Feminism – Sida 125 – Fanny Åström

Om känslor, ”rationalitet” och kvinnlighet.

En av de mest misogyna miljöer jag befunnit mig i under hela mitt liv var då jag hängde med ett gäng ”nördiga” män. Dessa män ansågs väldigt intelligenta av både sig själva och omgivningen och gjorde såklart ofta en grej av detta. Hur de liksom var rationella och smarta och gud vet allt. Detta skapade en slags intern jargong inom gruppen där värden som ”rationalitet” sattes väldigt högt medan ”irrationalitet” var lägre värderat. Irrationellt innebar i sammanhanget att den på olika sätt lät sig styras av känslor, något som i sin tur definierades som ”kvinnligt”, vilket såklart var dåligt. Detta var lades fram som ett skämt, men etablerade en tolkningsram där kvinnlighet var något negativt som kunde användas i seriösa sammanhang också.

Dessa män inbillade sig nog att de själva inte alls var det minsta känslostyrda eftersom de var så jävla rationella och smarta. De talade ofta om hur det var ett ideal att sträva mot att inte vara ”en kvinna”, det vill säga inte låta sig styras av känslor. Det är såklart omöjligt att sortera bort känslor från sitt agerande, så det som snarare blev resultatet var att vara för öppen och tydlig med sina känslor och hänvisa till sina känslor på olika sätt, något som givetvis gjorde kommunikationen i sällskapet lidande. Det fanns en ovilja att erkänna att en hade ett känsloliv eftersom detta var skamligt.

Männen i gruppen uttryckte såklart känslor, men istället för att bli arga eller uppenbart ledsna så blev de kanske lite griniga samtidigt som de förnekade att detta skulle vara en fråga om att de var på dåligt humör. Detta gjorde att stora delar av umgänget skedde helt på deras villkor, deras sinnesstämningar som de inte ens ville erkänna som sinnesstämningar styrde otroligt mycket av hur umgänget gick till. Det fanns en ständig vägran att erkänna denna parameter.

Har stött på detta fenomen många gånger i mitt liv: män som tror sig vara ”rationella” och inte känslostyrda men som egentligen mest bara har stora problem med att upptäcka och identifiera sina egna känslor. Som liksom samtidigt beter sig som barn som inte begriper sig själva och dessutom gör anspråk på att vara lite bättre med anledning av detta. Ofta brukar dessa personer visa negativa känslor genom att bli griniga eller arga, känslouttryck som är ”accepterade”, till skillnad från att gråta eller bli ”hysterisk” (arga kvinnor kallas ofta för detta). Blir helt matt när jag tänker på fanskapet.

Jag minns hur jag i samband med detta fick ett extremt ambivalent förhållande till mitt eget känsloliv. Jag hade å ena sidan ett slags ideal om att jag också skulle vara rationell och så vidare, men samtidigt så var jag ju verkligen inte sådan. Dels för att det inte finns en enda människa som är sådan, men också för att jag tampades med en hel del ångest på den tiden och var väldigt självdestruktiv. Det handlade såklart också om hur känslorna uttrycktes: jag har alltid haft ett väldigt explosivt känsloliv, där jag pendlar väldigt snabbt mellan sinnesstämningar och är ganska extrem i mina uttryck för dem. Detta var något jag skämdes för redan innan, men i och med umgänget med dessa personer så blev självhatet ännu starkare och framförallt det hägrande målet tydligare: rationalitet, utraderade av känslor.

Jag närde under en väldigt långt tid bilden av mig själv som ”känslomässigt stark” (det vill säga inte ge uttryck för känslor), ”rationell” och så vidare, delvis som ett resultat av mitt långa umgänge med personer som satte dessa värden på piedestal. Jag inbillade mig till exempel att jag var en person som sällan grät när jag i själva verket alltid har haft sjukt nära till tårar. När jag blev deprimerad så rämnade den här bilden slutligen samman. Jag minns vilken otrolig ångest jag hade över att jag inte bara kunde ”ta mig i kragen” och liksom må bra utan att jag var tvungen att vara en så förbannat svag och irrationell kvinnlig kvinna. Detta blev en dubbel skam som gjorde det ännu svårare att ta mig ur depressionen, eftersom jag liksom inte ville erkänna den som ett verkligt problem. Det var ju ”bara” lite känslor, bara att ignorera och ta sig i kragen.

Många av männen i den här kretsen hade själva emotionella problem som blev helt omöjliga för dem att ta tag i eftersom de närde detta övermänniskoideal. Jag tänker att det måste ha varit jobbigt att på det här sättet förneka, skambelägga och nedvärdera uttryck för mänsklighet. En viktig skillnad var dock att deras känsloyttringar var något som omgivningen skulle anpassa sig efter medan känsloyttringar som kom från kvinnor i mycket högre grad avvisades. Det handlade delvis om i vilken form känsloyttringarna kom, men inte bara. Det handlade också om att de som män tolkades som ”rationella” först och främst medan kvinnorna tolkades som ”kvinnliga”, det vill säga irrationella. Det var männens handlande som ansågs vettigt medan kvinnorna ansågs orimliga på olika sätt.

Efter att ha gått igenom en massa våndor så lyckades jag till slut släppa idén om ”rationalitet” och att inte vara känslostyrd, vilket har varit en stor jävla befrielse. Det har ändå handlat om en stor del av mig själv som jag har försökt förneka och motarbeta bara för att det har blivit nedvärderat som ”kvinnligt”. Tack för det feminismen!

Kissie, en sann förebild.

Alltså Nilsson har ju alltid varit snäppet ballare än sina präktiga bloggkollegor och nu har hen, kanske som en motreaktion mot Löwengrips könsrollsreaktionära sväng på sista tiden, tagit in det fantastiska ordet ”hen” i sin vokabulär. Finner inte ord för hur grymt jag tycker att det är att Nilssons alla läsare nu kan inspireras av detta. En sann förebild! Tycker verkligen att Nilsson är jävligt ball på det sättet att hen inte bara flyter med strömmen åsiktmässigt utan kan göra helt oväntade saker ibland, som när hen skrev om att det är viktigt att ta hänsyn till att folk inom olika yrken dör olika tidigt när en avgöra pensionsålder. Det var liksom inget en förväntade sig från hennes håll.

Tipstack till Elina Josefina.

Feministpepp.

Så jävla peppande det är att läsa era feministiska framsteg i vardagen. Väldigt mycket handlar om utseende, sminkande, benrakande, bantning och så vidare. För mig är det viktigt att belysa att detta verkligen är en väldigt viktig del av många kvinnors liv, och att det betyder mycket att få verktyg att bryta sig ut ur sådana normer. Att det inte bara är en ”skitsak” som vissa vill få det till och inte heller något beständigt som folk alltid kommer bry sig en massa om. Det är fullt möjligt att förändra och det är viktigt att förändra, för det handlar om makten över den egna kroppen, om att få finnas till för sig egen skull och inte någon annans.

Annat handlar om internaliserat kvinnohat, om att sluta nedvärdera kvinnlig vänskap och kvinnliga intressen, som till exempel Julia skriver (hoppas det är okej att jag citerar, säg till annars):

Det har fått mig att uppskatta mina vänner så otroligt mycket. Jag är tjej och umgås i princip bara med tjejer, och tidigare hade jag något jättefånigt komplex över att jag inte hängde så mycket med killar. Skröt gärna om mina enstaka killkompisar osv. Nu uppskattar jag mina kvinnliga kompisar så otroligt mycket mer. Det har inte bara hänt mig utan hela vår gruppdynamik har förändrats åt det hållet, och nu prioriterar, bekräftar och uppmuntrar vi varandra mycket mer. Det är jag jätteglad över.

Detta med internaliserat kvinnohat har varit en sjukt viktig grej för mig personligen, eftersom jag länge identifierade mig mer med olika manligt kodade positivt laddade saker som ”rationalitet”. Detta fick dock ett stopp när jag blev deprimerad och betedde mig ”irrationellt” och ”kvinnligt”, speciellt inför min dåvarande partner. Det gick liksom inte att upprätthålla bilden av att vara känslomässigt ”stark” och ”rationell” (känslobefriad) som jag så länge (helt felaktigt) hade närt. Skammen jag kände inför mitt agerande då var helt otrolig, och gjorde det praktiskt taget omöjligt för mig att hantera hur jag mådde. Idag när jag mår dåligt skäms jag aldrig, vilket gör det så mycket enklare att hantera känslodippar. Visst, det suger fortfarande och allting sånt, men jag slipper i alla fall känna skam över det, och det är ett jävligt stort framsteg.

Det är så kul att läsa om hur feminismen har hjälpt människor och det är så skönt att tänka på hur den hjälpt en själv. Det ger lite mening åt all strävan helt enkelt, och det betyder väldigt mycket.

Systraskap: att försvara kvinnor mot sexism oavsett politisk färg, inte att hålla med dem.

Bland feminister talas det ofta om systraskap, och det är inte heller ovanligt att systraskapet efterlyses av feminister. ”Var finns det?”, kan de undra, och peka på när det blivit påhoppade och attackerade av andra feminister eller liknande. Istället för att hacka på till exempel Löwengrip för hens antifeminism ska vi uppmuntra hen för att hen är en ”stark kvinna” och det är också bra för feminismen. Höger- och vänsterfeminister ska samsas under systraskapets tak och kämpa tillsammans fast vi kämpar för helt olika saker och så vidare. Herregud.

Jag är som ni kanske vet engagerad i en Tjejjour. Där finns en massa underbara kvinnor engagerade. Jag har ingen jävla aning om deras politiska ståndpunkter i övrigt, och det spelar inte heller någon roll, för den verksamhet vi driver handlar om att stötta tjejer som har problem, och där behövs alla. Jag är till och med okej med att de inte är feminister, om det nu skulle vara så. Samma gäller för tjejerna jag stöttar via jouren, om deras sympatier nu ligger åt höger så gör det inte deras problem mindre värda att hjälpa till med. På samma sätt skulle jag försvara Löwengrip från sexism vilken jävla dag som helst. Det var inte som att jag tyckte att hen förtjänade att bli våldtagen i Italien bara för att hen är borgare, det är givetvis lika jävla vidrigt vem som än drabbas av det. På samma sätt avskyr jag Lööf och hens politik, men jag blir ändå förbannad på människor som misskrediterar hen på grund av hennes kön.

Sexism är fel oavsett vem det drabbar. Hur vidrig jag än tycker att en kvinna är tycker jag inte hen förtjänar att bli våldtagen, sexuellt trakasserad, diskriminerad, får lägre lön eller bli utsatt för press och hets kring sitt utseende. Den politik jag förespråkar ska gälla för alla kvinnor: alla kvinnor ska ha rättvis lön, ingen kvinna ska bli våldtagen eller misshandlad, ingen kvinna ska bli utsatt för sexism. Det är inte bara de kvinnor som erkänner sig till de feministiska värden jag tycker är rimliga ska ska njuta frukterna av dessa framsteg, feminismen för mig är en kamp för alla kvinnor.

Detta betyder dock inte att alla kvinnors åsikter kring hur feminism borde drivas är lämpliga. Att alla kvinnor omfattas av målen är för mig inte samma sak som att alla kvinnor har rätt kring vad dessa mål är eller hur en borde ta sig dit. Jag har vissa idéer om hur detta ska gå till, idéer som skiljer sig mycket från andra feministers (och ickefeministers) idéer. I detta så blir alla kvinnor som motarbetar detta mina ideologiska fiender, även om jag samtidigt har ett intresse i att kämpa för även deras intressen.

Vidare så kan jag fortfarande avsky en kvinna som pesten, även om jag i praktiken också är för att hen ska ha samma rättigheter som män. Det är möjligt att ha en generellt åsikt kring rättvisa och hur samhället ska vara organiserat som omfattar alla och samtidigt tycka att enskilda individer är avskum, utan att för den sakens skull önska dem mindre av denna rättvisa.

Systraskap handlar om att bedriva kamp för alla kvinnor, försvara alla kvinnor mot patriarkalt förtryck. Inte om att tycka om alla kvinnor, tycka det alla kvinnor gör är fett eller dela alla kvinnors feministiska analys. För mig handlar systraskap inte om någon ryggdunkarklubb för kvinnor i allmänhet, utan om att se och motverka sexism var den än dyker upp, även om det råkar vara en ickefeministisk kvinna som råkar ut för den. Feminismen måste kämpa för alla kvinnor, men det är inte samma sak som att ta hänsyn till alla kvinnors åsikter om ens kamp.

Män som menar att de inte har något att vinna på patriarkatet.

När jag skriver om intressekonflikter mellan män och kvinnor så är det alltid en del män som ska intyga att de minsann inte alls ser något negativt med att patriarkatet försvinner. Detta är en strukturblindhet som gör mig alldeles matt, speciellt då den ofta kommer från uttalat feministiska män, och inte sällan med en ton av stolthet, en dunk på den egna ryggen.

Jag tror absolut många män vill göra upp med maktstrukturer som de känner till, något som såklart är fint och bra. Däremot att förneka att en också har vissa intressen i att upprätthålla strukturerna är i princip att förneka sitt privilegium, vilket är mycket märkligt för att komma från en feministisk man. Jag tvivlar inte på dessa mäns vilja att vara jämställda, däremot så tror jag inte att det är så enkelt som att vara för ett ideal: det kräver nämligen inte bara läpparnas bekännelse utan även aktivt reviderande av sin person och sin livsstil. I detta ingår en mängd olika komponenter varav en del kan vara väldigt jobbiga att ta till sig och ändra på.

Alla fördelar en har i en maktstruktur behöver en inte vara medveten om, snarare är det omedvetenhet som är regeln. Människor som är privilegierade vill överlag inte inse att de är det, och vi lever inte heller i ett samhälle som uppmuntrar sådana insikter.

Många feministiska män talar gärna om vikten av jämlik fördelning av hushållsarbete och så vidare. Detta är mycket konkreta grejer som är lätt att kontrollera och inse rättviseaspekten i. En tar disken varannan gång, helt enkelt. Men när det kommer till andra saker, som dels är svårare att ta på och dels ligger närmre den egna personen, så kan det bli svårare. Exempel på sådant är manligt tolkningsföreträde, hur män ofta upprätthåller distans i relationer och kvinnor söker närhet, hur män ofta engagerar sig mindre i att få relationen att fungera och så vidare. Att se sin egen personlighet som ett resultat av strukturer kan vara svårt, vilket såklart även gäller för de inblandade kvinnorna.

Jämställdhet är så mycket mer än att ta disken varannan gång: jämställdhet handlar om att ändra hela sitt sätt att kommunicera med varandra, att tolka verkligheten och så vidare. Det innebär också ett aktivt arbete med den egna personligheten. I detta arbete så förlorar män mycket av sin makt som de har över kvinnor: de förlorar framförallt rätten att själva få tolka de situationer som uppstår i relationen, alltså sitt tolkningsföreträde. Det säger sig självt att detta är en stor sak att förlora, för det öppnar också dörren för mycket annat; när det manliga tolkningsföreträdet inte längre finns så kommer kvinnan plötsligt ha lika mycket att säga till om hur saker ska skötas. Som man går en från att vara ett föremål för anpassning hos sin partner till att själv behöva kompromissa lika mycket med sin person, något som såklart innebär en stor förlust av makt och en massa extra arbete.

Detta kan tyckas oviktigt av många, vissa menar till exempel att det främst är den manliga eliten som tjänar på könsmaktsordningen, till exempel genom att det enbart är de som sitter i företags styrelser och så vidare. Detta menar jag är att bortse från den stora mängd kvinnoförtryck som sker inom den privata sfären. Jag menar att det är i de nära relationerna i den privata sfären som kvinnoförtryck skapas och reproduceras, men inte bara det: det är även i den privata sfären som män kammar hem en stor del av de privilegium de har i och med patriarkatet. En feminism som inte på allvar studerar den privata sfären kan enligt mig inte komma särskilt långt.

Män kan givetvis vara feminister och vilja krossa könsmaktsordningen, men det betyder inte att de inte samtidigt har ett intresse av att upprätthålla den. Så komplex kan verkligheten vara! En kan vara emot en struktur som en också samtidigt profiterar på. Detta tycker jag är något fantastiskt hos människan, att hen kan drivas en ideal och inte bara av egenintresse. Detta gör emellertid inte att egenintresset är obetydligt.

Det kan säkert vara lockande att som feministisk man bortse från detta och låtsas som att en har samma position gentemot patriarkatet som kvinnor, att det är en ren förlustaffär som det är självklart att kämpa emot. Med denna syn så osynliggör en sin egen roll i upprätthållandet av patriarkatet, vilket i sig faktiskt blir en del i själva upprätthållandet av det. Om du på riktigt vill eftersträva jämställdhet måste du sluta tro att du saknar incitament för att upprätthålla ojämställdhet. Det är först när du ser din egen del som en profitör på och en upprätthållare av en struktur som du på allvar kan börja motverka den.

Bilderna i inlägget är från Hanssons serierecension av Det kallas kärlek som går att läsa i sin helhet här.

Vad är era feministiska framsteg i vardagen?

Tja! Försöker få lite ordning på mitt liv genom att plugga vilket går… sådär. Hatar saker som tar tid, vill att de ska gå över efter en halvtimmes koncentrerat arbete men det gör det ju inte. Min lärare envisas dessutom med att vi måste ha senaste upplagan av alla böcker och är lagom peppad på att lägga 1000 spänn på en 6-poängskurs för böcker jag faktiskt redan har.

Sedan tänkte jag på en grej, och det är att det vore kul att läsa era egna feministiska framsteg i vardagen som jag skrev om här. Det finns en massa saker som gör att jag dagligen gläds över att jag upptäckte feminismen. En av dem är att kolla på mitt kroppshår utan att känna minsta lilla ångest inför att det skulle vara fult, okvinnligt eller äckligt, utan att känna att jag ”borde raka” nu när en snart kan börja gå barbent och så vidare.

Så, vad har ni feminismen att tacka för i era liv och när påminns ni om det? Det vore kul att läsa något som gör en lite peppad.

Twitter 19/4.

När företag snackar om att de inte _vill_ har dåliga arbetsvillkor etc. Nej, vill ni säkert inte, men ni prioriterar inte att ha det bra. Såhär: vad folk skulle vilja om de fantiserade ihop någon jävla drömvärld är irrelevant, frågan är vad de prioriterar. Klart alla vill att miljöproblemen ska vara lösta, alla ska ha det bra, inga krig etc. Problemet är att de vill annat mer.

Det är detta som är intressekonflikter: inte att folk är direkt emot bra saker, utan att de prioriterar andra saker mycket högre. T.ex. många män vill säkert ha bort patriarkatet, men de vill slippa diska och lämna ifrån sig makt i mycket högre utsträckning. Vad du vill i dina drömmar är inte relevant, det relevanta är vad du är beredd att offra för det. En man som inte är beredd att offra sina privilegium för att största patriarkatet prioriterar helt enkelt feminismen alldeles för lågt.

Det är lätt att var för bra saker i teorin, desto svårare att faktiskt offra det som krävs för att förverkliga dem. Och som privilegierad så är offret som krävs större och vinsten mindre. Att som man förneka detta och ba ”jag vill visst ha jämställdhet, kosta vad det kosta vill” är att förneka sitt privilegium. Tycker att det är beklagligt när feministiska män låtsas som om de inte ha något att förlora på feminismen. Det kanske låter fint när det sägs, men det handlar om att förneka de intressekonflikter som faktiskt finns mellan män och kvinnor.

Nej, jag tror inte att högerfeminism leder till jämställdhet.

Skrev lite om högerfeminism på twitter. Som bekant så är jag ju kommunist, vilket gör att jag tycker att alla människor som är höger har fel kring typ allt väsentligt. Det är egentligen inget konstigt med det, folk med olika ideologier tycker olika och det vore väl bara väldigt väldigt konstigt om en inte då tyckte att de som tycker helt annorlunda än en själv har fel. Jag menar, en tycker ju som en gör av en anledning.

Men när det kommer till feminism blir detta himla himla känsligt. Högerfeminister blir ledsna för att jag kallar deras feminism värdelös, och tycker att feminismen ska ”inkludera alla”. Nå, jag tycker som bekant också att alla som känner till patriarkatet och vill att det ska upphävas är feminister, även de som är höger, eller nazister om en så vill. Däremot så tycker jag inte att deras feminism är rimlig eller bra på något vis. Jag tror inte att högerfeminism leder framåt i jämställdhetskampen. Jag ser hur högerpolitik drabbar arbetarkvinnor väldigt hårt genom nedskärningar i offentlig sektor och nedrustande av välfärden. Jag tycker inte att detta är en bra jämställdhetspolitik och därför ser jag högerfeminister som mina ideologiska fiender, trots att vi delvis är under samma ideologiska tak.

Det är väldigt stor skillnad på höger- och vänsterfeminism. Det är två helt olika sätt att ta sig an jämställdhetsfrågan. Visst kan en komma samman i vissa frågor, men skillnaderna överlag är så stora att de enligt mig omöjliggör samarbete utöver i vissa punktinsatser. Till exempel så tycker jag att feminism utan intersektionalitet, det vill säga utan att ta hänsyn till hur etnicitet och klass kan påverka hur förtrycket tar sig uttryck, är ganska menlöst. Detta är något som gör det knepigt för högerfeminister som generellt inte brukar vara så taggade på att prata om klass.

Jag är trött på att ses som någon slags medkämpe med någon som jag delar otroligt lite med ideologiskt. Att vi båda vet om och vill bekämpa patriarkatet räcker i mina ögon inte långt alls, det är bara en absolut grundförutsättning för att kunna kalla sig feminist, varken mer eller mindre. Om vi inte har några gemensamma beröringspunkter utöver detta så ser jag ingen grund för samarbete.

Det är bra att högermänniskor är feminister istället för att inte vara det, såklart. Däremot väger det faktum att de är höger såpass tungt att jag ändå ser dem som mina ideologiska fiender. Att någon är feminist väger liksom inte upp för att hen ställer sig bakom högerpolitik.

Detta gör dock inte att de har blivit uteslutna från feminismen som rörelse. De kan gott ägna sig åt feminism ändå, bara inte med mig. Det är väl inte så jävla farligt? Jag måste få tycka att vissa feministiska perspektiv suger utan att anklagas för att utesluta någon ur feminismen. Jag accepterar er ju som feminister, vad mer begär ni? Att jag ska gilla er också? Någon jävla måtta får det väl ändå vara.

Jag förstår inte högerfeminister behov av att ses som lika goda feminister av sådana som mig. Jag är liksom kommunist, det borde inte komma som någon överraskning att vi har väldigt lite gemensamt åsiktsmässigt. Det borde inte heller komma som någon överraskning att jag tycker att högern har fel i det mesta. Hur kan det vara upprörande? Jag tycker inte att det är upprörande när högermänniskor tycker att mitt perspektiv är dåligt.

Nej, jag tänker inte inkludera alla som råkar känna för det i vad jag anser vara vettig feminism. Jag tycker att det finns rätt och fel även under feminismens tak. Jag är inte intresserad av att exkludera högerfeminister ur feministbegreppet, men inte heller är jag intresserad av att acceptera och prata med alla feminister som existerar. Vissa feminister är, som sagt, mina ideologiska fiender. Så får det gärna vara, jag ser det som en styrka att vi finns representerade i alla ideologiska läger, även om jag önskar att ett av dessa inte existerade. Men att tro att jag ska samarbeta med en borgare, det är fan att dra det lite väl långt. Skillnaderna är större än likheterna.

Feministiska framsteg.

När jag gick förbi detta ”erbjudande” i mataffären så kände jag mig bara så himla glad och tacksam över att det inte längre berör mig. Jag behöver inte bry mig om rakhyvlar längre, jag behöver inte står där och överväga om jag ska köpa eller inte för ”det är ju billigt och en använder dem ju ändå någon gång”.

Mensen kom för ett par dagar sedan och jag blodade ner hela sängen under natten. Vaknade i en pöl av blod, reste mig upp och det rann längst med benet och droppade på golvet. Jobbigt såklart, men tänkte inte en tanke på att det var något jag skulle skämmas över inför min partner som låg och sov bredvid. En gång i tiden, och kanske med en annan person, skulle jag ha tyckt att detta var enormt pinsamt.

Små grejer som påminner en om hur mycket framsteg en har gjort trots allt, dagar när det känns jobbigt och motigt.

Den sexuella hierarkin eller liggbarhetsskalan.

En idé som ständigt sprids är den om en sexuell hierarki. Att människor ingår i olika ”snygghetslager” och att det naturliga är att folk i samma ligger med varandra. Det är inte helt ovanligt att det talas om att någon ful är ihop med någon snygg och hur konstigt det är. Speciellt konstigt anses detta om det är en ful kvinna som är med en snygg man, eftersom det liksom ”går emot” så som det ”ska” vara.

Ligghierarkins logik är som följer: en ska anstränga sig för att komma så långt upp i ligghierarkin som möjligt, vilket endast kan göras med hjälp av vissa könsbundna egenskaper. Som man kan en till exempel vara extra ihärdig i sitt raggande eller ha status/pengar utöver ens utseende. Som kvinna kan en… fixa sig lite extra? Spela svårfångad? Jag vet inte, det är oklart vad utöver utseende som gör kvinnor värda att ha sex med. Klart är i alla fall att en försöker komma så långt upp i ligghierarkin som en kan komma. Som det beskrivs så är ligghierarkin något fast, som gäller för alla. En kan liksom inte ha en egen ligghierarki, en kan inte heller välja att se utanför ligghierarkin eftersom det är ”så det funkar” med biologi.

Jag tänker att den som delar in människor i en ligghierarki baserat på utseende måste ha ett tråkigt sexliv. Vad är en egentligen för person om en ser på människor hen planerar ha intima relationer med på det här sättet? Jag tycker det verkar väldigt konstigt. Jag brukar inte placera in människor jag har sex med i någon skala. Jag har sex med människor jag vill ha sex med, och jag prioriterar att bli väl behandlad och ha skönt sex framför att ligga med ”rätt” personer. Hade mitt syfte varit att hamna långt upp i ligghierarkin hade jag såklart fixat mig på en massa olika sätt så att jag ska vara attraktiv enligt de könsliga tolkningsramarna, men det är inte något jag prioriterar. En kan ha sex utan att ägna sig åt detta.

Vad är egentligen syftet med att tala om ligghierarkin? Det känns som att det handlar betydligt mycket mer om status än om faktiskt sex och attraktion. Hur ofta handlar ens placering i ligghierarkin egentligen om att ha bättre eller mer sex? Det handlar väl snarare om att få status som den som många vill ligga med, än att verkligen höja kvantitet eller kvalitet på sitt sexliv?

Det jag ser att det här leder till är att det bara är ”snygga” människors sex som räknas. ”Fula” människors sex anses inte lika värdefullt eftersom de inblandade antas ligga med varandra av andra skäl än pur attraktion, typ för att de helt enkelt inte kan få något bättre och en ändå måste knulla lite, det är ju ett naturligt behov vet ni (höhöhö). Det är bara ”snygga” människors sex som ses som ”äkta” eftersom de ligger med varandra för att de genuint vill det. Jag som trodde sex skulle vara något njutbart för alla, inte bara för de med rätt utseende.

Men den som kollar verkligheten är se att människor inte alls attraheras av samma personer. Många personer anser en till exempel är snygga fast ingen en skulle vilja ligga med, ibland är någon mindre snygg men har något fantastiskt spännande att tala om som gör en attraherad, ibland lär en känna människor en inte alls är attraherad av till en början och blir det sedan, eller tvärtom: att någon som framstår som attraktiv till en början slutar vara det när en lär känna hen bättre.

Det finns såklart tusen olika anledningar till att vara attraherad. Vissa kanske tycker att det är egenskaperna i ligghierarkin som räknas mest, och det kan en väl tycka, men att tro att detta skulle gälla alla är bara idioti. Av någon anledning så har folk fått för sig att det är just den här liggbarhetskalan som är den ”sanna”. Men alltså, bara för att jag attraheras av vissa saker så tror jag såklart inte att det är det som alla andra attraheras av, och jag skulle aldrig komma på tanken att berätta för någon att de i själva verket attraheras av någon annan men att de ligger med någon ”sämre” för att de själva är för långt ner på liggbarhetsskalan.