Feminism – Sida 127 – Fanny Åström

Polariserad debatt om näthat.

Har själv inte läst Svelands nya bok Hatet men har läst Lemoines recension av den här. Jag kommenterade också recensionen på hens blogg.

Väldigt bra recension. Har själv inte läst boken men jag tycker du har en poäng kring delar av den feministiska retoriken överlag. Det är olyckligt när all kritik blandas ihop med uttryck för antifeminism och hat.
Tyvärr är det inte bara feminister som gör detta, debattörer från andra politiska läger är också duktiga på det. Det är alltid tråkigt när en debatt om en viktig sak smutsas ner så att människor som inte klarar av att se skillnad på ogillande och hot.

Och följde sedan upp med:

Vissa former av ”kritik” ser jag som mkt problematisk utan att för den sakens skull kalla det hat. Till exempel när någon kommer och kritiserar utan att ha försökt förstå vad jag vill säga, eller förstå feminism alls. Vissa har också en tydlig ”lilla gumman”-approach (du lär ju knappast ha missat detta). Detta är ju också ofta en effekt av ett sexistisk samhälle där feminism och kvinnors perspektiv ses som mindre värda.
Sådana kommentatorer läxar jag upp och blockar eventuellt om de blir för jobbiga, men jag anklagar dem inte för näthat. Bara för att det inte är näthat betyder inte det att det är oproblematiskt, bara att det inte är att likställa med att bröla ”jävla hooora”. Tycker det är viktigt att spara de laddade uttrycken till då de är adekvata, och problematisera på andra grunder i resten av fallen.

Det här är mycket av det problem jag ser i den pågående näthatsdebatten. Den har blivit extremt polariserad. Allting ska kategoriseras in i ”sexistiskt näthat” eller ”helt ofarligt yttrande av åsikter”. Verkligheten är ju knappast så enkel. Det finns gott om sätt att vara en jävligt ful debattör, bidra till sexism och så vidare och fortfarande hålla en ”god ton”. För den som önskar vara sexistisk utan att ägna sig åt näthat finns det en uppsjö av spännande möjligheter.

Jag förstår varför det blivit så mycket fokus kring näthatet. Det är en enkel fråga att ta ställning i. Klart ingen ska behöva bli mordhotad, kallad hora eller hotad med våldtäkt för att hen råkar vara kvinna och skriver offentligt. Frågan är vad som du händer med all den där andra sexismen, den som inte trovärdigt kan placeras in i den här kategorin. Ett samtal blir inte jämställt för att ingen mordhotar mig eller skriker hora till mig. Och något blir inte näthat för att det skrivs i en otrevlig ton, vilket Sveland verkar göra anspråk på.

Angående politiskt engagemang.

Jag får ibland frågor om politiskt engagemang utanför bloggen. Ibland är det lite otrevligt ställda som i ”vad gör du egentligen för att världen ska bli en bättre plats?” som om det inte räckte med att skriva och läsa en utbildning som förhoppningsvis kan göra att jag kan forska eller skriva för större publik i framtiden. Det har varit lite tunt med politiskt engagemang eftersom jag dels bott utomlands, dels inte hittat något sammanhang jag trivs i.

Men nu har jag faktiskt gjort det. Jag är numera engagerad i en tjejjour, något som känns fantastiskt bra på många sätt. Det känns som att en gör nytta på ett väldigt konkret plan, som att det är en väldigt bra grupp som engagerar sig (kvinnosep ftw), lagom tung ”obligatorisk” arbetsbörda men med möjligheter att göra mer, dessutom är det kul att vara med i ett sammanhang som präglas av en ideologi jag vet mycket om och är väldigt emotionellt engagerad i. Jag har bara gått introduktionsutbildningen, varit på ett möte och hållit i en jour än så länge men det känns verkligen bra.

Bilden är från när jag gick hem därifrån efter mitt första möte.

Twitter 5/4.

Ofta när en skriver om jämställdhet i relationer får en svaret att ”män också kan vinna på jämställdhet”. Detta är nog sant till stor del, många män har en massa att vinna på jämställdhet. Men det föreligger fortfarande en intressekonflikt. I en typisk heterorelation tar kvinnan mer av hushållsarbetet och det känslomässiga arbetet, och mannen har tolkningsföreträde. Jämställdhet innebär för många män mer arbete, mer ansvar och att behöva ta mer hänsyn till partnerns känslor. Hur mycket män än vinner i fråga om ”friare könsroller” och dylikt så är det fortfarande en förlust att behöva arbeta mer och ta mer hänsyn.

Vidare så kan män vinna mycket på vissa jämställdhetsåtgärder, men inte för den sakens skull alla. Ett typiskt exempel är att ”vidgande av könsroller” är bra för män, men inte nödvändigtvis att dela lika på arbetet. Även om män vinner lite på jämställdhet så kan de komma att förlora mer och nettovinsten blir garanterat mindre än för kvinnor. Så att män också har saker att vinna på jämställdhet gör inte att intressekonflikten försvinner.

Det är viktigt att se att kvinnor och män har olika intressen i jämställdhetsfrågan och inte släta över det med ”män vinner också”. Det är inte bara så att vi sitter fast i varsitt skal som är lika begränsande. Vi har också olika positioner i könsmaktsordningen. Män har en överordnad position. Detta är ett privilegium trots att könsrollen är begränsande. Så sluta låtsas som om kvinnor och män har samma intressen i jämställdhet. Kvinnorna kommer vara de stora vinnarna.

Tvinga inte fram feministstämpeln.

Ganska ofta så hör en folk säga att om en är ”för jämställdhet” så är en feminist, och sedan använda den här definitionen för att ställa folk som inte kallar sig feminister ”mot väggen” och ba ”men vadå, är du emot jämställdhet eller vad?”. Väldigt få personer är såklart ”emot jämställdhet”, vilket gör att vissa känner sig pressade att kalla sig feminister. Jag tycker den här grejen är jättekonstig. Att vara ”för jämställdhet” en asbred definition av feminism, och den inkluderar till exempel personer som Ström som också är ”för jämställdhet” men tycker att mansförtrycket är det stora problemet. Är det rimligt? Jag tror inte att någon skulle tycka det. För att vara feminist behövs det uppenbarligen också en adekvat verklighetsbeskrivning, det vill säga en som bygger på att samhället i nuläget är ojämställt och att det främst är kvinnor som förlorar på detta.

Jag fattar inte behovet hos vissa av att få alla att kalla sig feminister. Vad skulle det vara bra för? Om människor kallar sig feminister utan att ha en feministisk analys på plats så är det knappast positivt för rörelsen, det gör bara att den förlorar i teoretisk udd. Det finns inget egenvärde i att så många som möjligt kallar sig feminister, det finns däremot ett värde i att feministiska idéer får spridning och fotfäste, vilket görs bäst genom att sprida just idéerna och inte själva ordet.

Vad är syftet? Att få folk att erkänna sin tro vid det feministiska altaret för att de sedan ska få syssla med jämställdhetspolitik eller något? Spela roll vad de sedan tycker, bara de kallar sig feminister.

Det är så onödigt att hetsa fram den här kategoriseringen och få feminismen att framstå som en fullkomlig självklarhet. Feminism är uppenbarligen ingen självklarhet eftersom vi fortfarande lever i ett patriarkat. Att få den att framstå som okontroversiell genom att sänka kraven för vad som är feministiskt kommer bara att vattna ur feminismen på innehåll. Det är ingen vinst att begreppet betyder så lita att vem som helst kan klä sig i det.

Sänk inte ribban så lågt att praktiskt taget vem som helst kan kalla sig feminist. Och framförallt: hetsa inte folk till att kalla sig feminister med argumentet att det bara handlar om att vara ”för jämställdhet”. Det är såklart bra om människor gör det, men det borde ske på eget initiativ och inte för att det anses obligatoriskt. Och det finns ingen mening med att bredda definitionen bara för att nå ytliga vinster i antal som väljer att kalla sig feminister.

Styrka är inte att stå ut med sexism.

Ibland uppmanas en till att ha ”skinn på näsan” och stå ut med olika uttryck för sexism i ens liv. Att ”stå ut” med sexism är i dessa sammanhang synonymt med att vara stark, att käfta emot sexismen är att vara en gnällig kärring som inte tål någonting.

Jag kan berätta att det kräver otroligt mycket skinn på näsan att palla stå upp mot sexism. Det sociala straffet för att inte acceptera sexism är mycket högt och det är betydligt enklare att fnissa undflyende och fortsätta som om ingenting hänt än att ta avstånd från personer som agerar sexistiskt. Det är inget en sysslar med för att det på något vis är en enkel eller bekväm grej att göra, vilket borde vara uppenbart för var och en som någongång försvarat sig själv eller något annan emot strukturellt förtryck. Eller alla som för den delen reagerat på sexism eller rasism men ändå struntat i att säga något för att… ja varför egentligen? Kanske för att det knyter sig lite i magen vid tanken på att säga ifrån. Kanske för att det är lite enklare att bara låtsas som ingenting. Helt okomplicerat är det uppenbarligen inte.

Jag mår dåligt av sexism. Jag ser inget egenvärde i att lära mig tåla något som jag mår kasst av. Om det gör ont att bli slagen, varför ska du lära dig att ignorera smärtan? För mig är styrka att kunna skydda mig själv och stå upp för mig själv, inte att stå ut med en massa skit. Det skulle bara bryta ner mig i längden. Jag har tränat upp min självrespekt och är stark nog att ta de sociala smällar det tyvärr innebär att försvara den. Det är jobbigt i stunden men jag vet att det i slutänden är något jag vinner på.

Om jag istället hade ”stått ut” (vilket hade varit fullt görbart) så hade jag sluppit anstränga mig för stunden och valt det lättaste men minnet skulle ha gnagt kvar i mig. Jag vet med mig att alla gånger jag inte stått upp för mig själv så har jag känt mig svagare efteråt, dränerad på energi. På samma sätt har jag känt mig starkare varje gång jag tagit mod till mig och gjort det (vilket sker oftare och oftare nuförtiden).

För mig är styrka också att våga stå i kontakt med mina känslor inför sexismen. Att inte försöka tränga bort det och tänka att det är okej. För mig är styrka att våga stå upp för mig själv och mina värderingar i alla sammanhang, även när det känns pissjobbigt och en vet att en har alla emot sig. Det känns verkligen alltid bättre efteråt, för en vet att en kanske kan ha sått något litet tankefrö hos någon, gett någon som går i samma tankar som en själv men inte vågat säga något lite extra mod eller åtminstone varit sann mot sig själv och stått upp för vad en tror på.

Den här idén om att styrka är detsamma som att stå ut med skit utan att säga ifrån gynnar bara förtryckarna. Det gynnar endast en världsordning där förtryck får fortsätta pågå samtidigt som vi uppmanas till att skaffa ”skinn på näsan” och ”stå ut”. Det är människor som blir utsatta som uppmuntras till att vara starka och härda ut, inte förtryckare som uppmuntras till att ändra sitt beteende.

Det finns inget värde i att svälja skit bara för att någon kommer tycka att du är svag eller mesig annars. Jag förstår att det kan vara läskigt att säga ifrån men tro mig, det känns verkligen alltid så sjukt mycket bättre efteråt. En känner sig bra och modig och framförallt så otroligt jävla stark. Stark som vågar stå upp för sig själv och säga ifrån, stark som vågar dra en gräns för vad en tål och inte tål och markera den, konfrontera den som passerar den och så vidare. Att våga inse att en inte pallar vilken behandling som helst och faktiskt göra något åt det är så mycket mer värt än någon dum idé om att en ska visa sig tålig. Det enda det leder till är att människor kan fortsätta trycka ner dig.

Hur svårt kan det vara att bara hålla käften ibland?

På lektionen i fredags så skulle vi fylla i en undersökning som Uppsala Studentkår gjorde angående arbetsmiljö. Det är kul att se att könsfrågan ställs på ett öppet sätt, där en kan definiera sig utanför kvinna/man. På frågan om sexuell läggning fans även asexuell med.

Tramsigt var dock några personer i klassrummet som höll på och raljerade kring frågorna. ”Vad är det här för fånig fråga?” undrade de. Tja, om det nu är så enkelt för dig att placera in din könstillhörighet i en av två kategorier så är det väl bara att göra det och låta människor som inte har det lika lätt för sig få placera sig på ett sätt de känner sig bekväma med.

Jag kan inte släppa tanken på att det kan ha suttit någon där i klassrummet som faktiskt hade ett behov av de ytterligare kategorierna som tillkom. Hur känner hen sig när hen hör något sådant?

Jag har inte heller något behov av dessa extrakategorier, jag är bekväm i att definiera mig som kvinna. Jag kan inte heller förstå ur det känns att vara obekväm i sitt fysiska kön. Däremot kan jag inte begripa människor som måste ta sig egen oförståelse inför detta och göra det till något större, till en fråga om vad som verkligen är rimligt och inte. Hur svårt kan det vara att bara hålla käften ibland?

Varför jag använder könsneutralt språk.

Eftersom jag får frågan ganska ofta från, antar jag, nya läsare, så tänkte jag att det är läge att skriva om det igen. Alltså varför jag skriver hen fast jag vet könet på människor. Detta är en förändring jag gjorde i samband med att Dn avrådde sina skribenter från att använda ordet, då jag bestämde att bloggen skulle vara könsneutral. Detta är alltså skälet till att jag konsekvent använder ”hen” och ”en” istället för ”man”, efternamnar alla personer, använder ”föräldrar”, ”partner”, ”syskon” och så vidare istället för motsvarande könade uttryck.

Anledningarna är många. Ett viktigt skäl är att det blev krångligt att alltid välja mellan könsneutralt språk eller inte. Om en hamnar i situationer där en faktiskt är osäker på någons kön eller vill anonymisera så drar en uppmärksamhet till det genom att använda könsneutralt språk bara vid de tillfällena, det blir mer neutralt om en alltid använder det så att folk inte reflekterar över det. Det händer ibland att en inte kan placera människor könsmässigt och då tycker jag att det är bättre om en inte göra en så stor grej av det genom att hålla på och byta språk, alternativt ignorera det och gissa med risk för att göra fel.

Ett annat skäl är att jag tror att det är viktigt med invänjning, både för mig själv och andra. Jag tror helt enkelt att folk får lättare att acceptera ett könsneutralt språk om de ser det ofta, och förhoppningsvis också börjar lägga mindre vikt vid kön när de läser. Jag har själv märkt hur jag började tycka att det var mindre viktigt efter att ha läst mycket text med könsneutralt språk. Detta föregicks av ett inledande skede av förvirring, som alltid med förändringar, vilket å andra sidan gav mig en tankeställare kring hur viktigt jag tycker kön är och varför. Det faller sig mycket mer naturligt för mig att skriva könsneutralt nu än vad det gjorde innan, och det handlar såklart mycket om träning.

Ett tredje skäl är underhållningsvärdet i folk som kommer in och seriöst blir sura över att en skriver ”hen” fast en vet könet. Ofta säger de typ ”men ni [feminister/genusmänniskor] sa ju att ni bara skulle använda det när ni inte vet könet”. De känner sig svikna och lurade, verkar det som ibland. Det tycker jag är roligt. Jag hoppas att även dessa personer kan få sig en tankeställare kring varför de tycker ett ord är så upprörande, även fast jag tvivlar på att de har någon förmåga till kritiskt tänkande.

Gamla könsroller i ny fräsch förpackning.

Skönhetsindustrin försöker då och då få det att framstå som om strävan efter skönhet vore något tabubelagt i dagens samhälle. Syftet är väl, antar jag, att få personer att känna att de minsann ska ”stå upp mot” jante och våga ge det där pockande behovet fritt spelrum. Det där de försökt tränga undan, som de nu med gott samvete kan unna sig att bemöta. ”Visst skulle det ändå vara trevligt med lite snyggare bröst, och varför ska du neka dig själv det? Nu när du fött barn och allt”, viskar reklamen. Den som redan går i de tankarna kanske får den där extra lilla kicken, går på en konsultation och sedan sitter en där och har köpt sig ett par nya tuttar.

Jag kan i och för sig hålla med om att det finns viss stigmatisering kring operationer eftersom det fortfarande förknippas med superstora bröst och läppar vilket inte anses ”classy”, eftersom en nu ska inneha ”naturlig skönhet”, vilket såklart inte ska förväxlas med att vara naturlig på något sätt. Faktum är dock att ganska många ”kommer undan” när de säger att de minsann inte ska göra något så radikalt utan bara ”fixa till lite”, till exempel fixa brösten som de såg ut innan någonting, kanske en graviditet eller viktnedgång.

Det finns på det stora hela inget stigma kring att vilja vara vacker. Det är tvärtom något som förväntas av kvinnor. Vad som är stigmatiserat är att vara ful och faktiskt inte bry sig, inte försöka fixa till. Eller att ”ha potential” men inte göra något av den utan låta håret vara risigt och ansiktet osminkat och äta alldeles för mycket mat och springa omkring i okvinnliga kläder. Även om många ”egentligen” är emot operationer så är det ofta att det ändå förklaras med att det är ”naturligt” att vilja vara vacker (som kvinna) och liknande, då underförstått att en ska sluta kämpa emot naturen och göra en operation.

Jag tycker att det är problematiskt när den där jante-retoriken används för att göra precis samma sak som normen föreskriver, fast liksom med någon slags stolthet över att en vågar. Jag ser inte ner på den som opererar sig, men jag tycker inte att det finns något modigt i det. På samma sätt tycker jag inte att det finns något modigt i att ”våga vara kvinna” som vissa verkar tycka. Det är ju bara gamla könsroller förpackade i en ny, fräsch ”krossa jante”-förpackning. Och vem tjänar egentligen på detta? Jo, givetvis skönhetsindustrin som lyckats ge sina produkter en aura av fräscht nytänkande.

Vissa feminister är mina ideologiska fiender.

Jagläste denna väldigt bra recension av Svelands Hatet i Flamman och den fick mig att tänka på en grej som jag upplever är ganska vanligt i feministiska kretsar, nämligen definierandet av den ”äkta” feminismen. Detta riktas både mot så kallade ”extremfeminister” som vissa feminister känner ett ängsligt behov av att distansera sig från dessa, och mot liberalfeminister och särartsfeminister som många inte tycker är riktiga feminister.

Min definition av feminism är som följer:

Varken mer eller mindre. Jag tycker denna definition är högst rimlig. Den som inte ser strukturellt förtryck av kvinnor utan tycker att män och kvinnor förtrycks lika mycket fast på olika sätt är i mina ögon inte feminist även om personen kan dela vissa analyser och så vidare. Jag tycker inte att en behöver göra eller tycka något särskilt utöver detta för att kunna klassas som feminist. En kan ha en hur grund analys som helst av hur patriarkatet ser ut eller exkludera otroligt viktiga delar av den feministiska analysen för att det inte passar en personligen, så länge en känner till att det finns ett patriarkat och vill bekämpa det.

Däremot finns det en massa feminister som jag tycker är dumma i huvudet. Till exempel liberalfeminister ser jag som mina ideologiska fiender, för att jag tycker att deras världsbild är såpass snedvriden att vi inte har något av värde gemensamt. Men problemet med liberalfeminister är ändå inte att de har fel feministisk analys utan att de är liberala. Särartsfeministernas analys är enligt mig direkt kontraproduktiv för ett jämställt samhälle. Icke desto mindre ser jag dem som feminister.

Detta handlar inte om att jag tycker att det är viktigt att samarbeta över ideologiska gränser kring vissa frågor, för det tycker jag inte. Jag tror inte att jag och en liberalfeminist kan samarbeta i något jag upplever som väsentligt. Snarare handlar det om att jag tror att det är skadligt för feminismen som helhet om den upplevs som exkluderande. Jag tror att många glider in i någon ändå för att sedan bredda sitt perspektiv. Jag gled till exempel in från liberalfeministiskt håll, och det var i mångt och mycket feminismen som fick mig att bli vänster.

Jag tror inte att det är konstruktivt att utesluta vissa personer från feminismen för att en tycker att deras analys är fel. Feminismen är ett brett begrepp som kan rymma många olika ideologiska inriktningar, till och med sådana som står i direkt motsättning till varandra. Det är okej att tycka att personer som tillhör samma ideologi som en själv är dum i huvudet utan att en för den sakens skull behöver utesluta hen ur ideologin.

Jag tycker att det är viktigt att ”feminist” är ett epitet som många använder om sig själva, eftersom jag tror att det ökar medvetenheten och acceptansen för feminismens grundläggande sanning: vi lever i ett patriarkat och detta måste ändras. Att en sedan har helt olika idéer om hur detta patriarkat tar sig uttryck och hur det kan och bör bekämpas är en annan sak, den grundläggande insikten är fortfarande densamma och detta är oerhört viktigt.

Alla feminister är inte på samma lag och kämpar inte för samma sak. Så behöver det inte heller vara. En kan markera sin ideologiska olikhet gentemot andra på andra sätt än genom att utesluta dem från feminismen.

Myten om den ursprungliga feminismen.

I ljuset av min Pm om kvinnors motstånd mot kvinnlig rösträtt så vill jag ta upp en grej som jag tycker är väldigt vanlig i feministisk debatt, nämligen idén om den ursprungliga feminismen. En vanlig kritik som dyker upp mot nutida feminism är att ”extremfeministerna” har alienerat det stora flertalet kvinnor från feminismen. När detta sägs får en lätt intrycket av att det en gång i tiden funnits en feminism som stötts av alla eller i alla fall en merpart av alla kvinnor, och att feminismen sedan ”förvandlats” till att endast omfatta en liten del av alla kvinnor. Personer som säger detta hänvisar ofta till tiden då kvinnlig rösträtt var den viktigaste frågan på den feministiska agendan, och menar att detta minsann var på tiden innan feminismen blev vad den är idag. En tid då feminismen omfattade alla kvinnor, och alla kvinnor kunde ställa sig bakom det.

På detta sätt var det emellertid inte alls, utan den kvinnlig rösträtten var en fråga som merparten av den kvinnlig befolkningen hyste ett väldigt lågt intresse för, och som dessutom stötte på motstånd från kvinnligt håll. Det var liksom inte så att det var en massa kvinnor som mobiliserade sig i denna fråga från första början, utan det var en kamp som till stor del sköttes av ett fåtal kvinnor. Vid tiden för rösträttens införande hade såklart ett visst stöd mobiliserats, men det var långt ifrån någon massrörelse bland samhällets alla kvinnor. Detta är spekulationer, men en kan absolut tänka sig att det var många som tyckte att kravet på rösträtt var hade lite att göra med deras egen verklighet.

Att rösträtten sedan har kommit att bli en politisk självklarhet betyder inte att den alltid har varit det. En måste förstå olika politiska förslag i den samhällskontext de kom, kvinnlig rösträtt uppfattades på tiden det begav sig som något ganska löjligt och extremt. Vissa verkar resonera som om det politiska klimatet var precis identiskt med hur det ser ut idag, förutom att sakfrågan kvinnlig rösträtt inte hade genomdrivits än. Så var det såklart inte. Synen på kvinnor och kvinnors roll i samhället var helt annorlunda. Även de som var för kvinnlig rösträtt menade att kvinnans plats var i hemmet och så vidare.

Feminismen har såklart alltid varit en diversifierad rörelse, precis som varje politisk rörelse som någonsin existerat. Det har aldrig funnits en feministisk agenda som alla kvinnor har kunnat ställa sig bakom. Det har alltid funnits de kvinnor som ställer sig bakom det mesta som skett i feminismens namn, men som inte vill gå längre, eller de som tycker att vissa feminister är för ”extrema” och såklart de som står längst ut. I takt med att feminismen gör framsteg så uppfattas positionerna som en gång var extremistiska som mer och mer naturliga, till slut som självklarheter. En sådan fråga är den kvinnliga rösträtten.

Jag skulle säga att denna idé är en slags ideologisk fantasi; drömmen om tillbakagången till den ”sanna” feminismen, den som alla kvinnor kunde ställa sig bakom. Det tas i resonemanget för självklart att detta har varit ett stadium i historien som vi nu har passerat. I själva verket har denna feminism aldrig funnits. De enda feministiska frågor som alla (eller nästan alla) kvinnor kan ställa sig bakom är saker och ting som redan har uppnåtts, och det verkar ju som en ganska meningslös rörelse.

När jag utformar mina åsikter så spelar det ingen roll hur stor del av kvinnorna som ställer sig bakom dem. Feminism för mig är en ideologi, inte någon slags sammanslagning av vad kvinnor generellt har för åsikter i olika frågor. Det är ett teoretiskt arbete att komma underfund med vad som ligger i det kvinnliga kollektivets intresse och hur en ska komma dit. Mitt svar på frågan är jämställdhet i samhällets alla sfärer. Jag är övertygad om att kvinnor som grupp kommer tjäna på jämställdhet, men detta betyder inte att alla nödvändigtvis ställer sig bakom de konkreta åtgärder som krävs för att nå dit, i alla fall inte till en början. Det är inte så konstigt att det är så, för idéer fungerar knappast på det viset att alla plötsligt slås av en tanke, utan det är något som utvecklas och sprids långsamt i takt med samhällets utveckling. Vissa idéer får såklart inget fotfäste alls, men att en idé är ovanlig är i sig ett uselt argument för att den skulle vara felaktig. Alla idéer har varit ovanliga en gång i tiden.

Men framförallt tycker jag att folk ska sluta dilla om någon slags ursprunglig feminism som minsann hade med alla kvinnor på tåget. En sådan har aldrig funnits, utan alla framsteg som har gjorts har först varit marginaliserade ståndpunkter som vunnit mer och mer mark på grund av idogt arbete från feminister som kämpat på även då merparten av alla kvinnor varit emot dem eller bara inte brytt sig. I framtiden kommer saker och ting som idag ses som extrema att vara ideologiskt allmängods. Detta är politisk utveckling. Men aldrig någonsin kommer det att finnas en enhetlig feminism som alla kvinnor ställer sig bakom.