Kategori: Relationer

Manlig vänskap.

Läste denna krönika av Jonas Cramby och kom att tänka på Den Manliga Vänskapen™. Den manliga vänskapen höjs ju ofta upp som något slags ideal när man diskuterar kvinnligt kontra manligt. Manlig vänskap är okomplicerad och stark, man ställer upp för varandra i vått och torrt och inga brudar kan komma emellan. Det finns också ett ganska vanligt upphöjande av manlig vänskap inom litteraturen som saknar motsvarighet när det kommer till kvinnor. Berättelser om kvinnlig vänskap är inte alls lika vanliga eller romantiserande. Det verkar också finnas en ide om att kvinnor sviker varandra i mycket högre grad än män framförallt genom att snacka skit.

Ändå är det så att det generellt är kvinnor som vårdar sina släkt- och vänskapsrelationer även när de ingår i kärleksrelationer vilket leder till att män ofta  är väldigt ensamma efter relationsuppbrott, till skillnad från kvinnor som i regel fortfarande har ett socialt liv. Om man generaliserar (vilket jag gör) så kan man absolut säga att kvinnor har fler och närmre vänner längre upp i åldern vilket är till stor nytta när man genomgår kriser i livet som till exempel en skilsmässa. Att kvinnor generellt mår bättre efter skilsmässa än innan och män generellt mår sämre kan nog delvis förklaras med just detta. Jag vet inte hur det ser ut inom relationerna i regel men jag inbillar mig att kvinnor har lättare att prata om känslor och liknande medan killar i högre grad möts kring intressen.

Så varför finns egentligen den här myten om manlig vänskap? Jag skulle säga att den fyller en viktig del i upprätthållandet av könsmaktsordningen. Eftersom kvinnors samröre med andra kvinnor nedvärderas så upprätthålls iden om att kvinnor mest är något värdefullt när de har relationer till män, oavsett om det är vänskap, arbetsrelationer eller kärleksrelationer. Att kvinnors relationer till varandra skulle vara värdefulla är något som det ofta bortses från. Hyllandet av manlig vänskap som den finaste och renaste relationsformen man kan ingå i exkluderar effektivt hälften av jordens befolkning från det och får den dessutom att känna sig sekundär när det kommer till relationsval. Man ska som kvinna vara tacksam om snubben väljer att spendera tid med en själv framför bästa polaren.

Att kvinnor snackar om att tjejkompisar går före pojkvänner är väldigt ovanligt och det sker nästan aldrig med den där trista ”bros before hoes”-attityden som killar antar ganska ofta. Det finns ingen kvinnlig kultur av att nedvärdera relationer man har med det andra könet i förhållande med dem man har med andra av sitt eget kön, snarare tvärtom.

Jag skulle vilja se böcker och filmer som hyllade kvinnlig vänskap på samma sätt som manlig vänskap hyllas och jag antar att det finns men jag har inget hittat. Har ni några tips på romantiserande skildringar av kvinnlig vänskap?

Planeringsivern kring barnskaffande.

Läste detta inlägg om ålder och barnaskaffande hos Brunheten och kom att tänka på en sak som stör mig, nämligen att det anses vara så jävla egoistiskt att inte skaffa barn eller att skaffa barn vid ”fel” tillfälle i livet. Det är ju som så att barn skaffar man för sin egen (och sin eventuella partners) skull och ingen annans. Eller ja, det bör i alla fall vara så.

Jag förstår inte varför det ska vara så förknippat med skuld när, hur och varför man skaffar barn. Man måste göra det i precis rätt ålder, men precis rätt inkomst, med rät civilstånd och så vidare för annars är man egoistisk. Om man är för gammal så är det synd om barnet som får gamla föräldrar, är man för ung är det synd om barnet eftersom föräldrarna inte ha optimala ekonomiska förutsättningar.

Det bästa för barnet måste ju rimligtvis vara att föräldrarna skaffar barn när de känner för det. Sedan kan man alltid fundera på om förutsättningarna inte hade kunnat vara bättre men det är så tröttsamt denna uppfattning om att barnen behöver ha det helt perfekt hemma såväl socialt som ekonomiskt för att växa upp till vettiga människor och att detta dessutom är något samhället ska avgöra.

Jag ser det som ytterligare en konsekvens av individualiseringen av precis allt, att man nu måste planera in sitt barnskaffande precis i en noga uträknad kalkyl av när man kommer ha som mest ork, tid och pengar. I ett samhälle med fungerande välfärd så behöver inte barnaskaffandet passas in så noggrant i denna kalkyl utan kan få tas lite som den kommer. Men så är det inte idag, idag ska du fan inte ens fundera på att skaffa barn om du inte haft en möta med din personliga livsrådgivare först.

Feministiska män.

Detta med att kvinnor tydligen bara tänder på svin dårå. Jag kan väl medge att det funnits perioder i mitt liv där jag har varit förtjust i män som inte visat mig respekt, absolut. Jag kan också medge att det finns män som verkar ha någon slags magisk dragningskraft även fast de i ärlighetens namn beter sig ganska illa. Men generellt så måste jag säga att bland det sexigaste jag vet är män som är medvetna om könsroller, feminism och så vidare utan att göra en gigantisk grej av det.

Nu menar jag inte att män ska bli medvetna för att tjejer anser det sexigt men jag tror att många håller med mig om att det är attraktivt men män som respekterar en. Jag blir bara avtänd av snubbar som ska hålla på och ”negga” som det ju föreslås i raggningsboken The Game. Så ängsligt och fånigt.

Jag tycker att det är sexigt med självförtroende, en uppfattning som jag tror jag har gemensamt med många andra. Jag har däremot svårt att se en person som går med näsen i vädret och beter sig otrevligt som självsäker, jag ser det snarare som ett uttryck för osäkerhet. Jag tänker att en självsäker person är en person som kan stå åt sidan ibland och låta andra ta plats och framförallt en person som vill att andra ska känna sig komfortabla i hens sällskap. I denna bild ingår inte personer som ”neggar”.

Det kanske bara är en fördom jag har men feministiska män tenderar att vara lite mindre benägna att ”negga”. Kan ha att göra med att de kanske i högre grad har ingångspunkten att de talar med en människa och inte ett potentiellt ligg? Ja vad vet jag! Jag tror i alla fall inte att jag är ensam om att tycka att det är attraktivt med personer som får en att känna sig trygg och bekväm snarare än personer som ”neggar” och förväntar sig att man typ ska slicka deras fötter?

Dock att en av de absolut värsta manstyperna är (enligt egen utsago) feministiska män som ska läxa upp en om feminism och hur det är att vara kvinna. Det tycker jag är rysligt oattraktivt. Folk som använder feminismen för att positionera sig intellektuellt men som är ointresserade av att förverkliga idéerna i praktiken är verkligen vidrigt.

Vems är barnet?

Fick en kommentar angående inlägget om surrogatmödraskap, en invändning som dyker upp ganska ofta när detta diskuteras.

Fast skänka bort ett barn är väl ändå inte riktigt rätta benämningen? Det är ju inte ens eget barn, man bär ju det bara (ok ”bara”.) Eller finns det surrugatmödrar som använder sina egna ägg? Är inte för surrugatskap, men tycker man bör använda rätt termer annars kan det bli överdrivet ”att ge bort sitt barn” osv.

Nej, det tycker jag inte. Att bära ett barn är en jävligt stor grej. Det dras igång en massa kemiska processer och man blir praktiskt taget tvingad av sin kropp att älska barnet. Det är inget man kan styra hur mycket man än vill det. Att bära ett barn är inte bara att upplåta sin livmoder som en behållare, man blir oundvikligen psykiskt involverad i det hela.

Jag anser att föräldraskap framförallt är något som beror på känslomässiga band, inte biologiska. Ens föräldrar är de som brytt sig om en, tagit hand om en och fostrat än, inte någon som man råkar dela arvsmassa med (även om dessa tu väldigt ofta hänger ihop). Och vad är att ta hand om om inte att bära ett barn, dela blodomlopp, bidra med näring och syre i nio jävla månader. Kroppen förbereder sig ju för att kunna ta hand om barnet, till exempel genom att mjölkproduktionen sätts igång.

Jag tycker att detta band väger tyngre än genetiska band. Jag tycker att det barn man burit är man förälder till, även om ägget var en annan kvinnas från första början.

Jag vill dock påpeka att det är ett helt nytt problem vi ställs inför nu. Vi är vana vid att den person vars ägg det är också bär barnet, såvida det inte är donerat då. När man avgör vem som är far till ett barn gör man det via gentester och därför tänker vi att detsamma ska gälla för kvinnor. Ärligt talat tycker jag inte det, jag tycker att man ska lägga en större värdering vid de band som skapas mellan kvinnan och barnet under graviditeten än de genetiska band som finns.

Insemination av singlar.

Jag lovade ju att jag skulle skriva om detta med insemination så här kommer det. Låt mig först och främst påpeka att det finns två olika scenarion som kan diskuteras här, dels att man gör det lagligt att inseminera singelkvinnor och sedan låter marknaden sköta resten. Det andra alternativet, som jag också förstått är det aktuella, är att ge singelkvinnor samma rättigheter som par. Vad detta innebär vet jag inte, men jag tolkar det som att inseminationen är statligt bekostad eller subventionerad. Och det, det tycker jag faktiskt är fel.

Inseminering är sjukvård. För att få statligt bekostad hjälp med insemination så måste du vara sjuk. Du kan inte gå till sjukhuset ens som par och ba: ”hej, vi vill ha barn men pallar inte knulla, kan vi bli inseminerade?”. Det finns absolut inget rimligt skäl till att singelkvinnor som är fullt kapabla att skaffa barn på annat sätt, kanske genom att skaffa sig en partner eller knulla tills man får träff, ska få bli befruktade på statens bekostnad.

Om man däremot lider av någon slags åkomma, till exempel är asexuell eller har något slags problem med att ingå i förhållanden eller knyta sexuella kontakter så skulle man väl kunna få inseminering bekostad av sjukvården även som singel. Det ser jag inga konstigheter med. Däremot har jag lite svårt att tänka mig vilka tillstånd det skulle kunna röra sig om och jag tror inte det förekommer i särskilt stor utsträckning.

Jag vill påpeka att det finns en stor skillnad på att vara sjuk och få hjälp att leva ett ”normalt” liv trots det och på att få ekonomisk uppbackning för att göra vissa livsval. Om du vill vara singelmamma, absolut, men förvänta dig inte att det ska ge dig samma rättigheter som personer som faktiskt har medicinska hinder i vägen för att skaffa barn.

Vad jag även ser som problematiskt med att ge singelkvinnor offentligt finansierad insemination är att iden om att människor har rätt till barn skulle förstärkas. Jag tycker inte att människor har rätt till barn, däremot tycker jag att de har rätt till sjukvård. Jag tycker även att människor ska ha rätt till frihet att skaffa barn, vilket jag alltså definierar som att ingen ska kunna hindra dig från det, det betyder inte att någon har skyldighet att hjälpa dig med det. Om singelkvinnor skulle ges rätten till barn på det viset att de kan kräva att deras inseminationer ska bli offentligt finansierade så skulle nog även diskussionen om singelmäns rätt till barn blossa upp, och den vet vi var den landar: i surrogatmödraskap.

Frågan om insemination av singlar är ett problem som uppstår i länder där sjukvården är så reglerad som i Sverige. Även om man som läkare skulle vilja inseminera singelkvinnor mot betalning så skulle man inte få. I det här fallet tror jag att det beror på hanteringen av sperman som väl ses som något slags organ, för jag har svårt att tänka mig att en insemination är en särskilt riskfylld operation. Det enda rimliga är att öppna upp marknaden på det här området.

Nu kanske jag har förstått förslaget helt fel och det kanske aldrig har varit på fråga att dessa inseminationer ska vara offentligt finansierade. Oavsett så är detta min hållning i frågan. Vad tänker ni?

Inlägg om sexuell exklusivitet.

Jag har varit så fruktansvärt seg på min relationsutmaning men nu blir det nya tag. Ska köra en i veckan hade jag tänkt.

Ämnet denna gång var sexuell exklusivitet. Det blev tre inlägg allt som allt.

Marysaintmary skrev om fördelarna med att ha öppet förhållande.

Sanna skrev om hur hennes syn på sexuell exklusivitet förändrats med tiden.

Och så mitt eget inlägg då, som handlar om vad öppet förhållande är och vad folk ofta ser det som.

Om jag har tappat bort ditt inlägg så hojta till. Jag är lite virrig av mig så sånt händer lätt.

Detta var ämne nummer fem i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Hela utmaningen finns här.

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Kan jag inte bara få vara en stel svenne ifred?

En grej man ofta får höra som svensk är utlandet är hur stela svenskar är. Vi kindpussas inte när vi träffar nya människor, vi är stela och vill att folk ska stå långt ifrån en när man pratar. De flesta andra svenskar verkar tycka att detta är roligt och lite skämmigt att vi är så otroligt stela. Men alltså, jag är fan stolt över att vara en stel svenne. Jag gillar inte att kindpussas eller ge folk långa hjärtliga kramar trots att jag inte känner dem. Det är liksom inte min grej. Sedan kan jag väl göra det ändå om det är det som kulturen påbjuder, men jag tänker absolut inte skämmas för att jag är lite obekväm med det.

Varför anses det vara så jävla positivt att vara avslappnad och närgången men alltid som någon dåligt att vilja upprätthålla sin kroppsliga integritet? Nu menar jag inte att allas kroppsliga integritet går precis där den svenska traditionen bjuder, men jag skulle säga att det finns en mycket större försiktighet kring ur man rör vid andra människor i Sverige än i till exempel Belgien.

Jag är så trött på den ängslighet som man förväntas ha kring detta. Att jag förväntas nästan skämmas lite över att jag kommer från en kultur där gränserna är uppsatta lite tidigare, där det inte är kutym att kindpussa en människa för gången man träffar hen. Att jag förväntas ursäkta mig för att jag är en sådan stel och tråkig svenne och förväntas vilja bli lite mer avslappnad. Men vet ni vad? Det vill jag inte! Jag tycker inte om att kindpussas, jag tycker inte om att krama människor i tid och otid. Tvärtom gillar jag att skaka hand och se den man hälsar på i ögonen och jag gillar att stå en bit bort från personen jag talar med.

Varför kan inte detta bara respekteras utan att folk ska tjata om att jag är en stel svenne? Varför antas det alltid vara ett uttryck för att min vilja till fysisk beröring är undertryckt av min kultur?

Mer om energitjuveri.

Många har opponerat sig mot det jag skrev om så kallade energitjuvar och menar att det mest handlar om att sluta umgås med personer som bara trycker ner en. Det kan vara så att jag är begåvad med förmågan att göra slut på sådana kontakter alldeles av mig själv för jag har fan aldrig haft det problemet i hela mitt liv.

Att man inte umgås med människor man inte får ut något av är ju såklart inga konstigheter alls, det jag har svårt för är den där utrensningsretoriken.Vad som även spelar en ganska stor roll är att alla människor jag någonsin träffat som sagt så har varit otroligt dåliga på att sköta sina relationer. Det har inte handlat om att avsluta relationer som på lång sikt bara tär på en, snarare om att bara umgås med människor när man har någon slags användning av dem, som att bygga sitt personliga varumärke eller nätverka, och sedan överge dem när man faktiskt skulle behöva ställa upp.

Människor som pratar om sina relationer som man pratar om saker har jag låg respekt för. Med detta inte sagt att man ska klamra sig fast vid vänskaper bara för sakens skull, det tycker jag är dumt och det är absolut inget jag gör själv, jag tycker bara att det språk många använder för att beskriva sina relationer har en obehaglig biton. Det handlar om energitjuvar, nätverkande och investeringar.

Jag upplever att folk ofta använder sig av dessa begrepp för att på sätt och vis ursäkta att man avslutar relationer man mår dåligt av. Jag tycker att det är olyckligt att en så fundamental sak som att man inte umgås med personer man mår dåligt av blir tvunget att täckas upp i detta snack där människor förminskas från mål till medel. Och jag tänker mig att denna retorik i förlängningen leder till att vi har en mindre ansvarsfull syn på andra människor, där det blir mer okej att överge personer när de inte är på topp. Det är i alla fall så jag uppfattar att den ofta används.

Energitjuvar.

Något som får mig att rysa är när folk snackar om energitjuvar. Speciellt om att man ska rensa sin kompiskrets på energitjuvar. En energitjuv anses vara en sådan person som ”drar ner” en i skiten, som tar mer energi än hen ger. Man ska helt enkelt sitta och utvärdera alla sina relationer och sedan göra slut på dem som inte ger en något.

Såhär va, jag tycker inte att man ska umgås med personer som beter sig illa, men jag har så jävla svårt för den där synen på människor som säger att man ska sitta och typ väga för och nackdelar med sina sociala relationer. Att man ska utvärdera sina vänner utifrån vad de skapar för mervärden i ens liv just för stunden snarare än att resonera utifrån vänskapsband och omtanke. Att man med jämna mellanrum ska sätta sig och ”rensa ut” sin vänkrets från opassande element. Att man ska sitta där och väga för- och nackdelar, mäta och utvärdera.

Tänker vilken otroligt cynisk människa det ska till för att behandla sina sociala relationer på det sättet, som brickor i ens livspussel. Tänker fan aldrig ”rensa ut” bland mina kompisar.