Kategori: Feminism

En sak jag har väldigt svårt att förstå.

Fick följande kommentar på mitt inlägg om mensbindan och Lady Dahmer:

Om jag la ut en bild på blodet från mina hemorrojder då?

Liknande grejer stöter en fan alltid på när en skriver om att kvinnokroppen anses orimligt äckligt. Folk skriver typ att de skulle ha blivit äcklade även om det var bajs/kräks/kiss/whatever.

För det första tror jag helt enkelt inte att detta är sant. Jag bara tror inte att någon skulle anmäla en bild på till exempel en bajsig blöja. Jag tror inte att det skulle få i närheten av samma reaktioner. Jag tror inte att folk skulle skriva ”det där gör du bara för att provocera”. Och vet ni varför? För att en kan visa upp en bild på en bajsig blöja utan att provocera!

Så till den som vill göra någon slags konstig poäng genom att själv lägga upp en bild på något äckligt, gör det. Om det bemöter samma reaktioner så tycker jag att det är vettigt att normalisera. Troligen så kommer det inte att bli samma reaktioner eftersom det helt enkelt inte är lika stigmatiserat.

Den som vill hävda att det inte föreligger något som helst stigma kring mens kan förslagsvis skita i hela frågan, eftersom deras inställning uppenbarligen är oproblematisk. Då borde en liksom inte bry sig, tänker jag. Men uppenbarligen verkar själva det faktum att någon försöker göra något mer accepterat vara provocerande i sig. Och detta, detta har jag så sanslöst svårt att begripa.

Tack feminismen.

En grej som har börjat hända mig på sista tiden är att jag liksom känner mig så jävla frigjord. Jag har slutat tråna efter manlig bekräftelse, jag har slutat inordna mina relationer efter tvåsamhetsnormen, jag har slutat tänka att jag ska göra någon jävla ”karriär” och tjäna en massa pengar, jag har slutat raka mig, jag har blivit helt jävla befriad från mina ätstörningar, jag har slutat dricka. Det känns liksom som om jag har hittat mig själv, och det har skett genom politisk analys och utveckling.

Det finns många aspekter i detta, många politiska tankar och ideologier som har format mig. Däribland kommunism och nykterism. Men det har framförallt varit feminismen. Feminismen har tagit mig längre i mitt personliga mående än vad något annan någonsin har gjort. Ingen självhjälpsbok, ingen psykolog, har kunnat hjälpa mig mer än vad feminismen har gjort. Feminismen har fått mig att inse att mycket av det jag innan skuldbelade mig själv för egentligen beror på det samhälle vi lever i, och det har också hjälpt mig att slutligen bli av med dessa beteenden. Att bli fri från skulden har gjort att jag kunnat fokusera på att bli fri från beteendena också, och detta kan ärligt talat vara något av det viktigaste och bästa som inträffat i mitt liv.

Med detta vill jag säga att feminism inte bara är en politisk ideologi utan att det även är ett förhållningssätt till sig själv. Det är ett sätt att se många av de problem en går omkring och bär på ur ett annat perspektiv, att söka efter orsakerna i samhället och inte i sin egen otillräcklighet. För mig har det varit omtumlande, smärtsamt men också otroligt frigörande. Det känns som om jag tagit ett jävla berg av skuld och skam och kastat iväg det från mina axlar. Som att all den ilska och frustration jag innan vände inåt nu kan uttryckas i en ilska mot samhället. Och denna ilska kan vara jobbig och smärtsam men den är aldrig självdestruktiv. För jag vet nu, att skulden är inte min. Och jag vet också att jag trots detta ska göra allt som står i min makt att förändra detta samhälle.

Mens.

Jag tänker på min lillasyster som snart kommer att kastas in i det kaos av hormoner, kroppsvätskor, kroppsförändringar och personlighetsutveckling som är puberteten. Jag tänker på kroppshår som ändrar färg och form, på värkande bröst, på gråtattacker över allt och inget, på kärlek och ångest, på finnar och svett som börjar lukta fränt. Och så tänker jag på mens. Mensen är liksom kronan på verket i hela jävla puberteten. Det är läskigt och laddat. Dels för att det är blod, och blod har hittills betytt skada, men nu betyder det plötsligt inte bara det utan också något helt normalt, en del av livet. Blodets ändrade betydelse markerar något större: inträdet i vuxenheten. När en fått mens kan en skaffa barn, rent fysiskt alltså.

Jag tänker på hur otroligt mycket nervositet som var förknippat med det där jävla blodet. Hur det diskuterades vem som fått det och inte fått det. Hur vi lärde oss hur en använder tamponger och bindor i skolan och hur mycket det fnissades under dessa lektioner. Hur alla kollade nervöst på klasskompisarna och undrade vem som hade fått det, vem som var tidig och vem som var sen. Hur det skvallrades om att någon hade sett en binda i papperskorgen.

Jag tänker på första gången jag upptäckte blodet i mina egna trosor och hur jag högröd i ansiktet gick till mamma som hade tjejmiddag och viskade i hennes öra, och hur hon och hennes väninnor fnissade och hur otroligt pinsam hela situationen var. Obehaget jag kände inför att någon kanske skulle kunna märka vad som hade hänt. Även om alla vuxna kvinnor i min omgivning förklarade för mig att det inte var något konstigt, inget att skämmas över, så skämdes jag likförbannat. Säkert mycket för att det var nytt och ovant, såklart, så var det ju med allt som rörde kroppen då.

Och så tänker jag på hur all denna oro och skam över kroppen och dess utveckling liksom bara förvärras och fördjupas av detta satans kvinnoideal: vi ska vara hårlösa och luktfria, vi ska ha slät och len hy, vi ska vara känslomässigt ”balanserade”, vi ska hålla ”låg profil” med våra kroppsfunktioner, däribland mensen. Jag tänker att som 12-15 år gammal mötas av denna kultur i vilken det din kropp avsöndrar, som du inte kan göra något åt, ses som äckligt och beläggs med skam. Där allt det jobbiga som är förknippat med vuxenblivandet späs på av ett samhälle som säger att det där nya är något du till varje pris måste dölja och skämmas inför. Där en får lära sig att det är av yttersta vikt att mensskyddet lindas in i många många lager papper innan den slängs i toaletten, utan att det förklaras varför det är så jävla viktigt.

Jag blir ledsen när jag tänker på att min syster också kommer att få gå igenom denna skit, och att allt vad jag kan säga henne om att mens inte är äckligt eller farligt kommer väga otroligt lätt i förhållande till de normer i samhället som säger att det är något som måste döljas till varje pris. Detta stärker mig i min övertygelse om att vi behöver ta våra kroppar tillbaka. Vi behöver sluta bidra till definitioner av våra kroppar som äckliga och avdramatisera dem. Vi måste låta kvinnokroppen ta plats för vad den verkligen är, inte bara den slätstrukna och redigerade bilden av den. Vi måste låta våra kroppar vara just kroppar, inte bara för vår egen skull utan för alla dessa barn på väg in i vuxenheten som just nu inte bara behöver bära bördan av att allting förändras, utan också bördan av att det du förändras till betraktas som äckligt och fult, som något som måste täckas över och tämjas. Det handlar om att skona framtida generationers kvinnor från i alla fall en del av smärtan det innebär att växa upp.

Om mensbindan och provokationer.

Jag antar att de flesta som läser min blogg redan har stött på denna historia på andra vägar, men Lady Dahmer postade ju en bild på sin blodiga binda på instagram vilket gjorde folk provocerade, så provocerade att någon till och med anmälde bilden som ”stötande”.

Jag tycker ju först och främst att det är fascinerande att någon över huvud taget pallar bry sig om en blodig jävla binda. Jag förstår att folk har olika gränser för vad en blir äcklad av, personligen blir jag inte och har aldrig blivit äcklad av mensblod. Om en blir äcklad av det så förstår jag, däremot tycker jag att det är en orimlig hållning att förvänta sig att resten av världen ska censurera sig för att matcha ens egna behov.

Vad jag däremot tycker är mer intressant är följande argument: ”men du gör det ju för att provocera!” som brukar kastats fram av personer som tycker att det är dåligt. Detta för upp två tankar i mitt huvud.

Den första tanken är att det finns vissa saker som oundvikligen är provocerande, oavsett vem som gör det eller under vilka omständigheter. Att visa en bild på sin blodiga binda kan nog antas vara en av dessa saker. En kan antingen konstatera att detta är provocerande och sedan skylla på den som postat bilden och mena att personen ska sluta provocera, eller så kan en tänka lite längre och fundera på varför detta upplevs som en provokation. En provokation blir ju till i relation till omvärlden, och alltså så måste det vara både omvärlden och den som provocerar som bär på potentialen för att en situation ska upplevas som provocerande. Jag ser absolut inga skäl till att provocera bara för sakens skull, däremot tycker jag att en ska utmana normer som är negativa. En sådan negativ norm är, i mina ögon, idén om kvinnors kroppsfunktioner som något äckligt som måste döljas. En norm som jag inte tycker behöver utmanas är däremot att en inte använder rasistiska tillmälen mot andra, eftersom jag tycker detta är en positiv norm.

Den andra tanken är att det är fånigt att tycka att något får mindre legitimitet för att det är en medveten provokation. En kan resonera kring huruvida Lady Dahmer hade haft behov av att visa sin blodiga binda i ett samhälle där mens inte var stigmatiserat, men grejen är att vi inte kan veta hur det är med den saken eftersom mens är stigmatiserat i samhället idag. Kanske hade Fahrman och Kling bloggat ”dagens trosskydd” om det inte var så, jag har ingen jävla aning. Vad jag vet är att de otroligt starka reaktioner som kommer då någon postar en bild på en blodig binda är ett uttryck för en värdering i samhället, och denna värdering måste lyftas fram och utmanas.

Det är dock viktigt att påpeka att handlingen ”posta bild på blodig binda på instagram” uppstår i och får mening i en större samhällelig kontext. Det går inte att särskilja handlingen från denna kontext, eftersom personen som begår handlingen är medveten om kontexten. Alltså kommer en sådan handling alltid att vara en mer eller mindre medveten provokation. Det kan vara så att personen som begår handlingen inte vill att det ska vara en provokation, men icke desto mindre är det vad det är. Betyder detta att vi aldrig ska kunna posta bilder på saker som anses provocerande?

Nej, det tycker jag absolut inte. Jag tycker att det är jättebra att samhällets otroligt ansträngda relation till kvinnors kroppar lyfts fram i ljuset och att folk förstår att detta absolut inte är som vilken kroppsvätska som helst utan har en betydligt mycket mer omfattande kulturell laddning. Även för mig, som inte tycker att mens är äckligt alls, så är detta en viktig insikt eftersom det får mig att förstå att slaget knappast är vunnet bara för att jag har en avslappnad inställning till min egen kropp.

Att vara glad för relationer.

Det blir alltid intressanta diskussioner när en skriver om relationer. När det kommer till att känna glädje inför att ens vänner inlett relationer så har många reagerat med att man inte ska ”lägga sig i” hur andra lever sina liv, att bara för att jag vill leva mitt liv på ett visst sätt så ska jag inte tvinga in andra i detsamma och så vidare. Jag vill för det första påpeka att det knappast är att ”lägga sig i”, moralisera eller liknande att bara inte reagera positivt när någon kommer med vissa nyheter, vilket vad var jag uttryckte att jag gjorde. Vissa personer har ett väldigt stort behov av att andra ska visa entusiasm inför saker de själva är glada över. Detta är ett behov jag förstår men som jag inte är intresserad av att spela med i. Människor som på grund av detta inte orkar umgås med mig behöver jag inte heller ha som vänner.

Jag värderar såklart att mina vänner mår bra, men det betyder inte att jag är glad för deras skull så fort de är glada. Ofta kan det ju vara så att människor är glada över saker som egentligen inte är bra för dem. Nu menar inte jag att jag sitter inne på någon absolut sanning om vad som är bra och inte för alla i min omgivning. Däremot har jag, liksom alla andra, teorier kring detta. Om en vän till mig ingår en relation som jag tror kommer leda till negativa konsekvenser så ser jag inget skäl att vara glad för denne i ren sympati. Jag har inte heller sagt något i stil med ”men är du säker på att det där är bra” när någon är lycklig över att ha inlett en ny relation, jag bara struntar i att visa entusiasm inför det. För mig är det en gåta hur detta kan uppfattas som att tvinga på någon ens perspektiv.

Vissa tolkade mig som att jag ställer mig över mina vänners lycka för att jag har vissa ideal för hur samhället ska se ut. Det är inte så att jag går omkring med en massa värderingar och åsikter kring hur folk bör vara bara för att, utan jag har ju anledningar till att tycka som jag tycker. Att jag vill upphäva tvåsamhet- och heteronormen är inte för att jag tycker det är dåligt med normer eller ofrihet eller så i största allmänhet, utan det handlar om att jag tror att den specifika samlevnadskonstruktionen ofta är skadlig, speciellt för kvinnor (ett ämne som i sig kräver en massa inlägg för att avhandla). Detta är dels på ett samhällsplan men också på ett individuellt plan.

Detta handlar alltså inte om att jag vill att mina vänner ska ändra sitt sätt att vara för att nå ett hägrande mål som står högre än deras väl och ve, det handlar om att jag tror att deras väl och ve hänger tätt tätt samman med dessa normer.

Det har också dykt upp diskussion angående vad som är en ”destruktiv relation” och inte. De flesta verkar vara rörande överens om att en ”får” lägga sig i om en relation är destruktiv. Jag tror att många tänker att en destruktiv relation är en relation där det förkommer psykisk eller fysisk misshandel i någon form, där någon av partnerna aktivt far illa helt enkelt. Jag tror att mina egna definitioner av vilka relationer som är sunda och vilka som är destruktiva är väldigt annorlunda i förhållande till de normer som råder i samhället i stort. Jag har en uppfattning om att det absoluta flertalet av alla relationer i någon mening är destruktiva i den mening att de skapar begränsningar för individer. Jag tror också att könsmaktsordningen kommer till uttryck och upprätthålls i tvåsamma heterorelationer.

Detta betyder inte att en inte ska ha med det motsatta könet att göra, men det betyder att jag tror att det sätt på vilket människor organiserar sin samvaro när de blir ”ihop” är destruktivt, och det är ju detta ”ihop” som jag förväntas bli glad över. Jag förväntas känna glädje över det faktum att två människor har lovat varandra någon slags exklusivitet (känslomässig eller sexuell, oftast), inte över att någon jag tycker om har meningsfull samvaro med någon annan.

Även om jag tror att detta sätt att organisera sina relationer på är destruktivt så betyder inte det att jag aldrig kan bli glad över att någon inlett en relation. Detta är dock om jag faktiskt tror att den kommer leda till mer positivt för de inblandade än negativt. Om inte tycker jag att det verkar jättekonstigt att bidra till de samhällsnormer som säger att en ska känna glädje över att två personer har valt att ingå en överenskommelse om sexuell och/eller känslomässig exklusivitet.

Stoppa privatlivet.

”Stoppa privatlivet!” twittrade jag för ett tag sedan och någon tog det kanske på skämt, andra på allvar. Från att ha värderat det så kallade ”privatlivet” eller den privata sfären högt, har jag gått till att vilja bryta ned den, till att politisera allt.

Och nu är vi, med tanke på diskussionen i detta inlägg, inne på det här med relationer, privatliv och så vidare. Innan jag skriver mer utförligt om saken så ber jag er betänka detta citat:

Det är antagligen inget sammanträffande att just de saker som feminismen betraktar som centrala för förtrycket av kvinnor – själva platsen, kroppen; själva relationerna, heterosexuella; själva aktiviteterna, samlag och fortplantning; och själva känslorna, intima – utgör kärnan i det som avskildhetsdoktrinen handlar om. Ur detta perspektiv visar det sig att den juridiska doktrinen om avskildhet kan skydda – och har skyddat – hustrumisshandel, äktenskapliga våldtäkter, och exploateringen av kvinnors arbete. Den har bevarat de centrala institutioner som berövar kvinnor identitet, autonomi, kontroll och förmågan att definiera sig själva. […] Denna rätt till avskildhet är en rätt för män att “få vara i fred” för att förtrycka kvinnor en och en. […] Den håller vissa män borta från andra mäns sovrum.

Jag har hämtat det från Isaks tumblr, och hen har i sin tur hämtat det från nån bok. Citatet kommer från början från Catharine Mackinnon, som jag förstår det.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att även politisera den privata sfären, speciellt då det kommer till feminism eftersom så mycket av kvinnoförtrycket sker i just den privata sfären. Vad vi uppfattar som privat och inte är såklart också en social och politisk konstruktion som tjänar vissa intressen. Var avgränsningarna sker, vad det anses ”fint” att prata om och inte konstruerar i sig samhället och politiken. På denna grund anser jag att det är rätt att lägga sig i hur andra konstruerar sina relationer.

Jag tror i allmänhet inte på det där med ”privatliv”. Det finns nog inget som jag inte tycker kan vara en politisk angelägenhet.

Det här med att dra igång diskussioner.

Hatar när en råkar dra igång diskussion och måste stå tills vars när en egentligen saknar både tid och ork för det, men jag lovar att jag reder ut frågetecknen kring att glädjas åt sina vänners relationer senare (troligen idag, men garanterat imorgon). Bilden har inget med inlägget att göra, men tyckte det var lite väl länge sedan jag postade någon.

Vi måste börja prata om männen.

Ibland hör en något  stil med att feminister bara skyller allt på män och inget på kvinnor och att kvinnor minsann också måste förändra sitt beteende, och då känner jag för att brista ut i ett rått hånfullt gapskratt men det fastnar tyvärr i halsen på grund av hur smärtsamt uppenbart det blir att patriarkatet fortfarande står i full jävla blom när en hör sånt trams.

Om det finns något feminismen verkligen har handlat om, i alla fall på senaste tiden, så är det att förändra kvinnors beteende. Kvinnor ska sluta raka sig, kvinnor ska sluta sminka sig, kvinnor ska sluta bete sig som kvinnor gör mest och istället ”ta sig i kragen” och ”ta för sig” på manssamhällets villkor, kvinnor ska sluta söka sig till lågbetalda vårdyrken, kvinnor ska sluta stanna kvar i misshandelsrelationer, kvinnor ska ”stötta varandra” och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet. Det sägs ofta ofta att även kvinnor upprätthåller patriarkatet, ibland sägs det rentav att kvinnor är ivrigare i att upprätthålla patriarkatet än vad män är.

Vad som absolut inte saknas inom feminismen är fokus på vad kvinnor gör rätt och fel. Det pågår fan alltid diskussion om hur en god (kvinnlig) feminist ska agera, vad det pågår betydligt mycket mindre diskussion om är hur män ska ta ansvar för sin överordning på ett personligt plan. När en tar upp frågan så är det till och med ganska vanligt att den viftas bort med att det handlar om ”strukturer” och att det därför skulle vara omöjligt för män att ta individuellt ansvar. Kvinnors val dissekeras däremot utan skrupler, trots att vi är minst lika fastnaglade i strukturernas grepp och på det även underordnade.

Visst kan det finnas skäl för kvinnor att förändra sig, men vi måste också prata om männen. Vi får inte låtsas som att patriarkatet är något som enbart rör kvinnor. Även om fet handlar om kvinnors intressen, så kräver det förändring från både männens och kvinnornas sida.

 

Att anpassa feminismen efter mäns intressen går emot feminismens idé.

En sak jag har noterat bland mina medfeminister är att det verkar vara närmast kutym att säga något om vad män får ut av feminismen. Så fort en diskuterar ett feministiskt område så ska det sägas att män minsann också får ut något av jämställdhet, som ett argument för att de faktiskt också ska engagera sig. Jag ser det som ganska uppenbart att en som man förlorar något på feminism, nämligen makt. Det säger ju sig självt alldeles utmärkt: vi har idag en snedfördelning av makt till mäns fördel, det är detta som kallas patriarkatet eller könsmaktsordningen och som utgör en grundläggande pelare inom allt feministisk idébygge. Om denna snedfördelning upphör så kommer det såklart leda till att män får mindre makt. Ur det perspektivet så förlorar män helt klart på feminismen.

Det finns en massa skäl att sälla sig till en politisk rörelse. En kan göra det för att det tjänar ens intressen, en kan göra det för att en tycker att rörelsen har en med sanningen överensstämmande verklighetsbeskrivning och ett mål för samhället en uppfattar som eftersträvansvärt, en kan göra det för att en kortsiktigt ”tjänar” på det och så vidare. Personligen så är jag till exempel antirasist för att jag tror att ett samhälle fritt från rasism vore ett bättre samhälle på det stora hela, även om jag personligen kanske inte tjänar på det utan snarare förlorar eftersom det kräver att jag bryter min egen överordning som vit. Även om jag förlorar i termer av makt så tänker jag mig dock att jag skull må bättre av att leva i ett mer egalitärt samhälle. På samma sätt tror jag att män som är feministiska får ut något av det på ett känslomässigt plan, jag tror till exempel att mellanmänskliga relationer generellt blir bättre om en försöker motarbeta uttryck för könsmaktsordningen inom dem. Jag ser det dock som märkligt att välja ideologi utefter vad en tjänar på, utan tycker såklart en ska välja utifrån vad en tror leder till det bästa samhället.

Ibland tycker människor att feminismen borde vara mer ”öppen” för män, vilket för det mesta betyder att den ska vara bättre på att se till mäns behov. Detta motiveras med att vi behöver ”locka män” in i den feministiska rörelsen. Jag är helt med på att det är bra om så många som möjligt engagerar sig, men om sättet detta uppnås på är att radera ut det subversiva innehållet i feminismen och bara göra det till ett ord som en kan iklä sig så är ingenting vunnet, även om så alla skulle börja kalla sig feminister. Det har helt enkelt ingen mening om det inte utgör någon slags motkraft till rådande samhällsordning, och det skulle feminismen inte göra om den anpassade sitt innehåll så att det skulle anses acceptabel inom rådande samhällsordning. En subversiv rörelse kan per definition inte vara bekväm om omtyckt av alla, speciellt inte dem den försöker ta ner från sin privilegierade position.

Även om jag tror att merparten av alla människor skulle må bättre i ett samhälle fritt från förtryck så tycker jag att det är väldigt viktigt att feminismen inte anpassar sitt innehåll för att vinna över män till ”sin sida”. Feminismen är ändå främst en kamp emot kvinnoförtryck, därför utgår den också från kvinnors upplevelser och behov. De män som är intresserade av feminism får gärna vara med för min del, men jag tänker inte ändra min definition av feminism för att locka in män i den. Det vore ju att anpassa mig till manssamhället, och i egenskap av feminism är jag såklart emot ett sådant förfarande.

Det finns någon slags idé om att feminismen som rörelse på något sätt skulle behöva medhåll och godkännande från manligt håll för att kunna ge resultat. För de som tror det så ber jag er överväga det faktum att hälften av jorden befolkning består av kvinnor, att det är kvinnor och endast kvinnor som kan föda barn, att kvinnor utför en merpart av hemarbetet och det omvårdande arbetet. Till exempel skapandet av nya människor är helt och hållet beroende av att det finns kvinnor som är intresserade av att föda och fostra barn. Kvinnor är helt enkelt en mycket stor och nödvändig grupp i samhället, rentav helt avgörande för att något ska fungera över huvud taget. Att vi behövs betyder också att vi har makt. Anledningen till att kvinnor har de rättigheter de har idag är inte att män har varit ”snälla” utan resultatet av en, av kvinnor för, lång och idog kamp för våra rättigheter.

Så om du börjar vrida och vända på feminismen för att hitta hur män ska platsa in, var mäns intressen kommer in, fundera också på om det behövs. Visst kan det finnas ett värde i att diskutera vad män kan få ut av feminism, på samma sätt som det finns ett värde i att diskutera alla sätt jorden kan göras till en bättre plats på. Däremot så är det inte det som är eller ska vara grunden eller fokuset i den feministiska rörelsen. Feminismen är framförallt en kamp för kvinnors rättigheter, emot den samhällsordning som kallas patriarkatet. Mäns perspektiv kan absolut inkluderas och vara en del av en feministiska analysen när det lämpar sig, men det får aldrig aldrig bli så att feminismen förändrar sig för att släppa in män. Det kommer i längden bara att vara skadligt för feminismen, eftersom det vore att låta män styra och ställa även inom den politiska ideologi som ska föreställa stå i opposition mot den samhällsordningen.

Att låta förtryckarna omstöpa en ideologi emot förtryck för att de ska ”få ut” något av den faller ju på sin egen orimlighet, det går ju emot hela det grundläggande konceptet med feminism och gör det till något annat. Vi får aldrig släppa in det manliga tolkningsföreträdet inom feminismen, ty då kommer det inte längre vara feminism. Vi får aldrig försvaga vår analys, göra innehållet tandlöst, för att tillfredsställa den makt som det är meningen att vi ska kämpa emot.

Feminist- och politikfrågestund.

Jag har blivit tillfrågad om fler inlägg om feminism, något som det faktiskt varit ganska tunt om på sista tiden. Grejen är att jag har haft så fullt upp att jag inte riktigt orkat formulera mina tankar kring tyngre ämnen och när jag väl suttit mig ner och försökt skriva har det varit helt tomt på inspiration.

Därför tänkte jag att det kanske vore läge att köra en feminist- och politikfrågestund. Jag har gjort ungefär samma sak innan och det resulterade i en massa intressanta inlägg. Ofta så blir det så när en varit insatt i vissa frågor länge att en tänker att alla har samma förförståelse som en själv, varför det kan vara bra att kolla lite vad folk undrar kring och sådär. Dessutom behöver jag inspiration.

Så ställ frågor om feminism och gärna politik i övrigt också!