Relationer – Sida 27 – Fanny Åström

Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han låtit relationen förfalla.

Twittrade om den här idén att en ska ”acceptera” ett uppbrott:

Den här idén om att en ska acceptera ett uppbrott ”rakryggat” oavsett vad som föregått det. Nej, jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade låtit relationen förfalla. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade gett mig falska löften för mig för att få mig att vara med honom. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte den situation som gjorde uppbrottet möjligt, som lät det ske.
Män ska tydligen kunna göra lite vad de vill för att sedan förvänta sig att det ska ”accepteras” när de inte vill längre. Jag vägrar skämmas för att en man gjorde mig känslomässigt beroende av honom. Han valde att lova mig saker, han valde att vara passiv inför problem, han valde att vara med mig utan att ge mig kärlek.
Män som klagar över att deras ex inte ”accepterar” uppbrottet kan dra åt helvete. I många många fall handlar det om att mannen varit passiv inför relationen, utnyttjat personen, sedan lämnat vid ”besvär”. Om du lurar in en människa i en relation med falska löften om ”kärlek” för att sedan vara passiv kan du inte klaga om hen blir ”hysterisk”. Patriarkatet vill få mig att tro att jag gjorde fel som blev arg, men jag vet att min ilska var djupt berättigad. Det handlade inte om att han ”inte ville”, det handlade om att han band mig till sig genom att bygga upp hopp och ej ta ansvar.
Att män konsekvent ljuger för att få in folk i relationer är okej, men nåde den som tar löftena på allvar och avkräver att de ska efterlevas.

Givetvis ska en acceptera andra människors vilja, men det blir problematiskt när människors bitterhet över en pissig relation beskrivs i termer av att ”inte acceptera ett uppbrott”. Ett uppbrott kan en sörja, en kan sörja att en har förlorat en viktig person i sitt liv, men en kan inte vara arg för att någon inte vill samma sak som en själv. En kan däremot vara arg och bitter över att någon har behandlat relationen och därmed också en själv vårdslöst.

Passivitet i relationer är vårdslöshet. I relationer, och speciellt i monogama kärleksrelationer, har en skyldigheter. En har en skyldighet att ta relationen på allvar, att inte slarva bort den på grund av sin egen rädsla att ta tag i saker. Kan en inte ta detta ansvar bör en inte ingå i relationer, för det är extremt respektlöst gentemot de en gör anspråk på att ingå i relationer med. Om en relation tar slut på grund av detta så tycker jag att en har all rätt att vara arg, speciellt om relationen inletts med och delvis på grund av högtravande löften om evig kärlek och så vidare.

Det är inte så enkelt som att man först vill vara med varandra och sedan inte vill vara med varandra. Relationer ingås på olika sätt och på olika grunder, och faller sedan olika ut i praktiken. Vad en gör mot varandra i relationen spelar roll för hur en hanterar uppbrottet. Även om en inte är ihop längre är en fortfarande två människor som gjort och sagt en massa saker till varandra och detta leder till en massa känslor som till exempel ilska. Det går inte att bara avsluta en relation med ett tvärt snitt, utan det är en betydligt mycket mer komplicerad process än så. Det uppstår en massa känslor som måste hanteras.

Många män verkar förvänta sig att de ska kunna göra lite vad som helst mot den de har en relation med för att sedan avsluta relationen när de behagar. De tycker att det är jobbigt och förvånande när det bli besvärligt. Och den här inställningen underlättas av det generella idealet kring att en ska ”acceptera” ett uppbrott oavsett vad som skett i relationen, att en ska hålla huvudet högt, bära sin smärta själv och så vidare. Problemet med detta är att den som utsatt en för en massa skit aldrig får se konsekvenserna av det, utan kan fortsätta gå omkring i världen som om ingenting hade skett.

Det finns såklart en massa olika slags relationer och uppbrott, och det kan också vara en fortsättning på våld att inte acceptera ett uppbrott. Det hela beror på kontext, på relationsdynamik och på makt. Min poäng är att det är problematiskt att män tycker att de kan leka med andra människors känslor men inte vill veta av konsekvenserna av sitt agerande. Den som visar att hen är sårad avvisas lätt som hysterisk. Den som tar det romantiska löftet på allvar är naiv. Men det faktum att kärleksrelationer ofta bygger på lögner och kränkningar anses föga relevant i kontexten.

Varför är det så viktigt för David Carlberg att hävda att jag inte har haft relationer med män?

En mycket begåvad ung herre vid namn David Carlberg kände sig manad att kommentera på min facebooksida för nån dag sedan:

Vi kan se en röd tråd i David Carlbergs resonemang: jag tycker som jag tycker eftersom ingen man har velat ha sex med mig, ha en relation med mig eller ge mig olika oombedda komplimanger.

Det tråkiga med David Carlbergs kommentarer är att de inte stämmer. Jag tror jag hade haft ett avsevärt mycket bättre liv om jag hade sluppit en massa oombedd uppmärksamhet från olika män, tyvärr är det inte så det är. Män har gett min komplimanger, ”raggat” på mig, tagit på min kropp utan min tillåtelse, haft sex med mig fast jag inte velat, övertalat mig/manipulerat mig till att inleda relationer med dem, gett mig sin så kallade ”kärlek”, velat prata med mig om en massa grejer och så vidare.

För vissa män är det väldigt viktigt att upprätthålla bilden av att feminister bara är arga på män för att de inte har fått tillgång till män. Detta handlar om att upprätthålla bilden av män, relationer med män och manlig bekräftelse som det finaste en kan få här i livet. Det finns en idealiserad bild av hur det är att ha relationer med män som bygger på att mannen ”räddar” den andra, är ”ridderlig” och så vidare, men tyvärr ser verkligheten sällan ut så.

Detta får under inga omständigheter avslöjas! Det skulle nämligen innebära att folk kanske blev mindre taggade på att ingå i den exploateringsförhållande som är en heteromonogam relation, och detta skulle män givetvis förlora stort på eftersom det är de som exploaterar andra på kärlekskraft, reproduktivt arbete och så vidare i heteromonogama relationer. Därför måste alla ansatser till att tala om den heteromonogama relationens tragiska verklighet motarbetas och misstänkliggöras, bland annat genom att antyda eller skriva rakt ut att de som inte tycker om sådana relationer helt enkelt är bittra för att de inte har någon egen erfarenhet.

David Carlberg vill inte att det ska avslöjas att det troligen kommer vara jävligt pissigt att ingå i en heteromonogam relation med honom, för det skulle ju innebära att han missade en chans till makt och kontroll.

Den patriarkala passiviteten.

Tänker på när jag började må dåligt i en relation jag hade. Bränd som jag var av erfarenhet från tidigare relationer så förklarade jag att det finns en risk att jag skulle bli alltför krävande och söka för mycket bekräftelse i relationen, vilket skull förstöra relationen. Som svar fick jag att det inte var någon fara och att han skulle vilja vara med mig ändå. Eftersom en gärna vill tro på den typen av saker så gjorde jag till slut det, men precis som jag hade befarat så gick saker och ting dåligt, men detta utan att han någonsin tog initiativ till att prata om det som inte fungerade. Det var alltid alltid jag som initierade diskussionerna, under vilka det emellertid mycket ofta kom fram att han upplevde en massa grejer som problematiska.

Det som stör mig i detta är den där passiviteten han uppvisade inför problemen i relationen. Det gjorde ju att jag hela tiden blev tvungen att dra i allt arbete för att lösa problem som var gemensamma. Ofta så bromsade han rentav detta arbete genom att förneka att problemen existerade eller genom att mena på att hans så kallade ”kärlek” skulle lösa saken (paus för rått och cyniskt manshatarskratt).

När han sedan till slut började påtala problem och mena att det inte var en bra grej att vi var tillsammans blev jag oerhört ledsen. Inte för att han inte ville vara med mig utan för att han hade varit så oerhört passiv inför detta problem innan, att han hade låtit saker bero. Han lade ingen energi på att lösa problemet när tid fanns, han bara lät skiten rinna ut i sanden istället. Jag hade verkligen ansträngt mig för att försöka förstå vad som pågick och förändra saken, men det var ingenting värt eftersom han aldrig tog mina farhågor på allvar. Det var tvunget att gå helt åt helvete för att han skulle inse att jag hade haft rätt, och då var det såklart försent.

Jag kände aldrig att han faktiskt ansträngde sig för att få förhållandet att fungera, och det fick mig att känna mig så jävla värdelös. Han kunde säga att han älskade mig tusen gånger om, men han kunde aldrig agera kärleksfullt genom att faktiskt bry sig om mig eller relationen, genom att faktiskt angripa de problem som fanns. Hans enda strategi var förnekelse, och han förnekade och förnekade tills problemen var omöjliga att undvika även för honom.

Den här grejen, att inte ta ansvar för relationer, är verkligen vidrig. Jag förstår inte hur en kan rättfärdiga det moraliskt för sig själv att vara i en relation en inte tar något som helst ansvar för. Relationer kräver arbete, och är en inte beredd att utföra detta arbete bör en inte ha några relationer. Det är inte okej att ockupera en annan människa i en relation en inte är villig eller kapabel till att arbeta med.

Nyansera bilden av den mysiga heterorelationen.

Skrev såhär om att ”nyansera bilden” av mysiga heterorelationer:

Ni vet den här ”inte alla män”-grejen som folk kör med för att ”nyansera bilden” när en skriver om mäns beteende. Skulle vilja se folk göra motsatsen och ”nyansera bilden” när någon skriver om hur bra män i deras närhet/deras relationer med män är.
Till exempel: någon facebookupdaterar om hur mysigt det ska bli för hen att flytta ihop med sin heteromonogama partner och någon ba ”app app nu vill jag nyansera bilden här, kom ihåg att hemmet faktiskt är den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på, inte alls så mysigt” eller ”alla heteropar har det inte så mysigt ofta förekommer det misshandel och sexuellt våld”. Hade varit lite roligt tycker jag.

Kommer till exempel ihåg en gång när något heteropar ba ”mmm nu firar vid tio år tillsammans” och en massa människor skrev ”åååh så mysigt” och jag skrev ”grattis till tio år av patriarkalt förtryck!”. Nu visste jag att det skulle tas emot bra hos den här personen eftersom hen har såväl självdistans som humor, men funderar på det där generellt. Alltså när någon gör en grej av hur mysigt de har det i sin hetermonogama relation/kärnfamilj så vill jag väldigt gärna säga ”så trevligt för er, men tänk på att det där är en konstruktion där det förekommer sjukt mycket förtryck”, men grejen är att DET FÅR EN INTE SÄGA för då är en en glädjedödare.

Jag tycker det är intressant hur extremt mycket bekräftelse vissa heteromänniskor kräver! Alltså de ska verkligen inte behöva utstå minsta lilla kritik utan alla ska vara skitglada för deras skull för att de har flyttat ihop eller gift sig eller skaffat barn eller whatever. Givetvis stöttar jag mina kompisar i deras livsval men jag blir ju ändå OROAD om de till exempel gifter sig eller skaffar barn för grejen är att det där ofta slutar ganska illa.

Samhället är fullt av hetero- och kärnfamiljspropaganda och ändå så avkrävs människor att vara entusiastiska inför varje heteromonogamt projekt. Jag tycker det är så jävla märkligt.

Jag gillar inte att bekräfta människor i livsprojekt jag tror är djupt destruktiva. Jag dömer såklart ingen som lever så, ty jag förstår det, men jag vill heller inte ingå i alla de som normaliserar destruktiva och patriarkala samlevnadsformer. Men grejen är att många normmänniskor känner sig dömda om de inte bemöts med stor entusiasm i sina projekt. Är det för att något skaver? Jag tror det. Jag antar att om en inte har tänkt efter ordentligt kring vad en vill här i livet, vilket många normmänniskor inte har, så kan det vara jobbigt när en inte får full uppbackning från omgivningen. När en är van vid att aldrig bli ifrågasatt och inte reflektera så mycket över saker och ting kan det kommer som en chock när någon plötsligt gör det.

Varför jag inte skriver positiva saker om mina relationer med män.

Under mina år som feministisk bloggare har jag lärt mig att det tydligen är mycket viktigt vilken sexuell läggning jag har och vilka relationer jag ingår i när min trovärdighet ska bedömas. Om jag har en relation med en man är jag en hycklare som inte lever som jag lär, om jag inte har en relation med en man kan jag inte uttala mig eftersom jag inte har någon insikt (som om en slapp undan män bara för att en inte hade relationer med dem, gud vad skönt om det vore så enkelt). Det är också viktigt för vissa att försöka hitta sätt att ge de relationer jag har med män mindre legitimitet genom att komma fram till att de inte är ”riktiga män”, något som bevisas av att de har en relation med mig.

På det store hela verkar det dock som att jag anses ha mer trovärdighet om jag har relationer med män, något som har gjort att jag känt en viss press på att redovisa mina relationer med män. Lite typ ”kolla jag kan också minsann”. Detta har också gjort att jag har typ satt lite extra prestige i att få relationen att fungera, för att liksom bevisa för mig själv och omvärlden att det går att vara feminist OCH har en relation med en man.

Detta är inte bara destruktivt för mig själv utan också för den som läser den här bloggen. Om jag skyltar med att jag har olika manliga partners som om det vore någon slags fördel för mig så blir såklart det subversiva innehållet i min relationskritik mindre slagkraftigt. Jag tycker inte att en måste leva utan att ha relationer med män för att få kritisera heteromonogami, däremot tycker jag inte att en samtidigt kan kritisera heteromonogami OCH lyfta fram sig egen relation som någon slags statussymbol eller som något som ger en trovärdighet i en fråga.

Det vore också beklagligt om folk drog slutsatsen att jag tror mig leva i någon slags ”bra” eller ”jämställd” relation, eftersom det skulle vara ett slags legitimerande av det heteromonogama projektet. Om jag ger sken av att tycka att en jämställd heteromonogam relation är möjlig så vore det ett legitimerande, vilket jag personligen ser som något väldigt kontraproduktivt.

Ibland tycker folk att jag är ”negativ” och ”onyanserad” när jag skriver om relationer eftersom det faktiskt finns bra saker också och så vidare. Vissa undrar varför jag stannat i relationer som har varit så dåliga som jag beskriver dem. Jag fokuserar ju, så att säga, bara på det negativa. Det är en såndär typisk grej att folk tror att bara för att en tar upp problemen som finns i något så är det enda en ser misär, chock och fruktan. Jag har såklart en massa fina minnen från mina relationer men det är ingenting jag skriver om för det intresserar mig inte, jag tycker inte att det är relevant. Även misshandelsrelationer har sina ”fina” stunder, men det är inte dessa som är relevanta när en ska avgöra om relationen är bra eller inte.

Jag tänker generellt att jag inte vill skriva en massa positiva saker om olika relationer med män jag har. Givetvis har det funnits bra bitar i de relationer jag har haft, men det har också funnits problem som går att härleda till patriarkala strukturer. Det som intresserar mig är att skriva om de här problemen, att redogöra för en massa heteromys jag haft med min pojkvän intresserar mig inte och jag tror att det skulle vara väldigt destruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag vet att jag till viss mån gjorde mig skyldig till detta i mina två senaste relationer, och detta är något jag kommer undvika i framtiden. Heteropropaganda finns det gott om i samhället, och folk behöver inte också få den från en feministisk blogg som handlar mycket om att kritisera relationer också.

Att må dåligt i relationer.

Jag har mått mycket dåligt till och från i mitt liv, haft mycket ångest och stressproblematik och så vidare. Båda tillfällena jag gått in i väggen och mina djupa depressioner har emellertid infallit i under perioder jag har varit i relationer med män. Kanske är det inte tillräckligt mycket material för att skapa någon slags säkerhet utifrån, men jag har i alla fall en teori.

Det finns en sak som heteromonogama relationer i det här samhället framförallt symboliserar, och det är trygghet. Trygghet i att vara ”älskad” av någon, att planera sitt liv tillsammans med någon, att ha någon att söka tröst hos och så vidare. För kvinnor så innebär det också tryggheten i att vara bekräftad av en man, något som är centralt i kvinnors existens i patriarkatet.

När jag har varit i heterorelationer så har jag liksom släppt taget om mitt eget liv. Jag har struntat i att göra saker och ting för mitt eget välmående och går istället upp i relationen, leder för den jag har en relation med. Jag antar att det handlar om att det framstår som en enkel källa till bekräftelse. Det är skönt att slippa tänka så mycket på sig själv och sin egen existens och istället försöka förutse någon annans behov. Jag släpper taget och låter mig själv ingå i ett patriarkalt exploateringsförhållande där jag dräneras på kraft och energi.

Detta är såklart en fråga om hur jag fungerar, men det är också en fråga om roller i relationer och hänger ihop med kön. Jag antar att många har hört det där snacket om att kvinnor är ”relationsinriktade” medan män är inriktade på… sig själva typ? Nåja, i vilket fall som helst ligger det en del sanning i det. Alla kvinnor är inte relationsinriktade MEN i det här samhället så anses det vara en slags skyldighet en har som kvinna att vara just relationsinriktad. Att ha relationer med män, att ta hand om män, att reproducera sig inom ramarna för dessa relationer och så vidare. Det är helt enkelt fortfarande kvinnans främst uppgift i samhället, att vara flickvän, maka, mor.

Detta är såklart helt absurt och över huvud taget inte konstruktivt, men jag kan ändå sakna just den där grejen att slippa fundera på vad en vill göra av sitt liv. Slippa fundera på vad en ska ta sig för med sin existens. På samma sätt kan jag längta efter barn mest för att kunna känna att det finns något annat att leva för, någon annans behov att tillfredsställa som är viktigare än mina.

Och det har såklart att göra med hur jag lärt mig att se på mig själv. Jag har lärt mig att se på mig själv som ett potentiellt bihang till en man snarare än en egen individ. När jag är singel är detta inte så mycket av ett problem i mitt liv, men när jag har en partner så kan jag förverkliga denna roll fullt ut. Jag får plötsligt mitt värde via honom. Detta gör i in tur att jag, när jag inte får den bekräftelse jag behöver, blir desperat och kräver honom på den istället för att försöka hitta mitt värde i mig själv. Jag blir fast i en ond cirkel där jag ”går med på” att bli vidrigt behandlad av män bara för att jag inte vet vad jag ska ta mig till annars. Jag blir osjälvständig, för min skära självkänsla bryts ner. Det är så lätt att hitta värde i att bli bekräftad av andra, det är svårt att hitta värde i sig själv. Men det är ju det en måste göra för att slippa ingå i pissiga relationer som bryter ner en igen och igen.

Jag tänker mig att jag skulle kunna känna samma sak i en relation med en ickeman som följde tvåsamhetsnormen, det vill säga att vi var ”kära”, planerade vårt liv ihop och så vidare. Det handlar om att hänga upp sin existens på andra människor, på ett relationsprojekt, snarare än könet på de som ingår. Men relationsprojektet som sådant ser jag som en patriarkal konstruktion, eftersom patriarkatet konstruerat själva ”kärleken”; hur den ska se ut och fungera.

Om att ”moralisera”.

Vissa personer tycker att en ”moraliserar” när en skriver någonting om hur sex, relationer och liknande borde fungera. Till exempel när jag kritiserar heterosexualitet som koncept så tycker vissa att det är att moralisera eftersom ”alla får göra som de vill”. Nå, det är klart alla ”får” göra som de vill och jag har ändå ingen makt att göra något åt saker om jag nu skulle vilja, men det förhindrar inte att det också kan vara så att till exempel heteromonogami har en central roll i patriarkatet.

Att ”moralisera” är att avgöra en persons moraliska lastbarhet utifrån hens livsval. Till exempel att säga att det är fel att röka/dricka och att den som gör detta får skylla sig själv om hen råkar illa ut. Däremot att säga att rökning/alkoholbruk är hälsofarligt och ett samhällsproblem är inte att moralisera. Skillnaden ligger i vilken syn en har på individen, om en tror att individen gör något för att hen helt enkelt är en sämre människa moraliskt eller om en tror att han gör någonting på grund av andra skäl. En kan också uppmuntra folk att ta vissa beslut i mitt liv, till exempel att inte dricka, utan att det nödvändigtvis är moralism. Nykterhetsrörelsen till exempel jobbar ju mycket med att erbjuda nyktra alternativ, typ nyktra mötesplatser, alkoholfria drycker och så vidare. Individen ges verktyg för att ta vissa beslut genom kollektivet.

Således kan en konstatera att något är ett problem och vilja åtgärda det utan att det är en fråga om ”moral”. Jag tycker att kvinnors relationer med män så som de ser ut idag är ett problem, och jag tycker att det behöver lösas. Jag anser dock inte att kvinnor gör ”fel” genom att ha relationer med män, däremot ser jag det som önskvärt och en del i feministisk kamp att de inte ska ha den typen av tvåsamma, monogama, isolerade relationer som i dagens samhälle är norm.

Däremot så tror jag såklart inte att kvinnor bara hux flux kan avsluta sina relationer, det behövs alternativ. Bland annat behövs det sociala nätverk som inte bygger på heteromonogama relationer, så att en slipper bli ensam bara för att en inte ingår i den normen. Här kommer feminismen in. Genom att skapa dessa alternativ tryggheter så kan vi hjälpa kvinnor ur sina heteromonogama relationer. Så har till exempel kvinnojoursrörelsen jobbat, genom att erbjuda socialt stöd och skyddat boende för den som är utsatt för våld i sitt hem. Jag ser det som relevant att diskutera just vad ett sådant alternativ skulle kunna vara, och vad det finns för behov av det.

Det är således inte en fråga om att ”moralisera” utan om att diskutera möjliga kampstrategier. Sex och relationer är, precis som allting annat, sammanbundet med samhällets strukturer. Just i fråga om patriarkala strukturer är sex och relationer extra viktigt. En kan ju tycka att det finns en rätt skön ironi i att ju de områden som är extra viktiga för reproduktionen av patriarkatet ska vara skonat från all kritik. Eller så är det bara precis som patriarkatet vill att det ska vara…

Rättegångsmannen.

Ni vet det här manliga sättet att ”lösa” problem i relationer som i princip går ut på att motbevisa att det över huvud taget existerar ett problem, alternativt motbevisa att en själv skulle vara delaktig? Jag tycker att jag möter detta i princip hela tiden när jag tar upp olika former av problem med män, speciellt om det rör känslor. De är inte intresserade av att försöka förstå min upplevelse av situationen, de är bara intresserade av att befria sig själva från skuld i frågan.

Detta blir extra intressant när det rör relationsproblem. En tycker ju att det borde vara uppenbart att om någon av parterna i en relation upplever något slags problem så ska detta tas på allvar och lösas alldeles oavsett. Känslorna finns ju där av en anledning och det behöver inte handla om att någon har gjort fel eller rätt utan om att försöka se, förstå och bekräfta varandra.

Men det funkar väl för männen, eftersom det viktiga för dem inte är att ha en ömsesidig och givande relation för båda parter utan om att befria sig själva från skuld för det som sker i relationen. Så länge de inte behöver känna att de gjort något fel så är de nöjda, och kan fortsätta med sitt förtryck.

Istället för att vara ett ömsesidigt utbyte så blir relationssamtalet en rättegång som handlar om att slå fast vad som är rätt och fel, som om det fanns någon objektiv sanning i frågan om hur en ska bete sig mot andra människor, som om det inte handlade om relationer människor emellan som ju är olika.

Äktenskapet är en nödvändighet i patriarkatet.

Ibland frågar människor mig vad jag tycker om äktenskap, så nu tänkte jag berätta det.

Det finns en uppfattning bland många feminister att äktenskap är något ”omodernt” och att en inte ska ägna sig åt det som kvinna. Jag tycker, som en kanske märker om en läser mina texter, att hela heteromonogamin som koncept är patriarkalt och problematiskt och anser såklart att äktenskapet som en del i detta också är det. Däremot tror jag inte att det är en bra grej att ”avskaffa” just äktenskapet.

När kvinnor ingår i heteromonogama relationer så ingår de i ett exploateringsförhållande. Risken är stor att kvinnan kommer att offra sin egen karriär till förmån för att ta hand om man och barn. Detta gör att kvinnor blir ekonomiskt beroende av de män de ingår i heteromonogama relationer med. Äktenskapet är ett skydd mot detta. Äktenskapet gör att den kvinna som vill lämna en relation med en man, eller för den delen blir lämnad av en man, har en juridisk rätt till hälften av parets/familjens tillgångar trots att hon inte har bidragit lika mycket till dem rent ekonomiskt. Detta fungerar som en slags kompensation för den patriarkala utsugningen som sker i en heteromonogam relation, även om den såklart är långt ifrån tillräcklig.

Jag ser alltså äktenskapet som en slags ekonomisk trygghet för kvinnor. Jag tror inte att det är en bra ide att bara avskaffa dessa juridiska förpliktelser bara sådär, utan jag tänker att det är någonting som gynnar kvinnor givet att vi lever i ett patriarkat. Det ger kvinnor rätt till en viss kompensation för det oavlönade arbete de lägger ner.

Jag tycker också att det är bra att vi mer och mer ser hur sambolagen inkluderar dessa äktenskapsliknande ekonomiska förpliktelser, eftersom det givetvis förekommer patriarkal exploatering av kvinnor även där.

Sedan så tycker jag givetvis att alla de ritualer som omgärdar äktenskapet är romantiskt trams, men själva den juridiska förbindelsen tycker jag är rimlig. Jag vill inte se ett samhälle där kvinnor ingår i dessa patriarkala exploateringsförhållanden utan att ha några rättigheter att göra anspråk på frukterna av det.

Idén om att äktenskapet är ”omodernt” bygger på idén om att vi har uppnått materiell jämlikhet med varandra och att vi ingår i heteromonogama relationer på lika villkor, men om en ser på verkligheten så är det tydligt att detta inte är fallet. Kvinnor exploateras fortfarande i heteromonogama relationer, och kvinnor är fortfarande ekonomiskt beroende av män.

Däremot tänker jag mig att i ett postpatriarkalt samhälle där alla har samma materiella frihet/trygghet så kommer en konstruktion som äktenskap helt enkelt inte att vara relevant. I ett sådant samhälle kommer vi kunna ingå i fria relationer som inte inkluderar materiellt beroende av varandra eller exploatering. Där är vi dock inte än, och därför är äktenskapet en nödvändighet.

”10 things I hate about you” och att bryta ner kvinnors cynism.

Kollade på 10 things I hate about you idag och funderade lite på patriarkalt våld. Filmen handlar om Kat, som har ett rykte om sig att vara en aggressiv feminist utan intresse för män, som en man av olika anledningar ska försöka få till lite heterosexuell praktik med. Under filmen framkommer att Kats hat inför män kommer sig av dåliga erfarenheter av män, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att män har en viss tendens att bete sig mycket illa mot kvinnor.

Jag tänker på den här grejen med att olika män tar på sig att ”bevisa” för kvinnor som hatar män att det visst finns ”bra” män. Jag stöter ibland på detta, män som vill ”visa” för mig att de visst är bra på villkoret att jag ska ge det ett försök att hålla på med heterosexuell praktik tillsammans med dem.

De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men grejen är ju att den här cynismen finns där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litar på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”.

Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre.

Det sägs i filmen att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Varför kan inte män bara acceptera vissa kvinnors ovilja att ingå i relationer med dem? Varför måste de ständigt bryta ner cynismen så att en ska kunna bli besviken återigen?