Kategori: Feminism

Något jag önskar alla.

Det finns mycket jag tycker om med att vara kvinna. Jag tycker till exempel om att ha den sociala friheten att ägna mig åt självsmyckning; köpa vackra kläder, sminkar mig och sätta upp håret i spännande frisyrer. Det är inget jag gör dagligen men jag tycker om det när jag väl gör det. Jag tycker om att jag kan bli mycket längre och slankare om jag tar på mig ett par klackskor.

Det är inte så att jag har något emot självsmyckning, vad jag har något emot är kravet på det och könssegregeringen i det. Att det är så mycket mer okej för kvinnor att ägna sig åt det, att det är något man nästan måste ägna sig åt som kvinna, eller i alla fall något man borde ägna sig åt. Något som antas falla sig naturligt för oss.

När jag sminkar mig eller rakar benen idag så gör jag det av lust. Även om denna lust kanske kommer från vissa värderingar så är det en process jag på det stora hela finner njutbar. Och jag minns att jag innan, när jag gjorde det dagligen, drevs till en mycket större del av tvång. Något som kom sig av att jag kände mig så förbannat jävla ful när jag inte gjorde det, och att jag upplevde denna fulhet som något väldigt begränsande.

Så känner jag inte längre, och det är skönt. Idag kan jag sminka mig om jag vill, men jag kan också avstå. Detta oavsett om jag ska ut på krogen eller bara sitta hemma. Jag känner mig inte längre begränsad av min vilja att vara snygg och len.

Jag önskar att alla, såväl kvinnor som män, fick uppleva det lustfyllda i att experimentera med sitt utseende och vara någon annan för ett litet tag. Men jag önskar också att alla fick uppleva befrielsen i att gå ut på stan osminkad, med tovor i håret och sunkiga kläder och helt enkelt inte bry sig så fasligt mycket. Kanske inte gå omkring och känna sig snyggast i världen, men känna att man inte har sin absolut bästa och snyggaste dag och att det är helt okej.

Skrämmande retorik.

En skrämmande artikel som jag tog del av idag är denna. Det är en studie som gjorts på citat från våldtäktsmän och herrmagasin och det går knappt alls att avgöra vilket citat som är varifrån. Nu tycker jag i och för sig knappast att det går att kalla för vetenskap när det är gjort på det sättet, men det är ändå intressant vilken jävla skit som skrivs i de där tidningarna och att de kommer undan med det. Vilken vuxen människa vill identifiera sig med det där egentligen?

Det är detta jag inte begriper. Visste att de kan gömma sig bakom att ”det är ett skämt” för att rättfärdiga sitt beteende för andra eller sig själva, men vari ligger den grundläggande dragningskraften? Ja gud, jag blir het matt.

Sedan kan man väl alltid säga att ”jag är ingen potentiell våldtäktsman” men i mina ögon så är det lite samma sak som att säga ”jag är inte rasist”. Få personer är medvetet potentiella våldtäktsmän/rasister men man kan fortfarande ha värderingar som tillåter detta i olika hög grad. Även om du själv inte våldtar någon så skapar den retorik du använder dig av, de tidningar du läser och så vidare en acceptans för vissa ursäkter och kvinnosyner.

Dubbelmoral.

När man skriver om feminism får man ofta kommetarer om att man är dubbelmoralisk. Hur kan du kritisera skönhetsoperationer när du själv sminkar dig/bantar/rakar benen? För det första vill jag påpeka att det är en stor skillnad på att göra en operation och på att sminka sig. Det är en gradskillnad, men en såpass stor gradskillnad att det tangerar en artskillnad.

Men framförallt så tycker jag att det är ett konstigt argument för jag har liksom aldrig försökt predika en moral. Jag har aldrig sagt att skönhetsoperationer eller skönhetshets är omoralisk. Jag har sagt att det finns ett strukturellt problem i ett samhälle där människor vill gå så långt för skönhet. Hur kan man ens vara dubbelmoralisk om man inte har moraliserat?

Sedan när blev det förbjudet att erkänna sina egna svagheter och kritisera det som har lett en dit? Hur kan det vara något dåligt? Det hade väl knappast varit bättre om jag hade suttit där som den genomperfekta superfeministen som skulle predika för alla andra hur man ska göra för att bli precis som mig.

Håll tassarna borta från mitt självförtroende tack.

Dagligen blir vi matade med tips om hur man ska skaffa sig ett bra självförtroende eller en bra självkänsla (en uppdelning som många vill göra, jag är ganska skeptiskt till att den är möjlig). Det har skrivits otaliga böcker i ämnet, varje tjejtidning har minst en artikel om det i varje nummer och så vidare.

Det är såklart något bra att människor har självförtroende, men jag tycker att hypen är ganska överdriven. Det finns liksom andra kvalitéer hos människor och man kan vara en lyckligt person utan att ha värsta Mia Törnblom-självförtroendet.

Någonstans på vägen har även detta lyckats bli ett ideal som man ska pressas in i. Om man inte har självförtroende ska man banne mig skaffa sig det, kosta vad det kosta vill. Man ska säga upp kontakten med energitjuvar, man ska ägna stora delar av sin tid åt att skriva sjävkänslodagbok och peppa sig själv framför spegeln. Att inte tro på sig själv är nästan ett brott, något skamligt och förbjudet.

Herregud, kan inte folk få gå omkring och vara lite småfeta, småfula, orakade och halvmissnöjda? Måste vi alltid vara så strålande lyckliga och perfekta? Måste varenda åtgärd vi tar till för att bli lyckligare förvandlas till ett jävla tjejtidningsuppslag?

Jag är så trött på att inte ens min strävan efter att vara nöjd över mig själv får vara något eget, något jag får ha ifred, utan att även denna drift måste perverteras och formpressas in i något jävla ideal. Kan jag inte bara få ta det i min egen jävla takt, på mitt eget jävla sätt?

Feministskola del 8.

För den som vill finns min feministskola del 8 ute här nu. Det handlar om strukturperspektiv och att balansera på gränsen mellan att skuldbelägga och omyndigförklara kvinnor som gör ”fel” beslut utifrån feministiska ideal.

Och som vanligt; läs, kommentera och kritisera. Förstår man vad jag skriver? Låter jag stroppig eller har jag helt enkelt fel?

En fråga om språk.

Håller nu på att skriva feministskolan och kom på en grej medan jag satt där och skrev, när man talar om hela mänskligheten och använder begreppet ”människan” så titulerar man ju ”människan” som hon. Till exempel ”det som skiljer människan från djuren är att hon kan tänka abstrakt”. Såhär skriver i alla fall jag spontant och det var en glad överraskning i ett annars väldigt mansdominerat språk.

Eller är det så att jag har fel och att man inte alls brukar säga så i regel? Jag tycker i alla fall att det låter rätt. Observera att jag nu talar om vad gängse norm är, och inte hur man önskar att det vore.

Feministbiblioteket.

En blogg jag har börjat läsa på sista tiden är feministbiblioteket, en blogg som primärt går ut på att tipsa om feministisk litteratur och feministiska författare. Hon tipsar om allt från barnböcker till novellförfattare från tidigt 1900-tal. Inte bara det, hon lägger sig även i debatter om föräldraförsäkring och storlekar på barnkläder (där hon mejlat Lindex). Hon har även skrivit en serie inlägg vid namn ”sex antifeministiska myter” som ett svar på Pär Ströms bok. Nu kring jul har hon en julkalender där hon lyfter fram feminister ur historien.

Jag gillar den här bloggen för att den är saklig och ger ett väldigt jordnära perspektiv på feminism. Det är liksom inga utsvävande resonemang och extrema tolkningar, utan det hela känns väldigt sansat. Inte för att jag har något emot utsvävande resonemang, men det är skönt att få läsa texter utan det också. Att hon är liberal är också intressant, eftersom den feministiska debatten till stor del domineras av vänsterperspektiv.

Tre ickepolitiska anledningar till att använda ”hen”.

De här med ”hen”. Jag har otroligt svårt att se hur det kan vara så kontroversiellt. Det är ett jävla ord liksom, så kan folk inte bara slappna av.

Ordet har dels en ideologisk och politisk grund men det finns faktiskt också gott om praktiska skäl till att använda ordet hen som inte har något alls med genus eller feminism att göra, eller i alla fall väldigt lite.

Anledningar till att låta ”hen” ingå i ens vokabulär:

  1. Det är så otroligt mycket mer praktiskt. Om man inte vet könet på en person så sliper man säga ”hon eller han” utan kan säga ”hen” istället. Det är alltså en avsevärd förenkling, hela nio tecken eller tre stavelser försvinner utan att minsta lilla nyans går förlorad.
  2. Ofta när man talar om en person man själv vet könet på men inte vill avslöja för mycket om så låter det sjukt fånigt att säga ”hon eller han”. Dessutom är det lätt att man försäger sig. I ett sådant sammanhang så kommer ”hen” väl till pass och låter mycket mer naturligt. Och så slipper man säga ”den” eller något sådant.
  3. Man undviker lätt det pinsamma i att anta någons kön och gissa fel. Jättebra!

Jag säger aldrig ”hen” om namngivna personer, då säger jag alltid hon eller han. Men när man inte vet eller vill ange så lite information om en person som möjligt så är ju hen skitbra och praktiskt.

Att vi har en intern debatt betyder inte att vi är splittrade.

Efter att jag och Hannah uttryckte våra meningsskiljaktigheter rörande feminismens grundtes har jag sett en del kommentarer som handlar om att vi feminister bråkar så mycket internt och att vi därför aldrig kommer komma framåt. Att vi är ”splittrade”, helt enkelt.

Tittade nyss in på Hannas blogg, när en sak slog mig…
Vill gärna nämna detta: Det har hänt förr: Oväsentligheter har splittrat grupper som i grunden har samma åsikter!

Jag vill för det första påpeka att jag inte upplever att jag och Hannah på något sätt är ”splittrade”. Jag håller med om Hannahs feministiska perspektiv och det ingår också i den feminism som jag tror på, jag bara anser inte att det är det absolut mest grundläggande för att man ska kunna kalla sig feminist. Jag håller med Hannah och en massa andra feminister om så otroligt mycket, men det vore väl fan tråkigt att skriva inlägg på inlägg om hur mycket jag håller med andra personer.

Sedan är det också som så att alla ideologier har ett behov av intern revidering. En ideologi kan liksom inte bli ”färdig”, den måste ständigt utvecklas och omdefinieras i takt med samhället. Feminism idag ser inte likadan ut som för 100 år sedan helt enkelt eftersom samma problem inte existerar. Därför är det jävligt viktigt att man ifrågasätter varandra även inom ideologin, då kan man utvecklas och slipa sina argument.

Feminister är liksom inte en homogen grupp, det finns en massa olika förgreningar och meningsskiljaktigheter. Och det är liksom också det jag gillar med feminismen, att vi har en massa olika perspektiv och åsikter men att vi kan vara kompisar och hålla med varandra i en massa saker ändå. Vi kan debattera och tycka jävligt olika utan att för den sakens skull bli ovänner.