Kategori: Läsvärt

Alla jävla dagar.

Jag har nu beslutat att offentliggöra min blogg Alla jävla dagar som är tänkt att innehålla texter som kretsar kring ideologikritik. Tanken är inte att de ska vara strikt argumenterande, såsom på denna blogg, utan syftet är att i högre grad anspela på känslor. Jag har lagt upp tre texter hittills, varav en publicerats på denna blogg innan och jag har ett par texter till på gång nu.

Jag vet att någon av mina bloggläsare har läst Alla jävla dagar innan, men då var det mer en ångestladdad dagboksblogg och de inläggen är nu borttagna (jag sparade dem på datorn men förlorade dem i en krasch, till mitt stora förtret).

Inläggen ska läsas som inlägg i samhällsdebatten, men inte på samma sätt som här. Jag försöker beskriva hur det kan vara att leva som människa i den rådande samhällsideologin, vilka ideal vi exponeras inför och hur vår nuvarande ideologiska doktrin fungerar. Jag försöker inte leverera fullständiga analyser eller lösningar, utan är intresserad av att utforska detta på ett mer emotionellt och instinktivt plan. Vissa av texterna kan nog vara väldigt begreppstunga, jag skriver inte för att bli förstådd i det här sammanhanget utan använder språket på det sätt jag finner vackrast.

Det vore väldigt trevligt om ni läste och kommenterade, men håll i åtanke att detta snarare är menat som prosa än facktexter, som väl är vad jag ägnar mig åt här.

Redo för demokrati.

Ibland så ställer sig vissa frågan apropå den arabiska våren om olika länder verkligen är ”redo för demokrati”. Jag har svårt att tänka mig en osmakligare och mer historielös frågeställning. Som om de länderna vore våra barn, våra lärljungar, som ännu inte fått vingar starka nog att klara sig på egen hand i luften.

För att underbygga detta resonemang om varför det ens är på tal att säga att de  inte är redo så brukar det hänvisas till att de minsann röstar in islamister i sina regeringar. Ett tydligare exempel på tolkningsföreträde får en leta efter: ”de” är inte redo för demokrati eftersom de röstar på något som ”vi” inte samtycker med.

Ibland så pekas det också på de oroligheter och den instabilitet som uppstått, att en inte på ett år lyckats hitta ett fungerande styre. Vissa verkar förvänta sig att en revolution ska ske i en handvändning, först så störtar en makten och sedan nästa morgon finns där en hel jävla demokrati på plats, fullständig med ”västerländska världen” och så vidare. Hur kan en tro att det är så det går till?

Nog kan en tänka sig att det var mycket som fungerade bättre för väst så länge regimerna satt på sin plats.  Då kunde väst bekvämt handla med och turista i landet. Vem bryr sig om den inhemska politiska situationen så länge det är ”stabilt”, och klart som fan det är ”stabilt” när en inte ens behöver invänta att olika beslut ska fattas enligt demokratisk ordning.

Västs behov av ”stabilitet” för att till exempel kunna bedriva handel går i vissa personers ögon före folket i de respektive ländernas behov av emancipation. Visst kan de få frigöra sig, men inte om detta innebär ett längre avbrott i den vanliga ordningen, då blir det genast moralistiska repressalier i form av spekulerande i huruvida det verkligen är ”värt” det och om de är ”redo”.

Varför ställer sig ingen samma fråga om Italien, som år efter år har röstat fram en korrupt teatralisk clown, eller om Grekland, som numera har ett nazistparti sittande i parlamentet, eller varför inte Sverige som dels har ett religiöst parti i regeringsställning och ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen. Är dessa länder verkligen ”redo” för demokrati? Dessutom uppstår ju oroligheter även i väst.

Demokrati byggs inte på en natt. Är väst ens själva färdiga med sitt bygge? På frågan om dessa länder verkligen är ”redo” för demokrati svarar jag: hur kan det någonsin inte vara rätt att återta styret över sig själv?

Den nya manligheten.

Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.

I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.

Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.

Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.

Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.

Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.

Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.

Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.

När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.

Vad spelar den sexuella makten för roll när manssamhället gjort allt för att kringskära den?

Lite mer apropå detta med vem som har ”tillgång” till sex och inte. Hela poängen med det uttalandet är ju inte att kvinnor har lättare att ligga, för det brukar ju snarare dyka upp när man diskuterar vilka fördelar män och kvinnor har i samhället i stort, i någon slags maktordning. Om grejen var att kvinnor hade lättare att ligga så hade det varit ett enkelt konstaterande, precis som jag kan konstatera att det är enklare för killar att lyfta tunga saker eftersom de i regel har mer muskelmassa. Nej, det det handlar om är ju att hävda att kvinnor har någon slags ”sexuell makt”, eftersom vi sitter på detta ”sex” som tydligen är livsviktigt (utöver i reproduktionssyften då, men det verkar ju inte vara ett problem idag).

Visst finns det kvinnor som skaffar sig eller har sexuell makt. För att anskaffa denna sexuella makt krävs det dock mer än att bara vara brud, det krävs att man spenderar en jävla massa tid på att göra sig knullbar både utseende- och personlighetsmässigt, plus att man väl i regel behöver ha rätt grunder. Vidare så måste man ta den sociala smällen som kommer i form av horstigmat. Den sexuella makten är inte något man har automatiskt som kvinna, det är något man får skaffa sig. De kvinnor jag träffat med någon slags ”sexuell makt” har alla varit väldigt väldigt medvetna och måna om denna. De har i regel offrat både rykte och vänskaper för att kunna upprätthålla den och de har dessutom själva varit extremt aktiva i sitt raggande, om än inte på samma uppenbara sätt som män är det. Om man har begränsad makt på ett givet område och dessutom för att man gjort uppoffringar i annat så tycker inte jag att det är något privilegium.

Om det nu vore så att kvinnor faktiskt har en sexuell makt så ha ju patriarkatet verkligen gjort sitt för att göra denna makt verkningslös. Kvinnor som anspelar på sin sexualitet tenderar ju att bli otroligt utsatta för olika typer av påhopp. De blir kallade slampor och horor, lössläppta och så vidare och så vidare. Kvinnor som väljer att inte ligga med män kan bli utsatta för detsamma, eller så är de surfittor som inte vill släppa till, vilket inte heller är en så trevlig stämpel. Det finns helt enkelt extremt mycket stigmatisering förknippad med kvinnor och sex som inte finns till män och sex. Detta är enligt min mening något som brutalt kringskär kvinnors (hypotetiska) sexuella makt.

Vidare så är ju både våldtäkt och prostitution ett sätt att kringskära denna sexuella makt. Genom att göra lusten hos kvinnan till något oviktigt, antingen genom faktiskt fysiskt tvång eller genom ekonomiskt nödtvång så är det ju mannen som tar makten över sexet, och därmed fråntar kvinnan en (hypotetisk) sexuell makt. Inte bara är det den sexuell makt kvinnan har över andra som försvinner, utan även makten hon har över sig själv.

Så om man nu tänker sig ett slags idylliskt urstadium, där folk knullar konsensuellt endast och där kvinnor har en lägre sexdrift än män, då kan jag absolut köpa att det finns en slags sexuell makt. Detta är såklart fortfarande rent hypotetiskt. I alla fall: denna makt, i den mån den över huvud taget funnits, är idag jämnad men marken av manssamhället. Kvinnor har inte alltid makt över ens sina egna kroppar och sexualiteter, hur skulle vi då kunna ha makt över andras?

På grund av detta tycker jag att kvinnors sexuella makt är helt jävla ointressant att diskutera. Det kan absolut hända att kvinnor har lägre sexdrift än män, och utifrån detta kan man väl tänka sig att kvinnor kan utnyttja det för att få fördelar. Men denna eventuella makt är så kringskuren och så kontrollerad att den inte är värt ett skit. Lika lite som det är värt något att vara riktigt stark eller snabb om du är kedjad i bojor, eller riktigt intelligent och välformulerad om du hindras från att uttrycka det.

Egenintresset räcker gott nog.

Väldigt väldigt ofta när man diskuterar upplopp, plankning, ockupationer och andra typer av civil olydnad så stöter man på argumentet att de som sysslar med detta egentligen inte har någon politiska agenda eller övertygelse utan bara vill bråka alternativt förbättra sin personliga situation. Detta hörde jag bland annat om upploppen som pågick i England i samband med att avgifterna för universitetsstudier höjdes.

Men ärligt talat: vem bryr sig om skälen för en motståndshandling är ideologisk eller bara baserar sig på en vilja att se världen brinna. Faktum kvarstår att människor som är tillfredsställda med sin livssituation och inte känner ilska inför samhället inte går ut och riskerar liv, lem och rent polisregister för att slå sönder skit. Jag skulle troligen inte göra det själv, jag har på tok för mycket att förlora på sådana tilltag i min nuvarande livssituation. Jag känner visserligen ett hat mot samhället, men jag känner mig inte personligen sviken eller chanslös och därför skulle jag inte heller rikta min vrede så.

Det faller sig naturligt att den som inte har samma bildning (vilket ju också är en klassfråga) inte heller har samma kapacitet att formulera sin vrede ideologiskt. Det tar sig istället uttryck i en akut ilska över sin personliga situation, och ett krav efter förändring. Att kräva att dessa personer ska sätta sig in i någon slags politisk ideologi innan de går ut och kräver sin rätt är bara världsfrånvänt. Ska bara den som engagerar sig politiskt kunna ställa krav på sin egen situation? Ett sådant förhållningssätt leder oundvikligen till ett passiviserande av arbetarklassen och prekariatet. Inte för att de är mindre kapabla till att förstå, men för att de för det mesta har mindre tid och resurser att kunna sätta sig in. Speciellt i ett samhälle där skolan bli mer och mer segregerad och folkbildningstanken försvinner mer och mer. I ett samhälle där många inte lär sig läsa ordentligt så kan man givetvis inte ställa den typen va krav på upplysningsgraden hos de som protesterar.

Jag skiter ärligt talat i vad för politisk analys som ligger bakom motståndshandlingarna mot auktoriteter, det viktiga är nämligen just att visa motstånd. Att visa att man är en kraft att räkna med, för makten att vara rädd för. Om man aldrig visar detta så kommer det aldrig att finnas någon politisk vilja att förändra dessa personers situation. Det fungerar ju i regel så att makten behåller sin makt om den inte ifrågasätts och utmanas, man vore ju korkad om man gjorde annorlunda. Människor i regel drivs inte av starka ideologiska övertygelser utan av egenintresse, som man sedan formar ideologier kring för att berättiga.

Allting börjar med att lokalisera de problem men själv upplever i sitt liv. Om man sedan förstår att skulden för dessa inte ligger hos en själv, utan i samhället, och protesterar mot det så har man tagit första steget för en politisk förändring. Man behöver inte ha någon färdig handlingsplan eller ens en fullständig problembeskrivning, det som krävs är att man kan säga: detta ser jag, och jag kräver förändring. Utifrån detta kan man sedan bygga ideologi, men det måste ändå vara sprunget ur en direkt verklighet.

Givetvis finns det folk som även är där de är på grund av tankarbete. Jag skulle se mig själv som ett exempel på just detta, för även om jag till viss del drivs av egenintresse så är min situation knappast prekär. Jag skulle klara mig ganska bra i detta samhälle även om det fortgick. Men framgångsrika progressiva ideologier, som socialdemokratin, hbtq-rörelsen och feminismen, har sitt ursprung i att jävligt många personer personligen upplever effekterna av förtrycket i sin vardag, inte av att någon akademiker sitter inne och filosoferar och sedan lyckas övertyga folk. Därför måste vi acceptera motstånd som just motstånd och något värdefullt i sig istället för att ständigt avkräva att personerna som utövar det ska ha en större tanke eller ideologi bakom den. Egenintresset räcker gott nog.

Den rena makten.

Människor vill ofta tro att just de själva, deras kultur och så vidare är ett uttryck för den fria vilja. Vi bär inte vissa kläder för att samhället är konstruerat på ett visst sätt och vi blir påtryckta med värderingar, ideal och bilder utan för att vi nyttjar vår fria vilja. Andra, däremot, är offer för sin kultur. Detta är såklart välkänt och det ligger väl i förtryckarnas intresse att definiera just resultatet av sitt förtryck som ett uttryck för fri vilja, men varför offren är så fruktansvärt måna om att bibehålla denna bild är desto konstigare.

Jag antar att människor har ett behov av att känna sig fria. Speciellt om man under en lång tid anpassat sitt liv efter dessa förtryckande ideal. Att vid en sisådär 10-20-30 år av dagligt sminkande, rakande, noppande, klämmande och bantande så blir det nog en stor smärta att inse att all denna tid varit förgäves, precis som att lämna ett ruttet förhållande som man klamrat sig fast vid under flera år trots dess ruttenhet. Det blir ett erkännande av förlorad tid, och det är smärtsamt.

Men en större faktor tror jag är att den som inte spelar med i en förtryckande samhällsordning riskerar att bli en måltavla för vad jag skulle vilja kalla det rena förtrycket. Så länge man ställe upp på förtryckarnas spelregler så får man i regel inga större problem. Om man dessutom arbetar aktivt för att detta förtryck ska fortgå, som kvinnliga antifeminister, så blir man emottagen med öppna armar. Anledningen torde vara uppenbar, dessa nyttiga idioter spelar makten rakt i armarna och ger den något att visa upp när den ifrågasätts. ”Se här, vi kan inte vara så onda som du påstår, för varför skulle då de vi förtrycker komma hit”. Argumentation haltar uppenbart, för inte ser vi det på samma sätt när en muslimsk kvinna talar om sin vilja att böra burka. Då ser vi det fortfarande som ett uttryck för förtryck. Kanske tänker vi till och med att hon blivit tvingad att säga så med hot om våld.

Även om ingen någonsin försökt hota mig till att säga att rådande samhällsordning äger så märker man tydligt vilka nackdelar man får som feminist. Feminismen har hjälpt mig med mycket och jag skulle under inga omständigheter avsäga mig den eller mena att den gett mig mer olycka en lycka, men det är också en identitet som leder till friktion i mitt möte med omvärlden. Det hade onekligen varit lättare att inte vara feminist, då hade jag kunnat foga mig i rollen som en duktig kvinna och inte klagat. Jag hade sluppit hot, spott och spe. Jag hade sluppit bli upprörd över personer som beter sig sexistiskt, och jag hade sluppit bli betraktad som bitterfitta när jag påpekar det.

När det osynliga förtrycket skalas bort så blottas den rena makten. När man blottlägger härskartekniker, förväntningar och strukturer, så kommer man närmre inpå förtryckets kärna. När du vägrar underordna dig allt det som åläggs dig socialt, allt det där du inte fysiskt tvingas till men som förväntas av dig, så blir maktens metoder mer och mer råa. Först handlar det om tröttsamma övertalningskampanjer, sedan personangrepp och hotelser. Slutligen kanske det utmynnar i faktiskt, fysiskt våld. Dessa metoder behöver naturligtvis inte användas mot personer som fogar sig utan dem.

Om du vill veta vad dina förtryckare går för, utmana dem. Förstå och ifrågasätt deras maktspel. Ju mer du gör detta desto brutalare blir metoderna. Som ett barn som försöker argumentera emot sina föräldrar, efter ett tag så kommer man till punkten när det kvarvarande argumentet är ”jag är din förälder, så jag bestämmer”, sedan kanske hotelser i form av indragen veckopeng, utgångsförbud eller liknande. Då har man kastat masken och använder sin makt som skäl i sig, utan att linda in den i vackra ord eller argument. Det står uppenbart att makten finns där för att den finns, inte för att den på något sätt är bra eller berättigad.

Kärlek.

Jag har alltid varit feminist men jag har känt att detta är en kamp jag för för andra kvinnors skull, inte för min egen. Själv har jag känt mig ganska opåverkad av patriarkatet, sett mina ätstörningar, mitt vurmande för skönhet och så vidare som individuella val. Och även när jag insett att det inte är så så har jag tänkt att det är en sån liten del i hela mitt liv, att i stort står jag liksom opåverkad. Det värsta som patriarkatet bidragit med i mitt liv är att jag lagt några timmar för mycket på skönhet, inte så mycket mer.

Såhär tänkte jag. Tills kärleken kom. Han var (och är) en underbar person och vi blev ihop nästan omgående. Jag var så lycklig, det var jag verkligen. Jag var otroligt kär och det i en person som visade mig respekt, som var intelligent och som liksom kunde greppa saker. Som inte förminskade mig eller tyckte att jag skulle göra mig fin för honom eller laga mat åt honom för att jag var tjej.

Sen kom depressionen. Ungefär ett halvår efter att vi blivit tillsammans och precis när min förälskelse lagt sig slog den till. Jag tror den började i ett missfall jag hade. Eller jag vet ju inte säkert om det var ett missfall men det kändes så. Sen kom vintern. Jag isolerade mig i hemmet, struntade i skolan, grät på tunnelbanan, umgicks inte med någon utom honom. Jag liksom växte fast vid honom mentalt, orkade inget utan honom, ville alltid att han skulle se mig, ta hand om mig, bekräfta mig. Lösa upp mina knutar, ge mig en framtid och något att leva för. Och jag ville känna mig behövd.

Till en början så tänkte vi nog båda att det snart skulle gå över. Men det gjorde det inte, inte på länge. Det tog minst ett år innan jag var ute ur depressionen och under den tiden hade jag gråtit inför honom nästan varje gång vi träffades, nästan aldrig orkat vara social eller rolig utan bara mått dåligt. Och jag hade krävt mycket av honom. Jag hade ringt så ofta, velat att han skulle komma till känslomässig undsättning. Min förmåga att klara mig utan honom upplöstes, jag pratade inte längre med mina vänner om problemen utan det var bara han som kunde råda bot. Och jag antar att han någonstans här bestämde att nu får det vara nog, att han inte skulle falla för minsta lilla nyck från min sida. Kanske var det till och med något jag sa till honom, att jag visste att jag krävde mycket och att han hade rätt att säga nej. För när han väl kom de kvällarna jag var ledsen så fick jag bara dåligt samvete.

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Och jag minns alla jävla telefonsamtal där jag bett honom att komma över, eller att få komma över. Bett om att få vara med honom men han har sagt nej och sen bara lagt på, fast jag har haft gråten i halsen och han omöjligt kan ha undgått att höra det. Och hur denna ignorans liksom i sig blev det nödvändiga att bekämpa, hur det att han inte kunde prata med mig några minuter extra för att fråga hur jag mår blev det som jag var ledsen över istället för vad det nu var från början. Hur det förvandlades till det absolut viktigaste i världen att ha honom där, även fast det innan bara hade varit något som lindrade smärtan innan. Om jag hade varit utan honom hade jag bara haft mig själv att bry mig om, men nu kände jag mig också sviken. Och visst hjälpte han mig ofta, men ofta blev det även så att avsaknaden av honom att ta hand om min sorg blev svårare att bära än själva sorgen.

Och jag minns en dag när vi stod på Sergels torg och vi hade bråkat om någon jävligt trivial grej, men att jag sedan sa det där som gnagt i mig så länge att man liksom alltid var tvungen att dra den jävla omtanken ur honom. Att man var tvungen att gråta, skrika och tjata för att han skulle visa att han brydde sig. Att han aldrig kunde fråga hur jag mådde själv utan att det alltid var jag som var tvungen att initiera de där jävla samtalen. Att jag alltid var tvungen att säga rakt ut, i klartext, vad jag ville ha. Även om han såklart förstod det själv, alldeles utan att jag skulle behöva förklara det för honom. Men för att kunna få det så var jag alltid tvungen att be om det och det skapade liksom en skuld. Detta att jag hade bett om hans tid och engagemang och sedan fått den, men enbart för att jag frågade.

Jag minns en gång precis i slutet av vårt förhållande när vi hade bestämt att han skulle följa med till mitt landställe en vecka. Vi visste båda att detta var den sista tiden vi hade tillsammans, för sedan skulle han åka till andra sidan jordklotet och jag skulle åka till Bryssel och då hade han bestämt att han inte ville längre. Men han hade uppfattat sina jobbtider fel och kunde inte följa med. Jag blev så jävla ledsen, för det var verkligen viktigt för mig att få vara med honom då. Och vad värre var: han hade, trots mina upprepade uppmaningar, inte ordentligt kollat upp vilka hans arbetstider var. Jag var så jävla arg på honom men han skulle jobba och jag tänkte att vi tar väl det där sen. Jag förklarade att jag var ledsen och arg, och förväntade mig att han skulle höra av sig när han hade tid att prata mer.

Men han hörde inte av sig. Till slut ringde jag och då var han med en kompis. Jag frågade varför han inte hade ringt när han visste att jag blev ledsen och då sa han att han ändå inte kunde gör mer och att han inte ville prata med mig när jag var arg. Och då brast det för mig. För nej, han hade inte kunnat ändra sitt jävla arbetsschema så att han hade kunnat följa med men han hade kunnat visa omtanke, förståelse för att jag var ledsen. Han hade kunnat ringa efter att han slutat och säga ”hej, jag är ledsen. Vill du ses?”. Han hade inte ens behövt träffa mig, han hade bara behövt visa att han brydde sig, att han förstod att jag var ledsen och sårad och varför jag var det. Även om det jag blev ledsen för från början inte kunde göras ogjort, även om han såklart inte kunde skippa sitt sommarjobb för att följa med mig på semester, så hade han kunnat visa omtanke. Det är också att göra något.

Och så minns jag, slutligen, hur jag hittade seriealbumet Prins Charles känsla på biblioteket en dag bara några veckor innan jag skulle åka och hur allt liksom föll på plats. Hur jag kunde relatera till precis allt som stod i den där jävla boken. Hur jag verkligen kunde se det även i vårt förhållande, i honom och i mig själv, att jag alltid ville ha den där närheten och känslorna och hur han alltid ville distansera sig från det. Att det alltid var jag som fanns där, tillgänglig, och bekräftade att han betydde något medan han själv kunde ägna sig åt viktigare saker. Han visste ju att han hade mig, han behövde inte underhålla vår relation för det gjorde jag så bra för oss båda. Jag blev den jobbiga, efterhängsna och kontrollerande tjejen och han blev den överseende men ofta upptagna pojkvännen.

Jag minns att jag hade dåligt samvete för att jag alltid var så tjejigt jobbig och ville ha närhet och kärlek medan han alltid var känslomässigt fri att göra andra saker. Jag ville ju också vara så! Jag ville också vara den som blev uppringd men var för upptagen med annat för att ha tid att prata, också vara den som var tillräckligt oberoende för att inte höra av sig på en vecka. Ibland försökte jag att inte ringa och vänta på att han skulle göra det men då blev det liksom inte av. Det var jag som hade hamnat i den rollen, det var jag som drev relationen. Han hade lutat sig tillbaka. Var väl medveten om att jag skulle ta initiativ nog för oss båda.

Vad jag kan ångra såhär i efterhand var att jag inte ställde mer krav. Eller, snarare att jag inte ställde rätt krav. Jag krävde att han skulle visa sin kärlek genom uppoffringar, genom fysisk närvaro och att hålla om mig medan jag grät. Men det jag egentligen ville ha var något annat. Jag är ledsen att jag inte kunde se det här innan och sluta jaga efter något jag ändå aldrig kunde få. För vad jag ville ha var ömsesidighet, gemensamt ansvarstagande för relationen och för varandra. Vad jag ville ha var att han skulle fråga ”hur är det” när jag ringde och frågade om han ville vara med mig även om han inte kunde träffa mig just då. Att han kunde visa att han brydde sig om mig mer än att bara ge mig exakt vad som krävdes. Men framförallt: att han också kunde visa att han behövde mig. För visst behöver man kärlek, men nog är det bekvämt när den kommer utan att man behöver be om den. Och varför vara ihop med någon man inte behöver?

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

För att alltid behöva be om det som egentligen är själva grunden i ett förhållande, alltså omtanke och kärlek, är smärtsamt. Bedjandet i sig är förnedrande och att sedan få ett nej är än värre. Att ständigt känna att en person man borde kunna förvänta sig kärlek och omtanke av gör bara precis det hen måste göra men inte mer är smärtsamt. Man känner sig inte älskad, man känner sig som någons självmordsbenägna, jobbiga vän. Den som man pratar med precis så länge som det tar att försäkra sig om att det är okej, men som man aldrig hör av sig till själv för den dos man får redan som det är är mer än nog.

Vårt förhållande var kanske jämställt i fråga om en massa saker, men känslomässigt var det det inte. Jag säger inte att detta bara var hans fel. Jag gjorde också fel när jag inte respekterade hans gränser, när jag ständigt passerade dem för att provocera fram en reaktion. Efter ett tag hade vi hamnat i detta mönster och det blev så otroligt svårt att ta sig ur. Det var nog ingen av oss som ville att det skulle vara så, men så var det och vi var båda alldeles för upptagna med trivialiteter för att kunna se detta.

Det var han som dumpade mig. Jag hade gärna varit ihop med honom även när vi flyttade. Men idag är jag glad över att han gjorde det. Visst, jag kan sakna honom ibland och tänka på vad vi hade kunnat ha om vi löst ut dessa knutar, men samtidigt tänker jag mig ett scenario där detta hade fått fortgå. Där jag fortfarande hade jagat efter hans uppmärksamhet, fortfarande varit den som hört av mig mest, fortfarande varit den jobbiga efterhängsna flickvännen som inte låter sin pojkvän odla sin självständighet och ha sitt eget liv. Jag har hört om dem så många gånger, sett filmer om dem och läst böcker. Dessa jobbiga brudar som bara gråter och vill ”prata känslor” med sina killar som bara vill dricka öl med sina vänner och spela datorspel. De vill liksom inte förstå att män måste få vara fria, de kan liksom inte ha sitt eget liv. Såna tjejer föraktar man, och jag hade själv blivit sådan. Men det gick liksom inte att komma ur det. Jag ville vara självständig, men det gick inte när jag hade honom. Därför är jag glad att han dumpade mig. Jag hade aldrig gjort det själv, men det var vad som behövdes.

Efter att vi gjorde slut har jag hittat tillbaks till min självständighet. Jag vet att jag klarar mig nu, att jag inte behöver honom. Men detta var nästintill omöjligt att förstå när vi var tillsammans. Då förvandlades hela mitt liv till ett sökande efter honom. Han i sig blev ett självändamål på grund av sin egen otillgänglighet. När jag väl fick det jag ville, när jag var med honom, så var det nästan aldrig som jag ville. Vinsten låg i själva återförenandet, i konflikten och sedan i försonandet, i löftet om att allt skulle bli bra, om en nystart. Inte i vad vi hade när allt var bra.