Relationer – Sida 25 – Fanny Åström

Kärlek ska inte alltid prioriteras.

Angående det här med att mena ja men säga nej så tänker jag på att det kan finnas flera olika skäl till att säga nej. Jag tänker delvis på vissa sexuella erfarenheter jag har av att män kåtat upp mig trots att jag innan sagt att jag inte vill ha sex, och hur de hänger ihop med generella romantiska idéer om hur det är rimligt att hantera känslor av kärlek eller attraktion.

I dessa situationer har det ofta varit så att jag behövt prioritera annat än sex, till exempel sömn eller studier. Jag har helt enkelt gjort ett val, där jag blivit tvungen att välja bort någonting jag uppskattar till förmån för något mindre trevligt men mer nödvändigt. När jag i den här typen av situationer har blivit pressad till sex så har det inte handlat om att jag absolut inte velat, utan om att min partner har struntat i att ta hänsyn till min prioritering. Han har helt enkelt valt att försöka få mig att prioritera annorlunda, genom att göra vissa handlingar som han vet får mig att känna på ett visst vis.

Samma sak kan gälla när någon till exempel vill ”dejta” någon som tackar nej. Det kan finnas ömsesidiga känslor av attraktion, men det innebär inte att det är det rätta beslutet att inleda en relation. Det kan finnas många skäl till att inte inleda en relation som inte har att göra med att det saknas känslor; livssituationen kan vara fel, det kan finnas känslomässiga problem eller andra relationer som en behöver ta tag i innan en ny relation inleds och så vidare. På grund av detta kan det finnas mycket motstridiga känslor. Kanske behöver en distans till föremålet för känslorna för att de inte ska blomma ut för mycket, eftersom de då inte kommer gå att kontrollera. Sådana beslut kan vara svåra att fatta, men är ofta nödvändiga, och det är viktigt att de respekteras av den andra parten.

Emellertid finns det ett romantiskt ideal om att den som har känslor för någon bara ska ge efter och köra, utan att tänka särskilt mycket på saken. Det anses liksom lite fult att fundera och vara beräknande, att prioritera bort ”kärlek” till förmån för andra måsten i livet. Känner du någon slags känslor så ska du köra, utan att ta hänsyn till övriga omständigheter. Skit i om du har en massa grejer i ditt liv att fixa, det kan stryka på foten till förmån för Den Stora Kärleken. Men grejen är att människor har måsten, och det fungerar inte att plötsligt lägga allt på is för att det vankas kärlek.

Detta är dock sällan en särskilt bra idé. Att inleda relationer under fel omständigheter leder ofta till en jävla massa problem i såväl relationen som i resten av livet och det är uppenbarligen inte önskvärt för den som vill bygga bra relationer.

Ett nej behöver alltså inte innebära att det saknas intresse helt och hållet, utan kan lika gärna handla om att omständigheterna är fel. I romantiken så brukar det vara mannens uppdrag att i ett sådant läge övertyga kvinnan att ”följa sitt hjärta”, alltså ifrågasätta det beslut hon fattat och övertyga henne till något annat. Minsta lilla hint om att det finns någon slags känslor tas som en inbjudan till att bryta ner hennes beslutsamhet.

Mitt intryck är att det ofta är detta som sker när ett nej blir ett ja. Det finns motstridiga viljor och begär, och när det ena stimuleras så faller det andra i glömska. Det var det som hände när jag blev uppkåtad trots att jag hade annat jag behövde prioritera. Mitt nej blev ett ja, men det blev det på bekostnad av andra saker i mitt liv. Samma sak sker när en person försöker övertala en annan att ge efter för sina känslor snarare än att ta hänsyn till sin livssituation som helhet.

Detta sker till exempel i Moulin Rouge. Trots att Satine har en livssituation där det inte finns möjlighet att ha en relation med Christian så övertygar han henne till att ”följa sitt hjärta”, alltså ge efter för kärleken. Att följa sin dröm att bli en skådespelerska eller behålla sin försörjning är lägre prioriterat. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det anses viktigare att Satine lever ut den romantiska kärleken än gör det andra?

Visst vore det fint om vi levde i en värld där alla kunde ge efter för sina känslor inför andra, men så ser det inte ut i detta samhälle. Vi måste förhålla oss till en massa olika omständigheter i livet. Romantiska ideal stipulerar att vi ska slänga allt åt sidan för kärlekens skull. Men problemet med detta är att det alltid är någon som faller offer, och denna någon är för det mesta en kvinna. Det är kvinnan som förväntas ge upp sitt liv för kärlekens skull, inte tvärtom. Det är kvinnan som ska övertygas till att följa sitt hjärta, som ska offra något. Mannens liv är ofta mer eller mindre intakt.

Det finns ingenting fint i att pressas till att sätta sig själv i en besvärlig position. Även om det innebär viss njutning så innebär det också en massa besvär och lidande, och den romantiska kärlekens fröjder kan tyvärr sällan uppväga detta hur mycket människor än gör anspråk på att det skulle vara så.

Att ”spela spel” behöver alltså inte handla om att en medvetet säger att en vill något annat än vad en vill, utan att en har motstridiga känslor och begär i en situation. Då kan en behöva tänka efter, dra ut på beslutet och så vidare, eller helt enkelt skickar dubbla signaler eftersom en faktiskt inte har koll. Denna process bör, liksom resultatet av den, respekteras.

Det är viktigt att en respekterar folks beslut oavsett vilka grunder de fattas på. Att det finns en viss vilja att göra något innebär inte att det är det rätta att göra. Relationer är farliga grejer och det måste till mer än känslor för att de ska kunna fungera. Att sätta all sin tilltro till känslor är ett farligt projekt, som saknar verklighetsförankring och som troligen kommer mynna ut i smärta.

Myten om lögnaktiga kvinnor finns för att legitimera mäns övergrepp.

Det finns en idé om att det finns kvinnor som säger nej men menar ja, och den här idén använder män när de vill legitimera att de går emot kvinnors uttryckliga vilja. Det finns en rad problem med det här sättet att resonera. För det första är det ett uppenbart led i vad vi kallas våldtäktskultur, det vill säga den kultur som gör att män går över andra människors gränser.

För det första finns det väl knappast något belägg för att kvinnor i allmänhet säger nej när de menar ja. Säkert finns det de som gör det, men att det skulle vara ett såpass vanligt beteende att det är rimligt att utgå från det i sin interaktion med andra finner jag orimligt.

Det finns ju också en stor risk att någon säger jag men menar nej. Jag har gjort det flera gånger, helt enkelt för att jag inte orkar med när människor tjatar på mig. Det blir enklare att bara ge med sig istället för att stå emot pressen. Varför tas inte dessa lögner upp? Jag skulle säga att de är minst lika vanliga som motsatsen. Varför ställer sig inte män frågan ”menade hon verkligen ja”? Jo, för att män är mer intresserade av att få sin vilja igenom än att ta reda på sanningen. Att vara skeptisk till om någon faktiskt menar det den säger är nämligen betydligt vanligare när det kommer till människor som avvisar en än när det kommer till människor som säger ja till en.

Det finns de som talar om olika situationer då ett nej blev ett ja och använder detta för att ”bevisa” tesen att nejet var falskt. För det första så kan människor ångra sig. För det andra: bara för att ett uttalat nej blir ett ja innebär inte det att personen ifråga faktiskt har ändrat sig, det kan lika gärna vara en fråga om att ge efter för press. När någon gång på gång närmar sig en utan att ge upp så är det lätt att ge efter, helt enkelt för att det är enklare. Vad är det som säger att det är det slutliga medgivandet som väger tyngre? Det handlar uppenbarligen om att en person har ett speciellt mål i sikte, till exempel att få ligga, och inte ger sig förrän detta mål är uppnått.

Om någon nu faktiskt säger nej men menar ja så känns det som en rimligare grej att faktiskt ta hen på orden. Det värsta som kan hända i en sådan situation är att det inte äger rum något sex eller vad det nu är frågan om, och det är faktiskt ingen större katastrof. Vad som däremot är allvarligt är att en pressar någon till att göra något denne inte vill bara för att en har en bild av att människor brukar ljuga om sånt.

Det är min åsikt att den som inte har vett att kommunicera sin vilja ordentligt lika gärna kan gå utan. Så småningom kommer personen ifråga nog att lära sig att börja vara tydlig med om hen vill, och det är väl egentligen bara en bra grej? Varför är det ljugandet en ska anpassa sig till, det är väl rimligare att utgå från att folk faktiskt menar vad de säger? Det finns ju alltid folk som ljuger och är oärliga med sina intentioner, i alla sammanhang, men det betyder inte att vi tar det för norm. Men av någon anledning tas detta för norm när det kommer till olika former av heterosexuella praktiker.

Vad som däremot är orimligt är att jag ska behöva ta smällen för att andra kvinnor spelar, eller förmodas spela, detta spel. Varför ska jag behöva stå ut med att män tjatar på mig och går emot mig uttryckliga vilja för att det funnits någon annan som sagt nej men menat ja. Jag är ju uppriktig med vad jag vill, jag förtjänar att bli bemött utifrån detta, inte utifrån något antagande om att jag ljuger för att vissa tydligen gör det, eller antas göra det.

Jag tror att detta i själva verket handlar om att män bara inte kan stå ut med att vissa faktiskt helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Jag förstår att det kan vara svårt om en lärt sig att en är universums gåva till kvinnor, men jag tror att det är viktigt att fatta detta om en inte vill göra människor illa genom att gå emot deras vilja. Sluta vara så jävla måna om era gigantiska egon hela tiden och börja fundera lite på människor i er omgivning.

Det finns en generell idé om att kvinnor ljuger och spelar spel och att det berättigar män att göra det ena och det andra. Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara okej att gå emot någons uttryckliga vilja bara för att någon annan ljugit eller förmodats ljuga för en. I mina ögon ser det mer ut som ett jävligt misogynt sätt att berättiga ett beteende som går ut på att bara klampa in och ta eller tjata sig till det en vill ha.

Varför skulle en ens vilja ha ihop det med någon som är så känslomässigt omogen att den inte kan vara ärlig med vad den vill? Är det inte bättre om den personen får ta och mogna till sig lite och fatta att det här med ärlighet är en rimlig grej. Jag lovar att det finns en massa människor därute som säger vad de känner, gå och satsa på någon av dem istället för att utsätta dig själv och någon annan för risken att begå någon form av övergrepp.

Det är uppenbarligen bara en ursäkt för att slippa bry sig om vad andra människor säger, och som sådan en del i det fenomen vi kallar våldtäktskultur. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att lägga skulden på kvinnor när det i en situation uppenbarligen handlar om att en går emot någons uttalade vilja. Något sådant bär skyllas på den som utför handlingen och ingen annan, hans fördomar om kvinnor till trots.

”Bra män” som inte respekterar andra människors vilja.

För en tid sedan fick jag en förfrågan från en man som löd typ ”det finns faktiskt bra män därute. Jag är en av dem. Jag tycker du är attraktiv och vill gå på en dejt med dig”. Detta händer då och då, jag har ingen aning om dessa människor är seriösa eller om det är någon antifeminist som vill jävlas, men hur som helst så svarade jag typ ”bara det faktum att du ens skriver detta till mig visar att du inte är en bra man”. Senare frågade en person vad jag menade med det, om det inte var ”snällt” av den här personen att skriva att jag var attraktiv och så vidare. Varför kunde jag inte uppskatta att någon visade intresse?

Problemet med den här typen av ”intresse” är att personen ifråga uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad av mig för att bry sig om något av det jag uttrycker att jag faktiskt vill med mitt liv. Jag har flera gånger skrivit om att jag inte vill ha kärleksrelationer med män, att jag inte vill blir raggad på och så vidare. Detta kan en tycka vad en vill om, men det är hur som helst min önskan och den har jag uttryckt mycket tydligt flertalet gånger. Jag förstår inte hur det skulle kunna gå någon som har minsta lilla intresse i mig som person förbi.

Att då hävda att en är ”intresserad” av mig för att sedan gå emot min uttryckliga vilja och försöka pracka på mig någon slags heterosexuell praktik är vidrigt. Det är att redan från första början, i den första kontakten, visa på att min åsikt inte betyder någonting.

Dessvärre är det ofta såhär ”intresse” eller ”kärlek” ser ut i patriarkatet: det spelar ingen roll om en uttrycker att en vill det ena eller det andra, en förväntas ändå vara tacksam över att en man uttrycker sitt intresse för en eller komplimerar en för vissa attribut. Även om jag uttryckligen säger att jag inte vill ha en viss form av uppmärksamhet så får jag den ändå och jag har ingenting att säga till om saken. Jag ska rentav vara tacksam för att någon ändå vill ge mig den uppmärksamheten.

Detta baserar sig på idén att jag inte skulle veta vad som är bäst för mig, utan att jag skulle behöva en man som ska informera mig om det, som ska övertala mig till att göra saker jag flertalet gånger uttryckt att jag inte vill. Att den mannen, som inte ens träffat mig, skulle ha större insikt i mitt känsloliv än vad jag själv har. Det ska fan till en man för att kunna ha så höga tankar om sig själv.

Om en man verkligen vore intresserad av mig som person så skulle han inte gå emot min uttryckliga vilja. Det finns gott om sätt att ta kontakt med mig som inte är att fråga ut mig på en dejt eller säg att jag är attraktiv. En skulle till exempel kunna diskutera det jag skriver med mig, det vore att visa något slags intresse för vem jag är istället för att försöka pressa in mig i en heterosexuell mall innan en ens har träffat mig.

Problemet med att ta kontakt på det här sättet är att det är objektifierande. Det är att säga: jag vill ha dig på det här sättet, jag vill att du ska fylla upp den här rollen i mitt liv och om du inte är intresserad av det är jag inte intresserad av dig på något sätt. Varför skulle jag ha något intresse i den formen av kontakt? Vissa verkar anta att bara eftersom jag är kvinna så handlar mitt liv om att hitta en man som ska fylla mina behov, och om jag inte aktivt letar så är det för att jag helt enkelt bara inte vet mitt eget bästa.

Detta hänger också ihop med idén om ”svårfångade” kvinnor, alltså kvinnor som avvisar mäns närmanden. I romantiken tas detta inte för ett nej, utan det ses som ett hinder som måste övervinnas. Kvinnan måste övertygas till det ena och det andra, och i slutet får de varandra och alla är lyckliga. Mannens tolkning av verkligheten ”vinner” över kvinnans, hon blir ”motbevisad” eller snarare övertalad. Hon får veta att det är fel av henne att vara cynisk och avvisande.

Hela den här grejen hänger såklart ihop med vad vi kallar våldtäktskultur; kvinnor anses inte kapabla att fatta sina egna beslut och speciellt inte när det kommer till kärlek eller sex. Istället ska män komma in och berätta för dem vad de ska känna tycka och tänka om olika saker. Män ska bryta ner deras skyddsmurar genom att lova än det ena, än det andra.

Jag antar att det för vissa finns en slags lockelse i att försöka övertala kvinnor som uttryckligen säger att de inte vill befatta sig med sådant. Det är väl en ”utmaning” att försöka bryta ner lagret av manshat och ”bota” kvinnan. Helt i enlighet med romantiska idéer om att män ska rädda kvinnor genom att ta sig igenom diverse hinder så gäller detta även när hindren utgörs av kvinnans egen vilja. Det spelar ingen roll om det är en elak drake eller kvinnans cynism, det är ett hinder som ska röjas undan av mannen som helt enkelt vet vad som är bäst. Han ska rädda kvinnan ur sin situation, vad hon tycker och tänker om den kvittar honom. Han ska erövra henne, han ska komma åt henne, kosta vad det kosta vill.

Kanske har jag fel om män, kanske finns det någon man där ute som bara är rätt för mig, som kommer lyfta mig, men det är i så fall något jag behöver upptäcka själv och inte något jag ska bli övertalad till. Det är ingen mans uppgift att ”bevisa” för mig att jag har fel. Den man som tror sig veta mer om mina behov än vad jag själv gör har diskvalificerat sig redan från första början.

Visst kan det finnas bra män där ute, men grundläggande för det är att personen faktiskt bryr sig om och respekterar andra människor. Att bara utgå från att en vet vad som är bäst för en annan människa och klampa in i dennes liv utan att be om lov är inte att vara ”snäll”, det är en våldshandling. Kan hända så fungerar detta ibland, precis på samma sätt som en kan njuta av ickekonsensuellt sex. Det gör inte att det inte är en gränsöverskridande och patriarkal handling. Det handlar fortfarande om dominans, om att ta sig rätten att bestämma vad någon behöver och klampa in i dennes liv och ”ge” den detta utan att bry sig om det faktiskt är efterfrågat. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag skulle uppskatta ett försök till detta. Det spelar ingen roll om personen frågar om lov, om det han erbjuder är något jag flera gånger innan tackat nej till.

Om du ser dig som en ”bra man” är ett första grundläggande steg att respektera andra människors uttryckliga vilja. Om någon säger att hen inte vill ha något så utgå inte från att hen visst vill ha det. Försök tänka att du inte vet allt om andra människors behov eller vilja.

Snälla killar.

Ni vet konceptet ”snälla killar” som inte får ligga? Män som är snälla mot kvinnor eftersom de förväntar sig att få något i utbyte, alltså sex, för att sedan känna sig utnyttjade när de inte få detta.

Snällhet är den tråkiga och oinspirerade människans substitut för något som faktiskt skulle kunna betyda något för en annan människa. Istället för att erbjuda något av sig själv, någon slags insikt eller personligt utbyte, så erbjuder en ”snällhet”, det vill säga tomma gester.

Men ”snällheten” kommer inte gratis, utan mannen förväntar sig att få någonting tillbaka, det vill säga ”sex”. Hans inställning till kvinnor är att de är maskiner som han kan mata med olika saker för att få rätten att dominera henne. Eftersom ”snällhet” är det han har att erbjuda är det också det hon får, och eftersom han har gett henne detta så förväntar han sig något i utbyte. Det är inte alltid sex det handlar om, det kan lika gärna vara en relation eller tacksamhet eller åtminstone skuldkänslor om hon inte känner dessa känslor. Kvinnan ska helt enkelt underkasta sig på något sätt om mannen erbjuder henne hjälp. Hon ska ta emot den och sedan ska hon vara skyldig honom något, en bit av sig själv. Om så inte sker känner sin mannen utnyttjad, men i själva verket är det han som utnyttjar någon annan för att få det han vill ha.

Detta är inte någon bra relation, för en sådan bygger på ett ömsesidigt givande och tagande på bådas villkor. Det är tvärtom en slags objektifiering, en inställning till kvinnor som bygger på att de alla fungerar likadant och vill ha samma saker, alltså ”snällhet”. Att en kan rabbla lita ramsor, göra lite på förhand givna grejer, för att nå ett önskat resultat.

Den typen av ”snällhet” som män erbjuder är ofta tyngd av intentioner, en mycket kravfylld sak att få som en är tvungen att ta emot. Om kvinnan inte med glädje och tacksamhet tar emot mannens snällhet blir han förnärmad, han kan för sitt liv inte förstå att kvinnan kanske helt enkelt inte är intresserad av denna tomma gest. Han anser att kvinnan är oförskämd när hon agerar som att hon är värd mer än hans falska självuppoffring.

Om en ska kunna hjälpa andra så måste en gå in i det förutsättningslöst, det kan inte finnas något krav på att människan en försöker ge hjälp till ska behöver ta emot denna hjälp, att den ska reagera på hjälpen på något givet sätt eller att en ska få någonting tillbaks för den. Att kräva saker i utbyte, såväl ”sex” som ”tacksamhet” avslöjar direkt att en egentligen inte försöker hjälpa någon annan utan snarare sig själv.

Ofta när män hjälper mig med saker känner jag skuld, jag känner att jag behöver ge någonting tillbaka. Även de gånger män har hjälpt mig på sätt som jag inte efterfrågat, gett mig saker jag inte behöver, så har jag känt mig tvungen att ta emot och tacka. Det har sällan handlat om den typen av kravlöst stöd jag har kunnat få från ickemän, som jag upplever bygger mer på att en hjälper varandra och utbyter erfarenheter, relaterar till varandra upplevelser och så vidare. Det är såklart inte alla ickemän som är kapabla till den formen av stöd heller, men det är betydligt vanligare.

Att definiera sig själv som ”snäll” är att se sig själv som en person som skänker saker och ting till andra mer behövande (ofta kvinnor) från ovan, som välgörenhet. I utbyte vill en ha något, till exempel tacksamhet, eller tillfredsställelsen i att känna makten i att ”hjälpa” en annan människa. Att inte blanda in sig själv i processen, att inte förstå vad det är en egentligen vill få ut av det hela, utan se det som en byteshandel; jag ger dig det (jag tror att) du vill ha och i utbyte vill jag ha det jag vill ha. Istället för att skapa relationer där en hjälper sig själv genom varandra, där en ser varandra och har ett ömsesidigt utbyte så ser en allting som en mekanisk fråga.

Detta är i min mening det grundläggande problemet med den snälla killens så kallade snällhet; han gör det från en position av sin överlägsenhet och förmenta oberoende. Han kan alltid välja att inte vara snäll, att istället trycka ner och göra sönder, och detta gör att han aldrig blandar in sig själv och sina behov i relationer med andra. Han gör andra tjänster, men han ser inte hur han själv skapas i dessa relationer, hur det också kan vara något fint att ge och ta och skapa ett utbyte. Istället blir han förnärmad när han inte får det förväntade utfallet, när han har gett i tron om att få något speciellt tillbaka och inte får det.

När jag hjälper andra så hjälper jag även mig själv. När jag försöker möta andra i deras erfarenheter av att bli förtryckt i ett patriarkat så handlar det om systraskap, om att solidariskt försöka förstå sig situation och ta sig ur den tillsammans. Jag tänker mig att det är detta det alltid borde handla om att hjälpa andra. Inte att ”ge” någonting i färdig form, utan om att försöka mötas. Även om en har väldigt olika erfarenheter så kan en för det mesta relatera till den andra på något sätt. Om en är rädd för att göra detta så blir ”snällheten” en tom gest, någonting en ”ger” och kräver kompensation för. Det handlar inte om att faktiskt försöka se någon annan, utan snarare om att försöka pressa in någon i sin på förhand givna bild av hur saker och ting ska vara. För att kunna se andra måste en också vara beredd att se sig själv, att se sitt eget beroende och sin egen smärta, och det är detta den ”snälla killen” sällan är. Han gå omkring med självbilden att han är stark, oberoende, att han klarar allt och inte behöver andra, och just därför kan han inte heller ge något av värde till någon annan. Hans försök att hjälp andra blir en opersonlig och mekanisk gest, för han kan inte se sig själv.

Oavsett om du är snäll mot någon och förväntar dig sex, tacksamhet eller ”resultat” så är det en fråga om samma mekanism. När du känner frustration över att inte få det förväntade resultatet måste du först och främst gå in i dig själv och fråga dig vad du egentligen söker i utbytet med andra människor. Att vilja ”hjälpa” någon utan att själv göra sig sårbar är ett maktuttryck, det handlar om att vilja kontrollera situationen och därmed också den andra människan. Detta är inte ”snällt”, även om det kan inbegripa gester som på ytan förväxlas med snällhet, utan det är ett sätt att ta sig runt i världen som bygger på viljan att kontrollera sin omgivning.

Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.

En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.

Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.

För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.

Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.

Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.

Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.

Tidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.

Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.

Den manliga toffeln.

Det finns en uppfattning i samhället att det finns män som är ”snälla” och blir ”hunsade” av sina fruar. Det porträtteras ofta i form av kvinnor som bara kräver och kräver saker av sina män, som inte visar särskilt stort intresse. Tänk Selma och Fridolf typ; en matrona som har stenkoll på hus och hem och vet hur hon vill ha det, och så Fridolf som bara lojt accepterar saker och ting men knappast tar något eget initiativ eller ansvar.
Och visst finns den här dynamiken, jag har både sett den och varit i den själv. Hamnat i en situation där jag kan blivit gnällig, tjatig och så vidare.

Så varför blir det såhär? Först och främst har det att göra med att det anses vara kvinnans ansvar att hålla ihop såväl hushåll som relation. Eftersom kvinnan är den som har yttersta ansvaret för hemmet och relationen så blir det hon som ”projektleder” vilket lätt sätter henne i en roll där hon blir gnällig och tjatig helt enkelt för att hon tar det övergripande ansvaret för att allting ska fungera.

Sedan är det en fråga om passivitet. Olika män är mer eller mindre passiva inför saker, men faktum är att många män helt enkelt inte känner att de behöver ta något ansvar för hushåll och relation. De väntar glatt tills att kvinnan konfronterar dem med olika problem och först då tar de tag i det, istället för att se till att själva se problem och ta tag i dem. Detta kan ofta uppfattas som att mannen är ”snäll” eftersom han gör som kvinnan säger, men i själva verket handlar det om att han lägger över ansvaret på henne.

Dessutom är det knappast så att mannen alltid gör som kvinnan säger, snarare sker det en förhandling där kvinnan är det drivande parten och mannen är den som har makt att säga nej och inte. Kvinnan levererar en mängd olika förslag, och sedan får mannen helt enkelt själv bestämma vilket som passar honom. Det är inte heller ovanligt att mannen säger ”okej, jag ska ändra mig” bara för att slippa diskussion och sedan helt enkelt inte gör det. Relationssamtalet blir ”löst”, men informationen bearbetas inte

Jag har varit i relationer med män som har varit passiva på det här sättet och det har varit skitjobbigt. Ofta har de struntat i att ta upp problem tills att en är i konflikt och då nämner de typ ”jag har tyckt detta varit jobbigt jättelänge” som ett jävla vapen i diskussionen. Istället för att direkt ta upp något så undanhåller de information så att de ska kunna skifta fokus när en själv har något på hjärtat. Då tolkas de kanske som ”snälla” eftersom de har gått omkring och tänkt på något länge utan att säga något, men i själva verket är det en fråga om makt. ”Jag ville inte belasta dig med det” kanske de säger, men det blir ju en belastning ändå eftersom problemet kvarstår och en inte får någon möjlighet att lösa det.

När jag har sagt till män att jag inte vill att de till exempel ska strunta i att ta upp problem för min skull så har de ändå fortsatt med samma beteende och fortsatt dra samma svada om att de inte ville belasta eller bekymra mig, trots att jag pedagogiskt förklarat att jag inte anser att det är en belastning att ta upp relationsproblem på ett rimligt sätt. Ändå har de fortsatt att ta sig tolkningsföreträde i situationen och fortsatt med detta beteende. Det är en fråga om ett maktspel och inte om omtanke.

I sådana relationer har jag behövt vara ännu mer på min vakt för att ”upptäcka” detta, eftersom jag vetat att mannen håller inne på en massa grejer för att vara ”snäll”. Detta har fått mig att göra ännu mer känslomässigt arbete. Många gånger har jag uttryckligen frågat ”upplever du detta som problematiskt” och fått ”nej” till svar för att senare få veta att han visst gjorde det. Fan vad det är frustrerande att vara i en sådan relation. Alltid känslan av att det finns något outtalat som när som helst kan dras fram och användas emot en.

Att undvika att ta ansvar är inte att vara snäll, det är tvärtom att vara ganska elak. Att tvinga in någon i en position där hen hela tiden känner ansvar för att tolka den andras känslor eftersom hen aldrig någonsin klämmer fram det av egen fri vilja är jävligt taskigt och att ta oerhört mycket tid och energi i anspråk från sin partner. Var istället lite aktiv i relationen; fundera och säg hur du vill ha det med saker och ting istället för att bara låta saker ske omkring dig. En kan göra detta utan att för den sakens skull bestämma allt, det handlar om att känna in sin partner och ha ett samspel där båda delar med sin av sina tankar kring relationen för att komma fram till gemensamma lösningar som båda förstå och strävar efter.

Jag misstänker att män ofta ”går med på” kvinnors lösningar för att de ska slippa känna ansvar för saken. Om de inte kommer med någon egen input utan bara accepterar någon annans lösning rakt av så slipper de känna sig ansvariga om det går dåligt. Givetvis blir resultatet sämre om bara en part anstränger sig för att komma fram till hur en ska ha det, eftersom en bra relation kräver aktivt deltagande från alla parter. Men det är väl bekvämare att bara strunta i att känna eller ta något slags ansvar och hoppas att någon annan löser det åt en eller åtminstone står ut med ens passivitet.

Skvaller som feministisk aktivism.

Den formen av feministisk aktivism som jag tycker absolut mest om är ryktesspridning. Alltså helt enkelt att skvallra om att män har betett sig illa, begått övergrepp och så vidare.

Ryktesspridning är en slags erfarenhetsdelande som faller sig naturligt för många. Ryktesspridning kan användas både för och emot feministiska syften. Att till exempel sprida rykten om ickemäns sexuella vanor är en patriarkal ryktesspridning som syftar till att kontrollera ickemäns sexualitet, men att sprida rykten om mäns övergrepp är en feministisk ryktesspridning, speciellt om det sätts i en större kontext och inte förklaras som ett ”undantag”.

Eftersom patriarkalt förtryck generellt sker i den så kallade privata sfären så når det sällan någon status som typ ”nyheter”. Det rapporteras i regel inte om mäns våld i nära relationer, om våldtäkter i förhållanden eller mäns lögner och svek. Därför måste dessa berättelser spridas på andra vägar, och skvaller är en av de mest välanvända.

Ofta framställs ickemän som skvallriga, och det är inte så konstigt med tanke på detta. Skvaller är helt enkelt ett sätt att överleva, att få prata av sig och dela erfarenheter som inte anses relevanta nog för att få något större strålkastarljus men som påverkar våra liv på daglig basis. Eftersom män generellt lever en större del av sina liv i offentligheten så kan de i regel prata mer om vad som berör dem och det tolkas som ”viktigt” och ”politiskt” till skillnad från det som sker i hemmet som anses vara irrelevant och privat.

När jag hör en berättelse om att en man betett sig illa så sprider jag den till de som berörs av den, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att den typen av information når ut till andra som riskerar att utsättas för den mannens vidrigheter eller som har blivit utsatt för vidrigheter innan och kan bli stärkt av att höra att den inte är ensam i sina erfarenheter. En inbillar sig nämligen lätt att en är det när det så sällan sätts fokus på det som sker i vår vardag. Att skvallra är ett sätt att bryta tystnaden.

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

Jag vägrar vara tyst om det som händer mig och andra bara för att respektera någon mans ”integritet”, och därför systematiserar jag mitt skvallrande. Jag frågar andra om deras erfarenheter, jag sätter dem i en feministisk kontext, och jag sprider dem vidare (givetvis med hänsyn till offrets integritet). Detta tycker vissa är dumt och orättvist, men vad ska en göra när det inte finna några andra kanaler för att hantera det. Om en har betett sig som ett kräk mot någon så är det rimligt att andra får veta det, för det spelar roll och det säger mycket om en som person att en till exempel har begått ett övergrepp eller vägrat ta ett nej. Det är relevant information som behöver spridas.

Manligt tolkningsföreträde.

Tänkte att jag skulle skriva lite om det här med manligt tolkningsföreträde och vad det innebär.

Manligt tolkningsföreträde innebär kort och gott att män i regel får tolka en situation innan andra, att deras definition av situationen är den primära och att den som har en annan tolkning måste kämpa för att få igenom den. Manligt tolkningsföreträde innebär inte att mäns tolkningar alltid ”vinner”, men det innebär att de gäller tills motsatsen anses bevisad.

Det enklaste exemplet på manligt tolkningsföreträde är när en man och en ickeman kommer med två olika utsagor och omgivningen automatiskt tror på mannens utsaga helt enkelt för att han, i egenskap av man, har mer auktoritet och anses vara bättre på att avgöra sanningen. Han har helt enkelt större auktoritet enbart i egenskap av sitt kön. Ickemäns erfarenheter anses ofta vara präglade av att de är just ickemän, medan mäns erfarenheter tas för objektiv sanning. Givetvis är allas erfarenheter präglade av deras position i samhället.

Manligt tolkningsföreträde råder också i samhället i stort i våra tolkningsramar. Eftersom det mest är män som har format den etablerade kunskapen så innebär det att manliga tolkningar av samhället är de som dominerar. Om en annan tolkning ska få rum så är bevisbördan tyngre. Till exempel så räknas de erfarenheter som uttrycks av att lever underordnad i patriarkatet lägre än mäns erfarenheter.Den som vill ha ett språk för att beskriva sina erfarenheter av mäns förtryck måste vända sig till den feministiska tanketraditionen och själv hitta information, det är nämligen ingen som levereras direkt. Detta innebär att folk i allmänhet saknar tolkningsramar för att förstå vissa fenomen, mer specifikt sådana fenomen som adresserar problem som ickemän upplever i sin vardag.

Tänk till exempel på hur oerhört mycket mothugg ickemän som berättar om att de blivit utsatta för övergrepp ofta får. De blir ofta misstänkliggjorda och anklagade för att ljuga. Jämför detta med hur män som berättar saker som att de blivit oskyldigt anklagade för våldtäkt behandlas, ofta blir de trodda omedelbart och får en massa medlidande för att de blivit utsatta. Det ickeman som blivit utsatt för ett övergrepp kanske blir trodd till slut men den blir oftast inte trodd omedelbart på samma sätt som en man som berättar om orättvis behandling.

Det manliga tolkningsföreträdet internaliseras också hos människor. Framförallt i relationer så märks detta. Till exempel kan det ta sig uttryck i att någon tar över en annan persons uppfattning om sig själv eller vad som händer i relationen. Givetvis kan en ändra uppfattning efter att en har pratat om saker, men det är skillnad på att göra det för att en utbytt perspektiv och på att göra det för att undvika konflikt eller för att en anpassar sig till den starkare parten i en relation.

I relationer sker något som kallas rollövertagande, som innebär att en part försöker sätta sig in i och förstå hur en annan part känner. Till exempel om en man är sur och grinig så kanske en ickeman undrar varför och tänker att hen ska göra något åt det, medan en man i motsatt situation ofta kan avvisa det som fjanterier eller rentav inte märka det alls. Det beror på att män i regel inte är lika drillade i att känna in andra, det har inte lärt sig att de borde försöka göra ett rollövertagande och sätta sig in i vad den andra känner.

Den här dynamiken leder till att ickemän måste kämpa för det som män får gratis, kanske rentav utan att märka något alls. Om en ickeman vill att en man ska anpassa sig måste den minst ta upp problemet och troligen argumentera för sin sak, medan det för en man ofta räcker med att bli lite grinig för att omgivningen ska anpassa sig. Detta leder i sin tur till att det generellt bli mannens värderingar som styr samvaron.

En annan aspekt av detta är hur ickemäns känslor tolkas i förhållande till män; ickemän anses ofta hysteriska när de uttrycker ilska medan mäns ilska anses berättigad. Om en man är arg så tas det helt enkelt på allvar direkt. Ofta när ickemän är arga så uppmanas de till att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan tas, men när personen är lugn så pågår livet som vanligt.

Mycket av maktdynamiken i en relation kan utläsas av vem som gör rollövertaganden och inte. Vem är det som anstränger sig för att förstå den andra och dennes situation, och vem är det som låter sig bli läst. Detta är en typ av tolkningsföreträde som ofta verkar i det tysta, eftersom den som har mindre makt anpassar sig automatiskt. Det är en del av privilegiet att kunna gå omkring och vara omedveten om vad som äger rum i relationen, de rollövertaganden och det känslomässiga arbete som den andra parten gör.

Jag har ofta känt i relation till män att jag vet mycket mer om vad de tänker och känner än vad de vet om mig. Detta har också gjort att jag anpassat mig efter dem även om jag inte velat. Det har varit väldigt svårt att ignorera när jag väl märker av saker. Män å sin sida tycks ha en osviklig förmåga att inte märka av sådant som är viktigt, eller i alla fall inte bry sig om att ta hänsyn till det.

Jag har också tagit över mannens definition av mig och situationen, ofta utan att hans ens behövt förmedla den med ord. Jag har liksom sett mig själv som hysterisk eftersom han behandlar mig som om jag vore det. Jag har sett mig själv från utsidan, genom mannens ögon. Detta är manligt tolkningsföreträde; när mannens reaktioner på mina känslouttryck blir viktigare och tillåts definiera mig mer än vad jag faktiskt känner. Dessa definitioner av mig lever också kvar även efter avslutade relationer, och jag tar med mig dem in i nästa.

För bra relationer krävs att rollövertagandet är något så när jämnt, att båda parter anstränger sig för att förstå och anpassa sig efter den andra. Om inte så kommer relationen alltid att äga rum på bekostnad av den som gör rollövertagandet, den personen kommer inte att ha samma möjligheter att driva igenom sina intressen i relationen. Det duger inte att förstå och anpassa sig när konflikter kommer upp till ytan, utan det är ett arbete som måste ske hela tiden. Manlig makt och tolkningsföreträde är något som mest verkar i det fördolda, och därför är det viktigt att förstå dessa mekanismer och förebygga dem.

Intimitetsritualer och närhetsproblem.

En grej jag kommit underfund med på senare tid är att jag tycker illa om att kyssa någon jag har en intim relation med direkt när jag träffar den. Det är jobbigt att ha den typen av intimitet när en precis träffat en människa, även om det är någon en har träffat många gånger innan och troligen kommer att ha det med senare. Detsamma gäller kramar, även om det kan kännas mer okej eftersom sådana ju kan vara vänskapliga. Men jag tycker inte om när det är ett ”krav” att en ska krama varandra och att den andra visa missnöje när en inte vill.

Jag tänker på hur det här med intimitet har fungerat i mina tidigare relationer, det har liksom funnits en ritualiserad intimitet som en måste förhålla sig till. Till exempel; när en träffar varandra så ger en varandra en kram och/eller en kyss. När en säger hejdå samma sak. En har väl vissa mönster när det kommer till att ha sex också, vad som ska leda fram till sex, vad en sexakt ska innehålla och så vidare. Dessa ritualer har upprätthållits både av mig och av min partner och det har funnits en ömsesidig tendens att bli ledsen om den andra inte utför dessa ritualer.

För mig är de här ritualerna något som lägger ett hinder i vägen för att känna efter vad jag egentligen vill. Vissa dagar är jag mer obekväm med närhet, då måste den komma på ett bra sätt och inte som ett tvång. Jag tycker att det är lite märkligt att liksom redan från början ha en idé om vilken grad av intimitet som är lämplig, även om en kan känna helt olika olika dagar. Att ha en speciell intimitetsritual gör att en redan från början hamnar i en situation där en inte tillåts känna in ordentligt.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Jag har varit i relationer med människor som har närhetsproblem, och jag tolkade det som att det var mig det var fel på när de inte ville. Detta skapar såklart en massa press på att ha intimitet. Jag har också upplevt motsatsen, att jag har känt mig pressad för att personen känner sig avvisad annars. Jag tror att mycket skulle bli enklare om en pratade om intimitet med de en ingår i relationer med, vad som funkar och vad som inte funkar och vad en tycker är jobbigt. Det är ett samtal som ofta varit frånvarande i mina relationer och som jag tror hade varit välbehövt.

Istället har det varit mannens önskemål som styrt intimiteten; när han inte velat har det varit jag som varit ”krävande” och när han velat så har han pressat mig och jag har anpassat mig. När jag inte velat så har jag alltid känt ett behov av att förklara mig, men han har inte gjort detsamma för mig. Jag har alltid känt skuld för mina egna begär eller brist på dessa. Jag har aldrig brytt mig om att känna in vad jag egentligen vill eftersom det känts sekundärt hans vilja, och eftersom jag ändå inte kan vara säker på att få den igenom så känns det bara meningslöst. Istället för att prata med varandra om bådas gränser så blir det ett outtalat maktspel där mannen för det mesta går hem med vinsten.

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

Det har funnits män i mitt liv som har påstått att de älskar mig, men gång på gång i sitt agerande påvisat motsatsen. De har sagt att de älskat mig men de har inte behandlat mig på ett kärleksfullt sätt.

Vad är kärlek? Enligt mig är det en praktik. Kärlek är något en gör, inte en känsla en känner.

Att strö ord och löften som en inte kan hålla omkring sig tolkas ofta som kärlek. Ju större orden är, desto större är kärleken, oavsett om det finns någon förmåga att leva upp till orden eller inte.

När jag träffat människor som jag haft något speciellt med så har jag snarare känt ett behov av att vara försiktig i relation till dem. Jag har inte velat lova saker jag inte kan hålla, inte velat skapa falska förhoppningar, för jag vet att människor är sköra och att relationer är sköra. Jag har snarare velat visa kärlek genom mina handlingar; att finnas där, att ställa upp, att lyssna och ta till sig av vad de har att säga och hur de vill forma vår relation.

När jag konfronterat vissa med den uppenbara bristen på kärleksfullhet i deras sätt att förhålla sig till mig så har de kunnat svara med att istället övertyga mig om att de visst älskar mig ännu mer. Jag har tyvärr köpt det här många gånger, troligen för att jag själv gärna har velat att det ska vara sant. Som om dessa starka känslor i sig skulle kunna få mig att må bra och växa, som om det inte var deras praktik som var det verkligt värdefulla.

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag önskar att män som inte varit kapabla att ge mig kärlek inte hade sagt att de älskade mig, för det fick mig att tro att det fanns något där bakom som jag ville kämpa för att få. De trodde att deras ”kärlek” var nog för att få relationen att funka, att de inte behövde fundera på hur de agerande gentemot mig, och de fick mig att också tro detta.

Jag tycker inte att den som betett sig okärleksfullt mot mig har någon rätt att säga att den älskat mig. För mig är det inte kärlek om en inte är kapabel att behandla mig med respekt, det är snarare objektifiering och ägandebehov som ligger till grund för den känsla som i folkmun kallas för ”kärlek”.

Numera är jag mycket försiktig med kärleksförklaringar, både att ge och ta emot. Jag vill att kärleken främst ska synas genom handlingar, inte lovas genom tomma ord. Sådant binder människor till varandra och ritualiserar lögnen som en del i relationen.