Kategori: Feminism

Myter kring förlossning och graviditet.

Twittrade lite om graviditet och hur osoft det verkar vara att föda barn. Med anledning av detta var det ett gäng mammor som skrev till mig och berättade om att deras graviditeter hade varit ”häftiga upplevelser”, ”positiva erfarenheter” eller i alla fall ”värt det” för resultatet av det. Jag tvivlar inte på att det kan vara kul med barn och därmed värt att vara gravid förutsatt att en vill ha sådana och det finns säkert de som har relativt smärtfria graviditeter. Jag tror också att känslan av att bära på liv inom sig kan vara häftig, och sedan kan det såklart vara massa hormoner som kickar igång och som får en att känna en massa saker.

Däremot blir jag skeptisk till de som beskriver graviditet och förlossning som två stycken genomgående positiva upplevelser. Gravida i allmänhet verkar lida av otroligt mycket krämpor, och det är ju inte heller helt ovanligt att saker och ting blir bestående. Det är såklart en stor belastning för kroppen att bära och föda en annan människa. Även födslar verkar förenade med mycket jobbigt, till exempel att många kvinnor ”spricker” vid förlossning. Många skadas under graviditet och förlossning och dessa skador kan vara bestående. Vissa dör under graviditet eller förlossning, något som såklart blivit mindre vanligt med bättre sjukvård men som fortfarande förekommer. Såväl förlossningsdepressioner som -psykoser är inte heller helt ovanligt.

Jag menar inte att en graviditet måste vara hemsk eller att det inte också kan kännas fantastiskt, men jag har problem med den positiva mytbildning som finns kring graviditet och födsel. Överlag kan en väl ändå säga att det vore softare om en slapp genomgå det för att få ett barn?

En vanlig grej som sägs är att kvinnor på något vis automatiskt börjar känna en massa kärlek till barnet och att det är fantastiskt och underbart. Tydligen är det inte helt ovanligt att kvinnor inte knyter an till barnet alls under graviditeten, utan snarare känner sig väldigt främmande inför det. I en sådan situation är det såklart oerhört jobbigt att ha en förväntan kring sig att en ska tycka att det är fantastiskt och underbart och ba älska ungen villkorslöst.

Jag tror att många kvinnor känner press på sig att gilla graviditeten eller i alla fall inte klaga särskilt mycket över den. En förväntas gå igenom det och gilla det för att en sätter nytt liv till världen eller i alla fall stå ut med det för att det är för ett högre syfte. Att inte älska barnet en bär på villkorslöst direkt ses som onormalt och är stigmatiserat.

För mig är i alla fall graviditet och förlossning en ganska stor del av beslutet att skaffa barn. Det är ändå nio månader av mitt liv det handlar om och en överhängande risk för en massa olika skador. Till exempel att ”spricka” vid förlossning lär väl vara ganska förödande för sexlivet, tänker jag mig. Det är en viktig faktor för hur resten av mitt liv ser ut. Inte så att jag hade bangat barn om jag verkligen ville ha det, men jag tycker ändå att det är värt att räkna med dessa månader och de konsekvenser den tiden kan ha innan en tar ett beslut i frågan.

Twitter 15/4. Om liggbarhetsskalan.

Om en kvinna som anses oliggbar ändå är tillfreds med sitt sexliv så antas det att hon har sänkt sina krav så att hon ligger med ”fula” män. Enligt dessa människors extremt statiska synsätt på sexualitet så ser en på alla sexuella relationer utifrån någon slags marknadslogik. Att jag får ligga trots att jag inte är ”liggbar” betyder inte att jag ligger med människor jag inte skulle vilja ligga med om jag hade val.

Enligt detta sätt att se på saken skulle ju endast människor högst upp i liggbarhetsskalan kunna ha ett tillfredsställande sexliv eftersom det endast är dem som kan ligga med folk som är mindre attraktiva än de en helst vill ligga med.  Att människor helt enkelt ligger med andra de är attraherade av och trivs med verkar vara uteslutet i dessa personers ögon. Allt är tävlan.

För mig är det så att jag tycker om sex pga skönt, inte för att positionera mig socialt, så därför slipper jag helst hetsjakt på ”bäst” ligg. Ligger mycket hellre med människor jag attraheras av, uppskattar som sällskap och är trygg med än de som står högst i liggbarhetsordningen. För den som faktiskt är intresserad av sex och inget något slags statusspel så borde denna liggbarhetsordning vara ganska oviktig.

Trött på när folk ska leverera biologiska ”sanningar” kring vad en tänder på&sedan misstänkliggöra en när en säger att en tänder på annat. Nej, jag attraheras inte av någon konstig ”manlighet” i form av pengar eller makt. Kan jag få ha mina preferenser ifred?

Sedan kan en ju tycka att vissa saker är sexiga intuitivt men dra sig bort från dem av andra skäl. Vissa ”manliga” drag attraheras jag av men har lärt mig att ogilla intellektuellt pga vet att de leder till dåligheter. Att detta ses som att jag ”går emot min natur” och att det skulle vara dåligt bara befängt. Klart en kan resonera kring sina preferenser. Det är inte som att en är dömd till att för evigt tända på vissa saker.

Feministisk analys har ändrat mina preferenser mycket. Idag tänder jag betydligt mindre på klassiskt manliga drag, för jag har lärt mig att dekonstruera dem. Det är inte att jag ”lurat” mig själv, utan att jag fört in andra aspekter och analys i min sexualitet. Inga konstigheter. Sexualitet är liksom ingenting du är dömd till, det kan ändras precis som allt annat och det betyder inte att en trycker ner något. Precis lika lite som det är att trycka ner något att lära sig kontrollera våldsamhet för att en inser att det är skadligt.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Misogyn humor etablerar misogyna tolkningsramar.

Ett sånt där ämne som återkommer är hur en ska se på sexistiska skämt. Jag minns en person jag var på g med som ständigt skämtade om hur negativa karaktärsdrag var ”kvinnliga”. En gång beklagade hen sig dock över att det finns folk som är sexister ”på riktigt” medan det hen ägnade sig åt bara var ”skämt”.

Jag minns hur jag efter ett tag själv började anamma detta språk. Kvinnligt betydde bara dåliga saker, främst att på olika sätt ”ologisk” och ”irrationell” vilket innebar ett en ”kände efter” för mycket. Alltså: om en visade sina känslor på ett tydligt sätt lät en sina känslor styra och var kvinnlig och dålig.

En gång så hade jag och den här personen en konflikt. Jag minns inte riktigt vad det rörde, men jag blev i alla fall väldigt ledsen över något och började gråta. Istället för att försöka förstå mig och trösta mig så beskyllde personen mig för att vara ”kvinnlig”, och som ett resultat av detta började jag skämmas över mina känsloyttringar. Gränsen mellan att skämta om att använda ”kvinnlig” nedsättande och att faktiskt göra det var otroligt tunn. Genom att ständigt skämta om det etablerades innebörden av ordet, och när det väl behövdes i ett seriöst sammanhang så fanns det där att slänga i ansiktet på mig. Genom skämtandet etablerades och reproducerades vissa begrepps- och tolkningsramar som sedan genomsyrade alla situationer.

Fast det var inte först där som skämtandet blev problematiskt. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt över alla mina kvinnliga personlighetsdrag. Grejer som jag idag ser som positiva karaktärsdrag, som min förmåga att verbalisera vad jag känner och vara i kontakt med mina känslor, blev något negativt. ”Rationalitet” lyftes upp till skyarna som något slags tillstånd där en bara tar bra beslut befriade från känslors inverkan, fast innebar i praktiken att folk inte låtsades om sina känslor i tron att de då skulle försvinna.

I många sammanhang jag befunnit mig i har denna typ av ”skämt” dragits frekvent, även om situationen jag beskrev ovan var ett av de värsta exemplen. Till en början har jag ofta varit med i jargongen och internaliserat kvinnohatet, men sedan började jag mer och mer ifrågasätta detta. Idag skämtar jag aldrig om mitt eget kön på det sättet. Jag ser det som ett slags slentrianmässigt kvinnohat som bör bekämpas.

När en ständigt använder vissa begrepp på ett visst sätt, även om det är skämt, så skapas en viss ram för hur en tolkar och beskriver världen. Denna ram kan sedan användas i alla sammanhang. Skämt går snabbt över till att bli allvar. Snart står en där och använder ”kvinna” som ett skällsord fast det inte alls var så det var tänkt från början.

Om kvinnor som säger nej men menar ja och våldtäktskultur.

Rörande kvinnor som säger nej fast menar ja. Fick denna kommentar under mitt inlägg om saken innan:

Jag har stött på att tjejer säger nej när dom menar ja. Blev till och med utskälld en gång för att jag tog ett ”nej” bokstavligt. Men nej, jättevanligt är det nog inte och att inte få knulla när ens partner inte orkar kommunicera är ett rätt litet pris att betala för att ”slippa” våldta någon.

Detta är något en hör då och då. En vän till mig berättade bland annat om kvinnor han dejtat som hade värjt sig vid samlag och sedan, när han stannat upp, reagerat med förvåning och velat att han skulle fortsätta.

Jag tror absolut att detta fenomen kan förekomma, till och med att det inte är helt ovanligt. I mina ögon är det ett väldigt starkt bevis för att vi lever i en våldtäktskultur. I en våldtäktskultur så är det accepterat och kanske till och med förväntat att överträda kvinnors uttryckta vilja i sexuella sammanhang. Om detta till och med beskrivs som en nödvändighet för att kunna ha konsensuellt sex, alltså att sådant inte äger rum om en inte överträder kvinnors uttalade vilja, så är det klart att kvinnors uttryckta (och ofta även upplevda) vilja inte respekteras.

Det stämmer att kvinnor lärs in i att de inte ska visa sexuellt intresse och kanske till och med att värja sig från det. Detta är väldigt sorgligt och gör såklart att en massa sex inte äger rum, eftersom kvinnor inte lär sig att uttrycka en vilja till det. Frågan är om lösningen är att ignorera indikatorer på att kvinnan inte vill. Jag tycker såklart inte det, utan tycker att det vore rimligare att tvinga dessa kvinnor att uttrycka sin vilja klart och tydligt istället för att värja sig. Klarar en inte av att göra detta får en gå utan sex, helt enkelt.

Båda män och kvinnor som är intresserade av konsensuellt sex borde ha ett intresse av att kvinnor upphör med detta, och då är det inte en rimlig metod att gissa att kvinnan vill och sedan ”spela med”. Den man som är intresserad av att bryta våldtäktskulturen borde respektera kvinnors uttryckta vilja, oavsett om det finns skäl att tro att den överensstämmer med den egentliga viljan eller inte.

Om en väljer att tolka kvinnans nej som ett ja är en uppenbarligen mer intresserad av att få knulla just där och då än att ha konsensuellt sex. Detta är, oavsett vad kvinnan faktiskt menade och ville i just den situationen, att prioritera sig själv över de kvinnor som faktiskt menar de de säger. Detta är också våldtäktskultur: att vara beredd att ”ta risken” att ha sex med en kvinna mot hennes vilja.

Frågan är hur män som säger att kvinnor ”säger nej men menar ja” vet vad kvinnan egentligen menade från första början. Att en kvinna först säger ett nej som efter mycket tjat blir ett medgivande handlar inte om att nejet betydde ja, utan att mannen vägrade acceptera ett nej för ett nej. Att ett samlag äger rum efter en kvinnas nej betyder inte att nejet betydde ja, det kan lika gärna betyda att du har överträtt kvinnans vilja och alltså gjort dig skyldig till vad vi kallar våldtäkt.

Män beskriver sig ofta som offer när de menar att de får ta alla sexuella initiativ eftersom kvinnor inte säger vad de menar. Om du vill att kvinnor ska börja uttrycka sin vilja så är det lämpligt att börja med att värdera deras uttryckta vilja för sanning. Först då kommer kvinnor som säger nej men menar ja att sluta upp med detta och faktiskt säga vad de menar. Min gissning är dock att du helt enkelt väljer att prioritera kvinnors vilja under sin egen kortsiktiga njutning.

Om samtycke och kvinnor som säger nej fast de menar ja.

Ibland när en diskuterar samtyckeslagen diskuteras så pratas det om att ”vissa kvinnor säger nej när de menar ja” och att kvinnor generellt inte är lika ”på”sex som män eftersom det är så det sexuella spelet fungerar och så vidare. Det må vara sant att det inte är lika socialt accepterat att visa stor vilja till att ha sex som kvinna, men frågan är hur detta kan utgöra ett legitimt argument emot samtyckeslagen.

Om vi tänker såhär, vad är det värsta som kan hända i dessa situationer om det finns en samtyckeslag och personen följer den, det vill säga inte har sex förrän det är klart att det råder konsensus kring det? Det värsta som kan hända är att vissa samlag helt enkelt inte äger rum även fast det egentligen råder konsensus, för att en av parterna inte klarar av att uttrycka detta. Det kan såklart kännas tråkigt när en har chans att ligga men inte får, men inte i närheten av lika tråkigt som att bli våldtagen eller ”råka” våldta någon.

Om personer inte klarar av att kommunicera att de vill ha sex får de helt enkelt gå utan. Det kanske rentav är nyttigt så att de kan lära sig att vara tydligare i sin kommunikation. Vissa personer kommer kanske gå miste om sex för att deras partner inte klarat av att uttrycka sin vilja till det. Detta är ett litet pris att betala för att människor inte ska bli knullade mot sin vilja.

Däremot tvivlar jag på att det här är ett jättevanligt problem. Jag tror inte att de flesta kvinnor konsekvent verkar ointresserade av sex när de väl kommit i den situationen att det faktiskt är aktuellt. Däremot tror jag att många män tjatar sig till sex från en kvinna som egentligen inte är så jävla taggad, och att detta då uppfattas som att ”ett nej blir ett ja”. Om det är ett vanligt fenomen i ditt sexliv att kvinnor först inte vill, men att ni sedan ändå ligger, så tycker jag att du bör se över din rutiner kring hur du inhämtar samtycke (vilket jag utgår från att du värderar). Ett nej eller motvillighet som efter mångt och mycket blir ett tillåtande är inte vad jag skulle se som konsensus.

Och de kvinnor som gör det får helt enkelt lära sig att vara tydligare. Det tycker jag känns som en rimligare lösning än att ha sex med folk som en inte är säker på om de vill eller inte bara för att det kanske kan vara så att den är en av dessa mytomspunna kvinnor som säger nej när de menar ja.

Att kännas sig ledsen och missförstådd när en får ta konsekvenserna efter att medvetet provocera.

Haha, detta är humor på hög nivå. En av personerna jag blockade på twitter för att hen skrev att feminism bygger på tvång har gått in och försvarat sig med att hen inte aaaalls ville provocera utan bara för att ”säga sin åsikt”. Och så är hen såklart missförstådd :’-( :’-( Stackars liten. Jag skulle ha tagit bort kommentaren om det inte var ett sånt praktexempel på precis vad jag ville komma åt i inlägget.

Antar att det var mig du nämnde i din text, och ja jag skrev till dig att ”Sveriges feminism bygger på tvång, och då spelar det inte roll vilka som är för den” , jag svarade på något du hade skrivit kommer jag i håg. Och nej det var inte för att provocera, utan för att säga min åsikt. Gick själv in på din twitter sedan och såg att du hade kallat mig ”kräk”.Tro att du missuppfattade mig.

Alltså ursäkta, men hur kan en ens försöka hävda att det inte är en provokation att skriva till en uttalad feminist att feminism bygger på tvång. Det är klart som fan det är en provokation. Att en sedan också har den åsikten gör det inte mindre till en provokation. Jag tycker till exempel att Ström är en idiot, men jag fattar att det är en provokation att gå in och yttra den åsikten på hens blogg. Ja, det är min åsikt men det gör inte att det blir legitimt att yttra den i alla jävla kontexter. Herre jävla gud.

Alltså folk som provocerar och sedan blir förvånade när folk blir förbannade och ba ”men jag ville ju bara hävda min åsikt/ifrågasätta/nyansera/kritisera/whatever”. Väx upp fan! Det är inte som att jag ba ”man jag förståååår inte varför folk blir sura när jag skriver argt om mansrättsaktivister, jag säger ju bara min åsikt”. Jag vet att det jag sysslar med då kan vara provocerande för vissa, och det hanterar jag genom att vara beredd på det och rensa bort sånt. Inte spela oskyldig/omedveten om vad det jag skriver har för effekt på folk. Det tycker jag bara är fånigt.

Sedan blev den här personen kallad för kräk av mig, vilket det gjordes en väldigt stor grej av. Alltså orkar inte när folk ba: ”förtjänar hen verkligen att kallas kräk”. Tja, kanske inte av sina föräldrar eller sina vänner men helt klart av mig. Det funkar inte att hålla ”god ton” och förvänta sig att få något slags trevligt bemötande när en ägnar sig åt medveten provokation.

Om det finns något jag önskar att folk la av med så är det denna grej med att ”spela oskyldig” när en egentligen gör något hemskt medvetet. Alltså ursäkta men jag tror tyvärr att du ligger på en intellektuell nivå högre än en femårings, jag tror att du kan inse vad dina handlingar har för konsekvenser. Frågan är om du vill det eller inte.

Den totala vidrigheten.

Ursäkta att detta inlägg är lite ostrukturerat och så vidare men jag är verkligen så jävla upprörd på grund av detta.

Alltså vidrigheten i att någon har attackerat tjejjouren i Stockholms mejl och därmed omöjliggjort att både kvinno- och tjejjourerna inom ROKS kan driva sin verksamhet. De personer som vänder sig till kvinno- och tjejjourer kan vara utsatta för såväl våldtäkt, våld och incest. När en attackerar dessa så är det dessa personer som hamnar i kläm. Det är tjejer som blir utsatta för sexuella övergrepp, incest och våld som en förvägrar hjälp.

Det är inte ofta jag blir såhär upprörd, men detta är verkligen bara vidrigt. Denna attack slår liksom inte främst emot ROKS som organisation eller mot feminismen som rörelse utan mot kvinnor och tjejer som söker hjälp för att de blir utsatta för våld. Hur kan en tycka att det är något rimligt att attackera? Jag begriper det inte. Jag förstår inte hur en människa kan vara så vidrig att hen vill förvägra människor i den situationen hjälp, som dessutom är ideell. Det finns liksom inget ont i denna verksamhet.

Hetsiga stämningar mot kvinno- och tjejjourer har jag så svårt att begripa. Kärnverksamheten går ut på att hjälpa personer med problem, något som i många fall helt enkelt kräver kvinnoseparatism. Många som hör av sig har blivit utsatta för övergrepp begångna av män, och känner sig tryggare när de vet att det är kvinnoseparatistiskt. Och ja, dessa problem har ofta med könsmaktsordningen att göra, vilket inte är någon stor överraskning. Men det är inte som att det går ut på att predika feminism för dessa personer. Det går ut på att hjälpa och stötta. Att sannolikheten sedan är stor att en blir feminist när en ser det förtryck kvinnor utsätts för på nära håll är en annan sak.

Det är liksom detta som hetsen mot allt som har med feminism att göra kan mynna ut i. Att hundratals personer utsatta för vidriga saker förvägras hjälp. Okej att en attackerar en ideologi liksom, men att en på det här sättet sabotera verksamhet är bara så jävla lågt.

Alltså jag skulle aldrig, verkligen aldrig, sabotera en mansjours verksamhet hur lite jag än ställer mig bakom deras analys (med detta inte sagt att jag inte tycker att det finns legitima grunder för att bedriva sådan verksamhet). Jag tycker att det är ett vidrigt sätt att agera på. Hur illa en än tycker om feminism så kan en väl för fan hålla sig ifrån att förstöra för människor som skriver i behov av hjälp.

De som står bakom attacken har dels skapat en stor skada genom att förvägra en massa personer hjälp i stunden. Skadan kan komma att leva kvar långt efteråt eftersom förtroendet för en verksamhet som bygger på att en är närvarande och svarar på frågor och att den som hör av sig kan vara säker på att ens historia inte sprids till utomstående skadas i och med den här typen av händelser. Grattis så jävla mycket till att ha sabbat en massa personers möjlighet till hjälp till att komma ut ur extrem destruktiva situationer. En tjej- eller kvinnojour är inte sällan den första kontakten en stödsökande vågar ta med någon annan eftersom det är garanterat anonymt. Grattis så jävla mycket till att förvägra människor utsatta för våld, incest och våldtäkt den möjligheten.

Det är inte ofta jag använder den här typen av ord i löptext men jag är så arg att det får fan gå: ni är vidriga kräk. Äckliga varelser som inte förtjänar att röra er fritt i samhället. Misogyna äckel. Nästan så att jag hoppas att helvetet finns så ni får brinna där i evigheten.

Dubbelmoral och feminister som vill bli uppassade av män.

Ibland i den feministiska debatten hörs det folk som klagar på feminister som har dubbelmoral, ofta exemplifierat med kvinnor som vill ha jämställdhet när det ”gynnar dem” men vill bli behandlade som primadonnor och bli bjudna på saker etcetera. Min erfarenhet av kvinnor generellt är att feministiska kvinnor brukar vara bra mycket mer benägna att själva bjuda och så vidare. De kvinnor jag träffat som varit minst feministisk medvetna har också varit de som velat ha en massa saker, värst är så kallade Daddys girls som i princip omfamnar det patriarkala samhället. Själv bjuder jag ofta själv, och brukade tacka nej om jag blev bjuden på alkohol av främmande män även på tiden jag drack.

Jag utesluter inte att det förekommer kvinnor med uttalat feministiska värderingar som ändå vill bli behandlade som primadonnor, men jag tror ändå att feminism generellt hänger samman med att inte förvänta sig att människor ska bete sig i enlighet med sina könsroller på samma sätt.

En kan såklart kritisera att enskilda personer beter sig illa, och jag tycker själv att det är otrevligt att förvänta sig att bli bjuden på saker bara på grund av sitt kön. Väldigt ofta upplever jag dock att detta används som ett argument emot feminism lite sådär generellt. Typ: ”men vi känner ju alla till de där feministerna som bara vill ha jämställdhet när det passar”. Gör vi verkligen det? Det är i alla fall inte ett fenomen jag är särskilt bekant med.

Klart är att vi alla påverkas av patriarkatet, så även människor som aktivt vänder sig emot det. Att en som feminist fortfarande hyser patriarkala värderingar är således ingenting konstigt, och heller inget som feminister generellt motsäger sig. Feminismen behövs ju liksom just för att strukturen är så stark som den är. Det är inte så att en går och blir feminist och sedan, över en natt, är av med alla sina patriarkala värderingar.

Att detta beteende främst kritiseras utifrån vinkeln ”hon är feminist och ändå gör hon X” tycker jag är problematiskt. Problemet är ju inte feminismen, utan det könsstereotypa beteendet. Feminism utgör ju en möjlig utväg ur detta, det är ju knappast som att feministisk analys förvärrar sådana tendenser.

Ibland fokuserar folk liksom mer på om andra har dubbelmoral eller inte än vilka värderingar de har och vilka saker en gör. Det viktiga är liksom inte att en har rätt värdringar eller gör rätt saker utan att en inte är dubbelmoralisk. Det är väldigt vanligt att detta riktas mot folk som engagerar sig emot strukturellt förtryck, såsom feminister, antirasister och antikapitalister. Det är mer ovanligt att typ en nyliberal får höra att hen inte lever som hen lär när hen åker på en statlig motorväg.

Det här tycker jag är en så konstig syn på värderingar. Jag har en massa värderingar jag bryter emot, jag vill till exempel vara befriad från patriarkala strukturer vilket i praktiken ä så gott som omöjligt. Men jag strävar dit och vill att andra ska göra det med. En kan inte plötsligt leva utanför samhället bara för att en är emot olika komponenter i det. En kan inte välja bort rasismen, patriarkatet eller kapitalismen som individ. Därför är det konstigt att kräva att alla feminister ska vara helt perfekta i jämställt dejtande. Det viktiga är huruvida feminismen hjälper individen att befria sig från sådant, inte om detta beteende råkade sammanfalla med feminism.

Objektifiering.

Ibland stöter en på att kvinnor säger att de ”gillar att bli objektifierade” i vissa sammanhang, som till exempel sexuellt. Ofta tror jag dock att det dessa kvinnor menar är att de 1) gillar att bli åtrådda, uppfattade som attraktiva eller 2) har som sexuell preferens att bli dominerade och ”använd” för någon annans syften. Detta är onekligen två praktiker som har paralleller till objektifiering, men det är inte objektifiering.

Att bli objektifierad är att bli sedd som ett objekt och alltså som någon som kan användas för en annan persons syften. Det handlar om att ens mänsklighet förnekas och ens jag reduceras till en sak. Inget av dessa två alternativ innebär detta fullt ut. Att bli åtrådd eller uppfattad som attraktiv motsäger inte på något vid att samtidigt bli betraktad som en människa. Det är fullt möjligt att attraheras av en partners utseende och fortfarande se hela människan och ta hänsyn till dennes vilja, alltså inte reducera någon till ett objekt.

Även när det kommer till den sexuella praktiken så gäller detta. Även om något skenbart kan se ut som objektifiering så är det inte inte det om en innan har kommit överens om regler i samspråk med varandra, alltså att den dominanta parten har tagit del av vad den andra personen vill. Även om det handlar om en spelad objektifiering så är det inte objektifiering, liksom en spelad våldtäkt inte är en våldtäkt. Det grundläggande finns fortfarande kvar: respekten för den andra personen som människa.

Gränsen mellan att spela objektifiering och att verkligen utsättas för det kan kanske kan tyckas obetydlig, men den finns där och den är nog ganska påtaglig för den som varit med om när den gränsen passerats. Det är två helt olika situationer. Även om ett rollspel kan innehålla grova ord, slag etcetera så är det alltid frivilligt och gjort med respekt för den andra personens önskan. Om en går över den gränsen så är det något annat, även om handlingarna i sig kan te sig precis lika grova.

Jag utesluter inte att det finns någon som av något skäl verkligen vill bli objektifierad, men jag tycker att det verkar som om det råder en viss förvirring kring begreppets innebörd. Jag vill inte vara den som sätter diagnoser på folk sådär i allmänhet, men den som på riktigt önskar reduceras till ett objekt i ordets sanna bemärkelse, som en sak som andra använder för sina egna syften, borde nog kolla upp sin psykiska hälsa. Det känns som ett väldigt självdestruktivt beteende. Däremot tror jag att de allra flesta kvinnor faktiskt vill bli sedda som mer än föremål.