Relationer – Sida 26 – Fanny Åström

Alla relationer förtjänar respekt, med eller utan formell överenskommelse.

Två saker bör en fråga sin innan en går in i en ny relation med någon:

Hur kommer detta påverka relationer jag har med andra människor och hur ska jag ta ansvar för detta?
Kommer jag att ha kapacitet att ombesörja den här nya relationen på ett respektfullt sätt?

Detta gäller enligt mig alla relationer, oavsett om en är monogam eller inte, oavsett om det är amoröst eller inte. Att inte göra detta är vad jag skulle kalla otrohet; att inte vara trogen de uttalade eller icke uttalade löften som getts eller ges i relationer. Om en bygger upp en viss nivå av intimitet bör en ta ansvar för det oavsett vem det är med och vilka uttalade förpliktelser en har till varandra.

Jag skulle kalla mig själv relationsanarkist, det vill säga: jag försöker så gott det går att inte skapa hierarkier mellan mina relationer, till exempel inte värdera en kärleksrelation högre än en vänskapsrelation bara för att det är det som förväntas och så vidare. Detta går mer eller mindre bra vid olika tillfällen, men jag tycker mig ha hittat vissa praktiker som fungerar.

Jag märker dock att vissa relationsanarkister eller polymänniskor verkar brista väldigt mycket i just ansvaret för varandra. Det faller sig kanske naturligt, eftersom det i detta samhälle anses så viktigt att lova varandra saker som till exempel exklusivitet i relationer finns ett behov av frihet. Jag är helt för frihet, men jag tycker inte att det är likställt med att utan eftertanke ingå i relation på relation utan att ta ansvar. Frihet för mig handlar om att en inte äger varandra, men att en respekterar varandra och vill varandra väl.

Den ”frihet” det innebär att en part gör lite som hen vill mot andra människor funkar bara en väg, ty de människor personen ifråga gör saker emot påverkas ju också av det hela. Om en person till exempel inger förhoppningar i någon utan att ta ansvar för vad detta växer för känslor hos denne så innebär det en förlust av frihet för den parten. Personen riskerar att bli känslomässigt involverad och sårad utan att ha någon ”rätt” att kräva något tillbaka; det finns ju inga formella överenskommelser.

Den här idén om formella överenskommelser är i sig ett resultat av mononormen och därför även patriarkal. En delar upp relationerna en har i två högar, de där en har uttalade förpliktelser och de där en inte har det. De relationer där uttalade förpliktelser saknas kan en göra lite som en vill i, till exempel plötsligt försumma relationen för att en gått in i en ny relation som tar mer känslomässig energi utan att förklara läget. Detta är i sig att hierarkisera relationer eftersom en värderar de relationer där det finns en uttalad överenskommelse högre, oavsett om en nu själv ingår i några sådana eller inte.

När jag har varit i vissa öppna relationer har jag varit med om att en partner till exempel har flytt in i andra relationer när det varit jobbigt i vår relation och inte tagit något ansvar för att se till att det fungerar. Detta tycker jag är ett respektlöst sätt att agera på även om det är ”okej” att personen är med andra. Om en inte kan ta ansvar för sin relation med någon så bör en inte på det lägga ännu en relation att ombesörja.

I patriarkatet så blir mänsklig tillvaro ofta reducerad till olika kontraktsliknande överenskommelser; så länge vi är i en relation så ska vi inte göra det ena eller det andra med någon annan. När kontraktet sedan ”bryts” så är det fritt fram att göra lite vad en vill, speciellt om en är man. Då har en inte längre några obligationer till den en kanske har delat ett halvt liv med. Detta ligger väldigt långt ifrån den känslomässiga erfarenhet människor erfar; även om en inte har en överenskommelse kan en vara känslomässigt involverad i någon och bli sårad, även om en har avslutat en relation så kan en bli sårad av vad den andra göra och så vidare, men detta anses inte vara legitima känslor på samma sätt som till exempel att vara sårad över en otrohet, alltså ett mer formellt brott mot den kontraktsliknande överenskommelsen.

Människor är inga slit- och slängvaror, och därför bör relationer med människor inte heller vara det. Det är väldigt viktigt att ta ansvar för de relationer en ingår i, en har förpliktelser mot varje människa som låter en komma nära, som litar på en. När något sådant har skett är den människan känslomässigt bunden till en, och en måste ta ansvar för att det löper vidare på ett sätt som innebär så lite smärta som möjligt. Om en inte kan ombesörja en relation ska en inte inleda en, om en inte kan ta ansvar för sina andra relationer bör en inte inleda en ny. Det är inte en fråga om ägandeskap utan om grundläggande respekt för andra människor.

Att ”lära känna” någon.

Det händer mig då och då att någon man söker upp mig och liksom pratar om hur spännande/intressant jag är och att han vill ”lära känna mig”. Innan så kunde jag bli smickrad av detta att en man var intresserad av mig, men numera fyller det mig bara med äckel eftersom det bygger på en så total oförståelse om vad en relation med en annan människa innebär.

För det första, begreppet ”jag vill lära känna dig”. Jag tycker det är så konstigt. Det vore som om det finns ett ”jag”, en inre kärna av min ”personlighet” som den här mannen vill få tillgång till och gräva fram. Han vill kanske att jag ska berätta mina hemligheter, dela med mig av mitt inre, säga något till honom som ingen annan får veta.

Detta är en romantisk uppfattning; idén om att vi har ett ”inre” som vi bara delar med vissa, speciellt utvalda. Givetvis kan en ha olika djupa eller ytliga relationer med den ena eller den andra, men jag tycke inte om idén att någon tar kontakt med mig utifrån tanken att det här djupa utbytet ska skapas och aktivt jobbar för det. Det känns som att personen värderar de bitarna av mig högre än hur jag är i vardagen, men för mig är det ju precis lika avgörande för vem jag är hur jag är i min vardag än hur jag blev behandlad som barn, om inte mer.

Om du vill ”lära känna” någon; häng med den. Människor är bara i relation till andra. Du kan inte bara bestämma att du ska ”lära känna” någon och sedan göra det. Det finns liksom inte en fast person du kan lära känna bara sådär genom att få tillgång till viss information, utan det handlar om utbyte och om att utveckla dynamik emellan sig.

En man lär känns en kvinna i 500 days of Summer.

Ibland upplever jag att män blandar ihop att ”lära känna” med att få tillgång till tankar och upplevelser som i den här kulturen kodas som privata. Jag har varit med om flera gånger att män har pratat om att ”lära känna” och sedan ställt frågor om saker som generellt anses vara privata, ungefär som om det skulle vara nyckeln till att förstå mig. Att ställa en rad frågor om mitt privatliv, som ett förhör. Som om de skulle kunna kategorisera in mig i ett fack ut efter detta och därmed ”förstå” mig och mina handlingar. Intresset för vad som påverkar mig i stunden har däremot ofta varit begränsat, det räknas liksom inte eftersom det inte är något exklusivt.

En kan ha hur privata samtal som helst, det spelar roll om det inte finns någon samhörighet. Ofta upplever jag att jag förväntas att berätta en massa saker om mig själv, men män responderar sällan på ett tillfredsställande sätt. De liksom bara registrerar kunskapen, de anstränger sig inte för att få till ett utbyte. Varför? Kanske handlar det om brist på förmåga, kanske tänker de sig att den information de får ska vara ”ren” och oförstörd så att de kan registrera och kategorisera den. De vill inte ”förstöra” min berättelse med sina egna reflektioner, de förstår inte att det är så en får till ett utbyte med en annan människa; genom att ge och ta. Men i dessa relationer så förväntas jag hela tiden ge av mig själv, lämna ut mig själv, utan att få något tillbaka. Jag förväntas fläka ut mig själv så att mannen ska få sitt behov av att ”lära känna” mig tillfredsställt.

För att skapa en situation där en kan tala om saker tryggt så kan det inte föreligga någon press. Att dela med sig av sånt måste komma från personen själv, det kan inte vara något som tvingas på för då kommer det med nödvändighet att bli ogenuint. En kanske berättar någon som låter viktigt men det är inte viktigt för en lägger inte fokus på det mest relevanta, en utgår från händelser som förutsätts vara viktiga snarare än de som verkligen påverkat en, allt för att tillfredsställa mannens behov.

Det är som att de närmar sig en som ett spännande mysterium de ska erövra och ”lösa” snarare än som en människa som de ska ha en relation med. De förväxlar detta med ”närhet”, men det är inte en fråga om närhet utan en fråga om en opersonlig redogörelse för olika skeenden som tolkas på ett visst sätt i vår kultur. ”Favoritfärg, 1 poäng. Traumatiskt barndomsminne, 20 poäng. Redogörelse för konflikt i tidigare relation, 15 poäng” och så vidare.

En behöver inte vet en människas hela livshistoria för att känna den människan, att lära känna någon handlar inte om att kunna skriva en uppsats om den utan om att veta vad dess gränser går, vad den tycker om och inte, hur den vill bli behandlad och hur den reagerar på sin omgivning. Att känna in detta är så mycket viktigare än att få någon jävla redogörelse över traumatiska minnen eller liknande. Sådant berättar en när det finns ett behov av det och när en känner sig trygg med att det kommer tas emot på ett bra sätt, och detta kan inte tvingas fram utan måste växa fram ur dynamiken.

Att be om ursäkt.

Ibland inser människor att de har gjort något fel och ska be om ursäkt för detta. Detta är såklart fint och bra på många sätt, men ofta blir ursäkter som inte framförs på ett bra sätt snarare en fortsättning på ett övergrepp. Jag upplever att det är vanligt att ursäkter framförs på ett okänsligt sätt som snarare handlar om att personen som framför ursäkten vill ha något av mig än att den vill be om ursäkt för något den gjort mot mig.

En gång så var jag på en fest där en man skämtade sexistiskt med mig, varpå jag blev arg och sa till. Först brydda han sig inte utan höll på med bortförklaringar, men när han till slut fattade grejen så följde han efter mig hela kvällen och bad om ursäkt. Jag sa att det var okej, och det tyckte jag också att det var, men jag hade ju ingen större lust att prata med honom. Jag var inte arg över det som hade hänt, men givetvis vill en inte fortsätta hänga med någon som inlett umgänget med att göra en upprörd. Men det var som att han inte bara ville att jag skulle förlåta hans handling utan också umgås med honom och bekräfta att han var en bra person, vilket jag givetvis inte kunde göra eftersom vi inte kände varandra och att han dessutom ju faktiskt hade betett sig illa mot mig. Hans ”ursäkt” blev endast jobbig och besvärande för mig, det förstörde min kväll mycket mer än vad hans sexistiska skämt hade gjort.

Att hantera ursäkter som framförs såhär kan vara väldigt svårt. Ofta handlar det om människor som har något slags intresse av att vara bra personer och då vill en liksom gärna uppmuntra det och bekräfta dem i det. Jag märker att jag mycket lätt faller in i att säga att saker som inte är okej är okej för att en person visar sig ångerfull inför det. Detta är något som sker både i relationer jag har och med människor som jag känner ytligt eller kanske inte ens känner över huvud taget.

Det här att be om ursäkt är en känslig sak. Många människor ber inte om ursäkt på ett ärligt sätt. De vill egentligen inte göra något för personen de ber om ursäkt till utan vill främst ha syndernas förlåtelse. De vill höra att det som skett är okej, att de är bra personer och så vidare. Ungefär som om ursäkten skulle göra det som hade skett ogjort.

Jag hatar när någon ber om ursäkt och jag förväntas ge något tillbaka till den personen. Att jag förväntas lägga huvudet på sned och ba ”men lilla gubben jag förstår att det var jobbigt för dig vad synd det är om dig”. Att jag förväntas ha någon slags förståelse för dennes situation, det som ledde fram till handlingen som ska ursäktas och så vidare.

Jag uppskattar en ärligt menad ursäkt, men det innebär inte att jag för den sakens skull vill ha något med den personen att göra i framtiden eller se hen som en bra person eller en person som skulle vara bra för mig. Vissa människor verkar förvänta sig att en mottagen ursäkt innebär att det som skett är utraderat, men det som ägt rum kan inte bli ogjort. Även om jag uppskattar att någon ber om ursäkt för ett sexistisk skämt innebär inte det att det inte spelar roll att personen drog ett sådant skämt från första början.

Jag förstår att det kan vara viktigt med förståelse för att en ska kunna ändra ett beteende, och detta respekterar jag. Detta innebär dock inte att en kan hämta denna förståelse från personen en sårat. Jag tycker till exempel att män kan träffa varandra och diskutera sitt förtryck av kvinnor så att de kan komma vidare, men jag tycker inte att de ska terrorisera kvinnorna de utsätter för sitt förtryck med detta. Det blir bara ett dubbelt förtryck; inte bara ska en utsättas för en massa skit utan en ska också tvingas ha förståelse för förövaren.

Om en är ärlig i sin ursäkt så borde en lägga fram den och sedan träda tillbaka. Om personen en har bett om ursäkt inför vill ge sin förlåtelse eller ha kontakt så är det upp till hen att ombesörja detta. Att be om ursäkt gång på gång är att utsätta någon för en social press. Förlåtelse är ingenting som kan begäras, utan det är något som måste ges frivilligt. En kan be om förlåtelse men en kan inte pressa någon till det. Om förlåtelse sker under press är det ingen genuin förlåtelse utan bara en fråga om en ritual som utförs för att det ska kännas bra för personen som känner skuld.

Om en känner skuld för något en gjort bör en först och främst se till att ändra sitt beteende till framtiden, snarare än att de människor en utsatt ska säga att det är okej. Att be om ursäkt för tidigare misstag kan aldrig vara en kompensation för förändringsarbete. Ändå känns det som att många människor fokuserar på att älta det förgångna snarare än att sträva efter förändring i nuet. Att be om ursäkt i en sådan kontext är bara ett stort självbedrägeri och att tvinga en annan människa att återigen ta hand om ens känslor. Om en inte är redo att be om ursäkt förutsättningslöst så kan en lika gärna strunta i det, ty då är det bara en tom ritual.

Patriarkal passivitet och att ta ansvar för sina relationer.

Kollade på Scott Pilgrim vs the world för några dagar sedan och tänkte på den här tjejen han dejtar innan har träffar Ramona. Det är ett så perfekt exempel på patriarkal passivitet; det är tydligt att han inte har något större intresse i henne men han är med henne tills det dyker upp något roligare eftersom det är bekvämt så för honom. Varför inleder han ens en relation med henne från första början? Det är uppenbarligen bara en fråga om att han känner att han behöver någon och hon finns tillgänglig.

Det är rent smärtsamt att se hennes försök att få kontakt med honom samtidigt som han har huvudet på helt annat håll. Hon agerar verkligen stöttande flickvän och peppar och hjälper honom precis hela tiden samtidigt som han är totalt ointresserad. Hur står han ens ut med att vara omgiven av en person som underkastar sig honom så till den milda grad?

Detta är något som jag uppfattar att män ofta gör tyvärr, har relationer på slentrian med människor som anstränger sig oerhört mycket för att tillfredsställa dem. För mig framstår det som obegripligt hur en kan stå ut med att någon underkastar sig så mycket när en själv inte är intresserad, men Scott tycker inte att detta är ett problem utan han bara låter det fortgå tills hans rumskompis tvingar honom att göra slut.

Den här vårdslösheten mot andra människor som kommer ur passiviteten är verkligen skadlig. Det handlar om att knyta människor till sig utan att ge relationerna det arbete de förtjänar. Jag antar att det är en kombination av rädsla för ensamhet och bristande ansvarskänsla som spelar in. Det är bättre att undvika det ”besvär” som uppstår vid ett uppbrott. Det är bekvämare att vänta på att den andra parten ska fatta läget och dra, så en slipper göra det själv och slipper ha dåligt samvete för att en sårat någon.

I monogamins värld fungerar som så att framförallt det formella uppbrottet är ett svek eller något en har rätt att vara ledsen. Att behandla någon en är i en relation i med bristande respekt tas sällan upp som ett exempel på svek. Den som dumpar har inte ”rätt” att vara ledsen, för det handlar bara om att vara eller inte vara i en relation med en annan människa och inte om vad som sker i den här relationen. Därför missköter vissa sina relationer i hopp om att slippa vara den som dumpar, men själva misskötandet är såklart också ett svek och dessutom ett värre sådant eftersom en inte bara överger en person utan dessutom låter den personen hoppas och vara fortsatt känslomässigt involverad.

Det är ansvarsfullt att vara tydlig med sina intentioner och inte ingå i relationer med personer som uppenbarligen vill mer än vad en själv vill. Den som vill mer kommer såklart att vilja få det lilla hen kan, men i längden är en sådan relation endast ett hänsynslöst exploaterande av den som vill mer, eftersom den alltid kommer att anstränga sig mer och så vidare.

Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det.

Tänkte återknyta till det jag skrev här:

Det kommer inte att bli lättare att lämna. Det kommer inte att komma ett tillfälle som känns ”rätt”.

Jag tänker på de relationer jag har varit i där jag liksom mest väntat på att Något Ska Hända, något avgörande som får relationen att fullständigt krackelera. Det har liksom varit som att jag väntat på att det ska komma något utifrån som ska göra att jag själv slipper ta beslutet om att lämna.

En kan se att en relation är bortom all räddning så outhärdligt kristallklart men ändå inte har styrkan att lämna relationen själv. Jag ser det i mina dagböcker från när relationer jag varit i har hållit på att gå sönder; jag vet att det aldrig kommer gå, ändå vågar jag inte ta steget.

Det är väl den där förrädiska lilla skärvan av hopp som kilar sin in i min inre blick och som envist sätter sig fast. Den där lilla biten i mig som fortfarande hoppas på att allt slit ska ge utdelning, att det ska finnas någon slags mening med lidandet. Och ju längre jag klamrar mig fast vid det hoppet desto svårare blir det, för det är smärtsammare att erkänna två bortkastade år än ett och så vidare.

Ibland kan det vara så att det bli bättre i perioder, eller ofta är det så. Svältfödd som en är så hetsar en upp sig inför minsta lilla; ett skratt, en trevlig kväll, skönt sex. Ju mindre än får av de bra bitarna desto mer hänger en upp sig på de små skärvor som finns. Till slut blir det kanske bara avsaknaden av ännu grövre saker som håller hoppet vid liv; den slår mig i alla fall inte.

Det en måste göra är att slå ihjäl hoppet. Att inse att det aldrig någonsin kommer att bli bra. Att inse att trots att det finns skärvor av ljus i mörkret så kompenserar inte det för ett liv i otrygghet, konflikt och ibland även rädsla. Det finns ingen människa, ingen relation, i världen som det är värt att uthärda det för. Inga kickar kan någonsin kompensera den smärtan.

Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det. Fundera på det hopp du känner. Vad är det som får det att fortsätta brinna, och vad kan du göra för att få slut på det?

Om en man avslutar en relation för att partnern ”förtjänar bättre” utgår jag från att han inte inleder en ny relation sedan.

En grej en hör att män säger när de gör slut är att någon ”förtjänar bättre”. När jag hör detta tänker jag lite såhär: ja, klart som fan en förtjänar bättre än att va ihop med någon tråkig snubbe?? Jag skulle säga att det är ytterst ovanligt att en ickeman får tillbaka lika mycket som hen ger i en relation till en man.

När jag sett detta scenario hända både mig själv och andra har det ofta handlat om att mannen har fuckat upp relationen och sårat, den andra har blivit arg och ledsen vilket har lett till att han tyckt det varit ”besvärligt” och således velat lämna relationen. Han motiverar det med att den andra ”förtjänar bättre”, för det låter väl typ bra och som att han skyler det som hänt på sina egna tillkortakommanden och inte på denne. ”Fin, ödmjuk och insiktsfull kille”, ska en kanske tänka.

Problemet är att väldigt få män funderar på vad någon ”förtjänar” så länge det inte stället till något besvär för dem att ge en människa mindre än vad hen förtjänar.

Om mannen hade brytt sig om vad någon förtjänar hade han såklart struntat i ett ingå en relation med denne från första början. Om han hade brytt sig hade han tänkt såhär: ”kan jag ge de här människan det den förtjänar”, och om han hade rannsakat sig själv så hade han kommit fram till att ”nej, det kan jag inte” och skippat att inleda en relation. Men nej, det är inte detta som sker, utan istället inleder mannen en relation, beter sig illa och lägger bena på ryggen när det blir jobbigt.

Jag bedömer det som ytterst ovanligt att en man inser att han inte räcker till innan någon har konfronterat honom med det och ställt till olika former av ”besvär”. Då är det läge att böla om att hen ”förtjänar bättre”. Men det handlar inte om vad partnern förtjänar, det bryr han sig inte om. Det handlar om att han ska slippa undan besväret i att bli konfronterad med att han beter sig som ett jävla arsle. Det handlar om att han inte orkar anstränga sig för att behandla denne med respekt, och därför lägger han benen på ryggen när detta plötsligt avkrävs honom. Om partnern inte hade blivit upprörd över hans beteende hade han troligen inte brytt sig ett skit om vad hen ”förtjänar” för behandling.

Det mest fascinerande med den här typen av män är att de kan gå från att avsluta en relation för att partnern ”förtjänar bättre” för att sedan omedelbart gå in i en ny relation. Vad är det som gör att den nya partnern inte förtjänar bättre? Vad är det som ger människan rätten att med insikten om sina begränsningar direkt ingå i en ny relation. Det är såklart oerhört vårdslöst.

Om en lämnat en relation för att partnern ”förtjänar bättre” så borde en ta sig lite tid och noggrant överväga precis vad en person en ingår en relation med förtjänar för att sedan kunna leva upp till detta i nästa relation, alternativt inte gå in i någon ny relation om en finner uppdraget omöjligt. Att gå från den ena relationen till den andra med denna motivering är inte det minsta lilla genuint, utan enbart en fråga om att en vill undvika besväret som uppstår när partnern faktiskt kräver att bli behandlad som den förtjänar. Att säga att någon ”förtjänar bättre” utan att faktiskt försöka förändra sitt sätt att vara är en mycket tragisk ursäkt som gör något slags anspråk på att vara ”ödmjuk” och ha nått ”insikt” utan att det stämmer över huvud taget.

Nej, om en avslutar en relation för att partnern ”förtjänar bättre” får en fan stå sitt kast och på allvar fundera över vad en har gjort. Om en inte är beredd att göra detta kan en köra upp sin falska ödmjukhet i arslet och säga som det är: jag gör slut med dig för att jag inte pallar med besväret som uppstår när du kräver att jag ska behandla dig mes respekt.

Relationer och identitet.

En grej jag tänkt mycket på sedan uppbrottet med mitt ex och flytten till Stockholm är hur mycket ens liv och därmed också ens självbild kan komma att hänga ihop med ens relationer.

När jag och mitt ex gjorde slut så ändrade jag på en massa av mina levnadsvanor. Till en början tyckte jag att detta kändes väldigt jobbigt, för det kändes som att anledningen till att jag levt på ett visst sätt innan var för att jag var med honom och inte för att jag ville det. Jag började undra vem ”jag” egentligen var och fick en mindre identitetskris.

Jag och mitt ex flyttade ihop innan vi blev ihop, det var genom honom jag hittade boende i Uppsala, och jag förknippade honom med mycket av vad det var att vara vuxen. Innan vi flyttade ihop hade jag bara bott hemma och jobbat som au pair, så han var den första personen jag skapade något slags vuxenliv tillsammans med och kom såklart i och med detta att symbolisera mycket av det, självständighet och så vidare.

När jag flyttade till Uppsala hade jag vissa drömmar, och dessa drömmar kom att förknippas med honom och vår relation eftersom det var med honom jag gjorde saker för att förverkliga dessa. Nu när vi inte är tillsammans längre är det svårt att hitta tillbaks till vad jag egentligen vill, vilka av de drömmar jag närde då som var ”mina” och vilka som hade med relationen och hans inflytande att göra.

Nu har jag börjat tänka om lite kring detta. Givetvis var det så att många av mina beslut i livet då berodde på honom, men det betyder inte att de inte också var mina egna beslut. Jag befann mig i en viss social kontext där han ingick och i denna kontext tog jag mig uttryck på olika sätt. Nu befinner jag mig i en annan kontext och gör andra saker. Men vissa grejer finns alltid med mig, som min vilja att reflektera kring patriarkala strukturer och relationer och att uttrycka mig.

Jag tänker att vi ofta i våra relationer skapar en slags gemensam identitet, eller bygger vår identitet på våra relationer. Med honom så kände jag mig på ett visst vis, tänkte på mitt liv i vissa banor och så vidare. Det är lätt att tappa bort sig själv i allt det där. Redan projektet att skapa någon slags identitet är problematiskt, och extra problematiskt blir det om identitetsskapandet kretsar kring en relation. Det är lätt att en klamrar sig fast i den relationen av rädsla för det okända. En vill gärna vara någon, ha ett livsprojekt att hänga upp sig på, och en relation kan lätt komma att bli ett sådant, speciellt om en bor tillsammans. En lever genom någon annan helt enkelt för att det är enklast så, för att en inte behöver tänka efter så mycket eller ta ansvar för sin egen existens.

Mitt liv är långt ifrån perfekt nu men jag är på ett helt annat sätt tillfreds med min situation, och framförallt så känner jag mig fri. Jag känner mig fri för jag har ingen relation som jag kan definiera mig själv igenom just nu. Det leder förvisso till att jag måste tänka mer på vad jag vill, tänker och känner, men det är ju i grund och botten en bra grej.

Framförallt kan jag numera tänka att tiden där och det liv jag levde där ändå var värdefullt oavsett hur jag lever mitt liv i framtiden.

”Eget ansvar” handlar om att tycka att allt som händer är ens eget fel.

En grej som är intressant när en pratar om hur män beter sig i relationer är hur många människor, främst män, som reagerar på informationen genom att säga typ ”ni passade ju bara inte ihop” och liknande. Så kan det såklart vara, men det är ju fortfarande intressant att analysera relationerna ur ett strukturellt perspektiv. Till exempel: varför ingick vi i relationen, varför fungerade inte relationen, varför var vi kvar i relationen så länge och så vidare?

Vissa säger typ ”det är ditt ansvar att lämna en destruktiv relation”. Jag tycker inte om ordet ”ansvar” i sammanhanget, men jag anser såklart att det är önskvärt att människor lyckas lämna relationer som inte är bra för dem, vilket i mitt perspektiv innebär att de allra flesta borde lämna sina heteromonogama relationer då dessa generellt är destruktiva.

Den som tycker att människor ska ta ansvar över sina relationer borde ju egentligen applådera att någon bloggar om relationsmönster, så att den som är i en dålig relation lättare kan identifiera dessa och lämna relationen. Att beskriva destruktiv relationsdynamik är ju någonting som hjälper människor att ta sig ur den. MEN de människor som kommenterar såhär verkar ju generellt tycka att min blogg är en dålig grej. Då frågar en sig, varför är det så?

Jo, det handlar såklart om att dessa människor egentligen vill att människor ska ingå i heteromonogama relationer. När jag skriver om destruktiva relationer ur ett strukturellt perspektiv så är detta skrämmande eftersom det kan få människor att på ett djupare plan kritisera sina relationsmönster, och detta finns det personer i samhället som förlorar på, framförallt gruppen män. Män vinner på att ingå i heteromonogama relationer eftersom de kan exploatera människor i dessa.

Om en genuint vill att folk ska ta ansvar över sitt liv borde en omfamna att människor diskuterar de relationer de befunnit och befinner sig i, hjälper varandra att se problemen och att lösa dem. Det är det som är meningen med till exempel den här bloggen, att hjälpa folk med det. Meningen är att hjälpa folk att kunna hitta kraft att förändra sitt liv. Ändå får jag hela tiden ”motargumentet” att jag har ”eget ansvar” slängt i fejset. Ungefär som om det inte vore att ta eget ansvar att faktiskt försöka förstå och analysera sin situation. Nej, ”eget ansvar” handlar tydligen främst om att tycka att allt som händer en i livet är ens eget fel.

Att vänta på att män ska förändra sig.

Skrev om det här fenomenet att vänta på män:

Så mycket av mitt liv som har handlat om att vänta på män. Vänta på män som sagt att de ska komma men inte kommer, som sagt att de ska höra av sig men inte hör av sig, som sagt att de ska tänka efter men inte tänker.
Och framförallt: män som sagt att de ska förändra sig men inte gör det. Varför gör män detta egentligen? Varför avslutar de inte bara relationer om de ändå inte kan göra det som krävs för att den andra ska må bra? Istället tvingar de in en i väntan, ockuperar ens tid.

Reflekterade framförallt över det sista fenomenet, och minns när jag undrat över varför vissa inte avslutat relationer de inte är beredda att jobba för och de svarat typ ”men du blir så så ledsen då”. Ja, det är klart som fan jag blir ledsen men en får väl vara lite bestämd och veta vad en vill. En kan ju inte bara låta skit pågå av ren bekvämlighet eller rädsla för uppbrott, det är inte ansvarsfullt. Det blir inte lättare att göra slut för att en låter det pågå längre, snarare tvärtom, eftersom det skapas en jävla massa jobbiga känslor under tiden.

Att stanna i en relation med någon som uppenbarligen är mer intresserad av att få det att fungera, som jobbar mer på relationen, är ganska respektlöst mot den personens tid och engagemang. När jag har varit i sådana relationer så har jag känt mig mer utsugen än annars, och uppbrott har blivit ännu svårare eftersom jag har haft så mycket mindre av mig själv kvar. Att jobba och jobba för att något ska fungera utan att få gensvar är oerhört uttömmande, det får en att känna sig värdelös och det bryter ner en något otroligt.

Att avsluta relationer är ofta det mest ansvarsfulla en kan göra i en situation, även om det är tungt. Ofta är det mest ansvarsfulla att över huvud taget inte inleda vissa slags relationer, om en inte är känslomässigt mogen för att kunna ta hand om dem, men om en nu gjort ett sådant misstag så borde en ta mod till sig och avsluta den så fort som möjligt. Det kan finnas vissa saker i relationen en uppskattar, men om den är obalanserad i form av engagemang så är det ändå bäst att den avslutas, ty sådan dynamik är väldigt svår att bryta. Det är viktigt att rannsaka sig själv och tänka efter; är jag verkligen engagerad i den här människan eller stannar jag av ren bekvämlighet, rädsla för ensamhet eller dylikt?

Att inte göra detta är att ockupera någons tid och suga ut denne på känslomässig energi, och det är en respektlös handling. En kan inte förvänta sig att den som är mer känslomässigt investerad ska kunna avsluta relationen, det måste ligga på den som har minst intresse av att jobba på den att inse det och ta sitt ansvar.

Om någon ber en att förändra sig i en relation eftersom ens beteende skadar denne så måste an allvarligt överväga om det är något en faktiskt kan tänka sig att lägga tid och energi på, och om en över huvud taget är kapabel till det. En kan inte bara säga att en ska förändra sig för att sedan bara glömma bort det och återgå till att göra som en alltid har gjort. Att göra så är att skapa hopp hos den andra personen, vilket håller denne kvar i en relation som egentligen inte har några chanser. Så länge en håller hoppet vi liv kommer den som är mer känslomässigt investerad att stanna, därför måste en sluta upp med det och släppa den andra fri.

Just nu försöker jag själv jobba på att inte hoppas så jävla mycket på män utan mer liksom… ja, bara inse att de sällan kan ge mig särskilt mycket. Eftersom de inte är kapabla att förstå detta själva så måste jag tyvärr ta ansvar för att kunna trycka bort deras lögner och falska anspråk och inte låta mig påverkas. Enklast hade såklart varit om män tidigare kunde inse sin oförmåga, kanske hade jag blivit ledsen men jag skulle inte ha behövt vara i pissiga och utsugande relationer i onödan utan hade kanske kunnat gå vidare med mitt eget liv.

Obligatorisk heterosexualitet, genusordningen och särskiljande.

Tycker att Lady Dahmer skriver bra om det här med att pracka på vuxna tolkningsramar om heterosexuell kärlek på små barn. När en pojke och en flicka leker så skämtas det om att de är ”kära”. Detta gör såklart att relationerna mellan barn av olika kön blir laddade, till en början tar barnen troligen avstånd från varandra (tjej- och killbaciller, ni vet), för att sedan i högre ålder söka sig till varandra igen men då i egenskap av ”partner” snarare än ”vän”.

Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor. Detta sker innan barnen faktiskt börjar intressera sig för att ha heterorelationer, men värderingarna ligger kvar fram tills dessa att det börjar framstå som ett alternativ. Flickor och pojkar definieras först och främst som två tillstånd och sedan som två motpoler. Hela idén att det finns ”flickor” och ”pojkar”, att dessa två kategorier är de enda som finns och att de är motpoler till varandra är en del av denna sociala konstruktion. Till en början fungerar det endast särskiljande men det kommer att användes som en tankemodell för att få kvinnor och män att ingå i heteromonogama relationer. Eftersom vi är motpoler till varandra så kompletterar vi också varandra, närmare bestämt i heteromonogama par.

Särskiljandet måste alltså förstås i en större samhälleligt kontext där obligatorisk heterosexualitet råder. Heterosexualiteten, alltså det normsystem som bygger på att kvinnor och män ska komplettera varandra och leva sina liv med varandra i heteromonogama relationer, upprätthåller den patriarkala exploateringen som sker i dessa relationer. I dessa relationer så utför kvinnor den största delen av det reproduktiva arbetet och så vidare.

Det första steget i denna ideologi är att låtsas att kvinnor och män inte kan relatera till varandra på något annat sätt än som könsvarelser, till exempel genom att antyda att vänskapsrelationer mellan pojkar och flickor egentligen är en fråga om heterokärlek. Detta leder, sorgligt nog, till att vi i slutänden faktiskt får mycket mycket svårt att relatera till varandra utanför dessa ramar, och det är något oerhört tragiskt i det. Speciellt när vi förväntas leva hela våra liv tillsammans med en partner som vi antas inte kunna vara vänner med, utan som vi bara kan möta som könsvarelse.

Men påprackandet slutar inte i och med barndomen, utan bli snarare värre. Folk tycker ju ändå ibland att barn borde slippa undan detta eftersom de inte ska ha börjat tänka på kärlek och sånt än, men när det kommer till ungdomar och vuxna så är pressen etter värre. Så fort en kvinna och en man ”klickar” med varandra så antas det vara någon slags heterokärlek på g, men motsvarande sker mycket sällan när det kommer till kvinnor som ”klickar” med kvinnor och män som ”klickar” med män. Då antas det vara en fråga om vänskap.

Den obligatoriska heterosexualiteten bidrar med andra ord inte bara till att vi ser möjligheter till heteromonogami i minsta lilla grej, utan även till att vi missar möjligheter till kärleksrelationer mellan andra människor, där det inte förväntas av oss. Och allt detta bara för att män ska kunna exploatera kvinnors reproduktiva förmåga!