom jag inte längre upplever det som något skamfullt och som jag måste dölja. Jag försöker idén om att jag måste visa upp en kvinnlig fasad, bära en könad mask. Det är inte alltid att det går, speciellt i början av en relation är det sjukt lätt att fastna i den där falskheten, eftersom det är så mycket osäkerhet som florerar, så mycket förväntningar som ska levas upp till och så vidare.

Jag tänker att det är så det blir när en skapar så mycket normer och förväntningar kring tvåsamhet och hävdar det som något av det finaste vi har. Det finns så mycket idéer om att det ska vara på ett visst sätt, om att människorna som ingår i det ska vara på ett visst sätt (som ”riktiga” män och kvinnor). Kärleken, som borde vara det område där vi kan släppa krav och prestation blir istället ett av livets mest inrutade och laddade.

Genom medvetenhet om könsroller och makt i relationer så kan en komma bakom masken, men det kräver att en först ser masken för vad den är; en patriarkal konstruktion. Det kräver att vi accepterar att det är svårt att mötas som människor och försöker se vad i vårt samspel som beror på detta. För att kunna komma bortom patriarkatet måste vi först och främst erkänna oss som produkter av det, annars kommer vi aldrig att kunna mötas på riktigt.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 3.

IMG_20121210_091808

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del tre, del ett finns här och del två finns här. Håll till godo!

Förtryck av individualitet

Primitivism (familjeliv och moderskap)

Funktionalism

Mannens främsta behov är att bli vägledd, omhändertagen, beskyddad och beundrad av Mama […] Daddy’s Girls – passiva viftare med skallrorna och alltid angelägna att bli bekräftade – reduceras, för en klapp på huvudet, för att få »respekt« av vilket skräp som helst, enkelt till Mama, en själlös administratör av fysiska behov; vyssjare av gnällspiken, apansiktet, peppare av det ynkliga egot, uppskattare av den vidrige; en varmvattenflaska med tuttar […] Processen med att reducera de kvinnor som hör till de mest efterblivna segmenten av samhället till djur – de »privilegierade, utbildade« medelklasskvinnorna, efterdyningar av mänsklighet där Daddy regerar helt – har varit så genomgripande att dessa kvinnor i den mest moderna nationen i världen i det tjugonde århundradet försöker gå igång på födslovärkar och att skräpa runt med bebisar hängande i tuttarna. Och det är inte för barnets skull – trots att »experterna« säger till kvinnorna att Mama ska stanna hemma och kräla i primitivism – utan för Daddy’s. Tuttarna är till för Daddy att hänga sig fast i; födslovärkarna är till för Daddy att gå igång på (då han är halvdöd behöver han fruktansvärt starka stimuli för att reagera).

Det här handlar, som jag förstår det, om kärnfamiljen. Kvinnor uppmanas till att ”kräla i primitivism” för sin egen eller för barns skull, men egentligen är det Daddy, eller männen, som tillfredsställs av detta. Genom familjen och hemmafruarna så kan Daddy ha en kvinna tillgänglig hela tiden, alltid få den kvinnliga uppmärksamhet och bekräftelse han så gärna vill ha.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vårt samhälle bygger ju på familjer, och gjorde såklart det i än högre grad när Solanas skrev SCUM-manifestet. Eftersom familjen är den generella samlevnadsformen så tillskansar sig män väldigt mycket makt och tillgång till kvinnor.

Jag tänker också på män som tycker att det är så jävla vackert och fantastiskt med kvinnor som föder, kvinnor som uppoffrar sig för sina barn och sin familj och så vidare. Denna situation är egentligen ingenting eftersträvansvärt och vackert utan något ganska förskräckligt, men det är klart som fan att män tycker att det är soft att det är kvinnor som går igenom dessa plågor för att skapa ett bättre liv för mannen och hans avkomma, och inte han själv.

Kvinnans individualitet, vilken han är akut medveten om, men varken begriper eller är förmögen att relatera till eller greppa känslomässigt, skrämmer och upprör honom och fyller honom med avund. Därför förnekar han individualiteten i henne och fortsätter att definiera alla i termer av hans eller hennes uppgift eller funktion, och han tillskriver sig själv, förstås, de viktigaste uppgifterna – doktor, president, forskare – och skaffar sig därigenom en identitet, om än inte en individualitet. Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor.

Jag tänker på det här med att kvinnor måste vara könsvarelser innan de kan bli riktiga människor. Alltså; kvinnors främsta uppgift i livet är att förverkligas såsom kvinnor, något som alltid står i relation till en man, alltså som sexobjekt, som partner (till en man), som mamma och så vidare. Det är alltid detta som hamnar i fokus när det kommer till kvinnor. Kvinnor som är framgångsrika på olika områden blir ändå alltid först och främst bedömda som kvinnor, sedan för det de åstadkommit. Detta är också de egenskaper som är allmänna för alla kvinnor, alltså; kvinnor uppskattas inte först och främst för sin individualitet utan för det som gör dem till ett i raden av exemplar av ”kvinna”. Alla kvinnor blir först och främst bedömda utefter hur bra de klarar av sin roll som kvinna. Män däremot blir först och främst bedömda såsom individer.

Förhindrandet av privatliv

Eftersom han är tom inombords, eftersom han är en ofullständig, inte helt avskild varelse, inte har något eget jag att odla och ständigt är i behov av kvinnligt sällskap ser han inget som helst fel i att tränga sig in i tankarna på vilken kvinna som helst, även totala främlingar när som helst och var som helst.

När jag läser det här så tänker jag på tvångsobjektifiering, på tafsande och på raggande. Det är verkligen så att män förväntar sig tillgång till kvinnor, att de tycker att de har rätt till de kvinnor som rör sig i offentligheten och att de bli kränkta och sårade när de inte får den här tillgången. Som kvinna tvingas en alltid att förhålla sig till detta. Kvinnor måste hitta strategier för att slippa undan män.

Jag tänker på hur män brukar reagera när en påpekar att alla kvinnor kanske inte uppskattar att få deras ”komplimanger”; med ilska. De kan bara inte tänka sig att en kvinna inte skulle se det som höjden av lycka att de tycker hon är knullbar, och om hon nu inte gör det så tänker de säga det ändå. Det handlar liksom inte om kvinnors känslor utan, som alltid, om mäns rätt. Om mäns rätt till kvinnor, till att säga och göra vad som helst till kvinnor.

Isolering, förorter och
 förhindrandet av gemenskap

Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han ut henne till förorten, en samling självupptagna par och deras barn.

Återigen kärnfamiljen. Kan väl inte säga så mycket mer än att jag håller med henne så jävla mycket.

»Hippien«, vars längtan att bli »Man«, en »hård individualist« inte är riktigt lika stark som genomsnittsmannens – och som dessutom är upphetsad av tanken på att ha en massa kvinnor tillgängliga – gör uppror mot strängheten i Familjeförsörjarens liv och monotonin i att bara ha en kvinna. I delaktighetens och samarbetets namn skapar han kollektivet, eller stammen, vilka med all sin samhörighet, och delvis på grund av den (då kollektivet är en utökad familj är det också ett utökat förtryck av kvinnors rättigheter, privatliv och mentala hälsa), inte är mer än en gemenskap än vad ett vanligt »samhälle« är.

Det här tycker jag också är roligt, för fy fan vad många vänstermän det finns som är precis såhär. Även män som sysslar med polyamori kan vara på det här viset; det handlar liksom om att de vill ha tillgång till kvinnor, ingenting annat, men genom att sälja in sig som fritänkande så kan de skapa en illusion av att de minsann inte alls sysslar med kvinnoförtryck.

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor.

Här börjar Solanas komma in på individualitet, något jag tycker hen har en väldigt intressant syn på. Hen dissar både familjefaderns och ”hippiens” så kallade ”individualitet”. Jag tycker också det är intressant hur hen sätter individualitet i förhållande till gemenskap, alltså att hen ser individualitet som en förutsättning för gemenskap.

Likriktning

Trots att mannen vill vara en individ är han rädd för allting inom honom som på det minsta sätt skiljer honom från andra män, det gör att han misstänker att han inte är en riktig »Man«, att han är passiv och helt och hållet sexuell – en mycket upprörande misstanke. Om andra män är A och han själv inte är det måste det vara så att han inte är en man – han måste då vara bög. Därför försöker han bekräfta sin »Manlighet« genom att vara som alla andra män.

Alltså ja, extremt mycket av ”manligheten” är så otroligt likriktad, trots att män ofta sätter ett så jävla stort värde vid att de är ”individer”. Det är alltid de män som trycker mest på att de är ”individer” som är mest likriktade i sin manlighet, men deras individualitet är för det mesta bara samma gamla patriarkala skit som män i allmänhet ägnar sig åt. Jag tycker det är så jävla lustigt när män försöker motsäga sig feminism och könsmaktsordningen genom att babbla om att de är individer, de är så oförmögna att se och förstå att de är en del av ett system, de är så upptagna med tanken på att de är starka, fria individer att de inte kan begripa att de lever i ett samhälle.

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Detta kallas för genusordningen, det vill säga den strikta uppdelningen av kvinnor och män, kvinnlig och manligt, och konstruerandet av dessa tu som sinsemellan uteslutande motsatser. Kvinnligheten skapas för att mannen ska kunna känna sig som en man, men den kvinnlighet som skapas bli bara som en parodi av kvinnlighet, just eftersom den är så begränsad och stereotyp.

Filosofi, religion
och moral baserad på sex

Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinstinkten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lycka omöjlig på jorden, därför uppfann han Himlen.

Solanas syn på mannen är ju att han är oförmögen till att känna positiva känslor och att han ständigt försöker kompensera denna brist, genom att skaffa sig tillgång till kvinnor men också genom att ledas av andra. Här kommer filosofin och religionen in.

De flesta filosofer som inte är riktigt så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett »Identitetsproblem«; och fortsätter att pladdra pompöst om »Individens Kris«, »Varats Väsen«, »Essensen föregår Existensen«, »Existentiella Former av Varat«, etc, etc.

Jag tycker att det ligger mycket i detta, många av de ”problem” som män dryftat och dryftar är verkligen intighetsproblem som de försöker lyfta upp till någon slags allmänmänsklig nivå.

Jag tänker att det män saknar mycket i sina liv är kärlek och känslor. Eftersom män sällan lär sig att ge kärlek eller hantera sina känslor så får de ett ganska skevt förhållande till andra människor och till sig själva, något de sedan försöker råda bot på genom abstrakt tänkande, genom att på sätt och vis komma längre bort ifrån sig själva och andra människor och istället träda in i en värld av symboler, fina ord och så vidare. Istället för att försöka komma mer i kontakt med sig själv så flyr mannen från det, han tror att han kan hitta lösningen utanför sig själv.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Jag tänker mig att kvinnor ofta har mer kontakt med sitt känsloliv och med andra människor. Jag tror också att kvinnor i högre grad utövar och värderar kärlek. Kvinnor lär sig att förstå sina egna och andras känslor. Tyvärr går väldigt mycket av denna känslomässiga kunskap åt till att försöka serva män känslomässigt, något som i och få sig inte nödvändigtvis behöver vara menlöst men som ofta är det, eftersom många män inte är intresserade av att förstå sig själva. Jag tänker på hur mycket enklare det ofta är att diskutera känslor med andra kvinnor än att göra det med män.

Det var allt för den här gången.